Originalets titel: "Die Alternative. Zur Kritik des real existierenden Sozialismus"
Översättning: Margaretha Andrée
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den kommunistiska rörelsen tillträdde med löftet att lösa den moderna mänsklighetens grundläggande problem, att övervinna den mänskliga existensens motsättningar. Officiellt bekänner sig de länder som själva kallar sig socialistiska alltjämt till detta program. Men vilka perspektiv öppnas då för människorna när de i nuvarande läge riktar sina blickar mot det sätt på vilket vårt samhälle utformas? Kan man se några tecken på att det nya systemet gör sin överlägsenhet gällande genom en effektivare arbetsorganisering och ekonomi? Har man nått det genombrott för mänsklig gemenskap som utlovades, och är det på den vägen som samhället fortsätter att utvecklas, en bit närmare målet för varje dag – om man nu inte redan utvecklat det till fulländning? Vad var det för ett bättre liv vi ville skapa? Var det bara detta i sig perspektivlösa medelmåttiga välstånd, med vilket vi så helt utan framgång försöker springa ifrån senkapitalismen och hämta in dess försprång på en väg, som enligt all vår traditionella övertygelse leder till en avgrund? Vi ville skapa en annan, en högre civilisation! En ny, i dag mer än någonsin nödvändig civilisation, som inte har någonting att göra med illusionen om ett motsättningslöst "fulländat samhälle".
Hittills har det visat sig vara så att vi kopierar den gamla civilisationen, att vi i djupaste mening, på ett inte politiskt utan kulturellt och tvångsmässigt sätt (d.v.s. under ett mycket reellt tvång), fortsätter längs "den kapitalistiska vägen". Vår revolution har lett till en överbyggnad, som bara verkar duga till att ordna allt på ett så oundvikligt systematiserat och byråkratiskt sätt som möjligt. Som egentligen alla som deltar i denna process vet, har människornas makt över andra människor övervunnits bara på ett ytligt plan. De arbetande människornas alienation och subalternitet finns kvar på ett nytt plan. Det nya systemet, som är fullständigt insyltat i den internationella stormaktspolitikens och -diplomatins gamla logik, garanterar inte ens fred – vilket inte bör förväxlas med den "terrorbalans", vars utvidgade reproduktion man aktivt deltar i. Om man ser på förhållandet mellan huvudmakterna i den reellt existerande socialismen tecknas apokalyptiska konturer. I Sovjetunionen verkar den liberala intellektuella oppositionen åtminstone vara överens med regeringen om att landets strategiska huvuduppgift är att rusta upp Sibirien industriellt och militärt. Kina barrikaderar sig, bygger en ny stor mur åt norr, men den här gången under jorden och överallt.
Det "socialistiska världssystemet" och den kommunistiska världsrörelsen är splittrade av grundläggande inre motsättningar, vilka huvudsakligen har sina rötter i Sovjetunionens ouppklarade historia, eller vilka man åtminstone borde ta itu med ur denna aspekt. Tyvärr tillhör dagens regerande östeuropeiska kommunistpartier stelbenthetens makter, de mest envetna förfäktarna av status quo. I sitt nuvarande tillstånd har de över huvud taget ingen politik för perioden efter kolonialismens undergång, kolonialismen som nu utkämpar sin dödskamp i södra Afrika. På stora delar av södra halvklotet, där man befriats från kolonialismen, växer det fram en svältkatastrof, vars följder kan komma att överskugga all hittillsvarande klasskamp och alla hittillsvarande krig. Denna utmaning kan de industriellt utvecklade ländernas folk inte klara av med ledningar, som för att upprätthålla sin makt måste utlova bättre bröd och bättre skådespel i varenda femårsplan. Det gäller inte att predika fattigdom utan snarare måttlighet och, vilket är mycket viktigt, det sanna perspektivet för människors utveckling av sig själva på vår planet. Vem ska representera denna linje om inte den kommunistiska rörelsen i vidaste mening? Den "döende kapitalismen" visar sig fortfarande på sitt nu som tidigare barbariska sätt vara en form där produktivkrafterna utvecklas, och man investerar sitt överskott i en oändlig ökning av naturvetenskapligt framtagna förintelsevapen för att hålla jordbruksländernas folk nertryckta och så mycket som möjligt tvinga på hela den övriga världen sin vilja. Genom att diktera de tekniska framstegens lagar driver den de mindre utvecklade länderna, inklusive Sovjetunionen, till att inte bara använda en förhållandevis större del av sin nationalprodukt för upprustning, utan även till att hålla dessa kvar i den därav beroende civilisationens bakvatten. Så som det döende Rom förgiftade livet i provinserna kring Medelhavet, så breder alltjämt det senborgerliga levnadssättet ut sitt inflytande, vilket om det fortsätter gör mänsklighetens existens ohållbar. Kommunisterna i de kapitalistiska länderna håller för närvarande på att tänka om beträffande vad detta världshistoriska sammanhang reser för uppgifter. De förbereder en ny offensiv för att vinna majoriteten av folken till ett samtycke om en nödvändig ny utformning av den traditionella civilisationen. Detta kommer tydligast till uttryck i Italien, Spanien och Japan. Inom den officiella östeuropeiska kommunismen finns det däremot över huvud taget inget mot massorna vänt politiskt-teoretiskt tänkande, om man ska döma av de trycksaker som ges ut och de svador som kommer från talarstolarna. Lenins tankar, de revolutionära idéernas yngsta syntes, är nu över ett halvt århundrade gamla. Totalt har det skett mer omfattande och djupa förändringar sedan Lenins död än vad det gjorde mellan Marx' och Lenins tid. Vad vore mer självklart från marxistisk ståndpunkt än det faktum att den praktiska förändring av världen som grundas på Lenins verk överskrider hans teori och t.o.m. spränger den på vissa punkter? Vad skulle starkare kunna understryka att hans skaparkraft präglat historien än ett sådant resultat, som är så karaktäristiskt för alla stora världsförbättrares postuma berömmelse?
Särskilt har Sovjetunionens uppåtstigande skett på ett annat sätt och gett andra resultat än vad Lenin förutsåg. Landvinningarna banade sig än en gång väg genom antagonistiska konflikter och krävde miljontals oskyldiga offer. I dag inser man alltmer i Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna att det nya systemet i mycket liten utsträckning motsvarar sina föregivna principer, missar sina egentliga mål och inte längre spränger några ramar. Idéinnehållet är urholkat. I konsekvens härmed visar sig överallt, till slut även i själva Sovjetunionen, den ideologiska bankrutt som är katastrofal för den existerande maktstrukturen och som blev synlig i Tjeckoslovakien 1968. De polska händelserna sedan december 1970 torde bara ha varit pricken över i för insikten om att det inte bara ligger övergående orsaker utan djupa socioekonomiska motsättningar till grund för den pyrande krisen i vårt system, vilket har sina rötter i produktionsförhållandenas karaktär. Politiskt sett var det egentligen alltid de som förut var vid makten (i gestalt av Ulbricht, Rakosy, Novotny och Gomulka) som med eller utan citationstecken organiserade kontrarevolutionen.
I vilket fall som helst var krisen av allmän karaktär. Det var ledarna för Warszawapakten som själva, på det (allra) mest otvetydiga sätt, visade på den transnationella karaktären hos de krafter som brutit sig igenom i Tjeckoslovakien, genom sin sedan början av 1968 aldrig avbrutna intervention. Innehållet i den tjeckoslovakiska nydaningen förde fram inget mindre än den verkliga samhällsstrukturen i ljuset, en struktur som var ett resultat av de östeuropeiska revolutionerna och dessförinnan Oktoberrevolutionen. Förändringstakten, främst den snabba förändringen av det kommunistiska partiets egna gestalt, bevisade hur ivrigt denna nya struktur, åtminstone i de industriellt mest utvecklade länderna, väntar på att få kasta av sig det pansar, som var skyddande på larvstadiet, men som nu hotar att kväva den. Den sociala potential, som släpptes loss 1968 och som man med våld återigen pressade in i en otidsenlig tvångströja, finns kvar och den kommer att fortsätta att göra uppror mot den olämpliga överbyggnaden – till en början genom passivt motstånd – tills den dag kommer, då detta systems anakronism nått sitt historiska slut även i Sovjetunionen. Även där kommer då att på Chrustjevs halva reformation följa en grundligare folkreformation, som inte bara återigen anpassar de härskande politiska strukturerna utan förändrar deras sociala innehåll.
Krisen, som ofrånkomligen sätter hela utvecklingen sedan 1917 i ett helt nytt ljus, är naturligtvis en process som går i olika takt i de olika länderna och inte alltid når samma intensitet inom alla samhällslivets olika delar. Det kommer även i fortsättningen att finnas framgångar och bakslag, det kommer även att finnas tider av relativ stabilisering, så som exempelvis sjuttiotalets första hälft. Men krisen har drabbat det sovjetledda blockets alla länder. Den gäller livets alla områden och har först som sist sin orsak i skärpningen av den motsättning, vars betydelse alla marxister känner till, nämligen den mellan de moderna produktivkrafterna och de produktionsförhållanden som blivit ett hinder för dessa. Avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen innebär nämligen för det första inte alls att de förvandlas till folkegendom. Istället är det så att hela samhället står egendomslöst gentemot sin statsapparat. Monopolförfogandet över produktionsapparaten, över lejonparten av merprodukten, över reproduktionsprocessens proportioner, över fördelning och konsumtion, har lett till en byråkratisk mekanism som tenderar att utplåna eller privatisera alla personliga initiativ. Det nya samhällets föråldrade politiska organisering skär djupt in i den ekonomiska processen och bryter udden av de sociala drivkrafterna.
Krisens centrum är själva Sovjetunionen, fast än så länge är det bara i periferin som jorden skälver, och krisen ännu inte har nått samma mognadsgrad som i t.ex. DDR och Tjeckoslovakien. Vad den sovjetiska ledningen än gör för att under rådande förhållanden undgå krisens konsekvenser, kan den ändå inte hindra att den förvärras. Den 21 augusti påskyndades den andliga polariseringen i blockets övriga länder. Just krisens allmänna, omfattande och fundamentala karaktär, just omständigheten att dess härd finns i Sovjetunionen, gör att förnyelserörelsens perspektiv och uppgifter står i ett helt annat och mera hoppfullt ljus. De sovjetiska ekonomernas och sociologernas diskussioner kretsar för övrigt redan allt mera kring de avgörande punkterna, och det är ingen tillfällighet att argumenten från det tidiga tjugotalet lever upp igen under ytan. Sovjetunionen måste reformeras för att i sin inre utveckling kunna hålla jämna steg med de anspråk massorna har och för att bevara sin internationella position. De föråldrade krafterna kommer att hindras från att ställa sina speciella kastintressen i förgrunden. Närmast gäller det att erövra utrymme för en offentlig diskussion om "vår rörelses mest brännande frågor". För den marxistiska, kommunistiska minoriteten i våra länders härskande partier, för alla som tänker på morgondagen med en känsla av ansvar, innebär det förhållandevis långsiktiga grundläge de befinner sig i inte bara ett tålamodsprov, utan en verklig andlig utmaning. Har inte Sovjetunionens, Kinas, Jugoslaviens och övriga länders, som har genomgått en revolution, historia samlat ett oerhört och dramatiskt stoff – från upproret i Kronstadt till upproret vid polska kusten, från splittringen av bolsjevikernas avantgarde efter Lenins död till striderna för folkkommunerna och den "Stora proletära kulturrevolutionen" i Kina, från Jugoslaviens väg mot "självförvaltningssocialism" till den halvhjärtade svängningen i Sovjetunionen efter Stalins död! Vilka allmänna utvecklingslagar döljer sig bakom dessa händelser? Varifrån kommer de många analogierna till händelseutvecklingen i de utvecklingsländer som går den icke-kapitalistiska vägen eller som tenderar att strukturellt slå in på den? Vad innebär den västeuropeiska revolutionära rörelsens nederlag, från Tyskland 1918 till Frankrike 1968? Det måste finnas ett samband i allt det här som sprider ljus över det nuvarande läget!
Man kan inte ställa sig uppgiften att i ett slag rulla upp alla dessa problem i detalj, fastän det finns en mängd litteratur om en del av dem: litteratur som medvetet undanhålls vår allmänhet och därför inte heller undersöks kritiskt. Men även utan några monografiska anspråk kan man arbeta fram en inställning till hela detta komplex. Och man kan föresätta sig att skriva ner det delresultat man kommer fram till i ett utkast liknande Marx' "Ekonomisk-filosofiska manuskript". Marx gav 1859 sitt förarbete till "Kapitalet" titeln "Till kritiken av den politiska ekonomin". När jag med underrubriken "Till kritiken av den reellt existerande socialismen" stödjer mig på denna stora förebild, så är jag fullt medveten om hur långt min kritik av den reellt existerande socialismen befinner sig från den grad av slutlig utformning och sammanhang Marx nådde bara tjugo år efter sina "Ekonomisk-filosofiska manuskript". Men jag har ställt mig samma mål: att analysera en samhällsbyggnad från revolutionär ståndpunkt.
Man måste ha i minnet att "kritik" från Marx främst innebar en vetenskaplig analys med avsikten att praktiskt förändra världen. Ju djupare han trängde in i de förhållanden han undersökte, desto mer kunde han avstå från fördömanden och invektiv, och överlåta propagandan för sina idéer åt det språk de av honom framförda fakta och samband talade. I den meningen har jag i mitt arbetes olika etapper i allt högre grad ansträngt mig att återföra uttryck för harm över det aktuella läget till dess rationella kärna och hela tiden förstå dess inneboende logik, vilket måste verka både provocerande och irrationellt iögonfallande för dem som endast har ett idealistiskt medvetande. Alla uttryck för blott och bart agg mot de rådande förhållandena måste undvikas så långt som möjligt. Teorins och historiens tid måste inledas. Politikens tid kommer förr eller senare.
Bokens första del handlar om den icke-kapitalistiska vägen till industrisamhället.
Vår reellt existerande socialism är ett principiellt annat system än det som Marx skisserade i sin socialistiska teori. Man kan jämföra praktiken med denna teori, men får inte använda teorin som måttstock. Praktiken måste förklaras utifrån sina egna lagar. Alla deformeringsteorier, från Chrustjev till Garaudy, avleder bara denna uppgift. Analysen leder dels till ett allmänt begrepp, den "icke-kapitalistiska vägen", vilken inkluderar de flesta nominellt socialistiska länderna, dels till sökandet efter roten till den icke-kapitalistiska vägen i arvet efter det så kallade asiatiska produktionssättet. På det grundar sig följande undersökning av Rysslands utveckling från agrar till industriell despoti och det bolsjevistiska partiets öde i denna process. Man måste försöka att rätt förstå den stalinistiska maktstrukturens historiska karaktär. Sovjetunionens politiska historia handlar inte om den "subjektiva faktorns" misslyckande, utan om dess omvandling i samband med uppgiften att industrialisera Ryssland. I dag förtydligare de nya uppgifterna – och inte några slags politisk-moraliska principer – det gamla partiets anakronism.
I del II behandlas systematiskt den reellt existerande socialismens struktur (efter den historiska behandlingen i första delen): dess byråkratisk-centralistiska arbetsorganisation, dess karaktär av skiktat samhälle, de omedelbara producenternas brist på makt, dess produktivitetsimpulsers relativa svaghet, dess politisk-ideologiska organisation som kvasi-teokratisk stat. Med den reellt existerande socialismens karaktär menas ett församhälleligande i den alienerade formen av ett universellt förstatligande, vilket beror på att den gamla arbetsdelningen ännu inte drivits fram till den punkt där den slår om.
Sista delen tar upp det alternativ som mognar fram i den reellt existerande socialismens sköte och över huvud taget i de industriellt utvecklade länderna. Det har samma karaktär av omfattande kulturrevolution, samma omvälvning av hela den hittillsvarande arbetsdelningen, levnadssättet och den mentalitet, som Marx och Engels förutsåg. Människans allmänna frigörelse blir alltmer angelägen, men dess villkor måste studeras på nytt, och innehållet definieras på ett tidsenligt sätt. Den sociala dialektiken i dess närmaste etapp kommer att kännetecknas av kampen för att reducera maktstrukturerna i arbetet och därmed i staten, men under omständigheter där samhällets skiktning efter intellektuell kompetens fortfarande kommer att dominera. Därför förutsätter kulturrevolutionen att det finns ett verkligt kommunistiskt parti, ett nytt Kommunisternas förbund. Kommunisterna måste ta avstånd från statsapparaten, och dessförinnan göra slut på apparatens makt i sin egen organisation. De måste på nytt fästa manifestets gamla paroll på sin fana, enligt vilken "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling", och mer än någonsin vara medvetna om att detta program spränger ramarna för alla enbart nationella eller kontinentala frågeställningar. Den reella likheten mellan alla som har människoanleten blir till en fråga om praktisk politik på liv eller död. Världen förändras i en lika hoppingivande som förvånande takt (förvånande, eftersom processen som helhet alltjämt är spontan), fram till situationer som ingen har velat nå. Freden kan bara vinnas och människans framsteg som art och individ bara garanteras, om möjligheterna till utveckling blir lika i alla länder.
Last updated on: 1.24.2010