Originalets titel: "Der Weg zum Sozialismus".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den politiska revolutionen har störtat kejsaren från tronen, avlägsnat herrehuset, slagit sönder och samman den privilegierade rösträtten i länder och kommuner. Alla politiska företrädesrättigheter äro upphävda. Alla statens medborgare äro nu likaberättigade, utan åtskillnad till klass, stånd eller kön.
Men den politiska revolutionen är endast revolutionen till hälften. Den gör ett slut på det politiska förtrycket, men rör icke vid den ekonomiska utsugningen; den består. Kapitalisten och arbetaren - de äro varandras likar i rättsligt avseende, de åtnjuta samma politiska rättigheter, men den ene förblir icke desto mindre kapitalist, den andre arbetare, den ene herre till fabriker och gruvor, den andre fattig och värnlös som en kyrkråtta.
Den politiska revolutionen gör icke ett slut på den ekonomiska utsugningen: tvärtom, först nu gör denna sig riktigt kännbar. Ha vi störtat kejsarens allmakt för att stå underkastade kapitalismens? Ha vi knäckt generalernas, byråkraternas, feodalherrarnas herravälde för att bli slavar under bankdirektörer, kartellmagnater och börsriddare? De frågorna ställa arbetarmassorna till sig. När revolutionen nått hälften väckes viljan till dess fullbordan. Den politiska omvälvningen väcker viljan till social nydaning. Demokratins seger inleder kampen för socialismen.
Demokratins seger i Centraleuropa är krigets resultat, följden av centralmakternas nederlag. Kriget har tillintetgjort de båda militärmonarkiernas militära maktmedel, ryckt ur överhetsstatens händer dess tvångsmedel och därigenom fört demokratin till seger. Men samma krig har också framkallat oerhörda ekonomiska omvälvningar; dessa omvälvningar göra socialismen till en ofrånkomlig nödvändighet.
Under fyra och ett halvt års tid ha folken varit sysselsatta med att gräva skyttegravar i stället för att bygga bostäder; att göra granater och shrapnels i stället för maskiner, att mata kanoner i stället för åkrar. Vår jord har utarmats på näringsämnen, vårt maskineri har förbrukats, våra järnvägar ha råkat i förfall, kläder och linne i trasor - samhällets hela rikedom är borta. Folken ha blivit fattiga, outsägligt fattiga genom kriget.
Alla folk ha blivit fattiga men centralmakternas långt mer än de andra. Ty vi äro de besegrade. Vi skola nödgas betala segrarne gottgörelse för krigets skador, lämna straffskadestånd. Hur fattiga vi än äro, så få vi likväl giva av vårt armod ännu en jättetribut till de andra, till segrarne.
Vi skola arbeta. Men för vad? Vi skola bli tvungna att arbeta, först för att rensa ogräset ur jorden, som råkat i träde, för att ersätta de förbrukade maskinerna med nya, för att bringa de förfallna järnvägarna i ordentligt skick på nytt. Och sedan måste vi arbeta för att frambringa alla de varor, vari vi skola betala segrarne vår tribut. Få vi under sådana omständigheter tillräckligt arbetskraft över för att frambringa i tillräcklig mängd, vad vi behöva för egen räkning: föda och kläder, linne och bostäder?
Vi komma att vara fattiga, outsägligt fattiga. Kunna vi under en sådan fattigdom alltjämt hålla oss med lyxen att lämna en del av vår arbetsinkomst som tribut åt dästa prelater och högmodiga grevar, slösande gulascher och sysslolösa rentierer? Kan ett folk, som blivit så fattigt, fortfarande stå ut med att den sparsamma avkastningen av dess arbete fördelas på ett så olika sätt?
Vi äro för fattiga för att fortsätta att dela med oss åt kapitalister och storgodsägare av vår arbetsinkomst. Det är illa nog att vi i form av krigsskadestånd måste lämna tribut åt främmande kapitalister; vi kunna icke därjämte ställa oss skatteskyldiga även gentemot våra inhemska kapitalister. Ur vårt ekonomiska nödtillstånd finns endast en utväg: socialismen! Kriget, som fört demokratin till seger, har även drivit oss ut på vägen till socialismen.
Men hur skola vi komma över till en socialistisk samhällsordning? Hur skola vi överföra till hela folkets egendom fabrikerna och gruvorna, skogarna och åkerfälten, de stora jord- och kapitalegendomar, som nu tillhöra kapitalister och lantjunkrar?
Den politiska revolutionen kan vara en dags verk. Republik i stället for monarki, samma rättigheter för alla i stället för privilegier åt några få - sådant har alltid varit resultatet av ett enda slag, av en enda stor timma. Många mena, att den sociala omvälvningen också skulle kunna ske lika hastigt, lika plötsligt. En vacker dag skulle arbetarne i ett slag kunna sätta sig i besittning av alla fabriker, gruvor, handelshus, banker, storgods, helt enkelt köra alla kapitalister och deras direktörer på porten. Vad som på morgonen ännu var kapitalisters och godsherrars egendom, skulle på aftonen samma dag vara det arbetande folkets egendom. Förhåller det sig verkligen så? Kan den sociala revolutionen verkligen gå i fullbordan så snabbt och så enkelt?
Vårt välstånd är beroende av tvenne ting. För det första på, huru mycket varor, som överhuvudtaget frambringas i hela landet och för det andra på, huru detta varuförråd fördelas på de olika samhällsklasserna. Socialismens närmaste mål är att ändra fördelningen av varorna. Som det nu är, får den overksamme kapitalisten, som har sin egendom i arv från sin herr pappa, en långt större del av det gemensamma varuförrådet än den flitigaste och duktigaste arbetare. Sådana olikheter kommer det socialistiska samhället ej att lämna utrymme åt. Visserligen komma varorna icke heller där att kunna fördelas alldeles lika. Även där måste de flitiga få mera betalt än de lata; eljest skulle det snart bli slut på de flitiga. Likaledes måste uppfinnaren, som finner på nya arbetsmetoder, organisatören, som anvisar folkhushållningen nya vägar, gottgöras på ett annat sätt än den som tanklöst utför sitt dagsverke; i annat fall bleve det snart brist på dem som bemödade sig om att söka fullkomna arbetsmetoderna. Men endast verklig förtjänst om samhället, icke ärvda ägodelar, icke något ändamålslöst sammanrafsat kapital, äger ställa anspråk på en större del av samhällets arbetsavkastning. Sålunda kommer socialismen närmast att förändra fördelningen av det samlade varuförrådet. Men detta blir till gagn för folkets arbetande massa, endast om varuproduktionen icke samtidigt inskränkes. Ty om det socialistiska samhället skulle producera endast hälften så mycket varor som det kapitalistiska, så skulle arbetarna icke komma att leva bättre utan med all sannolikhet t.o.m. åtskilligt sämre i det socialistiska samhället än under kapitalets herravälde. Skulle det bli mindre att dela, kan icke den rättvisaste fördelning i världen bli oss till nytta. Därmed har alltså socialismen sin uppgift given: den måste lägga om varufördelningen på ett rättvisare sätt, men utan att varuproduktionen får ta någon skada därav.
Vi ha blivit fruktansvärt fattiga. På grund av det försummade tillstånd, vari hela vår produktionsapparat befinner sig, på grund av bristen på råämnen, på grund av den mänskliga arbetskraftens undernäring och försvagande producera vi långt, långt mindre varor än vi producerade i fredstid. Men om vi producera mindre, måste vi naturligtvis också förbruka mindre. Ju mindre den samhälleliga arbetsavkastningen är, ju mindre rikedomen på varor är, desto mindre är också den del, som faller på var och en även vid den rättvisaste fördelning och desto mindre har alltså den enskilde att förbruka och njuta av. I en sådan tid måste vi akta oss för att göra något, som skulle ytterligare förstöra vår produktionsapparat, ytterligare försvåra råvarutillgången, än mer inskränka vår varuproduktion, ytterligare reducera totalavkastningen av vårt arbete. Vår fattigdom tvingar oss till en rättvisare varufördelning; men den tvingar oss också att genomföra denna omgestaltning på ett sådant sätt, att varuproduktionen icke tar skada.
Låt oss nu tänka oss, att arbetarna en dag med våld skulle sätta sig i besittning av alla fabriker, att de helt enkelt skulle jaga i väg kapitalisterna, deras direktörer och tjänstemän ur fabrikerna och själva övertaga fabrikernas ledning. En sådan omvälvning vore naturligtvis omöjlig utan i samband med blodigt inbördeskrig; och inbördeskriget skulle naturligtvis självfallet komma att förstöra produktionsmedel, maskiner, järnvägsmateriel i stora mängder; vår redan nu så fruktansvärt sammankrympta produktionsapparat komme naturligtvis att ytterligare utarmas. Det kapitalistiska utlandet skulle vägra oss de råämnen, som vi behöva, och den kredit, vi måste ha för att kunna införskriva råämnena. Amerika och ententen skulle blockera oss. Våra fabriker skulle även i fortsättningen komma att stå stilla på grund av råvarubristen. Direktörer, ingenjörer, kemister, godsförvaltare, tekniker, fabriks- och handelstjänstemän av alla slag, som endast i det kapitalistiska samhället kunnat förvärva de kunskaper, som äro nödvändiga för att leda stora företag, skulle vägra oss sitt samarbete. Skulle då arbetarna vara i stånd att ensamma spåra upp råvarukällor och ensamma organisera arbetet i den moderna storindustrin, där varje arbetare dock endast presterar en del av ett arbete och därför också endast förstår ett litet område av det hela? Arbetarna själva skulle, behärskade av inbördeskrigets lidelser, varken ha ro eller sinne för arbete; arbetsintensiteten skulle sjunka fruktansvärt. Resultatet av allt detta bleve att långt mindre varor skulle komma att produceras än vad som nu är fallet. Varufördelningen skulle visserligen bli rättvisare, men den enskilde arbetaren skulle i alla fall icke få mer, med all sannolikhet t.o.m. mycket mindre än nu, just därför att en långt mindre mängd varor skulle komma att produceras och därmed också mindre finnas att dela. Folket, som hoppas på förbättring i sitt läge genom socialismen, skulle bli fruktansvärt besviket och denna besvikelse skulle jaga det i armarna på den kapitalistiska kontrarevolutionen.
På det sättet kunna vi alltså icke komma till socialismen. Vi måste slå in på en helt annan väg. Vi måste bygga upp det socialistiska samhället så småningom genom att målmedvetet gå fram steg för steg under planmässigt organiserande arbete. Var och en av de åtgärder, som, följande på varandra, skola föra oss till det socialistiska samhället, måste vara noga genomtänkt; den får icke endast lägga om varufördelningen på ett rättvisare sätt utan måste även förbättra varuproduktionen; den får icke förstöra varuproduktionens kapitalistiska organisation utan att samtidigt upprätta en socialistisk organisation, som förmår att leda varuproduktionen på ett minst lika rationellt sätt. Den politiska revolutionen var några timmars verk; den sociala revolutionen måste komma att bli resultatet av många års djärva men också välöverlagda arbete. Denna uppfattning har ingenting att skaffa med illusioner, som hörde samman med den trångsynta revisionismen eller reformismen av i går och i förrgår. Denna menade, att samhället på fredliga vägar skulle kunna "växa in" i socialismen utan att en våldsrevolution ens var nödvändig därför. Detta var förvisso en villfarelse. Ty den sociala revolutionen förutsätter att den politiska makten erövras av proletariatet; och proletariatet kunde och kan icke erövra statsmakten annat än med revolutionära medel. Men har den politiska makten en gång erövrats, så uppställer sig för proletariatet en helt ny uppgift, som man icke kan rå på med medel, som voro avpassade för den politiska revolutionen. Ty den politiska revolutionen kan, såsom Marx sade, aldrig göra annat än "lösgöra det kommande samhällets element"; men att ur dessa element bygga upp ett nytt samhälle, det är en uppgift, som icke kan fullbordas i gatustrid, icke i medborgarkrig, utan endast i skapande lagstiftnings- och förvaltningsarbete.
Folkhushållningens socialisering måste börja med den tunga industrin. Kol- och mineralverken, järn- och stålindustrin måste först socialiseras. Det är de industrigrenar, vilkas socialisering lättast kan genomföras; ty i dessa industrigrenar är produktionen redan sedan lång tid tillbaka koncentrerad i några få jätteföretag, som mycket lätt kunna ledas från en enda plats. Och samtidigt äro dessa industrigrenar de, vars socialisering är mest trängande nödvändig; ty den som förfogar över kol och järn, behärskar hela industrin.
Socialiseringen börjar med expropriationen; genom lag förklarar staten den tunga industrins hittillsvarande ägare sin egendom förlustig. De hittillsvarande ägarne måste gottgöras; ty det vore obilligt att beröva kolgruvornas och järnverkens aktieägare deras egendom, så länge alla andra kapitalister sutte i okvald besittning av sin. Men den gottgörelse, som staten måste betala de hittillsvarande ägarne av den tunga industrin, den skall gäldas av alla kapitalister och godsägare gemensamt. För detta ändamål pålägger staten alla kapitalister och storgodsägare en progressiv förmögenhetsskatt, vars belopp användes till att gottgöra aktionärerna inom den exproprierade storindustrin. Dem sker alltså ingen orätt; deras företag inlösas till sitt fulla värde och av sin förmögenhet förlora de endast den del, som de måste lämna såsom förmögenhetsskatt på samma sätt som alla de andra kapitalisterna. Det arbetande folket kommer emellertid utan kostnader i besittning av den tunga industrin; ty det är icke folket utan kapitalistklassen, som betalar gottgörelsen.
Vem skall nu förvalta den socialiserade industrin? Regeringen? Ingalunda! Om regeringen hade sin hand över alla möjliga företag, så skulle den bli alltför mäktig visavi folket och folkrepresentationen; en sådan stegring av regeringens makt skulle vara farlig för demokratin. Och samtidigt skulle regeringen bli en dålig förvaltare av den socialiserade industrin. Ingen förvaltar industriföretag sämre än staten. Därför ha vi socialdemokrater aldrig fordrat industrins förstatligande, alltid endast dess socialisering. Men vem skall då leda den socialiserade industrin, om regeringen icke skall göra det?
För närvarande behärskas den industriella storindustrin av ett förvaltningsråd, som väljes av delägarna. Även i framtiden kommer varje socialiserad industrigren att ledas av ett förvaltningsråd; men detta förvaltningsråd kommer icke längre att väljas av kapitalisterna utan av representanterna för de samhällsklasser, vilkas behov för framtiden skola tillfredsställas av den socialiserade industrigrenen. Vem är då intresserad av ledningen av den socialiserade industrigrenen? För det första de arbetare, anställda och tjänstemän, som arbeta inom den ifrågavarande industrigrenen; för det andra de konsumenter, som använda sig av industrigrenens produkter och för det tredje staten såsom representant för folket i dess helhet. Därför får förvaltningsrådet inom varje socialiserad industrigren ungefär följande sammansättning: en tredjedel av förvaltningsrådets medlemmar utses av de arbetares fackföreningar och de anställdas organisationer, vilka äro sysselsatta i industrigrenen. Konsumenternas representanter utgöra en annan tredjedel av förvaltningsrådets medlemsantal. I kolgruvornas förvaltningsråd t.ex. komma alltså att insättas konsumentrepresentanter dels från konsumtionsföreningarna såsom organisationer för förbrukarne av hushållskol, dels från industriidkareorganisationer såsom organisationer för förbrukarne av fabrikskol. Den tredje tredjedelen av förvaltningsrådsmedlemmarne utgöres slutligen av statens representanter. De utnämnas dels av finansministern, så att statskassans inressen bli tillgodosedda, dels av folkrepresentationen, så att även de allmänna folkekonomiska intressen erhålla sin representation. På ena sidan stå arbetarnas och de anställdas representanter, på den andra konsumenterna, med motsatta intressen att tillvarataga; ty de förra komma att önska höga löner, de senare låga priser. Statens representanter komma att stå som medlare och skiljedomare mellan de båda partierna.
Det på sådant sätt sammansatta förvaltningsrådet har högsta ledningen över industrigrenen; det utnämner de ledande tjänstemännen, fastställer varupriserna, sluter de kollektiva arbetsavtalen med fackföreningarna och de anställdas organisationer, har att förfoga över nettovinsten och beslutar rörande mera omfattande fonderingar och kapitalavsättning för utvidgningar. Särskilda åtgärder bli nödvändiga för att förekomma att förvaltningsråden låta leda sig av personliga sympatier eller av politiska bevekelsegrunder vid utnämningen av de ledande tjänstemännen i stället för att därtill välja de duktigaste ingenjörerna, teknikerna och kemisterna. Därom kan man lämpligast dra försorg på följande sätt: lärarkårerna vid de tekniska högskolorna förena sig med de ledande tekniska tjänstemännen inom hela industrin till ett kollegium; detta kollegium har att avlämna sina förslag för varje utnämning av en ledande teknisk tjänsteman i en socialiserad industrigren; industrigrenens förvaltningsråd utser sedan en av de föreslagna personerna. Alldeles som i dag universitetsprofessorerna utnämnas av undervisningsministern på förslag av professorskollegiet, böra alltså de socialiserade företagens direktörer utnämnas av förvaltningsrådet på förslag av ett kollegium av de ledande teknikerna inom hela landet. Under uppsikt av de på detta sätt tillsatta direktörerna skola tekniska och kommersiella tjänstemän såsom hittills även i framtiden förvalta företagen; varje som helst byråkratisering av förvaltningsorganisationen måste undvikas under alla förhållanden.
Vi skola senare påvisa, på vad sätt arbetarutskotten skola medverka i förvaltningen av de enskilda fabrikerna.
Socialiseringen har ett dubbelt syfte. Den skall å ena sidan förbättra läget för arbetare och anställda, som själva arbeta i den industrigren, som skall socialiseras; å andra sidan skall den ställa till hela folkets disposition de inkomster, som hittills tillflutit kapitalisterna. Därav framgår, hur den socialiserade industrigrenens nettovinst måste fördelas. En del av nettovinsten måste självfallet årligen användas för att utforma och fullkomna industrigrenens produktionsapparat. Men resten av nettovinsten delas mellan å ena sidan staten, å andra sidan arbetare, anställda och tjänstemän, som äro sysselsatta i industrigrenen. Alla personer, som äro sysselsatta i den socialiserade industrigrenen måste ha rätt till anspråk på en del av nettovinsten. Därigenom höjes deras arbetsiver, ökas deras arbetsintensitet.
På detta sätt genomförd, kommer socialiseringen av den tunga industrin hela folket till godo. Den kommer att tillföra staten nya inkomster utan att belasta konsumenterna. Den kommer att garantera den tunga industrins arbetare, anställda och tjänstemän inflytande på industrins ledning och del i nettovinsten. Den kommer att ge konsumenterna av kol och järn inflytande på produktionen av dessa varor. Industrin kommer icke att hämmas i sin tekniska utveckling, arbetsintensiteten kommer att stegras, produktionskostnaderna att sänkas.
Men denna form av socialisering lämpar sig icke för alla industrigrenar. Med många industrigrenar kommer man att gå till väga på ett annat sätt: staten kommer att expropriera dem och arrendera ut dem till konsumtionsföreningarnas inköpscentral eller de kooperativa lanthushållningsförbunden. Sålunda kommer staten t.ex. att utarrendera tvål- och ljusfabriker till konsumentorganisationerna, konstgödselfabrikerna till lanthushållningsförbunden. I arrendekontrakten kommer man icke endast att fastställa det årsarrende, som de arrenderande kooperationerna måste betala statskassan, utan däri tillförsäkras även de bortarrenderade industriföretagens arbetare och anställda inflytande på förvaltningen och del i vinsten.
Andra företag åter lämpa sig bäst för att socialiseras av landsting och kommuner. Åt landstingens och kommunernas representanter, valda självfallet på grundvalen av den allmänna och lika rösträtten, kommer staten att överlämna rätten att kommunalisera industriföretag, som tjäna de lokala behoven som t.ex. spårvägar och förstadsbanor, transportföretag, elektricitetsverk, kvarnar, mejerier, bryggerier, tegelverk o.d. Gottgörelsen av de hittillsvarande ägarne måste visserligen ordnas på ett annat sätt i detta fall än när socialiseringen sker genom staten; ty kommuner och landsting kunna icke pålägga förmögenhetsskatt, enär i så fall kapitalet skulle försvinna från de kommuner och provinser, som gjorde det. Staten måste därför förplikta ägarne till de företag, som skola kommunaliseras, att som gottgörelse mottaga värdepapper, vilka tillförsäkra innehavaren som en fast ränta en del av det kommunaliserade företagets avkastning. Kommunerna och landstingen erhålla rätt att inom loppet av 20 till 30 år amortera den skuld, de påtagit sig i denna form. Efter utgången av denna tid komma de kommunaliserade företagen icke längre att vara belastade med någon skatteskyldighet till det enskilda kapitalet.
Olika industrigrenar kunna alltså socialiseras på olika sätt. Men ganska många industrigrenar äro överhuvudtaget ännu icke mogna för socialisering. Vi komma till en början icke att kunna socialisera dem utan måste först organisera dem för att förbereda deras socialisering längre fram.
På liknande sätt som beträffande många industrigrenar kunna f.ö. också enstaka handelsgrenar socialiseras. Staten kan exempelvis utan svårighet socialisera partihandeln med kaffe, kakao, te och bomull, så snart blott normala förhållanden återinträtt på världsmarknaden. Samma förvaltningsråd, som leder den enskilda kolindustrin, kan staten ge i uppdrag att ombesörja importen av kol från utlandet. Kommunerna kunna av staten legitimeras att kommunalisera de stora varuhusen och att med tvång övertaga åtskilliga kapitalistiska handelsföretag, t.ex. kreatursuppköparnas handelsbolag.
Mogen för omedelbar socialisering är endast storindustrin, där produktionen är koncentrerad i några få stora företag, vilka behärskas av aktiebolag. De flesta industrigrenar ha ännu icke nått så långt. Så länge en industri ännu är splittrad i många små och mellanstora företag, är det omöjligt att leda den socialt, alltså från en enda plats. Där företagens tekniska och kommersiella ledning ännu icke ombesörjes av direktörer och tjänstemän utan av företagarne själva, kunna dessa icke sättas ur spelet utan att produktionen skulle taga skada genom den sakkunniga ledningens bortfallande. De flesta industrigrenar skola vi därför icke kunna socialisera omedelbart, utan vi måste först och främst organisera dem för att målmedvetet förbereda deras framtida socialisering. Företagarne ha själva för länge sedan insett nödvändigheten av industrins organisering. För detta ändamål ha de sammanslutit sig i karteller. Kartellerna ha eliminerat bort konkurrensen mellan företagarne och därigenom besparat sig de stora onödiga kostnaderna för konkurrensen (reklam, handelsresande o.s.v.) De ha koncentrerat varuförsäljningen till kartellbyråerna, förvandlat handlandena till blotta agenter för dessa och därigenom väsentligen inskränkt handelskapitalets makt och profit. De ha slutligen reglerat produktionens omfattning, fördelat de enskilda företagens produktion och därigenom anpassat produktionen efter behovets växlingar så att kriser kunnat förebyggas eller i varje fall mildras till sina verkningar. Men hur stor nytta kartellerna än gjort på detta sätt, så måste den dock köpas fruktansvärt dyrt av samhället i sin helhet. Ty kartellen har i oerhörd grad stegrat det industriella kapitalets makt såväl gentemot konsumenterna som gentemot industrins arbetare. För konsumenterna pålades höga priser, en omåttlig beskattning, industriarbetarne mötte i kartellen den organiserade kapitalmakten som oövervinnelig motståndare.
Under kriget ha nya industriorganisationer stått upp: krigssällskapen i Tyskland, centralerna och krigsförbunden i Österrike. De ha också uträttat ett mycket gott arbete. Tack vare tvångsinskränkningen av behovet och förrådens planmässiga fördelning ha de hållit varuprisen lägre än vad som varit möjligt vid fri konkurrens. Men även detta resultat måste köpas dyrt: många centraler ha ingenting annat varit än statligt organiserade tvångskarteller, så t.ex. spritcentralen. Andra centraler ha icke varit någonting annat än rekvisitionsorgan för arméförvaltningen, som ex. bomullscentralen.
Vår uppgift nu kan icke bestå i att fullständigt förstöra på nytt industrins organisation och vända tillbaka till den oinskränkta fria konkurrensen. Till Manchesterliberalismens ideal, till den fria konkurrensens ideal, leder ingen väg mera tillbaka, även om partier sådana som de kristligt sociala, vilka i sin ungdom vuxit sig stora i kampen mot Manchesterliberalismen, nu omvänt sig själva till den "fria handelns" ideal. Nu kan det icke bli fråga om att göra slut på industrins organisation utan endast om att i stället för industrins kapitalistiska organisation sätta en organisation, som tjänar folkets intressen i dess helhet. I den mån kartellernas och centralernas organisation är av nytta ur folkhushållningens synpunkt, måste även industrins framtida organisationer utöva dessa funktioner, men de få icke längre utöva dem i kapitalets intresse såsom kartellerna, icke i militarismens intresse såsom centralerna utan de måste utöva dem i hela folkets intresse.
I detta avseende böra alla företag i varje enskild industrigren förpliktas att tillhöra ett industriförbund; dessa industriförbund skola träda i kartellernas och centralernas ställe. Men industriförbunden komma icke i likhet med kartellerna att behärskas av företagen själva, ej heller i likhet med centralerna att vara underordnade en byråkrati, som är ur stånd att leda och ordna en ekonomisk verksamhet. De skola tvärtom ledas av förvaltningsråd, som förena i sig representanter för alla de samhällskretsar, vilkas behov den organiserade industrigrenens förvaltning har att tjäna. I spetsen för varje industriförbund kommer alltså att stå ett förvaltningsråd med ungefär följande sammansättning: en fjärdedel av förvaltningsrådets medlemmar utgöres av statens representanter; en av dessa representanter må utnämnas av ministern för handel och industri, men de andra böra väljas av, om också icke ur, nationalförsamlingen. Deras uppgift blir att i förvaltningsrådet förfäkta statens och folkhushållningens intresse. Konsumenternas representanter komma att utgöra en andra fjärdedel av förvaltningsrådets medlemmar. För industrigrenar, som tillverka konsumtionsartiklar, komma konsumtionsföreningarna att utse dessa representanter; för industrigrenar, som producera råvaror och arbetsverktyg, utnämnas de av organisationerna inom den industri, som använder dessa råämnen och arbetsverktyg. En tredje fjärdedel av förvaltningsrådets medlemsantal utgöres av representanter för de arbetare, anställda och tjänstemän, som äro sysselsatta i den organiserade industrigrenen; de tagas från fackföreningarna och de anställdas organisationer. Endast den sista fjärdedelen av förvaltningsrådets medlemsantal utgöres av representanter för företagarna inom den organiserade industrin. På detta sätt blir det sörjt för, att förvaltningsrådets verksamhet icke tjänar företagarnas intressen allenast utan det helas intressen. Därigenom komma framtidens industriförbund att väsentligt skilja sig från den gångna tidens karteller och krigstidens centralorganisationer.
Vilka uppgifter skola nu tillkomma dessa industriförbund? Först och främst måste de sörja för industrins tekniska utveckling och för produktionskostnadernas nedbringande. De upprätta och upprätthålla konstruktionsavdelningar, laboratorier och materialprovningsanstalter. De komma att utfärda föreskrifter för varornas normalisering och standardisering. Om den fria konkurrensen medför att en mängd med varandra konkurrerande varumönster av de mest olika slag kommer i marknaden, så åstadkommer denna organisation däremot att endast ett fåtal mönster och typer produceras. Därigenom blir det möjligt att framställa varje särskild av de utvalda varatyperna i större mängd och därmed också för betydligt mindre kostnader. Vidare kommer industriförbundet att befordra specialiseringen av de enskilda industriföretagen; det kommer att ordna det så, att vissa av de utvalda varutyperna tillverkas i den ena fabriken, andra i den andra. Detta banar vägen för övergång till massproduktion, till ett produktionssätt, som är automatiserat och sparar mänsklig arbetskraft. På detta sätt skola industriförbunden i väsentlig grad hålla framställningskostnaderna nere och möjliggöra en billig produktion.
Industriförbunden komma vidare, där detta synes ändamålsenligt, att centralisera råvaruinköpen, fördela råvarorna på de enskilda företagen och koncentrera försäljningen av de färdiga varorna. På detta sätt bespara de samhället kostnaderna för konkurrensstriden mellan företagarna. De reglera produktionens storlek och förebygga därigenom ekonomiska kriser. Slutligen komma de att fastställa varuprisen. Förvaltningsrådens sammansättning borgar för att varupriserna skola utmätas så, att företagarens vinst ungefärligen motsvarar en rimlig arbetslön för det arbete han utfört. Industriförbunden äga till sist även att sluta de kollektiva arbetsavtalen med arbetarnas fackföreningar och de anställdas organisationer. Det av industriförbundet avslutade arbetsavtalet är bindande för alla företag inom industrigrenen. Sålunda komma arbetarna och de anställda vid avslutandet av arbetsavtal icke längre att stå ansikte mot ansikte med företagaren allenast utan med förvaltningsråden, vari vid företagarnes sida skola sitta representanter även för parlamentet, för konsumenterna, för arbetarna och de anställda själva.
Lagstiftningen skall, där den anser det ändamålsenligt, även kunna tillförsäkra staten del i de organiserade företagens nettovinst. Lyckas det industriförbundet att i väsentlig grad hålla produktionskostnaderna för varorna nere, så kommer företagarnas vinst därigenom att bli större och denna ökning i vinsten skall staten kunna lägga beslag på genom förmedling av industriförbundet, som ju är dess egen skapelse. På detta sätt kommer staten att kunna tillförsäkra sig inkomster ur industrins avkastning utan att behöva belasta konsumenterna.
Företagens ledning stannar i de enskilda företagarnas händer endast inom ramen av de föreskrifter, som utfärdats av industriförbunden. Företagarna komma här till en början alltså icke att sättas fullständigt ur spelet men väl att underställas en mycket verksam kontroll från samhällets sida, förvandlas till samhällets fullmäktige.
En av industriförbundens viktigaste uppgifter kommer emellertid att bestå i att koncentrera produktionen till de tekniskt mest utvecklade företagen. Varje industriförbund skall äga rätt att lägga ned tekniskt outvecklade företag och överlåta deras produktionsandel på de tekniskt fulländade företagen. De nedlagda fabrikernas ägare skola naturligtvis gottgöras på bekostnad av de företagare, som fått sin produktionsandel i motsvarande grad ökad. På detta sätt kommer produktionen så småningom att koncentreras i några få stora, tekniskt fulländade företag och så snart detta är fallet kan industrin fullständigt socialiseras. Först då är det möjligt att expropriera och att överlämna industrigrenens ledning direkt till industriförbundets förvaltningsråd, ur vilket då företagarerepresentanterna försvinna. Industrins organisering i industriförbund är alltså ett övergångsstadium till dess fullständiga socialisering.
Demokratin i staten är icke förverkligad endast genom att den högsta lagstiftningsmakten överlämnats åt ett parlament, som framgått ur den allmänna och lika rösträtten. Tvärtom fordrar demokratin också, att den lokala förvaltningen i länder, provinser och kommuner lägges i händerna på demokratiska representationsorgan. På samma sätt förhåller det sig med en demokratisk folkhushållningsförfattning; den är icke förverkligad endast med att varje industrigren styres av ett förvaltningsråd, som är sammansatt av fullmäktige för folkrepresentationen, konsumenterna och arbetarklassen. Tvärtom fordrar den ekonomiska demokratin också, att den lokala förvaltningen i det enskilda industriföretaget demokratiseras. Liksom den fria kommunen är grundvalen för den fria staten, så är den demokratiska fabriksförfattningen grundvalen för hela industrins demokratiska organisation.
Där fackföreningarna vunnit fast fot, äro grundvalarna till den demokratiska fabriksförfattningen redan lagda för länge sedan. Fackföreningarnas makt har brutit företagarnas absolutism. Företagaren måste dela makten i fabriken med de fackligt organiserade arbetarnas förtroendemän, alldeles som monarken i staten måste dela sin makt med parlamentet.
Men att arbetarnas förtroendemän deltaga i företagets regering är endast ett faktiskt men icke något rättsligt ordnat tillstånd. Det gäller nu att införa detta faktiskt rådande tillstånd även i rättsordningen, att lagligt reglera det och därmed undgå all godtycklighet från företagarnas sida, alla växlingar i maktförhållandena mellan kapital och arbete. För den skull måste i alla industri-, jordbruks-, handels- och kommunikationsföretag, som sysselsätter mer än tjugo arbetare, arbetarutskott tillsättas. Valmetoden och arbetarutskottens rättigheter måste fastställas genom lag. Rätt att deltaga i valen måste stå öppen för alla personer, som äro sysselsatta i företaget, de må sedan vara yrkesutbildade eller olärda, arbetare, anställda eller tjänstemän. De olika kategorierna kunna välja i särskilda korporationer. De på detta sätt valda arbetareutskotten måste av lagen tillerkännas inflytande på förvaltningen av företaget i alla angelägenheter, som beröra arbetarnas och de anställdas välfärd.
Arbetarutskotten skola alltså först och främst ha medbestämmanderätt vid antagandet och avskedandet av arbetare. De skola sörja för att de kollektiva arbetsavtalens bestämmelser iakttagas vid tillsättandet av platser och ha i sin makt att skydda arbetarne emot godtyckliga avskedanden. I den mån arbetstiden och arbetslönerna icke redan äro fastställda genom de kollektiva arbetsavtalen, måste överenskommelser härom träffas mellan företagaren och arbetarutskottet. Framför allt skola arbetarutskotten medverka vid fastställandet av styckebetalning och ackordslöner. Avskaffandet utan vidare av ackordslönesystemet, såsom många arbetare önska, kommer säkerligen icke att bli möjligt överallt i vår tid. Ty i en tid, som den nuvarande, med hela vårt folk i fruktansvärd fattigdom, måste vi sätta in allt på att stegra arbetets intensitet och därför kunna vi icke undvara något enda av de medel, som fordras för att garantera ett intensivt utnyttjande av arbetstiden. Ju kortare vi utmäta denna, desto mindre kunna vi reda oss utan dessa medel. Men där av denna orsak ackordslönesystemet icke kan avlägsnas, där måste vi överväga huru vi skola mildra dess stora faror. Detta sker verksammast genom att ställa ackordsprisens fastställande under arbetarutskottens kontroll. Arbetarutskotten komma emellertid icke att kunna utöva denna kontroll, om de icke tillerkännas rätten att taga del av lönelistor, kalkyler och saldon. Då ackordsprisen fastställas endast med arbetarutskottets medgivande och kan arbetarutskottet, innan detta medgivande lämnas, genom sin kännedom om företagarens kalkyler övertyga sig om rimligheten av den föreslagna lönesatsen, då förlorar ackordslönesystemet ganska mycket av sin eljes så farliga karaktär. Även utbetalningen av lönerna skall övervakas av arbetarutskotten och löneberäkningen granskas.
Till arbetarutskottens uppgifter kommer även att höra att bilägga tvister inom företaget antingen det nu gäller tvister mellan företagaren och arbetarne, mellan verkmästaren och arbetarne eller mellan arbetarne själva, vidare att fastställa disciplinstraff mot dem, som handlat emot den fabriksordning, som utfärdats under arbetarutskottets medverkan. Vidare skola arbetarutskotten ha att övervaka alla åtgärder, som vidtagas för att förebygga olycksfall i arbetet och för att skydda arbetarna mot yrkessjukdomarnas faror. De skola samverka med yrkesinspektörerna för att fylla denna uppgift: avge förslag och anvisningar till yrkesinspektörerna, sända regelbundna rapporter till yrkesinspektörerna över de hygieniska förhållandena i fabrikerna och övervaka genomförandet av de av yrkesinspektörerna påbjudna åtgärderna.
Till arbetarutskotten överföres vidare förvaltningen av sådana institutioner inom företaget, vilka omedelbart och uteslutande skola vara till arbetarnas tjänst. Fabrikens bostäder, restauranter, kök och välfärdsanstalter av alla slag skola övergå till arbetarutskottens förvaltning. Dessa institutioner kunna och böra fullständigt undandragas företagarens och hans organs inflytande.
Men för att arbetarutskotten skola kunna effektivt ombesörja alla dessa funktioner måste deras medlemmar skyddas för att lida skada genom denna sin verksamhet. Likasom riksdagsmän icke kunna utöva sin parlamentariska verksamhet utan den immunitet, som skyddar dem mot godtycke och hämnd från byråkratins sida, så kunna arbetarutskotten icke arbeta, så framt deras medlemmar icke komma i åtnjutande av ett visst oberoende gentemot företagaren, äro skyddade mot godtycke från hans sida och ha sin anställning tryggad.
Men hur stora och betydelsefulla arbetarutskottens uppgifter än må bli, så måste dock lagen sätta gränser för deras verksamhet. Företagens tekniska och ekonomiska ledning kan icke överlämas åt arbetarutskotten. Den tekniska ledningen kan det icke därför att den måste förbli i händerna på sakkunniga, teoretiskt och praktiskt bildade tekniker, ingenjörer och kemister, såvida produktionen icke skall taga skada. Men den ekonomiska ledningen kan det icke heller; ty varje enskilt företag skall icke förvaltas endast i de arbetares intresse, som äro sysselsatta i företaget utan i hela samhällets intresse. Järnvägarna äro icke till uteslutande för järnvägsmännen utan för folket i dess helhet, och möbelindustrin får icke förvaltas endast i de arbetares intresse, som äro sysselsatta däri, utan i hela samhällets intresse. Därför vilja vi icke överlämna industrins ekonomiska och tekniska ledning åt de enskilda företagens arbetarutskott utan åt förvaltningsråd, vari statens och konsumenternas representanter sitta och besluta sida vid sida om representanterna för de arbetare, som äro sysselsatta i företaget. Vi vilja icke syndikalisera industrin utan socialisera den, d.v.s. icke skänka varje industrigren som gåva åt de arbetare, som äro sysselsatta däri utan skänka alla industrigrenar åt samhället, å alla arbetande gemensamt. Därför måste industrins tekniska och ekonomiska ledning överlåtas åt organ för folket i dess helhet, och arbetareutskotten medverka vid förvaltningen av de enskilda företagen endast såsom underordnade lokala organ, alldeles som exempelvis kommunerna medverka i statsförvaltningen vid förvaltningen av de enskilda delarna av statsområdet.
Fabriksförfattningen följer i sin utvecklingsgång statsförfattningen. I staten ha vi upplevat utvecklingen från absolutismen, där fursten avgör allena, över den konstitutionella monarkin, där makten är delad mellan fursten och folkrepresentationen, fram till republiken, där all makt överlämnats till folkrepresentationen. En liknande bana måste också fabriksförfattningen genomlöpa. Vi ha först absolutismen, då företagaren bestämmer allena i fabriken. Med upprättandet av arbetarutskotten nå vi fram till den konstitutionella monarkin: det rättsliga herraväldet i företaget delas mellan företagaren, som likt en ärftlig monark härskar i sin fabrik, och arbetarutskottet, som är företagets arbetareparlament. Därifrån fortsätter vägen till industrins republikanska författning. Företagaren försvinner, den tekniska och ekonomiska ledningen inom varje enskild industrigren överlämnas åt ett förvaltningsråd, som är sammansatt av representanter för staten, konsumenterna och arbetarne; och den lokala förvaltningen av varje företag delas mellan de tekniska tjänstemän, som utnämnas av detta förvaltningsråd, och det arbetareutskott, som väljes av företagets arbetare.
Jorden var i äldre tider folkets egendom. I och med furstemaktens stärkande kom förfoganderätten över folkegendomen i furstarnas händer. Furstarna överlämnade jordlotter till sina vasaller, till biskopar och klosterföreståndare och förpliktade dem härför till hovtjänst och krigstjänst. Under århundraden var länsväsendet statens grundval. Men efter medeltidens utgång har det råkat i förfall. Jorden, som mottagits av herremännen endast som län, blev till sist deras privategendom, som icke längre var förbunden med några länsförpliktelser och de utvidgade denna privategendom genom att inhägna allmänningarna, vilka ännu voro bondekommunernas gemensamma egendom, och genom att "lägga" de enskilda bönderna under sig. På så sätt har storgodset uppstått. Folkets gamla äganderätt till jorden har övergått i adelns och kyrkans händer. Att återerövra åt folket vad som en gång varit dess gemensamma egendom, blir den sociala revolutionens största och viktigaste uppgift.
Denna omvälvning kan icke ske i ett slag. Först och främst måste skogsdomänerna övergå ur de enskildas händer i samhällets. Våra skogar äro Tysk-Österrikes största rikedom; i besittning av skogarne skall vårt folk komma att förfoga över en av de viktigaste grundvalarna för folkhushållningen. Därjämte måste i första hand fideikommissen, den "döda handens" jordegendomar och andra latifundier socialiseras. Först sedan samhället samlat erfarenheter vid förvaltningen av dessa största gods, kan det skrida till socialiseringen av det övriga storgodset ned till gods på omkring 100 hektar. Expropriation av böndernas jord är självfallet utesluten. Icke blott därför att den skulle vara olämplig i socialt avseende, den skulle heller icke vara tekniskt genomförbar. Socialiseringen av storgodset kommer att börja med expropriation, som kan äga rum på samma sätt som expropriationen av de stora industriegendomarna. De enskilda ägarna skola alltså gottgöras i full proportion till värdet av deras egendom, men gottgörelsebeloppet kommer att uppbringas genom en progressiv förmögenhetsskatt, som uttagas av de besittande i sin helhet. Förvaltningen av den exproprierade jorden måste emellertid komma att få mycket olika former. Det finns jord av sådant slag, att den kan brukas rationellt endast i stordrift, som t.ex. skogarna. Men det finns också andra slag, som lämpa sig endast för smådrift, som t.ex. vingårdarna. Genom expropriationen kommer staten omedelbart att förfoga över båda slagen av jord; den kommer i besittning såväl av skogarna, som nu tillhöra adeln, som vinlandet, som nu tillhör biskopsdömen, kloster och stift. Men den kommer att bruka det ena slaget på ett helt annat sätt än det andra. Det som passar bäst att brukas i stordrift, kommer den att förvalta samhälligt; det som passar sig bättre för smådrift, kommer den att överlämna åt småföretag.
Förvaltningen av den jord, som lovar den största avkastningen i stordrift, kommer att organiseras på ett liknande sätt som förvaltningen av den socialiserade storindustrin. Man kommer alltså först och främst att överlämna de exproprierade jordagodsen åt förvaltningsråd, som sammansättas av fullmäktige för representationen inom det distrikt, inom vars område godset ligger, av teoretiskt och praktiskt utbildade lantbrukare, som utnämnas av distriktets agrarmyndigheter, av representanter för arbetare och godstjänstemän, som äro sysselsatta på godset och av fullmäktige för distriktets kunsumtionsföreningar. Detta förvaltningsråd utnämner godsförvaltaren på grundval av förslag från agrarmyndigheterna inom distriktet, avslutar de kollektiva arbetsavtalen med lant- och skogsarbetarna samt förfogar över nettovinsten. Av denna måste en del överföras till fonder för nyanskaffningar, jordförbättringar och dylikt; resten delas mellan distriktet å ena sidan, godsets arbetare och tjänstemän å den andra. Förvaltningsråden, som förvalta de olika godsen, övervakas i sitt arbete av jordbruksråd, vilkas sammansättning måste följa samma principer som de enskilda förvaltningsråden. Över dem står slutligen ett rikshushållningsråd, som är sammansatt av representanter för staten, för lantbrukshögskolorna, för lantarbetarna och för konsumtionsföreningarna. Detta lanthushållningsråd förfogar över nyssnämnda fonder. Det kommer att bestämma över de större nyanskaffningar och förbättringar, som skola företagas på de olika godsen. Det kommer att bestämma över, efter vilka proportioner jorden skall fördelas på de olika kulturslagen och på detta sätt sörja för, att de olika behov, som lant- och skogshushållningen har att tillfredsställa, bli tillgodosedda så rättvist som möjligt.
De exproprierade gods, som ge större avkastning med smådrift än med stordrift, uppdelas i smärre lotter och överlämnas till småbönderna och lantarbetarna. Men i vilken rättsform skall denna överlåtelse ske? Skola de småbönder och lantarbetare, som bosätta sig på den exproprierade jorden, komma dit som jordägare eller som arrendatorer?
När bonden köper jord, sätter han sig i skuld för en stor del av köpeskillingen. Han upptar ett hypotek och måste för varje år betala en del av jordens avkastning som ränta på hypoteket. Dör bonden, övertages gården av någon av sönerna, medan de andra, de "lottlösa syskonen", avfärdas med en penningsumma. Även för denna skuld blir jorden förpantad; även för dess vidkommande måste räntorna betalas av jordens avkastning. Ju högre avkastningen är, desto högre äro också jordpriserna. Ju högre jordpriserna äro, desto högre bli alltså räntorna, som bonden har att betala varje år. Sjunka nu priserna på lantbruksprodukter, så sjunker jordens avkastning och bonden råkar i fara att icke längre få medel till räntorna; han kör fast, hans jord går på auktion. När de små jordbrukarna äro ägare till sin jord, kan alltså staten icke sänka priserna på lantbruksprodukter, d.v.s. priserna på de viktigaste livsmedlen utan att framkalla en svår social kris på landet. Samma fara existerar beträffande de s.k. räntegodsen. Bonden förvärvar dem ej genom att lämna ett kapital som köpeskilling utan genom att förplikta sig att lämna en årlig ränta. Räntan fastställes emellertid efter vad jorden avkastar vid den tidpunkt den förvärvas. Den blir för låg, om avkastningen senare ökas, för hög, om den minskas. Däremot finns förvisso icke denna fara, när jordbrukarna icke äro ägare till sin jord utan äro arrendatorer. Ty arrendet kan ändras tid efter annan: höjas om jordens avkastning ökas och sänkas om den minskas. Arrendeförhållandet äger alltså det företrädet, att staten kan sänka prisen på livsmedlen utan att bringa lantbrukarna i fara; ty de stå utan risk, så snart arrendet kan hållas nere i nivå med priserna på lantbruksprodukterna. Å andra sidan har arrendeförhållandet sina olägenheter. Ty arrendatorn är aldrig säker om att få behålla sin jord, sedan arrendetiden utgått. Han drar sig därför för att lägga ned större kapital, enär han icke vet, om han själv skall få skörda frukterna därav.
Det gäller alltså att finna en rättsform, som å ena siden sätter lantbrukaren i trygg besittning av sin jord och därigenom gör det möjligt för honom att göra dyrbarare förbättringar, men som å andra sidan gör det möjligt för staten att anpassa den ränta, som lantbrukaren måste betala, efter de rådande priserna på lantbruksprodukter; höja dem, om dessa priser stiga, sänka dem, om de sjunka. Detta kan ske bäst genom en ändamålsenligt utformad ärftlig arrenderätt.
Den exproprierade jorden arrenderas alltså ut till lantarbetare och småbönder; vid valet av arrendatorer kunna krigsinvaliderna erhålla företrädesrätt. Arrenderätten är obegränsad till tiden och ärftlig; arrendatorn kan avlägsnas från sin jord endast om han inför sakkunnig domstol blir överbevisad om, att han icke förvaltar godset med den omsorg, som tillkommer en ordentlig lantbrukare. Arrendesumman fastställes vart tionde år av agrarmyndigheterna i distriktet. Den skall fastställas på så sätt, att tillräckligt återstår för rimliga arbetslöner till arrendatorn och de familjemedlemmar, som deltaga i arbetet. Av arrendet tillfaller en del distriktet, en annan del statens fonder för nyanskaffningar och jordförbättringar. Rikshushållningsrådet, som förvaltar dessa fonder, har att bevilja arrendatorerna lån till förbättringar och nyanskaffningar.
På detta sätt kommer det exproprierade storgodset att kunna förvaltas ändamålsenligt. Den jordränta, som i dag tillfaller storgodsägarne, kommer att tillfalla distrikten och betäcka kostnaderna för lokalförvaltningen i staten. Lantarbetarna skola tillförsäkras inflytande på förvaltningen och del i vinsten från de stora samhälligt förvaltade godsen, medan samtidigt många tiotusenden småbönder och lantarbetare genom tryggad ärftlig arrenderätt komma att fästas vid de andra exproprierade godsen. Konsumenterna få ett omedelbart inflytande på lanthushållningens ledning. Statens kapitalfonder, som rikligt matas ur de exproprierade godsens avkastning, kommer genom storstilade nyanskaffningar och förbättringar att snabbt stegra vår jords bördighet.
För visso kunna alla dessa reformer endast gälla den jord, som nu tillhör adeln, kyrkan och kapitalisterna. På ett helt annat sätt måste nyordningen ske beträffande böndernas hushållning. Den saken skola vi behandla i följande artikel.
Det finns två slag av äganderätt till arbetsmedel: den som användes till att genom arbete försörja ägaren och den som begagnas till att utsuga andra. Bonden är ägare till den jord som han själv brukar, och till den skörd, som är avkastningen av hans eget arbete; detta är äkta arbetsegendom. Storbrukaren är ägare till stora jordarealer, som han icke brukar själv, utan som han låter bruka för att genom andras arbete skapa vinst åt sig; aktieägaren är medintressent i gruvföretag, som han aldrig arbetat i, och han drager sin vinst av deras arbete, som arbeta i dem; detta är utsugningsegendom. Socialismen vill betvinga utsugningsegendomen, icke arbetsegendom. Adelns, kyrkans och kapitalisternas jord skall socialiseras; böndernas jord skall förbli deras privategendom.
Men om än böndernas hushållning alltjämt måste grundas på privategendom till jorden, så skall dock även den befrämjas av samhället, underställas samhällets planmässiga verksamhet, ställas i folkets i dess helhet tjänst. Detta motsvarar icke endast böndernas eget intresse, vilka endast genom samhällets kraftiga medverkan och planmässiga ledning kunna bli i stånd att i lantbruket utnyttja den moderna vetenskapens alla erövringar, stegra avkastningen av sitt arbete och höja sig till en människovärdig tillvaro, utan det motsvarar också stads- och industribefolkningens intressen. Ty först då det blir möjligt att vinna högre avkastning än hittills ur böndernas jord, kan denna befolkning förses med billiga och rikliga livsmedel. Har agrarpolitiken sett sin uppgift framför allt i att tillförsäkra bonden höga pris på hans produkter, så måste den socialistiska agrarpolitiken framför allt taga sikte på att lära bönderna och göra det möjligt för dem att avvinna jorden en långt högre avkastning än de hittills förmått.
För detta ändamål måste de rättsförhållanden, som röra jorden, undergå väsentliga ändringar. Framför allt måste sammanförandet (kommassationen) av jordstyckena underlättas och befordras. I största delen av vårt land äro bondgårdarna fruktansvärt söndersplittrade; varje bonde har mångfaldiga, ofta dussintals jordlotter. Nu skall det bli slut på detta: bonden skall byta ut sina många, kringströdda jordlotter mot ett enda väl avrundat, sammanhängande gods av motsvarande värde. Erfarenheterna i Preussen ha visat, att endast ett sådant jordbyte är tillräckligt icke blott att väsentligt underlätta böndernas arbetsbörda och väsentligt utjämna produktionskostnaderna utan också att höja avkastningen pr hektar betydligt. Nyttjande- och förvaltningsrätten till de gemensamma jordlotterna måste regleras, den fria delningen av allmänningarna måste avskaffas, de små jordägarnas och torparnas nyttjanderätt till allmänningen tryggas. Böndernas skogs- och betesservitut i den förutvarande herremannajorden måste regleras på nytt i samband med storgodsets expropriation. Jakträtten skall uteslutande tillkomma kommunerna, inhägnandet av jaktvilt måste förhindras genom stränga föreskrifter. Kommunerna skola tillförsäkras förköpsrätt till all jord, som utbjudes till salu inom deras områden.
Jordens överlastning med inteckningar måste förhindras. De nu inneliggande hypoteken måste så småningom omsättas i inteckningar, som äro ouppsägbara å borgenärens sida och som av gäldenären måste amorteras årsvis under loppet av en mansålder. Brand-, hagelskade- och kreatursförsäkringen måste vara obligatorisk, så att bonden i händelse av olycksfall icke blir tvingad att belasta sin jord med nödhypotek. De gamla skyddas av den obligatoriska ålderdomsförsäkringen i stället för att sättas på undantag.
Även om genom dessa reformer bondehushållningen kommer att göras mera rationell, så måste staten vidare upprätta särskilda myndigheter med uppgift att visa bönderna vägen till rationell förvaltning av jorden. I varje distrikt upprättas en agrardistriktsmyndighet, som bör ledas av praktiskt och teoretiskt utbildade jordbrukare. Vid dess sida tillsättes ett råd, valt av bondebefolkningen inom distriktet. Agrarmyndigheterna skola leda bönderna till bättre förvaltning av deras jord, framför allt genom planmässigt upplysningsarbete, genom upprättandet och upprätthållandet av vinterskolor och experimental- och mönsterjordbruk. Men med rådets instämmande skall denna myndighet även kunna utfärda tvångsföreskrifter rörande jordens fördelning på de enskilda kulturformerna, urvalet av utsädet, användandet av konstgödseln, rörande såningsföljden vid växelbruk, urvalet av avelsdjur, rörande inrättandet av stall, utfordringen, mjölkbehandlingen etc. Likaså skall samma myndighet äga att med rådets instämmande tvinga bönderna till inträde i lantbrukskooperationerna och till genomförandet av enskiftet.
En viktig uppgift för den nya organisationen består i att fullständigt sätta den privata handeln och spekulationen med lantbruksprodukterna ur spelet. I första hand måste avsättningen av spannmålen organiseras samhälligt. Bönderna och arrendatorerna förpliktas att bilda föreningar för spannmålsavsättning och att överlämna sin spannmål till dessa, i den mån de önska sälja. Dessa föreningar skola lagra spannmål i av dem själva upprättade lagerhus och sälja den till statens försäljningskontor för spannmål. Dessa försäljningskontor ledas av ett förvaltningsråd, av vars medlemmar nationalförsamlingen, lantbruksföreningarna och konsumtionsföreningarna tillsätta var sin tredjedel. Förvaltningsrådet fastställer det pris, till vilket det övertar spannmålen från spannmålsavsättningsföreningarna. Det fastställer detta pris oberoende av världsmarknadspriset och detta på ett sådant sätt, att småbönderna och deras arbetande familjemedlemmar tillförsäkras en anständig arbetslön. Utländsk spannmål införskrives av statens försäljningskontor tullfritt till världsmarknadspris. Spannmålen levereras sedan till kvarnarnas industriförbund efter ett genomsnittspris utan hänsyn till om spannmålen är inhemsk eller införd utifrån; detta genomsnittspris kommer att beräknas så, att spannmålskontoren icke lämna vinst.
En sådan organisation av spannmålsförsäljningen erbjuder många fördelar. Medan i fredstid den kapitalistiska handeln pressat sig in mellan bönderna och konsumenterna, köpt spannmålen av bönderna till låga priser och sålt den åt stadsbefolkningen till höga priser, kommer denna fördyrande mellanhand nu bort. Börsspekulationen i spannmål omöjliggöres. Frågan om spannmålstullarna kommer att förlora sin betydelse. Hittills har priset på den inländska spannmålen varit bestämd genom importpriset på den utländska; staten kunde därför icke tillförsäkra landets bondebefolkning ett högre pris än världsmarknadspriset utan att samtidigt fördyra även den utländska spannmålen för konsumenterna med hela tullbeloppet. Detta upphör nu. Så snart normala förhållanden återinträtt på världsmarknaden, uppköper staten spannmålen till ett högre pris av bönderna här hemma, till ett lägre pris av de utländska jordbrukarna och säljer den sedan åt konsumenterna till ett genomsnittspris. Å andra sidan skiljer sig emellertid vår organisation ganska väsentligt även från krigshushållningsmonopolet. Ty den blir icke såsom den nuvarande "krigsspannmålshandelsanstalten" byråkratiskt organiserad utan den bygges upp demokratiskt på böndernas egna sammanslutningar, och så snart den svåraste nödtiden är över och världshandeln åter är fri, får den självfallet icke längre någon rekvisitionsrätt utan endast monopolet på försäljningen av den spannmål, som bönderna själva frivilligt önska sälja.
På liknande sätt kommer även den privata handeln med nötkreatur, mjölk och andra lantmannaprodukter att kunna bringas ur världen. Jordbrukarna lämna sina produkter till de kooperationer, som de äro skyldiga att tillhöra, och dessa bringa dem omedelbart till kommunerna och konsumtionsföreningarna.
Socialiseringen av hypoteksbankerna kommer att längre fram bereda möjlighet för en längre gående reform. När staten förfogar över hypoteksbankerna och försäkringsbolagen, kan den organisera hypotekskrediten åt bönderna efter nationalekonomiska synpunkter. Medan nu hypotekskrediten beviljas uteslutande med hänsyn till räntabiliteten, så kommer härefter förbättringshypotek att beviljas av staten, framför allt, där jordens bördighet på det sättet bäst kan stegras eller tillfredsställandet av de mest trängande konsumtionsbehoven möjliggöras. Men därtill kommer förfoganderätten över hypoteksbankerna att medföra ännu betydelsefullare nydaningar. Där staten står som den ende eller i varje fall utan jämförelse störste hypoteksborgenären gentemot lantbrukaren, blir den nämligen i stånd att avskaffa hypoteken och ersätta dem med en jordränta, som graderas efter de enskilda jordbrukens avkastningsförmåga och fastställes på nytt vart tionde år allt efter växlingarna i prisen och i jordens avkastning.
Den rike bonden får betala en jordränta, som blir högre än de hypoteksräntor, han nu måste betala; men i stället lättas den fattige bondens börda; hans jordränta fastställes till ett lägre belopp än vad som motsvarar de hypoteksräntor, som nu tynga hans jordbruk. På så sätt utjämnas klassmotsatserna i byn. Men först då får också staten möjlighet att lätta trycket på konsumenterna i städerna. F.n. kan staten icke sänka priserna på spannmål, kreatur, mjölk alltför mycket, ty då skulle bönderna icke längre kunna skaffa medel till hypoteksräntorna; de skulle gå under. Men blir hypoteksräntan ersatt med en av staten fastställd jordränta, så kan staten väsentligt sänka prisen på lantmannaprodukterna, om den blott samtidigt håller jordräntan nere i motsvarande grad.
På detta sätt socialiserar samhället jordbruket. Jordbruket kommer alltså att socialiseras utan att privategendomen till jord upphäves. Genom egendomsförhållandenas reformering, genom distriktsagrarmyndigheternas ledande verksamhet och genom planmässighet i beviljandet av förbättringskrediter, tvingar staten jordbruket i rationell och intensiv riktning, samt höjer jordens avkastning till fromma för såväl bönderna själva som för städernas konsumenter. Men samtidigt kommer staten att å ena sidan reglera priserna på de arbetsredskap, bonden måste köpa, och den jordränta, som han måste betala, å andra sidan att bestämma prisen på de varor han säljer. Därigenom kommer staten att reglera böndernas inkomstnivå; den skall kunna reglera den så, att varken bonden suger ut staten eller staten bonden. På detta sätt skall ett socialistiskt samhälle, ordnande, reglerande och ledande, förena med sig även vår lantbefolknings arbetande massor utan att upphäva den enskilda äganderätten till jorden.
Ett av de karaktäristiska dragen för den kapitalistiska samhällsordningen är hopträngandet av allt väldigare folkmassor i storstäderna och industriområdena. I den mån storstädernas och industriområdenas befolkning växer, stiga bostadsprisen, jordräntan, tomtvärdet. Medan en oförtjänt värdestegring på grund av befolkningstillväxten kommer jordägarne i städerna till godo, tränger sig folkmassan allt tätare samman i de överbefolkade hyreskasernerna.
Trångboddheten innebär den värsta fara för folkhälsan, utgör källan till tuberkulosens oerhörda utbredning, ungdomens försummande, familjelivets upplösning. Kriget har endast skärpt dessa faror. Under fem års tid ha inga bostäder byggts; många kommuner hotas därför av fruktansvärd bostadsbrist. Byggnadskostnaderna ha stigit till det oerhörda; därför hotar också en våldsam hyresstegring, så snart hyresskyddslagarna träda ur kraft. Folkhälsan har blivit fullständigt förstörd under kriget; därför blir det nu dubbelt nödvändigt att lösa bostadsfrågan.
Den viktigaste uppgiften på detta område tillfaller kommunerna. Staten bar blott att ge kommunerna rättsmedlen i händerna att lösa denna uppgift. Till den ändan måste staten ge kommunerna rätt att expropriera marken och bostadshusen inom stadsområdet. De hittillsvarande ägarna måste självfallet gottgöras av kommunerna. Som gottgörelse få de mottaga värdepapper, som berättiga dem att uppbära en fast ränta från den kommunaliserade markens avkastning. Är detta lagligt reglerat, står det sedan varje kommun fritt, att antingen taga i besittning endast den mark, som ännu icke är bebyggd, eller också de byggnader, som redan finnas, om den anser detta fördelaktigt. Har en stad anledning befara, att dess invånarantal kommer att gå tillbaka på grund av de politiska och ekonomiska omgestaltningarna, då skall den nog icke finna någon fördel i att göra marken till gemensam egendom. Men städer, som kunna vänta, att deras befolkning skall växa även i framtiden, komma att övertaga marken efter nuvarande priser, så att jordens värdestegring på grund av befolkningstillväxten icke längre skall komma enskilda utan kommunen tillgodo.
Staten måste vidare tillerkänna varje medborgare rätt att av kommunen göra anspråk på att bliva anvisad en bostad med normal hyra och svarande mot hans personliga förhållanden. Blir en sådan "rätt till bostad" erkänd, så tvingas varje kommun att själv sörja för att byggnadsverksamheten avpassas efter bostadsbehovets utveckling. "Rätten till bostad" kommer att tvinga kommuner med växande befolkning att göra bruk av sin rätt till expropriation av stadsmarken, och att antingen själv bebygga tomterna eller lämna ut dem med ärftlig tomträtt åt enskilda, som vilja bygga eller åt bostadsföreningar, och detta i en sådan takt, att tillgången på lediga bostäder växer lika hastigt som befolkningens bostadsbehov.
Vidare måste staten reglera hyrorna i de kommunala bostadshusen. Principiellt måste fastställas, att kommunen bestämmer hyrorna för mindre våningar, verkstäder och butiker på ett sådant sätt, att endast självkostnaderna täckas. Någon vinst få kommunerna icke tillgodogöra sig genom uthyrningen av dessa hyresobjekt. Endast lyxvåningar och våningar och butiker med särskilt gynnat läge, hyras ut av kommunerna till högre hyror och den vinst, som de göra därpå, kunna de använda till att hålla nere hyrorna för de mindre våningarna eller till att tillfredsställa kommunens allmänna behov.
Slutligen måste även hyresrätten väsentligt omläggas. Där bosadshusen tillhöra kommunen, bestämmes, att hyresgästerna icke skola kunna sägas upp från sina bostäder, verkstäder eller butiker, med mindre det inför hyresnämnden blir ådagalagt, att de icke skött sina lägenheter ordentligt, att de störa lugnet och ordningen i bostadshusen, eller att de av egen förskyllan underlåta att betala hyran.
Att ändamålsenligt ordna förvaltningen av de kommunala bostadshusen blir av stor betydelse. Det är naturligtvis otänkbart, att en stor kommun förvaltar alla bostadshusen inom stadsområdet från en plats. Därför blir det nödvändigt att låta hyresgästerna själva förvalta bostadshusen. De enskilda husens förvaltning överlämnas åt hyresgästutskott och dessa hyresgästutskott ha själva att sörja för att bostadshusen hållas i gott skick, hållas rena och skötas väl, om det blott samtidigt bestämmes, att hyresgästerna själva stå ansvariga för all skada och försumlighet och skola bidraga till de reparationskostnader, som kunna bli nödvändiga, var och en i förhållande till den hyra han betalar.
Men är hyresgästutskotten väl konstituerade i detta syfte, så skola de snart komma att övertaga även andra uppgifter. Hyresgästutskotten berättigas att för att lätta hustrurnas börda, upprätta för varje särskilt hus eller varje särskilt kvarter centralkök, centraltvättinrättningar, centralvärmeledningar, liksom ock lärosalar för barnen, gemensamma matsalar, läsrum och spelrum för de vuxna, samt att anställa erforderlig personal av köksor, tvätterskor, barnsköterskor etc. för ledningen av dessa gemensamhetsinrättningar. För betäckandet av kostnaderna ha hyresgästerna att bidraga, var och en i förhållande till den hyra han betalar. På detta sätt komma hushållen delvis att socialiseras; många sysslor, som f.n. måste ombesörjas för varje hushåll för sig, skola sedan ombesörjas för många hushåll gemensamt av hyresgästutskottet och dess organ. De arbetande kvinnorna skola icke längre duka under för dubbelarbetet i yrket och i hushållet. För barnen kommer att sörjas mycket bättre än hittills. När modern går på fabriken eller på kontoret, kommer hon icke längre att behöva lämna barnen åt sig själva, utan hon lämnar dem i de för ändamålet upprättade lek- och lärosalarna i de barnsköterskors vård, som anställts av husets eller kvarterets hyresgästutskott. Men slutligen skola också männen få det angenämare i hemmet tack vare denna partiella socialisering av hushållen. Medan arbetaren f.n. måste tillbringa sina lediga stunder i samma rum, som samtidigt tjänar som kök, tvättrum och som lekstuga för barnen, medan han nu endast alltför ofta, om han blott kan, flyr bort från otrevnaden i hemmet till restaurangen, skall han härefter i huset där han bor finna läsrum, spel- och samtalsrum, där han i lugn och ro kan tillbringa sina lediga stunder.
På så sätt kommer socialiseringen av stadens markområden att alltigenom förändra levnadsvillkoren för folkets breda lager. Har byggnadsmarken och bostadshusen övergått i kommunens ägo, så finnes icke längre någon som står utan tak över huvudet; ty var och en har rätt att fordra att få sig anvisad av kommunen en passande lägenhet. Då blir det icke längre någon "stegring"; ty då kommunen måste ställa hyran så, att endast självkostnaderna täckas, kommer icke såsom hittills befolkningstillväxten längre att få till följd, att hyrorna stiga. Samtidigt blir det också slut på uppsägningarna, ty kommunen kommer icke att kunna säga upp en hyresgäst, med mindre han icke begagnar och behandlar sin lägenhet med den omsorg, som höves en ordentlig hyresgäst. Det blir icke längre rum för godtycke från värdens, husinspektörens eller vice värdens sida; i deras ställe inträder det hyresgästutskott, som valts av hyresgästerna själva. Och till sist: det blir icke heller längre något glädjelöst, otrevligt, enskilt hushåll: den enskilda familjens lilla lägenhet får sin komplettering i de gemensamma rum och gemensamma institutioner, som upprättas för alla hyresgästernas demokratiska gemenskap.
I bankerna sammanflyta industriidkarnas, köpmännens och lantbrukarnas alla tillgängliga kapital, alla små besparingar och alla pengar, som deras ägare för ögonblicket icke ha någon användning för. På det sättet förfoga bankerna ständigt över stora massor av andras pengar och denna förfoganderätt ger dem deras väldiga makt i samhället. Under de senaste decennierna före kriget ha bankerna tvingat hela storindustrin under sitt herravälde. Över industriidkarna tronade som deras herre finanskapitalet. Den som på den tiden sysslade med tankar om industrins socialisering, måste med rätta tro, att socialiseringen lämpligast borde börja med bankerna. Ty bleve samhället herre över dessa, skulle det just härigenom bli herre även över industrin.
Kriget har emellertid i väsentlig grad förändrat bankernas ekonomiska funktion. Under krigets lopp ha bankerna blivit instrument för statskrediten i så hög grad, att deras andra funktioner trätt i skuggan i jämförelse härmed. I grund och botten ha de under kriget icke varit någonting annat än rekvisitionsanstalter för arméförvaltningen, anförtrodda uppdraget att rekvirera för krigföringen den sista tillgängliga kronan. Största delen av bankernas tillgångar bestå därför nu av fordringar på staten och av lån på statsobligationer. Bankernas socialisering skulle därför nu ingalunda få samma verkningar som i fredstid. Och den skulle knappast vara så lätt att genomföra i detta ögonblick, då vi äro i behov av kredit från utlandet för att återuppbygga vår folkhushållning, och den vore nu knappast så rådlig och så verksam som den skulle ha varit i fredstid. Socialiseringen av vår industriella produktion kan alltså icke börja med bankerna. Vi måste först låta bankerna likvidera sina krigsaffärer, återupptaga och utveckla sina normala fredssysslor, innan man kan börja tänka på bankernas socialisering. Det stora socialiseringsverket kan därför icke börja med bankerna; men väl måste dessas socialisering bli avslutningen och kronan på verket.
Socialiseringen av bankerna har en helt annan uppgift än socialiseringen av storindustrin och storgodset. Här är det icke fråga om något överförande i samhällets ägo av jorden och arbetsverktygen, utan här gäller det den makt, som tillkommer finanskapitalet genom dess förfogande över det främmande kapital, som ställes till bankernas förfogande; denna makt gäller det att rycka ur bankernas händer och överlåta den åt samhället. Därför behövs ingen expropriation i detta fall; det är tillräckligt att överlämna till hela folkets representanter den makt, som nu utövas av bankernas aktieägare genom de av dem valda förvaltningsråden. Detta sker, när det i lag blir bestämt, att i varje stor bank medlemmarna i förvaltningsrådet icke längre skola väljas av aktieägarnas generalförsamling utan av de korporationer lagen bestämmer. Lagen skall exempelvis kunna fastställa, att i varje stor bank en tredjedel av förvaltningsrådets medlemmar väljes av folkrepresentationen, men att de andra två tredjedelarna skola utses av industriförbunden, lantbruksföreningarna, konsumtionsföreningarna, fackföreningarna och de anställdas organisationer. Ett sådant förfogande genom lag över förvaltningsområdets sammansättning är nog för att socialisera makten över de miljarder, bankerna förfoga över.
När bankerna icke längre behärskas av sina storaktieägare utan av hela folkets representanter, så går det utan svårighet att smälta samman landets alla storbanker till en nationell centralbank. Ledningen för den banken utgör ledningen för hela landets kreditväsen. Man måste naturligtvis sträva efter att i ledningen för denna bank inkalla de duktigaste fackmännen. Kanske skall detta bäst kunna ske så, att man tillsätter ett särskilt kollegium, vilket har att göra upp förslag vid utnämnandet av de ledande direktörerna för den nationella centralbanken. Ett sådant kollegium måste då vara sammansatt av de ledande männen för statens finansförvaltning, av de ledande direktörerna för industriförbunden och de stora handelsorganisationerna, av representanter för handelshögskolans lärarekår och av representanter för banktjänstemännens organisationer. Så snart en direktörsplats skall tillsättas i den nationella centralbanken, skulle detta kollegium framställa förslag och en av de föreslagna måste utnämnas av förvaltningsrådet för den nationella centralbanken.
Sammansmältningen av alla storbanker till en enda centralbank under ledning av de mest framstående fackmän och under kontroll av hela folkets representanter skulle komma att få de väldigaste återverkningar. När konkurrensen mellan bankerna vore borta, skulle räntefoten sänkas. När centralbanken stode i omedelbar affärsförbindelse med alla besittande i landet, skulle den icke längre ha några behov av pappersbörsen för att avsätta värdepapper. Pappersbörsen skulle alltså förlora varje ekonomisk funktion och därmed också varje betydelse. Hela den makt över industrin och bergshanteringen, som finanskapitalet utövat hittills, skulle övergå i det demokratiska samhällets händer. Vid kreditgivningen skulle banken kunna gynna konsumtionsföreningar, befordra utvecklingen av deras egen produktion och därigenom bli ett betydelsefullt medel för socialiseringen av åtskilliga industrigrenar.
Men den nationella centralbankens uppgifter skulle icke inskränka sig till detta. Den skulle långtmer bli det högsta ledande organet för hela folkhushållningen; det organ, som skulle ha att reglera fördelningen av kapital och arbete på de olika produktionsgrenarna.
F.n. ligger det i varje enskild kapitalists fria skön hur han vill använda sitt kapital. Ingen föreskriver den enskilde kapitalisten, om han skall begagna sitt kapital till att anlägga ett järnverk eller ett tegelbruk, ett bomullsväveri eller ett glasbruk. Samhället har intet organ, som reglerar fördelningen av kapitalet på de olika produktionsgrenarna. Därför inträffar också jämt och samt, att vissa produktionsgrenar får för mycket, andra för litet kapital. Kapitalisterna anlägga ett dussintal cementfabriker. Och först när fabrikerna äro färdiga få de reda på, att marknaden ej är i behov av så mycket cement. Byggnadsföretagen inskränka sin byggnadsverksamhet, och efter en kort tid få de se, att det byggts mindre antal bostäder än vad som behövts. En av de viktigaste orsakerna till de ständigt återkommande kriserna är just, att det i det kapitalistiska samhället icke finnes någon, som sörjer för upprätthållandet av de viktigaste proportionerna mellan de olika produktionsgrenarna, som sörjer för de enskilda produktionsgrenarnas utveckling på ett sätt, som svarar mot de enskilda behoven. Att sörja härför blir nu den nationella centralbankens uppgift. Den kommer ju att förfoga över hela samhällets kapital. Den kommer att avgöra, på vilka produktionsgrenar dessa kapital böra överföras. Styrd av hela folkets förtroendemän, kommer den att kunna leda de kapital, som finnas, dit, där folket behöver dem; använda dem alltså till utvidgandet av de industrigrenar, på vars produkter brist råder och hålla dem borta från de industrier, som icke tjäna några trängande behov hos folket. På så sätt blir just bankernas socialisering det avgörande steget för övervinnandet av den kapitalistiska anarkin. Den nationella centralbankens förvaltningsråd blir den högsta ekonomiska myndigheten, det högsta ledande organet för hela folkhushållningen. Först genom socialiseringen av bankerna får samhället makt att leda sitt arbete planmässigt, att planmässigt fördela produktionen på de enskilda produktionsgrenarna och planmässigt anpassa den efter folkets behov.
Socialismen vill återge åt folket vad kapitalisterna och junkrarna en gång tillägnat sig på folkets bekostnad. Expropriationen av dem, som hittills exproprierat folket, expropriationen av expropriatörerna, är därför den första förutsättningen för ett socialistiskt samhälle. Men vad som nu sättes i fråga är icke längre, om expropriationen skall äga rum, utan på vad sätt den skall äga rum. Den kan och får icke äga rum i form av en brutal konfiskering av kapitalisters och junkrars egendom; ty i denna form skulle den icke kunna ske annat än till priset av en fruktansvärd ödeläggelse av produktionsmedlen, en ödeläggelse, som skulle utarma folkmassorna och skotta igen folkets inkomstkällor. Expropriationen av expropriatörerna måste tvärtom äga rum på ett ordnat, reglerat sätt; på ett sådant sätt, att samhällets produktionsapparat icke förstöres; industrins och lantbrukets rörelse icke hämmas. Beskattningen kan bli det viktigaste medlet för genomförandet av en sådan reglerad expropriation.
I det föregående ha vi uppvisat, att den tunga industrin och bergsbruket, skogarna, latifundierna och den "döda handens" egendomar är det första, som måste socialiseras. Den gottgörelse, de hittillsvarande ägarna ha att utbekomma, bör uppbringas medelst en förmögenhetsskatt. För Tysk-Österrikes vidkommande kan man beräkna, att en förmögenhetsskatt av i genomsnitt en sjättedel av de besittande klassernas sammanlagda förmögenhet skulle vara nog för att genomföra denna expropriation. Naturligtvis måste förmögenhetsskatten läggas progressivt, så att de små kapitalägarna alltså skulle lämna mindre, de stora mycket mer än en sjättedel av sin förmögenhet i skatt. En sådan förmögenhetsskatt på i genomsnitt en sjättedel av förmögenheten erbjuder inga som helst tekniska svårigheter. Med hjälp av en för ändamålet upprättad kreditorganisation skulle skatten kunna inkasseras utan att därav framkallades några kännbara ekonomiska störningar. En sådan förmögenhetsskatt kan icke heller vältras över på andra, ty enligt vad finansvetenskapen med säkerhet känner kan den varken driva upp varuprisen eller trycka ned lönerna. Det är alltså på detta sätt utan vidare möjligt, att utan någon som helst störning av det ekonomiska livet och utan någon som helst belastning av folkets arbetande massor överföra i hela folkets ägo en viktig del av den samhälliga produktionsapparaten.
En annan uppgift för lagstiftningen av icke mindre viktig natur blir att befria folket från den tryckande skattskyldigheten till statens fordringsägare. Kriget har åsamkat staten oerhörda skulder. Dessa skulder måste förräntas. Statsbankrutt i form av ett enkelt inställande av räntebetalningen är icke möjlig; ty det skulle innebära omedelbar bankrutt för alla banker, sparkassor, försäkringsbolag och pupillkassor. Miljoner små tjänstemän, anställda, hantverkare och bönder skulle berövas sina små besparingar, men även alla industriidkare och köpmän skulle bliva av med hela sitt rörelsekapital. Men en sådan katastrof måste förhindras, räntorna på krigslånen måste alltså betalas. Men de få icke betalas av arbetarklassen, de måste tvärtom betalas av de besittande klasserna; ty staten får icke beskatta arbetarna för att sedan överlämna skattesummorna som ränta till kapitalisterna. Räntorna till statens kreditorer måste därför uppbringas genom en särskatt, som pålägges all arbetsfri inkomst. Staten beskattar varje arbetsfri inkomst av kapital och jordegendom med en särskild progressiv skatt till ett genomsnittligt belopp av en tredjedel av denna inkomst, dock att de stora kapitalisterna lämna mer, de små mindre än en tredjedel i skatt. Skatterna skulle förslå till krigsskuldernas förräntande. Denna förräntning skulle då ske helt och hållet på kapitalisternas och junkrarnas bekostnad, ty om särskatten på arbetsfri inkomst konstrueras icke som avkastningsskatt utan som inkomstskatt och om den lägges progressivt, så kan den icke, enligt vad finansvetenskapen lär, vältras över på de andra, vitan måste verkligen betalas av dem den drabbar.
De två skatteoperationer, som vi anfört, skulle alltså mynna ut i att de besittande klasserna av sina egna förmögenheter och inkomster måste uppbringa den gottgörelse, till vars pris samhället skulle komma i besittning av den tunga industrin och av storgodset och däri, att de å andra sidan också själva måste uppbringa de räntor staten har att betala till dem i deras egenskap av statens fordringsägare. På det sättet skulle hela operationen genomföras relativt smärtfritt. De besittande klasserna skulle genom förmögenhetsskatten förlora omkring en sjättedel av sin förmögenhet och därmed också av sin inkomst och sedan genom särskatten på arbetsfri inkomst ytterligare en tredjedel av de återstående fem sjättedelarna. De skulle alltså till en början få satsa endast cirka fyra niondedelar i genomsnitt av sin inkomst, de stora kapitalisterna mer, de små mindre än fyra niondedelar. I jämförelse med de omvälvningar i inkomstförhållandena, som framkallats av kriget, synes en sådan expropriation ingalunda vara alltför radikal.
Samtidigt med denna form av expropriation skulle emellertid även en annan expropriation äga rum. Såsom vi sett skulle kommuner och landsting ha att expropriera de industri- och handelsföretag, som tjäna de lokala behoven, samt städernas jord varvid de hittillsvarande ägarna skulle få som gottgörelse värdepapper, vilka skulle berättiga dem att uppbära en fast ränta från den socialiserade egendomens avkastning. De hittillsvarande ägarna skulle då i stället för sin jord, sina hus, sina bagerier, kvarnar o.s.v. ha i sin hand ständigt räntebärande värdepapper. Den närmaste uppgiften skulle då bestå i att så småningom amortera även dessa skuldtitlar och krigslånstitlarna. Detta kan ske genom inskränkning av arvsrätten och genom arvsskatten.
Den lagligt erkända arvsrätten måste inskränkas till att gälla endast makar och de närmaste blodsförvanterna. Testamentsarven skulle påläggas höga progressiva arvsskatter. Vad som tillföres statskassan genom statens rätt till arv och genom arvskatterna, skall uteslutande användas till amorteringen av de skuldtitlar, som komma att tynga samhället. På det sättet komma dessa skuldtitlar att försvinna efter några generationer.
De löpande statsutgifterna måste däremot täckas på ett annat sätt. Har statshushållningen hittills i första hand vilat på skatter, så kommer nu de socialiserade företagen att bli huvudkällan till statens inkomster, i den mån socialiseringen av produktionen fortgår. Staten får sin del i nettovinsten av den socialiserade tunga industrin, av det socialiserade och samhälligt förvaltade storgodset. De arrendatorer, som med ärftlig arrenderätt slagit sig ned på en del av det socialiserade storgodset, betala sin ränta till staten. Den i industriförbund organiserade industrin lämnar till staten den del av avkastningen, som den har rätt till. De grenar av handeln, som socialiserats, lämna sin vinst till staten. I den mån socialiseringen fortskrider, kommer en växande del av statsutgifterna icke längre att bestridas av skattemedlen utan av de socialiserade företagens avkastning.
Alla stora sociala omvälvningar åtföljas alltid av omvälvningar i statshushållningen. Den feodala staten karaktäriserades därigenom, att den gav jord åt sina tjänare som län för att därmed belöna dem för deras tjänster. Den kapitalistiska staten utmärkes därav, att den tar ut penningskatter och av de belopp, som inflyta, avlönar sina härskarredskap, armén och byråkratin. Framtidens socialistiska samhälle kommer icke att täcka sina behov med skattemedel utan med de samhälleliga företagens avkastning. Men medan skatten så småningom mister sin betydelse som en normal inkomstkälla för staten, får den en så mycket större betydelse som ett instrument för omvälvningen av den sociala förmögenhets- och inkomstfördelningen. Just för att staten icke längre skall behöva bestrida sin hushållning med skattemedel utan med inkomsterna från de samhälliga företagen, måste den genom höga förmögenhetsskatter uppbringa medel att förvärva sig dessa samhälliga företag och genom höga skatter på arbetsfri inkomst förvärva sig medel att avskudda sig krigsskuldens bördor. Skatten förändrar alltså helt och hållet sin funktion. Från att vara medlet att betäcka de normala statsutgifterna, från att vara medlet att möta de krav, som statens härskarställning ställer, förvandlas den till att bli medlet för expropriationen av expropriatörerna.
Den kapitalistiska staten pålägger folkmassorna tryckande konsumtionsskatter och använder de medel, som inflyta, att betala statskreditorernas räntor. Genom indirekta skatter utarmar den folkmassorna till tjänst för kapitalet. Det socialistiska samhället kommer att gå den rakt motsatta vägen: genom att pålägga kapitalet förmögenhets-, arvs- och särskatter på arbetsfri inkomst och använda de belopp som inflyta till att överföra jorden och arbetsredskapen i gemensam ägo, exproprierar den kapitalet till fromma för de arbetande folkmassorna. De skatter, som hittills varit ett medel till att expropriera folket till kapitalisternas förmån, skola bli medlet att expropriera kapitalisterna till folkets förmån.
Vi ha nu sökt vinna en översikt över vilka åtgärder, som måste påbörjas, för att den stora sociala omvälvningen skall kunna fullbordas planmässigt och målmedvetet i hela folkets intresse och utan att störa produktionen. Nu återstår oss slutligen att visa, vilka förutsättningar, som måste vara fyllda, för att den långa kedjan av mångfaldiga, genomgripande reformer överhuvudtaget skola bli möjliga.
Freden är självfallet den första förutsättningen för socialiseringen. Ingen av de åtgärder, vi diskuterat, är möjlig så länge vi leva i krigstillstånd, så länge haven ej äro fria. Vi kunna exempelvis icke genomföra förmögenhetsskatten, så länge vi icke veta, vilka områden vår stat skall omfatta, så länge viktiga delar av vårt statsområde äro besatta av främmande trupper och så länge fördelningen av krigslånet på de nio enskilda staterna ännu icke ordnats. Vi ha icke fria händer att omdana vårt samhällsskick efter vår egen vilja, oberoende av ententeländernas härskande klasser, så länge vi icke kunna betala kol och livsmedel med vårt arbetes produkter utan få det oss tilldelat endast på kredit ur segrarnas händer. Vi måste först ha fred på nytt, införseln av livsmedel och råämnen måste åter bli fri, våra maskiner måste åter sättas i gång, vi måste ha börjat arbeta på nytt, så att vi icke längre bero av segrarens nåd, icke äro underkastade hans viljas bud utan äro fria att ordna våra sociala förhållanden efter vår egen vilja och efter vad vi själva behöva.
Fred och arbete äro de yttre förutsättningarna för att fullgöra vår uppgift. Men den inre förutsättningen är att folket, att de breda, arbetande folkmassorna i stad och på land vilja den sociala nydaningen. Många mena visserligen, att det är nog att ett par dussin behjärtade och handlingskraftiga män genom en kupp sätta sig i besittning av statsmakten; de skulle sedan kunna dekretera socialismen för folkets breda massor. Men detta ar en villfarelse. Ty hur skulle en liten minoritet, som med terroristiska medel tvingade de breda folkmassorna att underkasta sig sin vilja, hur skulle den kunna förvalta den stora samhälliga produktionsapparaten? Denna minoritet skulle visserligen genom en skoningslös terror kunna expropriera kapitalistklassen, även den skulle från något revolutionärt centrum kunna behärska produktionsapparaten. Men det bleve en byråkratisk socialism, ingen demokratisk: ty den revolutionära centralen skulle icke kunna styra fabrikerna, bergsbruken och lantgodsen annat än genom en av dem själva upprättad byråkrati, vars befallningar dess armé bjöd till lydnad. Men vi vilja icke en byråkratisk socialism, som skulle betyda, att hela folket behärskades av en liten minoritet. Vi vilja den demokratiska socialismen, d.v.s. hela folkets ekonomiska självförvaltning. Genom ett helt system av demokratiska organisationer skall folket självt förvalta sitt ekonomiska liv. Vi ha lärt känna dessa organisationer tidigare i denna avhandling. Arbetarutskotten i de enskilda företagen, hyresgästutskotten i de enskilda bostadshusen, fackföreningarna, konsumtionsföreningarna och lantbruksföreningarna, stads- och landskommunerna, förvaltningsråden för de enskilda industrigrenarna och upplysningsråden för de enskilda lantgodsen, agrarmyndigheterna i distriktet och råden vid deras sida, landskulturråden och rikslantbruksrådet, förvaltningsrådet för den nationella centralbanken och slutligen folkrepresentationen och den ur den framgångna regeringen. Detta är de viktigaste organisationerna, som skola förvalta arbetsredskapen, leda arbetet, reglera det ekonomiska livet. Ett sådant system av ekonomisk självförvaltning hos folket förutsätter emellertid, att folkets breda lager taga en verksam del i arbetet och med glädje gå till verket. Det kan icke påtvingas folket av en liten minoritet utan endast framgå som en fri viljeyttring från de arbetande folkmassornas sida. Därför är den första förutsättningen för socialismen, att folkets breda lager, att folkets majoritet fylles av socialistisk övertygelse, besjälas av viljan till socialism.
Men socialismen har ännu en annan förutsättning: den förutsätter en stat, som till sin natur är i stånd att genomföra den sociala omvälvningen. Denna förutsättning måste just vi i Österrike väl beakta. Ty ännu stå vi inför den stora frågan, om vårt Tysk-Österrike skall bli en beståndsdel av den stora tyska republiken eller om den skall förena sig med tjecker, sydslaver, ungrare, polacker och rumäner till ett statsförbund, en "Donaufederation". På detta avgörande vilar närmast vårt samhällsskicks framtid.
Låt oss föreställa oss en sådan federation av Donaufolken. Vem skulle genomföra socialismen inom denna federation? Den tysk-österrikiska regeringen? Men man kan icke föreställa sig, att ett socialistiskt Tysk-Österrike skulle kunna förenas med kapitalistiska grannstater i ett och samma förvaltningsområde. Eller skall hela federationen gemensamt gå socialismens väg? Skall en av alla de många nationerna gemensamt insatt förbundsregering genomföra socialismen? Socialiseringen förutsätter framför allt en stark, enhetlig, handlingskraftig regering, som kan bryta kapitalisternas och junkrarnas motstånd, med kraft, enhet och målmedvetenhet bygga upp den socialistiska organisationen. Förbundsmakten inom en endast helt lös federation skulle aldrig kunna gå i land med denna väldiga uppgift. Vårt införlivande med en Donaufederation skulle alltså för lång tid framåt spärra vägen för oss till socialismen.
Helt andra äro våra utsikter, om Tysk-Österrike blir en särstat av den stora tyska republiken. Den stora tyska republiken kommer icke att bli något löst statsförbund utan en fast sammanfogad förbundsstat med stark enhetlig regering och gemensamt lagstiftande parlament; där kommer den starka statsmakt att vara för handen, som allenast förmår övervinna herreklassens motstånd, som förmår upprätta den nya samhälliga organisationen. Och att denna statsmakt kommer att behärskas av viljan till socialism, därför borgar de tyska arbetarnas antal, andliga mognad och revolutionära beslutsamhet. Anslutningen till Tyskland banar alltså väg till socialismen. Detta är den första förutsättningen för socialismens förverkligande. Kampen för socialismen här hemma måste därför närmast föras som en kamp för anslutning till Tyskland.
Vi ha sålunda visat, huru vi kunna och vilja komma till socialismen. Men den väg till socialismen som vi beskrivit, är förvisso icke den enda tänkbara vägen. Socialismen kan komma även på andra vägar. Om vårt folk icke förstår stundens nödvändigheter, om de besittande klasserna motsätta sig vad som är nödvändigt och oundvikligt och de arbetande klasserna, förvillade och missledda, icke se sitt eget intresse och icke förstå att begagna de politiska maktmedel, som den demokratiska republiken givit dem, då skulle socialismen visserligen komma på annat sätt: icke som resultatet av planmässigt uppbyggande arbete utan som följd av en fruktansvärd storm, som först förstör allt, tillintetgör allt, för att sedan en ny värld skall stå upp på den gamlas ruiner. Skulle socialismen komma på den vägen, då få vi alla köpa den fruktansvärt dyrt: köpa den med år av medborgarkrig, köpa den med en fruktansvärd ödeläggelse av våra produktionsmedel, köpa den med ännu många år av stegrat elände, med en nöd långt fruktansvärdare än den kriget bragt över oss. Socialismen har blivit en historisk nödvändighet. Den kommer vad än sker. Frågan är blott, på vilken väg den skall komma. Må vi alla arbeta för att den skall komma icke som resultatet av förhärjande katastrofer utan som, frukten av målmedvetet arbete.