Texten är hämtad ur Walter Benjamin: Charles Baudelaire. Ein Lyriker im Zeitalter des Hochkapitalismus, Frankfurt am Main 1969, s. 9-34. Översättning Kurt Aspelin. I översättningen har den omfattande notapparat som utgivaren Rolf Tiedemann försett texten med i stort sett reducerats till de få anmärkningar som Benjamin själv utarbetat. För citatbeläggen hänvisas alltså till det tyska originalet. Tiedemann redogör också i en efterskrift för de komplicerade textkritiska frågor som aktualiseras av dessa aldrig definitivt färdigställda uppsatser.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Bohemen förekommer hos Marx i ett högst uppslagsrikt sammanhang. Han inräknar i den de yrkeskonspiratörer som han sysslar med i sin utförliga recension av polisagenten de la Hoddes memoarer, publicerad 1850 i Neue Rheinische Zeitung. Vill man åskådliggöra Baudelaires fysionomi, kan man lämpligen söka fastställa den likhet som existerar mellan diktaren och denna politiska typ. Den senare skisserar Marx på följande sätt:
"Sedan de proletära konspirationerna börjat utbildas, blev behovet aktuellt att genomföra en arbetsfördelning. Medlemmarna delade upp sig å ena sidan i 'tillfällighetskonspiratörer' (conspirateurs d'occasion), d.v.s. arbetare som bedrev den konspiratoriska verksamheten blott som en bisyssla, bredvid sitt ordinarie arbete, sådana som blott besökte sammankomsterna och höll sig beredda att så snart ledaren befallde dyka upp på den avtalade platsen; och å andra sidan i yrkeskonspiratörer som ägnade hela sin tid och verksamhet åt konspiration och som levde därav [...] Redan a priori betingas denna klass' hela karaktär av dess levnadsställning [...] Deras osäkra existens, som i det enskilda fallet är mer avhängig av slumpen än av den verksamhet den bedriver, deras regellösa liv, vars fasta hållpunkter är små syltor där man kan få sig ett glas vin - träffpunkterna för de sammansvurnas rendezvous! - deras oundvikliga bekantskap med allt möjligt tvetydigt folk, allt detta gör att de inordnas i den krets av människor som man i Paris kallar för la bohčme."[1]
I förbigående bör det anmärkas, att Napoleon III själv inledde sin karriär i en miljö som står i förbindelse med den just skildrade. Som bekant var ett av de verktyg han betjänade sig av under sin tid som president den s.k. "10-decemberföreningen", vars kader enligt Marx hade bestått av "hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la bohčme". Napoleon fortsatte att odla konspiratoriska vanor också som kejsare. Överraskande proklamationer och hemlighetsmakeri, blixtsnabba utfall och ogenomtränglig ironi hör till Andra kejsardömets raisons d'état. Samma drag återfinner man i Baudelaires teoretiska skrifter. Han föredrar att framställa sina åsikter i apodiktisk form: det är inte hans sak att diskutera. Han undviker diskussion också de gånger, då de teser han successivt söker tillägna sig rymmer en rad skarpa motsägelser, vilka skulle kräva en ordentlig utredning. Skriften Salongen år 1846 har han tillägnat "borgaren", le bourgeois; han uppträder som dennes förespråkare, och hans åtbörder är alls inte de som en advocatus diaboli skulle ha tillåtit sig. Senare finner han - exempelvis i sina invektiv mot l'école de bons sens [sunda förnuftets skola] - de mest vildsinta bohemuttryck, när det gäller att karakterisera "den 'honetta' bourgeoisin" och dess specielle inkarnation, notarien. Kring 1850 proklamerar han att konsten inte får skiljas från nyttan; blott få år senare företräder han l'art pour l'art [konsten för konstens egen skull]. Hela tiden bryr han sig lika lite om kontakt med sin publik som Napoleon III, som nästan över en natt och bakom ryggen på det franska parlamentet går över från skyddstull till frihandel. Dessa drag gör det begripligt, att den officiella kritiken - med Jules Lemaître i spetsen - så föga anar av de teoretiska energimängder som Baudelaires prosa rymmer.
Marx fortsätter sin skildring av "les conspirateurs de profession", yrkeskonspiratörerna, med följande ord:
"För dem är revolutionens enda och tillräckliga betingelse att man organiserar konspirationen ordentligt [...] De störtar sig över uppfinningar som skall åstadkomma revolutionära underverk: brandbomber, helvetesmaskiner med magisk verkan, upplopp som bör verka så mycket mer undergörande och överraskande, ju mindre de äger av rationell orsak. Sysselsatta med sådant projektmakeri, har de inget annat mål än det allra närmaste att få den sittande regeringen att störta; och de föraktar djupt allt mer teoretiskt arbete som går ut på att göra arbetarna medvetna om sina klassintressen. Därav kommer deras icke proletära men plebejiska irritation över 'les habits noirs', de svarta rockarna, nämligen de mer eller mindre bildade personer som företräder denna sida av rörelsen och som de aldrig kan frigöra sig från helt och hållet, eftersom dessa trots allt utgör partiets officiella representanter."
Baudelaires politiska insikter går i grund och botten inte utöver dessa yrkeskonspiratörers horisont. Vare sig han skänker sina sympatier åt den klerikala reaktionen eller åt 1848 års uppror, så blir uttrycket för dem oförmedlat och grundvalen bräcklig. Tillräckligt bevis lämnar bilden av honom under februaridagarna: i något av Paris gathörn svänger han ett gevär med ropet "Ner med general Aupick!"[1*]. I varje fall hade han kunnat göra Flauberts ord till sina egna, att "Av hela politiken förstår jag bara en sak: revolten". Innebörden här skulle i så fall förstås på samma sätt som slutorden i en anteckning, som kommit oss till handa samman med Baudelaires utkast om Belgien: "Jag säger 'leve revolutionen!' som jag skulle säga 'leve förstörelsen! leve botgöringen! leve straffet! leve döden!' Det är inte bara som offer jag skulle vara lycklig; det skulle alls inte misshaga mig att också spela rollen av bödel - för att få uppleva revolutionen från bägge sidor! Alla har vi den republikanska andan i blodet, så som vi har syfilis i skelettet; vi är demokratiskt smittade och syfilitiska."
Det som Baudelaire här formulerar kunde man kalla för provokatörens metafysik. Anteckningen är skriven i Belgien; där gällde han ett tag för att vara spion åt den franska polisen. I sig var ett sådant arrangemang så föga uppseendeväckande, att Baudelaire kunde skriva till sin mor den 20 december 1854, apropå polisens litterära stipendiater: "Aldrig skall mitt namn komma med i deras smutsiga register." Orsaken till att Baudelaire ådrog sig en sådan misstanke i Belgien låg säkerligen inte bara i den fiendskap han lade i dagen mot den där så hyllade och uppburne, landsflyktige Victor Hugo. Hans förödande ironi har säkerligen haft del i att ryktet uppstått; själv hade han lätt kunnat finna nöje i att sprida det. Den "culte de la blague" [kult av mystifikationen] som man återfinner hos Georges Sorel och som blivit en obligatorisk beståndsdel i den fascistiska propagandan, får ett av sina tidigaste uttryck hos Baudelaire. Titeln på Célines bok Bagatelles pour un massacre - liksom hela den anda vari den är skriven - återgår direkt på en baudelairesk dagboksanteckning: "Man skulle kunna organisera en vacker sammansvärjning i syfte att utrota den judiska rasen." Blanquisten Rigault, som slutade sin konspiratoriska levnadsbana som polispresident under Pariskommunen, tycks ha haft samma slags makabra humor som vittnesmålen om Baudelaire har så mycket att orda om. "Med all sin kallblodighet", heter det i Charles Prolčs' Hommes de la révolution de 1871 (1898), "framstod Rigault som något av en sinister skämtare. Det var ingrott hos honom, det fanns ända in i hans fanatism." Till och med den terroristiska önskedröm som Marx fann hos konspiratörerna har sitt motstycke hos Baudelaire. "Om jag någonsin", skriver han den 23 dec. 1865 till sin mor, "får tillbaka den spännkraft och energi jag några gånger förfogat över tidigare, så skall jag ge min vrede luft i skräckinjagande böcker. Jag skall uppreta hela människosläktet mot mig. Det vore en njutning för mig som kunde gottgöra mig för allt." Ett sådant tillbakahållet ursinne - la rogne - var en sinnesstämning som ett halvt århundrades barrikadstrider hade inympat hos parisiska yrkeskonspiratörer.
"Det är dessa", heter det hos Marx om dessa sammansvurna, "som bygger upp och för befäl över de första barrikaderna". Faktum är att barrikaden står i centrum för hela den konspirativa rörelsen. Den har den revolutionära traditionen för sig. Mer än fyratusen barrikader hade genomkorsat staden under julirevolutionen. När Fourier sökte efter ett exempel på "le travail non salarié mais passionné" [det obetalda men lidelsefulla arbetet], fann han inget bättre exempel än barrikadbyggandet. På ett oförglömligt sätt har Victor Hugo skildrat nätet av dessa barrikader i sin roman Samhällets olycksbarn. Han lämnar deras besättning i skuggan. "Överallt vakade upprorets osynliga polis och upprätthöll ordningen, nämligen natten [...] Ett öga som uppifrån hade blickat ner över dessa upptornade skuggor, skulle kanske här och där ha skymtat otydliga öppningar av ljusare karaktär som gav tillkänna brutna, godtyckligt sammanflytande linjer, profiler av sällsamma konstruktioner, någonting som liknade ett ljussken som rörde sig bland ruinerna. Det var här som barrikaderna fanns." I det fragmentariskt bevarade hälsningstal till Paris som skulle avsluta Les fleurs du mal, tar Baudelaire inte avsked från staden utan att först frambesvärja dess barrikader; han minns dess "magiska gatstenar som tornar upp sig till fästningar". "Magiska" är dessa stenar för visso, men det beror på att Baudelaires dikt inte känner vilka händer det är som har satt dem i rörelse. Just ett sådant patos torde ha blanquismen att tacka för sin existens. Ty på liknande sätt utropar blanquisten Tridon: "O force, reine des barricades, toi qui brille dans l'éclair et dans l'émeute [...] c'est vers toi que les prisonniers tendent leurs mains enchaînées." [O våldets styrka, drottning av barrikaderna, du som strålar i upploppets glans ... mot dig sträcker fångarna sina kedjade händer.] I Kommunens slutskede drog sig proletariatet famlande och stapplande tillbaka bakom barrikaderna, som ett dödsskjutet djur i sin håla. En del av skulden till nederlaget har det faktum att arbetarna, som var skolade i barrikadstriden, undvek den öppna bataljen, trots att en sådan haft möjlighet att spärra vägen för Thiers. Som en av Kommunens senaste krönikörer (Georges Laronze) skriver, föredrog dessa arbetare "bataljen i det egna kvarteret framför en drabbning på öppna fältet [...] och, om det var nödvändigt, döden bakom de stenar från en parisgata som tornats upp till barrikaden".
Vid den tidpunkten satt den mest betydande av de parisiska barrikadledarna, Blanqui, i sitt sista fängelse, Fort du Taureau. I honom och hans kamrater såg Marx "det proletära partiets verkliga ledare", då han gjorde sin återblick på juniupproret. Det är svårt att överskatta den revolutionära prestige Blanqui ägde ända till sin död. Före Lenin har det inte funnits någon som proletariatet haft klarare intryck av än honom. Också Baudelaire bar dessa Blanquis drag inpräglade i sitt medvetande. Det finns ett pappersark bevarat av hans hand: bredvid andra improviserade teckningar ser man Blanquis huvud. - Blanquis mellanställning framträder med utmärkt pregnans, om man utnyttjar de begrepp varmed Marx i sin framställning sökte fånga den konspirativa Parismiljön. Å ena sidan har det sina goda skäl att Blanqui kom att få plats i traditionen som kuppmakare. I den framstår han som typen för en politiker som, med Marx' ord, ser det som sin uppgift att "föregripa den revolutionära utvecklingsprocessen, med konstgjorda medel driva den till en kris, göra en improviserad revolution utan att revolutionens betingelser föreligger". Ställer man å andra sidan häremot upp några av de beskrivningar som finns av Blanqui, så tycks han snarare likna en av de "habits noirs", de svarta rockar, bland vilka dessa yrkeskonspiratörer ägde sina föga älskade konkurrenter. Följande beskrivning har ett ögonvittne lämnat av Blanqui-klubben i Hallarna:
"Vill man få ett klart begrepp om det intryck man vid första ögonkastet fick av Blanquis revolutionära klubb, i jämförelse med de bägge klubbar som Ordningspartiet vid den tiden [...] disponerade, så kan man lämpligen ställa publiken vid Comédie franįaise under en föreställning av Corneille eller Racine vid sidan av den hop som fyller en cirkusföreställning, där akrobater visar prov på halsbrytande konststycken. Det var som om man befann sig i ett kapell, invigt till sammansvärjningens ortodoxa ritual. Dörrarna stod öppna för vem som helst; men man kom tillbaka bara om man blev upptagen. Efter de förtrycktas kverulantiska defilering reste sig ställets präst. Han tog som förevändning att resumera sin klients anförda besvär - d.v.s. folkets, här representerat av det halvdussin anspråksfulla och uppretade dumhuvuden, vilkas klagomål man just hade åhört. I själva verket analyserade han emellertid läget. Hans yttre var distingerat, hans klädsel oklanderlig. Huvudet var fint tecknat, ansiktsuttrycket lugnt; blott sköt då och då genom hans ögon en vild blixt som bådade ofärd. Ögonen var smala, små och genomträngande. Vanligtvis föreföll de dock snarare välvilliga än hårda. Hans sätt att tala var faderligt och pregnant; det minst deklamatoriska jag någonsin upplevt, med undantag av Thiers'."
Här uppträder Blanqui som doktrinär. Den svarta rocken som signalement bekräftas ända ut i detaljerna. Det var bekant att "den gamle" brukade docera iklädd svarta handskar.[2] Detta måttfulla allvar, detta ogenomträngliga yttre som Blanqui anlägger ter sig emellertid annorlunda i ljuset av en anmärkning av Marx. "De är", skriver han om dessa yrkeskonspiratörer, "revolutionens alkemister; de lever helt och hållet i den oordnade och sönderskakade idévärld som karakteriserar de tidiga alkemisterna, de är på samma vis fixerade vid oerhört snäva tankebanor." Här dyker Baudelaires bild upp som av sig självt: hos den ene allegorins gåtfulla kramvaror, hos den andre konspiratörens hemlighetsfulla varulager.
Som man kunde vänta, talar Marx ringaktande om de småkrogar där den lägre typen av konspiratör kände sig hemtam. Också Baudelaire var förtrogen med dunsterna i sådana lokaler. Det är i dem som den stora dikt har sugit näring som bär titeln Le vin des chiffoniers [Lumpsamlarnas vin]; den kan dateras till århundradets mitt. Vid den tiden debatterade man frågor som ger eko i dikten. Det gällde vinskatten. Republikens konstituerande församling hade tillstyrkt dess avskaffande, i linje med vad som föreslagits redan 1830. I Klasstriderna i Frankrike har Marx visat hur stadsproletariatets krav gick böndernas till mötes då det gällde att undanröja denna skatt. Den belastade det vin man drack i lika hög grad som det vin man odlade; och konsumtionen minskade, genom att skatten hade "upprättat tullskrankor vid portarna till alla städer på mer än 4.000 invånare och förvandlat varje stad till ett främmande land försett med skyddstullar mot det franska vinet". "Det är på vinskatten", tillägger Marx, "som bonden prövar regeringens arom." Men den drabbade också stadsbon och tvang honom att ge sig iväg till krogarna utanför staden för att få billigt vin. Där utskänktes skattefritt vin, s.k. vin de la barričre. Arbetaren demonstrerade stolt och trotsigt att han njöt av det; det var den enda njutning man unnade honom fritt, allt enligt sektionschefen i polispresidiet, H.-A. Frégier. "Det finns kvinnor, som inte drar i betänkande att följa sina män till la barričre, stadsporten, samman med sina redan arbetsföra barn [...] På hemvägen är man sedan halvt berusad; och man låtsar sig vara mer drucken än man är, för att det tydligt skall framgå inför allas ögon att man har druckit tappert. Och barnen apar många gånger efter föräldrarna." "Så mycket står fast", skriver en samtida iakttagare, "att vinet från stadsporten sparat regeringen åtskilliga hårda knuffar." Vinet får de fattiga att drömma om framtida hämnd och framtida härlighet. Så här framställs det i "Lumpsamlarnas vin":
On voit un chiffonier qui vient, hochant la tęte,
Butant, et se cognant aux murs comme un poëte,
Et, sans prendre souci des mouchards, ses sujets,
Épanche tout son cœur en glorieux projets.
Il pręte ses serments, dicte des lois sublimes,
Terrasse les
méchants, relčve les victimes,
Et sous le firmament comme un dais suspendu
S'enivre des
splendeurs de sa propre vertu.
[En lumpsamlare kommer gående: han skakar på huvudet, snavar, stöter mot husväggarna likt en poet, och utan att bry sig om polisspionerna, sina undersåtar, utgjuter han sitt hjärta i ärorika planer.
Han avlägger heliga löften, utfärdar sublima lagar, slår ner de elaka, lyfter upp offren; och under himlavalvet, spänt som en baldakin, berusar han sig med glansen av sina egna förtjänster.]
Lumpsamlare dök upp i städerna i ett större antal, sedan de nya industriella metoderna gjort att avfallet fått ett visst värde. De arbetade för mellanhänder och representerade en hemindustri som höll till på gatan. Lumpsamlaren fascinerade sin epok. Pionjärerna i pauperismens utforskning fixerade honom med blicken, som om de trollbands av den stumma frågan var gränsen låg för det mänskliga eländet. Frégier ägnar honom sex sidor i sin bok Des classes dangereuses de la poulation. Le Play anger hur mycket budgeten belöper sig till för en parisisk lumpsamlare och hans familj åren 1849-50 - sannolikt just de år varunder Baudelaires dikt är skriven.[3]
Lumpsamlaren kan naturligtvis inte räknas till bohemen. Men var och en som hörde till bohemen, alltifrån litteratören till yrkeskonspiratören, kunde känna igen en del av sig själv i lumpsamlaren. Var och en av dem stod inför en mer eller mindre osäker morgondag, i mer eller mindre dovt uppror mot samhället. I den situation han befann sig, kunde han känna med dem som skakade grundpelarna i detta samhälle. I sin dröm är lumpsamlaren inte ensam. Han åtföljs av kamrater; också kring dem står doften från fat och tunnor, också de är grånade i bataljer. Hans mustascher slokar som en gammal ärorik fana. När han går sin runda, möter han les mouchards, polisspionerna, som han betvingar i sina drömmar.[4] Redan hos Sainte-Beuve stöter man på sociala motiv ur den parisiska vardagen. Hos honom var dessa en erövring åt den lyriska poesin, däremot ännu inte åt insikten. Eländet och alkoholen ingår en väsentligt annorlunda förbindelse i den bildade privatmannens föreställningsvärld än hos Baudelaire.
Dans ce cabriolet de classe j'examine
L'homme qui me conduit, qui n'est plus que machine,
Hideux, ā barbe épaisse, ā longs cheveux collés;
Vice, et vin et sommeil chargent ses yeux soûlés,
Comment l'homme peut-il ainsi tomber? pensais-je,
et je me
reculais ā l'autre coin du sičge.
[I denna förstaklass-droska mönstrar jag kusken, som intet annat är än en maskin, otäck, med yvigt skägg och långt slickat hår; laster, vin och sömn tynger hans druckna ögon. Hur kan, tänkte jag, människan falla så djupt? Och jag makade mig in mot andra hörnet av sätet.]
Så långt styckets upptakt. Vad som därefter följer, är den uppbyggliga utläggningen. Sainte-Beuve frågar sig själv, om inte hans själ är vårdslösad på liknande sätt som hyrkuskens.
På vilket fundament den långt friare och insiktsfullare föreställning vilade som Baudelaire ägde om de fattiga, blir belyst av litanian Abel et Caīn. Konflikten mellan de två bibliska bröderna förvandlas till en strid mellan två evigt oförsonliga raser.
Race d'Abel, dors, bois et mange;
Dieu te sourit complaisamment.
Race de Caīn, dans la fange
Rampe et meurs misérablement.
[Abels ras, sov, drick och ät; Gud ler mot dig med välbehag. Kains ras, kräla i dyn och dö i elände.]
Dikten består av sexton tvåradingar, vilkas alternerande början är densamma som den närmast föregåendes. Kain, stamfadern för dem som berövats allt, framstår här som upphovet till en särskild ras, och denna kan inte vara någon annan än den proletära. År 1838 publicerade Granier de Cassagnac sin Histoire des classes ouvričres et des classes bourgeoises. I detta arbete blev proletärernas ursprung fastställt: de bildar en klass av undermänniskor, som uppstått ur en korsning av rövare och prostituerade. Har Baudelaire känt till dessa spekulationer? Det är mycket möjligt. Säkert är i varje fall att Marx har stött på dem. I Granier de Cassagnac hälsade han den bonapartistiska reaktionens "tänkare", vars rasteori Kapitalet parerade med hjälp av begreppet "en ras av specifika varuägare", d.v.s. proletariatet. Den från Kain stammande rasen förekommer hos Baudelaire i precis samma betydelse. Visserligen skulle han inte ha förmått definiera den. Det är fråga om den "ras", vars medlemmar inte äger någon annan vara än sin arbetskraft.
Baudelaires dikt står i diktcykeln Révolte.[5] De tre styckena i den fasthåller en blasfemisk grundton. Baudelaires satanism bör inte tas på alltför tungt allvar. Har den någon större betydelse, så ligger denna däri att Baudelaire blott i blasfemin fann en nonkonformistisk position att hålla fast vid i längden. Cykelns sista stycke, "Les litanies de Satan", är i enlighet med sitt teologiska innehåll misereret i en ofitisk liturgi. Satan uppenbarar sig i sin luciferiska gloria: såsom den som har i sitt förvar det djupa vetandet, den som undervisar i de prometeiska färdigheterna, de förhärdades och de oböjligas skyddspatron. Mellan verserna blixtrar Blanquis dystra huvud fram.
Toi qui fais au proscrit ce regard calme et haut
Qui damne tout
un peuple autour d'un échafaud.
[Du som skänker den biltoge denna lugna och höga blick som fördömer hela den massa som samlats kring en schavott.]
Denne Satan, som kedjan av invokationer också känner under beteckningen "de sammansvurnas [...] biktfader", är en annan än den djävulske intrigör som dikterna åkallar med namnet Satan trismegistos, Demonen, och prosastyckena nämner Ers höghet och som har sin underjordiska boning i närheten av boulevarden. Lemaître har påvisat motsägelsen i att djävulen här "på en och samma gång är upphovsmannen till allt ont och den store besegrade, det stora offret". Man vänder bara på problemet, om man ställer frågan vad som tvang Baudelaire att ge en radikal-teologisk form åt det radikala avståndstagandet från de härskande.
Efter proletariatets nederlag i junistriden[2*] var protesten mot sådana borgerliga begrepp som ordning och ärbarhet bättre bevarad hos de härskande än hos de undertryckta. De som hyllade frihet och rätt såg i Napoleon III alls inte den soldatkejsare som han själv ville vara i sin farbrors fotspår, utan en storskojare som haft tur. Det är på det sättet som Victor Hugo förevigat honom i Les châtiments [Straffen]. "La bohčme dorée" såg å sin sida sina drömmar om ett "fritt liv" förverkligade, då den betraktade hans brusande fester, hela det hovliv han omgav sig med. Läser man de memoarer vari greve Viel-Castel skildrar kretsen kring kejsaren, framstår en Mimi eller en Schaunard[3*] som tämligen ärbara och snarast kälkborgerliga uppenbarelser. Cynismen hörde till god ton i de högre skikten, liksom det upproriska talet i de lägre. I sin Eloa hade Vigny - i spåren av Byron och i gnostisk anda - hyllat den fallna ängeln, Lucifer. Barthélémy hade å andra sidan i sin Némésis (1834) ställt satanismen till de härskandes förfogande; han lät läsa en agio-mässa och uppstämma en psalm om räntan. Baudelaire är högst förtrogen med detta Satans dubbla ansikte. För honom talar Satan lika mycket för de övre i samhället som för de lägre. Marx hade knappast kunnat tänka sig en bättre läsare än han för följande rader i Artonde Brumaire:
"När puritanerna på kyrkomötet i Konstanz klagade över påvarnas sedeslösa liv [...], dundrade kardinal Pierre d'Ailly sitt svar: 'Endast djävulen i egen person kan rädda den katolska kyrkan, och ni begär änglar!' Så ropade också den franska bourgeoisin efter statskuppen! Endast stöld kan rädda egendomen, mened religionen, oäktingar familjen, oordning ordningen!"
Baudelaire, jesuitbeundraren, ville inte ens i sina rebelliska ögonblick helt och för alltid bryta med denna räddare. Hans verser förbehöll sig rätten att yppa det som hans prosa inte hade förbjudit sig. Därför dyker Satan upp i dem. Det är honom de har att tacka den subtila kraften att t.o.m. i det mest förtvivlade begäret inte helt och hållet ge avkall på det mot vilket såväl insikt som mänsklighet uppreste sig. En bekännelse till fromheten pressar sig nästan alltid ur Baudelaire, som ett stridsrop. Han vill inte vara utan sin Satan. Denne är själva insatsen i den konflikt som Baudelaire har att utkämpa med sin otro. Det är inte fråga om sakrament eller böner; det gäller det luciferiska förbehållet att häda Satan, samtidigt som man underkastar sig honom.
Genom sin vänskap med Pierre Dupont har Baudelaire velat anmäla sig som social diktare. I Barbey d'Aurevillys kritik får man en skiss av denne författare: "I denna talang och i detta huvud har Kain överhand över den milde Abel - den råe, uthungrade, avundsamme och vilde Kain, som begett sig till städerna för att sörpla den bottensats av agg som samlar sig där, och få del av de falska idéer som där triumferar." Det är en karakteristik som med tämlig tydlighet påvisar vad som gjorde Baudelaire solidarisk med Dupont. Likt Kain har Dupont "begett sig till städerna" och vänt sig bort från idyllen. "Visan, såsom denna förstods av våra föräldrar [...], ja, t.o.m. den okonstlade romansen, ligger honom fjärran." Dupont har känt lyrikens kris komma när klyftan mellan stad och land vidgas. En av hans verser erkänner detta i en tafatt formulering, då han säger att diktaren "omväxlande lånar skogarna sitt öra och massan". Massorna återgäldade hans uppmärksamhet; kring 1848 var Dupont på allas läppar. När den ena efter den andra av revolutionens erövringar gick förlorade, diktade Dupont 1850 sin Chant de vote [Sången om rösträtten]. Det finns mycket litet av tidens politiska diktning, som kan mäta sig med dess refräng. Den är ett blad från den lager, varmed Karl Marx vid den tiden ville pryda junikämparnas "hotande mörka pannor".
Fais voir, en déjouant la ruse
O Républicain ā ces pervers
Ta grande face de Méduse
Au milieu de rouges éclairs.
[Låt, o republikan, dessa skändliga få skåda - alltmedan du gör deras listiga planer om intet - ditt stora Medusa-anlete mitt bland röda blixtar.]
Man kan kalla den inledning, som Baudelaire skrev 1851 till en samling Dupontdikter, för en akt av litterär strategi. I den finner man följande märkliga uttalande. "L'art pour l'art-skolans löjeväckande teori uteslöt moralen och ofta t.o.m. passionen; därigenom blev den med nödvändighet ofruktbar." Och vidare - med uppenbar syftning på Auguste Barbier: "Då en diktare, som trots flera tillfälliga klumpigheter likväl nästan alltid har bekräftat sin storhet, uppträdde och proklamerade julirevolutionens helighet, sedan skrev lika flammande dikter om nöden i England och Irland [...], kunde frågan en gång för alla anses uppklarad och konsten i fortsättningen vara oskiljbar såväl från moralen som från nyttan." Detta har inget av den djupa dubbeltydighet som bevingar Baudelaires egen diktning. Denna tog sig an de undertryckta - deras illusioner, likaväl som deras sak. Den hade öra för revolutionens sånger, men också för den "högre stämma" som talar ur ståndrätternas trumvirvlar. När Bonaparte griper makten genom en statskupp, är Baudelaire ett kort ögonblick uppbragt. "Så tar han sikte på händelsen utifrån 'försynens synvinkel' och underkastar sig som en munk." (Paul Desjardins, 1887.) "Teokrati och kommunism" var inte övertygelser hos honom, utan tillviskade ingivelser som stred om herraväldet över hans uppmärksamhet: den förra inte så serafisk, den senare inte så luciferisk som han torde ha föreställt sig. Det dröjde inte länge, förrän Baudelaire hade gett sitt revolutionära manifest på båten; och sedan en rad år hade förflutit, skriver han: "Dupont har sina första visor att tacka sin graciösa och kvinnligt finkänsliga natur. Lyckligtvis har den revolutionära aktivitet, som på den tiden rev nästan alla med sig, inte helt förmått avlägsna honom från hans naturliga väg." Det skarpa brottet med l'art pour l'art hade bara värde för Baudelaire som attityd. Det gjorde honom medveten om, vilket spelrum han kunde förfoga över som litteratör. Det gav honom ett försprång framför sin tids övriga skriftställare - de största bland dem icke undantagna. Därigenom blir det klart, i vilka hänseenden han stod över det litterära som omgav honom.
Det litterära livets löpande bestyr hade sedan drygt hundrafemtio år rört sig kring tidskrifterna. Man börjar skönja en förändring mot slutet av 1800-talets första tredjedel. Genom följetongen fick skönlitteraturen en marknad för avsättning också i dagstidningarna. De förändringar i pressen som julirevolutionen medfört låter sig sammanfattas i att följetongen introduceras. Under restaurationen kunde man inte köpa lösnummer av tidningarna; man kunde få en tidning blott som prenumerant. Den som inte hade råd med den dryga summan av åttio francs om året i prenumerationsavgift, hade bara kaféerna att vända sig till, och där var det hård konkurrens om tidningsexemplaren. 1824 fanns det i Paris 47.000 som höll en tidning, 1836 hade antalet gått upp till 70.000 och 1846 till 200.000. En avgörande roll i den branta stigningen hade Girardins tidning La Presse spelat. Den kom med tre viktiga nyheter: prenumerationspriset sänktes till fyrtio francs, tidningsannonsen liksom följetongsromanen introducerades. Samtidigt började den korta, snabba informationen konkurrera med den stabila redogörelsen. Den förra slog igenom inte minst för att den lät sig utnyttjas merkantilt. Fri bana skaffade den sig genom den s.k. "réclame": därmed förstod man en notis som till synes var oavhängig, i verkligheten emellertid betald av förläggaren och i vars redaktionella del det anspelades på en bok som var ägnad en annons dagen innan eller i samma nummer. Sainte-Beuve klagade redan 1839 över dess demoraliserande verkningar. "Hur skulle man", i den kritiska delen, "kunna fördöma ett fenomen [...], om vilket det två tum längre ner stod att läsa, att det var ett av sin tidsålders underverk? Dragningskraften från de allt större bokstavstyperna i annonserna fick överhand; det var som ett magnetberg, som fick kompassen att peka fel." "La réclame" står i begynnelsen av en utveckling, vars slutpunkt representeras av tidningens börsnotis som betalas av intressenterna. Informationens historia låter sig svårligen skrivas skiljd från presskorruptionens historia.
Nyhetsmaterialet tog föga plats. Det var detta - och varken den politiska ledaren eller följetongsromanen - som skaffade bladet dess dagligen fräscha utseende, varierat vid ombrytningen i kloka doser. I detta låg en betydelsefull del av dess charm. Materialet måste ständigt förnyas: dess viktigaste källor var skvallret i staden, teaterintrigerna och vad som kallades "värt att veta". Den billiga elegans, som var så karakteristisk för följetongen och så att säga hörde till dess väsen, har redan från början ingen plats där. Madame de Girardin hälsar i sina Lettres parisiennes [Brev från Paris] fotografiet välkommet på följande sätt: "Man sysslar för närvarande åtskilligt med Herr Daguerres uppfinning, och ingenting är mer komiskt än de högst allvarliga förklaringar som våra salongslärde vet att lämna därom. Herr Daguerre behöver inte vara nervös, ingen kommer att ta hans hemlighet ifrån honom [...] Hans uppfinning är i sanning underbar; men ingen förstår sig på den, alltför många har försökt förklara den." Det var inte överallt och alls inte omedelbart som man fann sig tillrätta med följetongsstilen. 1860 och 1868 publicerades i Marseille och Paris de bägge banden av baron Gaston de Flottes Revues parisiennes. De ser som sin uppgift att leverera batalj mot det lättfärdiga sättet att tillverka historiska data som särskilt parispressen excellerade i. - Vid apéritifen på kaféet tillkom överflödet på nyhetsmaterial. "Vanan att ta en apéritif [...] dök upp samtidigt med boulevardpressen. Tidigare, när det bara fanns de stora och seriösa tidningarna [...], kände man inte till någon apéritif-timme. Den är en logisk följd av 'pariskrönikan' och stadsskvallret." Kaférörelsen inverkade på tempot i nyhetsförmedlingen, redan innan dess apparatur hade utvecklats. När den elektriska telegrafen kom i bruk vid Andra kejsardömets slut, hade boulevarden förlorat sitt monopol. Nu kunde olycksfallen och brotten tas från världens alla hörn.
Sålunda var det på boulevarden, som litteratören assimilerades i det samhälle han tillhörde. På boulevarden var han parat att snappa upp första bästa intermezzo, vitsiga infall, rykte. På boulevarden demonstrerade han hela solfjädern av sina relationer inför kolleger och goddagspiltar; och han var lika beroende av dessa effekter som någonsin kokotterna av sin förklädnadskonst.[6] På boulevarden tillbringar han sin lediga tid, som han ställer ut för folk som en del av sin arbetstid. Han uppför sig, som om han av Marx hade lärt att varans värde bestäms av den arbetstid som är socialt nödvändig för att framställa den. Så får värdet av hans egen arbetskraft - i betraktande av det utdragna dagdriveri, som i publikens ögon krävs för dess reproduktion - något nästan fantastiskt över sig. Publiken var inte ensam i denna uppskattning. Den avsevärda betalning som gavs för den dåtida följetongen visar att denna var rotad i ett samhälleligt behov. Faktiskt förelåg det ett sammanhang mellan sänkningen av prenumerationspriset, annonsväsendets uppsving och följetongens växande betydelse,
"På grund av det nya arrangemanget" - d.v.s. prenumerationsprisets nedsättning - "måste tidningen leva av annonsen [...]; för att få många annonser, måste kvartosidan, som blivit till affisch, lysa i ögonen på ett maximalt antal prenumeranter. Det blev nödvändigt med ett lockbete, som riktade sig till alla och envar utan hänsyn till deras privata uppfattningar, och vars värde låg däri att det satte nyfikenheten i politikens ställe [...]. Var utgångspunkten en gång för alla given (ett prenumerationspris å fyrtio francs), så kom man över annonsen till följetongsromanen med en nästan obönhörligt tvingande nödvändighet." Detta förklarar tillfyllest varför man fick så gott vederlag för dessa bidrag. 1845 slöt Dumas en överenskommelse med Le Constitutionnel och La Presse, enligt vilken han för fem år framåt lovades ett årligt minimumhonorar på 63.000 francs, förutsatt att han producerade minst arton arbeten om året. Eugčne Sue fick en utbetalning på 100.000 francs för Les Mystčres de Paris [Paris' mysterier]. Det har beräknats att Lamartines honorar för tiden 1838-51 belöpt sig till fem miljoner francs. Bara för Girondisternas historia, som först publicerades i följetongsform, hade han fått 600.000 francs. En sådan rundlig honorering av litterära dagsprodukter medförde med nödvändighet olägenheter. Det förekom att förläggare, som köpte in manuskript, samtidigt förbehöll sig rätten att låta dem signeras av en författare som de själva bestämde. Förutsättningen var alltså, att några av de framgångsrika romanförfattarna var föga kinkiga med sin namnunderskrift. En pamflett med titeln Fabrique de romans, Maison Alexandre Dumas et Cie [Romanfabriken, Firma A. D. & Co] har ytterligare detaljer att förtälja om detta. La Revue des deux mondes skrev: "Vem känner titlarna på alla de böcker Herr Dumas har signerat med sitt namn? Känner han dem själv? För han inte bok med debet och kredit, har han säkert [...] glömt mer än ett av de barn till vilka han är legitim, naturlig eller adoptivfader." Det gick historier om att Dumas i sin källare sysselsatte ett helt kompani fattiga litteratörer. Ännu tio år efter den stora tidskriftens fastställanden - 1855 - finner man i ett litet bohemorgan följande pittoreska skildring ur en succéromanförfattares liv, vars namn här är de Sanctis: "Väl hemma, stänger herr de Sanctis omsorgsfullt kring sig [...] och öppnar en liten dörr som är gömd längst inne i hans bibliotek. - Strax befinner han sig i ett tämligen smutsigt och dåligt upplyst kabinett. Där sitter, med en lång gåspenna i handen och med rufsigt hår, en man med en dyster men likväl underdånig blick. I honom igenkänner man på en mils avstånd den biologiske romanförfattaren, om det också bara är en f.d. departementstjänsteman som lärt sig Balzacs konst genom att läsa Le Constitutionnel. Det är han som är den verklige upphovsmannen till 'Dödskallekammaren'; han är romanförfattaren."[7] Under Andra republiken sökte parlamentet ge sig i strid mot följetongens segerrika övermakt. Man belade romanfortsättningen, stycke för stycke, med en skatt på en centime. Men bestämmelsen kom snart ur kraft genom de reaktionära presslagarna, vilka inskränkte åsiktsfriheten och därmed gav följetongerna ökat värde.
Det höga honoraret för följetongen, samman med dess stora avsättning, gjorde att de skriftställare som levererade den skaffade sig ett stort namn hos publiken. Det låg alltså tämligen nära för den enskilde att sätta på en gång sitt rykte och sina medel som insats: nästan av sig självt öppnade sig för honom den politiska karriären. Därmed följde nya former för korruptionen, och dessa var betydelsefullare till sina följder än missbruket av kända författarnamn. Hade litteratörens politiska ärelystnad en gång väckts, låg det nära till hands för regimen att se till att föra honom på den rätta vägen. 1846 erbjöds Alexandre Dumas av kolonialministern Salvandy att på regeringens bekostnad - företaget var beräknat att belöpa sig till 10.000 francs - göra en resa till Tunis för att propagera för kolonierna. Expeditionen misslyckades, slukade en myckenhet pengar och slutade med en liten interpellation i kammaren. Då hade Sue bättre tur, han som inte bara lyckades höja antalet prenumeranter på Le Constitutionnel från 3.600 till 20.000 på grund av den framgång hans Parisiska mysterier gjorde hos publiken, utan som dessutom valdes till deputerad år 1850 med 130.000 arbetarröster från Paris. De proletära väljarna vann föga på affären; Marx kallar valet en "sentimentalt mildrande kommentar" till de tidigare mandatvinsterna. Men om litteraturen på detta sätt kunde öppna en politisk karriär åt de utvalda, så är å andra sidan denna karriär av värde för den kritiska betraktningen av deras skrifter. Lamartine erbjuder ett exempel på detta.
Lamartines avgörande framgångar, Les Méditations och Les Harmonies, sträcker sig tillbaka till den period, då de franska bönderna ännu kunde njuta av den erövrade åkerlappen. I en naiv vers riktad till Alphonse Karr har poeten jämfört sitt skapande med en vinodlares:
Tout homme avec fierté peut vendre sa sueur!
Je vends ma grappe en fruit comme tu vends ta fleur,
Heureux quand son nectar, sous mon pied qui la foule,
Dans mes tonneaux nombreux en ruisseaux d'ambre coule,
Produisant ā son maître ivre de sa cherté,
Beaucoup d'or pour payer beaucoup de liberté!
[Varje människa kan med stolthet sälja sin svett! Jag säljer min druva som frukt, liksom du säljer din blomma; och jag är lycklig då, under min fot som pressar den, dess nektar rinner ner i mina många tunnor i en ambrafärgad rännil, och åt dess herre, som är rusig över det goda priset, skänker en myckenhet guld för att betala en myckenhet frihet!]
Dessa rader, vari Lamartine i en lovprisande tonart jämför sin framgång med bondens prosperitet och berömmer sig av de honorar som hans produkt skänker honom på marknaden, ger åtskilliga upplysningar, om man betraktar dem mindre från den moraliska sidan[8] än som ett uttryck för Lamartines klasskänsla. Den var parcellbondens klasskänsla. I detta ligger ett stycke historia om Lamartines poesi. På 1840-talet hade parcellbondens situation blivit prekär. Han var skuldsatt. Hans parcell låg (för att använda en formulering av Marx) "inte längre i det så kallade fosterlandet utan i hypoteksboken". Därmed hade bondeoptimismen, grundvalen för den idealiserade naturskådning som är den lamartinska musans karakteristiska och säregna kännetecken, råkat på fallrepet. "Men om den nybildade parcellen i sin harmoni med samhället, i sitt beroende av naturmakterna och sin underkastelse under auktoriteten, som skyddade den från ovan, självfallet var religiös, blir den skuldbelastade parcellen, som kommit på kant med samhället och auktoriteten och drivits ut ur sin egen isolering, självfallet irreligiös. Himlen var ett ganska vackert tillskott till den smala jordremsa man nyss vunnit, så mycket mer som den lagar till vädret; men himlen blir en förolämpning, så snart den erbjudes som ersättning för parcellen." (Marx, Artonde Brumaire.) Lamartines dikter hade varit molnbilder just på denna himmel. Hade inte Sainte-Beuve skrivit redan 1830: "André Chéniers diktning [...] är i viss mening det landskap över vilket Lamartine har spänt ut himlen." Denna himmel störtade för alltid samman, när de franska bönderna 1848 röstade på Bonaparte som president. Lamartine hade varit med om att förbereda deras votum.[9] "Han hade väl inte kunnat föreställa sig", skriver Sainte-Beuve om hans roll i revolutionen, "att han var kallad att bli den Orfeus som med sin gyllene båge skulle leda och moderera dessa inträngande barbarer." Baudelaire säger om honom torrt och koncist, att han är "en smula horkarl och en smula prostituerad". Ingen torde ha haft skarpare blick för de problematiska sidorna i denna glansfulla uppenbarelse än Baudelaire. Det kan hänga samman med att han själv i hela sitt liv känt blott föga av glansen falla på sig själv. Porché anser, att allt tyder på att Baudelaire inte haft möjlighet att välja, var han kunde placera sina manuskript. "Baudelaire", skriver Ernest Raynard 1922, "hade [...] att räkna med skojarmoral; han hade att göra med utgivare som spekulerade i fåfängan bland världsmän, amatörer och debutanter och som accepterade manuskript, blott om man tecknade abonnemang." Baudelaires eget uppförande motsvarar ett sådant sakernas läge. Han uppvaktar flera redaktioner med samma manuskript, låter trycka om sina dikter utan att meddela att de redan stått publicerade. Han har mycket tidigt betraktat den litterära marknaden med total illusionslöshet. 1846 skriver han: "Hur vackert ett hus än ter sig, så är det ändå framför allt - innan man uppmärksammar dess skönhet - så och så många meter högt och så och så många meter långt. - På samma vis är också den litteratur, som rymmer den mest oskattbara substans, i första hand spaltfyllnad; och den litteräre arkitekt, som inte blir lovad vinst genom sitt blotta namn, måste till varje pris sälja." Ända till sin död förblir Baudelaire dåligt placerad på den litterära marknaden. Den förtjänst han fått på hela sin produktion har uppskattats till inte mer än 15.000 francs.
"Balzac förstör sig med kaffe, Musset avtrubbar sig med absint [...], Murger dör [...] på ett sjukhus liksom just nu Baudelaire. Och inte en enda av dessa skribenter har blivit socialist!", skriver Sainte-Beuves privatsekreterare, Jules Troubat. Baudelaire har för visso förtjänat det erkännande som slutmeningen var menad att skänka honom. Men för den skull saknade han inte insikt i litteratörens verkliga situation. Han var van vid att konfrontera denna med horans - och i jämförelsen inbegrep han då sig själv i första hand. Därom talar sonetten om den köpta musan - "La muse vénale". Den stora inledningsdikten "Au lecteur" [Till läsaren] presenterar diktaren i en så pass ofördelaktig position som den, som tar emot klingande mynt för sina mest intima bekännelser. En av de tidigaste dikterna - som inte fick plats i Les fleurs du mal - är riktad till en gatflicka. Dess andra strof lyder:
Pour avoir des souliers, elle a vendu son âme;
Mais le bon Dieu
rirait si, prčs de cette infâme,
Je tranchais du tartufe et singeais la hauteur,
Moi qui vends ma pensée et qui veux ętre auteur.
[För att ha råd med skor har hon sålt sin själ; men Gud skulle skratta om jag, bredvid denna förtappade kvinna, skulle agera Tartuffe och härma förnämheten - jag som säljer min tanke och vill vara författare.]
Slutstrofen "Cette bohčme-lā, c'est mon tout" [Detta bohemeri är allt för mig] innesluter obekymrat denna varelse i bohemens brödraskap. Baudelaire visste hur det egentligen stod till med litteratören: i egenskap av flanör beger han sig till marknaden; enligt egen åsikt för att ta sig en titt på den, men i verkligheten för att finna en köpare.
[1] Proudhon, som vill distansera sig från yrkeskonspiratörerna, kallar sig ibland "en ny människa - en man vars sak inte är barrikaden utan diskussionen; en man som skulle kunna sitta mest varje kväll till bords med polispresidenten och få förtroende hos alla de la Hoddes i världen" (cit. Gustave Geoffrey: L'enfermé, Paris 1897, s. 180 f.).
[2] Sådana detaljer uppskattade Baudelaire. "Varför", skriver han, "tar inte tiggarna på sig handskar? De skulle göra sig en förmögenhet." Han lägger orden i munnen på en okänd; de har emellertid baudelairesk prägel.
[3] Budgeten är ett socialt dokument, inte så mycket för att den ger upplysning om en speciell familj, som för att den söker få djupt elände att te sig mindre anstötligt genom att det förses med en snygg och proper rubrik. De totalitära staterna har - med ambitionen att inte lämna någon av sina omänskligheter utan en paragraf som definierar dem - här fått en grodd att slå ut i blom, som enligt vad man kan förmoda redan slumrat i ett tidigare stadium av kapitalismens historia. Den fjärde avdelningen i denna budget för en lumpsamlare - rubricerad kulturella behov, nöjen och hygien - tar sig ut på följande sätt: "Barnens undervisning: pengarna för skolan betalas genom familjens arbetsgivare - 48 fr 00; - bokinköp: 1 fr 45. Tjänster och allmosor (arbetarna i detta befolkningsskikt ger vanligtvis inga allmosor); fester och högtider: måltider som inmundigas av hela familjen vid en av Paris' barričres (8 utflykter om året): vin, bröd och pommes frites - 8 fr 00; - måltider bestående av makaroni - lagade med smör och ost - och vin till, på juldagen, fettisdagen, påsken och pingsten: utgifterna här är upptagna under första avdelningen; - tuggtobak för mannen (cigarrfimpar som arbetaren själv samlat) ... till ett värde av mellan 5 fr 00 och 34 fr 00; - snustobak för hustrun (köpes) ... 18 fr 66; - leksaker och andra presenter åt barnen - 1 fr 00 ... korrespondens med släkten: brev till arbetarens bröder bosatta i Italien: i genomsnitt 1 fr per år ... Tillägg. Den viktigaste utväg som står familjen till buds vid olycksfall är privat välgörenhet ... Årliga inbesparingar (arbetaren äger inget förutseende; han ser först och främst till att skaffa sin fru och sin lilla dotter den förströelse som passar deras situation; han gör inga besparingar utan ger omedelbart ut allt vad han förtjänar)." (Frédéric Le Play: Les ouvriers européens, Paris 1855, s. 274 f.) - En sarkastisk anmärkning av Buret illustrerar utmärkt andan i en sådan undersökning: "Eftersom såväl anständigheten som humaniteten förbjuder oss att låta människor dö som djur, så kan man inte vägra dem allmosor till en likkista." (Eugčne Buret: De la misčre des classes laborieuses en Angleterre et en France, Paris 1840, 1. s. 266.)
[4] Det är fascinerande att följa, hur upproret långsamt banar sig väg i de olika versionerna av diktens avslutande verser. I första avfattningen lyder dessa:
C'est ainsi que le vin rčgne par ses bienfaits,
Et chante ses exploits par le gosier de l'homme.
Grandeur de la bonté de Celui que tout nomme,
Qui nous avait déjā donné le doux sommeil,
Et voulut ajouter le Vin, fils du Soleil,
Pour réchauffer le cœur et calmer la souffrance
De tous ces malheureux qui meurent en silence.
[Sålunda härskar vinet med hjälp av sina välgärningar, och besjunger sina bedrifter med hjälp av människornas strupe. O oerhörda godhet som bor hos Den som allt åkallar, han som redan skänkt oss den ljuva sömnen, och som därtill har velat foga Vinet, solens son, för att värma hjärtat och mildra lidandet hos alla dessa olyckliga som dör i tysthet.]
1852 lyder de:
Pour apaiser le cœur et calmer la souffrance
De tous ces innocents qui meurent en silence,
Dieu leur avait déjā donné le doux sommeil;
Il ajouta le vin, fils sacré du Soleil.
[För att stilla hjärtat och mildra lidandet hos alla dessa oskyldiga som dör i tysthet, hade Gud redan skänkt dem den ljuva sömnen; han fogade därtill Vinet, solens heliga son!]
Och den definitiva lydelsen 1857, med en genomgripande förändring i innebörden:
Pour noyer la ranœur et bercer l'indolence
De tous ces vieux maudits qui meurent en silence,
Dieu, touché de remords, avait fait le sommeil;
L'Homme ajouta le Vin, fils sacré du Soleil!
[För att dränka grollet och vagga lojheten hos alla dessa gamla fördömda som dör i tysthet, hade Gud, rörd av samvetskval, skapat sömnen; människan fogade därtill Vinet, Solens heliga son!]
Man ser här tydligt, hur strofen får sin fasta form först med det blasfemiska innehållet.
[5] Till dikten är fogad en anmärkning som försvunnit i de senare utgåvorna. Häri utges dikterna i denna grupp för att vara höglitterära efterbildningar av "okunnighetens och vredens sofismer". Om någon efterbildning kan det emellertid i grund och botten inte vara fråga. Andra kejsardömets åklagarmyndighet begrep detta mycket väl, liksom dess ättlingar. Baron Seilličre förråder det ytterst nonchalant, när han kommenterar inledningsdikten till sviten Révolte. Dikten bär namnet Le reniement de Saint Pierre [Sankt Petrus' förnekelse] och innehåller versen
Ręvais-tu de ces jours [...]
Oų, le cœur tout gonflé d'espoir et de vaillance,
Tu fouettais tous ces vils marchands ā tour de bras,
Oų tu fus maître enfin? Le remords n'a-t-il pas
Pénétré dans ton flanc plus avant que la lance?
[Drömde du om de dagar ... då du, med hjärtat svällande av hopp och tapperhet, klådde upp alla skändliga köpmän som fanns inom räckhåll, och då du äntligen var herre? Har inte samvetskvalen genomborrat din sida längre in än lansen?]
I dessa "remords" ser den ironiske kommentatorn de självförebråelser Baudelaire gör sig "för att ha försummat ett så lägligt tillfälle att införa proletariatets diktatur" (Ernest Seilličre: Baudelaire, Paris 1931, s. 193).
[6] "Med en smula skarpblick märker man lätt att en flicka, som klockan åtta ses klädd i en elegant toalett, är densamma som kl. 9 uppträder som grisett och kl. 10 visar sig som bondkvinna." (F.-F.-A. Béraud: Les filles publiques de Paris et la police qui les régit, Paris & Leipzig 1839, 1, s. 51 f.)
[7] Metoden att använda "negrer" begränsade sig inte bara till följetongen. För att skriva dialogen till sina teaterstycken sysselsatte Scribe en hel rad anonyma medarbetare.
[8] I ett öppet brev till Lamartine skriver den ultramontane Louis Veuillot: "Och Ni skulle alltså inte ha reda på att uttrycket 'vara fri' snarare betyder 'förakta guld'! Och för att skaffa Er den slags frihet som man köper med guld, så producerar Ni Era böcker på precis samma kommersiella vis som Era grönsaker och Ert vin!" (Louis Veuillot: Pages choisies, Lyon 1906, s. 31.)
[9] Som Pokrowski påvisat, framgår det ur den dåvarande ryske Parisambassadören Kiseljevs rapporter, att händelserna utspelat sig just så som redan Marx skildrat dem i Klasstriderna i Frankrike. Den 6 april 1849 hade Lamartine garanterat ambassadören att trupper skulle dras samman i huvudstaden - en åtgärd som bourgeoisin sedermera sökte rättfärdiga med hjälp av arbetardemonstrationen den 16 april. Lamartines yttrande att han skulle behöva c:a tio dagar för truppsammandragningarna kastar verkligen ett tvetydigt ljus över dessa demonstrationer. (Jfr Michail N. Pokrowski: Historische Aufsätze, Wien & Berlin 1928, s. 108 f.)
[1*] Baudelaires styvfar.
[2*] Den 24 juni 1848 grep Parisarbetarna till vapen mot den härskande bourgeoisin. Under flera dagar rasade ett blodigt klasskrig tills general Cavaignac [1802-1857], utrustad med utomordentliga fullmakter, slog ner upproret med yttersta brutalitet. De härskande utmätte grymma straff för de deltagare som de inte redan hade slaktat i barrikadstriderna. Juniupproret var proletariatets internationellt sett viktigaste försök att gripa makten före Pariskommunen 1871. Marx gör en ingående analys av förloppet i sin skrift Klasstriderna i Frankrike (1850).
[3*] Mimi och Schaunard - huvudpersoner i Henri Murgers roman Scenes de la vie de bohčme (1 éd. 1850), som Puccini sedan använde för sin bekanta opera.