Publicerat: under titeln "Versuche über Brecht", Suhrkamp, 1966.
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
Korrektur: Jonas Holmgren
Långt samtal i går i Brechts sjukrum i Svendborg, kretsade kring min uppsats "Författaren som producent". Den teori som utvecklas där, om att ett avgörande kriterium på en revolutionär funktion hos litteraturen ligger i omfattningen av de tekniska framstegen, som leder till en omfunktionering av konstformerna och därmed också av de intellektuella produktionsmedlen, tyckte Brecht var relevant bara för en enda typ – den högborgerlige författaren, och som sådan räknar han sig själv. "Denne", sade han, "är på en punkt verkligen solidarisk med proletariatets intressen: och den punkten är vidareutvecklingen av sina produktionsmedel. Men i och med att han är det på denna enda punkt, är han också, som producent, proletariserad på denna punkt, och det hundraprocentigt. Denna hundraprocentiga proletarisering på en punkt gör honom emellertid solidarisk med proletariatet över hela linjen." Min kritik av de proletära författarna av den becherska observansen fann Brecht för abstrakt. Han försökte bättra på den genom en analys som han gjorde av den dikt av Becher som stod avtryckt i ett av de senaste numren av en av de officiella proletära litteraturtidskrifterna under titeln "Jag säger det rent ut...". Brecht jämförde den å ena sidan med sin lärodikt om skådespelarkonsten, tillägnad Carola Neher. Å andra sidan med Le Bateau ivre. "Carola Neher har jag ju lärt en hel del", sade han. "Hon har inte bara fått lära sig att spela; hon har t.ex. lärt sig hos mig hur man tvättar sig. Tidigare tvättade hon sig nämligen för att bli av med smutsen. Något sånt kunde det ju inte bli tal om. Jag lärde henne hur man tvättar sig i ansiktet. Hon nådde en sådan fulländning i detta att jag funderade på att filma det. Men det blev inte av därför att jag inte hade lust att filma på den tiden, och för någon annan ville hon inte göra det. Denna lärodikt var en modell. Tanken var att var och en som lär sig spela skulle identifiera sig med diktens 'jag'. När Becher säger "Jag" uppfattar han sig själv – som ordförande i Föreningen för proletärt-revolutionära författare i Tyskland – som representativ. Det är bara det att ingen annan har lust att göra samma sak. Man tolkar det bara som att han är nöjd med sig själv." Brecht säger i detta sammanhang att han sedan länge har för avsikt att skriva ett antal sådana modelldikter för olika yrken – ingenjör, författare. – Å andra sidan jämför Brecht Bechers dikt med Rimbauds. I den senare skulle, menar han, också Marx och Lenin – om de hade läst den – ha känt den stora historiska dynamik som den är ett uttryck för. De skulle mycket väl ha insett att det inte är en mans excentriska promenad som beskrivs i den, utan utbrytningen, vagabondlivet hos en människa som inte längre härdar ut inom skrankorna för den klass som – med Krimkriget, med det mexikanska äventyret – börjar öppna också exotiska väderstreck för sina merkantila intressen. Att dra in attityden hos den obundna vagabonden, som överlämnar sin sak åt slumpen och vänder samhället ryggen, i en modellriktig framställning av den proletäre aktivisten vore en omöjlig uppgift.
Brecht, under loppet av gårdagens samtal: "Jag tänker mig ofta att jag står inför ett tribunal som rannsakar mig. 'Hur förhåller det sig? Tar ni det egentligen på allvar?' Jag skulle då bli tvungen att erkänna: riktigt på allvar tar jag det inte. Jag tänker ju också för mycket på artistiska saker, på vad som är bra för teatern, för att jag skulle kunna ta det riktigt på allvar. Men när jag svarat nej på denna viktiga fråga, så skulle jag tillfoga ett ännu viktigare påstående: nämligen att min inställning är legitim." Nu kom den formuleringen för all del lite senare under samtalets gång. Först hade Brecht varit inne på sitt tvivel inte på berättigandet men väl på genomslagskraften i sitt sätt att arbeta. Med en sats som utgick från några anmärkningar som jag hade gjort om Gerhart Hauptmann: "Ibland frågar jag mig om det där inte trots allt är de enda diktarna som verkligen når fram till ett resultat: substans-diktarna, menar jag." Därmed avser Brecht diktare som tar sin sak på absolut allvar. Och för att klargöra vad det innebär utgår han från fiktionen att Konfucius skulle ha skrivit en tragedi eller Lenin en roman. Det skulle uppfattas som opassande, fortsätter han sitt resonemang, och som ett beteende som inte var dem värdigt. "Låt oss anta att ni läser en utmärkt politisk roman och får veta efteråt att den är av Lenin, ni skulle ändra mening om bägge, och till bägges nackdel. Konfucius skulle heller inte få lov att skriva ett stycke av Euripides, det skulle ha uppfattats som ovärdigt. Hans liknelser är det däremot inte." Kort sagt, allt detta går ut på en distinktion mellan två litterära typer: å ena sidan visionären, som tar saken på allvar, och å andra sidan den nyktrare typen, som inte tar den helt på allvar. Här drar jag nu upp frågan om Kafka. Vilken av de två grupperna tillhör han? Jag vet: frågan låter sig inte bestämt besvaras. Och just denna ovisshet om svaret är för Brecht ett tecken på att Kafka, som han betraktar som en stor författare, liksom Kleist, liksom Grabbe och Büchner var en som misslyckades. Hans utgångspunkt är verkligen parabeln, som har att stå till svars inför förnuftet och som därför inte kan ta utformningen, ordalydelsen, helt och hållet på allvar. Men denna parabel är sedan trots allt underkastad gestaltningens lagar. Den växer ut till en roman. Och fröet till en sådan bar den, närmare betraktad, inom sig redan från begynnelsen. Den var aldrig helt genomskinlig. För övrigt är Brecht övertygad om att Kafka aldrig hade funnit sin egen form utan storinkvisitorn hos Dostojevskij och det där andra paraboliska stället i "Bröderna Karamasov", där liket av den helige staretsen börjar lukta illa. Hos Kafka alltså står det paraboliska i konflikt med det visionära. Men som visionär hade Kafka, som Brecht säger, förmågan att se det kommande utan att se det som är. Han betonar, liksom redan tidigare i Le Lavandou men nu på ett för mig tydligare sätt, den profetiska sidan i hans verk. Kafka hade ett, bara ett enda problem, och det var organisationens problem. Vad som ansatte honom var ångesten inför termitsamhället: hur människorna genom formerna för sin sammanlevnad blir främlingar lör sig själva. Och vissa former av detta främlingskap förutsåg han, som t.ex. GPU:s metoder. Någon lösning fann han emellertid inte och vaknade aldrig upp ur sin ångestdröm. Om exaktheten hos Kafka säger Brecht att den var exaktheten hos en inexakt, drömmande människa.
I går efter schackspelet säger Brecht: "Alltså, när Korsch kommer så måste vi ju gemensamt tänka ut ett nytt spel. Ett spel där ställningarna inte hela tiden betyder samma sak; där pjäsernas funktion förändras när de har stått ett tag på ett och samma ställe: de blir då antingen effektivare eller svagare. Som det är nu blir det ju ingen utveckling; samma läge varar för länge."
I går besök av Karin Michaelis, som just har kommit tillbaka från sin Rysslandsresa och är helt svärmisk. Brecht erinrar sig hur han blev visad omkring av Tretjakov. Denne visar honom Moskva, är stolt över allting som han låter sin gäst se, det gör detsamma vad det är. "Det är inget fel med det", säger Brecht, "det visar att det är hans. Man är inte stolt över andras egendom." Efter en stund lägger han till: "Ja, till slut blev jag förstås litet trött på det hela. Jag kunde inte beundra allt, ville inte heller. Så är det ju: det är hans soldater, hans lastbilar. Men alltså inte mina dessvärre."
På en längsgående bjälke, som bär upp taket i Brechts arbetsrum, står det målat: "Sanningen är konkret." På ett fönsterbräde står en liten åsna av trä, som kan nicka med huvudet. Brecht har hängt en skylt om halsen på honom med påskriften: "Också jag måste förstå det."
För fem veckor sedan hade jag lämnat Brecht min uppsats om Kafka. Han hade väl läst den men hade aldrig spontant fört den på tal och hade svarat undvikande de båda gånger då jag tog upp ämnet. Jag hade till slut tagit tillbaka manuskriptet utan att säga något. I går kväll kom han plötsligt in på denna uppsats igen. Den något oförmedlade och halsbrytande övergången bildade en anmärkning att inte heller jag kunde helt fritas från förebråelsen att syssla med ett dagboksartat skriftställeri i Nietzsches stil. Min Kafkauppsats till exempel – själv såg han Kafka uteslutande fenomenelit – betraktade hans verk som en isolerad produkt – liksom också mannen själv – lösgjorde det ur alla sammanhang – ja till och med ur det med författaren. Det var ju hela tiden en fråga om väsen, som allt till slut gick ut på för mig. Snarare borde man väl angripa ett ämne som detta på ett helt annat sätt: Kafka borde man närma sig med en frågeställning som: vad gör han? hur reagerar han? Och vad det framför allt gällde till att börja med var att se mer till det generella än det speciella. Då visar det sig: han levde i Prag i en dålig miljö av journalister, av pretentiösa litteratörer, i den världen var litteraturen den huvudsakliga realiteten, om inte den enda; med detta synsätt hänger Kafkas starka och svaga sidor samman; hans värde som artist, men också hans onyttighet i många hänseenden. Han är en judepojke – liksom man också skulle kunna tala om en arierpojke – en torftig, olustig uppenbarelse, vid första påseendet bara en bubbla på den skimrande ytan av Pragkulturens träsk och ingenting annat. Men sedan fanns det nu i alla fall vissa, mycket intressanta sidor. Dem kunde man dra fram i ljuset; man borde tänka sig ett samtal mellan Laotse och lärjungen Kafka. Laotse säger: "Alltså, lärjunge Kafka, du tycker att de organisationer, de arbets- och egendomsförhållanden i vilka du lever, har fått en kuslig anstrykning? – Ja. – Du finner dig inte längre till rätta i dem. – Nej. – En aktie gör dig kuslig till mods? – Ja. – Och nu vill du alltså ha en vägvisare som du kan hålla dig till, lärjunge Kafka." Det där är naturligtvis förkastligt, säger Brecht. Jag är ju emot Kafka. Och han kommer in på en kinesisk filosofs liknelse om "användbarhetens lidanden". I skogen finns det trädstammar av olika slag. Av de tjockaste hugger man till fartygsbjälkar; av de mindre tjocka men fortfarande ansenliga stammarna gör man lock och sidostycken till kistor; de riktigt tunna använder man till vidjor; men av de förkrympta blir det ingenting alls – de undgår användbarhetens lidanden. "I det som Kafka har skrivit måste man se sig om precis som i en sådan skog. Man finner då ett antal mycket användbara ting. Bilderna är ju bra. Men resten är hemlighetsmakeri. Rena ofoget. Sånt måste man lämna åt sidan. Med djupsinne kommer man inte framåt. Djupet är en dimension för sig, just djup – där med andra ord inte ett dyft kommer i dagen." Jag förklarar avslutningsvis för B. att detta sätt tränga ner på djupet är mitt sätt att förflytta mig till antipoderna. I min studie över Kraus lyckades jag faktiskt också ta mig igenom och komma ut där. Jag var medveten om att den om Kafka inte hade utfallit lika väl: beskyllningen för att sålunda ha åstadkommit en dagboksartad text kunde jag inte värja mig mot. Det var verkligen angeläget för mig att kartlägga den gränsregion där Kraus och på annat sätt Kafka hörde hemma. I Kafkas fall hade jag ännu inte slutgiltigt utforskat denna region. Att det fanns en hel del skräp och avfall där, en hel del som inte var annat än hemlighetsmakeri – det hade jag klart för mig. Men det avgörande var väl ändå något annat, och en del av det hade jag berört i min studie. B.s sätt att ställa problemet måste när allt kom omkring underbyggas genom en interpretation av enskildheter. Jag slår upp "Den närmaste byn". Omedelbart kunde jag observera den konflikt som B. försattes i genom detta förslag. Eislers omdöme att denna berättelse var "värdelös" avvisade han med bestämdhet. Men å andra sidan ville det inte lyckas för honom heller att ange vari dess värde bestod. "Man måste noga studera den", menade han. Sedan avbröts samtalet; klockan hade blivit tio och det var dags för radionyheterna från Wien.
I förrgår en lång hetsig debatt om min Kafka. Dess fundament: beskyllningen att den gav vapen i händerna på den judiska fascismen. Den fördjupade och utbredde ytterligare dunklet kring denna figur i stället för att skingra det. Vad man borde inrikta sig på var raka motsatsen, att kasta ljus över Kafka, det vill säga att formulera de praktiskt tillämpliga förslag som lät sig utvinnas ur hans historier. Att förslag lät sig utvinnas ur dem fanns det anledning att förmoda, om inte annat så med tanke på den attityd av överlägset lugn som utmärker dessa berättelser. Dessa förslag måste man dock tänka sig relaterade till de svåra allmänna missförhållanden som hemsöker mänskligheten av i dag. Brecht försöker påvisa de spår de lämnat efter sig i Kafkas verk. Han håller sig företrädesvis till "Processen". Vad man framför allt återfinner där är enligt hans uppfattning en känsla av ångest inför de stora städernas oupphörliga och oemotståndliga tillväxt. Han ville skaffa sig en egen intim erfarenhet av den mardröm som detta fenomen innebär för människan. De oöverskådliga förmedlingsprocesserna, beroendeförhållanden, inkapslingar, som människorna har råkat in i genom de nutida existensformerna, kommer till uttryck i dessa städer. De kommer emellertid också till uttryck i behovet av en "ledare" – en sådan innebär nämligen för småborgaren en figur som han – i en värld där den ene alltid kan krypa bakom den andre och alla slinker ur hans grepp – kan vältra över alla sina bekymmer på. Brecht kallar "Processen" för en profetisk bok. "Vad tjekan kan utvecklas till ser man på Gestapo." – Kafkas perspektiv är perspektivet hos en man som håller på att gå under. Odradek är belysande för detta: i den bekymrade husfadern ser Brecht fastighetsskötaren. Småborgaren är förutbestämd att råka illa ut. Hans situation är Kafkas. Men under det att i dag aktuella typen av småborgare – fascisten alltså – går in för att möta detta läge med en järnhård, obetvinglig viljeansträngning, bjuder Kafka knappast något motstånd, han är vis. Där småborgaren kommer med heroism, kommer Kafka med frågor. Hans belägenhet kommer honom att fråga efter garantier. Denna är emellertid så beskaffad att garantierna i så fall måste överskrida alla förnuftiga gränser. Det är en äkta Kafkaironi att den man var försäkringstjänsteman vars starkaste övertygelse tycks vara det ohållbara i alla garantier. För övrigt är hans oförbehållsamma pessimism fri från varje känsla av tragisk ödesbestämdhet. Ty det är inte bara så att hans förvissning om kommande olycka uteslutande är empiriskt underbyggd – låt vara på solidaste sätt – utan han ser med oförbätterlig naivitet kriteriet på slutgiltig framgång i de mest betydelselösa och alldagliga förrättningar: ett besök av en handelsresande eller en förfrågan hos en myndighet. – Samtalet koncentrerades stundvis på berättelsen "Den närmaste byn". Brecht förklarar: den är en pendang till historien om Akillevs och sköldpaddan. Till den närmaste byn kommer man aldrig fram om man sätter samman ridturen av dess minsta beståndsdelar – helt bortsett från oförutsedda avbrott. Då är livet verkligen för kort för en sådan ritt. Men felet ligger här i "man". Ty precis som av ritten så sker det en uppspaltning av ryttaren. Och om nu livets enhet inte längre kvarstår, så gör inte kortheten det heller. Det må vara hur kort det vill. Det spelar ingen roll, eftersom den som når fram till byn är en annan än den som red ut. – Jag för min del ger följande utläggning: livets sanna måttstock är erinringen. I sin tillbakablick ilar den blixtsnabbt genom livet. Lika snabbt som man bläddrar tillbaka ett par sidor tillryggalägger den vägen från den närmaste byn till det ställe där ryttaren beslöt sig för att bryta upp. De för vilka livet förvandlats till skrift, som för de gamla, de vill inte läsa denna text annat än baklänges. Bara på det sättet möter de sig själva, och bara på det sättet – på flykt undan samtiden – kan de förstå den.
I ett kvällssamtal, som ägde rum för några dagar sedan, redogjorde Brecht för den egendomliga obeslutsamhet som för närvarande hindrar honom från att förverkliga sina planer. Vad som i första hand ligger till grund för denna obeslutsamhet är – som han själv framhäver – fördelarna i hans personliga belägenhet jämfört med de flesta andra emigranter. Om han sålunda knappast accepterar emigrationen som grundval för planer och företag, så blir för honom varje anknytning åt det hållet bara en så mycket mer definitiv omöjlighet. Hans syften har ett vidare perspektiv. Han står på samma gång inför ett val. Å ena sidan väntar prosauppslag. Ett större, Ui – en satir över Hitler i renässanshistoriografernas stil – och ett större, Tui-romanen. Tui-romanen är avsedd att ge en encyklopedisk överblick över Tellektual-Innernas (de intellektuellas) dårskaper; den kommer, som det tycks, att åtminstone delvis utspelas i Kina. En liten modell till detta verk är färdig. Förutom dessa prosaplaner pockar emellertid också andra projekt på hans uppmärksamhet, projekt som går tillbaka på mycket gamla förstudier och tankegångar. Medan de reflexioner som ingår i komplexet episk teater åtminstone nödtorftigt har kunnat fixeras i anmärkningarna och inledningarna till "Versuche", har andra resonemang som har sitt ursprung i samma intressesfär sprängt denna något trånga ram, sedan de kompletterats med ett studium av leninismen å ena sidan och empirikerns naturvetenskapliga tendenser å den andra. De grupperar sig redan sedan flera år under än den ena än den andra rubriken, så att omväxlande den icke-aristoteliska logiken, beteendeläran, den nya encyklopedin, kritiken av föreställningarna har kommit att stå i centrum för Brechts bemödanden. Dessa olika sysselsättningar konvergerar för närvarande i tanken på en filosofisk lärodikt. Brechts betänkligheter utgår nu från frågan om han – med hänsyn till hela sin föregående produktion, men särskilt mot bakgrund av dess satiriska delar och alldeles speciellt Tolvskillingsromanen – skulle finna det nödvändiga förtroendet hos publiken för ett sådant framställningssätt. I sådana farhågor sammanstrålar två tankegångar. Dels manifesterar sig i denna form de invändningar som kan riktas mot den satiriska och i synnerhet den ironiska attityden som sådan – och detta ju mer helhjärtat Brechts engagemang i den proletära klasskampens problem och metoder har blivit. Man skulle emellertid missförstå dessa invändningar – som snarare är av praktisk natur – om man identifierade dem med andra, djupare liggande. Dessa invändningar, som härrör från ett djupare skikt, är inriktade mot det artistiska och lekfulla elementet i konsten, men framför allt mot de moment hos konsten som får den att på ett ibland rebelliskt sätt vända sig mot förnuftet. Dessa heroiska ansträngningar från Brechts sida att legitimera konsten inför förnuftet har ideligen fört honom in på parabeln, där det artistiska mästerskapet tar sig uttryck i att de konstnärliga elementen till sist rymmer fältet. Och just dessa ihärdiga försök med parabelformen yttrar sig för närvarande i än radikalare gestalt i de reflexioner som tar sikte på lärodikten. Under förloppet av själva samtalet försökte jag klargöra för Brecht, att en sådan lärodikt ju mindre behövde bevisa sin trovärdighet inför den borgerliga publiken än inför den proletära, som förmodligen i mindre grad använde Brechts tidigare, delvis borgerligt orienterade produktion som måttstock än själva lärodiktens dogmatiska och teoretiska halt. "Om denna lärodikt verkligen skulle lyckas mobilisera marxismens auktoritet till sin förmån – sade jag till honom – så kommer existensen av er tidigare produktion svårligen att kunna rubba den."
I går avreste Brecht till London. – Om det nu beror på mig att Brecht då och då känner sig provocerad i den riktningen eller på att sådant på senare tid i största allmänhet ligger närmare till hands för honom än tidigare: det som han själv kallar för det aggressiva draget i hans tänkande kommer mycket tydligare fram i samtal än förut. Ja, jag fäster mig vid att detta har gett upphov till en speciell vokabulär hos honom. I synnerhet begreppet "skummis" [Würstchen] begagnar han gärna när han är på det humöret. I Dragør läste jag "Brott och straff" av Dostojevskij. Inte nog med att han tillskrev denna läsning den huvudsakliga skulden för min sjukdom; och han anförde som bekräftelse hur i hans ungdom en långvarig och väl sedan länge latent sjukdom hade brutit ut hos honom, när en eftermiddag en skolkamrat, mot vars avsikter han redan var för svag att inlägga protest, spelade Chopin för honom på pianot. Chopin och Dostojevskij tillskriver Brecht ett speciellt olycksbådande inflytande på välbefinnandet. Men han gjorde också i övrigt alla möjliga kommentarer till min läsning, och eftersom han själv samtidigt läste i "Svejk" så försummade han inte tillfället att jämföra de bägge författarna med avseende på deras värde. Och då kunde inte Dostojevskij nämnas på samma dag som Hasek utan hänfördes resolut till "skummisarna", och det var väl inte långt ifrån att också hans verk hade inrangerats under den beteckning som Brecht på sistone har reserverat för alla produkter som saknar eller av honom frånkänns dialektisk karaktär. Det ord han använder är "skithög" [Klump].
Jag befann mig i en labyrint av trappor. Denna labyrint var inte täckt på alla ställen. Jag rörde mig uppåt; andra trappor ledde ner i djupet. På en trappavsats fick jag klart för mig att jag hade nått en toppunkt. Där utbredde sig en vidsträckt utsikt över alla länder. Jag såg andra stå på andra toppar. En av dessa andra greps plötsligt av svindel och störtade ner. Denna svindel spred sig; andra människor störtade nu från andra toppar ner i djupet. När också jag greps av denna känsla vaknade jag.
Den 22 juni var jag framme hos Brecht.
Brecht påtalar elegansen och vårdslösheten i hållningen hos Vergilius och Dante och betecknar den som den bakgrund mot vilken Vergilius' stora grepp avtecknar sig. Han kallar båda två "promenörer". – Han betonar "Infernos" klassiska status: "Man kan läsa den i gröngräset."
Brecht talar om sitt inrotade, från farmodern nedärvda hat mot svartrockarna. Han låter förstå att de som gjort Marx läror till sina och handskas professionellt med dem alltid kommer att utgöra en kamarilla av svartrockar. Det är nu en gång så, att marxismen alltför lättvindigt inbjuder till "interpretation". Den har hundra år på nacken och det har hunnit visa sig... (På det här stället blir vi avbrutna.) "'Staten ska försvinna.' Vem säger det? Staten." (Här kan han bara mena Sovjetunionen.) Brecht ställer sig, med listig och kuschad min framför stolen där jag sitter – han härmar "staten" – och säger med en skev sidoblick på imaginära uppdragsgivare: "'Jag vet, jag ska försvinna.'"
Ett samtal om den nya romanlitteraturen i Sovjet. Vi följer inte med i den längre. Sedan kommer vi in på lyriken och på de översättningar av sovjetrysk lyrik via de mest skiftande språk som (tidskriften) "Das Wort" översvämmas av. Brecht anser att författarna där borta nog har det rätt besvärligt. "Det uttolkas som ond avsikt redan om namnet Stalin inte finns med."
Brecht talar om den episka teatern; han nämner barnteatern, där bristerna i framförandet, i och med att de fungerar som fjärmningseffekter, lätt kan ge episka drag åt föreställningen. I buskteater kan det hända liknande saker. Jag kommer att tänka på den Genèveföreställning av Cid, där anblicken av kungens krona som satt på sned gav mig den första idén till det som jag åtta år senare utformade i sorgespelsboken. Brecht å sin sida anför här det ögonblick i vilket idén till den episka teatern har sin förankring. Det var på en repetition av Münchenuppförandet av "Edvard II". Det slag som förekommer i stycket ska uppta scenen i trekvart. Brecht kunde inte få någon fason på soldaterna. (Asja [Lacis], hans regiassistent, inte heller.) Han vände sig slutligen till sin nära vän på den tiden, Valentin, som bevistade repetitionen; han gjorde det i full förtvivlan med frågan: "Alltså, vad är nu det här, vad är det egentligen för fel med soldaterna? hurudana är soldater?" Valentin: "Bleka är dom – rädda är dom." Denna anmärkning avgjorde saken. Brecht lade också till: "Trötta är dom." Soldaternas ansikten täcktes med ett tjockt lager kalk. Och den dagen var insceneringsstilen funnen.
Strax efteråt kom det gamla temat "logisk positivism" på tal. Jag visade mig tämligen omedgörlig, och samtalet hotade att ta en oangenäm vändning. Det förhindrades genom att Brecht för första gången erkände ytligheten i sina formuleringar. Detta med den vackra formeln: "Mot det djupa behovet svarar ett ytligt grepp." Senare, när vi var på väg över till hans hus – ty samtalet försiggick i mitt rum: "Det är bra att det kommer en reaktion när man befinner sig i en extrem position. Man kan då nå fram till en moderat ståndpunkt." Så hade det gått med honom; han hade blivit mild till sinnes.
På kvällen: Jag skulle vilja skicka med någon en liten present till Asja; ett par handskar. Brecht menar att det skulle bli komplikationer. Det skulle kunna ge anledning till en uppfattning att Jahnn[1] ersatte henne för spiontjänster med två handskar. – "Det värsta av allt: att det alltid är hela riktningen[2] som avpolletteras. Men deras åtgärder får antagligen stå kvar."
Mycket skeptiska uttalanden får jag till svar så snart jag berör ryska förhållanden. När jag nyligen förhörde mig om huruvida Ottwald fortfarande sitter kvar, blev svaret: "Om han fortfarande har en möjlighet att sitta kvar så gör han det också." I går menade flickan Steffin att Tretjakov väl inte var i livet längre.
I går kväll. Brecht (under ett samtal om Baudelaire): Jag är ju inte alls emot det asociala – jag är emot det ickesociala.
Det som publiceras av Lukács, Kurella o. dyl. ger Brecht mycket huvudbry. Han anser emellertid att man inte bör polemisera mot dem på det teoretiska gebitet. Jag flyttar över frågan till det politiska området. Han visar inte heller där någon återhållsamhet i sina formuleringar. "Den socialistiska ekonomin behöver inget krig, och därför kan den heller inte kosta på sig något. Det 'ryska folkets' omtalade 'fredskärlek' är ett uttryck för detta, och bara detta. En socialistisk ekonomi kan inte existera i ett land. Genom rustningarna har det ryska proletariatet med nödvändighet råkat in i en svår tillbakagång; delvis rentav för länge sedan passerade stadier i den historiska utvecklingen. Det monarkiska bland andra. I Ryssland råder ett envåldsregemente. Det kan naturligtvis bara rena träskallar förneka." Detta var ett kort samtal som snart blev avbrutet. – För övrigt framhöll Brecht i detta sammanhang att Marx och Engels i och med upplösningen av Första internationalen blev avskurna från aktivt samröre med arbetarrörelsen och sedan bara vände sig till enskilda ledare med råd, och därtill privata råd som inte var avsedda för publicering. Det var inte heller någon tillfällighet – hur beklagligt det än var – att Engels till slut vände sig mot naturvetenskapen.
Bela Kun lär vara hans störste beundrare i Ryssland. Brecht och Heine ska vara de enda tyska lyriker som han ger sig i kast med. (Någon gång anspelade Brecht på en bestämd man inom CK som stödde honom.)
I går förmiddag kom Brecht över till mig för att lämna mig sin Stalindikt, som har överskriften "Bonden till sin oxe". I första ögonblicket kom jag inte på vad som var meningen; och när i nästa tanken på Stalin for genom huvudet på mig vågade jag inte hålla kvar den. En sådan effekt överensstämde på ett ungefär med Brechts avsikt. Han förklarade den närmare i det samtal som följde. Där betonade han bland annat just de positiva momenten i dikten. Det var mycket riktigt en hyllning till Stalin – som enligt hans åsikt hade kolossala förtjänster. Men han var ju inte död än. En annan och mer entusiastisk form av hyllning anstod för övrigt inte honom, Brecht; han satt ju i exil och väntade på Röda armén. Den ryska utvecklingen följde han; och Trotskijs författarskap likaså. Det senare är belägg för att det finns en misstro; en berättigad misstro som tvingar till ett skeptiskt studium av vad som händer i Ryssland. En sådan skepticism var i klassikernas anda. Skulle den en dag visa sig berättigad så måste man bekämpa regimen – och till på köpet offentligt. Men "tyvärr eller gudskelov, vilket ni vill" hade denna misstro i dag ännu inte övergått i visshet. Att bygga upp en politik som Trotskijs på den kunde inte rättfärdigas. "Att det på den andra sidan, i Ryssland självt, finns vissa kriminella klickar i verksamhet är det inget tvivel om. Det märker man då och då på deras ogärningar." Slutligen poängterar Brecht att vi drabbas särskilt hårt av tillbakagången i den inre politiken. "Vi har betalt ett högt pris för våra positioner; vi är övertäckta av ärr. Det är naturligt att vi också är särskilt känsliga."
Framemot kvällen fann mig Brecht i trädgården läsande "Das Kapital". Brecht: "Jag tycker det är alldeles utmärkt att ni studerar Marx för närvarande – nu då man alltmer sällan träffar på honom och speciellt sällan bland vårt folk." Jag svarade att jag helst plockade fram de mångomtalade böckerna när de inte var på modet. Vi kom in på den ryska litteraturpolitiken. "Den sortens folk", sade jag, med hänsyftning på Lukács, Gabor, Kurella, "kan man inte bygga på." Brecht: "Jo, möjligen en stat, men ingen samhällsgemenskap. De är helt enkelt fiender till det produktiva. Det inger dem farhågor. Det är inget som man kan lita på. Det produktiva är det oförutsebara. Man kan aldrig veta vad det leder till. Och själva vill de inte producera något. De vill spela apparatjik och ha kontrollen över de andra. All kritik som de skriver innehåller en hotelse." – Vi kom, jag vet inte på vilka vägar, in på Goethes romaner; Brecht känner bara till Valfrändskaperna. Han har där beundrat elegansen hos en så ung man. När jag talar om för honom att Goethe var sextio år då han skrev boken blir han mycket förvånad. Det finns inte minsta spår av kälkborgerlighet i boken. Bara detta var enligt Brecht en enorm prestation. Han visste vad han talade om i det fallet, med tanke på att det tyska dramat till och med i sina mest betydande verk bar spår av denna kälkborgerlighet. Jag påpekade att mottagandet av Valfrändskaperna hade blivit därefter, nämligen bedrövligt. Brecht: "Det gläder mig. – Tyskarna är ett skitfolk. Det är inte sant att man inte skulle kunna dra slutsatser om tyskarna med ledning av Hitler. Också hos mig är allt som är tyskt dåligt. Det outhärdliga med tyskarna är deras bornerade självständighet. Något sådant som de fria riksstäderna, t.ex. denna skitstad Augsburg har det inte funnits någon annanstans. Lyon har aldrig varit någon fri stad; de självständiga städerna under renässansen var stadsstater. – Lukács är en naturaliserad tysk. Hos honom har den sista resten av pustan försvunnit."
Brecht berömde "Die schönsten Sagen vom Räuber Woynok" av Anna Seghers därför att den vittnade om att författarinnan lyckats frigöra sig från det förelagda uppdraget. "Anna Seghers kan inte producera på basis av ett uppdrag, precis som jag utan ett uppdrag inte skulle veta hur jag skulle bära mig åt för att komma i gång med skrivandet." Han satte också värde på att det är en tvärvigg och enstöring som är den bärande figuren i dessa historier.
Brecht i går kväll: "Det är inte längre något tvivel om saken – bekämpandet av ideologin har blivit till en ny ideologi."
Brecht läser upp ett antal polemiska ställningstaganden till Lukács, studier till en uppsats som han ska publicera i "Das Wort". Det rör sig om kamouflerade men i sak häftiga angrepp. Brecht frågar mig till råds beträffande publiceringen. Då han samtidigt talar om för mig att Lukács har en stark ställning "där borta", så säger jag honom att jag inte kan ge honom något råd. "Här rör det sig om maktfrågor. Om sådant måste någon som själv finns där borta yttra sig. Ni har ju vänner där." Brecht: "Egentligen har jag inga vänner där. Och Moskvamänniskorna själva har inte heller några – det är som om de vore döda."
Den 29 juli framemot kvällen, i trädgården, kom det i gång ett samtal som gällde frågan om huruvida en del av cykeln "Kinderlieder" borde tas med i den nya diktsamlingen. Jag var inte för saken därför att jag tyckte att kontrasten mellan de politiska och de privata dikterna på ett särskilt tydligt sätt gav uttryck åt exilens erfarenheter; den fick inte försvagas genom en disparat svit. Jag lät väl skymta fram att Brechts destruktiva läggning hade ett finger med i detta förslag, hans benägenhet att genast ställa det nyss uppnådda i fråga. Brecht: "Jag vet, det kommer att sägas om mig: han var en maniker. Om denna tid blir känd för eftervärlden så kommer förståelsen för min mani att följa med på köpet. Vår tid kommer att ge bakgrunden till det maniska. Men vad jag egentligen skulle vilja, det är att det en gång ska heta: han var en moderat maniker." – Förståelsen för det moderata torde heller inte komma på undantag i diktsamlingen; att livet, trots Hitler, ändå går vidare, att det alltid kommer att finnas nya barn på nytt. Brecht tänker på den historielösa epok, som hans dikt till de bildande konstnärerna ger en bild av och om vilken han ett par dagar senare säger till mig, att han betraktar dess inbrott som sannolikare än en seger över fascismen. Därefter bröt emellertid en annan impuls fram, fortfarande som motivering för att "Kinderlieder" skulle upptas bland "Gedichte aus dem Exil", och Brecht gav luft åt den, stående framför mig i gräset, med en häftighet som han sällan visar. "I den här kampen får ingenting lämnas utanför. Det är inga småsaker de har i sinnet. De har planer för trettiotusen år framåt. Ohyggliga saker. Ohyggliga förbrytelser. De ryggar inte tillbaka för något. De slår åt alla håll. Varenda liten cellvävnad skakas sönder av deras slag. Därför får ingen av oss bli glömd. De gör barnen till krymplingar i moderlivet. Vi får under inga förhållanden lämna barnen utanför." Medan han talade på detta sätt, kände jag en kraft verka på mig som inte står fascismens efter; vad jag menar är att det är en kraft som inte stiger upp ur mindre djup än den fascistiska. Det var en mycket märkvärdig känsla, som var ny för mig. Den kompletterades sedan av den vändning som Brechts tankar tog. "De planerar ödeläggelser av istidsformat. Därför kan de inte heller komma överens med kyrkan, som också kalkylerar i årtusenden. Mig har de också proletariserat. De har inte bara tagit ifrån mig mitt hus, min fiskdamm och min bil, de har också berövat mig min teater och min publik. På den punkt där jag nu befinner mig kan jag inte gå med på att Shakespeare a priori skulle ha varit en större begåvning. På skåpmat hade inte heller han kunnat skriva. Han hade förresten sina figurer livslevande för ögonen. De människor som han har framställt gick och stod i hans omgivning. Nätt och jämnt lyckades han plocka ut några drag i deras beteende; många lika viktiga har han utelämnat."
"I Ryssland härskar en diktatur över proletariatet. Man bör undvika att uppsäga den sin lojalitet så länge som denna diktatur ännu gör ett praktiskt arbete för proletariatet – det vill säga så länge den bidrar till en utjämning mellan proletariat och bondeklass under beaktande av i första hand proletariatets intressen." Några dagar senare talade Brecht om en "arbetarmonarki", och jag jämförde denna organism med de groteska naturens nycker som i gestalt av behornade fiskar och andra monstra dras upp i dagen av djuphavsfiskare.
En brechtsk maxim: Inte knyta an till det gamla goda, utan till det nya dåliga.
[1] (Namnet, väl antagligen på den presumtive överlämnaren, kan inte säkert dechiffreras; kanske Hans Henny Jahnn?)
[2] (Osäker läsart.)