Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Betydelsen av en teori för den revolutionära praktiken bestrids endast av underordnade aktivister som med nöd och näppe kan tänka sig någon som helst teori och med glädje nöjer sig med att utföra "ledarnas befallningar". Ingen rörelse kan existera utan en teori utom möjligen under korta perioder av exaltation, då teorin får inskränka sig till "slagord". Att tro sig kunna ersätta teorin med "en teoretisk praktik" är att återfalla i en förmarxistisk idealism. En dylik uppfattning förstärker med sin abstrakta idealism "objektivt" aktivisterna genom att "blottställa" marxismen som sålunda riskerar att förväxlas med de filosofiska spekulationerna. Det heter att idéer endast kan förändras av idéer och att bara en handling avslöjar handlingens nya möjligheter och till följd därav nya tankar. Människors åsikter är beroende av deras situation, fysiska, fysiologiska, ekonomiska och politiska villkor. I ännu högre grad har de härskande ideologierna, de etiska och estetiska värdesystemen, som skapar det kulturmönster i vilket vi föds, samma funktion som primära och materiella faktorer. Vi är först och främst offer för ett "sken" eller en villa. Sanningen är inte "medfödd", och vi är lika fallna för att handla fel som att tänka fel. Minnet av begångna misstag blir en teori som får oss att undvika upprepningar. Men denna visdom kan utbilda en "fast" teori och ta sig uttryck i ett stereotypt beteende. Man behöver aldrig fråga sig om en nyhet som leder till ett första steg kommer från en handling eller en tanke. Men man vet aldrig med ens om det är möjligt att förverkliga en tanke eller om en handling är föredömlig. Så är också fallet med självförvaltning: några ser i denna teori en utopi, andra ser i de försök som gjorts rena vanvettet. Vi befinner oss i detta ämne på forskningsstadiet, d.v.s. vi är otillfredsställda med vad som är och osäkra på vad som kan komma. Industrisamhället befinner sig alltså i en kris. Krisen tycks på en gång vara orsaken och följden av en kritik. Det gäller att försöka ta reda på vem som var först: hönan eller ägget. Medvetandet om denna dialektik bör få oss att vara på vår vakt mot blunder och misstroende, så att vi inte frestas säga att självförvaltning inte kan existera för att den (ännu) inte existerar eller för att den historiska erfarenheten lärt oss att självförvaltning inte varat någon längre tid eller också har urartat. Så snart en teori inte förverkligats blir den mumifierad under beteckningen utopi och satt ur funktion. Men som så ofta annars gäller även här att den "döde vaknar till liv". Utopin fortsätter att hålla drömmarna vid liv, och ibland händer det att en ny praxis ger den möjlighet att existera.[1] Ehuru idéer bara kan förstöra idéer är det ofta nödvändigt att med den intellektuella kritikens vapen angripa bokstavstro som fått materiellt innehåll och avskräcker från varje annorlunda praxis. Det skulle förvisso inte vara nödvändigt att beskriva villkoren för en möjlig självförvaltning om den genomförts tidigare, men om man inte vågar sig på en teoretisk demonstration kan det leda till att de som håller den för en utopi lyckas avskräcka andra från att genomföra den. Vad man anför som "bevis" för självförvaltningens omöjlighet är ofta bara en (falsk) teoretisk lektyr av "fakta" som kan betyda något helt annat i ett annorlunda perspektiv. Det gäller alltså att noga begrunda historiska händelser och påstådda utopier.
Det är inte vår uppgift här att analysera de mest kända erfarenheterna av självförvaltning som kallades "sovjeter"[2] eller arbetarråd. De första försöken gjordes av Pariskommunen och sedan av Petersburgssovjeten 1905. Liknande erfarenheter gjordes 1917 i Ryssland och 1918 i Tyskland, Österrike och Ungern. Det skulle dröja nära 20 år innan fenomenet upprepades i Spanien, och ytterligare 20 år senare (1956) inträffade explosionen i Budapest. Dessa revolutioner strävade efter att upprätta en ny regim som påverkade hela samhället, och det var därför som de dränktes i blod av den hotade, härskande klassen.
Men en idés historiska vägar är subtila och listiga. Här och var[3] förekom självförvaltning av en mera anspråkslös sort med de styrandes goda minne. Den förekom endast på företagsnivå och utgjorde skenbart inget hot mot de politiska makthavarna. Men kan inte en självförvaltning som ger sig ut för att vara en av många varianter på medförvaltning leda till samverkan med exploatörerna och stärka den härskande klassens ställning? Omvänt kan även den mest begränsade medförvaltning medföra att arbetarna vaknar till insikt om sin förmåga att styra sig själva och hålla sig beredda för den radikala revolution som de styrande trott sig kunna undvika. Det är kanske fruktan för denna dialektik som väckt misstro även mot medförvaltning hos vissa byråkratiska ledare som deklarerar att "självförvaltning är en ihålig idé" eller en klumpigt gillrad fälla, emedan den tolereras och förordas av kapitalistiska ledare. Det är ett "argument" som framförts av Henri Krasucki i hans bok Fackföreningar och klasskamp (1969). Här sägs självförvaltning stå i strid mot klasskampen; den är en subtil form av klassamarbete och den är en teori om hela den härskande minoritetens avskaffande.
Ett annat vanligt argument är följande: Även om ett självförvaltat samhälle är en modell, så kan det endast förverkligas i etapper, och det är bara den organiserade klasskampen ledd av fackföreningsrörelsen eller partiet som kan göra slut på den kapitalistiska utsugningen. Här har vi ytterligare ett axiom som "historien har lärt oss", men historien kommer att lära oss mycket annat, och framför allt att uppfattningen om det möjliga vid varje tillfälle bestäms av de möjliga villkoren. Historien har visat oss att när en minoritet har "hjälpt" arbetarklassen att befria sig, så har denna minoritet övertagit härskarrollen just så som det sägs i Kommunistiska manifestet: "Alla rörelser i det förgångna har varit minoriteters verk och minoriteter har profiterat på dem."[4] Exempel som redovisats i Cahiers de l'autogestion visar att försöken med självförvaltning växer ikapp med den teoretiska forskningen.[5] De seminarier som hållits i ämnet vid många universitet är signifikativa. Om "utopin" ännu inte funnit sitt rum, så har den i varje fall funnit sin tid. Lenin hävdade att "utan en revolutionär teori är ingen revolutionär rörelse möjlig". Vi uttrycker det så här: "Utan utveckling av den revolutionära teorin, ingen utveckling av den revolutionära handlingen."
Dessa principer är välkända och har flera gånger tillkännagivits och försvarats i tidskriften Socialisme ou Barbarie.[7]
Den första principen har formulerats av Marx själv i Inbördeskriget i Frankrike. Det är principen att alla deputerade kan avsättas och ersättas vid varje tillfälle, oavsett om de är delegater eller ledare.[8] Denna regel som är lika enkel som radikal skall förhindra att samhällskroppen klyvs i två halvor: de som befaller och de som lyder. Denna klyfta som till en början ignoreras av tekniska skäl - "för allas bästa" - har visat sig vara en av orsakerna till uppdelningen i mot varandra fientliga samhällsklasser. I motsats till vad Hegel påstår har inte motsättningen mellan herre och slav alltid sin grund i en strid på liv och död som ger den modige makten och gör den fege till träl. Det är mera sällan som den härskande klassen grundar sin maktställning på modiga handlingar. Rousseau har övertygande visat att ett jämlikhetssamhälle endast kan åstadkommas om förmyndarmakten avskaffas.
Rousseau säger att den enda "suverän" som passar vår värdighet skall vara en skapelse av vår frihet, men han talar knappast om de risker som är förknippade med ämbetet eller tror kanske att de inte kan undanröjas. Sedan dess har vi fått otaliga bevis på att även tidsbegränsade fullmakter skapar klyftor. Den utvalde upphöjer sig själv i kraft av en förmyndarstatut.[9] När hans mandatperiod lider mot sitt slut och han önskar bli omvald, kan han förfalla till demagogi för att få behålla nyckeln till sitt lilla kungarike. Väljaren kan möjligen få honom ersatt av någon annan, men personbytet ändrar ingenting i sak. Maktstrukturerna förblir desamma. Men om han vore avsättlig närsomhelst under mandatperioden skulle dessa strukturer kunna brytas. "Suveränen" hade inte längre någon oberoende existens. De väljare som hållit honom under armarna kunde fälla honom när helst de så önskade.[10] Ett så effektivt system skulle - under ständig kontroll - aldrig förvandlas till en avskild instans utan vara ett uttryck för allas vilja.
Vi har tidigare[11] berört de praktiska svårigheter som är förenade med förverkligandet av denna regel, men de är tidsbetingade och rör inte själva principen. De två grundläggande principerna är absoluta villkor för en självförvaltning, och de hör oupplösligt samman.
Den andra principen lyder: det finns ingen demokrati och ingen självförvaltning, om inte människorna vet orsaken till de beslut som de är med om att fatta. Det förnekas inte att demokrati i ordets sanna bemärkelse är det bästa av alla teoretiska system, men vedersakarna beklagar att det bara kan fungera bland "Guds barn". I sitt nuvarande tillstånd av okunnighet, efterblivenhet och slöhet kommer folket att låta sig luras av de slugare, ödmjuka sig för de mäktiga och lärda och vara omedvetet om sitt eget bästa. Det är från och med nu som demokratin urartar till demagogi, och folkets stora massa får ingen uppfostran. Detta viktiga spörsmål har vi tidigare ventilerat i kritiken av "den formella demokratin".[12]
Men även om vi skulle anta att en allmän folkuppfostran genomförts och att kapitalismen krossats, inställer sig ändå frågan om hur informationen cirkulerar. Vi erinrar om den detaljerade kritiken av den "demokratiska centralismen".[13] I detta system innehar den styrande apparaten ett maktmonopol och dikterar alla beslut. Klyftan mellan folket och den "politiska centralbyråkratin" är visserligen lika absolut som Kuron och Modzelewski menar, men kommunikationerna mellan basen och toppen sker enligt följande regler. Basen kan få igenom information till toppen, som emellertid ingalunda informerar i sin tur utan svarar med att fatta beslut. De styrande upplever inte sig själva som ordergivare och de styrda övertalas efter förklaringar från högre ort att välja "den rätta linjen". Det är inte alltid man lyckas bevara skenet. Någon stridbar medlem av fotfolket kan tänkas ha en annan mening, och det händer ibland att hans cell får order att utesluta den tredskande. Vägrar cellen göra detta blir den upplöst. Den styrande apparaten har inte enbart beslutsmakten utan även monopol på villkoren för besluten. Den förbehåller sig rätten att ha "statshemligheter". Den motsträvige lever i okunnighet om orsaken till de styrandes beslut och åtgärder, och det är upprörande att "frihetsfilosofen" Jean-Paul Sartre en gång kunnat ifrågasätta att man vågat diskutera Stalins beslut "trots att man var okunnig om de element som diktatorn grundade dem på".[14]
I föregående kapitel har vi visat hur arbetet förlorat sin mänsklighet. Det finns inte längre någon medvetenhet om varför man använder vissa medel för att nå vissa slutresultat. Arbetet har förlorat sin innebörd.[15]
Ingen förnekar att större delen av mänskligheten upplever främlingskap i det politiska samhället, i arbetet och i hela sin tillvaro, men hur skall detta kunna ändras? Är det inte rena utopin att våga hoppas på en radikal och plötslig förändring? Beror inte frånvaron av insyn i beslutens högkvarter mindre på "människors ondska" och härsklystnad än på objektiva förhållanden som är svåra att rätta till?
Platon och Rousseau som båda ingående studerat möjligheterna att skapa en effektiv och sann demokrati ansåg att den bara kunde förverkligas i tämligen små samhällen där informationen omedelbart nådde alla. Skall nyheter förmedlas via medier uppstår lätt tvivel på förmedlarens trovärdighet och i varje försening av nyhetsförmedlingen ligger fröet till hemlighetsmakeriet. Man måste alltså fråga sig om städerna borde vara inrättade så att alla invånare kunde vara med i fullmäktigeförsamlingarna och inom hörhåll för varje talare. Men denna fromma förhoppning, som var utopisk redan på Platons och Rousseaus tid, ter sig helt vanvettig i våra dagar. Tilltron till självförvaltning som var svag redan på den tiden tenderar att minska i takt med samhällets utveckling. Men detta är bara en aspekt på den historiska utvecklingen. Alltsedan mänsklighetens begynnelse finns "dialektiken" mellan svärdet och skölden. Allteftersom samhället blir mera komplicerat, fulländas de medel som hjälper oss att lösa de mest invecklade uppgifter betydligt lättare än våra anfäder lyckades tackla sina problem som ter sig skäligen enkla i våra ögon. Att a priori lagfästa självförvaltningens möjligheter eller omöjligförklara den med filosofiska skäl eller analyser av "eviga" lagar är en spekulativ verksamhet som Marx för länge sedan jämförde med onani. Varje seriöst studium av detta problem måste ta hänsyn till de nya möjligheter som skapats av den vetenskapligt-tekniska utvecklingen och framför allt av datatekniken.
Det är ett tiotal år sedan Pierre Chaulieu lanserade en idé som han kallar Modellfabriken. Här presenterar han på ett slående sätt teknikens nya möjligheter att behärska det moderna samhällets växande komplexitet.[16] Det Chaulieu döpt till "fabrik" är ett organ för kalkylering eller som man numera säger "simulering".
Varje vetenskaplig analys av beslutsmekanismerna (både i stora och små enheter) visar samma schema:
(a) Initialvillkoren (de aktuella "uppgifterna")
(b) Syftet (det uppsatta målet)
(c) De förmedlande medlen (eller sekundärmålen som leder till primär- eller slutmålet)
Om utgångsvillkoren är enkla och väl avpassade, det uppsatta målet klart angivet och definitivt fixerat, ger sig de förmedlande aktiviteterna utan svårighet, även om otaliga "vägar och medel" är möjliga och öppnar många valmöjligheter.
När det gäller ett storföretags eller samhällets ekonomi blir det hela mera komplicerat, och ett otal faktorer träder i inbördes aktion. Det finns t.ex. tusentals olika produkter, många tillverkningsmetoder, olika möjligheter att utnyttja skilda råvaror, och tillverkningen av en produkt inverkar på andra produkters möjligheter. Än tillverkas det för mycket, än saknas något element som är villkoret för ett annat och som inte kan tillverkas på grund av brist på råvaror, maskinell utrustning eller kvalificerad arbetskraft.
Sådana trassligheter kunde fresta en tro att en korrekt bestämning av "de förmedlande åtgärderna" vore omöjlig. Men så är ingalunda fallet. Modern teknologi och datorer löser snabbt och effektivt de mest invecklade kalkylproblem.
Chaulieu erinrar om att detta ömsesidiga beroende och inbördes samband mellan skilda delar av ett ekonomiskt system varit föremål för talrika, noggranna studier alltsedan W. Leontieffs klassiska arbete The Structure of American Economy, 1919-1929, gavs ut 1941. Det har undertiteln: "An empirical application of equilibrium analysis".[17] Leontieff är skaparen av input-output-metoden, d.v.s. en metod för studier av sambandet mellan olika sektorer och som sedan länge används av planerare både i öst och väst. Leontieffs metod på de ekonomiska studiernas och praktiska tillämpningarnas fält har möjliggjort en revolution jämförlig med den industriella revolution som ersatte hantverksepokens produktion med den moderna industrins.[18] Det råder i varje fall inget tvivel om att fyrfältsmatriserna gör det möjligt att förstå de kvantitativa sambanden (de tekniska koefficienterna) mellan komponenterna i en produkt som tillverkas med utgångspunkt från en mängd andra produkter. Det är t.ex. ganska enkelt att bestämma den tekniska koefficienten, när det gäller att fastställa mängden kol i stål. På samma sätt bestäms också de nödvändiga komponenterna i många andra produkter. Enligt Chaulieu har "Leontieffs matrismetod kombinerad med andra ... (framför allt Koopmans aktivitetsanalys,[19] vars "operationella forskning"[20] är en sak för sig) åtminstone teoretiskt gett en exakt lösning på dessa problem. En matris är en tabell med systematiskt uppställda tekniska koefficienter (...) som uttrycker varje sektors beroende av varje annan sektor. Varje slutmål presenteras som en serie varor som i specificerade mängder måste tillverkas under en given period. Så snart slutmålet är fastställt, definieras omedelbart efter lösning av ett ekvationssystem alla mellanliggande mål och följaktligen även de uppgifter som varje ekonomisk sektor har att utföra."[21]
Chaulieu hoppar för klarhetens skull över etapperna och förenklar schemat på ett sätt som erinrar om Leibnitz' teori om förenliga system. Han ställer Leontieffs och Koopmans analysmetoder på samma plan.
Leontieffs metod är mycket i ropet och tillämpas flitigt, medan Koopmans är mera finstämd i sin strävan att optimera resurserna på det samhällsekonomiska planet. Det bör observeras att de mellanliggande etappmålen inte bara härleds ur slutmålet, utan samtidigt medger val av och precisering av slutmål. Den empiriska analysen genom fyrfältsmatriser har som första funktion att räkna ut de skilda sektorernas totala produktionsförmåga var för sig. Den andra funktionen består omvänt i[22] att med utgångspunkt från slutkraven räkna de skilda sektorernas sammanlagda produktion, så att man, som det amerikanska skämtet lyder, kan räkna ut hur mycket krita det går åt för att tillverka en stridsvagn. Men det återstår en tredje funktion som går ut på att skapa en föreställning om slutmålens mångfald. En av simuleringens funktioner är i själva verket att "projektera" skilda slutmål genom att utgå från olika mängder av uppgifter.
Rent allmänt gäller att i ett cybernetiskt system som kan integrera elektroniska kalkyleringsmaskiner är kausalsammanhangen inte lineära utan, i en bemärkelse, cirkulära: verkan är orsak och tvärtom. De cybernetiska maskinerna är självreglerade, och när "verkan" vid returen påverkar "orsaken" för att öka eller minska den, sker det inte på grund av "orsakens behov" utan med tanke på verkan som blir orsak till orsaken och ändå förblir verkan. Självförvaltning har förverkligats på de elektroniska maskinernas nivå, och det förefaller rimligt att anta att de även skulle kunna bidra till att förverkliga självförvaltningstanken i samhället som helhet.
I ett självförvaltat samhälle skulle olika kalkyler, främst ekonomiska, kunna anförtros åt ett stort specialföretag (Modellfabriken) som är så mekaniserat och automatiserat att det är i stånd att snabbt bestämma de mellanliggande målen med utgångspunkt från olika slutmål. Datamaskiner levererar mycket snabbt de hypotetiska kalkyler som kallas simuleringar.[23] Begreppet kan ges dubbel innebörd. För det första skall, med anspelning på ordets latinska rot (simul), alla baselement samtidigt finnas till hands, för det andra fingeras (simuleras) ett visst slutmål, och från den utgångspunkten lär vi känna följderna av de mellanliggande operationerna. Operationen kan som redan nämnts utföras i omvänd riktning. Genom att sammanställa de mellanliggande målen "simuleras" eventuella slutmål. Vi skapar skenbilder för att kunna inventera hela fältet av möjligheter. Det är inte bara fråga om en beskrivning av ett ekonomiskt tillstånd och inte heller om en enkel strukturanalys utan om en villkorlig förutsägelse, ett medel för att kunna "passera det beskrivande stadiet och direkt ta itu med den ekonomiska politiken", skriver André Piatier.[24] Det är alltså motiverat att fråga sig om inte dessa nya tekniska möjligheter skulle kunna bli lämpliga redskap för beslutsfattandet när man väl är medveten om vad saken gäller.
För att ett dylikt kalkyl- och prognosinstrument skall kunna fungera väl krävs:
1. En exakt uppskattning av resurserna, en exakt kunskap om det ekonomiska tillståndet och olika initialuppgifter (råvaror, arbetskraft, kapital, maskinutrustning, industriell infrastruktur, transportkapacitet, agrikulturella resurser med regionala uppgifter om jordens bördighet, boskapsstammens tillstånd, maskinpark o.s.v.).
2. Bestämning av de tekniska korrelationskoefficienterna, vilket förutsätter ett lagrat minne av tidigare fastställda avkastningar (med koefficienter som varierar med hänsyn till tekniska framsteg och råvarukvalitet).[25] Nu kan vi av de allmänna statistiska uppgifterna om de ekonomiska funktionerna åtminstone i grova drag få veta hur mycket som behövs av produkt A för att kunna tillverka en viss mängd av produkt B. Tack vare "minnet", där uppgifterna och den tidigare fastställda avkastningen ständigt revideras och redovisas, gör alltså "Modellfabriken" det möjligt att rösta i medvetande om vad saken gäller. Under förutsättning att informationerna blir tillräckligt spridda, klargör de för alla vilka konsekvenser ett visst val får för olika sektorer och även graden av överensstämmelse eller brist på överensstämmelse mellan de olika mål som föreslagits.
Vi ser här också hur en av de vanligaste invändningarna kan avfärdas. Det talas ständigt om att självförvaltning endast kan genomföras i mycket små enheter, t.ex. på fabriksplanet. Ett allt uppslukande intresse för lokal administration skulle leda till likgiltighet för den allmänna politiken. Det är utan tvivel så att människorna föredrar ett lokalt styre som de har inom räckhåll framför en centralförvaltning som är utanför deras kontroll. Ett instrument av typen "Modellfabriken" skulle, åtminstone teoretiskt, i ett avseende kunna "förminska" de stora enheterna och göra dem mer tillgängliga och möjliga att kontrollera. Men en aldrig så övertygande demonstration av detta instruments möjligheter att lära människorna att även styra hela samhället stöter på ett motstånd som måste analyseras.
Teorin om "modellfabriken" möts av två slags kritik. Först har vi ekonomerna som bestrider själva möjligheten av ett kalkylsystem. Så finns det en annan grupp som av politiska skäl säger sig frukta att "modellfabrikens" tekniker kommer att bli de nya härskarna.
a) P. Kende[26] anser att "modellfabriken" har alltför stora pretentioner. Erfarenheten säger oss att ingen planekonomi lyckats ställa upp en ekvation över alla nationella aktiviteter så att den varit i stånd att optimera dem genom att med tillämpade metoder variera ett visst antal faktorer. För Kende är konkurrensmarknaden "ett grundläggande villkor för en mer eller mindre optimal fördelning av resurserna. De ekonomiska processernas komplicerade mönster och de ekonomiska drivkrafternas behov av en adekvat motivation gör att optimeringen måste inskränka sig till successiva jämkningar mellan centralplanerare och perifera krafter i samverkan. Dessa jämkningar är svåra att genomföra (även med hjälp av datorer och "simulering" av marknaderna) i avsaknad av en - vederbörligen reglerad - konkurrensmarknad."
P. Kendes anmärkningar har med sin empiriska förankring den fördelen att de sätter Chaulieus uppfattning på prov och får oss att reflektera över den ekonomiska forskningens aktuella uppgifter och problem.[27] Chaulieu har förenklat det hela och får sin tes att framstå som alltför påtaglig och lätt genomförbar, och det är att göra den en otjänst, ty ett hastigt uppflammande ljus bländar mer än det lyser, och den som alltför våldsamt rubbas ur sin vanliga säkerhet fruktar alltid att en aldrig så briljant bevisföring bara är ett bländverk. Kendes anmärkningar - som delas av många framstående ekonomer - tycks emellertid mer bekräfta än vederlägga den tes som vi försöker hävda. Även om den verkar nyckfull och därför kräver grundliga förklaringar är bekräftelsen inte så paradoxal som det kan tyckas.
Det kapitalistiska konkurrenssamhället har av självbevarelsedrift försökt rationalisera sig självt,[28] och i omvänd ordning har de autoritära "socialistiska" regimernas planerare "rationaliserat" genom att reglera konsumenternas efterfrågan. I det ena fallet har den automatiska regleringen genom "konkurrenslagarna" försatts ur spel, och i det andra är det den politiska centralbyråkratins antitetiska planeringsmöjlighet som kommit till korta. Vi har ingående studerat den senare utvecklingen i föregående kapitel (se särskilt Förmyndarförvaltningens motsägelser). Man kan emellertid inte komma undan antitesens oöverstigliga svårigheter (omöjligheten att planera med den autoritära - förment demokratiska - centralismens mekanismer) genom att helt enkelt återvända till den "fria" konkurrensens låt-gå-system.
Man kan naturligtvis inte godta den profitstyrda kommersiella konkurrensens påstådda fördelar som bevis. De flesta vetenskapliga upptäckter "från antiken till våra dagar" har gjorts utan förmedling av kommersiell profit. Den kommersiella konkurrensens optimering av produkterna kan likaså ifrågasättas. Det nya med de "nya" produkterna är emballagen, och "uppfinningarna" består i djärva reklamslogans att förföra kunderna med.[29] Konkurrensen är i själva verket ett slöseri, i första hand med hjärnor och laboratorier som parallellt forskar i samma projekt. Företag öser ut enorma summor på "uppfinningar" eller köp av patent som med hjälp av mutor eller spioneri snappas bort framför näsan på någon konkurrent. Det är ett slöseri på alla plan, nationellt och internationellt.
De regleringsmekanismer som vi förordar skiljer sig radikalt både från konkurrenslagarnas och centralbyråkratins. Vår organisation vill vara en helhet där - för att vända på Pascals ord - omkretsen finns överallt och centrum ingenstans. Den alltmer utbredda stickprovsmetoden vid marknadsundersökningar är ett steg i denna riktning. Det avgörande beslutet om vilken vara som skall tillverkas och hur den skall se ut fattas inte i företagens styrelserum utan av perifera krafter. Permanenta enkäter kan lära oss i förväg, medan konkurrensen lärt oss något först i efterhand. De "successiva jämkningar" som Kende talar om kan göras utan hjälp av den kommersiella konkurrensen. En uttalad avsikt att rösta eller köpa en sak är förvisso inte detsamma som en röst eller ett köp, men en marknadsundersökning som snabbt registrerar varans mottagande hos kunderna ger produktionsledningen tillförlitligt underlag för vettiga beslut. Den kommersiella konkurrensen ersätts av ett slags matematisk konkurrens.
Planerare av den gamla skolan låter sig inte övertygas av sådana påpekanden, och det gör inte heller de som nyligen blivit förförda av den kommersiella konkurrensens fördelar. Citat som ryckts loss ur sitt sammanhang gör inte rättvisa åt vår framställning, och att slå ner på detaljer är som att sticka en värja i sjön.
b) De politiska "invändningarna" bottnar nästan alltid i fruktan för ett teknokratiskt herradöme. Man frågar sig i vilken utsträckning "modellfabrikens" tekniker kan frestas utnyttja och t.o.m. missbruka sin ställning som allvetande manipulatörer.
Kan man lita på att dessa tekniker alltid besjälas av omsorg om det allmänna bästa och sin vetenskapliga heder? Det kan naturligtvis finnas skäl att frukta att denna elit, i vetskap om att den utgör samhällskroppens huvud, upphäver sig till en härskarkast och inte ger de gemensamma besluten en "vetenskaplig" inriktning utan i stället genomför ett fantastiskt bedrägeri som permanentar och förstärker deras makt. För att förhindra en sådan utveckling kan man tänka sig att en annan "modellfabrik" fick fungera som kontrollorgan, och att de båda "fabrikerna" inte hade någon som helst förbindelse med varandra. Vill vi drömma vidare i den riktningen är det bara att läsa George Orwells 1984.
Även om man inte tvivlar på den vetenskapliga hedern hos "modellfabrikens" ledning, så återstår likväl ett annat problem, nämligen "konsumenterna" av "fabrikens" information. Faller inte de helt naturligt i skräckblandad beundran inför den underbara "modellfabriken"? Visserligen kan de förstå sådana informationer som rör basuppgifter liksom hela serier av beslut som föreslagits dem, men passagen från de förra till de senare förblir gåtfull, och datamaskinernas komplicerade processer framstår som ett trosmysterium.
Att härleda ett "möjligt fall" ur givna fakta låter sig lätt göras, men kommer vi in på den "anhypotetiska principen" hos Platon[30] befinner vi oss i mysteriernas värld. Visserligen kan vi t.ex. förstå solens, Guds och datamaskinernas nödvändiga funktion, men vi får aldrig något grepp om deras innersta natur. Flertalets attityd är förväntan eller fatalism. Man kan också tillägga: respektfylld lydnad mot präster som ger sig sken av att ha (eller verkligen har) privilegierat tillträde till gudomliga hemligheter. "Modellfabriken" skall avskaffa dessa mysterier och inte tillåta att förmyndarförvaltningen smyger sig in bakvägen.
Denna kritik får emellertid inte stå oemotsagd. Vi kan till en början konstatera att datamaskinerna i sig är banala. Visserligen kommer "elektronhjärnorna" att förbli mystiska i mångas ögon under lång tid framåt, men detta är inget hinder för en kontroll på det praktiska livets område. Utan att veta någonting om deras interna funktioner knäpper vi på våra radio- och TV-apparater. De flesta kör sina bilar eller rakar sig med elhyvel lika obekymrade om de tekniska finesserna.
Mot detta kan man invända att det ingalunda förhöll sig så under hantverksepoken. Arbetaren kunde tillverka sina egna verktyg och var i varje ögonblick medveten om vad han höll på med. På det sättet är "modellfabriken" absolut inget unikt, men påståendet att den inte skulle vara det enda alienerande elementet i dagens tekniska samhälle, ger den inget berättigande.
Allting var emellertid inte så idylliskt under hantverksepoken, och alla specialiserade yrken var delvis mysterier för kunderna. Urmakaren var lika förtrogen med sina klockors och pendylers mekanismer som elektroingenjören med sin datamaskin. Ägaren till en trasig klocka väntade lika ängsligt på urmakarens diagnos som någonsin på doktorns. Om hantverkaren visste vad han gjorde[31] och nästan automatiskt använde sina verktyg, hade han då också i sitt medvetande en föreställning eller bild av det föremål som han skulle skapa, och var han medveten om hur han rörde sin arm? Människans hjärna är lika gåtfull som en elektronhjärna. Varför skulle vi då inte använda oss av dennas tjänster? Från denna synpunkt är "modellfabriken" ett bland många andra instrument, och funktionen i sig själv har ingen betydelse. Den skall vara ett hjälpmedel som räknar ut kostnaderna för de fria valmöjligheter som samhällsliv och utveckling kräver. Det är riktigt att just denna betydelsefulla funktion hos "modellfabriken" kan fresta skickliga ingenjörer att driva den för egen vinning. Det är därför som vi måste bibehålla datamaskinernas invecklade tjänster och avliva myten om "modellfabriken".
Vare sig man vill eller inte, skapar koncentrationen till en plats av dessa oumbärliga kalkylmedel en infrastruktur av väldig omfattning, vilket kan utnyttjas av en ny privilegierad minoritet vars enda uppgift och berättigande är att informera om och presentera nya valmöjligheter. Vi måste alltså skaffa oss garantier för att "modellfabriken" finns överallt[32] och ingenstans. Det är här som självförvaltningens båda grundprinciper förenas. De moderna telekommunikationerna kan förvandla världen till den idealstat som filosoferna drömde om. Hela mänskligheten är inom hörhåll för en talare, även om denne befinner sig på månen, och alla kan föra samtal med alla. Alla kan hålla sig underrättade om summan av delarna och summans delar, och följaktligen ligger en självförvaltning av företag och samhälle inom möjligheternas gräns. Man kan redan tänka sig något slags halvpermanent konsultation av alla medborgare.[33] Det saknas förvisso inte specialister på "masskommunikationer" och andra som kan upplysa oss om att de auditiva och visuella telekommunikationerna inte kan ge oss ett grekiskt forum, och vi medger villigt att ett grekiskt forum inte är den modell vi tänkt oss, ty i denna underbara demokrati hade varken kvinnor eller slavar rösträtt. Människorna vet bättre än att söka sitt framtidsideal i det förgångna. Om de är motspänstiga inför det som de ännu inte sett, så har de heller inga illusioner om det förgångnas tjusning.
Att de cinematografiska relationerna inte är så abstrakta kan man ana sig till av hustrurs svartsjuka på sköna TV-hallåor, men det finns allvarligare exempel på att "irreella" medier skapat reella kommunikationer. Vi kan se hur karismatiska ledare med sin närvaro förmår elektrifiera väldiga massor av dårade anhängare. I ett solidariskt jämlikhetssamhälle finns ingen plats för heroiska fenomen.
Vi får utan tvivel höra att vi varit så naiva att vi trott oss kunna framlägga en definitiv plan för omedelbart införande av självförvaltning praktiskt taget var som helst. På detta sätt gör kritikerna det lätt för sig. Vi måste alltså ännu en gång upprepa att vi för närvarande inte har någon annan avsikt än att presentera en motideologi som ifrågasätter "rådande" meningar och idéer. "Några isolerade intellektuellas" tankemödor uttrycker kanske också de stora massornas djupast kända krav och förhoppningar.
<- Kapitel 4 | Kapitel 6 ->
Innehåll
[1] Lägg märke till Marcuses lovsånger till utopin, framför allt i Eros och civilisation, "Imaginaire et utopie", s. 129-141.
[2] Det är nödvändigt att poängtera att dagens sovjetregim bara har namnet gemensamt med sovjeterna från 1917.
[3] I Jugoslavien och i Algeriet på Ben Bellas tid.
[4] Bibl. de la Pléiade, I, s. 172.
[5] Viktiga böcker att studera i detta ämne är Yannick Guins La commune de Nante (Maspero 1969), och J. Pesquets Des Soviets ā Saclay (Paris 1969).
[6] Det är bara på det teoretiska planet som vi här framhåller "de två principerna".
[7] Tidskrift som kom ut 1949-1965 i sammanlagt 40 nummer.
[8] Denna regel hämtar inte sin styrka ur en enkel teoretisk utläggning. Den motsvarar ett aktuellt krav hos dagens kämpande arbetare. (Se "Rapport sur le Fiat" av Luciana Castellina, Les Temps modernes nr 279, 1969, s. 410.)
[9] Det räcker med att erinra om den "karismatiska makten", sådan den framställs av Max Weber.
[10] Detta har Pannekoek insett och särskild uppmärksamhet förtjänar hans reflexioner kring vilda strejker.
[11] Se Max Adler: Democratie et conseils ouvriers, Paris, 1967, s. 39-44.
[12] Se kapitel 1 ovan: "Självförvaltning och demokrati".
[13] Se kap. 3: "Demokratin inom den demokratiska centralismen".
[14] Citat av Chaulieu i Socialism ou Barbarie, nr 22, s. 10, not 5.
[15] Socialisme ou Barbarie, nr 22, s. 21.
[16] Se t.ex. André Piatier, Statistiques et observations économique, Paris 1961, del 2, kap. IV.
[17] W. Leontieff: The Structure of American economy, Harward University Press 1941.
[18] Piatier, a.a., s. 917.
[19] T. Koopmans, Activity analysis of production and allocation, New York 1951.
[20] Detta uttryck har gjort stor lycka, och det används ofta av skribenter som vill ge sina skriverier en "vetenskaplig" nimbus.
[22] Det är inte vår avsikt att till punkt och pricka beskriva kalkylmetoderna, utan vi nöjer oss med att dra upp de stora perspektiven.
[23] Chaulieu använder inte detta ord i den artikel vi nämnt.
[24] Piatier, a.a., s. 904.
[25] Här ges ett exempel på hur mycket koks som går åt i den amerikanska gjutjärnsproduktionen.
[26] Kende håller på med ett arbete om dessa frågor.
[27] Révue économique, mars 1960.
[28] Den marxistiska tesen om en viss rationalisering av monopolen stöds av Rudolf Hilferding i Finanskapitalet.
[29] Se Marx välkända tes: produktionen skapar inte bara objekt för ett subjekt utan även ett subjekt för objektet. [Denna tes återfinns i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (i vår upplaga har 'objekt' översatts med 'föremål') - MIA.]
[30] Platon: Republiken.
[31] Se Kapitalet (del III, kap. VIII, Bibl. de la Pléiade, II, s. 726).
[32] Se Edgar Morin: Le vif du Sujet.
[33] "Den upplysta monarkins" försvarare försummar aldrig framhålla att "folket" är okunnigt som barn.
Last updated on: 12.27.2009