Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
En stor del av innehållet i de följande kapitlen har redan stått att läsa i tidskriften Cahiers de l'autogestion. Denna tidigare publicitet har haft den fördelen med sig att jag kunnat dra nytta av påpekanden från läsare och studenter som deltagit i seminarier. Vissa av artiklarna har nämligen ingått i deras kursprogram.
Ämnet har belysts från skilda synpunkter i syfte att få ett logiskt stöd för uppfattningen att självförvaltning är ett möjligt system i ett avancerat industrisamhälle. Detta är svårt att bevisa på papperet, och man får inte glömma den grundläggande motsättningen mellan teori och praktik. Det vore i detta sammanhang praktiskt att pröva forskningarnas värde genom att begagna Althussers skickligt brukade tes om teoretisk praktik.
Men lika lite som jag vill låta mig luras av Lenins geniala knep att kalla styrningen av partiapparaten för demokratisk centralism, nöjer jag mig med att i suveränt förakt för varje tillflykt till empirin ge mina skrifter sken av "vetenskaplighet".
Vad är då meningen med er bok? frågar man mig. Om den inte kan ange villkoren för systemets genomförande, återstår ju bara att beskriva de försök som redan gjorts eller pågår. Eller till nöds presentera en skrift som kan egga den nya arbetarklassen till att omsätta era teorier i handling. Bara idéer kan påverkas genom idéer, världen måste förändras genom handling.
Det må påpekas att lika lite som teorin bör skiljas från praktiken är praktiken möjlig utan teorier. Att förklara de mänskliga handlingarnas betydelse är inte en fristående aktivitet. Även om idéer endast kan förändra idéer, är de oupplösligt förenade med varje mänsklig handling, och att förändra idéer är inte detsamma som att försjunka i kontemplation inför världen utan att ingripa för att förvandla den. Detta var framför allt den djupa övertygelse som besjälade Marx under hela hans liv. Han upphörde aldrig att skriva för att kritisera och förändra idéer i kampen mot de ideologier som konstruerats för att försvara den bestående "ordningen".
1851 frågade Marx, som var besviken på grund av svårigheten att "handla" innanför ett parti, i sitt brev till Engels den 11 februari,[1] om det var lämpligt att "fortsätta att av artighet tolerera teoretiska svagheter och låta sig misskrediteras tillsammans med 'åsnor' ". Engels svarade honom genast:[2] "Vi har möjlighet att visa att vi inte behöver vare sig popularitet eller stöd av något parti (...) Hur skulle människor som vi som skyr offentliga poster kunna vara med i ett parti? Vad bryr sig ett parti om oss som spottar på populariteten?" Efter att med eftertryck ha utvecklat sina synpunkter slutar Engels: "För ögonblicket är det väsentliga för oss att vi kommer ut i tryck."
Det bör framhållas att båda dessa brev inspirerats av en snabbt övergående händelse. Marx tog senare livlig del i arbetarinternationalens verksamhet. Hans roll som intellektuell revolutionär förringas inte av hans avvikelser. Han föreskrev ingen universalteori för arbetarklassen,[3] men hans kritiska gärning var oerhört betydande. Mera om detta längre fram. Först gäller det att söka precisera ändamålet med en kritisk teori i en rörelse som vill ersätta klassamhället med ett system utan skrankor mellan styrande och styrda.
Tre mål bör eftersträvas för att öka tilltron till detta system: begreppsförklaring, kritik av motsatta ideologier och föregripande planering. Så kan man summariskt beskriva innehållet i denna bok.
1. Begreppet självförvaltning måste definieras så effektivt och så klart och tydligt som möjligt. Man måste veta på vilka filosofiska principer det bygger, och hur och varför det skiljer sig från den "formella" parlamentariska demokratin och "folkdemokratin", vilka relationerna är mellan självförvaltning och arbetarråd. Många invändningar mot "självförvaltningsutopin" bottnar i falska eller ytliga föreställningar.[4] Stundom hävdar man att systemet spontant riktar sig mot varje form av social organisation och bara är ett fåtals "anarkistiska" dröm. Somliga vedersakare anser att självförvaltning endast kan genomföras på småföretagsnivå och som ett slags spel för att vända människors håg från den allmänna politiken. Det bör alltså vara klart att självförvaltning endast är möjlig i ett samhälle med självförvaltning på alla nivåer, d.v.s. i ett klasslöst samhälle. Därigenom vänder man sig inte bara mot ett samhälle som avskaffat privatkapitalismen utan mot alla samhällssystem som av det ena eller andra skälet i en eller annan form permanentar skillnaderna mellan styrande och styrda.
Det räcker inte att som Jean Dru säga att självförvaltning skapar "nya djupt demokratiska, klara och entydiga relationer mellan styrande och styrda".[5] Jag tycker att man måste gå mycket längre och ifrågasätta alla skrankor. Denna bok beskriver självförvaltning som en absolut ny form av autonom förvaltning av hela samhället.
Många sammanblandar självförvaltning med kooperativer och hävdar att den bara kan förekomma i mycket små, slutna grupper. För mig är termerna "arbetarråd" och "självförvaltning" bara olika namn på samma sak.[6] "Arbetarråd" innebär förutom kontroll av företagens förvaltning även ett övertagande av den totala politiska makten.
Benämningen har också en historisk dimension, som erinrar om den första sovjeten 1905, de polska och ungerska arbetarråden 1956, händelserna i Tjeckoslovakien 1968 och de tyska och ungerska arbetarråden i slutet av första världskriget. Vi skall inte heller se bort från erfarenheterna i Spanien 1936-37. Ordet självförvaltning innebär ett mera strukturellt närmande till samma fenomen. Det betecknar förvisso ett slags självstyrelse i de lokala företagen men också ett system för autonom förvaltning av ekonomin och hela politiken.
Från denna synpunkt är vad som nu pågår i Jugoslavien och vad som hände i Algeriet på Ben Beilas tid bara en variant av medförvaltning. I själva verket anpassades den självförvaltning som införts vid lantegendomar och fabriker till en centralmakt som inte hade sina rötter i arbetarråden. Det var centralmakten som utnämnde "direktörerna". Direktören utvaldes visserligen efter "moraliska och yrkesmässiga principer" och förutsattes "gillas" av arbetarna, men han hade också till uppgift att "bevaka de kollektiva nationella intressena" och att fungera som "drivrem" mellan de "självförvaltade" företagen och staten. Han var "ansvarig för den nationella utvecklingsplanen".[7] Centralmakten som utarbetat denna plan uppmanade arbetarna att stödja direktören i hans värv och att akta honom "som en ögonsten".[8]
Jag tycker att det är språkmissbruk att tala om självförvaltning i detta fall. En självförvaltning införd av en aldrig så välsinnad centralmakt är inte någon autonomi i ordets sanna bemärkelse; annars betyder det i praktiken att centralmakten inte utövar någon kontroll alls eller att den överlåter denna på "direktörer" och "inspektörer" på ett sätt som inte låter sig kontrolleras eller begränsas av de lokala råden.[9] Det är detta alternativ som praktiserats i Algeriet, och inte det system som man vädjade om hos Machiavellis Fursten.[10] Statsapparaten ville nämligen inte ha någon delaktighet i storsintheten och den aningslösa oförsiktigheten hos en chef som drog hela sitt "hus" med sig i döden, när han tog sitt eget liv på nobelt romarvis.
Man misstar sig grundligt om man av mina anmärkningar förleds tro att jag velat "kritisera" och/eller förneka värdet av erfarenheterna från Algeriet och Jugoslavien. Det är troligt att det inte gått att åstadkomma något bättre.
I det s.k. algeriska frihetsbrevet som antogs av FLN-kongressen i april 1964 anammas självförvaltningens principer. Där står bl.a. att "självförvaltning uttrycker arbetarklassens vilja att framträda på den ekonomisk-politiska scenen och konstituera sig som en styrande kraft".[11]
G. Gurvitch erinrar påpassligt om "den ryktbare trollkarlen som inte hade makt att betvinga de demoner han frambesvurit", eller ännu mera träffande, om "de konstitutionella frihetsbrev som utfärdades av monarkerna i början av 1800-talet, vilka visar klart att det är mycket lättare att bevilja friheter än att återkalla dem".[12] Man måste kanske tänka sig medförvaltning som en stundom ofrånkomlig etapp på vägen mot verklig självförvaltning.
Hur det än må vara med detta, så gäller det att utreda och precisera begreppen. "Den som inte känner till skillnader förväxlar", har någon sagt. Målet är inte att skildra isolerade kooperativers funktioner utan att pröva om det finns ett medel som kan ge alla människor omedelbar frihet, inte bara i princip, som i Rousseaus Samhällsfördraget, utan som ett medel som kan tillämpas på tillvarons alla nivåer och som förändrar "privatlivet" i jämlikhetens tecken.
Vår kritik av den "bestående ordningen" är ingen veklagan över "förlorade paradis" och uttrycker ingen längtan till små idyller fjärran från "civilisationen". Den vill tvärtom påskynda historiens gång genom att öka kunskapen om nya möjligheter. E. Kardelj har träffande erinrat om att "en svagt utvecklad teknologi är ett hinder för självförvaltning".[13] Det gäller att utvinna en nations tillgångar genom att utnyttja vetenskapens och teknikens alla medel. Men detta kan bara ske i ett samhälle med en organisation som är överlägsen den nuvarande oordningen - en organisation som inte tillåter någon folkgrupp att dominera andra.
2. Många anammar gärna de här synpunkternas "moraliska värde", då de överensstämmer med de stora tänkarnas teorier om allas lika människovärde. Men att försöka tillämpa de filosofiska principerna på den praktiska politiken och den sociala verkligheten är för tvivlarna detsamma som att drömma om det tusenåriga riket. Detta förutsågs av de härskande klasserna och de äregiriga[14] vilkas högsta glädje - som de kallar en "tung plikt" - är att befalla över andra.
Det är en stor besvikelse att flertalet av Marx' lärjungar, som proklamerat att det klasslösa samhället är revolutionens yttersta mål, ivrat för eller åtminstone accepterat en sträng rangordning av uppgifterna inom de s.k. förmedlande sociala strukturerna. Denna tillfälliga klyfta mellan styrande och styrda i de revolutionära partierna och framför allt i socialistländerna har under det senaste halvseklet avslöjat en oroväckande tendens att bli bestående. Därom vittnar inte bara fakta utan även en mångfald rättfärdigande, habila teorier som vi skall lära oss att ifrågasätta. Man borde göra jämförelser mellan olika skrifter av Lenin och i synnerhet analysera den bristande överensstämmelsen mellan praktiska beslut och teoretiska ställningstaganden. Till och med i "personkultens" värsta perioder eller när militära styrkor tvingar sina lagar på små grannländer (vad Ernst Fischer kallar Panzerkommunismus) hyllas jämlikhetens principer i högstämda lovsånger till demokratin. I syfte att förneka ogärningarna åberopas rättvisan i författningens grundtexter eller i partiets stadgar som man svär obrottslig trohet trots råa övergrepp. Krig kallas "pacificering", militär ockupation "brödrahjälp" och kapitulationsvillkoren "bilaterala överenskommelser". Trots det mest uppenbara övervåld försöker man sålunda att organisera spontana manifestationer som uttryck för de underkuvades hänförda samtycke. Det är därför som kravet på alla människors lika värde, trots de grövsta brott mot individer och små nationer i väst och öst, går som en röd tråd genom mänsklighetens historia, och kanske är det - som Hegel uppfattat det - just på grund av dessa brott.
3. På det mindre dramatiska vardagsplanet är misstron mot ett system med självförvaltning alltjämt utbredd, framför allt i länder där det inte finns någon form av självförvaltning. Medan tilliten har vuxit i exempelvis Jugoslavien, där systemet praktiserats i låt vara rudimentära eller partiella former. Emil Kardelj kan intyga att "ingen politisk riktning öppet kan uttala sig mot självförvaltning utan att råka i konflikt med den förhärskande uppfattningen inom arbetarleden".[15] Inte desto mindre betraktas i hela världen de sekelgamla formerna av "förmyndarförvaltning" som ett uttryck för "naturens ordning" med anspråk på evighetsförklaring. En kritik måste alltså syfta till att bekämpa förmyndarstyre i alla dess former. Jag har försökt påvisa förmyndarförvaltningens motsägelser, som lett till en uppspaltning av arbetet enligt Taylor-systemet. "Frikopplingen" av hand från hjärna hos arbetarna innebär mänsklig förnedring, vilket moralister också har beklagat. Men det är lika angeläget att skärskåda systemets tekniska brister, dess oförmåga att uppnå eftersträvade mål och de härskandes ökade benägenhet att, åtminstone delvis, överge det.
Man kan invända att detta system dock är det enda tänkbara med nuvarande teknik, utbildning och samhällsstruktur. Självförvaltning anses leda till en omvandling av den nationella ekonomin i parcellär riktning, utveckla små lokala enheter och sluta i något slags poujadism. De mycket lönsamma företagen skulle finna det angelägnare att konsumera sitt överskott på platsen än att bidra till nödvändiga investeringar på andra håll. Arbetarna skulle inte, även om de vore sammanslutna i råd, vara i stånd att förvalta ultramoderna företag och därför tvingas anlita experter om de ville öka produktiviteten och tävla om marknaderna, framför allt de internationella.
Jag pekar inte på dessa invändningar enbart för att avfärda dem på några rader. Det är inte min avsikt att formulera en "självförvaltningens teori" som "för evigt" definierar idealsamhället. Jag håller mig på den sociologiska analysens nivå inte enbart för att beskriva de mest påfallande dragen utan för att - som i all vetenskaplig forskning - blottlägga mindre kända fenomen i syfte att ge en klarare bild av helhetens grundstruktur.
Inom samhällsvetenskaperna når man bara i sällsynta fall samma eleganta exakthet som vid fysikaliska demonstrationer. Men däremot är det ibland möjligt att vända upp och ner på begreppssystem eller åtminstone att påvisa det tillfälliga draget i sociala strukturer som "av hävd" gäller som naturliga och nödvändiga.
Syftet med denna bok är främst att smula sönder de traditionella "bevisen" och frigöra element som bundits i gamla tankebanor och göra dem tillgängliga för nya mönster. Den föregripande planering som presenteras är ingalunda någon färdig handlingsmodell. Den vill bara visa att det är möjligt att radikalt ändra den "bestående" ordningen. Jag bjuder inte ut någon färdig sanning som alternativ till de rådande ideologierna. Min kontraideologi vill vara en motvikt som kan balansera skilda möjligheter. Henri Lefebvre skrev i denna anda i första numret av Cahiers de l'autogestion att "självförvaltningen är porten mot det möjliga. Den är vägen och utvägen, kraften som kan avlyfta det tunga ok som pressar ner och förlamar samhället."[16]
De mest orättfärdiga regimer kan bestå i både hundra och tusen år så länge inget alternativ är för handen. Men bara aningen om ett annat sätt att leva kan väcka frihetslängtan. Det är tämligen säkert att en revolution inspirerad av en "modell" som visar på ett alternativ inte punkt för punkt förverkligar en förutbestämd plan. Men den både löser och skapar problem. I den bemärkelsen är tiden knappast mogen för en självförvaltningsteori enligt Henri Lefebvres vackra formulering: "Den aktuella formen för frihetens vetenskap." Lefebvre medger visserligen att "frigörelsen" från ideologin endast "kan vara begränsad".[17]
Det är inte desto mindre klart att självförvaltning kan bli ett kampmedel. Varje revolution ifrågasätter bara de orättvisor som människorna är medvetna om under en given epok. Självförvaltning är dock inte som Lefebvre hävdar bara ett ideal. Historien har visat och visar varje dag att självförvaltningen "fungerar" så snart ett gynnsamt (likaväl som "oförutsett") tillfälle erbjuder sig, och detta är en "grundläggande erfarenhet från våra dagar".[18]
Den här boken vill i princip visa att mänskligheten är i stånd till oförutsedda skapande handlingar, och att en medvetenhet som genomtränger hela samhället kan påskynda historiens gång. Därmed underskattar jag inte våldets roll, men det är alltid medvetandet om att kämpa mot orätten som skänker mod att kämpa till döds. Denna växande medvetenhet om orättvisor och bristen på sammanhang i dagens samhälle hos allt fler människor är också inkarnationen av en dröm hos historiens största filosofer om en förening av begreppen ordning och frihet.
I ett förord begränsat till allmänna uttalanden om avsikten med boken kan man inte bara dröja vid de stora principerna. Med ett schematiskt exempel hoppas jag kunna förklara och försvara bokens titel.
Ett flertal iakttagare och initierade sociologer har sedan många år förundrat sig över arbetarklassens förändrade villkor i de avancerade industriländerna. Somliga har lättade dragit den slutsatsen att 1800-talets ideologier (framför allt då marxismen) skulle vara förlegade. I stället för att hänga fast vid klasskampstermerna borde vi inse att företagare och arbetare har ett gemensamt intresse av en snabb och harmonisk utveckling inom industri och handel. Vad skall det tjäna till att expropriera ägare som i allt mindre utsträckning är herrar över sina företag? Deras personliga vinster, om än aldrig så avundsvärda, är dock bara en bråkdel av nationalförmögenheten. Om denna fördelades lika på alla medborgare skulle de bara få var sin spottstyver. Man kommer att tänka på bonden i Auvergne som åt upp alla fläskbitarna som simmade i soppan i stället för att dela dem med sina 15 dagsverkskarlar. Det skulle bara ha retat aptiten på dem, ansåg han. Sett ur detta perspektiv är storföretagarna bara förvaltare av rikedomar som kommer alla till godo. De skapar välstånd i en landsända genom att lokalisera sina företag dit. Marx skulle således ha misstagit sig genom att överskatta betydelsen av innehavet av produktionsmedlen. En analys av det här slaget får ganska roande konsekvenser om den görs av en antikommunistisk sociolog eller ekonom. I sin iver att "vederlägga" Marx' teser om kapitalismens karaktär och funktion kritiserar han allvarligt det nuvarande sovjetsystemet, och hans antikommunism tycks snarast ha något med "inälvorna" att skaffa. Om den privata äganderätten är av så ringa betydelse kan det ju kvitta om det privata företaget får behålla eller blir berövat produktionsmedlen.
Andra iakttagare som tror sig vara klokare och närmast marxister för att de vill låta politiken underordnas ekonomin drar den slutsatsen att skillnaderna mellan de båda systemen håller på att utjämnas eller rent av försvinna. Så söker man visa att Marx har misstagit sig, medan Lenin, Stalin och deras efterföljare genom industrialisering och rationalisering skapar samma "nya samhälle" som vuxit fram i de kapitalistiska länderna. På båda sidor kan man enbart glädjas åt denna lyckliga överensstämmelse mellan system i fredlig tävlan om högsta möjliga välstånd för var och en. Så hoppas man att alla nationer - det fåtal som är industriellt utvecklade - skall återfinna varandra i det allmänna överflödets sammanflytande lugnvatten och att välståndets frukter skall fördelas rättvisare mellan medborgarna.
Mot denna optimistiska och fredliga vision opponerar sig socialistländernas officiella marxister och flertalet oberoende socialister i de kapitalistiska länderna. Denna anmärkning görs inte för att hänfört prisa yttrandefriheten i kapitalistvärlden.[19] Den vänsterkritik som publiceras i väst, bl.a. av flyktingar eller politiska fångar i socialistländer, riktar sig visserligen mot det kapitalistiska systemet, men är ännu mera genant för vissa länders kommunistpartier. Så mycket är klart att de "officiella" och de "oberoende" marxisterna inte har samma bevekelsegrunder för sin kritik av "den optimistiska borgerliga nationalekonomin".
De förra förnekar rätt och slätt de "borgerliga ideologiernas" teser och vidhåller att Marx' analyser alltjämt är giltiga. För dem utgör kapitalisternas innehav av produktionsmedlen den fundamentala skillnaden mellan de båda systemen. Deras "revolution" innebär expropriation av kapitalisterna och ett allmänt förstatligande av produktion och distribution. Efter revolutionen följer inom industri och jordbruk en utveckling som undan för undan gör det möjligt att "hinna upp och gå förbi" den amerikanska levnadsstandarden. Slutmålet är det stadium där var och en får efter behov.
Andra marxister förnekar att sovjetsystemet skulle vara marxistiskt och att det gradvis kan förbättras genom ekonomisk tillväxt. Henri Lefebvre påpekar att "kvantitativ produktionsökning kan leda till kvalitativ stagnation i praxis och i samhällslivet".[20] Den märkligaste kritiken av socialistiska regimer har framförts av polackerna Jacek Kuron och Karol Modzelewski, som det ofta refereras till i denna bok. Deras öppna brev till det polska arbetarpartiet i början av 1965 har väckt stor uppmärksamhet.[21] Jag tycker att deras kritik är överlägsen de gruppers som i Trotskijs anda talar om den ryska revolutionens "urartning" och den "förrådda revolutionen".
De polska kritikerna lägger inte skulden enbart på personer eller lokala historiska förhållanden utan de analyserar på marxistiskt vis systemets natur och dess inbyggda motsägelser. Kuron och Modzelewski ger i det kommunistiska manifestets efterföljd en träffande bild av ett nytt klassamhälle: borgarna på Marx tid har efterträtts av en central politisk byråkrati. Liksom borgarna en gång gjorde revolution störtade centralbyråkraterna de tidigare makthavarna. Men efter 1956 har den nya härskande "klassen" varit ett hinder för utvecklingen.
I ett avseende innebär den här sortens kritik en motsägelse.[22] Man pekar på "socialistiska" regimers icke-marxistiska karaktär. De har en heterogen struktur: folkets massa domineras av ett privilegierat fåtal, medan enligt Marx "den enskilda människans fria utveckling är villkoret för alla människors fria utveckling".[23] Men samtidigt görs det också gällande att Marx har överskattat betydelsen av att produktionsmedlen är i enskild ägo, då erfarenheterna efter den ryska revolutionen 1917 visar att förstatligande ingalunda är detsamma som socialisering.
Herbert Marcuse har stött på en liknande svårighet. Han är närmast böjd att godta analyserna av industriländernas "nya arbetarklass", som fallit offer för konsumtionssamhället och sätter hela sitt hopp till att inlemmas i produktionsökningssystemet.[24] Därmed medger han, åtminstone underförstått, att en av Marx grundläggande teser omkullkastas, nämligen den som säger att den expanderande kapitalismen också avlar sina egna dödgrävare. Marcuse tror dock alltjämt på kapitalismens undergång, men av andra orsaker än dem Marx förutsåg. Enligt Marcuse kommer inte det kapitalistiska samhället att krossas av interna motsättningar, inte heller genom aktioner av de moderna arbetarna. Det kommer att slås i spillror av alla dem som inte kan inlemmas i systemet och som till och med förkastas av detta. I denna våldsamma aktion får de hjälp och ledning av intelligentsian eller mera exakt av studenterna. Studentoroligheterna i nästan alla större länder runtom i världen utgjorde för honom en ny och avgörande faktor.
Marcuse upprepar Walter Benjamins ord: "de som är utan hopp ger oss hopp". Det är för att de inte har något hopp om att kunna integreras i samhället som USA:s svarta och u-ländernas proletariat ger oss hopp om att det kapitalistiska systemet skall störtas.
Att på detta sätt göra trasproletariatet till revolutionens bärare kan naturligtvis inte avfärdas enbart för att detta perspektiv strider mot Marx uppfattning. Jag tycker dock att om man förnekar Marx grundläggande tes att industriproletariatet är revolutionens drivkraft måste man gå ännu längre: överge marxismen och hoppet om kapitalismens undergång. Men jag tror att man kan tänka sig ett annat perspektiv.
Som jag försöker förklara i sista kapitlet kan man gott använda W. Benjamins formulering men ge den en annan innebörd än Marcuse ger den. Trasproletariatet är enligt min mening inte så helt utanför konsumtionssamhället som man kunde tro. Även om det stundom saknar hopp om att få tillträde dit, framstår detta samhälle ändå för det mesta som något eftersträvansvärt. Trasproletärernas förtvivlan, som är besläktad med Tantali kval, leder ibland till våldsamma aktioner, och det händer ofta att man vill förstöra det man inte kan få. Men för att göra vad? När produktionsapparaten slagits sönder, bör och kan man då återgå till ett herdesamhälle? Om en negativ revolt på sådana villkor kan man med antikens vise säga "det är inte gott för människorna att få vad de önskar".
Den andra svagheten i Marcuses tes är att förbindelsen mellan de intellektuella och trasproletariatet bara kan upprättas på etisk nivå och i de goda avsikternas tecken. Den intellektuelle kan uppge alla sociala privilegier, materiella och kulturella, och bli en sann proletär. Nu är det inte längre fråga om union utan assimilation. Han kan också ställa sin kunskap till de egendomslösas förfogande, men de förstår honom inte och litar på honom som på en chef och välgörare. Han blir "kung".
Enligt den tes jag omfattar är de verkligt "hopplösa" inte de som ännu inte har vunnit inträde i konsumtionssamhället utan de som är övermätta på detta samhälle. Intelligentsian har i sin förnekelse av konsumtionssamhället visat vägen, och det är bara genom överkonsumtion som arbetarklassen i sin tur får göra samma erfarenhet. Jag vill göra följande påstående: när arbetarklassen blivit varse överflödssamhällets kvävande gräns, skall den upptäcka - med samma klarhet som de intellektuella och ännu intensivare - att dess situation inte är vad den var för Tantalus utan vad den var för den fjättrade Prometeus. Alla avhandlingar om överflödets välgärningar eller, omvänt, missgärningar är snävt begränsade till sekundära konsumtionsproblem, medan de fundamentala problemen rör människans möjligheter till skapande verksamhet.
Om varuproduktionen ger upphov till alienation är det för att produktionen från början dirigeras av minoriteter som endast bekymrar sig om profiterna och att för alltid bevara sina privilegier. Ett samhälle med självförvaltning, där all aktivitet andas frihet, skulle på samma gång befria Prometeus och lösa Tantalus från hans kval.
Sidhänvisningar gäller i samtliga fall de franska upplagorna. I den mån svenska översättningar existerar återges titlarna på svenska.
[1] Brevväxling K. Marx-Fr. Engels, Ed. Costes, tome II, s. 45.
[2] Brev febr. 1851, ibid., s. 45-49.
[3] Marx hävdar på denna punkt: "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" och "arbetarinternationalen är inte dotter vare sig till någon sekt eller någon teori. Den är den proletära rörelsens spontana produkt."
[4] I en intervju i Belgrad-tidningen Kommunist förklarar Roger Garaudy varför självförvaltning möter så ringa förståelse i Frankrike där det finns två traditioner: den jacobinska och blanquistiska, som förutsätter en centraldirigerad revolution, och den individualistiska, partikularistiska proudhonismen med samhällets pulvrisering som mål. (Unir-Débat pour le socialisme, nr 35, 10 nov. 1969, s. 8.)
[5] Autogestion, 8, juni 1968, s. 4.
[6] Pannekoek skrev i detta ämne: "Socialismens nya orientering (opposition mot statssocialismen) innebär självförvaltning av produktionen och klasskampen genom arbetarråd". (Pannekoek et les conseils ouvriers, Paris, 1969, s. 300.)
[7] Se Michel Raptis: "Le dossiers de l'autogestion en Algerie", Cahiers de l'autogestion nr 3, 1967, s. 44.
[8] Ibid., s. 45.
[9] Artikel 20 i dekretet av den 20 mars 1963 som inför "självförvaltning" i Algeriet lämnar inget tvivel på den punkten: "Direktören (...) övervakar företagens ekonomiska och finansiella operationer och exploatering. Han skall motsätta sig exploatering och utveckling som inte överensstämmer med den nationella planen och lägga in sitt veta om inte artiklarna 3, 4, 5 tillämpas."
[10] Se Michel Raptis brev till Ben Bella. Ibid., s. 60-64.
[11] Le temps présent et l'idée du droit social, Paris, Vrin, 1932. Utdrag publicerade av Jean Duvignaud i nr 1 av Cahier de l'autogestion, dec. 1966, s. 30.
[12] Ibid., s. 72.
[13] Autogestion, cahier nr 8, s. 10.
[14] Här uppehåller sig Milovan Djilas upprepade gånger vid "maktens njutningar". (Une société imparfaite, s. 41.)
[15] Autogestion nr 8, juni 1969, s. 7. Kardelj tillfogar att det i hans land funnits självförvaltning sedan 18 år. "Under hela denna tid har den mötts av ett konstant motstånd. Detta blev starkare vid 60-talets ingång då en del av teknokratin lierade sig med dogmatiska krafter. Men det är arbetarmassorna som drivit på i en progressiv utveckling."
[16] Autogestion, nr 1, 1 dec. 1967, s. 69.
[17] Ibid.
[18] Ibid.
[19] Förkastelsedomen över François Maspéro för spridning av en sedan länge förbjuden tidskrift.
[20] Självförvaltningens problematik, Cahiers de l'autogestion, dec. 1966, s. 68.
[21] Första uppl. med förord av Pierre Frank, s. I-IX. En andra upplaga utgavs 1968 sedan författarna efter avtjänat straff arresterats på nytt för att ha "uppviglat" studenterna. Tredje uppl. (1969) utgör nr 4 av Maspéros Röda häften.
[22] Vi återkommer till Marcuse och gruppens kring Socialisme ou Barbarie yttranden.
[23] Kommunistiska manifestet, slutet av andra delen. Bibl. de la Pléiade I, s. 183.
[24] Efter "händelserna" i maj 1968 har Marcuse delvis ändrat sin tes. Se hans korrigering av Den endimensionella människan i en av hans senare skrifter, An Essay on Liberation [Människans befrielse].
Last updated on: 12.27.2009