Originalets titel: ”Le parti mondial de la Révolution” och ”Occasions perdues”. Detta är kapitel 22 och 23 ur Broués Trotskijbiografi (utgiven på svenska av Carlssons 2011).
Översättning (från franska): Björn Erik Rosin
HTML: Martin Fahlgren
Kapitlen – Revolutionens världsparti och Förlorade tillfällen – handlar om två upprorsförsök i Tyskland, det ena i mars 1921 (kallas ofta Marsaktionen), det andra under hösten 1923. Båda misslyckades.
Nedan har noterna bearbetats och kompletterats med hänvisningar till nätbaserade källor – tillägg anges inom [ ].
Se även Lästipsen innan notförteckningen - de innehåller texter som belyser upprorsförsöken ur fler aspekter.
OBS: På MIA finns fler kapitel ur Broués Trotskij-biografi: 6. 1905: på revolutionens vingar, 53. Vägen ner i infernot, 55. Revolutionären och filosofen samt 57. Den spanska anti-modellen
Från 1918 till 1920 deltog Trotskij i kriget och drog från front till front. Men mellan slaget vid Svjajzk och slaget i Petrograd deltog han i Kommunistiska internationalens första kongress och författade dess Manifest. Sedan början av sitt liv som politisk aktivist var han övertygad om att ryska revolutionen skulle utgöra inledningen till världsrevolutionen. Mitt under inbördeskriget ägnade han tid och kraft åt att bygga upp och förbereda detta historiska verktyg – den proletära revolutionens världsparti, Kommunistiska internationalen. Man kan säga att han aldrig tappat Tyskland ur blickfånget, den öppna dörren till en revolutionär framtid. Den 3 oktober 1918 skrev han:
Vi kan förtröstansfullt säga att det tyska proletariatet, beväpnat med hela sin teknik, och vårt Ryssland, oorganiserat men rikt, utgör ett mäktigt block som imperialismens vågor kommer att krossas mot.[2]
Omedelbart efter revolutionen den 9 november 1918 och kejsar Wilhelm II:s abdikation, hälsade han med entusiasm arbetarrådens och soldaternas röda fanor som vajade över Berlin: De tyska proletärernas revolution hade äntligen gripit den hand som sträckts ut till dem sedan oktober 1917. Men han försökte dämpa ivern hos dem som trodde att isoleringen av det revolutionära Ryssland nu definitivt var över, han varnade för de illusioner som kunde uppstå genom att de första segrarna hade kommit så snabbt och uppenbart lätt. Från det tåg som rullade mot ännu en strid förklarade han för sina kamrater skillnaden mellan de båda revolutionerna, den ryska och den tyska:
I det ögonblick då den ryska arbetarklassen reste sig startade den inte från ingenting. Den leddes av ett centraliserat parti, enat genom sina nära band till den historiska doktrinen och en inre revolutionär solidaritet – ett parti, vårt kommunistiska parti, som marscherade med klassen genom alla hinder och nu har makten.
I Tyskland finns ännu inget sådant parti... Den tyska arbetarklassen står inför en dubbel uppgift: Den måste göra revolution och under denna revolution bygga instrumentet för revolutionen, d v s ett äkta revolutionärt parti.[3]
Den 15 januari 1919, efter våldsamma arbetardemonstrationer i Berlin, mördade frikårer i tjänst hos den socialdemokratiske ministern Noske Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, grundare och fanbärare för det unga tyska kommunistparti som bildats två veckor tidigare. Petrogradsovjeten gav Trotskij i uppdrag att vid ett massmöte, som anordnats för att hedra deras minne, hålla ett tal om dessa båda revolutionärer, som varit hans nära kamrater. Efter att ha tecknat ett porträtt av de båda mördade tyska kommunisterna underströk han hur noggrant detta dåd planerats och den skada som dubbelmorden, utförda under en socialdemokratisk kontrarevolutionär regering, åsamkat den tyska revolutionen. Han vände sig dock emot uppfattningen att kontrarevolutionen segrat. För honom var inte det tyska proletariatet besegrat, ty det hade ännu inte rest sig för att ta makten. Januaridagarna i Berlin var, precis som julidagarna i Petrograd, ”en rekognoscering på djupet” och inte en stormning. Det allvarligaste var att två viktiga befälhavare i denna armé dödats: ”Det är en grym förlust, men det är inget nederlag. Striden återstår ännu”.[4]
Det var förmodligen någon gång under dessa dagar som Trotskij fått uppdraget att skriva inbjudan till vad som ännu, enligt en lös formulering, bara var en ”internationell kongress för revolutionära proletära partier”. För honom liksom för Lenin och hela det ryska partiet hade Andra internationalen gjort bankrutt 1914. Genom deras inflytande skulle den internationella kongressen omvandlas till Kommunistiska internationalens grundningskongress.[5]
Den grund som kongressen byggde på var det ryska partiets och det tyska Spartakistförbundets program. Målet var att förbereda proletariatets maktövertagande och krossa den gamla statsapparaten. Proletariatets diktatur definierades som ”proletär demokrati”, ”självförvaltning” och ”arbetarrådens och arbetarorganisationernas makt”. Den skulle utgöra hävstången för att ”avskaffa privat ägande av produktionsmedlen och deras omvandling till samhällelig egendom”.[6]
Efter att ha analyserat splittringen av Andra internationalen i tre tendenser – en ”socialpatriotisk” höger, en ”center” och vänstern där revolutionärerna samlats – drog inbjudningsbrevet upp riktlinjerna för vänstern. Det handlade om en oförsonlig kamp mot socialpatrioterna, som gått över till den väpnade kontrarevolutionen. Däremot försökte man skilja på ledarna för ”centristerna”, genom obarmhärtig kritik, och revolutionära element bland kadrer och medlemmar på basnivå. Och Trotskij, som inte glömt sina år i Paris och gruppen av vänner kring La Vie Ouvrière, som Monatte och Rosmer, underströk också nödvändigheten av att vinna över element utanför socialistpartierna, men som ”placerat sig på den proletära diktaturens terräng”, ”i första hand fackligt aktiva inom arbetarrörelsen”.[7] Inbjudan var undertecknad av Lenin och Trotskij för det ryska kommunistpartiet.
Trotskij var närvarande vid kongressen som slutligen ägde rum i Moskva från den 4 mars 1919, flera månader efter det att inbjudan skickats iväg, utan att ändå ha lyckats samla verkligt representativa delegater från aktiva organisationer. Han presenterade en rapport om Röda armén.[8] Som alla ryska delegater agerade han inledningsvis ytterst försiktigt angående förslaget om att bilda en International sedan de tyska kommunisterna under debatten visat sig fientliga till tanken. I likhet med de övriga tvekade han in i det sista: Kunde man verkligen nonchalera motståndet från Rosa Luxemburgs parti? Eller, mer exakt, var ögonblicket inne att göra det just nu? Nyheterna från Centraleuropa, den undergångsbild som en österrikisk delegat tecknade, fällde till sist avgörandet och en resolution, som lades fram av hans vän Rakovskij, tillkännagav skapandet av den Tredje internationalen, som också kom att kallas Kommunistiska internationalen.
Trotskij fick användning för sin yppersta stilistiska förmåga när han skrev Kommunistiska internationalens manifest till hela världens arbetare.[9] Zinovjev skulle beteckna det som ”det kommunistiska partiets andra manifest” och han förklarade att kommunisterna skulle bli dess ”efterföljare av och fullbordare”.[10] Betoningen låg på världskriget och dess följder. Med de omänskliga lidanden det inneburit hade det, i Trotskijs ögon, definitivt avgjort ”socialisternas gamla akademiska gräl om utarmningen och den pågående övergången från kapitalism till socialism”:
Men den dag som är står utarmningen inför oss, icke blott den sociala, utan den fysiologiska och den biologiska i hela sin skakande verklighet.[11]
I några meningar påminde han om hur kriget i alla länder slagit sönder ”alla den fackliga och parlamentariska kampens landvinningar”, att den fria konkurrensen avskaffats till förmån för truster och monopol, att inte bara staten militariserats utan också finanskapitalet. På så vis hade förutsättningarna skapats för ett internationellt inbördeskrig som påtvingats proletariatet av dess dödsfiender. Kommunistpartierna måste, allt efter förmåga, försöka minska varaktigheten av detta inbördeskrig och med all sin energi och viljestyrka kämpa för att trygga segern.
Efter en kort historisk genomgång om proletariatets internationella organisering, främst de båda första Internationalerna, avslutade han:
... vi... i den Tredje internationalen förenade kommunisterna (känner) oss som de direkta arvtagarna till de hjältemodiga ansträngningarna och martyriet av en lång rad revolutionära generationer, från Babeuf till Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Om den Första internationalen förutsett den kommande utvecklingen och utstakat dess vägar, om den Andra internationalen samlat och organiserat miljoner proletärer, så är den Tredje internationalen den öppna massaktionens International, det revolutionära förverkligandets, handlingens International.[12]
Innan man skildes åt gjorde ”Kommunistiska internationalens första kongress” – det var under det namnet den skulle gå till historien – en skiss till en ny organisation. Ett verkställande utskott valdes med en representant från varje medlemsparti. Det verkställande utskottet utsåg sedan en byrå där, förutom Lenin och Trotskij, Zinovjev, Rakovskij och Platten ingick. Det ryska partiet föreslog Zinovjev som ordförande för Internationalen. Denne hade förvisso inte de framstående egenskaper som utmärkte Trotskij och som skulle ha gjort honom till en gnistrande ordförande för den nya Internationalen. Men Zinovjev var en mycket bra talare, talade flytande tyska och innehade framför allt ingen post i partiet eller sovjetregeringen som upptog honom och där han skulle vara oersättlig. Att Trotskij valdes in i femmannabyrån visar bara hur mycket den International som var på väg att födas behövde hans prestige.
* * *
Under den period som följde på Internationalens födelse återupptog Trotskij sin kringflackande tillvaro med tåget, drog från den ena fronten till den andra för att täppa till hål, omorganisera och stärka moralen. Som verklig ”specialist” på den franska arbetarrörelsen – som han hade mer kunskaper om än någon annan i Ryssland – försökte han följa utvecklingen i Frankrike via nyhetstelegram, press och framför allt radio. Han använde sig så långt som möjligt av dokument och information – sällsynta och tillfälliga – som nådde honom från Frankrike, ända tills hans vän Rosmer anlände i juni 1920 och som han då vänskapligt förebrådde för att ha dröjt så länge. Under tiden hade han, efter att ha studerat tre månader av La Vie Ouvrière, skrivit en artikel om ”Fransk socialism strax före revolutionen”[13] och en annan om Jean Longuet[14] utifrån en broschyr denne författat. I två mer allmänna artiklar, den första i Pravda den 23 april och den andra i Izvestija den 29 april och 1 maj 1919, tog han också upp den europeiska revolutionens problem.
Den första artikeln hade rubriken ”En krypande revolution” och handlade om den tyska revolutionen och dess förlopp efter att ha krossats under ”januaridagarna” i Berlin, de utbrott som följt därefter och Noskes frikårer som i blod krossade den ena revolutionära härden efter den andra. Trogen sin metod nöjde han sig inte med att dra en parallell mellan den ryska och den tyska revolutionen, vilket de ryska kommunisterna hittills varit benägna att göra, genom att behandla ”januaridagarna” i Berlin som ”julidagar” som gått snett. Han återknöt till den analys han gjort i november 1918 och koncentrerade sig på frågan om partiet. I det avgörande ögonblicket hade den officiella arbetarrörelsen i Tyskland, frukten av de tyska arbetarnas historiska ansträngningar, uppträtt som simpla hjälptrupper till borgarstaten. Han anknöt till tankar han för första gången uttryckt åren efter revolutionen 1905:
Det var just därför att den tyska arbetarklassen förbrukat större delen av sin energi... på att bygga upp en organisation som var sig själv nog..., det var av just den orsaken som den tyska arbetarklassen, när den stod inför en ny period, i det ögonblick då det handlade om att gå över till öppen kamp om makten, var fullständigt försvarslös på organisationsplanet.[15]
Som han såg det, fanns det därför ingen anledning att söka efter eventuella taktiska fel från de tyska kommunisternas sida. Den tyska revolutionens konkreta utveckling kunde bara förklaras ”genom avsaknaden av ett centraliserat parti, med en ledning inriktad på strid... och accepterad av arbetarmassorna”:
Dessa utbrott av strejker, uppror och gatustrider utgör just nu det tyska proletariatets enda öppna möjlighet till mobilisering, när det befriats från det gamla partiets ok och utgör samtidigt, under rådande förhållanden, enda sättet att skola upp nya ledare och bygga ett nytt parti.[16]
Han såg ett nytt parti i ”de tiotusentals arbetarkadrer”, som började göra sig hörda, och i ”de bästa delarna av vänstern i det oberoende partiet” och som – det var han säker på – skulle ansluta sig till den kommunistiska rörelsen.
Artikeln i Izvestija handlade om den proletära revolutionens framsteg. Trotskij utgick från konstaterandet att ”ljuset kommer från öst” och att revolutionen som startat i Ryssland, tvärtemot pseudomarxistiska förutsägelser och fördomar, skulle gå västerut via arbetarrådsrepubliker i Ungern och Bayern. Den hade startat i ett efterblivet land och skulle hitta fast mark i efterblivna delar av mer utvecklade gamla centraleuropeiska kejsardömen. Den närmade sig således de utvecklade länderna och det gällde att förklara denna utveckling som stred mot vad man väntat sig.
Enligt Trotskij låg förklaringen i den dialektiska utvecklingen i varje land. Genom sin förtidiga karaktär hade den brittiska bourgeoisien skaffat sig medel att vinna över ett skikt inom proletariatet, som genom mutor och privilegier kunnat påverkas i konservativ riktning. Franska revolutionen hade skapat gemensamma minnen och gemensamma traditioner mellan en betydande sektor av den franska arbetarklassen och en ”demokratisk” borgerlig vänster. Det senkomna, men exceptionellt snabba, uppsvinget för tysk industri hade slutligen skapat mäktiga fackföreningar och på samma gång förutsättningar för socialdemokratins urartning. I Ryssland däremot, inom ramen för extrem efterblivenhet, hade kapitalismens ”katastrofala” utveckling också präglat proletariatet. Det hade, ”givetvis bara under en del av en speciell historisk period, blivit den mest oförsonliga och offervilliga delen av revolutionen i Europa och världen som helhet”. Och han slog fast att det inte fanns det minsta ”messianskt” i hans analys. Det ryska proletariatets försteg var bara temporärt:
Samtidigt kommer den ledande revolutionära rollen att gå över till den arbetarklass som har den största ekonomiska och organisatoriska makten. Om den Tredje internationalens centrum ligger i Moskva i dag, kommer det i morgon – därom är vi djupt övertygade – att förflyttas västerut: till Berlin, till Paris, till London.[17]
Sedan revolutionerna i Ungern och Bayern besegrats, de båda rådsrepublikerna fallit och den revolutionära vågen i Europa ebbat ut, frågade han sig den 5 augusti 1919 ”hur lång inkubationstiden skulle bli för revolutionen i Väst”. Kanske skulle den visa sig bli längre än man räknat med. Skulle man behöva vänta flera år? I en hemlig not till folkkommissariernas råd underströk han att Röda armén sannolikt var mer effektiv på ”världspolitikens asiatiska arena än i Europa”:
Vägen till Indien kan visa sig mer farbar och kortare än till det sovjetiska Ungern... Internationellt utvecklas situationen på ett sätt som gör att vägen till Paris och London går via städerna i Afghanistan, Punjab och Bengalen.[18]
Utan att han förlorade Asien ur siktet, skulle i själva verket de förnyade arbetarstriderna i Tyskland från början av 1920, i synnerhet arbetarnas svar på Kapps och von Lüttwitz kuppförsök, leda hans uppmärksamhet tillbaka till det gamla Europa.
* * *
Kommunistiska internationalens andra kongress, som hölls i Moskva i juli-augusti 1920, sammanföll med de militära operationerna i Polen och Tuchatjevskijs femte armés marsch mot Warszawa. Trotskij, som var oenig med Lenin om utsikterna för denna motoffensiv[19], hade dragit sig lite åt sidan. Debatten om huruvida revolutionen gick att exportera på bajonettspetsar, som vid denna tid delade ledningen för det ryska partiet, stod dock inte på dagordningen vid kongressen.
I en artikel inför kongressen hade Trotskij, utan att gå in på detaljer, givit sitt fullständiga stöd åt de ”21 punkterna för medlemskap” i Kommunistiska internationalen. Han ansåg dem utgöra ett nödvändigt skydd för det han kallade ”vårt internationella parti”. Han vinnlade sig dock om att göra skillnad på villkoren för medlemskap i Internationalen för tyska USPD, det ”oberoende” parti som bildats efter en splittring inom socialdemokraterna 1917, och det franska socialistpartiet. Det senare ville anslutas i sin helhet, trots att det i sin praktiska politik vänt ryggen till revolutionen. Han uttalade sig vid detta tillfälle för bildandet av ett franskt kommunistparti, som skulle kunna förena ”socialistpartiets revolutionära flygel och den revolutionära delen av fackföreningsrörelsen”.[20]
Under själva kongressen gjorde han ett inlägg om Zinovjevs rapport om partiets roll. I själva verket handlade det om en polemik med Paul Levi. Denne unge tyske kommunistpartiledare hade ansett det föga intressant med en debatt om en fråga som han ansåg vara löst sedan länge i rörelsen. Mot Levis helt och hållet ”tyska” inställning åberopade Trotskij sina egna erfarenheter från Frankrike i början av Första världskriget. Trotskij talade om den internationalistiska gruppen kring La Vie Ouvrière. Han framhöll att han alltid känt sig som ”kamrat” till Rosmer och Monatte, trots deras principiella fientlighet ”mot partiet”, medan han känt sig helt främmande inför ”herrar” som socialistledarna Renaudel och Albert Thomas.[21] Han ansåg att man måste föreslå franska och spanska fackföreningsaktivister, företrädare för CNT som Pestaña, vilka vägrade att ens ta ordet ”parti” i sin mun, att bilda ”ett internationellt kommunistparti, d v s samla arbetarklassens mest avancerade delar och där de skulle dela sina erfarenheter med andra, ömsesidigt kritisera varandra, fatta beslut, osv”.[22]
Det var Trotskij som den 7 augusti 1920 höll huvudanförandet vid kongressen under ett offentligt sammanträde på Stora teatern i Moskva.[23] Han talade en timme utan manus. Alfred Rosmer, som var en åhörare full av beundran, skrev:
Det var fantastiskt att se hur han organiserat detta stora ämne, gav det liv genom sin tankes klarhet och styrka och samtidigt iaktta ansiktena som med intensiv uppmärksamhet lyssnade på hans ord.[24]
I första delen av manifestet analyserade han de internationella relationerna, beskrev det ”dårhus”, som” det officiella, statliga, nationella, civiliserade, borgerliga, Europa” förvandlats till. Han påminde om den franske marskalken Fochs varning när han talat om att ett andra världskrig skulle ta vid där det första slutat; med stridsvagnar och flygplan, kulsprutor och automatvapen.
Han beskrev därefter Europas och världens ekonomiska tillstånd: Hädanefter segrade utarmningen och statens ingripanden leder bara till ökat kaos och förfall. När Europa blivit en ruin måste man ”krossa imperialismen så att människosläktet kan fortleva”.
De borgerliga regimerna, som hotats till sin existens under kriget och av den ryska revolutionen, hade överallt övergett allt som liknade parlamentariskt styre och framträdde nu, utom för socialdemokratiska skribenter, som vad de verkligen var, en plutokrati stödd på väpnade styrkor.
Efter några avsnitt om Sovjetryssland, ”den första proletära staten”, ”som alla arbetarorganisationer prövades mot” gick Trotskij över till den sista delen, den som låg honom varmast om hjärtat, ”den proletära revolutionen och Kommunistiska internationalen”.[25]
Han ansåg att kriget väckt också de mest efterblivna skikten till politisk handling. Nya miljoner kastade sig ut i kampen, ofta totalt förvirrade och fulla av illusioner och fördomar, men när de förenades skulle de förvandlas till en oemotståndlig ström. Alla sorters arbetare – inklusive jordbruksarbetarna – hade gått ut i strejk. Arbetarna och bönderna i de koloniala eller halvkoloniala länderna stod i tur att vakna och ge sig in i kampen:
Parias reser sig, deras upprörda själ drar dem med mäktig längtan till Sovjetryssland, till barrikadstriderna på de tyska städernas gator, till den uppflammande kampen i Storbritannien, till den Kommunistiska internationalen. [26]
Sammanfattningen utgjorde en passionerad appell:
Den Kommunistiska internationalen är det proletära upprorets och den proletära diktaturens internationella parti. Det har inga andra mål och uppgifter än hela den arbetande klassens... I allt sitt arbete, såsom ledare av revolutionära uppror, såsom organisatör av hemligt arbetande grupper, såsom fackföreningssekreterare, såsom agitator på massmöten eller såsom deputerad, som föreningsman eller som barrikadkämpe, förblir kommunisten sig själv, den disciplinerade medlemmen av samhället med dess ekonomiska grundvalar, dess statliga form, dess demokratiska ställning, dess religion och dess moral, han är den offervilligaste soldaten i proletärrevolutionen och den nya ordningens rastlöse apostel.
Arbetare och arbeterskor! På jorden finns det endast ett tecken som är värt att kämpa och dö under: Detta tecken är den Kommunistiska internationalen![27]
* * *
Vi känner till bara helt få av Trotskijs texter om Internationalen – förutom brev till franska partimedlemmar – efter andra världskongressen. Hans enda betydande bidrag 1920, efter kongressen, var ett svar till Gorter den 24 november vid ett möte med Internationalens verkställande utskott. Det var i ett läge då spänningarna till Lenin ökat och Zinovjev inlett sin kampanj i ”den fackliga frågan” och om ”arbetardemokrati”. Gorter, en holländsk kommunist och talesman för den vänster som på våren lämnat det tyska kommunistpartiet, hade replikerat på Lenins berömda broschyr Radikalismen, kommunismens barnsjukdom: Trotskij gick i svaromål utan att alls nämna Lenin.[28]
Inför verkställande utskottet hade Gorter försvarat uppfattningen att arbetarrörelsen i Väst skilde sig väsentligt från ”den orientaliska” och att ledarna för Komintern stod för en alltför ”snäv” rysk inställning. Han hade ironiserat över Kommunistiska internationalens ”jakt efter massorna”. Han ansåg att proletariatet i Väst, isolerat och utan bundsförvanter i samhället, förborgerligats kraftigt och genomsyrades av reformistiska och parlamentariska uppfattningar.
Trotskij avvisade all konstgjord indelning efter geografiska kriterier, men accepterade villigt tanken att var och en kunde ta sig an teoretiska spörsmål i ljuset av egna erfarenheter och skolning. Han hade inga bekymmer att rättfärdiga sin maning till att utgå från den revolutionära kampens internationella karaktär och erfarenheter. Han påpekade Gorters motsägelser, som lett honom till att å ena sidan fördöma arbetarnas ”illusioner” och å andra sidan vägra att bekämpa dem i parlamentet eller ens i fackföreningarna. Och han hade inga svårigheter att karakterisera Gorters inställning som helt ”propagandistisk”.
Inte förrän i samband med förberedelserna inför tredje kongressen, under första hälften av 1921, återtog Trotskij en förstaplansroll inom Internationalen. Främst därför att han som de flesta, och förmodligen i än högre grad, varit upptagen av debatten om ”den fackliga frågan”, där han varit oenig med ledningen och i kraftig opposition till Lenin. Därefter hade han varit upptagen av händelserna i Tyskland i mars, som lett till motsättningar inom den ryska partiledningen och i Internationalen och som snart skulle orsaka en allvarlig konflikt.
”Marsaktionen” hade startats av det tyska partiet: Det var till hälften ett uppror och till hälften en generalstrejk ledd av kommunistpartiet, som hade försökt ”revolutionarisera” massorna och ”elektrifiera” dem med hjälp av provokationer, som gick så långt som att genomföra aktioner mot sig själva, röva bort medlemmar av det egna partiet och placera bomber i de egna partilokalerna! Detta äventyr ledde, förstås, till att rörelsen krossades och framför allt till en allvarlig kris i det tyska partiet. Tiotusentals medlemmar, som varken accepterat provokationer eller fysiskt våld i samband med strejker eller att grupper av beväpnade arbetslösa hade förföljt och attackerat strejkbrytare ända in på fabrikerna, lämnade partiet.[29] Det är allmänt känt att aktionerna inletts efter ett besök av en delegation från Internationalens verkställande utskott under ungraren Béla Kun. Ihärdiga rykten gjorde gällande att Zinovjev personligen legat bakom och att han tagit risken att ”tvinga fram” en revolution i Tyskland för att stödja NEP i Ryssland.[30]
Det värsta var förmodligen, att nederlaget för upproret i mars och den förfärliga kris som därefter skakade partiet inte alls avskräckte den tyska partiledningen. Den anslöt sig till ”teorin om den revolutionära offensiven”, som Bucharin utvecklat sedan några månader och helt klart hade en del gemensamt med den ”militärdoktrin”, som Trotskijs motståndare i Röda armén försvarat. Paul Levi och Clara Zetkin skrev till Lenin och meddelade att de öppet tänkte fördöma äventyrspolitiken och lämna partiledningen. Lenin svarade, att han inte kände till alla fakta, men att han inte såg det som otänkbart ”att en representant för Internationalens ledning skulle ha föreslagit en så imbecill och vänstersekteristisk taktik ’för att hjälpa ryssarna’”.[31] Han försökte dock förgäves avråda dem från att fullfölja sina planer. Paul Levi publicerade sin broschyr och uteslöts ur partiet.
Det finns inga officiella dokument om överläggningarna inom den ryska partiledningen, med undantag för utdrag ur ett stenogram, daterat den 18 mars 1926, från politbyrån, där Trotskij gav sin version av händelserna – en version som det inte finns någon anledning att ifrågasätta, då inga dementier eller andra dokument påträffats.[32] Trotskij uppgav där, att han för sin del snabbt dragit slutsatsen att den politik som väglett ledarna för marsaktionen och offensivteorin var så mycket farligare för Internationalen som den, väl iscensatt av dess ledning, hade alla utsikter att få majoritet på tredje kongressen. Lenin informerades av Radek, som Trotskij försökt få över på sin sida, och Lenin och Trotskij kom överens om att föra kampen tillsammans. Kamenevs inval i politbyrån gjorde att Lenin fick majoritet. Två nya ”fraktioner” – det var Lenins ord – hade således uppstått i ledningen, den ena med Zinovjev och Bucharin – där också Radek ingick – och den andra med Lenin, Trotskij och Kamenev. Trotskij tvekade inte över situationens allvar och vad som stod på spel:
Kampen blev hård i samtliga partier inom Kommunistiska internationalen. Vladimir Iljitj samrådde med mig om vad som borde göras om kongressen gick emot oss: Skulle vi böja oss för beslut som kunde bli katastrofala eller skulle vi göra motstånd?[33]
Det förefaller som om Lenin och Trotskij inte stötte på några större problem vid tionde partikongressen för att uppnå en kompromiss om Tyskland och marsaktionen. Trotskij och Radek skötte förhandlingarna – Zinovjev tycks ha anklagat den senare för ”förräderi” och för att ha gjort för stora eftergifter – och man kom fram till följande uppgörelse: Marsaktionen skulle inte fördömas som ”en kupp”, däremot skulle man utan misskund likvidera ”offensivteorin” för att vara helt garanterad mot varje återfall.
Det såg inte lika bra ut vid Internationalens tredje kongress. Först anlände en stor tysk delegation – flera dussin delegater – och lade fram teser, där man bara erkände ett enda misstag … att man väntat för länge med att gå till aktion. De proklamerade att partiet, för att kunna uppfylla sitt historiska uppdrag, måste stå fast vid teorin om den revolutionära offensiven, som enligt deras syn utgjort bas för marsaktionen. De franska delegaterna å sin sida, som var angelägna om att försvaga Internationalens ledning som i deras ögon pressade dem för hårt på frågan om opportunismen, krävde inte bara att marsaktionen skulle fördömas, utan ville också ha papperen på bordet om den och framför allt vilken roll Internationalens representanter spelat när aktionen startade.
De första sammanträdena, där Lenin och Trotskij – den senares insatser skulle senare ”glömmas bort”, som t.ex. Clara Zetkin gjorde i sin bok Samtal med Lenin – försökte få olika grupper att göra eftergifter, blev långa och hårda. Lenin gisslade ursinnigt Béla Kun och använde ett speciellt uttryck om honom, ”belakuneri”, och förlöjligade den tyske delegaten Koenens sätt att uttrycka sig. Tyskar och fransmän skymfade varandra. Och en hel del delegater var upprörda över vad de kallade Lenins och Trotskijs ”högervridning”.[34]
De båda måste även under kongressen anstränga sig för att förändra stämningen och tvinga anhängarna av den revolutionära offensiven, som var i klar majoritet, att slå till reträtt. Tillsammans med den ungerske ekonomen Varga hade Trotskij utarbetat teser om det internationella läget, vilka uttryckte de ryska ledarnas analys. De erkände att efterkrigstidens revolutionära våg misslyckats och att proletariatet åsamkats flera nederlag. Och där konstaterades till sist att proletariatets kamp för att ta makten ”mattats av”.
Trotskij presenterade rapporten om ”världsekonomins tillstånd och Kommunistiska internationalens nya uppgifter”. Han slog fast att ”en vändpunkt inträffat”, att inga strejker av upprors- eller politisk karaktär längre inträffade i Europa, utan att det bara rörde sig om ekonomiska strider med defensiv prägel. Han underströk att det förmodligen skulle dröja innan några avgörande strider var att vänta och betonade nödvändigheten av att kommunisterna erövrade en majoritet inom arbetarklassen före dessa avgörande strider. I sitt svar tryckte han på att revolutionen var oundviklig och att den nu hade tre källor: Europa, Amerika och kolonierna:
Den första betydande källan för den revolutionära utvecklingen är det plågade Europa... Men Europas dominans tillhör det förflutna, precis som borgarklassens och även det europeiska proletariatets.[35]
Hans anförande framkallade en hel del missnöjda reaktioner. I mycket skarp ton talade de tyska delegaterna om den situation de skulle tvingas in i, när de återvänt till hemlandet. I en förmodligen desperat manöver hävdade Béla Kun, att han var överens med Lenin men inte med Trotskij.[36] Som Trotskij dagen därpå förklarade i ett brev till Lenin ansåg Zinovjev och Radek att han i sitt inlägg inte respekterat det avtal som ingåtts. De tog upp det i ett brev till honom, där de förnekade allt ansvar för egen del.[37] Trotskij försvarade sig förstås med näbbar och klor, framhöll att han hela tiden tagit hänsyn till Zinovjev och bad Lenin att läsa rapporten och komma med sin uppfattning.
Kongressen var i själva verket scenen för en rad manövrer, som syftade till att slå in en kil mellan Lenin och Trotskij. Ingen var förstås omedveten om att de båda nyligen legat i konflikt. Tyskarna kom med ändringsförslag till teserna i hopp om att kunna rädda sina egna ansikten och Béla Kun gjorde sitt bästa för att framställa Trotskij som ”högerns” spjutspets.[38] I sitt brev till Lenin påpekade Trotskij, att Radek i sitt avslutande inlägg kommit med en understucken attack, när han betonat att teserna inte bara utgjorde en kompromiss med vänstern utan också med ”högern” – underförstått att det givetvis var Trotskij som förkroppsligade den senare.[39] Men Zinovjev, som höll fast vid disciplinen och kanske inte var riktigt säker på vad en öppen konflikt om spillrorna av kompromissen skulle leda till, manade till lugn. Enligt Trotskij hade han agerat helt lojalt under debatten och försökte nu korta ned diskussionen: Béla Kun och dennes anhängare kunde inte längre angripa Trotskij och skadorna blev därigenom begränsade.[40]
Under kongressen hade inte Trotskij köpslagit. Han hade flera gånger klivit in på arenan och punkt för punkt bemött en ofta skoningslös kritik. Han angrep de italienska delegaterna, som inte ville tillämpa de 21 villkoren i sitt parti och kämpade energiskt för att Internationalens dörr skulle stängas för Turati som aldrig varit solidarisk.[41] Det blev en öm punkt som snabbt ledde till en kris mellan Kommunistiska internationalen och det italienska partiet. Han protesterade också kraftfullt mot att en italiensk reformist sagt att marsaktionen varit en aktion som fjärrstyrts av de sovjetiska ledarna för att putsa upp den skamfilade revolutionära skölden i Sovjet.
Han hade också en häftig sammandrabbning med Ernst Thälmann, som var rädd för att förlora ansiktet om teserna antogs utan de tyska ändringsförslagen, angående de senaste händelserna i det tyska partiet. Trotskij hade inget till övers för delegater som bara var ute efter beslut som tog hänsyn till en tilltufsad egenkärlek; han påminde dem om att det fanns viktigare intressen och hänvisade till sina egna erfarenheter:
Jag vet av egen erfarenhet hur obehagligt det är att inte få rätt inom partiet eller Internationalen. Men, kamrater, jag tror att det för er situation i Tyskland är bäst att vi talar klarspråk... Kongressen måste tala om för de tyska arbetarna att ett misstag begåtts och att partiets försök att spela en ledande roll i en stor massrörelse inte varit särskilt lyckosamt. Men det räcker inte. Vi måste tala om att detta försök misslyckades fullständigt i detta avseende och att det kan leda till fullständig katastrof för detta storartade parti om det upprepas... Det är vår plikt att klart och tydligt säga, att vi anser att offensivfilosofin utgör den största faran. Och i dess praktiska tillämpning är den det värsta av politiska brott.[42]
Avslutningsvis vände han sig till sina vänsterkritiker. Som alltid var han lidelsefullt angelägen om att övertyga och få med sig andra, höja debattnivån och försökte krossa det sekteristiska mentala universum som han ansåg att motståndarna stängt in sig själva i:
Ni har brutit med opportunisterna och är i färd med att gå framåt, men titta er då runt omkring! I denna värld finns inte bara opportunister utan också klasser. Vi har det kapitalistiska samhället, polisen, armén och specifika ekonomiska förhållanden... Det är en komplex värld, där det är mycket svårt att inte gå vilse... För att lösa detta problem, måste man kunna förena statistikens kyliga språk med det revolutionära våldets beslutsamma vilja.[43]
Några veckor senare gjorde han ett bokslut över tredje kongressen vid ungkommunisternas kongress. Han försökte visa dem vidden av de framsteg kongressen gjort på det teoretiska området. Internationalens kongress hade visat att kommunisterna ständigt är övertygade om att kunna ”inte bara rädda civilisationen, en produkt av hundratals generationer, utan också höja den till en långt högre utvecklingsnivå”.[44] Men han påpekade också att inget skedde automatiskt och att bourgeoisien, som fått civilisationen att blöda, också kunde störta mänskligheten i nedgång och förfall.
När han talade om lärdomarna från kongressen var det nödvändigheten att erövra massorna som han framhöll. Den tid då man kunnat hoppas på blixtrande segrar och lätterövrade framgångar var förbi. Kommunisterna måste fördubbla sitt tålamod och inse att erövringen av massorna också måste genomgå ett stadium av kamp i det fördolda, där arbetarna långsamt kunde vinnas över inom fackföreningar, som ursinnigt försvarades av en byråkrati som där hämtade både makt och privilegier.
I ett anmärkningsvärt tal inför lokala partiaktivister i Moskva i juli 1921 föreslog Trotskij att tredje kongressen skulle ses som ”en skola i revolutionär strategi” och återkom till det breda historiska perspektiv han talat om inför ungkommunisterna. Han vände sig mot mekaniska tolkningar av marxismen, något som även florerade i kommunisternas led, och ifrågasatte all automatik i samhällsutvecklingen och människosläktets marsch framåt mot kommunismen. Han påminde om att ett samhälle, ett folk, en nation, en stam ofta förgäves försökt resa sig mot ett ekonomiskt system som hamnat i en återvändsgränd, men att de misslyckats och slutligen upplösts, i brist på att en ny klass lyckats stiga fram. Detta infantila perspektiv måste man göra sig av med: Mänsklighetens framtid är inte fastlagt på förhand:
Mänskligheten kan inte stå stilla..., dess jämvikt är instabil, ett samhälle som inte kan avancera faller tillbaka och, om det inte finns någon klass som kan leda det uppåt, bryter samhället ihop och vägen till barbari öppnas.[45]
Proletariatets kamp var långt ifrån linjär och enkel. Det räckte inte att konstatera att bourgeoisien historiskt sett var dömd: För att proletariatet skulle segra måste denna bourgeoisie verkligen besegras och störtas. Det var, enligt Trotskij, den viktigaste lärdomen av Tredje kongressens ”revolutionära strategi”.
Denna kongress, som kom strax efter den mödosamma fackföreningsdebatten och en smärtsam konflikt med Lenin, fick för Trotskij en avsevärd betydelse. Hans block med Lenin mot vänsteravvikarna inom Internationalen hade på sätt och vis utgjort en revansch för de slag han under några månader fått ta emot av Zinovjev. Och genom att försvara Trotskij hade Lenin visat hur högt han satte deras ”block”.
* * *
Vid kongressen 1921 återtog Trotskij sin plats i främsta ledet inom Tredje internationalen och han fortsatte att ha en framträdande roll resten av 1921 och 1922. I december 1921 inledde Internationalens exekutivkommitté kampen för enhetsfrontspolitiken som han var nära förknippad med.
Som rådgivare åt det franska partiet gav han sig in i kampen mot dess ledning, som gjorde motstånd. Men han nådde snabba och övertygande framgångar. O-L Frossard lämnade ledningen tillsammans med flera journalister och frimurare. I gengäld anslöt sig författaren Henri Barbusse, skyttegravarnas skildrare, Pierre Monatte, symbolen för arbetarnas internationalism, och André Marty, hjälten från matrosupproret på Svarta havet, till kommunistpartiet. För Trotskij hade de franska kommunisterna fått en verklig ”nystart”.
Enhetsfrontspolitiken ledde också till övertygande framgångar för det tyska kommunistpartiet och framhävde de goda utsikter det hade: I Tyskland fanns nu för första gången utanför Sovjetunionen ett kommunistiskt massparti. Till och med ett maktövertagande tycktes möjligt via övergångsparoller som ”arbetarregering” vilket sågs som själva målet för arbetarnas enhetsfront.
Den 20 oktober 1922, fortfarande inför partimedlemmarna i Moskva, drog Trotskij – som just ägnat fyra veckor åt att förbereda huvuddragen i bolsjevikpartiets hållning vid Kominterns fjärde kongress – upp de stora linjerna:
Ni europeiska kommunister måste gå ut bland massorna innan ni ställer frågan om att ta makten; ni måste lära er att rätta till era misstag; ni måste kunna erövra massorna.[46]
Kominterns fjärde kongress ägde rum mellan den 5 november och 5 december 1922, under den sista period då Lenin till hälften kunnat återuppta sin intellektuella verksamhet och då han störtade sig in i kampen för att få veta sanningen om den georgiska affären och var på väg att skapa ett nytt block med Trotskij. Lenin hade bett Trotskij att förbereda en betydande del av kongressen och denne hade för detta ändamål fått fyra veckors tjänstledighet från början av september.
Det var sedan Lenin gett honom förnyat förtroende som Trotskij fick ansvaret för att lägga fram en rapport om NEP till Kominterns fjärde kongress. Lenin uttryckte sin belåtenhet med hans arbete, vilket störde många. Han lade även fram resolutioner om frågor som tillhörde hans egna områden, bl. a. om ”den franska frågan”. Han överlät till Zinovjev och Radek att fäktas om strategiska frågor, som mer direkt handlade om Tyskland, försvaret av arbetarenhetsfronten och parollen ”arbetarregering”.
När han presenterade rapporten inför kongressen framgick också hans uppfattning om vad kongressen borde utmynna i. De revolutionära perspektiven kvarstod, även om han avsevärt fått korrigera tidigare förväntningar. Den avgörande fördelen, som förblev ett av periodens viktigaste framsteg, var att Sovjetryssland och Kommunistiska internationalen existerade, med de enorma fördelar som ett internationellt program och val av ett centralt organ innebar.
Det senare hade, enligt Trotskij, två väsentliga uppgifter: Den första var kampen mot centristiska tendenser inom Internationalen – t.ex. inom det franska partiet – och den andra, som redan framhållits som brådskande av kongressen innan, ”att påverka den absoluta majoriteten av arbetarklassen”. Och han pekade på en konkret del av den uppgiften när han återgav hur kongressen – snarast dess ”tyska kommission” – svarat på de tyska socialdemokraternas förslag om en socialistisk-kommunistisk koalition i delstaten Sachsen:
I Komintern gav vi följande svar: Om ni, tyska kommunistiska kamrater, är av uppfattningen att en revolution är möjlig i Tyskland de närmaste månaderna, då skulle vi råda er att delta i en koalitionsregering i Sachsen och där utnyttja era regeringsposter för att främja era politiska och organisatoriska uppgifter och i viss mening omvandla Sachsen till ett kommunistiskt övningsfält, för att få ett starkt revolutionärt fäste under förberedelserna inför revolutionens annalkande... Men som läget är nu, skulle ni i Sachsen förvandlas till ett maktlöst bihang, eftersom regeringen i Sachsen själv är maktlös gentemot Berlin och i Berlin sitter en borgerlig regering. Det tyska kommunistpartiet var helt överens om detta beslut och förhandlingarna avbröts.[47]
För de ryska partimedlemmarna förklarade Trotskij, fem år efter Oktoberrevolutionen, den europeiska revolutionens framtidsutsikter:
Den europeiska revolutionens timme kommer kanske inte att slå i morgon. Det kommer att gå veckor och månader, kanske flera år, där vi förblir världens enda ”arbetar- och bondestat”. I Italien har Mussolini segrat. Har vi några garantier för att inte en tysk Mussolini segrar i Tyskland? Inga alls. Det är fullt möjligt att en långt mer reaktionär regering än Poincarés kommer till makten i Frankrike... Innan man...knuffar fram sina Kerenskij är bourgeoisien kapabel att leta upp några Stolypin... Det kommer att bli förspelet till den europeiska revolutionen, under förutsättning att vi kan hålla oss kvar, förutsatt att Sovjetstaten kan hålla sig upprätt och följaktligen, framför allt, förutsatt att vårt parti kan hålla ut hela vägen.[48a]
* * *
Märkligt nog var Trotskijs internationella prestige större än någonsin inom Internationalen i ett läge då hans ställning inom det ryska partiet försvagats avsevärt.
Före kriget hade han varit lika känd, om inte mer, som Lenin i den internationella socialistiska rörelsen och för världen hade han tillsammans med Lenin förkroppsligat Oktoberupproret och sovjetregimen. Han var en bevingad talare och hans penna var guld värd vid Internationalens kongresser, där sannolikt de flesta aktivister ansåg honom överskugga Zinovjev, som ändå var Kommunistiska internationalens ordförande.
Inom Internationalen hade han inte lidit något nederlag och aldrig blivit skarpt tillrättavisad av verkligheten. Han hade förblivit en av dess ledare och läromästare med en auktoritet och en djärvhet som imponerade på alla.
Den 6 mars 1923 fick Trotskij en kopia på Lenins brev till Mdivani och dennes georgiska kamrater. Samtidigt fick han veta att Lenin, som oroade sig för sitt hälsotillstånd, ändrat sig beträffande sitt första beslut att inte informera Kamenev, som just var på väg till Tbilisi för att delta i den georgiska partikongressen. Han ringde då genast Kamenev för att överlämna den dossier han fått av Lenin. Kamenev å sin sida hade av Krupskaja fått höra att Lenin skrivit ett brev till Stalin där han hotade att bryta de personliga kontakterna. I Mitt liv uppehåller sig Trotskij ganska länge vid detta möte:
Kamenev var en tillräckligt erfaren politiker för att omedelbart inse, att det för Lenin inte bara handlade om Georgien, utan Stalins hela roll i partiet.[49]
Kamenev, skrev han, blev ”mycket upprörd och blek. Han kände hur marken gled undan honom. Han visste inte på vilket ben han skulle stå, åt vilket håll han skulle vända sig”.[50] Nu när Lenin hade tagit ställning, upptäckte Kamenev, som alltid höll sig i Zinovjevs kölvatten, och som befann sig i en de facto-allians med Stalin mot Trotskij, att han hamnat i en farlig sits. Trotskij lugnade honom och bad honom även lugna sina vänner:
Men märk mina ord och låt dem gå vidare till andra, att ingenting är mig mera främmande än att på kongressen inleda en kamp för att söka uppnå några organisatoriska förändringar. Jag håller på status quo. Om Lenin skulle kunna lämna sjuksängen före kongressen, vilket det inte är mycket hopp om, kan vi ännu en gång gemensamt dryfta denna sak. Jag är emot Stalins avsättning och Ordzjonikidzes exklusion, liksom jag är emot att Dzerzjinskij fråntas ledningen av kommunikationerna. Men i huvudsak är jag fullständigt enig med Lenin. Jag vill, att den nationella politiken ändras radikalt, att förföljelsen mot Stalins motståndare i Georgien omedelbart inställs, att man upphäver det administrativa trycket från partiets sida, att man intar en fastare kurs när det gäller industrialiseringen och strävar efter ett hederligt samarbete ledarna mellan. Stalins resolutionsförslag om den nationella frågan är inte värt någonting... Jag har gjort en del ändringsförslag till Stalins resolution för att göra det lättare för honom att ändra politik. Men den ändringen måste vara radikal och ske omedelbart.[51]
Trotskij, som i och med att han fått stöd av Lenin befann sig i en styrkeposition, kunde på samma gång vara storsint och krävande. Han krävde att Stalin i ett brev skulle be Krupskaja om ursäkt och ändra inställning gentemot henne. Han bad Kamenev att på konferensen i Tbilisi verka för att stödet till Stalins georgiska vänner drogs tillbaka. Stalin var inte omedgörlig utan skickade brevet till Krupskaja. Kamenev lyckades i Tbilisi inte vända läget men – tvärtemot vad det står i Mitt liv – förhöll han sig där helt korrekt mot Stalins motståndare.[52]
Men detta handlade egentligen bara om småsaker. Det viktiga var att Trotskij avstod från att hålla fast vid Lenins förslag om sanktioner mot Stalin, att han föreslog att man skulle behålla status quo och inte ifrågasatte den sammansättning av ledande organ som gjort det möjligt för trojkan att få igenom sin linje mot Lenins vilja.
I själva verket står det klart att Trotskij bestämt sig – den 5 eller 6 mars 1923, det har ingen större betydelse – för att inte inleda den strid han planerat tillsammans med Lenin. Nyheterna om dennes hälsa var inte goda. Dagen efter drabbades han av en ny hjärnblödning. Det ser ut som att Trotskij därigenom avstod från en seger som ännu låg inom räckhåll. I Mitt liv erkände han detta:
Om jag inför Tolfte kongressen agerat i enlighet med Lenin-Trotskijs ”block” mot den stalinistiska byråkratismen, tvivlar jag inte på att jag skulle ha segrat, även utan Lenins direkta medverkan i striden.[53]
Förklaringen till denna vägran – i viss mening snarare en lång tvekan – att ta upp kampen utan Lenin, efter att de båda kommit överens om att göra det, ligger förmodligen i en osäkerhet om hur hans initiativ eventuellt skulle tolkas:
Idén om ett ”block mellan Lenin och Trotskij” mot byråkraterna och folket inom apparaten var i det läget bara känd av Lenin och mig själv, de andra medlemmarna av politbyrån kände bara till den helt vagt. Ingen kände till Lenins brev om den nationella frågan eller hans ”testamente”. Mitt agerande kunde uppfattas, eller, mer exakt, framställas som en personlig kamp för att ta Lenins plats i partiet och till och med inom staten. Jag kunde inte tänka på detta utan att rysa. Jag ansåg att det kunde leda till en demoralisering i våra led som kunde stå oss dyrt, även i händelse av seger.[54]
Trotskijs inställning gjorde det lättare för Stalin att ta sig ur det underläge han befann sig i. Den tillät honom till och med att mycket snabbt gå till motattack. Trots Kamenevs insatser hade kongressen i Tbilisi slutat med nederlag för Mdivanis och Macharadzes tendens med 124 röster mot 20.
Var det för att kompensera detta nederlag som Trotskij den 20 mars publicerade en artikel om den nationella frågan i Pravda? Där varnade han för uppfattningen, som var utbredd i partiet, att den automatiskt hade lösts genom maktövertagandet. Han framhöll att nationella tendenser uppträdde bland icke-ryssar i partiet och betonade att det var priset för ”stormaktsmentaliteten inom regeringsapparaten i allmänhet och till och med i vissa hörn inom partiet”.[55] Denna förmildrade version av Lenins kommentarer om nationella frågan hade ingen direkt måltavla, men det var tillräckligt störande för dem som åsyftades utan att nämnas. På centralkommitténs möte inför tolfte kongressen agerade Trotskij förgäves till förmån för några mindre korrigeringar i den georgiska frågan. Han krävde att Ordzjonikidze – som Lenin ville utesluta två år ur partiet – inte längre skulle ansvara för den, ifrågasatte den kaukasiska federationen – som han betecknade som en centralistisk institution förklädd till federalism – försvarade den georgiska ”minoriteten”, som han ansåg vara offer för en felaktig linje, men uppnådde ingenting.[56]
Kvällen innan kongressen inleddes inträffade en incident som gjorde det möjligt att bedöma den obekväma position han själv hamnat i efter sina storsinta uttalanden inför Kamenev. Den 16 april 1923 återvände Fotieva, Lenins sekreterare, efter att ha varit sjukskriven och skrev både till Trotskij och Kamenev för att påminna dem om hur viktigt Lenins brev i den nationella frågan – som Trotskij hade en kopia av[57] – var. Hon påminde om att Lenin skrivit detta brev till Trotskij för att denne skulle försvara deras gemensamma inställning, antydde att hon inte fått några nya instruktioner av Lenin beträffande detta dokument och ställde frågan om hur man skulle agera.
Fotievas fråga hade dubbel innebörd: Varför hade inte Trotskij vidarebefordrat detta brev till någon annan än Kamenev? Skulle man offentliggöra det nu? Kamenev informerade politbyrån och ansåg att brevet skulle publiceras. Trotskij befann sig i en svår situation. Adam B Ulam sammanfattar den på följande sätt:
För det första hade han dolt Lenins brev för politbyrån. För det andra hade han svikit Lenin, han hade inte tagit den strid Lenin uppmanat honom till.[58]
Motståndarna i politbyrån kunde faktiskt gå till angrepp. Antingen hade han svikit Lenins förtroende genom att hemlighålla ett brev där denne uttalade sig om en avgörande fråga, eller också hade han behållit en kopia för att vid lämpligt tillfälle kunna utnyttja den i fraktionskampen. Hans första svar tydde på en viss osäkerhet: Han försäkrade att han inte känt till Lenins direkta avsikter i frågan, förutom att denne vänt sig till honom. Han tillade att centralkommittén nu måste informeras och därmed befria honom från detta ansvar, även om han bestämt sig för att hemlighålla brevet.[59]
Stalin tvekade inte. I en deklaration till centralkommittén uttalade han sin ”förvåning” över att Trotskij hemlighållit en text av sådan betydelse för ledningen. Han sade sig vara anhängare till en publicering men ansåg samtidigt att detta var omöjligt på grund av att Lenin inte haft tid att korrigera den. Han lät dessutom förstå att rykten och skvaller redan cirkulerade bland delegaterna, där en del redan hade kännedom om texten.[60]
Trotskij reagerade häftigt och hotade med att vända sig till kontrollkommissionen.[61] Stalin lovade att komma med ett ”beriktigande”, vilket han tycks ha glömt att göra. Lenins kommentarer i den nationella frågan överlämnades slutligen till centralkommitténs medlemmar och en liten grupp speciellt utvalda delegater. Trotskij, som misstänktes för att ha försökt hemlighålla ”dokumentet”, var nu dessutom berövad möjligheten att citera det och följaktligen att använda det i de politiska striderna. Det skulle inte offentliggöras förrän... 1956.
Tolfte partikongressen öppnades den 17 april 1923 i en stämning av kris och rykten. Det hade förekommit olika sorters manövrer när rapportörerna utsågs. Trotskij hade sagt att den politiska rapporten i Lenins frånvaro borde presenteras av partiets generalsekreterare, Stalin. Denne hade hävdat att det borde göras av den mest populäre ledaren, Trotskij – vad som låg bakom dessa artighetsgester är oklart. Centralkommittén utsåg till sist Zinovjev att lägga fram rapporten om det politiska läget, medan Stalin tog sig an den nationella frågan och Trotskij de ekonomiska problemen.
Den amerikanske historikern R V Daniels påpekar att kongressen, som pågick en vecka, inte bara var den första som hölls i Lenins frånvaro, utan också den sista där delegaterna kunde uttrycka sina åsikter direkt från talarstolen och inte läsa upp en förberedd text.[62] Det handlade i själva verket om en kongress omsorgsfullt förberedd av Stalinfraktionen, som använt hela sin tyngd för att utse sina anhängare till delegater. Att Stalin fick flest applåder, inte bara jämfört med Trotskij utan också Zinovjev, var ett tecken på sekretariatets roll i förberedelserna och till vilket läger majoriteten av delegaterna hörde. Några röster höjdes dock med kritik av regimen och metallarbetaren V V Kosior, gammal ”decist”, förklarade att kritik av organisationen i det rådande läget blivit allt svårare att framföra.[63]
I sin rapport om den nationella frågan måste Stalin givetvis ta upp den georgiska frågan. Han gjorde det med yttersta försiktighet. I principfrågan upprepade han alla de teman Lenin dragit fram och även han fördömde särskilt ”stormaktschauvinismen” och ”antiproletära och reaktionära” åsikter som framfördes av dem som ansåg att upprättandet av Sovjetunionen var ett steg mot att avskaffa ”nationella republiker”, som, hävdade han, i stället borde få möjlighet till ”fri utveckling”. Men han bemödade sig om att framställa fakta och personer i ett för sig själv fördelaktigt ljus. Det var, sade han, ”nationalisterna” som hade startat fientligheterna. Han stödde sig framför allt på besluten vid konferensen i Tbilisi, som med överväldigande majoritet godkänt en politik som, sade han, överensstämde med de principer han lagt fram.[64] Mdivani och Macharadze protesterade förgäves mot ”desinformationen” och hävdade att de haft stöd av Lenin för sina ställningstaganden. Men de fick inget gehör på kongressen, som såg frågan som ett lokalt gräl av underordnad natur, eftersom alla tycktes överens i grundfrågorna.[65]
Två anföranden skulle ändå klart inrikta sig på den nationella frågan. Rakovskij, ledare för regeringen i Ukraina, fick vid flera tillfällen kongressen att muttra missbelåtet när han tog avstånd från ”den smygande stormaktschauvinismen hos det ryska folket som aldrig känt av nationellt förtryck”.[66] Han kritiserade konkret Stalins nya åsikter om Sovjetunionen och försäkrade kongressdeltagarna att de icke-ryska republikerna måste föra en daglig kamp för att kunna överleva mot den centrala administrationen. Bucharin gick till än hårdare attack och angrep öppet både Stalin och Zinovjev. Han förklarade att Lenins varningar inte bara riktade sig mot ”avvikare” utan mot ”ryska chauvinister” som han, om han varit närvarande, skulle ha gett en läxa, som de inte skulle ha glömt tio år efteråt.[67]
Trotskij däremot teg. Mer än så. Han höll sig borta under debatten om den nationella frågan med hänvisning till att han måste förbereda sin egen rapport. Den 1 maj 1923, några dagar efter det att kongressen avslutats, publicerade han i Pravda en artikel i form av en dialog där kongressresolutionerna kommenterades och där han betonade bandet mellan den nationella frågan och bondefrågan. Men på kongressen höll han tyst. Otvivelaktigt hade han, i enlighet med sin kompromiss med Kamenev den 6 mars 1923, bestämt sig för att dröja med att inleda stridshandlingarna tills han var fullt säker på Lenins hälsotillstånd. Men det går inte att komma ifrån att han därmed också bröt löftet till Lenin att på tolfte kongressen försvara deras gemensamma linje i den georgiska frågan.
Skälen till denna hållning är långt ifrån klara. Man kan dock anta, oavsett de problem som den georgiska frågan tydde på och det faktum att en nedlagd röst inte skulle skada hans kontakter med de georgiska kommunistledarna, att Trotskij ansåg att den viktigaste striden handlade om ekonomin, där han i ledningens namn kunde vinna en seger för sina idéer om den praktiska tillämpningen av NEP.[68]
Han började med att påminna om att NEP handlade om en strid. Det som stod på spel kunde sammanfattas i formeln: mot kapitalism eller mot socialism? Konkret kunde frågan i dag sammanfattas i frågan: Vem hade tjänat på produktivkrafternas tillväxt, arbetarstaten eller privatkapitalet? På denna kongress hyllade Trotskij NEP för två betydande framsteg: först att ekonomin återhämtat sig och därefter att lönerna höjts, ”ett villkor för att stärka proletariatet”.
För honom handlade den kommande perioden främst om att fortsätta att väcka liv i ekonomin. Det kunde man bara uppnå genom att stärka städerna och landsbygden – i konkreta ekonomiska termer att stärka banden mellan den nationaliserade industrin och bondemarknaden. Och konkret stod frågan: Hade bönderna tillgång till industriprodukterna? Med andra ord, vad var skillnaden mellan priserna inom industrin och priserna inom jordbruket, hur såg förändringarna ut mellan de ena och de andra? På kongressen visade han upp ett diagram där jordbrukspriserna sjönk medan de steg inom industrin – och att de båda kurvorna antog formen av en sax, en beteckning som skulle få genomslagskraft. Trotskij konstaterade att bönderna nu betalade tre gånger mer för industriprodukter än de gjort 1913. Detta hån mot alliansen var i hans ögon ekonomins avgörande problem. Han drog slutsatsen att det var absolut nödvändigt att få ett slut på denna situation och att stänga saxen.
Vad fanns det för botemedel? Han angav dem på ett brutalt sätt – och med uttryck som skulle uppröra mer än en administratör:
Vi måste göra oss av med denna svarta magi i kalkylerna som innebär att stölder, plundring och förskingring av allmänna fonder sker med hjälp av statliga fonder, tack vare godtyckliga och felaktiga beräkningar och det sker så mycket lättare som det inte finns någon som helst bokföring... Vi har varit med om tvångsrekvisitionernas tid... och därefter spekulationens. Nu är jag rädd för att vi kommit till kalkylernas epok.[69]
Målet var att ”skapa ett bokföringssystem som inte skyddade plundring och upprätta en prispolitik som gjorde det möjligt att ingripa på marknaden”.
Trogen den hållning han intagit sedan NEP införts försvarade Trotskij tanken på att utrikeshandeln skulle organiseras utifrån industrins intressen och planer, vilket givetvis innebar att monopolet skulle behållas. Han sade att krigskommunismen tillgodosett arméns och arbetarnas grundläggande behov men att den inte klarat av att organisera ekonomin:
Vi har klart erkänt att det på grund av vårt lands låga ekonomiska nivå inte gick att bygga upp ekonomin enbart genom centraliserad planering … Vi vände oss då till marknadens demon.[70]
Han ansåg att en avgörande orsak var att en del av dem som skötte ekonomin hyst överdrivna förhoppningar om marknaden. Denna skulle obestridligen kunna göra det möjligt att på 10 eller 20 år återuppbygga den tunga industrin. Men då skulle det röra sig om en privatägd kapitalistisk industri, vilket innebar att man skulle gå utöver NEP som begränsade antalet anställda i privata företag. Enligt Trotskij hade krisen 1921 inte främst varit en kris av kapitalistisk typ utan en specifik kris för sovjetsystemet som fötts ur misstag när det gällde beräkningar av bränslebehovet. Krisen 1922, en handelskris, hade inte bara visat på att det saknats avsättning för industriproduktionen utan också att det inte existerade några kanaler för handeln. Det handlade inte bara om ”det fria spelet inom vad man kallar marknadens spindelväv”, utan också ”om vår organisatoriska oförmåga inför dessa lagar”: Kriserna härrörde hädanefter mer från metoderna för planeringen och en dålig anpassning till marknaden som sådan. Det gällde nu för partiet att ta sig an denna fråga och leda denna strid:
Frågan om planeringen ställer ytterst frågan om ledningen... Och ledningen för ekonomin handlar framför allt om planering, d v s förutsägelser och samordning.[71]
Han återkom till vad han redan i åratal sagt om karaktären på den planering han förespråkade: Det rörde sig alls inte om något stelt administrativt system som under krigskommunismen, utan om samordning och prognoser om marknadens villkor å ena sidan och statens arbete å den andra. Den på sikt mest betydande planen var elektrifieringen som gällde för tio år: ”Under tiden består planeringen i att samordna ekonomins olika beståndsdelar”.[72]
Utifrån dessa behov var det nödvändigt att skapa ett speciellt planeringsorgan, ”en generalstab för ekonomin..., ett högkvalificerat organ för att hela tiden och i grunden övervaka alla delar av planen och dess konsekvenser och underställa den den högsta ekonomiska ledningen”; statens plankommission (Gosplan) var i detta avseende av avgörande betydelse. Enligt dessa principer skulle rådet för arbete och försvar ensamt styra ekonomin. Under dess översyn skulle den statliga plankommissionen blicka framåt och ange riktlinjer.[73] Trotskij drog upp perspektiven för NEP och dess slutliga avskaffande:
Vi har återupprättat marknaden och fri konkurrens samtidigt som vi bevarat statens makt, de förstatligade produktionsmedlen och monopolet över utrikeshandeln. Vi visste att vi skulle tvingas mäta oss med marknaden, som vi motarbetade genom att skickligt införa mer och mer planeringselement. Framgångarna för socialismen kan mätas genom utvidgningen av ekonomisk planering på basen av produktivkrafternas tillväxt... Vi införde denna ”nya” politik för att kunna besegra den på dess egen terräng... Med andra ord innebär NEP:s framgångar att slutet närmar sig för den och att den omvandlas till en än ”nyare” politik, d v s en socialistisk politik.[74]
Det saknades engagerade krafter från partiet i de ekonomiska organen och t.o.m. försök från partiet att fördela sina krafter i enlighet med behoven:
Den kommande perioden är det partiet, som tillsammans med de ekonomiska organen, utser ledarna, kontrollerar dem och beslutar om deras befordran. Det är det avgörande inslaget i vårt arbete på det ekonomiska området.[75]
För tillfället var det offensiv som gällde och att koncentrera partiets insatser till ekonomin:
Jag vet inte hur skörden kommer att bli... Men förlorar vi terräng innebär en bra skörd att motståndaren stärks. För en god skörd innebär inte bara att marknaden stärks på bekostnad av den förstatligade industrin, utan också att privatkapitalet stärks. Om vi går med förlust kan vår fiende höja på huvudet och öka vinsterna... Det skulle innebära ett krig om kapitalismens utveckling... Vi kommunister kommer att slåss för varje kvadratmeter av socialismens territorium, varje litet stycke av förstatligat kapital, vår förmåga att förutse framtiden och vår duglighet.[76]
Trotskij använde Marx´ välkända uttryck om ”primitiv kapitalistisk ackumulation”, den plundring som kapitalismens utveckling startade med, och han tillkännagav en period av ”primitiv socialistisk ackumulation..., ett slagord som vi slungar ut inför hela landet och hela partiet i syfte att garantera ekonomisk hälsa och kulturell förnyelse”, och att dra landet ur misär och underutveckling.
* * *
Trotskijs rapport togs inte emot enhälligt av kongressen. Även om den, efter en kompromiss den 6 mars, presenterades som hela ledningens verk väckte den – tyst – ogillande hos Stalin, Zinovjev och deras allierade. Det enda anmärkningsvärda på kongressen var ett inlägg där L B Krasin frågade Trotskij om han var redo att driva liknelsen med den primitiva kapitalistiska ackumulationen så långt att han rättfärdigade kapitalismens ”plundring” i början. Trotskij protesterade häftigt när Krasin citerade Lord Bentincks berömda uttalande om ”att vävarnas ben har fått Indiens slätter att vitna”.[77]
Tolfte kongressen, som hade kunnat innebära strid och kanske avgörande seger för Trotskij, innebar snarast en serie bakslag. Genom rapporten om ekonomin hade han oroat konservativa element och distanserat sig från röda administratörer. Genom sin tystnad hade han för övrigt gjort alla dem besvikna som anlänt i hopp om att få se honom höja arbetardemokratins fana och störta sig in i kampen mot apparaten och den orättvisa behandlingen av kommunisterna i Georgien.
Men hade han för den delen lugnat sina motståndare? Det är tveksamt. Den fruktan han injagade i dem försvann inte genom löften eller ens en veckas tystnad. Den nyvalda centralkommittén – med ett 40-tal medlemmar – innehöll många apparatjiki ur Stalins kundkrets och bara tre av Trotskijs vänner: Rakovskij, Radek och Pjatakov. De som man började kalla trojkan – Zinovjev, Kamenev och Stalin – dominerade politbyrån där Bucharin började närma sig dem. Kontrollkommissionen, som utvidgats enligt Lenins önskemål, kontrollerades också av dem som var trogna sekretariatet, först och främst dess vice ordförande Kujbysjev, som tillhört Tsaritsyngruppen.
Trotskij hade röstat för alla resolutioner vid Tolfte kongressen och på så sätt gått i borgen för den nya ledningen. Att han hållit sig undan striden om Georgien hade gjort honom till fånge hos dem som agerat medan han suttit med armarna i kors. Han har heller aldrig kommit med någon övertygande förklaring till denna självmordsmässiga hållning i ett så avgörande ögonblick. Men i Tyskland var utvecklingen sådan att alla manövrer inom partiapparaten och på kongressen för en tid hamnade i skymundan och öppnade perspektiv för den ryska revolutionen, som varit praktiskt taget stängda sedan början av 1920-talet. Den tyska revolutionen återkom vid horisonten, det var hela det ryska partiet övertygat om.
* * *
Först i mitten av augusti, då en kommunistledd aktionskommitté bland fabriksråden tappade kontrollen över en tredagars strejk och tvingade regeringen Cuno att avgå, började Kommunistiska internationalens ledare att intressera sig närmare för Tyskland, där en i alla avseenden ovanlig situation uppstått efter årsskiftet.
Franska och belgiska trupper hade ockuperat Ruhrområdet den 11 januari 1923, vilket utlöst en svår kris. Dess mest spektakulära drag var förmodligen den galopperande inflationen, som från de första månaderna av ockupationen fick katastrofartade proportioner. På sommaren 1923 hade marken tappat så mycket i värde att den var praktiskt taget oanvändbar förutom för löneutbetalningar och allt handelsutbyte skedde i guld eller utländska valutor.
Förmögenheter skapades och försvann från en dag till nästa. Småbourgeoisien i sin helhet var fullständigt utplundrad. Arbetarnas löner, som ändrades allt oftare, utjämnades nedåt och utgjorde bara en fjärdedel av förkrigstidens. Till det kom arbetslöshet och hungersnöd i städerna. Arbetarklassen, löntagarna i ordets vidaste bemärkelse, förenades i fråga om resurser på sätt och vis längst ner på botten, var rätt och slätt utraderad av den dubbla effekten av markens fall och löner som bara gav dem ytterst små fördelar.
De traditionella organisationerna – fackföreningarna och socialdemokraterna – rasade samman. Deras enorma resurser, som grundats på de miljoner mark fackligt anslutna hade betalat in var inte längre mer värda än vad pappret vägde. Armén och polisen hade drabbats av utarmning och befann sig i upplösningstillstånd. Kommunisterna värvade medlemmar av alla krafter, gick framåt inom fackföreningarna, speciellt i avgörande sektorer som metallindustrin. De intog även betydande ställningar i nya organisationer som fabrikskommittéer och kontrollkommittéer – som redan räknade 25 000 medlemmar i Preussen, när den socialdemokratiska regeringen förbjöd dem och tvingade ut dem i underjordiskt arbete.[78]
Med stor disciplin hade de tyska kommunisterna tillämpat Internationalens paroller om att vinna massorna. Första halvåret 1923 ansåg ledarna att de inte stod långt ifrån att ha erövrat en majoritet av arbetarklassen. Nu förberedde de sig på en kamp mot nationalister och extremhöger om inflytandet över den småbourgeoisie som rasade över utarmningen och ”den nationella förödmjukelse” som Versaillesfördraget och Ruhrockupationen hade inneburit. Inom kommunistpartiet fanns en vänster, som i grunden utgjordes av arvtagare till vänsteravvikarna 1921 och anhängare till offensivteorin. Nu hävdade den ständigt att tiden var inne för att ta makten. Högern under partiledaren, muraren Heinrich Brandler, nöjde sig med att gå försiktigt framåt gentemot vänsterns ledare, Ruth Fischer och Arkadi Maslow, enligt de riktlinjer som Internationalens fjärde kongress dragit upp. För partiledningen i Tyskland, liksom för Internationalens ledning, stod Tyskland på randen av en revolution, som dock kunde dröja ett år eller ännu längre.
När kommunistpartiets ledning, sedan den ”antifascistiska” demonstration som planerats till den 29 juli 1923 hade förbjudits, vände sig till Internationalen var ryssarna oeniga. Radek, som för tillfället var ansvarig på byrån i Moskva, ansåg att man inte fick ”driva på för snabbt”. Han tog dock kontakt med de övriga som befann sig på semester. Zinovjev och Bucharin ansåg att demonstrationen måste genomföras, Stalin att ”tyskarna måste hållas tillbaka” medan Trotskij, i brist på tillräckligt med informationer, svarade att han inte kunde ta ställning. Det tyska partiet organiserade slutligen en rad möten.[79]
Augustistrejken spred sig som en löpeld och ledde till regeringens fall, och blev en brutal påminnelse för de ryska ledarna om att ett nytt läge uppstått.[80] Från sin semester i Kaukasus skrev Zinovjev den 15 augusti, att en revolutionär kris närmade sig och med den det ögonblick då vad som fordrades var ”djärvhet, åter djärvhet och än mer djärvhet”. Bucharin var övertygad och Radek lät sig övertygas. Trotskij hade nu fått information direkt av två tyska kommunistledare, Walcher och Enderle, och var för att man skulle förbereda upproret.[81]
Den ryska politbyrån, som adjungerat några experter – bl. a. Pjatakov och företrädare för Internationalen, Radek och Kuusinen, och det tyska partiet, Hoernle och Walcher, samlades den 23 augusti. Radek, som var föredragande, ansåg att den tyska revolutionen just gått in i en högre fas. Trotskij bjöd över: Man måste omedelbart börja förbereda upproret. Zinovjev var kanske inte lika kategorisk om tidsordningen, men anslöt sig, liksom den i vanlig ordning entusiastiske Bucharin. Stalin var skeptisk, kom med invändningar och talade mer om våren 1924, men insisterade inte när de övriga var eniga. Beslutet fattades. Politbyrån var övertygad om att det avgörande ögonblicket närmade sig.[82] Den utsåg en kommission med fyra medlemmar, ”den tyska kommissionen”, för att övervaka arbetet och i enlighet med dess anvisningar sammankallade Internationalens ledning ett hemligt möte i Moskva för att förbereda en tysk oktober. Ryssarna hade övertygat hela Internationalen.[83]
Trotskij befann sig som upprorsspecialist i centrum för förberedelserna. På några dagar förändrades stämningen i partiet, och i varje fall i de stora städerna, inför perspektivet av en seger som förväntades bryta de ryska kommunisternas isolering och skapa ”ett block på 200 miljoner människor” som skulle göra det möjligt att ”erövra världen”. De unga – och i första hand de unga arbetare som börjat på Rabfaki, arbetarfakulteterna vid universiteten – mobiliserades, och återskapade entusiasmen från 1917. En feberaktig stämning rådde vid massmöten där pengar samlades in till kriget och ”en tysk spannmålsreserv” skapades.[84]
Olika debatter vävdes in i varandra under förberedelserna. Zinovjev ville till exempel att arbetarråd efter sovjetmodell skulle väljas före maktövertagandet. Trotskij höll inte med: Han ansåg att fabrikskommittéerna under de närmaste veckorna utan vidare kunde spela samma roll som sovjeterna i Ryssland, och att val till sådana kunde ske senare. Det var denna uppfattning, som också delades av den tyske ledaren Brandler, som segrade.[85]
Det blev också en livlig debatt om datumet för upproret. Radek och Brandler motsatte sig att man bestämde något datum på förhand.[86] Trotskij föreslog den 7 november och i Pravda utvecklade han sina argument:
Revolutionen innehåller ett starkt inslag av improvisation, men är inget för fatalister, amatörer och dumbommar. Segern uppstår ur en korrekt politisk analys, en korrekt organisering och beslutsamhet att kunna rikta det avgörande slaget.[87]
Den allvarligaste oenigheten rörde en personfråga. Brandler, som hyste ett enormt förtroende för Trotskij, krävde att mannen bakom oktober 1917 skulle skickas till Tyskland för att på plats leda det uppror, som han dragit upp de stora linjerna och detaljerna för. Zinovjev motsatte sig förslaget, som i händelse av framgång definitivt skulle ha säkrat Trotskijs auktoritet inom Internationalen. Han hävdade att bara Internationalens ordförande kunde ges ett sådant ansvar och föreslog sig själv. Saknade de förtroende för honom? Fruktade man att ett nederlag skulle kompromettera även dem? Hur som helst nöjde sig hans bundsförvanter i trojkan med en kompromiss: Den tyska kommissionen, där Radek, Pjatakov, Unschlicht och Schmidt ingick, skulle bege sig till Tyskland strax före upproret och på plats ansvara för de viktigaste besluten.[88]
Förberedelserna av upproret, där inte en detalj lämnats åt slumpen, var förmodligen ett mästerverk i sitt slag i detaljrikedom. En militär apparat (M-Apparat) skulle konstrueras, landet delades in i militär-politiska områden, militära instruktörer skickades ut, proletära garden upprättades, vapen köptes in. Det tyska partiet å sin sida mobiliserade sina medlemmar, kadrerna övergick till underjordisk verksamhet och tilldelades stridsposteringar.[89]
Ruth Fischer, som kallats till Moskva för att representera vänstern i det tyska partiet under förberedelserna, har levande skildrat Brandlers avresa från Moskva till Tyskland den 9 eller 10 oktober:
När jag kom ut från Kreml såg jag Trotskij ta farväl av Brandler, som han följt från sin bostad inne i Kreml till Troitskijporten – en ytterst ovanlig artighetsgest. De stod där i hösteftermiddagens skarpa ljus, den tjocke Brandler i sin skrynkliga kostym och den elegante Trotskij i sin välskurna Röda arméuniform. Efter de avslutande orden kysste Trotskij på ryskt vis Brandler ömt på båda kinderna. Jag som kände båda två väl såg att Trotskij var verkligt rörd; han kände det som att han önskade den tyska revolutionens ledare lycka till strax före storslagna händelser.[90]
Handlingsplanen hade antagits de sista dagarna i september. Kommunisterna skulle gå med i regeringarna i Sachsen och Thüringen, som leddes av vänstersocialdemokrater, som därigenom blev ”arbetarregeringar” enligt Internationalens program. I Sachsen blev Brandler medlem i den regering som leddes av vänstersocialdemokraten doktor Zeigner. De kommunistiska ministrarna skulle utnyttja sina poster för att beväpna proletariatet, på plats skapa bastioner och mobilisera hela arbetarklassen till deras försvar. Upproret skulle sättas igång i hela landet genom en generalstrejk till försvar av ”arbetarregeringarna”.
* * *
De första stegen mötte inga hinder. Den 19 oktober gav den tyska regeringen general Müller order om att återupprätta ordningen i Sachsen – en åtgärd som givetvis avsåg att komma åt de kommunistiska ministrarna. Den 21 oktober planerades ett möte i Chemnitz med fabrikskommittéerna i Sachsen. Kommunisternas plan var att man där skulle uppmana till generalstrejk i hela landet för att försvara arbetarnas Sachsen och ge signalen till uppror i hela Tyskland.
Den 19 oktober tog Trotskij till orda inför den kongress landsortens metallarbetare höll i Moskva:
Vi står inför månader och veckor som sällan får upplevas under tusen år och kanske är utan motstycke i historien. Före Oktoberrevolutionen betraktade vi den stora franska revolutionen och de händelser som följde, inklusive Napoleonkrigen, som det för oss största och närmaste. Men de händelserna var oerhört betydelselösa vid sidan av vad som nu förestår i Centraleuropa. Den proletära revolutionen är på väg i Tyskland.[91]
Trotskij ansåg alla villkor uppfyllda för att denna revolution skulle segra. Tyskland var ett utvecklat land med en starkt koncentrerad industri, där det skulle vara lättare att organisera ekonomin än i Ryssland. I Ryssland fanns 3 miljoner arbetare av totalt 150 miljoner invånare, i Tyskland fanns 15 miljoner industriarbetare och 3 miljoner jordbruksarbetare av sammanlagt 60 miljoner. Efter kriget hade den tyska socialdemokratin, som blivit en agentur för bourgeoisien, hindrat proletariatet från att ta makten. Men nu var den försvagad och det existerade ett härdat och stridserfaret parti.
Militärt förfogade den tyska bourgeoisien över en armé på 100 000 man, förlagda runt om i landet, en poliskår på 135 000 man som var föga benägna att dö för kapitalismen. Slutligen hade fascisterna 200 000-300 000 frivilliga som leddes av officerare, men Trotskij var övertygad om att de proletära styrkorna inte var dem underlägsna.
För honom var kommunisternas inträde i regeringen i Sachsen ett revolutionärt beslut. Klämda mellan arbetarklassen och kommunistpartiet å ena sidan och hotet från general Müllers trupper inom Reichswehr å den andra, hade de socialdemokratiska ledarna i den sachsiska regeringen uppmanat det tyska proletariatet att försvara Sachsen: inbördeskriget stod för dörren.
Men det var ändå osäkert om de tyska arbetarna skulle kunna behålla makten i rådande internationella läge. Enligt Trotskij var utsikterna gynnsamma. Även om inget var säkert kunde man utgå från att Storbritannien inte skulle intervenera på kontinenten och att ”ett franskt ingripande i ett revolutionärt Tyskland inte bara vore omöjligt utan ren galenskap”. Trotskij trodde heller inte på någon polsk intervention, men om det inträffade, även i form av en blockad mot Arbetartyskland, måste Sovjetryssland vara redo att kämpa:
Vi är redo att betala ett högt pris för freden, men vi kan inte tillåta att vårt land går under ekonomiskt och att det tyska proletariatet dör av svält... Krig är inte önskvärt, inte oundvikligt men det är sannolikt. Och om det kommer blir det ett krig som vi blivit påtvingade.[92]
Inför Transportarbetarfackets kongress den 20 oktober 1923, och på konferensen med de politiska arbetarna inom Röda armén och marinen den 21 oktober, återkom Trotskij till läget i Tyskland, förklarade och argumenterade, mer och längre. Inför transportarbetarna frågade han sig:
Vad kommer att hända i det avgörande ögonblicket? Kommer det tyska kommunistpartiet, efter att ha fått majoritet inom arbetarklassen, att visa sig dugligt, kommer det att visa sig vara tillräckligt härdat, viljekraftigt, beslutsamt för att kunna genomföra en väpnad resning och i strid erövra statsmakten? [93]
Han förklarade att de framskridna delarna av partiet och Internationalen tydligt insett att man inte fick ”invänta” revolutionen som ett objektivt fenomen som måste ”komma”:
Denna revolution har redan kommit, den finns redan runt omkring oss. Men för att den inte ska passera vid sidan av eller ovanför oss, måste vi som parti bestämma oss för att krossa fienden i en öppen revolutionär strid... Vi måste övergå från agitation, propaganda och förutsägelser om vad som ska hända till militärt-revolutionära drabbningar, ett väpnat uppror och maktövertagande.[94]
Han pekade på bolsjevikpartiets svårigheter strax före oktober och oenigheten i ledningen:
Man kan befara att den inre villrådigheten inom kommunistpartiet blir kraftigare, mer omfattande och därigenom farligare än vad vi upplevde strax före den 25 oktober 1917.[95]
Han försvarade att kommunisterna gått med i den sachsiska regeringen, något som flera delegater betecknat som ”opportunistiskt”, och förklarade att det i själva verket var ett slag mot det socialdemokratiska partiet:
Ni känner alla till den tillgivenhet en arbetare känner för den organisation som först väckt honom, skolat honom, organiserat och gjort honom medveten. Det är vad de tyska arbetarna känner inför socialdemokraterna. Det partiet har förvisso förrått dem men har samtidigt, tidigare, under Hohenzollern, väckt dem och skolat dem under decennier och då är det svårt för arbetarna, även de som insett vart det bär hän, att bryta med partiet... Det är ett mycket smärtsamt steg att ta för en arbetare, som under många år varit knuten till en organisation som han nu tvärt måste bryta med.[96]
Och han ansåg att en socialdemokratisk-kommunistisk koalition och gemensam kamp i Sachsen och Thüringen skulle bidra till att riva ner den mur som socialdemokraterna försökt bygga upp mellan den tyska arbetarklassen och kommunistpartiet.
Den 21 oktober 1923, vid ett möte med de politiska aktivisterna inom armén, tog han åter upp arbetarregeringen i Sachsen och förklarade att den inte var en koalition grundad på parlamentarisk demokrati, utan ”en militärt-revolutionär manöver i syfte att inta en stark ställning och skaffa sig tillgång till vapen på en del av territoriet före de avgörande drabbningarna”.[97]
Han tillfogade en militärstrategisk kommentar: Man fick inte glömma att det i Tyskland pågick en klasskamp reducerad till ”en mycket enkel formel – de proletära massorna mot fascisternas kampenheter”.[98] De senare – bland vilka, som bekant, återfanns Adolf Hitlers nazistparti – hade redan sina exercisplatser. Bayern, Sachsen och Thüringen, där proletariatets styrkor organiserades, hade i sin tur blivit proletariatets exercisområden.
* * *
Men samtidigt som Trotskij höll detta anförande började hela upprorsplanen gå om intet.
Mötet i Chemnitz den 21 oktober 1923 slutade utan någon maning till generalstrejk. Doktor Zeigners vänstersocialdemokrater hade ryggat tillbaka i sista ögonblicket och kommunistledarna – med Brandler i spetsen – var bestörta och helt passiva inför detta oväntade återtåg. På kvällen beslutade den tyska partiledningen, och dagen efter Internationalens ”kommission”, att upprorsförberedelserna skulle avbrytas; upproret sattes bara i gång i Hamburg på grund av ett fel i kommunikationerna. Därefter bröt allt snabbt samman. Den 27 krävde den tyska regeringen att Zeigner skulle avgå, den 29 utsågs en representant för tyska riket som ersättare och armén kastade ut ”arbetarministrarna” från deras ämbetsrum. Den 30 avgick Zeigner för att lämna plats åt en socialdemokratisk regering utan kommunister. Bara några enstaka skärmytslingar ägde rum, där tiotals arbetare dödades. Men resultatet blev framför allt en enorm besvikelse bland kommunisterna.[99]
Vi har inga dokument eller vittnesmål om Trotskijs reaktion på reträtten, som han var den förste att våga beteckna som ”ett nederlag” för den tyska revolutionen. Det var ett hårt slag, inte bara för att, som åtskilliga författare påpekat, det handlade om hans plan och att de ledare som gett order om att retirera, Pjatakov, Radek och Brandler, stod honom nära eller ansågs göra det.
”Fiaskot” i oktober 1923 bekräftade ånyo den ryska revolutionens isolering och sköt flera år på framtiden den befriande tyska revolution, som för ett ögonblick tyckts så nära. Följden blev att styrkeförhållandena förändrades till Trotskijs nackdel och till förmån för den räddhågsna och försiktiga återhållsamhet, som i åratal förordats av de män inom partiapparaten som var skeptiska till och kände olust inför revolutionen. Historiens utveckling gick hädanefter helt klart emot den man som identifierat sig med den europeiska revolutionen.
Men misslyckandet i Tyskland fick ytterligare en konsekvens som många bedömare förbisett: Den konflikt inom bolsjevikpartiets ledning, som Trotskij dröjt med att sätta igång i väntan på att Lenin skulle tillfriskna, blev nu oundviklig. Några månaders upphetsning under förberedelserna av ett tyskt Oktober hade väckt en ny generation i Ryssland, som stampade av iver att kämpa och nu var redo att attackera den byråkrati som förkroppsligade nederlaget.
Trotskij kunde inte längre vare sig retirera eller avvakta.
Broué ger en grundlig redogörelse för och analys av utvecklingen i Tyskland i Révolution en Allemagne (1971) [engelsk utgåva The German Revolution]. Utdraget Den tyska revolutionen – Märzaktion handlar om 1921 års upprorsförsök. Broué behandlar även utförligt frågan i sitt stora arbete Histoire de l’Internationale communiste (1997) (här har han även haft tillgång till dokument från de öppnade ryska arkiven).
E H Carr tar upp Marsaktionen 1921 i kapitel 28 (”Ryssland och Tyskland) i Ryska revolutionen 1917-1923, del 3, och upprorsförsöket 1923 i Det misslyckade upproret i Tyskland 1923 (utdrag ur boken Mellan Lenin och Stalin)
Paul Levi: Vår väg – Mot kuppmentaliteten och Vad är brottet: Marsaktionen eller att kritisera den? (om Marsaktionen)
Victor Serge: Om tyska revolutionen 1923
Leo Trotskij: Trotskij: Kommunistiska internationalens fem första år (samling texter)
Klara Zetkin: Minnen av Lenin (avsnittet Den ”tyska frågan”)
Grigorij Zinovjev: Den tyska revolutionens problem (artikelsamling, hösten 1923)
[1] Broués kommentar: I detta kapitel har vi använt protokollen från Kominterns fyra första kongresser, första kongressen finns i fransk utgåva av Pierre Broué, Paris, 1974. De tre följande utgår från den tyska utgåvan samt Trotskijs skrifter, Piat Let Kominterna, Moskva, 1924, i engelsk översättning, The First Five Years of the Communist International, 1975 [sv. övers.: Kommunistiska internationalens fem första år]. Slutligen har vi använt Pierre Broués Révolution en Allemagne (1918-1923) (Revolution i Tyskland), Paris, 1971 [Engelsk översättning: The German Revolution, 1917-1923, Haymarket 2006].
[2] KaK [eng. övers. How the Revolution Armed], I, s. 509. [”The International Situation”]
[3] Ibidem, s. 523-524. [”On Guard for the World Revolution”]
[4] Tal av Trotskij vid Petersburgsovjetens sorgemöte den 18 januari 1919, engelsk översättning i Portraits, Political and Personal, New York, 1977, s. 16-27.
[5] Inbjudningsbrev finns publicerat i Trotskij, Sotjinenija, XIII, s. 37, fransk översättning i Premier Congrès de l´I.C, s. 39-46. [Inbjudan till Första världskongressen]
[6] Ibidem, s. 40.
[7] Ibidem, s. 41
[8] Ibidem, s. 91-93.
[9] Ibidem, s. 206-214. [Kommunistiska Internationalens manifest till hela världens arbetare]
[10] Ibidem, s. 206.
[11] Ibidem, s. 208.
[12] Ibidem. s. 214.
[13] Pravda, 26 november 1919.
[14] Ibidem.
[15] Pravda, 23 april 1919.
[16] Ibidem.
[17] Izvestija, 29 april 1919.
[18] The Trotsky Papers, I, s. 620-626.
[19] Ma Vie, III, s. 168-174.
[20] Pravda, 22 juli 1920.
[21] Protokoll des II. Kongresses der Kommunistische Internationale, Hamburg, 1921, s. 92-93.
[22] Ibidem, s. 94.
[23] Ibidem, s. 676-702.
[24] Alfred Rosmer, Moskva under Lenin, Réné Coeckelberghs Partisanförlag, 1971, s. 84. [Moskva under Lenin]
[25] Protokoll III, s. 705-741.
[26] Ibidem, s. 732-733.
[27] Ibidem, s. 739.
[28] Kommunistitjeskij International, nr 17, 1921. Inlägg inför Internationalens exekutivkommitté den 24 november 1920. [Om KAPD:s politik ]
[29] Pierre Broué, a.a. s. 474-485.
[30] Ibidem, s. 475-477.
[31] Paul Levis Arkiv/55/10, P/63/3, citerad ibidem, s. 498
[32] Trotsky, De la Révolution, s. 137-138.
[33] Ibidem, s. 138.
[34] Ibidem, s. 518-525.
[35] Protokoll des III. Kongresses der Kommunistischen Internationale, s. 136.
[36] The Trotsky Papers, II, s. 472-473.
[37] Ibidem.
[38] Ibidem, s. 474-475.
[39] Ibidem, s. 475.
[40] Ibidem, s. 474.
[41] Protokoll III, s. 391-398.
[42] Ibidem, s. 644-646.
[43] Ibidem, s. 650.
[44] Tal vid Kommunistiska ungdomsinternationalens 2:a kongress, 14 juli 1921, Pravda. [Rapport om ”balansräkningen” över Kommunistiska internationalens tredje kongress ]
[45] Pravda, 12 juli 1921.
[46] Ibidem, 20 oktober 1922. [Rapport om Oktoberrevolutionens femårsjubileum och Kommunistiska internationalens fjärde världskongress ]
[47] Izvestija, 28 december 1922. [Rapport om Fjärde världskongressen]
[48a] Ibidem.
[48] För detta kapitel intar Trotskijs arkiv en viktig roll vid sidan av de arbeten som använts för de närmast föregående kapitlen. Förutom mitt eget arbete om revolutionen i Tyskland, Révolution en Allemagne (1918-1923), Paris, 1971, bör också nämnas Werner Angress, Stillborn Revolution: the Communist Bid for Power in Germany 1921-1923, Princeton, 1963.
[49] Ma Vie, III, s. 209.
[50] Ibidem.
[51] Ibidem, s. 209-210.
[52] Ibidem, s. 211. Se även inlägg av Mdivani och Macharadze vid tionde partikongressen, protokoll s. 151-152 och s. 157.
[53] Ibidem, s. 203.
[54] Ibidem, s. 204.
[55] ”Reflektioner över partiet”, Pravda, 20 mars 1923.
[56] Protestbrev från Trotskij till sekretariatet, 28 mars 1923, mot att hans inlägg inte medtagits i protokollet, Trotskijarkiven, vid Harvard, T 792.
[57] Brev från Fotieva, 16 april 1923, Trotskijarkiven, T 793.
[58] Adam B Ulam, The Bolsheviks, New York, 1965, s. 571-574.
[59] Trotskij till centralkommittén, 16 april 1923, Trotskijarkiven, T 794.
[60] Text i Note U.S. Departement of State, 30 juni 1956, s. 26.
[61] Trotskij till politbyrån, 17 april 1923, Trotskijarkiven, T 795.
[62] R V Daniels, The Conscience of the Revolution. Communist Opposition in Soviet Russia, Cambridge, Ma, 1960, s. 193.
[63] Kossior, protokoll från tolfte partikongressen, s. 94-95.
[64] Stalin, ibidem, s. 183-185 samt 441-448.
[65] Rakovskij, ibidem, s. 528-534.
[66] Rakovskij, ibidem, s. 528-534.
[67] Protokoll från Tolfte partikongressen, s. 563.
[68] Denna rapport presenterades i Pravda den 20 och 21 april 1923.
[69] Ibidem.
[70] Ibidem.
[71] Ibidem.
[72] Ibidem.
[73] Ibidem.
[74] Ibidem.
[75] Ibidem.
[76] Ibidem.
[77] Protokoll från femtonde partikongressen, s. 352.
[78] Pierre Broué, Révolution en Allemagne, s. 675-686.
[79] Ibidem, s. 703-705.
[80] Ibidem, s. 709-717.
[81] Ibidem, s. 719.
[82] Ibidem, s. 719-720.
[83] Ibidem, s. 720-721.
[84] Ibidem, s. 727-728.
[85] Ibidem, s. 726-727.
[86] Ibidem, s. 727-728.
[87] Pravda, 23 september 1923. [Kan en kontrarevolution eller en revolution utföras enligt tidtabell?]
[88] Broué, a.a. s. 728.
[89] Ibidem, s. 735-736.
[90] Ruth Fischer, Stalin and German Communism, Cambridge, Ma., 1948, s. 323.
[91] Kak, V, s. 185. [Report to the 3rd Moscow Provincial Congress of the All-Russia Union of Metal-Workers]
[92] Ibidem, s. 191-192.
[93] Ibidem, s. 196. [Report to the 8th All-Russia Congress of the Transport Workers’ Union]
[94] Ibidem, s. 197.
[95] Ibidem.
[96] Ibidem, s. 203.
[97] Ibidem, s. 227. [The Present Situation and Our Tasks in Building The Army]
[98] Ibidem, s. 228.
[99] Broué, a.a. s. 765-777.