Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
"Allas lika rätt till denna världens goda och glädjeämnen,
förstörelsen av varje myndighet, förnekandet av alla moraliska hämningar - där
har vi, om man går till botten med saken, den verkliga innebörden hos upproret
den 18 mars och programmet för den fruktansvärda sammanslutning som utgjorde
dess armé."
(Ur en parlamentarisk undersökning av Pariskommunen 1871)
Den verkliga rörelse som avskaffar de rådande förhållandena har styrt samhället alltsedan borgarklassen segrade på ekonomins område, något som blev tydligt i och med att denna seger fick sin politiska utformning. Produktivkrafternas utveckling har fått de gamla produktionsförhållandena att rämna och varje statisk ordning att vittra till grus. Allt som var absolut blev nu historiskt.
I och med att människorna kastas in i historien och måste delta i det arbete och den kamp som den utgör, tvingas de att betrakta sina inbördes relationer på ett illusionslöst sätt. Historien har inget objekt skilt från vad den förverkligar i sig själv, även om denna historiska epoks senaste metafysiska och omedvetna uppfattning betraktar produktionsutvecklingen, genom vilken historien utbreder sig, som historiens själva objekt. Historiens subjekt kan bara vara den levande varelsen som skapar sig själv, som tar sin värld - som är historien - i besittning och som existerar som medvetande om dess gång.
Klasstriderna under den långa revolutionära epok som inleds med borgarklassens uppåtstigande utvecklas hand i hand med det historiska tänkandet, dialektiken, som inte gör halt vid att utforska varandets betydelse utan höjer sig till kunskap om upplösningen av allt det som är, och i sin rörelse upplöser all separation.
Hegel hade inte längre att förklara världen utan världens förändring. Eftersom Hegel bara förklarade förändringen utgör han en enbart filosofisk fullbordan av filosofin. Han vill förstå en värld som skapar sig själv. Detta historiska tänkande är ännu bara ett medvetande som alltid kommer för sent, och som utfärdar sitt rättfärdigande post festum. Sålunda är det enbart i tänkandet som det överskrider separationen. Den paradox som består i att senarelägga innebörden hos varje verklighet till dess historiska fullbordan, och samtidigt uppenbara denna innebörd genom att placera sig själv vid historiens fullbordan, följer av det enkla faktum att denne sexton- och sjuttonhundratalens borgerliga revolutioners tänkare inte sökte något annat med sin filosofi än en försoning med revolutionernas resultat. "Inte ens som den borgerliga revolutionens filosofi uttrycker den hela denna revolutions process utan bara dess avslutning. Så till vida är den inte en revolutionens filosofi, utan restaurationens." (Karl Korsch, Thesen über Hegel und die Revolution). Hegel är den som för sista gången utfört filosofens arbete, "förhärligat det som existerar"; men det som existerade för honom kunde bara vara hela det historiska skeendet. Då tänkandet ännu var någonting utanförliggande, kunde det bara maskeras genom att identifieras med en plan som redan utformats av Anden, denna absoluta hjälte som gjort vad han velat, och velat precis det han gjort och vars fullbordan sammanfaller med nutiden. Således kan den filosofi som dör ut i det historiska tänkandet inte längre förhärliga sin värld annat än genom att förneka den, ty för att kunna ta till orda måste den förutsätta att denna totala historia, till vilken den återför allt, redan är till ända och att den enda rättegång som kunde ha avgjort frågan om sanningen är avslutad.
När proletariatet genom sin blotta existens i handling visar att detta historiska tänkande inte fallit i glömska, är förkastandet av slutsatsen likafullt en bekräftelse av metoden.
Det historiska tänkandet dör ut om det inte blir till ett praktiskt tänkande; och proletariatets praktik som revolutionär klass kan inte vara något mindre än ett historiskt medvetande som verkar på världen i dess helhet. Alla den revolutionära arbetarrörelsens teoretiska strömningar härrör ur en kritisk konfrontation med det hegelska tänkandet, det gäller för Marx liksom för Stirner och Bakunin.
Att Marx teori är oskiljaktig från den hegelska metoden är i sin tur oskiljaktigt från att teorin är revolutionär till sin karaktär, det vill säga att den är sann. Det är denna betydelse hos det första förhållandet som i allmänhet är okänt, har missförståtts eller rentav pekats ut som en svaghet av det som bedrägligen utvecklades till en marxistisk doktrin. Bernstein påvisar mycket tydligt i Die Voraussetzungen des Sozialismus und die Aufgaben der Sozialdemokratie förbindelsen mellan den dialektiska metoden och ett historiskt ställningstagande då han beklagar Manifestets föga vetenskapliga förutsägelser 1847 om en nära förestående proletär revolution i Tyskland: "Detta historiska självbedrägeri, så till den grad felaktigt att första bästa politiska svärmare knappast kunde överträffat det, skulle vara oförklarligt hos en Marx som vid denna tid redan studerat ekonomin på allvar, om man inte uppfattar det som en restprodukt av Hegels motsatsdialektik som Marx, lika lite som Engels, aldrig visste att helt kasta av sig. I dessa tider av allmänt tumult skulle detta bli honom desto mer ödesdigert."
Den omvälvning som Marx genomför för att "bärga" de borgerliga revolutionernas tänkande består inte i att trivialt låta produktivkrafternas materiella utveckling ersätta den hegelska Andens bana, där den går att möta sig själv i tiden, vars objektivering är identisk med dess förfrämligande och vars historiska sår inte lämnar några ärr. Den historia som blivit verklig har inte längre något slut. Marx har raserat Hegels avskilda förhållningssätt inför det som sker liksom all kontemplation av någon som helst högre och yttre makt. Teorin behöver i fortsättningen bara befatta sig med vad den uträttar. Upptagenheten vid ekonomins växlingar i vårt nutida samhälles förhärskande tänkande är däremot det icke omvälvda arvet efter det icke dialektiska inslaget i det hegelska försöket att upprätta ett slutet system; det uttrycker ett gillande som har förlorat begreppets dimension och som inte längre behöver någon hegelianism för att rättfärdiga sig, ty det händelseförlopp som det lovprisar är bara en tanklös del av den värld där den mekaniska utvecklingen dominerar allt. Marx projekt handlar om en medveten historia. Det kvantitativa som tillstöter under de rent ekonomiska produktivkrafternas blinda utveckling måste förändras till en kvalitativ, historisk tillägnelse. Kritiken av den politiska ekonomin är första akten i detta förhistoriens slut: "Av alla produktionsmedel är det den revolutionära klassen själv som utgör den största produktivkraften."
Det som starkast knyter Marx teori till det vetenskapliga tänkandet är den rationella uppfattningen av de krafter som faktiskt verkar i samhället. Men teorin befinner sig i grunden bortom det vetenskapliga tänkandet som den bevarar enbart som något passerat; det rör sig om att förstå kampen, inte lagarna. "Vi känner bara en enda vetenskap: historievetenskapen", heter det i Die deutsche Ideologie.
Den borgerliga epoken, som vill ge historien en vetenskaplig grund, bortser från det faktum att den vetenskap som står till förfogande snarare själv har måst grundas historiskt tillsammans med ekonomin. Omvänt beror inte historien i grund och botten av en sådan kunskap annat än i den mån den förblir ekonomisk historia. I hur hög grad historiens roll i själva ekonomin - den övergripande process som modifierar sina egna vetenskapliga förutsättningar - för övrigt har kunnat negligeras av det vetenskapliga synsättet demonstreras av de fåfängliga socialistiska kalkyler som trodde sig ha fastställt en krisernas exakta periodicitet; och sedan staten lyckats motverka kristendensernas effekter med sitt ständiga ingripande, uppfattar samma typ av resonemang denna jämvikt som en slutgiltig ekonomisk harmoni. Även om det måste känna till och tillägna sig vetenskapen om samhället kan företaget att övervinna ekonomin och ta historien i besittning inte självt vara vetenskapligt. I den senaste rörelse som tror sig behärska samtidshistorien med vetenskaplig kunskap har den revolutionära ståndpunkten förblivit borgerlig.
Fastän de själva grundats historiskt på en kritik av den existerande samhällsordningen, förtjänar socialismens utopiska strömningar beteckningen utopisk just i den mån som de förkastar historien - det vill säga den pågående faktiska kampen, liksom tidens rörelse bortom deras oföränderligt fulländade bild av det lyckliga samhället - och inte genom att de skulle förkasta vetenskapen. De utopiska tänkarna är tvärtom helt dominerade av det vetenskapliga tänkandet sådant som det påtvingat sig under de föregående århundradena. De försöker fullborda ett allmänt förnuftigt system. De betraktar sig ingalunda som obeväpnade profeter ty de tror på den vetenskapliga bevisföringens samhälleliga kraft och rentav, som hos saintsimonismen, på ett maktövertagande medelst vetenskapen. Hur, skriver Sombart, "tänkte de sig att med kamp uppnå det som måste bevisas"? Utopisternas vetenskapliga uppfattning sträcker sig emellertid inte så långt som till kunskapen att olika samhällsgrupper har intressen i en bestående situation, styrka att upprätthålla denna, liksom olika former av falskt medvetande som motsvarar dessa positioner. De stannar alltså med god marginal inom ramen för den historiska verklighet som själva vetenskapens utveckling utgör, och som i stor utsträckning styrs av den sociala efterfrågan från sådana faktorer, som inte bara väljer ut vad som kan tillåtas utan också vad som är möjligt att utforska. De utopiska socialisterna förblir fångna i sättet att framställa en vetenskaplig sanning då de uppfattar denna sanning i enlighet med en rent abstrakt bild av den, så som den etablerat sig på ett långt tidigare samhällsstadium. Som Sorel har påpekat är det med astronomin som modell utopisterna tänkte sig att upptäcka och demonstrera samhällets lagar. Den historiefrämmande harmoni som de åsyftar är en följd av att de på samhället försöker tillämpa den vetenskap som är minst beroende av historien. Den försöker nå erkännande med samma experimentella enfald som newtonismen, och det lyckliga slut som man ständigt postulerar, "spelar i deras samhällsvetenskap en roll analog med den som tillkommer trögheten i den rationella mekaniken" (Matériaux pour une théorie du prolétariat).
Den deterministisk-vetenskapliga sidan hos Marx tänkande blev just den öppning genom vilken "ideologiseringen" kunde tränga in; redan under hans livstid och i än högre grad i det teoretiska arv han lämnade åt arbetarrörelsen. Det historiska subjektets ankomst senareläggs än en gång, och det är den historiska vetenskapen par excellence, ekonomin, som tenderar att med god marginal utgöra en garanti för nödvändigheten av sin egen framtida negation. Men därigenom förvisas från den teoretiska visionens område den revolutionära praktiken, som är den enda sanna negationen av ekonomin. Sålunda blev det viktigt att tålmodigt följa den ekonomiska utvecklingen, att med hegelskt lugn åter utstå smärtan, vilket som alltid leder till "de goda föresatsernas kyrkogård". Enligt den revolutionära vetenskapen finner man nu att medvetandet alltid kommer för tidigt och måste undervisas. "Historien har givit oss fel, och alla andra som tänkte som vi. Den har tydligt visat att den ekonomiska utvecklingen på kontinenten fortfarande var långt ifrån mogen", skrev Engels 1895. Marx upprätthöll hela livet sin teoris enhetliga inställning, men framställningen av denna teori begicks på det förhärskande tänkandets område genom att den tog form av kritik av åtskilda ämnesområden, särskilt då det borgerliga samhällets viktigaste vetenskap, den politiska ekonomin. Det är denna stympning, senare accepterad som definitiv, som givit upphov till "marxismen".
Bristerna i Marx teori är naturligtvis också bristerna hos proletariatets revolutionära kamp på hans tid. Arbetarklassen proklamerade aldrig någon permanent revolution i Tyskland 1848, Pariskommunen besegrades i isolering. Den revolutionära teorin kunde alltså ännu inte uppnå någon egen fullständig existens. Att Marx inskränkte sig till att försvara och klargöra teorin i det lärda arbetets avskildhet på British Museum medförde en förlust för själva teorin. Det är just det vetenskapliga rättfärdigandet av arbetarklassens framtida utveckling, och den organisatoriska praktik som kombinerades med ett sådant rättfärdigande, som i ett senare skede blev till ett hinder för det proletära medvetandet.
All teoretisk svaghet hos det vetenskapliga försvaret av den proletära revolutionen kan, både till innehåll och framställningssätt, återföras till att proletariatet förväxlas med borgarklassen ur det revolutionära maktövertagandets synvinkel.
Benägenheten att påvisa den proletära maktens vetenskapliga legitimitet genom att åberopa upprepade försök i det förflutna, fördunklar från och med Manifestet Marx historiska tänkande genom att den får honom att hävda en linjär uppfattning om produktionssättens utveckling, som drivs på av klasstrider som alltid slutar "med en revolutionär omdaning av hela samhället eller med att de stridande klasserna går under tillsammans". Men den historiska verkligheten visar att det "asiatiska produktionssättet", som Marx själv konstaterar på annan plats, bevarade sin orörlighet trots alla klasskonfrontationer, på samma sätt som bondeupproren aldrig besegrade godsherrarna eller antikens slavar de fria männen. Den linjära modellen förlorar framför allt ur sikte det faktum att borgarklassen är den enda revolutionära klass som har avgått med segern; samtidigt som den är den enda för vilken den ekonomiska utvecklingen både är orsak till och verkan av att den lagt beslag på samhället. Samma förenkling leder Marx till att förringa statens ekonomiska roll i förvaltandet av ett klassamhälle. Om den uppåtstigande borgarklassen förefaller ha befriat ekonomin från staten, är det bara i den mån som staten tidigare var intimt förknippad med klassförtryck i en statisk ekonomi. Borgarklassen utvecklade sin självständiga ekonomiska makt under medeltiden då staten försvagades, och under en feodal uppsplittring av jämstarka makter. Men den moderna staten, som i och med merkantilismen började stödja borgarklassens utveckling och slutligen blev dess stat vid tiden för "laisser faire, laisser passer", visade sig senare vara utrustad med central makt i den kalkylerade ledningen av den ekonomiska processen. Med bonapartismen kunde Marx emellertid beskriva detta utkast till en modern statsbyråkrati - en sammansmältning av stat och kapital, upprättandet av "en kapitalets nationella makt över arbetet, en offentlig styrka organiserad för social förslavning" - där borgarklassen avstår från allt historiskt liv som inte är reducerat till tingens ekonomiska historia och gärna låter sig "dömas till samma politiska intighet som övriga klasser". Här läggs redan en samhällspolitisk grund för det moderna skådespelet som negativt definierar proletariatet som den enda pretendenten till ett historiskt liv.
De enda två klasser som verkligen motsvarar Marx teori, de två rena klasser som varje analys i Kapitalet leder fram till, borgarklassen och proletariatet, är likaså historiens enda revolutionära klasser men under olika omständigheter: den borgerliga revolutionen har ägt rum, den proletära revolutionen är ett projekt som uppstått på basis av den föregående revolutionen men som skiljer sig kvalitativt från denna. Genom att bortse från originaliteten i borgarklassens historiska roll, döljer man den konkreta originaliteten hos detta proletära projekt som inte kan uppnå någonting om det inte bär sina egna färger och är medvetet om "det oerhörda i sin uppgift". Borgarklassen kom till makten därför att den är en klass för en ekonomi i utveckling. Proletariatet kan inte utgöra någon makt om det inte blir en medvetandets klass. Produktivkrafternas mognande leder aldrig av sig självt till en sådan makt, inte ens via den stegrade utarmning det för med sig. Ett jakobinskt statsövertagande kan aldrig vara dess verktyg. Ingen ideologi kan tjäna den genom att utmåla partiella mål som övergripande, ty den proletära makten kan inte bevara någon partiell verklighet som skulle vara dess egen.
Även om Marx, under en bestämd period av sitt deltagande i proletariatets kamp, väntade sig för mycket av vetenskapliga förutsägelser och rent av skapade en intellektuell grund för ekonomismens illusioner, vet man att han personligen inte gav efter för den. I ett välkänt brev av den 7 december 1867, som bifogades en artikel där han själv kritiserade Kapitalet, en artikel som Engels måste presentera för pressen såsom härrörande från en meningsmotståndare, visade Marx tydligt på sin egen vetenskaps begränsningar: "Författarens subjektiva tendens (som kanske är påbjuden av hans politiska ställning och hans förflutna), det vill säga det sätt på vilket han föreställer sig och för andra framställer den aktuella rörelsens, den sociala processens, senaste resultat, har inget som helst samband med hans faktiska analys." Genom att själv peka ut de "tendentiösa slutsatserna" i sin objektiva analys och genom det ironiska "kanske" rörande de utomvetenskapliga ställningstaganden som antas skulle ha påtvingats honom, visar Marx på samma gång på en metodologisk nyckel till en sammansmältning av de båda aspekterna.
Det är i själva den historiska kampen som en sammansmältning av kunskap och handling måste komma till stånd på ett sådant sätt att var och en av beståndsdelarna utgör en garanti för att den andra är korrekt. Den proletära klassens konstituerande till subjekt, det vill säga organiserandet av de revolutionära striderna och organiserandet av samhället i det revolutionära ögonblicket, det är där som de medvetandets praktiska förhållanden måste finnas, under vilka teorin om praxis bekräftas genom att bli till en praktisk teori. Denna centrala fråga om organisering var emellertid föga beaktad vid tiden för arbetarrörelsens grundande, det vill säga då teorin fortfarande hade den enhetliga karaktär som följer av det historiska tänkandet (och som den just hade tagit på sig att utveckla till en historisk, enhetlig praktik). Organisationsfrågan visar i stället inkonsekvensen hos denna teori som upprepar hierarkiska och statliga tillämpningar lånade från den borgerliga revolutionen. Arbetarrörelsens organisationsformer, som utvecklades under det att man försakade teorin, har i sin tur tenderat till att omöjliggöra en enhetlig teori; och har i stället brutit upp den i ett antal specialiserade och uppstyckade kunskapsområden. Denna ideologiska alienering av teorin kan alltså inte längre uppfatta en praktisk bekräftelse av det enhetliga historiska tänkande som den svikit, när en sådan bekräftelse uppstår i arbetarnas spontana kamp; den kan bara bidra till att undertrycka både händelsen och minnet av den. Men dessa historiska former som uppstår i kampen är emellertid just den praktiska miljö som fattas teorin för att den ska vara sann. De är ett krav från teorin men som aldrig har formulerats teoretiskt. Sovjeten var ingen teoretisk upptäckt. Och Internationella Arbetarassociationens mest högtstående teoretiska sanning är det faktum att den existerade i praktiken.
Internationalens första framgångar i kampen ledde till att den kunde skaka av sig det förvirrande inflytande från den förhärskande ideologin som hade levt kvar i den. Men nederlagen, och förtrycket som den strax utsattes för, ställde i förgrunden en konflikt mellan två uppfattningar om den proletära revolutionen som båda innehöll ett auktoritärt inslag med vilket arbetarklassens medvetna självbefrielse övergavs. Det småningom oförsonliga grälet mellan marxister och bakunister var i själva verket två gräl. Det gällde makten i det revolutionära samhället och på samma gång rörelsens aktuella organisering, och då det skiftade från den ena till den andra av dessa aspekter bytte också motståndarna sida. Bakunin bekämpade illusionen att klasserna kunde avskaffas genom statens auktoritära makt och förutsåg uppkomsten av en byråkratisk härskande klass och ett diktatoriskt styre från de duktigaste, eller de som ansågs för duktigast. Marx, som trodde att en mognad av de ekonomiska motsättningarna oskiljaktig från arbetarnas demokratiska skolning skulle reducera en proletär stats roll till att bara lagstifta om de nya sociala förhållanden som objektivt ändå skulle uppstå, pekade hos Bakunin och hans anhängare ut den auktoritära inställningen hos en konspirativ elit som medvetet hade placerat sig ovanför Internationalen och smitt omåttliga planer på att påtvinga samhället en oansvarig diktatur utövad av de mest revolutionära, eller de som framställde sig som sådana. Faktum var att Bakunin rekryterade sina anhängare ur ett sådant perspektiv: "Som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen ska vi föra befälet, inte genom en påtaglig makt utan genom alla förbundnas kollektiva diktatur. En diktatur utan armbindel, utan namn, utan officiell rätt; och desto mäktigare eftersom den inte bär spår av någon makt." Mot varandra stod sålunda två ideologier om arbetarnas revolution som båda innehöll en bitvis korrekt kritik, men som förlorat det historiska tänkandets enhetlighet och etablerat sig som ideologiska auktoriteter. Mäktiga organisationer, som den tyska socialdemokratin och Iberiska anarkistfederationen, har troget tjänat den ena eller andra av dessa ideologier; och överallt har resultatet storligen skilt sig från det man eftersträvat.
Det faktum att man betraktar den proletära revolutionens mål som omedelbart förestående utgör på en och samma gång storheten och svagheten hos den verkliga anarkistiska kampen (ty i sina individualistiska varianter förblir anarkismens anspråk löjligt små). Av den moderna klasskampens historiska tänkande bibehåller den kollektivistiska anarkismen enbart slutsatsen, och dess absoluta krav på denna slutsats visar sig likaledes i dess beslutsamma förakt för metodfrågan. Således förblir dess kritik av den politiska kampen abstrakt, medan dess val av den ekonomiska kampen bara bekräftar illusionen om en definitiv lösning som i ett enda slag skall uppnås den dag då generalstrejken eller upproret bryter ut. Anarkisternas mål är att förverkliga ett ideal. Anarkismen är en fortfarande ideologisk negation av staten och klasserna, det vill säga av själva den avskilda ideologins samhällsförhållanden. Den är den rena frihetens ideologi som jämställer allt och som lägger varje föreställning om det historiskt onda åt sidan. Denna sammansmältning av alla partiella krav har givit anarkismen äran av att representera ett förkastande av samtliga rådande livsvillkor i stället för en privilegierad specialiserad kritik; men eftersom denna sammansmältning betraktas som något absolut, i enlighet med individuella nycker och före sitt faktiska förverkligande, har den också dömt anarkismen till en lätt konstaterbar brist på sammanhang. Anarkismen har bara att upprepa, och i varje strid spela ut, samma enkla och heltäckande slutsats därför att denna ända från början förknippats med rörelsens samlade resultat. När Bakunin lämnade Jurafederationen 1873 kunde han således skriva: "Under de senaste nio åren har man inom Internationalen utvecklat fler idéer än vad som krävs för att frälsa världen, om nu bara idéer kunde frälsa den, och jag skulle vilja se den som kan hitta på en ny. Det är inte längre tid för idéer, det är dags för fakta och handling." Denna uppfattning tar av proletariatets historiska tänkande uppenbarligen väl tillvara övertygelsen att idéerna måste omsättas i praktiken, men den lämnar det historiska fältet genom att ta för givet att de riktiga formerna för denna övergång till praktik redan är funna och att de inte kommer att förändras.
Anarkisterna, som uttryckligen skiljer sig från resten av arbetarrörelsen genom sin ideologiska övertygelse, återskapar bland sig själva en uppdelning efter kompetens genom att varje anarkistisk organisation erbjuder ett gynnsamt område för informell maktutövning av propagandister och försvarare av den egna ideologin, i regel mycket medelmåttiga specialister eftersom deras intellektuella verksamhet i princip inskränker sig till att upprepa ett antal eviga sanningar. Den ideologiska respekten för att beslut ska fattas enhälligt har snarare favoriserat en okontrollerad auktoritet av frihetsspecialister inom själva organisationen; och den revolutionära anarkismen förväntar sig av de befriade massorna samma enhällighet, uppnådd med samma medel. Vägran att beakta skillnaderna i de omständigheter som gäller för en mindre skara som bildats i den pågående kampen och ett samhälle av fria individer har för övrigt ständigt skilt ut anarkisterna då det blivit dags att fatta gemensamma beslut, så som exempelvis i den oändliga rad av anarkistiska resningar i Spanien som begränsats till det lokala planet och krossats där.
Den illusion som den äkta anarkismen mer eller mindre uttryckligt upprätthåller är den nära förestående revolution som ska ge ideologin, och det praktiska organisationssätt som härleds ur denna, rätt genom att fullbordas omedelbart. 1936 genomförde anarkismen faktiskt en social revolution som var det dittills mest avancerade utkastet till en proletär makt. I detta sammanhang måste man ändå å ena sidan notera att signalen till en allmän resning tvingades fram av arméns pronunciamento. Å andra sidan: i den mån som revolutionen inte genomfördes under de första dagarna visade sig den organiserade anarkiströrelsen oförmögen att vidareföra revolutionens halva segrar eller ens försvara dem, eftersom frankisterna, som hade makten i halva landet, fick omfattande stöd från utlandet medan resten av den internationella proletära rörelsen redan var besegrad och eftersom borgerliga krafter och etatistiska arbetarpartier levde kvar i det republikanska lägret. Anarkisternas erkända ledare blev ministrar och gisslan hos den borgerliga stat som ödelade revolutionen för att förlora inbördeskriget.
Andra internationalens "ortodoxa marxism" är den socialistiska revolutionens vetenskapliga ideologi som helt förlägger sin egen sanning till ekonomins objektiva förlopp och till att arbetarklassen, som skolats av organisationen, i växande grad inser dess nödvändighet. Denna ideologi uppvisar samma tilltro till pedagogisk framställning som var utmärkande för den utopiska socialismen, men förenar den med en kontemplativ hållning inför historiens gång. Dock har en sådan attityd lika mycket förlorat den hegelska dimensionen av en total historia som den orörliga bild av helheten som förefinns i den utopistiska kritiken (i sin högsta form hos Fourier). Det är från en sådan vetenskaplig attityd, som bara förmår återställa jämvikten mellan val på det moraliska området, som Hilferdings fadäser härrör då han slår fast att ett erkännande av socialismens nödvändighet inte ger någon "anvisning om vilken praktisk hållning man ska inta. Ty det är en sak att erkänna en nödvändighet och en annan att ställa sig i tjänst hos denna nödvändighet" (Das Finanzkapital). De som felaktigt trodde att det enhetliga historiska tänkandet, för Marx och för det revolutionära proletariatet, är åtskilt från den praktiska hållning man intar, kom normalt att bli offer för den praktik som man samtidigt anslöt sig till.
Den socialdemokratiska ideologin lade organisationen i händerna på lärare som skolade arbetarklassen, och den organisationsform man valde var den som var lämplig för en sådan passiv inlärning. Andra internationalens socialisters deltagande i politiska och ekonomiska strider var helt klart konkret men i grunden okritiskt. I namn av en revolutionär illusion fördes det på ett uttalat reformistiskt sätt. Därför var den revolutionära ideologin dömd att brytas ned av framgångarna för dem som var dess bärare. Förtroendevaldas och journalisters avskildhet inom rörelsen bäddade för en borgerlig livsföring bland dem som en gång rekryterats bland borgerliga intellektuella. De som hämtats ur arbetarnas industriella kamp utnämndes av den fackliga byråkratin till mäklare att sälja arbetskraft till rätta priset. För att deras verksamhet alls skulle ha något revolutionärt över sig hade det krävts att kapitalismen lägligt nog hade funnit sig oförmögen att på ekonomins område uthärda den reformism som den tolererade i politiken i form av deras legala agitation. Det är en sådan oförenlighet som deras vetenskap garanterade, men som historien i varje ögonblick dementerade.
Eftersom Bernstein var den socialdemokrat som avlägsnat sig längst från den politiska ideologin och helhjärtat anslutit sig till den borgerliga vetenskapens metodologi var han också hederlig nog att vilja påvisa denna motsägelse, något som även den reformistiska arbetarrörelsen i England gjort genom att undvara den revolutionära ideologin. Motsägelsen kunde likväl oemotsägbart demonstreras först av den historiska utvecklingen själv. Fastän Bernstein i övrigt var full av illusioner bestred han att en kris i den kapitalistiska produktionen på något mirakulöst sätt skulle sätta fart på socialisterna, som inte ville axla revolutionens mantel annat än vid en sådan laglig kröning. Det tillfälle till djupgående social omvälvning som uppstod i och med första världskriget visade två gånger om, trots att det var fruktbart för medvetandet, att den socialdemokratiska hierarkin inte hade skolat de tyska arbetarna till revolutionärer eller på något sätt gjort dem till teoretiker: första gången då partiets stora majoritet anslöt sig till det imperialistiska kriget, och andra gången då den i nederlagets stund krossade de spartakistiska revolutionärerna. Förre arbetaren Ebert hatade revolutionen "som synden", som han tydligen fortfarande trodde på. Och samme ledare visade sig som en god förelöpare för den socialistiska representationen - som i Ryssland och annorstädes snart skulle visa sig helt fientlig mot proletariatet - genom att korrekt formulera den nya alienationens program: "Socialism, det är att arbeta hårt."
Lenin var som marxistisk tänkare bara en konsekvent och trogen kautskist som tillämpade den "ortodoxa marxismens" revolutionära ideologi på förhållandena i Ryssland, vilka inte tillät den reformistiska praktik som Andra internationalen för sin del bedrev. Att ett hemligt disciplinerat parti, som var underställt intellektuella som blivit "professionella revolutionärer", ledde proletariatet utifrån innebar att det uppstod en yrkeskår som inte ville kompromissa med någon ledande profession i det kapitalistiska samhället (tsarismens politiska regim var för övrigt oförmögen till en sådan öppning, som förutsätter att den borgerliga makten nått ett avancerat stadium). Att egenmäktigt leda samhället blev således till ett yrke.
Bolsjevikernas auktoritära ideologiska radikalism bredde ut sig över världen i och med kriget och den internationella socialdemokratins kollaps inför kriget. Det blodiga slutet för arbetarrörelsens demokratiska illusioner gjorde hela världen till ett Ryssland, och bolsjevismen, som regerade över det första revolutionära genombrott som denna krisepok medförde, erbjöd sin hierarkiska och ideologiska modell åt proletariatet i alla länder att "prata ryska" med den härskande klassen. Lenin klandrade aldrig Andra internationalens marxism för att ha varit en revolutionär ideologi, utan för att ha upphört att vara det.
Det historiska ögonblick då bolsjevismen triumferade för egen del i Ryssland och socialdemokratin framgångsrikt hade slagits för den gamla världen, innebär att en ny tingens ordning ser dagens ljus, en ordning som utgör kärnan i det moderna skådespelets herravälde: de som representerar arbetarna ställer sig i grunden fientliga mot arbetarklassen.
"I alla tidigare revolutioner", skrev Rosa Luxemburg i Rote Fahne den 21 december 1918, "drabbade de stridande samman med öppet visir: klass mot klass, program mot program. I den nuvarande revolutionen uppträder den gamla ordningens försvarsstyrkor inte under den härskande klassens standar utan under ett 'socialdemokratiskt partis' fana. Om revolutionens kärnfråga ställdes öppet och ärligt idag: kapitalism eller socialism, skulle varken tvivel eller tvekan finnas hos proletariatets stora massa." Några dagar före sin undergång avslöjade alltså det tyska proletariatets radikala strömning hemligheten hos de nya förhållanden som hela den dittillsvarande utvecklingen skapat (och till vilken arbetarnas representation avsevärt bidragit): en skådespelsartad organisation till försvar för den existerande ordningen, framträdelsernas sociala välde där ingen "kärnfråga" längre kan ställas "öppet och ärligt". Proletariatets revolutionära representation på detta stadium blev det viktigaste inslaget i och det mest betydelsefulla resultatet av samhällets allmänna förfalskning.
Proletariatets organisering i enlighet med den bolsjevikiska modellen, som föddes ur den ryska efterblivenheten och ur att arbetarrörelsen i de avancerade länderna övergav den revolutionära kampen, fann i den ryska efterblivenheten även alla de förhållanden som drev denna organisation till dess kontrarevolutionära motsats, något som den omedvetet innehöll redan i sin linda. Och att den europeiska arbetarrörelsens massor ständigt kastade in handduken inför sitt Hic Rhodus, hic salta under perioden 1918-1920, en resignation som också medförde att deras radikala minoriteter förgjordes med våld, gynnade en fullständig utveckling av denna process och lät dess lögnaktiga resultat inför hela världen utropas som proletariatets enda lösning. Bolsjevikpartiets erövring av det statliga monopolet att representera och försvara arbetarnas makt fick partiet att bli vad det redan var: partiet för dem som äger proletariatet och som i allt väsentligt avskaffade de tidigare formerna för ägande.
Alla de förutsättningar inför ett avskaffande av tsarismen som man i tjugo års tid ältade i den ständigt lika bristfälliga teoretiska diskussionen inom den ryska socialdemokratins olika tendenser - borgarklassens svaghet, bondebefolkningens överväldigande majoritet, den avgörande roll som tillkom ett samlat och stridbart proletariat som emellertid utgjorde en ytterst liten minoritet - upplöstes till slut i praktiken genom en omständighet som inte var för handen bland hypoteserna: den revolutionära byråkratin, som ledde proletariatet genom att bemäktiga sig staten, gav samhället ett nytt klassherravälde. En strikt borgerlig revolution var omöjlig, "arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" var tomma ord, sovjeterna kunde inte upprätthålla sin proletära makt gentemot på samma gång jordägande bönder, inhemsk och internationell vit reaktion, och sin egen föryttrade och främmandegjorda representation i form av det arbetarparti som tillhörde dem som totalt härskade över staten, ekonomin, yttranderätten och snart även tänkandet. Trotskijs och Parvus teori om den permanenta revolutionen, som Lenin de facto anslöt sig till i april 1917, var den enda som gällde för de länder där borgarklassen var dåligt utvecklad, men först sedan man infört den okända faktor som byråkratklassens makt utgör. Att diktaturen skulle samlas i händerna på ideologins högsta representation var en uppfattning som Lenin försvarade med yttersta konsekvens under de otaliga sammanstötningarna inom bolsjevikledningen. Lenin fick varje gång rätt mot sina motståndare i det att han förespråkade den lösning som innefattades i den absoluta minoritetsmaktens tidigare beslut: den demokrati som staten hade förvägrat bönderna måste också förvägras arbetarna, vilket ledde till att den förvägrades de kommunistiska ledarna i fackföreningarna, i partiet och slutligen ända upp till den hierarkiska partitoppen. Vid tionde partikongressen, samtidigt som Kronstadtsovjeten krossades med vapenmakt och dränktes i förtal, uttalade Lenin gentemot de vänsteristiska byråkrater som var organiserade i "Arbetaroppositionen" denna slutsats, vars logik Stalin skulle komma att utsträcka till en fullständigt uppdelad värld: "Här eller där med ett gevär, men aldrig med någon opposition ... Vi har haft nog av opposition."
Byråkratin, som förblev enda ägare till en statskapitalism, försäkrade sig efter Kronstadt och vid tiden för den "nya ekonomiska politiken" om sin inrikes makt genom ett tillfälligt förbund med bondeklassen, liksom den utåt försvarade sin makt genom att använda de arbetare som var enrollerade i Tredje internationalens byråkratiska partier som stödtrupper för den ryska diplomatin för att sabotera varje revolutionär rörelse och för att stödja de borgerliga regeringar av vilka den förväntade sig uppbackning i utrikespolitiken (Goumindangregimen i Kina 1925-1927, folkfronterna i Spanien och Frankrike etc). Men det byråkratiska samhället måste gå vidare mot sin egen fulländning genom att terrorisera bondeklassen för att åstadkomma historiens mest brutala ursprungliga kapitalackumulation. Stalinepokens industrialisering avslöjar byråkratins sanna väsen: den är en fortsättning på ekonomins makt som räddar det väsentliga hos varusamhället genom att vidmakthålla arbetet som vara. Den är beviset på att ekonomin är självständig. En ekonomi som behärskar samhället så till den grad att den för sina egna syften återskapar det nödvändiga klassherraväldet: vilket är samma sak som att borgarklassen skapat en självständig makt som, så länge självständigheten består, kan gå så långt att den klarar sig utan borgarklass. Den totalitära byråkratin är inte "historiens sista ägande klass" i Bruno Rizzis mening utan bara ett surrogat för en härskande klass i varuekonomin. Den sviktande kapitalismens privategendom har ersatts med en förenklad och mindre differentierad biprodukt, koncentrerad som kollektiv egendom hos byråkratklassen. Denna underutvecklade form av härskande klass är också ett uttryck för ekonomisk underutveckling, och den har inget annat perspektiv än att snabba på denna eftersläpande utveckling inom vissa delar av världen. Det är arbetarpartiet, organiserat enligt den borgerliga separationsmodellen, som tillhandahållit en statligt hierarkisk kader åt denna den härskande klassens extraupplaga. Anton Ciliga noterade i ett av Stalins fängelser att "tekniska organisationsfrågor visade sig vara sociala frågor" (Lénine et la Révolution).
Den revolutionära ideologin, som har att förvalta en verklighet som motsäger den, är det som ger splittringen ett sammanhang och leninismen är dess mäktigaste voluntaristiska kraftprov. Med stalinismen återfår ideologin sin sanna brist på sammanhang. Från detta ögonblick är ideologin inte längre något vapen utan ett ändamål. När lögnen inte längre motsägs blir den till vansinne. Den totalitära ideologins proklamationer upplöser verkligheten lika väl som målsättningen: allt som utsäges i den är också allt som existerar. Det rör sig om en lokal primitiv variant av skådespelet vars roll dock är väsentlig för det globala skådespelets utveckling. Den ideologi som här förkroppsligas har inte omformat världen ekonomiskt, så som kapitalismen gjort på sitt stadium av överflöd, den har bara polisiärt omformat perceptionen.
Den makthavande ideologisk-totalitära klassen är en uppochnedvänd världs makt: ju starkare den är desto mer försäkrar den att den inte existerar, dess styrka tjänar framför allt till att bekräfta dess obefintlighet. Det är bara på denna punkt den är blygsam, ty dess officiella inexistens måste också sammanfalla med den historiska utvecklingens non plus ultra, som man samtidigt har maktens ofelbara ordergivning att tacka för. Trots att den breder ut sig överallt måste byråkratin för medvetandet vara den osynliga klassen; så blir hela det samhälleliga livet vansinnigt. Att samhället organiseras efter en absolut lögn är ett resultat av denna fundamentala motsägelse.
Stalinismen är ett skräckvälde inom byråkratklassen själv. Den terrorism som är grundvalen för denna klass makt måste även drabba den själv, ty den har ingen som helst juridisk garanti, inget erkännande som ägande klass som den kunde utsträcka till var och en av sina medlemmar. Dess verkliga egendom är fördold och den har bara kunnat bli ägare via ett falskt medvetande. Det falska medvetandet kan bara upprätthålla sin absoluta makt genom en absolut terror där alla äkta motiv är dömda att gå under. Den makthavande byråkratklassens medlemmar har endast kollektiv äganderätt till samhället, som deltagare i en djupgående lögn: det krävs att de spelar rollen av ett proletariat som styr ett socialistiskt samhälle, att de troget följer den ideologiska otrohetens text. Men det faktiska deltagandet i denna lögnaktiga existens måste se sig självt erkänt som ett sannfärdigt deltagande. Ingen byråkrat kan individuellt hävda sin rätt till makten, ty att bevisa att han är en socialistisk proletär innebär att han visar sig som motsatsen till en byråkrat, och att framställa sig som byråkrat är omöjligt eftersom byråkratin officiellt inte existerar. Varje byråkrat är sålunda beroende av en central garanti från den ideologi som erkänner ett kollektivt deltagande i sin "socialistiska makt" av alla byråkrater som den inte förgör. Även om byråkraterna tagna i klump beslutar om allt, kan deras egen klass sammanhållning bara säkerställas genom att deras terroristiska makt samlas till en enda person. I denna person vilar den makthavande lögnens enda praktiska sanning: att utan invändningar fastställa dess gränser, som ständigt korrigeras. Stalin beslutar enväldigt om vem som till slut är ägande byråkrat, det vill säga vem som ska kallas "proletär vid makten" och vem som ska kallas "förrädare i Mikadons eller Wall Streets sold". De byråkratiska atomerna kan bara finna sin rätts gemensamma mening i Stalins person. Stalin är den världshärskare som vet sig vara denna absoluta person, för vars medvetande det inte kan finnas någon högre ande. "Världens härskare besitter det faktiska medvetande om vad han är - verklighetens universella makt - genom det förödande våld han utövar gentemot sina undersåtars kontrasterande Jag." På samma gång som han är den makt som fastställer herraväldets område, är han "den makt som härjar detta område".
Då den ideologi som blivit absolut genom att besitta den absoluta makten förändrats från uppstyckad kunskap till totalitär lögn, har det historiska tänkandet blivit så fullständigt tillintetgjort att historien själv inte längre existerar på den empiriska kunskapens nivå. Det byråkratiska totalitära samhället lever i ett evigt nu, där allt som har hänt enbart existerar som ett område underställt dess polis. Det redan av Napoleon formulerade projektet att "som en monark styra minnenas energi" har fullständigt konkretiserats i en ständig manipulation av det förgångna, inte enbart av dess betydelse utan även beträffande fakta. Men priset för denna frigörelse från varje historisk realitet är förlusten av de rationella referensramar som är oundgängliga för kapitalismens historiska samhälle. Det är välbekant vad den vetenskapliga tillämpningen av en ohämmad ideologi kostat den ryska ekonomin, om så bara genom Lysenkos bedrägeri. Denna motsägelse hos en totalitär byråkrati som administrerar ett industrialiserat samhälle, fångad mellan sitt behov av det rationella och sitt förkastande av det rationella, utgör också en av dess avgörande svagheter i förhållande till kapitalismens normala utveckling. Liksom byråkratin inte kan hantera jordbruksfrågan lika bra som kapitalismen, är den också underlägsen vad gäller den industriella produktionen, som planeras auktoritärt på basis av irrationalism och förallmänligad lögn.
Mellan de båda krigen förintades den revolutionära arbetarrörelsen genom en förenad aktion av den stalinistiska byråkratin och den fascistiska totalitarismen, som lånat sin organisationsform av det totalitära parti som utprovats i Ryssland. Fascismen var ett extremistiskt försvar för den borgerliga ekonomi som hotades av krisen och av en proletär omstörtning. Den var ett undantagstillstånd i det kapitalistiska samhället, genom vilket detta kunde rädda sig och som gav det första hjälpen genom att det fick staten att massivt ingripa i dess ledning. Men denna rationalisering tyngs själv av den oerhörda irrationaliteten i sina metoder. Även om fascismen skyndade till försvar av de viktigaste inslagen i den konservativt vordna borgerliga ideologin (familjen, egendomen, den moraliska ordningen, nationen) genom att förena det av krisen panikslagna småborgerskapet med de arbetslösa som blivit besvikna över den socialistiska revolutionens kraftlöshet, var den själv i grund och botten inte ideologisk. Den utgav sig för vad den är: ett våldsamt uppror i namn av en myt, som kräver deltagande i en gemenskap grundad på arkaiska pseudovärden: rasen, blodet, ledaren. Fascismen är en tekniskt utrustad arkaism. Dess förvrängda Ersatz för myten går igen i de mest moderna skådespelsmetoder för betingning och illusionism. Den är sålunda en av faktorerna bakom tillkomsten av det moderna skådespelet, liksom dess del i krossandet av den tidigare arbetarrörelsen gör den till en av det nuvarande samhällets grundare. Men då fascismen också är det mest kostsamma sättet att upprätthålla den kapitalistiska ordningen, måste den normalt lämna plats på scenen åt de kapitalistiska staternas huvudrollsinnehavare, och låta sig slås ut av denna ordnings starkare och mer rationella former.
Då den ryska byråkratin slutligen lyckats göra sig av med de spår av borgerligt ägande som hindrade dess herravälde över ekonomin, att utveckla denna för eget bruk, och att bli erkänd utomlands bland stormakterna, ville den stillsamt njuta sin egen värld genom att avskaffa det inslag av godtycke som den utövade mot sig själv: den fördömde sitt ursprungs stalinism. Men ett sådant fördömande förblir stalinistiskt, godtyckligt, oförklarligt och ständigt korrigerat, ty dess ursprungs ideologiska lögn får aldrig avslöjas. Byråkratin kan således inte befria sig vare sig kulturellt eller politiskt, ty dess existens som klass beror på dess ideologiska monopol som, i all sin klumpighet, utgör dess enda egendomsrätt. Ideologin har helt klart förlorat sitt begär att bli positivt bekräftad, men det som den ännu äger av likgiltig trivialitet har fortfarande sin förtryckande funktion att förbjuda allra minsta utmaning, att hålla allt tänkande fånget. Byråkratin är alltså förknippad med en ideologi som ingen längre tror på. Det som var terroristiskt har nu blivit löjligt, men själva löjet kan inte bestå med mindre än att man i bakgrunden behåller den terrorism som man vill göra sig av med. I den stund då byråkratin vill visa sig överlägsen på kapitalismens område måste den alltså erkänna sig vara en fattig släkting till kapitalismen. På samma sätt som dess verkliga historia står i motsättning till dess rätt, och dess klumpigt upprätthållna okunskap i motsättning till dess vetenskapliga anspråk, hindras dess ansträngningar att rivalisera med borgerligheten när det gäller överflödsproduktion av varor av det faktum att ett sådant överflöd i sig bär på en implicit ideologi, och normalt hör ihop med en i det oändliga utsträckt frihet att träffa falska skådespelsartade val, en pseudofrihet som förblir oförenlig med den byråkratiska ideologin.
På detta stadium av dess utveckling rasar byråkratins ideologiska äganderätt redan samman på internationell nivå. Den makt som etablerade sig inom en nation som fundamental modell för internationalismen måste medge att den inte längre kan upprätthålla sin lögnaktiga sammanhållning över nationsgränserna. Skillnaden i ekonomisk utveckling hos de konkurrerande byråkratier som lyckats lägga beslag på en "socialism" utanför detta enda land har lett till en offentlig och fullständig konfrontation mellan den ryska och den kinesiska lögnen. Från och med nu måste varje byråkrati vid makten gå sin egen väg, liksom varje totalitärt parti som eftersträvar makten och som överlevt den stalinistiska perioden i någon nationell arbetarklass. Tillsammans med det inhemska förkastande som började visa sig för omvärlden i och med arbetarupproret i Östberlin, vilket gentemot byråkraterna krävde "en regering av metallarbetare", och som i Ungern en gång redan gått så långt som till arbetarrådens makt, utgör det världsomspännande sammanbrottet för den byråkratiska mystifikationens allians i sista hand en ytterst ogynnsam faktor för det kapitalistiska samhällets nuvarande utveckling. Borgerligheten är på väg att förlora den motståndare som objektivt utgjorde ett stöd genom att den illusoriskt förenade varje förkastande av den existerande ordningen. Denna arbetsdelning i skådespelet går mot sitt slut då den pseudorevolutionära rollen i sin tur splittras upp. Det skådespelsartade inslaget i arbetarklassens upplösning går självt mot sin upplösning.
Den leninistiska illusionen har i dag bara fotfäste i olika trotskistiska tendenser, där sammanblandningen av det proletära projektet med en ideologins hierarkiska organisering orubbligt överlever erfarenheten av allt den åstadkommit. Det avstånd som skiljer trotskismen från den revolutionära kritiken av det nuvarande samhället möjliggör också det respektfulla avstånd som den intar till positioner som var felaktiga redan då de användes i verklig kamp. Trotskij förblev ända till 1927 i grund och botten solidarisk med byråkratins topp, samtidigt som han försökte bemäktiga sig den för att få den att återuppta en sant bolsjevikisk verksamhet i utlandet (det är bekant att han för att hjälpa till att skyla över det famösa "Lenins testamente" gick så långt som till att smädligt desavouera sin förkämpe Max Eastman som hade offentliggjort det). Trotskij dömdes ut av sitt grundperspektiv, ty när byråkratin i praktiken inser att den är en inhemsk kontrarevolutionär klass måste den också välja att i namn av revolutionen vara lika kontrarevolutionär utåt som hemma. Trotskijs senare kamp för en Fjärde international lider av samma inkonsekvens. Hela sitt liv vägrade han inse att byråkratin var en avskild klass makt, eftersom han under den andra ryska revolutionen blivit en ovillkorlig förkämpe för den bolsjevikiska organisationsformen. När Lukács 1923 utpekade denna form som den äntligen funna förbindelse mellan teori och praktik, där proletärerna upphör att vara "åskådare" till vad som inträffar i deras organisation utan medvetet väljer och upplever det själva, tillskrev han som verkliga meriter hos bolsjevikpartiet allt det som partiet inte var. Vid sidan av sitt djupsinniga teoretiska arbete förblev Lukács en ideolog som talade i namn av den mest vulgära makt utanför den proletära rörelsen genom att han trodde och lät tro att han med hela sin personlighet befann sig i denna makt som bland de sina. Då fortsättningen uppenbarade på vilket sätt denna makt förnekar och eliminerar sina tjänare, visade Lukács, och förnekade sig själv för evigt, med karikatyrartad tydlighet vad han verkligen identifierat sig med: motsatsen till sig själv och till det som han förespråkat i Historia och klassmedvetande. Lukács är den som bäst bekräftar den fundamentala regel som dömer detta århundrades alla intellektuella: det som de respekterar motsvarar exakt det föraktliga hos dem själva. Lenin däremot smickrades knappast av denna illusionsgenre kring sin verksamhet, han som medgav att "ett politiskt parti kan inte undersöka sina medlemmar för att se om det finns motsättningar mellan deras filosofi och partiets program". Det verkliga parti vars idealporträtt Lukács i otid tecknade, var sammanhängande bara för en enda precis och partiell uppgift: att erövra statsmakten.
Eftersom den nuvarande trotskismens nyleninistiska illusioner ständigt motsägs av verkligheten i det moderna kapitalistiska samhället, det borgerliga såväl som det byråkratiska, finner de naturligt nog ett prioriterat tillämpningsområde i de formellt självständiga "underutvecklade" länder där lokala härskande klasser medvetet manipulerar illusionen om en eller annan variant av en statlig och byråkratisk socialism som en enkel ideologi om ekonomisk utveckling. Den hybrida sammansättningen av dessa klasser motsvarar mer eller mindre tydligt en viss position i det borgerligt-byråkratiska spektret. Deras spel på den internationella scenen mellan dessa den kapitalistiska maktens två existerande poler, liksom deras ideologiska kompromisser - särskilt med islamismen - som uttrycker den hybrida verkligheten hos deras sociala bas, innebär att denna den ideologiska socialismens senaste biprodukt slutligen har berövats allt allvar utom det polisiära. En byråkrati kan bildas under ledningen av en nationell kamp och agrar bonderevolt; den strävar framför allt, som i Kina, att tillämpa en stalinistisk industrialiseringsmodell i ett land som är mindre utvecklat än Ryssland 1917. En byråkrati som är kapabel att industrialisera landet kan uppstå ur småborgerskapet inom en armé som erövrar makten, som det egyptiska exemplet visar. På vissa platser, som Algeriet under slutet av befrielsekriget, söker byråkratin, som etablerat sig som parastatlig myndighet under kampen, en kompromissens jämvikt genom att gå samman med en svag nationell bourgeoisi. I de gamla kolonierna i det svarta Afrika, som förblir öppet lierade med den västerländska bourgeoisin, den amerikanska och den europeiska, konstituerar sig slutligen en borgarklass - oftast utifrån stamhövdingars traditionella makt - genom att lägga beslag på staten: i dessa länder, där den utländska imperialismen förblir ekonomins verkliga herrar, uppstår ett tillstånd där compradorerna som kompensation för sin försäljning av inhemska produkter erhåller äganderätten till en inhemsk stat, som är självständig gentemot de lokala massorna men inte gentemot imperialismen. I detta fall rör det sig om en konstgjord borgarklass som inte är förmögen att ackumulera utan som bara kan spendera såväl den del av det lokala mervärde som tillkommer den som utländskt understöd från stater och karteller som är dess beskyddare. Dessa borgarklassers uppenbara oförmåga att fullgöra bourgeoisins normala ekonomiska funktion ställer var och en av dem inför ett uppror av byråkratisk modell, som är mer eller mindre anpassat efter lokala förutsättningar och som vill lägga beslag på sitt arv. Men en byråkratis framgångar med sin grundläggande uppgift att industrialisera landet innehåller nödvändigtvis också utsikten till dess historiska nederlag: genom att ackumulera kapital ackumulerar den proletariat, och skapar på så vis sin egen vederläggning i ett land där denna ännu inte existerade.
Under den komplicerade och fruktansvärda utveckling som har fört fram klasskampsepoken till nya omständigheter, har proletariatet i de industrialiserade länderna förlorat all bekräftelse på sitt självständiga perspektiv, och i sista hand sina illusioner, men inte sin existens. Proletariatet har inte avskaffats. Det består oreducerbart i den moderna kapitalismens intensifierade alienation: det utgör den stora massan av arbetare som har förlorat all makt över hur deras liv används, och som, så snart de vet om det, definierar om sig själva som ett proletariat, det verksamt negativa i det här samhället. Detta proletariat förstärks objektivt av att bondeklassen är på väg att försvinna och av att fabriksarbetets logik utbreds till en stor del av "tjänstesektorn" och de intellektuella arbetena. Subjektivt är detta proletariat ännu fjärran från ett praktiskt klassmedvetande, inte bara tjänstemännen utan också arbetarna som hittills bara har upptäckt den gamla politikens kraftlöshet och mystifikationer. När proletariatet däremot upptäcker att dess egen avyttrade makt bidrar till att permanent förstärka det kapitalistiska samhället, inte bara i form av sitt arbete men också i form av fackföreningar, partier och statsmakter som det skapat för sin befrielse, upptäcker det också genom konkret historisk erfarenhet att det utgör den klass som är oresonlig fiende till all stelnad föryttring och maktspecialisering. Proletariatet bär på den revolution som inte kan lämna någonting utanför sig, på kravet att nutiden för evigt skall härska över det förflutna och på en total kritik av all separation; och det är för detta som det måste finna en adekvat form i handling. Ingen kvantitativ förbättring av dess elände, ingen illusion om integrering i hierarkin kan varaktigt råda bot på dess otillfredsställelse, ty proletariatet kan inte sanningsenligt känna igen sig i någon särskild orättvisa som det tvingas utstå, liksom inte heller i avskaffandet av en sådan orättvisa eller en mängd sådana, utan enbart i den absoluta orättvisa som består i att vara ställd utanför livet.
Av de nya tecken på förkastande som utbreder sig i de ekonomiskt mest avancerade länderna, och som förfalskas och möts av föga uppskattning genom att läggas till rätta i skådespelet, kan man redan dra slutsatsen att en ny epok har inletts: efter de första försöken till arbetarresning är det nu det kapitalistiska överflödet som har strandat. När de västerländska arbetarnas utomfackliga kamp slås ner av framför allt fackföreningarna och när ungdomens upproriska strömningar sätter i gång en första oformlig protest, som överallt och omedelbart innefattar ett förkastande av den gamla specialiserade politiken, av konsten och av det dagliga livet, då är detta två sidor av en ny spontan kamp som först framstår som brottslig. De är tecken som förebådar ett andra proletärt angrepp på klassamhället. Då denna ännu orörliga armés förlorade barn åter börjar dyka upp på det slagfält som förändrats men ändå förblivit detsamma, följer de en ny "general Ludd" som denna gång sätter in dem för att förstöra den tillåtna konsumtionens maskineri.
"Den äntligen funna politiska form i vilken arbetets ekonomiska frigörelse kan förverkligas" har i detta århundrade tagit tydlig gestalt i de revolutionära arbetarråden, som i sig förenar alla beslutande och verkställande funktioner och som federerar sig genom delegater som är ansvariga gentemot gräsrötterna och kan avsättas när som helst. Deras faktiska existens har hittills bara varit korta utkast som genast bekämpats och besegrats av olika krafter till klassamhällets försvar, till vilka man ofta måste räkna deras eget falska medvetande. Pannekoek framhöll med rätta det faktum att arbetarrådens makt "skapade fler problem" än den löste. Men det är i denna makt som den proletära revolutionens problem kan finna sin verkliga lösning. Den är platsen där det historiska medvetandets objektiva förhållanden återförenas, ett förverkligande av en aktiv direkt kommunikation där specialisering, hierarki och separation upphör, där de rådande förhållandena omvandlas "till enande förhållanden". Här kan det proletära subjektet framträda i kamp mot kontemplationen. Dess medvetande är identiskt med den praktiska organisering detta har tagit sig, ty detta medvetande är i sig oskiljaktigt från ett konsekvent ingripande i historien.
Under rådens makt, som internationellt måste tränga undan varje annan makt, är den proletära rörelsen sin egen produkt, och denna produkt är producenten själv. Den är sitt eget mål. Endast här negeras i sin tur skådespelets negation av livet.
Rådens framträdande utgjorde den proletära rörelsens höjdpunkt under detta århundrades första fjärdedel, en realitet som förblivit obemärkt eller förvrängd eftersom den försvann med resten av en rörelse som den dåtida samlade historiska erfarenheten bestred och utrotade. I den proletära kritikens nya läge återkommer detta resultat som det enda obesegrade inslaget i en besegrad rörelse. Det historiska medvetande som vet att det här har sin rätta omgivning kan nu uppfatta det, inte längre i utkanten av vad som rinner bort, utan i centrum av det som väller upp.
En revolutionär organisation som existerar före rådens makt - och som måste finna sin egen form i kampen - vet från början av alla dessa historiska orsaker att den inte representerar klassen. Den måste bara erkänna sig själv som en radikal separation från separationens värld.
Den revolutionära organisationen är ett koherent uttryck för den teori om praktiken som, i det den blir praktisk teori, träder i ömsesidig kommunikation med de praktiska striderna. Dess egen praktik består i att göra kommunikation och koherens allmänna i dessa strider. I det revolutionära ögonblick då den samhälleliga separationen upplöses, måste denna organisation inse sin egen upplösning som separat organisation.
En revolutionär organisation kan bara utgöra en enhetlig kritik av samhället, det vill säga en kritik som på intet vis är lierad med någon avskild makt någonstans på jorden, och en allomfattande kritik mot alla aspekter av det alienerade samhällslivet. Kombattanternas egna väsen är de enda vapnen i den revolutionära organisationens kamp mot klassamhället: en revolutionär organisation kan inte inom sig återskapa den söndring och hierarki som utmärker det förhärskande samhället. Den måste ständigt bekämpa sin egen vanställning i det rådande skådespelet. Det enda kravet för att delta i den revolutionära organisationens totala demokrati är att varje medlem uppfattar och själv faktiskt tillägnar sig det koherenta i dess kritik, en koherens som måste bevisas i den egentligt kritiska teorin och i förhållandet mellan denna och den praktiska verksamheten.
När den kapitalistiska alienationen, som blir mer och mer påträngande på alla nivåer, gör det allt svårare för arbetarna att urskilja och benämna sitt eget elände och ställer dem inför alternativet att förkasta sitt elände i dess helhet eller ingenting alls, då måste den revolutionära rörelsen lära sig att den inte längre kan bekämpa alienationen i alienerade former.
Den proletära revolutionen hänger helt och fullt på att det för första gången är nödvändigt att massorna uppfattar och upplever teorin i betydelsen förståelse av människans praktik. Den fordrar att arbetarna blir dialektiker och att de inskriver sitt tänkande i praktiken. Den kräver således betydligt mer av människor utan egenskaper än den borgerliga revolutionen krävde av de välkvalificerade som den utsåg att sätta den i verket: det partiella ideologiska medvetande som byggts upp av en del av borgarklassen hade som grund den samhällslivets centrala del, ekonomin, där denna klass redan var vid makten. Själva klassamhällets utveckling till ett skådespel av ickeliv för således med sig att det revolutionära projektet synligt blir det som det till sitt väsen alltid har varit.
Den revolutionära teorin är nu fiende till varje revolutionär ideologi, och den vet sig vara det.
<- Kapitel 3 | Kapitel 5 ->
Innehåll