Originalets titel: "Commentaires sur la Société du Spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
Till minne av Gérard Lebovici
som mördades i Paris den 5 mars 1984
i ett ouppklarat bakhåll.
"Även om situationen verkar hopplös, så ge aldrig upp hoppet. Är
man omgiven av faror och kan frukta det värsta, gäller det att inte vara rädd.
Har man förlorat alla resurser, måste man ändå kunna räkna med allt. Och blir
man överraskad, gäller det att själv ta fienden med överrumpling."
Sun-Tse, Krigskonsten
Dessa Kommentarer blir helt säkert genast kända av femtio eller sextio personer. Det får man ändå anse vara många med tanke på den tid vi lever i och att det är så viktiga frågor som behandlas. Men så har jag också i vissa kretsar rykte om mig att vara en kännare. Dessutom måste man betänka att av den elit som kommer att intressera sig för dem utgörs hälften – eller närapå hälften – av människor som ägnar sig åt att upprätthålla skådespelets herravälde, och den andra halvan av sådana som envisas med att göra raka motsatsen. Eftersom jag således har att räkna med mycket uppmärksamma och på olika sätt inflytelserika läsare, kan jag uppenbarligen inte tala helt fritt. Jag måste framför allt akta mig för att alltför väl informera vem som helst.
Vår olyckliga tid tvingar mig således att på nytt ändra mitt sätt att skriva. En del saker kommer jag medvetet att utelämna, och dispositionen måste förbli något oklar. Som ett tidens tecken kan man stöta på en och annan bedräglighet. Den fulla betydelsen kan ändå framgå om man här och där skjuter in flera andra sidor. På samma sätt har ganska ofta hemliga detaljer tillfogats där behandlingen så kräver: vissa kemiska ämnen visar dolda egenskaper först i kombination med ett visst annat ämne. Det finns för övrigt i detta lilla verk alltför mycket som är ack så lätt att förstå.
1967 visade jag i en bok, La Société du Spectacle, vad det moderna skådespelet redan då väsentligen utgjorde: varuekonomins envälde som uppnått en oansvarig överhöghet, och den uppsättning nya härskartekniker som medföljer detta välde. Oroligheterna 1968, som utbredde sig i olika länder under de följande åren, har ingenstans störtat den bestående samhällsordning ur vilken skådespelet tycks uppstå spontant. Det har alltså fortsatt att överallt förstärkas, det vill säga att på samma gång utbreda sig till det yttersta och öka sin densitet i centrum. Det har till och med tillägnat sig nya defensiva metoder, så som makter vanligtvis gör när de står under angrepp. När jag påbörjade kritiken av skådespelssamhället lade man – eftersom det skedde just då – framför allt märke till det revolutionära innehållet i kritiken, och som man naturligtvis erfor som dess mest förargliga inslag. Beträffande själva föremålet anklagade man mig ibland för att ha hittat på alltsammans, och alltid för att finna ett nöje i att gå till överdrift i bedömningen av detta skådespels djupgående och enhetlighet, liksom av dess faktiska verksamhet. Jag måste medge att andra sedan dess övertygande har demonstrerat att man kan ge ut nya böcker i ämnet utan att säga särskilt mycket. De har bara ersatt helheten och dess rörelse med någon statisk och ytlig detalj som varje författare väljer olika för att tillfredsställa sitt behov av att vara originell men som alla är lika lite störande. Ingen har velat riskera den vetenskapliga blygsamheten hos sin personliga tolkning genom att tillfoga oförvägna historiska omdömen.
Och likväl har skådespelssamhället fortsatt sin frammarsch. Det rör sig snabbt: 1967 hade det knappt mer än fyrtio väl använda år bakom sig. Och i sin egen utveckling, som ingen längre gör sig besvär med att studera, har det sedan dess genom häpnadsväckande framgångar visat att dess faktiska natur är just sådan som jag har påtalat. Att konstatera detta har inte bara ett akademiskt intresse: det är absolut nödvändigt att utforska enhetligheten och sammanhanget hos den verkande kraft som skådespelet utgör, för att därefter kunna studera i vilka riktningar denna kraft har förflyttat sig. Dessa frågor har stort intresse: de sociala konflikterna kommer i fortsättningen nödvändigtvis att utspela sig under dessa villkor. Eftersom skådespelet i dag helt klart är mäktigare än det var tidigare, frågar man sig vad det gör med denna ytterligare makt. Hur långt har det avancerat på det område där det inte befann sig tidigare? Kort sagt, vilka är dess operationslinjer i detta nu? En vag känsla av att det pågår en snabb invasion, som tvingar människorna att leva ett mycket annorlunda liv, är numera vitt utbredd; men man uppfattar detta snarast som en oförklarlig klimatförändring eller störning av någon naturlig jämvikt, en förändring inför vilken okunnigheten bara vet att den inte har någonting att säga. Dessutom finns det många som hävdar att det är en civiliserande, och för övrigt oundviklig, invasion och som är snara att samarbeta med den. Dessa vill absolut inte veta av vad denna erövring faktiskt innebär och hur den fortskrider.
Jag ska lyfta fram några praktiska konsekvenser, som ännu är föga kända, av skådespelets snabba utbredning under de senaste tjugo åren. Jag inbjuder inte till polemik över någon aspekt av frågan; det är numera alltför lätt och meningslöst. Ingen mer övertalning. Dessa kommentarer bryr sig inte om att moralisera. De behandlar inte vad som skulle vara önskvärt eller ens att föredra. De noterar bara vad som är.
I dag, då ingen rimligtvis kan ifrågasätta skådespelets existens och mäktighet, kan man i stället undra om det är någon mening att tillfoga något till en fråga som erfarenheten avgjort på ett så drakoniskt sätt. Le Monde den 19 september 1987 illustrerar på ett träffande sätt uttrycket "Det som existerar behöver man inte tala om", denna fundamentala lag för skådespelets tidsålder, som åtminstone i detta avseende inte kan uppvisa något underutvecklat land: "Att det nutida samhället skulle vara ett skådespelssamhälle är en självklarhet. Snart lägger man inte märke till andra än dem som inte utmärker sig. Oräkneliga är de verk som beskriver det fenomen som kommit att utmärka industriländerna och som inte heller skonar de länder som är efter sin tid. Men det är komiskt att konstatera att de böcker som analyserar detta fenomen – i allmänhet för att beklaga sig över det – också måste offra sig åt skådespelet för att bli kända." Det är sant att denna skådespelsmässiga kritik av skådespelet, som är senkommen och på sin höjd önskar "bli känd" på just detta område, nödvändigtvis håller sig till fåfänga generaliseringar och skenheliga beklaganden, på samma sätt som den desillusionerade klokskap som gör sig rolig i tidningen framstår som fåfäng.
Den urholkade diskussionen om skådespelet, det vill säga om vad världens ägare sysslar med, organiseras alltså av det självt: man framhåller skådespelets storslagna möjligheter, för att inte nämna den storslagna användning man gör av dem. Ofta föredrar man att i stället för skådespel tala om detsamma som något som har med media att göra. Och därmed vill man beteckna ett enkelt instrument, en slags allmän service som med opartisk "professionalism" förvaltar den nya rikedom som består av allas kommunikation genom massmedia, en kommunikation som till sist uppnått en ensidig renodling där de beslut som redan fattats fridfullt kan beundras. Det som kommuniceras är order, och för den fullständiga harmonins skull är de som ger order samma personer som talar om vad de tycker om dem.
Skådespelets makt, som väsentligen är så enhetlig och så samlande genom sin dragningskraft och så fullständigt despotisk till sin anda, blir tämligen ofta upprörd över att det under dess herravälde kan uppstå ett politiskt spektakel eller ett spektakel inom rättsväsende och medicin eller mängder av andra lika förvånande "överdrifter i media". Skådespelet skulle alltså inte vara något annat än överdrifter hos media vars natur, som för övrigt är odiskutabelt god eftersom den möjliggör kommunikation, ibland leder dem till överdrifter. Ganska ofta klagar samhällets herrar på sina tjänare inom media; desto oftare förebrår de tittarpöbeln dess benägenhet att ge sig hän åt mediala nöjen utan återhållsamhet och närmast djuriskt. Bakom en praktiskt taget obegränsad mångfald av förmenta skiljaktigheter i media döljer man på så sätt vad som tvärtom är resultatet av en med remarkabel ihärdighet eftersträvad överensstämmelse inom skådespelet. På samma sätt som varulogiken vilar över alla köpmäns konkurrerande strävanden, och krigets logik ständigt dominerar rustningsändringar, på samma sätt befaller skådespelets stränga logik överallt den ymniga variationen av mediaöverdåd.
Den mest betydelsefulla förändring hos allt det som hänt under tjugo år ligger i det faktum att skådespelet har fortsatt att existera. Denna betydelse har inget att göra med att dess mediautrustning, som redan tidigare hade uppnått en mycket avancerad utvecklingsnivå, har finslipats: den består helt enkelt i att skådespelets herravälde har kunnat föda upp en generation som helt har fogat sig i dess lagar. De utomordentligt nya betingelser under vilka denna generation i sin helhet faktiskt har vuxit upp utgör en exakt och tillräcklig resumé av allt som skådespelet hädanefter kommer att förhindra, och också av allt som det kommer att tillåta.
På det rent teoretiska planet har jag bara att foga en detalj till det jag har formulerat tidigare, men en detalj som har vittgående konsekvenser. 1967 urskiljde jag två successiva och rivaliserande former av den skådespelsartade makten: det koncentrerade och det utbredda skådespelet. Båda flöt omkring ovanför det verkliga samhället, som dess målsättning och som en lögn om samhället. Det första, som betonade en grovhuggen ideologi kring en diktatorsgestalt, sammanföll med den totalitära kontrarevolutionen, den nazistiska såväl som den stalinistiska. Det andra, som lockade löntagarna att utöva sin valfrihet bland den mångfald av nya varor som kivades om uppmärksamheten, representerades av den amerikanisering som i vissa avseenden förskräckte men likväl lockade även de länder där den traditionella typen av borgerlig demokrati dröjde sig kvar längst. En tredje form har sedan dess etablerat sig genom en väl uttänkt kombination av de båda tidigare och på grundval av att den form som visade sig starkast, den utbredda, har segrat. Det handlar om det integrerade skådespelet som hädanefter tenderar att påtvinga sig globalt.
Den dominerande ställning som Ryssland och Tyskland intog vid utformningen av det koncentrerade skådespelet, och USA för det utbredda, tycks nu innehas av Frankrike och Italien då det gäller att få det integrerade skådespelet på plats. Det beror på en rad gemensamma historiska faktorer: den viktiga roll som stalinistiska partier och fackföreningar spelar i det politiska och intellektuella livet, en svag demokratisk tradition, det långvariga maktmonopolet hos ett regeringsparti och nödvändigheten att få slut på en plötsligt uppdykande revolutionär utmaning.
Det integrerade skådespelet framstår på en gång som både koncentrerat och utbrett, och efter den fruktbara föreningen har det förstått att i ännu högre grad använda de båda egenskaperna. Men deras tidigare användningssätt har förändrats betydligt. Beträffande den koncentrerade sidan har ledningscentralen blivit hemlig: man använder inte längre någon känd ledare eller klart uttalad ideologi. Och beträffande den utbredda sidan har skådespelets inflytande över nästan allt beteende och alla föremål som produceras i samhället aldrig varit större. Ty den yttersta betydelsen av det integrerade skådespelet är att det integreras i själva verkligheten i samma utsträckning som det talar om den, och att det omformar den så som det talar. Ända därhän att denna verklighet nu inte längre framstår som åtskild från skådespelet. Där skådespelet var koncentrerat kunde större delen av samhällets perifera delar undfly det, i det utbredda en obetydlig del; i dag ingenting. Skådespelet har trängt in som strålning i hela verkligheten. Som man lätt kunde förutse i teorin har den praktiska erfarenheten av den tygellösa uppfyllelsen av varuförnuftets önskningar snabbt och utan undantag visat att förfalskningens blivande värld också utgjorde hela världens blivande förfalskning. Förutom ett ännu betydande arv av böcker och äldre byggnader – som är dömda att minska i antal och för övrigt allt oftare väljs ut och betraktas så som det passar skådespelet – finns det inte längre något i kulturen eller naturen som inte har förändrats och förgiftats i enlighet med den moderna industrins metoder och intressen. Till och med arvsanlagen har blivit fullständigt tillgängliga för samhällets härskande krafter.
Skådespelets regering, som numera innehar alla medel att förfalska hela produktionen liksom all perception, är oinskränkt härskare över alla minnen liksom den är okontrollerad härskare över alla projekt som formar den mest avlägsna framtid. Den härskar ensam överallt; den verkställer sina summariska domar.
Under dessa förhållanden kan man se ett parodiskt slut på arbetsdelningen, som plötsligt bryter ut med uppsluppen glädje. Ett desto mer välkommet slut som det sammanfaller med ett allmänt försvinnande av all verklig kompetens. En finansman blir sångare, en advokat blir angivare åt polisen, en bagare lägger fram sina litterära preferenser, en skådespelare blir president, en kock filosoferar över inslag i tillagningen som om de vore milstolpar i världshistorien. Alla kan framträda i skådespelet för att offentligen, eller ibland i hemlighet, ge sig hän åt en verksamhet som är helt skild från den specialitet inom vilken de först och främst gjort sig kända. Där innehavet av "mediastatus" har blivit oändligt mycket viktigare än värdet av det som man faktiskt uträttar, är det normalt att denna status lätt kan överlåtas och förläna mottagaren rätten att var som helst glänsa på samma sätt. Oftast fullföljer dessa accelererade mediapartiklar sin okomplicerade bana i det strålkastarljus som deras status garanterar. Men det händer att en övergång i media tjänar som täckmantel för flera företag som officiellt är oberoende men i själva verket hemligt förbundna genom olika ad hoc-nätverk. Ibland kan det rentav innebära att den samhälleliga arbetsdelningen, och den solidaritet som den i allmänhet medför, återuppstår i helt och hållet nya former. Till exempel kan man numera ge ut en roman för att förbereda ett mord. Med de här pittoreska exemplen vill jag också ha sagt att man inte längre kan lita på någon utifrån dennes yrke.
Men vad det integrerade skådespelet ändå mest av allt eftersträvar är att förvandla hemliga agenter till revolutionärer och revolutionärer till hemliga agenter.
Det samhälle som moderniserats ända till det integrerade skådespelets nivå utmärks av den samlade effekten av fem huvudsakliga kännetecken: oupphörlig teknologisk förnyelse, sammansmältning av stat och ekonomi, allmän sekretess, ovederlägglig förfalskning, ett evigt nu.
Den teknologiska utvecklingen pågår sedan länge, och den är grundläggande för det kapitalistiska samhället som ibland också kallas det industriella eller det postindustriella. Men sedan den senast tagit fart, efter Andra världskriget, har den lika mycket förstärkt skådespelets auktoritet, eftersom den medför att var och en finner sig totalt utlämnad åt massan av specialister, åt deras beräkningar och åt deras ständigt lika belåtna omdömen om sina beräkningar. Fusionen mellan stat och ekonomi är den mest uppenbara tendensen under det här århundradet, och redan detta har gjort den till den senaste ekonomiska utvecklingens drivkraft. Det defensiva och offensiva förbund som slutits mellan dessa båda makter, staten och ekonomin, har tillförsäkrat dem de största gemensamma fördelar på alla områden. Om var och en av dem kan man säga att den besitter den andra. Det är absurt att vilja se dem som motsatser, eller att skilja mellan deras motiv och misstag. Denna förening har också visat sig ytterst förmånlig för det skådespelsmässiga herraväldets utveckling, som alltsedan sin uppkomst just inte handlat om något annat. De tre sista kännetecknen är direkta följder av detta herravälde på integrerad nivå.
Den allmänna sekretessen ruvar bakom skådespelet som det avgörande komplementet till det som visas upp och som, om man går till botten med saken, skådespelets viktigaste verksamhet.
Att förfalskningen hädanefter är ovederlägglig har givit den helt nya egenskaper. Samtidigt har sanningen nästan överallt upphört att existera, eller i bästa fall sett sig reducerad till en hypotes som aldrig kan bevisas. Den ovederläggliga förfalskningen har fått allmänna opinionen att försvinna; den fann sig till att börja med ur stånd att göra sig hörd, och i fortsättningen att ens uppstå. Detta får uppenbarligen allvarliga konsekvenser inom politik, tillämpade vetenskaper, rättsväsende, konstkännedom.
Utformningen av en nutid där till och med modet, alltifrån kläder till sångare, har stannat upp, som vill glömma det förflutna och som inte längre ger intryck av att tro på en framtid, har uppnåtts med en ständig rundgång av information som i varje ögonblick återgår till en mycket knapphändig lista av enahanda struntsaker som hängivet utropas som betydelsefulla nyheter. Samtidigt passerar verkligt viktiga nyheter om de förändringar som faktiskt sker, enbart sällan och då i korta stötar. De uppehåller sig alltid vid det fördömande som den här världen tycks ha uttalat om sin egen existens, vid etapper på väg mot dess förprogrammerade självdestruktion.
Det skådespelsmässiga herraväldets främsta intention var att avskaffa kunskapen om historien i största allmänhet och framför allt nästan all information om och alla förståndiga kommentarer till det närmast förflutna. En så uppenbar självklarhet behöver inte förklaras. På ett mästerligt sätt organiserar skådespelet okunnigheten om det som har hänt och genast därefter glömskan av det som ändå lyckats bli känt. Det som är viktigast är också det som göms mest väl. Under de senaste tjugo åren är det inget som med så många kommenderade lögner har dolts så väl som historien om maj 1968. Dock har man kunnat dra nyttiga lärdomar av några avmystifierande studier av dessa dagar och deras ursprung, men de är statshemligheter.
För ett tiotal år sedan fanns det i Frankrike en president som nu är glömd men då gled omkring på skådespelets yta. Han uttryckte naivt sin förtjusning över att erfara "att vi hädanefter kommer att leva i en värld utan minne, där bilder i det oändliga avlöser bilder som på en vattenyta". Detta är nämligen bekvämt för dem som utgör gräddan och förstår att förbli det. Att historien är slut innebär ett angenämt lugn för varje nutida makt. Det garanterar framgång för alla dess företag, eller åtminstone rykte om framgång.
En oinskränkt makt avskaffar historien så grundligt som dess intressen och förpliktelser tvingar den, och framför allt i den mån den har medel att praktiskt genomföra det. Shi Huangdi lät bränna böcker men lyckades inte utplåna alla. Stalin är den i vårt sekel som drivit ett sådant projekt längst, men trots alla medbrottslingar av olika slag, som han fann utanför gränserna till sitt välde, förblev en stor del av världen ändå oåtkomlig för hans polis, och där kunde man skratta åt hans bedrägerier. Det integrerade skådespelet har lyckats bättre med helt nya metoder och genom att denna gång verka globalt. Det är inte längre tillåtet att skratta åt dumheten som satt sig i respekt överallt. I varje fall har det blivit omöjligt att låta veta att man skrattar åt den.
Historiens område utgjordes av det som är minnesvärt, mängden av händelser som ådagalägger långvariga konsekvenser. Det var oskiljaktligen den kunskap som måste vara, och tjänade att åtminstone delvis förstå det som skulle hända på nytt: "ett förvärv för all framtid", som Thukydides sade. På så sätt blev historien en måttstock för varje äkta nyhet, men den som säljer nyheter har allt intresse av att undanskaffa detta mätinstrument. När det viktiga i samhället uppfattas som det som är för ögonblicket – och så även i nästa ögonblick, om det sedan är samma eller något annat – och som alltid ersätter en annan ögonblicklig viktighet, kan man också säga att den metod som används garanterar en slags evighet åt den så högljudda oviktigheten.
Den största fördel skådespelet dragit av att det förklarat historien fredlös, förpassat all nutida historia till underjorden och lyckats få allt historiskt sinne i samhället att rent allmänt falla i glömska, det är framför allt att det lyckats dölja sin egen historia, sin egen erövring av världen. Dess makt framstår redan som så välbekant, att det verkar som om den alltid varit där. Inkräktare vill alltid skyla över att de just har anlänt.
Med historiens ödeläggelse glider de samtida händelserna själva genast bort till ett sagolikt fjärran, i overifierbara skildringar, okontrollerbar statistik, osannolika förklaringar och ohållbara resonemang. På alla dumheter som framförs i skådespelet är det bara mediamänniskor som kan reagera – med några respektfulla korrigeringar eller tillrättavisningar. Och de gör det återhållsamt, ty förutom deras ytterliga okunnighet gör deras yrkesmässiga och känslomässig solidaritet med skådespelets allmänna myndighet, och med det samhälle som där kommer till uttryck, det till en plikt och en förtjusning att aldrig avlägsna sig från denna myndighet, vars värdighet aldrig får kränkas. Man får aldrig glömma att alla mediamänniskor har en herre, eller flera, som betalar dem med lön och andra förmåner; och alla vet sig vara utbytbara.
Alla experter tillhör staten eller media och erkänns bara som experter den vägen. Varje expert tjänar en herre, ty alla de möjligheter till oberoende som fanns tidigare har reducerats till så gott som intet genom det sätt på vilket det nuvarande samhället är organiserat. Den dugligaste experten är helt klart den som kan ljuga. De som behöver experter är förfalskare och idioter, fast av skilda skäl. Inom områden där individen inte längre på egen hand kan orientera sig blir han eftertryckligt lugnad av en expert. Tidigare fanns det experter på etruskisk konst, och de var alltid kompetenta eftersom det inte finns någon marknad för denna konst. Men i en tid då man exempelvis finner det lönsamt att på kemisk väg förfalska åtskilliga berömda viner skulle man inte kunna sälja dessa utan att utbilda vinexperter som övertalar pappskallarna att älska deras nya lätt igenkännliga smaker. Cervantes påpekar att "under en dålig kappa gömmes ofta en god dryckesbroder". En vinkännare är i allmänhet okunnig om förhållandena inom kärnkraftsindustrin, men skådespelets herravälde räknar med att eftersom en expert lätt kan lura honom i fråga om kärnkraft, så kan en annan lura honom när det gäller vin. Och man förstår till exempel hur återhållsam en meteorolog, som har att avisera temperatur och nederbörd för det närmaste dygnet, måste vara för att inte störa den ekonomiska, turistiska och regionala jämvikten när så många människor far omkring på så många vägar mellan lika ödsliga platser. Då är det viktigare att göra lycka som underhållare.
En aspekt av att all objektiv historisk kunskap har gått förlorad kommer till uttryck i att vems som helst personliga anseende har blivit formbart och föremål för korrigering av de som kontrollerar all information: de som samlar in den, liksom de som sprider den; de har alla frihet att förfalska. Ty ett uppenbart historiskt faktum som skådespelet inte vill veta av är inte längre ett faktum. Där ingen längre har något anseende annat än det som tillkommer honom som en välvillig ynnest från skådespelets hov, kan onåden drabba omedelbart. En ryktbarhet till trots mot skådespelet har blivit något ytterst sällsynt. Jag är själv en av de sista levande att besitta en, och har aldrig haft någon annan. Men det har också blivit något utomordentligt misstänkt. Samhället har officiellt utropat sig som skådespelsartat. Att vara känd utanför skådespelet är nu detsamma som att vara känd som samhällets fiende.
Det har blivit tillåtet att helt och hållet byta ut någons förflutna, att i grunden förändra eller återskapa det på samma sätt som under moskvarättegångarna, men utan att behöva ta till någon krånglig process. Det har blivit billigare att döda. De falska vittnen som används må vara klumpiga, men vilken förmåga att uppfatta denna klumpighet återstår de åskådare som har att bevittna dessa falska vittnens uppvisning. Och falska dokument, som alltid är perfekta, fattas aldrig dem som styr det integrerade skådespelet eller deras vänner. Det är alltså inte längre möjligt att tro någon om något som man inte själv direkt har erfarit. Men i själva verket är det inte ofta man har behov av falska anklagelser mot någon. Så snart man besitter den mekanism som styr den enda samhälleliga kontroll som gjort sig helt och globalt erkänd, kan man säga vad man vill. Skådespelets bevisföring sker genom att bara gå runt i cirklar; att börja på nytt, att upprepa, att ständigt bekräfta på det enda område som numera innehåller vad som kan bekräftas offentligt och göra sig trott eftersom det är här alla är vittnen. Skådespelets makt kan likaledes förneka vad som helst, en gång, tre gånger, och säga att det inte talar om det längre eller tala om något annat. Den är väl medveten om att den inte riskerar någon återverkan varken på sitt eget område eller något annat. Ty det finns inte längre någon agora, någon allmän gemenskap; inte ens gemenskaper begränsade till förmedlande organ eller självständiga institutioner, till salonger eller kaféer, till arbetarna på ett företag; inget ställe där diskussionen om den verklighet som angår dem som är där förmår varaktigt skaka av sig den kvävande närvaron av medias diskurs och av de olika styrkor som har organiserats för att avlösa den. Det finns nu inte längre några garanterat relativt självständiga omdömen från dem som utgjorde den bildade världen; till exempel från dem som förr satte en ära i att kunna verifiera genom att låta det som man kallar faktas opartiska historia närma sig eller åtminstone tro att de förtjänade att vara kända. Det finns inte längre någon bibliografisk sanning som inte kan ifrågasättas och i de nationella bibliotekens datoriserade register kan spåren försvinna desto lättare. Det är förvillande att tänka på vad det innebar att vara domare, läkare, historiker och på de förpliktelser dessa ålade sig inom ramen för sin kompetens: människorna liknar mer sin tid än sina fäder.
Det som skådespelet slutat tala om är efter tre dagar som om det aldrig funnits. Ty skådespelet talar då om något annat som alltså följaktligen är det som på det hela taget existerar. De praktiska konsekvenserna är, som man kan se, ofantliga.
Vi trodde oss veta att historien uppstod i Grekland, tillsammans med demokratin. Nu kan vi konstatera att båda försvunnit tillsammans.
Till denna lista över maktens triumfer måste man dock foga ett resultat som är negativt för makten: en stat i vars förvaltning det har uppstått ett varaktigt och betydande underskott av historisk kunskap kan inte längre styras strategiskt.
Det samhälle som utropar sig som demokratiskt tycks överallt vilja bli behandlat som om det utgjorde någon ömtålig fulländning så snart det uppnått det integrerade skådespelets nivå. Så till den grad att det inte längre får utsättas för angrepp eftersom det är så ömtåligt, och för övrigt inte kan angripas eftersom det uppnått en aldrig tidigare skådad fulländning. Samhället är ömtåligt eftersom det har stor möda att kontrollera sin farliga tekniska utveckling. Men det är också ett fulländat samhälle att regera; beviset härför är att alla som strävar efter att regera, vill regera just detta samhälle på samma sätt och behålla det precis så som det är. Det är första gången i det samtida Europa som inget parti eller fraktion av ett parti inte längre ens försöker låtsas att det strävar att förändra någonting betydelsefullt. Ingen förmår längre kritisera varan, varken som allmänt system eller som det ödesbestämda skräp som företagsledare pytsar ut på marknaden efter behag.
Överallt där skådespelet härskar är de enda organiserade krafterna de som står för skådespelet. Ingen kan således längre vara fiende till det som existerar, inte heller överskrida den omertā som berör alla. Därmed har man gjort slut på den störande uppfattning som varit förhärskande under mer än tvåhundra år enligt vilken samhället kan kritiseras och förändras, reformeras eller revolutioneras. Och detta har inte uppnåtts genom att det tillkommit nya argument, bara genom att alla argument blivit värdelösa. Detta resultat är ett mått på den fruktansvärda styrkan hos tyranniets nätverk, snarare än på någon allmän lycka.
Aldrig har censuren varit mer fulländad. Aldrig har de, om vilka man trodde att de fortfarande var fria medborgare i en del länder, haft svårare att göra sin mening hörd så snart det rör sig om en fråga som berör deras faktiska liv. Aldrig har det varit så fullständigt riskfritt att ljuga dem rakt i ansiktet. Åskådaren förmodas helt enkelt vara okunnig om allt, och inte vara förtjänt av att veta någonting. Den som ständigt tittar på för att få reda på vad som ska hända, agerar aldrig. Och just sådan ska åskådaren vara. Ofta får man höra USA nämnas som ett undantag eftersom Nixon där fick sota för en serie alltför cyniskt klumpiga förnekanden. Men detta rent lokala undantag, som hade några gamla historiska orsaker, är uttryckligen inte längre sant eftersom Reagan ostraffat kunde göra samma sak helt nyligen. Allt det som inte längre bestraffas är i själva verket tillåtet. Det är således ålderdomligt att tala om skandal. En italiensk statsman på högsta nivå, som satt i regeringen samtidigt som han tillhörde skuggkabinettet P2, Potere Due, tillskriver man ett yttrande som på ett djupsinnigt sätt sammanfattar den era som hela världen nu trätt in i efter Italien och USA: "Det har förekommit skandaler, men det kommer det inte att göra i fortsättningen."
I Louis Bonapartes adertonde Brumaire beskrev Marx statens påträngande roll i Andra kejsardömets Frankrike, begåvat med en halv miljon tjänstemän: "Varje gemensamt intresse ... gjordes till föremål för regeringens verksamhet, från bron skolhuset och den kommunala förmögenheten i landskommunen till Frankrikes järnvägar, nationalförmögenhet och statliga universitet." Den ökända frågan om partistöd ställdes redan på den tiden, för Marx noterar att "de partier, som omväxlande kämpade om makten, betraktade erövrandet av denna oerhörda statsbyggnad som segerns viktigaste byte". Det låter ändå en smula bukoliskt och, som man säger, passé eftersom statens spekulationer idag snarare rör sig om nya stadsdelar, motorvägar, tunnlar, kärnkraft, oljeletning och datorisering, bankadministration och kulturcentra, förändringar i "det audiovisuella landskapet", ljusskygg vapenexport, fastighetsaffärer och läkemedelsindustri, livsmedelsproduktion och sjukhusdrift, militärutgifter och hemliga fonder för det ständigt växande departement som har att styra de talrika avdelningarna för samhällets beskydd. Och ändå har Marx olyckligt nog förblivit aktuell alltför länge då han i samma bok frammanar bilden av den regering "som inte fattar beslut på nätterna som den sedan genomför på dagen, utan beslutar på dagen och handlar om natten".
Denna så fulländade demokrati framställer själv sin obegripliga fiende, terrorismen. Den vill i själva verket hellre bli bedömd efter sina fiender än efter vad den själv åstadkommer. Terrorismens historia skrivs av staten, den har således ett uppfostrande syfte. Befolkningen av åskådare kan helt klart inte få veta allt om terrorismen, men den måste få veta tillräckligt för att vara övertygad om att i jämförelse med terrorismen framstår allt annat som mer acceptabelt – i vilket fall som mer rationellt och demokratiskt.
Moderniseringen av förtrycket har till slut finslipat användningen av edsvurna yrkesangivare, framför allt i det italienska pilotprojektet där de kallas "pentiti". Dessa som vid sitt första framträdande under sextonhundratalet, efter Frondens uppror, benämndes "diplomerade vittnen". Detta rättvisans framsteg inom skådespelet har befolkat de italienska fängelserna med tusentals dömda som pliktar för ett inbördeskrig som aldrig ägt rum, ett slags omfattande väpnat uppror som aldrig råkade se sin timma slagen, en putschism vävd av samma stoff som drömmar.
Det är värt att lägga märke till att tolkningen av terrorismens mysterier tycks ha lett till en jämvikt mellan två motstridiga uppfattningar. Det är som om det rörde sig om två filosofiska skolor som undervisar i helt antagonistiska metafysiska läror. Den ena ser i terrorismen enbart ett antal uppenbara manipulationer från hemliga säkerhetstjänsters sida, den andra bedömer tvärtom att det enda man kan anklaga terrorismen för är dess totala brist på sinne för historia. Om man använder en smula historisk logik kommer man snabbt till slutsatsen att det inte ligger någon motsägelse i att människor som helt saknar historiskt sinne också kan manipuleras, och detta lättare än andra. Det är också mycket lättare att få någon att "ångra sig" som man kan visa att man kände till allt i förväg av det som denne trodde sig utföra av egen vilja. Hemliga organisationsformer av militär typ leder oundvikligen till att det räcker att infiltrera ett litet antal människor på några få punkter i nätverket för att kunna leda, och begrava, ett stort antal. När det gäller att utvärdera den väpnade kampen måste kritiken någon gång analysera en särskild aktion utan att låta sig förvillas av den allmänna likhet som de alla ådragit sig. Man måste för övrigt som en logisk möjlighet räkna med alla de fördelar som står säkerhetstjänsterna till förfogande på skådespelets område, vilket sedan länge organiserats för just detta ändamål; det är tvärtom svårigheten att föreställa sig detta som är förvånande och som klingar falskt.
Den repressiva rättvisans aktuella intresse på det här området är helt klart att generalisera så snabbt som möjligt. Det viktigast hos varor av det här slaget är förpackningen, etiketten, streckkoden. Varje fiende till skådespelets demokrati är så god som en annan, liksom alla skådespelets demokratier är lika goda. Således kan det inte längre finnas någon asylrätt för terrorister. Och även om man inte anklagar dem för att vara det så kommer de säkerligen att bli det, med utvisning som följd. I fallet Gabor Winter, en ung typograf som i Västtyskland anklagats för att ha utgivit några revolutionära skrifter, visade åklagaren Nicole Pradin i november 1978 inför appellationsdomstolen i Paris på att "politiska motiv", som är enda anledningen att vägra utvisning enligt den fransk-tyska överenskommelsen av den 29 november 1951, inte kunde åberopas:
"Gabor Winter är ingen politisk brottsling utan en social. Han finner sig inte i samhällets tvång. En verklig politisk brottsling förkastar inte samhället. Han angriper politiska strukturer och inte, som Gabor Winter, sociala." Begreppet respektabelt politiskt brott erkändes inte i Europa förrän bourgeoisieeen med framgång angripit de tidigare etablerade sociala strukturerna. Egenskapen politiskt brott kan inte skiljas från samhällskritikens olika syften. Det gäller för Blanqui, Varlin, Durruti. Man låtsas således nu vilja avskilja det rent politiska brottet – en billig lyx som ingen längre antagligen har tillfälle att begå, eftersom ingen längre är intresserad. Förutom då yrkespolitikerna själva, vars brott sällan leder till påföljd och inte längre kallas politiska. Alla brott och förbrytelser är i själva verket sociala. Men av alla sociala brott är det inget som är värre än det oförskämda anspråket att fortfarande vilja ändra på något i det här samhället, som tycker att det hittills har varit alltför tålmodigt och välvilligt, men som nu inte längre vill klandras.
Logikens avskaffande har fullföljts enligt det nya härskarsystemets fundamentala intressen och med olika metoder som har fungerat genom ömsesidigt stöd. Vissa av dessa metoder hör samman med den tekniska apparatur som skådespelet har utformat och populariserat, medan andra snarare är förknippade med underkastelsens masspsykologi.
Eftersom den bild som skapats och valts ut av någon annan har blivit den enskilda individens huvudsakliga förbindelse med den värld som han tidigare betraktade själv utifrån varje möjlig position, är man på teknikens område helt medveten om att en bild kan användas till allt, eftersom man i en och samma bild kan blanda samman precis vad som helst utan motsägelse. Strömmen av bilder rycker med sig allt, och det är likaledes någon annan som efter eget gottfinnande styr denna förenklade sammanfattning av den förnimbara världen; som bestämmer riktningen och rytmen hos det som där manifesteras som ständigt godtyckliga överraskningar; och som inte medger någon tid till eftertanke kring det som i vilket fall är likgiltigt för vad åskådaren kan förstå eller tänka därom. I denna konkreta upplevelse av ständig underkastelse finns den psykologiska roten till den så allmänna uppslutningen kring det som är för handen, till vad som åt denna uppslutning ipso facto skänker ett tillräckligt värde. Förutom om det som faktiskt är hemligt, tiger skådespelets diskurs om allt som inte passar det. Från det som det visar avskiljer det alltid sammanhanget, bakgrunden, avsikterna, konsekvenserna. Det är således fullständigt ologiskt. Eftersom ingen längre kan säga emot det, har skådespelet rätt att motsäga sig självt, att modifiera sitt förflutna. Dess tjänares högdragna attityd visar sig då de har att tillkännage en ny, och kanske ännu mer lögnaktig, version av vissa fakta genom att bryskt korrigera den okunnighet och de illvilliga tolkningar som de tillskriver sin publik, fastän det var de själva som dagen innan ivrigt utgöt dessa felaktigheter med sedvanlig självsäkerhet. Det är således otillbörligt att skådespelets undervisning och åskådarnas okunnighet får gälla för antagonistiska när de i själva verket är en förutsättning för varandra. Datorernas binära språk är likaledes en oemotståndlig sporre att i varje ögonblick reservationslöst erkänna vad någon annan funnit för gott att programmera och som framställer sig som en överlägsen, opartisk och total logiks tidlösa källa. Vilken tidsvinst och utökad vokabulär då det gäller att fälla omdömen om allt! Politisk? Social? Det är bara att välja. Det som är det ena kan inte vara det andra. Det är jag som bestämmer. Vi blir utbuade, och man vet varför det är på det här viset. Det är således inte förvånande att eleverna redan från barndomen med lätthet och entusiasm börjar med informatikens Absoluta Vetande, under det att de får allt svårare för att lära sig läsa, som kräver omdömen på varje rad, och som också ensamt förmår ge oss tillgång till mänsklighetens rika erfarenheter från tiden före skådespelet. Ty konversationen är på utdöende, och snart är också de flesta som kan tala döda.
När det gäller den nutida befolkningens tankeförmåga, står den främsta orsaken till förfallet att finna i det faktum att ingen diskurs som visas upp i skådespelet lämnar någon som helst plats för genmäle, och ändå är det i dialogen som logiken har fått sin samhälleliga utformning. Och dessutom, när respekten för dem som talar i skådespelet och som förmodas vara viktiga, rika, prestigefyllda, ja, rent av utgöra själva myndigheten, breder ut sig, breder också bland åskådarna ut sig en benägenhet att vilja vara lika ologiska som skådespelet, för att därigenom kunna visa upp en individuell återspegling av denna myndighet. Kort sagt, logiken är inte lätt, och ingen har intresse av att lära ut den åt åskådarna. Narkomaner studerar inte logik, de har inte längre vare sig behov av eller möjlighet att göra det. Denna åskådarens slöhet är också utmärkande för vilken som helst intellektuell konstapel, eller snabbutbildad specialist, som i alla sammanhang söker dölja sin kunskaps snäva gränser genom att dogmatiskt upprepa några myndigt ologiska argument.
Man anser i allmänhet att de som visat den största bristen i ämnet logik är just de som deklarerat sig vara revolutionärer. Denna obevisade anklagelse härrör från en tidigare epok då nästan alla tänkte med ett minimum av logik, med lysande undantag för idioter och politiska aktivister. Hos de senare var detta avsiktligt uppblandat med den oärlighet som hölls för så effektiv. Men idag är det inte möjligt att bortse från det faktum att ett intensivt bruk av skådespel, som man kunde vänta sig, gjort majoriteten av våra samtida till ideologer, om än endast ryckvis och styckvis. Bristen på logik, det vill säga förlusten av förmågan att omedelbart uppfatta vad som är viktigt och vad som är ointressant eller ligger utanför ämnet, vad som är ojämförbart eller tvärtom kan vara komplementärt, allt vad en konsekvens leder till och, på samma gång, vad den omöjliggör, denna sjuka har skådespelets narkosläkare och livräddare med berått mod injicerat i befolkningen i höga doser. De oppositionella har på intet vis varit mer irrationella än de som fogat sig. Det är bara det att deras irrationalitet framstår mer intensivt eftersom de har försökt bedriva en praktisk verksamhet då de tillkännager sina avsikter, om det så bara handlat om att läsa vissa texter och visa att de förstått innehållet. De har förelagt sig att behärska logiken och rentav strategin, som just precis är det område där konflikternas dialektiska logik utvecklas, under det att de själva, precis som övriga, varit helt utblottade på den enkla förmågan att orientera sig med hjälp av den formella logikens gamla bristfälliga instrument. Om de oppositionella råder det inga tvivel, och de andra ägnar man knappt en tanke.
Den individ som skådespelets utarmande tänkande har stämplat för livet, mer än varje annat element som format honom, ställer sig således redan från början i den etablerade ordningens tjänst, under det att hans subjektiva avsikter kan ha varit rakt motsatta detta resultat. Han talar väsentligen skådespelets språk, ty det är det enda han kan, det är hans modersmål. Han skulle mycket väl vilja framstå som motståndare till dess retorik, men han följer dess syntax. Detta är en av de viktigaste framgångar som skådespelets herravälde har uppnått.
Den snabba upplösningen av all tidigare vokabulär är bara ett inslag i denna operation. Den underlättar den.
Personlighetens utplåning hör ödesdigert samman med de levnadsvillkor som konkret är underkastade skådespelets normer, och existensen blir sålunda allt mer skild från möjligheten att erfara upplevelser som kan kallas autentiska, och därmed också att upptäcka individuella preferenser. Paradoxalt nog måste individen i ett sådant samhälle ständigt förneka sig själv om hon önskar en smula uppskattning. Existensen kräver i själva verket en ständigt skiftande lojalitet, successiva val av olika bedrägliga produkter som alltid skänker besvikelse. Det gäller att springa snabbt efter alla tecken på livets utarmning. Droger hjälper en att uthärda detta sakernas tillstånd, vansinnet erbjuder en utväg.
I detta samhälle, där fördelningen av nyttigheter har centraliserats till den grad att den själv avgör, både på ett allmänt bekant sätt och i hemlighet, vad som ska kallas nyttigheter, förekommer det i alla sammanhang att man tillskriver vissa personer egenskaper eller kunskaper eller ibland rentav laster, som är fullständigt gripna ur luften, för att med detta förklara vissa företags glädjande utveckling, och detta enbart i avsikt att dölja, åtminstone så gott det låter sig göra, förehavanden av olika allianser som beslutar om allt.
Trots sina vanliga avsikter och de kraftfulla medel det besitter att belysa otaliga föregivet märkvärdiga personer i hela deras glans, visar det nuvarande samhället emellertid mycket oftare upp raka motsatsen, och detta inte bara inom det som idag har ersatt konsten eller diskursen i detta ämne. En fullständig oförmåga råkar ut för en annan jämförbar oförmåga, de grips båda av panik och frågan är bara vem som först tar till flykten. Det händer att en advokat glömmer bort att han deltar i rättegången som företrädare för en part och låter sig allvarligt påverkas av motsidans argument, och detta även fast de kan vara lika dåligt underbyggda som de egna argumenten. Det händer också att en oskyldigt misstänkt tillfälligt erkänner det brott han inte har begått, av den enda anledningen att han har tagit intryck av logiken i en angivares hypotes som velat få honom att framstå som skyldig (fallet doktor Archambeau i Poitiers 1984).
Själve McLuhan, skådespelets främste tillskyndare, och den som framstod som sitt sekels mest övertygade idiot, har ändrat åsikt. 1976 insåg han äntligen att "trycket från massmedia driver mot det irrationella" och att det har blivit av högsta vikt att förändra användningen av dem. Tänkaren från Toronto hade dessförinnan tillbringat flera decennier i förundran inför den mångfald friheter som "den globala byn" medförde som var så omedelbart lättillgänglig för alla. Byn har, till skillnad från staden, alltid utmärkts av konformism, isolering, småaktig nyfikenhet, tristess, ständigt samma skvaller om ett antal familjer. Och precis så framträder numera vulgariteten hos skådespelets planet, där det inte längre är möjligt att skilja dynastierna Grimaldi eller Bourbon från dem som efterträtt Stuart. Otacksamma lärjungar försöker emellertid idag att få McLuhan att falla i glömska och att fräscha upp hans tidigaste fynd i det att de ser fram mot en egen karriär i det mediala hyllandet av alla dessa nya friheter som består i att slumpmässigt "välja" mellan dagsländor. Troligen kommer de att göra avbön betydligt snabbare än sin mästare.
Skådespelet sticker inte under stol med att vissa faror omger den underbara ordning det har upprättat. Förorening av världshaven och skövling av regnskogarna hotar nybildningen av syre på Jorden; dess ozonskikt skadas av den industriella utvecklingen; joniserande strålning ökar irreversibelt. Skådespelet slår bara fast att det saknar betydelse. Det vill inte diskutera något annat än doser och datum. Och med enbart detta lyckas det skapa lugn, något som en ande från tiden före skådespelet skulle ha hållit för otroligt.
Skådespelets demokratiska metoder uppvisar en betydande smidighet i motsats till det totalitära diktatets simpla brutalitet. Man kan behålla ett ord medan föremålet ändras i smyg (öl, biff, en filosof). Man kan ävenså ändra namnet medan föremålet fortlever i hemlighet. I England har till exempel upparbetningsanläggningen i Windscale åstadkommit en ändring av ortsnamnet till Sellafield för att lättare vilseleda alla misstankar efter en katastrofal incident 1957. Men denna toponymiska upparbetning har inte hindrat en ökande dödlighet i cancer och leukemi i trakten. Trettio år senare meddelar den brittiska regeringen demokratiskt att den alltså har beslutat att en rapport om katastrofen skall förbli hemlig eftersom regeringen anser, inte utan rätt, att den skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för kärnkraften.
Hantering av kärnkraft och kärnvapen kräver en mycket högre dos av hemlighetsmakeri än överallt annars, där dosen, som vi vet, redan är hög. För att göra tillvaron enklare, för att lättare kunna ljuga, har de lärda som systemets herrar valt ut åt sig upptäckt möjligheten att förändra även måttstockarna, att variera dem i enlighet med ett stort antal olika synsätt, att förfina dem för att alltefter omständigheterna kunna jonglera med fler siffror som är svåra att konvertera. Det är därför som man för att mäta radioaktivitet har tillgång till följande enheter: curie, becquerel, röntgen, rad eller centigray, rem, för att inte tala om lilla millirad och sievert som inte är annat än 100 rem. Detta för osökt tankarna till det engelska myntsystemet, som utlänningar hade så svårt för på den tid då Sellafield fortfarande hette Windscale.
Man förstår vilken noggrannhet och precision adertonhundratalets krigshistoriker, och följaktligen teoretiska strateger, skulle ha uppnått om man, för att inte utlämna alltför konfidentiell information åt neutrala kommentatorer eller fientliga historiker, regelbundet höll sig till att redogöra för fältslag i följande termer: "Den inledande fasen omfattar en rad sammanstötningar där från vår sida en stark förtrupp bestående av fyra generaler med tillhörande enheter faller in på en fientlig avdelning bestående av 13000 bajonetter. Senare utvecklas en långdragen batalj där hela vår armé blir involverad med sina 290 kanoner och sitt kavalleri med 18000 sablar, under det att motståndaren ställer upp en här på inte mindre än 3600 infanterilöjtnanter, fyrtio husarkaptener och tjugofyra kyrassiärer. Efter skiftande motgång och framgång för båda sidor, kan slaget till slut betraktas som oavgjort. Våra förluster, som snarast är lägre än genomsnittet vid strider med motsvarande intensitet och varaktighet, är ansenligt högre än grekernas vid Maraton men förblir ändå lägre än preussarnas vid Jena." Efter detta exempel är det inte omöjligt för en specialist att göra sig en vag föreställning om de styrkor som är indragna. Men händelseförloppet undandrar sig varje bedömning.
I juni 1987 visade Pierre Bacher, biträdande anläggningsdirektör hos EDF, franska "Vattenfall", upp den senaste säkerhetsdoktrinen för kärnkraftverk. Om man utrustar dem med ventiler och filter blir det mycket lättare att undvika allvarliga katastrofer om inneslutningen spricker eller exploderar och påverkar en hel "region". Det är vad man åstadkommer om man alltför rigoröst vill innesluta den. Det är bättre om man, varje gång reaktorn gör min av att skena iväg, mjukt lättar på trycket genom att bespruta ett begränsat område i omgivningen, ett område som varje gång är olika och har annan utbredning på grund av vindförhållandena. Han avslöjade att det under de två föregående åren hade företagits diskreta försök i Cadarach i Drôme "som konkret hade visat att utsläppen – som huvudsakligen består av gas – inte överskrider några promille, eller som mest en procent, av den radioaktivitet som råder inuti inneslutningen". I värsta fall förblir den ändå måttlig: en procent. Tidigare var man säker på att det inte var någon som helst risk, förutom vid en olycka som ju ändå var logiskt omöjlig. De första läroåren har förändrat detta resonemang sålunda: eftersom en olycka alltid är möjlig gäller det att undvika att den får en katastrofal omfattning, och det är lätt. Det räcker att man bestrålar lite då och då och med måtta. Vem inser inte att det är oändligt mycket hälsosammare att bara dricka två flaskor vodka om dagen i flera år än att supa ihjäl sig direkt som en polack?
Det är synd att det mänskliga samhället stöter på så brinnande problem vid en tidpunkt då det blivit fysiskt omöjligt för den minsta invändning mot marknadens mässande att göra sig hörd; vid en tidpunkt då makten tror att den inte längre behöver tänka, just för att den skyddas av skådespelet mot varje reaktion på sina fragmentariska eller vansinniga beslut och rättfärdiganden. Och faktiskt vet den inte längre hur man tänker. Skulle inte den mest övertygade demokrat ha föredragit att man hade valt intelligentare herrar åt honom?
En internationell expertkonferens i Genčve i december 1986 behandlade frågan om ett globalt förbud mot tillverkning av freon, gasen som sedan en tid i snabb takt upplöser det tunna ozonskikt som – som man erinrar sig – skyddar den här planeten mot den kosmiska strålningens skadliga inverkan. Daniel Verilhe, som i egenskap av representant för Elf-Aquitaines kemiska produktionsavdelning ingick i en fransk delegation som var kraftigt emot ett sådant förbud, fällde ett mycket förståndigt yttrande: "Det tar minst tre år att få fram en möjlig ersättning och kostnaden kan mycket väl fyrdubblas." Som vi vet tillhör detta flyktiga ozonlager på denna höga höjd inte någon, och det har inget marknadsvärde. Den industrielle strategen kunde därför för sina meningsmotståndare peka ut all deras oförklarliga ekonomiska lättsinne genom detta återkallande till verkligheten: "Det är mycket riskfyllt att grunda en industriell strategi på miljökrav."
De som för nu redan mycket länge sedan började kritisera den politiska ekonomin genom att kalla den "det fullständiga förnekandet av människan" misstog sig inte alls. Det är just på detta drag man känner igen den.
Det heter att vetenskapen numera är underkastad krav på ekonomisk räntabilitet. Men så har det alltid varit. Det som är nytt är att ekonomin kommit att föra öppet krig mot människorna, inte bara mot deras möjligheter att leva, utan också mot deras överlevande. Det är också nu som det vetenskapliga tänkandet, tvärtemot en stor del av sitt förflutna som utmärks av en negativ hållning till allt slaveri, har valt att ställa sig i tjänst hos skådespelets herravälde. Innan det gick så långt, besatt vetenskapen en relativ självständighet. Den förstod att behandla sin lilla bit av verkligheten, och på det viset kunde den också avsevärt bidra till att öka ekonomins möjligheter. Då den allsmäktiga ekonomin blivit tokig, och skådespelets tid är just tokig, har den också undertryckt de sista spåren av vetenskaplig självständighet, såväl på det metodologiska planet som för de praktiska villkoren för "forskarnas" verksamhet. Man begär inte längre av vetenskapen att den ska förstå världen eller kunna förbättra något i den. Man begär att den omedelbart ska rättfärdiga det som sker. Lika dumt på detta område som på alla andra det har exploaterat med den mest förödande obetänksamhet, har skådespelets herravälde låtit fälla den vetenskapliga kunskapens jätteträd enbart för att svarva sig en batong. För att tillmötesgå detta samhällets yttersta krav på ett uppenbart omöjligt rättfärdigande, är det bäst att inte längre kunna tänka alltför bra, utan istället att vara desto mer vältränad på den skådespelsmässiga diskursens bekvämlighetsinrättningar. Det är nämligen på denna bana som våra föraktliga dagars prostituerade vetenskap lätt och behändigt och med god vilja funnit sin senaste specialisering.
Det lögnaktiga rättfärdigandets vetenskap uppstod naturligtvis med de första symptomen på det borgerliga samhällets förfall, med den cancerliknande snabba förökningen av pseudovetenskaper som kallas "mänskliga". Men den moderna medicinen, till exempel, har på sin tid kunnat gälla för nyttig, och de som besegrade smittkoppor och spetälska var andra än de som ömkligen har kapitulerat inför radioaktivitet och kemiska bekämpningsmedel. Man slås genast av att dagens medicin helt visst inte längre har rätt att försvara befolkningens hälsa gentemot en patogen miljö, ty det skulle vara att sätta sig upp mot staten eller åtminstone mot läkemedelsindustrin. Men det är inte enbart genom det som den är förpliktad att förtiga som den nuvarande vetenskapliga verksamheten erkänner vad det blivit av den. Det är också genom vad den mycket ofta är enfaldig nog att uttala. I november 1985 meddelade professorerna Even och Andrieu vid Laënnec-sjukhuset att de kanske hade funnit ett verksamt botemedel mot AIDS, sedan de under åtta dagar gjort försök på fyra sjuka patienter. Två dagar senare, då patienterna redan hade avlidit, framkallade deras yttrande invändningar från flera läkare, som var mindre framgångsrika eller kanske bara avundsjuka, gentemot deras sätt att så förhastat publicera vad som endast var ett bedrägligt sken av framgång, bara några timmar före sammanbrottet. Men de båda första försvarande sig obekymrat genom att påstå "att falska förhoppningar ändå är bättre än inga förhoppningar alls". De var själva alltför okunniga för att inse att detta argument i sig själv innebär ett fullständigt förkastande av den vetenskapliga andan, och att det historiskt alltid har tjänat att skyla över scharlataners och trollkarlars inkomstbringande drömmerier på den tid då man inte anförtrodde dem driften av sjukhus.
När den officiella vetenskapen har kommit att bedrivas på det sättet, liksom hela det övriga samhälleliga skådespelet, som under en materiellt berikad och moderniserad presentation inte gjort annat än återupptagit en mycket gammal teknik från marknadstälten med deras illusionister, utropare och bondfångare, kan man inte förvånas över den höga aktning som samtidigt lite varstans åter tillkommer spågummor och sekter, vakuumpackad zenbuddism och mormonernas teologi. Okunnigheten, som alltid har tjänat den etablerade makten, har också till övermåttan utnyttjats av driftiga företag som rör sig i lagens utkanter. Kan man tänka sig ett mera fördelaktigt tillfälle än nu, då analfabetismen har gjort så stora framsteg? Men detta faktum förnekas i sin tur genom en annan trolleriuppvisning. UNESCO antog redan vid sitt grundande en mycket exakt vetenskaplig definition av analfabetismen som den tog till uppgift att bekämpa i utvecklingsländerna. När man oförmodat fick se samma sak uppstå i de länder som kallas utvecklade – liksom den som fick se Blücher dyka upp på slagfältet i stället för Grouchy – nöjde man sig med att sätta in Expertgardet, som snabbt fann på en formel för ett oemotståndligt anfall: man ersatte termen analfabetism med "läs- och skrivsvårigheter", på samma sätt som en "patriotisk lögn" kan förefalla lämplig för att stödja en god nationell sak. Och för att bland pedagoger grundmura den uppfattningen att neologismen var relevant, delade man snabbt ut en ny definition som om den alltid hade varit antagen och enligt vilken en person med läs- och skrivsvårigheter i modern mening – till skillnad från en analfabet, som ju aldrig har lärt sig att läsa – är en som lärt sig läsa (och detta mycket bättre än tidigare, visste med ens de mest begåvade av pedagogikens officiella teoretiker och historiker att kallsinnigt vittna om) men som strax råkat glömma det. Denna överraskande förklaring riskerade att vara mer oroande än lugnande om den inte, genom att tala vid sidan om som om den inte såg den, förstod att undvika den första slutsats som hade varit uppenbar för var och en i en mer vetenskaplig tidsålder: att förstå att detta sista fenomen självt förtjänade att förklaras och bekämpas eftersom ingen tidigare hade observerat det eller ens kunnat föreställa sig det innan det ruttnande tänkandets senaste framsteg, då analysens förfall håller jämna steg med praktikens förfall.
Det är nu mer än hundra år sedan A L Sardou i sin Nouveau Dictionnaire des Synonymes franįais definierade de olika nyanser man kan urskilja hos fallacieux (‘bedräglig’, ‘falsk’), trompeur (‘bedräglig’), imposteur (‘bedräglig’), séducteur (‘förförisk’), insidieux (‘försåtlig’, ‘lömsk’), captieux (‘listig’, ‘snärjande’) och som idag tillsammans utgör en lämplig palett då man porträtterar skådespelssamhället. Det ankom inte hans tid, och inte heller hans erfarenhet som specialist, att lika klart framställa de angränsande, men helt olika, betydelserna hos de faror som man normalt måste vänta sig möter varje gruppering som ger sig hän åt omstörtande verksamhet, och som till exempel kan följa denna skala: égaré (‘vilsen’), provoqué (‘utmanad’), infiltré (‘infiltrerad’), manipulé (‘manövrerad’), usurpé (‘utnyttjad’), retourné (‘omvänd’). Dessa betydelsefulla nyanser har i vilket fall aldrig framstått för "den väpnade kampens" doktrinärer.
"Fallacieux, av latinets fallaciosus, fallen för eller van att luras och bedra, full av skurkaktighet; detta adjektivs ändelse motsvarar superlativformen av trompeur. Det som på något sätt bedrar eller vilseleder är alltid trompeur: det som avsiktligt görs med list och knep för att lura, bedra och vilseleda är fallacieux. Trompeur är ett vagt och allmänt ord; alla slags osäkra tecken och sken är trompeur: fallacieux betecknar falskheten, skurkaktigheten, det utstuderade skojeriet; sofistiska tal, bedyranden och resonemang är fallacieux. Detta ord har anknytning till imposteur, séducteur, insidieux, captieux men är inte liktydigt. Imposteur betecknar alla slags bedrägliga sken eller alla utstuderade inslag för att bedra eller skada; skenhelighet, till exempel, och förtal etcetera. Séducteur beskriver en handling som är ägnad att bemäktiga sig någon, att förvilla med skicklighet och insinuationer. Insidieux innebär bara att sätta ut fällor och få någon att falla i. Captieux är begränsat till den subtila handlingen att överrumpla någon och få denne att begå ett misstag. Fallacieux innefattar de flesta av dessa betydelser."
Det fortfarande nymodiga begreppet desinformation har för inte så länge sedan, tillsammans med många andra uppfinningar som underlättar styrandet av en modern stat, importerats från Ryssland. Det används alltid till det yttersta av makten, och följaktligen av människor som besitter ett stycke ekonomisk eller politisk makt, för att upprätthålla det bestående, och alltid genom att tilldela denna användning en kontraoffensiv roll. Det som talar emot den enda officiella sanningen måste nödvändigtvis vara desinformation som utgår från en fientlig, eller åtminstone rivaliserande, makt, och som avsiktligt förvrängts av ren illvilja. Desinformation kan inte vara ett enkelt förkastande av ett faktum som passar myndigheten, eller ett enkelt bejakande av ett faktum som inte passar den; sådant kallar man psykos. Nej, i motsats till en ren lögn måste desinformation innehålla – och det är detta som gör den så intressant för det förhärskande samhällets försvarare – ett visst mått av sanning, men som avsiktligt förvrängts av en skicklig fiende. Den makt som talar om desinformation tror sig inte vara absolut felfri, men den vet att den kan tillskriva varje precis kritik denna orimliga betydelselöshet som ligger i desinformationens natur, och i och med det behöver den aldrig medge något speciellt fel.
Desinformation utgör på det hela taget ett missbruk av sanningen. Den som sprider den är brottslig, den som tror på den är dum i huvudet. Men vem är då denne skicklige fiende? Här kan det inte röra sig om terrorismen som inte riskerar att "desinformera" någon eftersom dess uppgift är att ontologiskt representera det grövsta och mest oacceptabla misstaget. Tack vare sin etymologi och samtida minnen av de begränsade och kortvariga konfrontationerna mellan Öst och Väst, mellan det koncentrerade och det utbredda skådespelet, kring mitten av århundradet, gör även idag det integrerade skådespelets kapitalism sken av att anse att den totalitära byråkratins kapitalism – som ibland framställs som terrorismens basläger och inspirationskälla – förblivit dess huvudfiende, på samma sätt som denna säger samma sak om den förra, och detta trots de otaliga bevisen för deras djupgående förbund och solidaritet. Trots några verkliga lokala konflikter och utan att någonsin vilja säga det högt, tänker alla etablerade makter ständigt så som en av de sällsynta tyska internationalisterna, från den upproriska sidan och utan större framgång vid tillfället, visste att påminna om då kriget hade brutit ut 1914: "Huvudfienden finns i vårt eget land." Slutligen motsvarar desinformationen det som "de onda begären" representerade i det sociala krigets vokabulär under adertonhundratalet. Den är allt det som är fördolt och har fräckheten att vilja motsätta sig den utomordentliga lycka som det här samhället, som vi så väl vet, välsignar alla med som tror på det, en lycka som är väl värd alla risker och obetydliga missräkningar. Och alla de som ser denna lycka i skådespelet medger att de för sin del minsann inte är knussliga, under det att alla andra bara desinformerar.
Den andra fördelen som man finner i att peka ut och förklara en alldeles speciell desinformation, det är att skådespelets totala prat därigenom undgår varje misstanke om att innehålla desinformation, därför att det med den mest vetenskapliga ackuratess förmår utmåla det enda område där desinformation uppfattas: det är allt det som går att uttala men som inte faller skådespelet i smaken.
Det var antagligen av misstag – om det inte rörde sig om en medveten fälla – som man i Frankrike nyligen dryftade ett förslag om att officiellt tilldela en etikett åt media som var "garanterat utan desinformation". Detta sårade en del yrkesfolk som fortfarande ville tro, eller mer blygsamt fortfarande ville låta tro, att de fram till nu faktiskt inte varit utsatta för censur. Men framför allt ska desinformation tydligen inte användas defensivt, och absolut inte statiskt defensivt genom att man bestyckar en kinesisk mur eller maginotlinje för att utgöra ett absolut skydd för ett område där desinformation förmodas vara förbjuden. Desinformation skall till, och den ska vara flytande och kunna tränga in överallt. Där skådespelets röst inte utsätts för angrepp skulle det vara enfaldigt att försvara den, och begreppet desinformation skulle snabbt slitas ut om man mot alla bevis skulle försvara skådespelet på de punkter där det tvärtom borde undvika all uppmärksamhet. Dessutom har myndigheterna inget verkligt behov av att garantera att en viss information inte innehåller någon desinformation. De har inte ens möjlighet till det: de är inte så väl respekterade och skulle bara väcka misstankar gentemot informationen i fråga. Begreppet desinformation duger bara till motattack. Det gäller att behålla det i bakre linjerna, för att sedan ögonblickligen kasta fram det för att stöta tillbaka varje sanning som skulle komma att uppstå.
Om det någon gång skulle inträffa att ett slags oordnad desinformation råkar uppstå som inslag i en övergående konflikt mellan särintressen, och att denna blir trodd och okontrollerbar, och därigenom motsäger en mer ansvarsfull desinformations samlade ansträngningar, så finns det inte anledning att tro att den sprids av manipulatörer som skulle vara kunnigare eller mer utstuderade: det är helt enkelt så att idag utbreder sig desinformationen i en värld där det inte längre finns utrymme för någon som helst bekräftelse.
Det förvirrande begreppet desinformation förs fram för att ögonblickligen, genom blotta missljudet då det uttalas, vederlägga varje kritik som tystnadens olika agenter inte riktigt lyckats upplösa. Så skulle man till exempel en dag kunna säga, om detta framstod som önskvärt, att den här skriften är ett stycke desinformation om skådespelet, eller även, vilket är samma sak, desinformation till skada för demokratin.
Tvärtemot vad dess inverterade begrepp under skådespelet påskiner, kan desinformation i praktiken bara tjäna staten här och nu, under dess direkta befäl eller på initiativ av de som försvarar samma värderingar. I själva verket ligger det desinformation i all existerande information; som dess viktigaste kännetecken. Man nämner den bara om det gäller att med hot upprätthålla passiviteten. Där desinformation nämns, existerar den inte; där den finns, nämner man den inte.
Då det fortfarande fanns ideologer som drabbade samman och som förklarade sig vara för eller emot någon välkänd syn på verkligheten, då fanns det fanatiker och lögnare, men det fanns inga "desinformatörer". När det av hänsyn till konsensus inom skådespelet, eller åtminstone av fåfänga, inte längre är tillåtet att uppriktigt uttala vad man är emot eller inte heller vad man fullt ut förespråkar, utan där man ofta möter förpliktelsen att dölja någon aspekt hos det som man förmodas förespråka som man av någon anledning betraktar som farlig; då bedriver man desinformation, liksom av tanklöshet eller av glömska, eller genom att låtsas resonera felaktigt. Och på oppositionens område efter 1968, till exempel, har de odugliga rekuperatörer som kallas "prositus" varit de främsta desinformatörerna, eftersom de så mycket som möjligt har dolt de praktiska manifestationer som bekräftat den teori de skryter med att ha lagt sig till med, och utan att besväras över att därigenom försvaga framställningen aktar man sig noga för att citera någon, för att därigenom ge sken av att de själva kommit på ett och annat.
Genom att kasta om en berömd fras hos Hegel, konstaterade jag redan 1967 att "I den verkligt uppochnedvända världen är sanningen en beståndsdel av det som är falskt". Åren som har gått sedan dess har visat hur denna princip har framskridit på alla områden utan undantag.
I en epok där det inte längre finns någon modern konst blir det således svårt att bedöma den klassiska konsten. Okunnigheten på detta område, liksom på alla andra, produceras bara för att kunna utnyttjas. På samma gång som allt sinne för historien går förlorad tillsammans med all smak, uppstår nätverk av förfalskare. Det räcker att hålla sig med experter och värderingsmän, och det är ganska lätt, för att allt ska passera, därför i affärer av det här slaget, liksom till sist i alla andra, är det försäljningen som bestyrker äktheten hos alla värden. Därefter sitter samlare och museer, särskilt i Amerika, överlupna av förfalskningar och är angelägna om att upprätthålla sitt goda rykte, precis som Internationella valutafonden upprätthåller det fiktiva värdet hos ett hundratal nationers enorma skulder.
Det falska utformar smaken, och upprätthåller det falska genom att med vett och vilja undanröja varje möjlighet till jämförelse med det autentiska. Man gör till och med om det äkta, sedan detta är möjligt, för att det skall likna det förfalskade. Amerikanerna, som är rikast och modernast, har också varit de mest lättlurade i denna handel med förfalskad konst. Och det är just dessa som finansierar restaurationen av Versailles och Sixtinska kapellet. Det är därför Michelangelos fresker har måst anta samma uppiggade färger som tecknade serier, och de autentiska möblerna i Versailles begåvats med den skarpa glans i förgyllningen som bäst ska få dem att likna de efterapningar av möbler från Ludvig XIV:s tid som för stora pengar importerats till Texas.
Feuerbachs omdöme om sin tid att den föredrog "bilden framför föremålet, kopian framför originalet, återgivningen framför verkligheten" har helt och hållet bekräftats av skådespelets århundrade, och detta på många områden där adertonhundratalet ännu ville hålla sig på avstånd från det som redan då utgjorde dess innersta natur: den kapitalistiska industriella produktionen. Det är således bourgeoisieeen som har utbrett en sträng hållning hos museet, inför originalföremålet, och hos en exakt historisk kritik inför det autentiska dokumentet. Men idag tenderar det konstgjorda att överallt ersätta det äkta. Här är det mycket lämpligt att peka på att den luftförorening som biltrafiken åstadkommer har gjort det nödvändigt att byta ut Marlys hästar och de romerska statyerna på Saint-Trophime mot plastkopior. Dessa gör sig dessutom mycket bättre på turisternas fotografier.
Höjdpunkten har troligen uppnåtts genom den kinesiska byråkratins löjliga förfalskning av de stora statyerna i Förste kejsarens enorma industriella armé, som så många besökande statsmän blivit inbjudna att beundra in situ. Att man har kunnat göra narr av dem så grovt, visar att i mängden av rådgivare finns det inte en enda som känner konsthistorien i Kina eller utanför Kina. Man vet att de fått en helt annan utbildning: "Det finns inget om detta på Eders Excellens dator." Det faktum att man nu för första gången kan regera utan att ha någon som helst kunskap om konst eller sinne för det autentiska eller för vad som är omöjligt, skulle i sig själv räcka för att anta att alla dessa ekonomins och förvaltningens naiva fånar troligen är på väg att leda världen mot en stor katastrof, om inte deras faktiska verksamhet redan har visat det.
Vårt samhälle bygger på hemlighet. Alltifrån de "täckmantelsföretag" som skyddar ägarnas hopade rikedomar från all insyn, till det "sekretesskydd" som idag döljer ett enormt område av rena utomlagliga friheter för statens del. Alltifrån de ofta skrämmande hemligheterna kring fusk i tillverkningen som döljer sig bakom reklamen, till de förevisningar av olika extrapolerade framtider, ur vilka makten bara utläser det mest troliga förloppet för det som den bedyrar inte existerar, genom att kalkylera de återverkningar som detta på något mystiskt sätt skulle medföra. Med anledning av detta kan man göra några iakttagelser.
Det finns ett allt större antal platser, både i de stora städerna och i några utvalda områden på landsbygden, som är oåtkomliga, det vill säga vaktade och skyddade mot all insyn; platser som är utom räckhåll för oskyldig nyfikenhet och effektivt skyddade mot spioneri. Utan att alla är militära anläggningar i egentlig mening, är de på detta sätt belägna så att de inte riskerar att bli granskade av förbipasserande eller invånare, eller ens av polisen som sedan länge sett sina uppgifter begränsade till att övervaka och bekämpa enbart den mest vanliga brottsligheten. När Aldo Moro hölls fången av Potere Due i Italien var det således inte i en byggnad som var mer eller mindre svår att hitta, utan i en dit ingen hade tillträde.
Det finns ett allt större antal människor som har till uppgift att verka i det fördolda; utbildade och övade i att göra just detta. Det finns specialavdelningar utrustade med oåtkomliga arkiv, det vill säga hemliga iakttagelser och analyser. Andra förfogar över olika tekniker att utnyttja och manipulera dessa hemliga angelägenheter. Vad slutligen beträffar deras "Aktionsenheter" kan dessa vara utrustade med andra befogenheter för att förenkla de studerade problemen.
Dessa specialister inom övervakning och påverkan får inte bara allt större medel tilldelade, de möter också allmänna omständigheter som för varje år blir allt fördelaktigare. När till exempel de nya förhållanden som råder i det integrerade skådespelets samhälle har tvingat kritiken av det att förbli verkligt underjordisk – inte för att den gömmer sig utan för att den döljs av det massiva underhållningstänkandet – då kan de som ändå har till uppgift att övervaka och vid behov dementera denna kritik till sist använda metoder som är traditionella i den undre världen: provokation, infiltration, olika sätt att eliminera en autentisk kritik till förmån för en förfalskad som kan vara utformad för detta ändamål. Osäkerheten växer för varje gång som skådespelets allmänna bedrägeri berikar sig med möjligheten att använda tusentals olika bedrägerier. Ett oförklarligt brott kan också kallas självmord, i fängelse och annorstädes. Och logikens upplösning leder till undersökningar och rättegångar som faller käpprakt ner i oförnuftet, och som ofta är felaktiga från början tack vare besynnerliga obduktioner företagna av skumma experter.
Sedan länge har man överallt fått vänja sig vid att se alla sorters människor summariskt avrättade. Kända terrorister, eller de som betraktas som sådana, bekämpas öppet med terroristiska metoder. Mossad beger sig ut för att döda Abou Jihad, liksom engelska SAS irländare, och skuggpolisen GAL basker. De som dödas av föregivna terrorister är själva inte utvalda på måfå, men det är i allmänhet omöjligt att känna till de verkliga motiven. Man kan inse att stationen i Bologna flög i luften för att Italien fortsatt skulle kunna styras väl, och vilka "dödsskvadronerna" i Brasilien är, och att maffian kan sätta eld på ett hotell i USA för att backa upp en skumraskaffär. Men hur ska man förstå vilka syften "de galna mördarna i Brabant" i grunden tjänar? Det är svårt att tillämpa principen Cui prodest? i en värld där så många aktiva intressen är så väl dolda. Med den följd att under det integrerade skådespelet lever och dör man mitt i strömdraget av ett stort antal korsande mysterier.
Rykten om den kriminella världen som förekommer i media antar genast, eller åtminstone efter att ha upprepats några gånger, samma odiskutabla tyngd som uråldriga historiska bevis. Enligt skådespelets sagoberättare för dagen återuppstår, som fiktiva överlevande, konstiga figurer som eliminerats i tystnad, och vars återkomst alltid kan frammanas, beräknas och påvisas genom blotta yttrandet från någon specialist. Dessa döda, som skådespelet inte riktigt begravt, befinner sig någonstans mellan Acheron och Lethe där de förmodas sova i väntan på att man vill uppväcka dem alla; terroristen som stiger ner från kullarna, piraten som återvänder från havet, och tjuven som inte längre behöver stjäla.
På samma sätt organiseras osäkerheten överallt. Herraväldet försvaras mycket ofta med skenmanövrer vars mediabevakning tjänar att avleda uppmärksamheten från det verkliga förehavandet. Se till exempel på den besynnerliga väpnade kupp som Tejero och hans civilgarde genomförde mot Cortčs 1981, ett misslyckande som skulle dölja ett annat och modernare, det vill säga maskerat, pronunciamiento som också lyckades. På samma sätt kan man se att de franska specialstyrkornas misslyckade sabotage i Nya Zeeland 1985 ibland betraktas som en krigslist som kanske var ägnad att dra uppmärksamheten från de många nya användningsområden dessa styrkor fått, genom att demonstrera en karikatyrartad klumpighet både i valet av måltavla och i sättet att utföra operationen. Och med ännu större säkerhet anser man nästan överallt att de geologiska undersökningar av en oljefyndighet under staden Paris, som med buller och bång genomfördes under hösten 1986, inte hade annat allvarligt syfte än att mäta vilken nivå befolkningens sinnesslöhet och underkastelse hade uppnått, genom att visa upp en låtsad utforskning som ekonomiskt var så fullständigt vansinnig.
Makten har blivit så mystisk att, efter den illegala vapenförsäljningen till Iran genom det amerikanska presidentskapets försorg, man kan fråga sig vem som egentligen har makten i USA, det mäktigaste landet i den så kallade demokratiska världen? Och alltså vilken djävul som styr den demokratiska världen?
Ser man djupare på saken så finns det ingen i den här världen – som är så full av respekt för varje ekonomisk nödvändighet – som har en aning om vad det verkligen kostar att producera det ena eller det andra: i själva verket beräknas aldrig den viktigaste delen av den faktiska kostnaden, och resten hålls hemlig.
I början av år 1988 blev general Noriega världsberömd för en kort tid. Han var Panamas olaglige diktator, ett land utan armé där han hade befälet över nationalgardet. Panama är egentligen ingen självständig stat, den har grävts ut för sin kanal och inte tvärtom. Dess valuta är dollar, och den armé som är stationerad där är likaledes utländsk. Noriega har alltså gjort sin karriär i egenskap av polisgeneral i tjänst hos en ockupationsmakt, precis som Jaruzelski i Polen. Han importerade narkotika till Förenta staterna eftersom Panama inte inbringade tillräckligt, och han exporterade sitt "panamanska" kapital till Schweiz. Han samarbetade med CIA mot Kuba, och för att ge sina ekonomiska förehavanden en lämplig täckmantel angav han ett antal rivaliserande narkotikahandlare för de amerikanska myndigheterna, som var helt besatta av detta problem. Hans främste säkerhetsrådgivare var den bäste på marknaden: Mikael Harari som hade varit officer i den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, något som väckte avund i Washington. När amerikanerna ville göra sig av med denne figur, eftersom han oförståndigt nog blivit fälld i flera av deras domstolar, förklarade sig Noriega beredd att med panamansk patriotism försvara sig i tusen år, på samma gång mot sin upproriska befolkning och mot utlandet. I namn av antiimperialismen fick han genast offentligt stöd från de mer strama byråkratiska diktaturerna på Kuba och i Nicaragua.
Långt ifrån att vara något egendomligt fenomen som är utmärkande för just Panama, är general Noriega – som säljer allt och hycklar allt i en värld som överallt gör detsamma, i egenskap av en slags statsman i en slags stat, som general och som kapitalist – rakt igenom fullkomligt representativ för det integrerade skådespelet och för de framgångar detta garanterar åt alla de olika ledningar som genomför dess inrikes- och utrikespolitik. Han är en modell för vår tids furste, och bland dem som ämnar tillägna sig makten och stanna vid den, är de som liknar honom mest också de skickligaste. Det är inte Panama som odlar sådana pärlor, det är vår epok.
För varje underrättelsetjänst gäller det att kunskap måste bli till makt, i överensstämmelse med Clausewitz korrekta teori om krig. Därav hämtar denna tjänst för närvarande sitt anseende, sin speciella poesi. Intelligensen som är fullständigt bortjagad från skådespelet, som inte tillåter handling och som knappast talar sanning om andras handlande, tycks nästan ha tagit sin tillflykt till dem som analyserar realiteter och i hemlighet agerar på dessa. Nyligen har de avslöjanden som Margaret Thatcher förgäves gjorde allt för att dölja, utan istället bekräftade, visat att denna tjänst i England redan är i stånd att förorsaka en regerings fall om den finner dess politik farlig. Det allmänna förakt som skådespelet då framkallar återskänker, av helt nya skäl, en lockelse hos det som på Kiplings tid kunde kallas "det stora spelet".
Uppfattningen om "historien som konspiration" var en reaktionär och löjlig förklaringsmodell på adertonhundratalet då så många mäktiga sociala rörelser stormade bland massorna. Dagens pseudo-oppositionella är väl medvetna om detta, genom hörsägen eller några böcker, men tror att denna slutsats gäller för evigt. De vill inte se sin egen tids faktiska praktik, eftersom den är alltför nedslående för deras svala förhoppningar. Staten är inte ovetande om detta, den spelar på det.
I en tid då nästan alla det internationella politiska livets yttringar, och ett växande antal av de som räknas i inrikespolitiken, genomförs och visas upp på underrättelsetjänsters vis, med lockbeten, desinformation, dubbla förklaringar – där den ena skulle kunna dölja den andra, eller endast tyckas så – nöjer sig skådespelet med att för en värld försvagad av den obligatoriska obegripligheten presentera en uttråkande serie av livlösa deckarromaner som alla saknar upplösning. Här gäller en realistisk iscensättning av ett nattligt slagsmål mellan svarta i en tunnel för tillräckligt dramatiskt.
Enfalden tror att allt är solklart bara televisionen har visat en vacker bild ackompagnerad av en djärv lögn. Halveliten är nöjd med sin vetskap om att nästan allt är fördolt, tvetydigt och satt i spel efter okända regler. En mer sluten elit skulle gärna vilja veta sanningen, svår som den är att klart urskilja i varje särskilt fall, trots alla de hemliga fakta och de förtroenden som kommer den till del. Därför älskar de att lära känna sanningens metod fastän denna kärlek för dem i allmänhet förblir olycklig.
Hemligheten härskar i världen, framför allt som härskandets hemlighet. Enligt skådespelet skulle hemligheten bara vara ett nödvändigt undantag från regeln om det överflöd av information som erbjuds på samhällets hela yta, liksom härskandet i denna det integrerade skådespelets "fria värld" skulle ha reducerats till enbart ett verkställande organ i demokratins tjänst. Men ingen tror egentligen på skådespelet. Varför accepterar åskådarna förekomsten av en hemlighet som enbart i sig garanterar att de inte skulle kunna förvalta en värld vars fundamentala realiteter de är okunniga om, för den extraordinära händelse att någon skulle fråga efter deras mening om hur man ska gå tillväga? Faktum är att knappast för någon framstår hemligheten i sin otillgängliga renhet eller i sin funktionella allmängiltighet. Alla medger att det måste finnas ett litet hemligt område reserverat åt specialisterna, och vad allmängiltigheten beträffar tror sig många vara invigda i hemligheten.
La Boétie har i Frivillig träldom visat att en tyranns makt måste söka omfattande stöd i de koncentriska cirklar av individer som har, eller tror sig ha, fördel av denna makt. Och på samma sätt känner många människor, bland politiker och mediafolk som berömmer sig av att inte kunna misstänkas vara oansvariga, till en hel del genom kontakter och förtroenden. Den som är nöjd med att bli visad förtroende är knappast böjd att visa kritik, inte heller att lägga märke till att de viktigaste fakta mitt bland alla förtroenden ständigt förblir fördolda för honom. Genom det välvilliga beskyddet från skojare ser han några fler kort, som emellertid skulle kunna vara falska; dock förstår han aldrig den metod som styr och förklarar spelets gång. Han identifierar sig med hull och hår med dem som manipulerar, och ser med förakt på den ovetskap som han ändå i grunden delar. Ty de smulor av information som man kastar åt denna den lögnaktiga tyrannins närstående är normalt infekterade av lögn, okontrollerbara och manipulerade. De skänker ändå glädje åt dem som nås av dem; ty de känner sig därigenom överlägsna alla andra som inte känner till någonting. För övrigt tjänar dessa smulor bara att skänka glans åt makten, aldrig någon verklig förståelse. De utgör ett privilegium för första klassens åskådare: dessa som är dumma nog att tro att de kan begripa något, inte genom att utnyttja vad man döljer för dem, utan genom att tro på allt man avslöjar!
Makten är klarsynt åtminstone i detta att den av sin egen fria och otyglade förvaltning inom en snar framtid väntar sig ett stort antal allvarliga katastrofer; och detta likaväl på det ekologiska området (inom kemin till exempel) som på det ekonomiska (inom finansvärlden till exempel). Den har sedan en tid förberett sig för att kunna behandla dessa exceptionella olyckor på ett annat sätt än med den sedvanliga behagliga desinformationen.
Vad beträffar de mord som har ökat i antal under de senaste tjugo åren och som förblivit huvudsakligen oförklarade – ty även om man ibland har offrat någon bifigur har det aldrig varit fråga om att följa spåren till uppdragsgivaren – bär deras karaktär av serieproduktion sitt tydliga märke: de uppenbara och föränderliga lögnerna i alla officiella deklarationer; Kennedy, Aldo Moro, Olof Palme, ministrar och bankmän, en och annan påve, och andra mer värdefulla. Detta syndrom på en sjuka som samhället nyligen ådragit sig sprider sig snabbt lite varstans som om den sänkt sig ner från statens tinnar och torn, det traditionella området för detta slags attentat, och som om den på samma gång stigit upp ur undre världen, ett annat traditionellt tillhåll för illegal handel och beskyddarverksamhet där detta slags krig alltid förts mellan yrkesmän. Dessa verksamheter tenderar att mötas mitt i all samhällelig verksamhet som om staten i själva verket inte hade något emot att beblanda sig och maffian belåtet stiger i aktning; en slags förbindelse uppstår därigenom.
Vi har hört alla möjliga försök till oväntade förklaringar av denna nya mysteriegenre: polisens inkompetens, domares dumhet, olyckliga avslöjanden i pressen, växtvärk hos underrättelsetjänster, illvillighet hos vittnen, strejk bland angivare. En som emellertid redan har funnit i vilken riktning sanningen finns att söka är Edgar Allan Poe i sitt berömda resonemang i Morden på rue Morge:
"Det verkar som om detta mysterium betraktas som olösligt av samma skäl som det borde framstå som lätt att lösa – jag tänker på dess drag av överdrift. [...] I undersökningar av det här slaget borde man inte så mycket fråga sig ‘vad har hänt?’ utan istället ‘vad har hänt som aldrig tidigare har hänt?’"
I januari 1988 offentliggjorde den kolombianska narkotikamaffian en kommuniké ägnad att rätta till den allmänna opinionen angående dess påstådda existens. En maffias största anspråk, var helst den kan etablera sig, är naturligtvis att uppnå icke-existens eller att den är offer för föga vetenskapligt förtal; detta är den första punkt på vilken den uppvisar likhet med kapitalismen. Under dessa omständigheter gick maffian, irriterad över att ensam blivit framdragen i ljuset, så långt som till att visa upp de andra grupperingar som skulle ha föredragit att bli bortglömda genom att ständigt framhålla narkotikamaffian som syndabock. Den förklarade: "Vi tillhör minsann inte byråkratins och politikernas maffia, inte heller bankernas och finansmännens, eller miljonärernas. Vi tillhör inte de stora byggkontraktens maffia, eller monopolens och oljeindustrins, inte heller de stora kommunikationsbolagens."
Det ligger nära till hands att anta att författarna till denna deklaration har intresse av att, i likhet med de andra, släppa ut sin aktivitet i den breda och grumliga flod av kriminalitet och mer trivial olaglighet som genomdränker det nuvarande samhället i hela dess utsträckning. Men man måste dessutom erkänna att här rör det sig om människor som genom sin profession vet bättre än andra vad de talar om. Av alla ställen trivs maffian bäst i det moderna samhällets jordmån. Den växer lika snabbt som övriga resultat av den verksamhet med vilket det integrerade skådespelets samhälle utformar sin värld. Maffian växer med informationsteknologins och livsmedelsindustrins enorma framsteg; den växer med städernas totalsanering och slummen, med specialstyrkorna och analfabetismen.
Då maffian i början av seklet dök upp i Förenta staterna var den bara en arkaism som förts över från Sicilien av immigrerade arbetare, liksom de gängkrig som samtidigt uppstod på västkusten mellan hemliga kinesiska sällskap. Grundad som den var på obskurantism och misär, kunde maffian inte ens få fotfäste i Norditalien. Den tycktes dömd att utplånas inför den moderna staten. Den var en form av organiserad brottslighet som bara kunde frodas genom "beskydd" av utsatta minoriteter, bortom städernas liv, dit en rationell polis eller den borgerliga lagstiftningen inte kunde nå. Maffians defensiva taktik bestod bara av att tysta ner vittnen för att neutralisera polisen och rättvisan, och att låta sin verksamhet lyda under det hemlighetsmakeri som är så nödvändigt för den. I fortsättningen har den funnit ett nytt område i den nya obskurantismen hos det utbredda, och sedermera integrerade, skådespelets samhälle: med hemlighetsmakeriets fullständiga seger, medborgarnas allmänna uppgivenhet, den fullständiga frånvaron av all logik, och korruptionens och lumpenhetens framsteg över hela linjen, har alla gynnsamma omständigheter förenats för att den ska bli till en modern, och offensiv, makt.
Förbudstiden i Amerika – detta storslagna exempel på statens anspråk under det här århundradet att auktoritärt kontrollera allt, och de resultat detta medför – överlät åt den organiserade brottsligheten att under mer än ett årtionde sköta handeln med alkohol. Maffian, som under tiden berikat sig och skaffat sig träning, gav sig sedan in i valrörelsen och slog sig på affärer, utvecklade en marknad för professionella mördare och deltog i vissa delar av utrikespolitiken. Sålunda gynnades den av regeringen i Washington för att under Andra världskriget vara behjälplig vid invasionen av Sicilien. Sedan alkoholen åter blivit laglig, ersattes den av narkotika som den olagliga konsumtionens flaggskepp. Maffian har därefter fått avsevärd betydelse inom fastighetshandel, banker, storpolitik och statens omfattande affärer, vidare inom skådespelsindustrin: television, film, förlagsverksamhet. Åtminstone i Förenta staterna gäller detta också skivindustrin liksom överallt där uppmärksamheten kring en produkt beror av ett litet antal människor. Dessa kan man nämligen lätt köpa eller skrämma ty det fattas varken pengar eller oåtkomliga hantlangare. Genom att korrumpera discjockeys bestämmer man således vilka varor som blir framgångsrika bland mängden av alla lika miserabla.
Efter sina amerikanska erfarenheter och framgångar, är det förmodligen i Italien som maffian har uppnått sin största styrka. Alltsedan sin historiska kompromiss med parallellregeringen har den funnit sig istånd att mörda rannsakningsdomare och polischefer, en verksamhet som den kunde påbörja i samband med sitt deltagande i upprättandet av en politisk "terrorism". Under relativt oberoende omständigheter visar den liknande utvecklingen hos maffians japanska motsvarighet på epokens enhetlighet.
Man bedrar sig varje gång man försöker förklara något genom att sätta upp maffian mot staten: dessa är på intet vis några rivaler. Teorin bekräftar med lätthet det som det praktiska livets alla rykten alltför lättvindigt har utpekat. Maffian är ingen främmande fågel i den här världen, den är fullständigt som hemma. Under det integrerade skådespelet härskar den i själva verket som modell för varje avancerat kommersiellt företag.
I och med de nya omständigheter som just nu är förhärskande i det samhälle som krossas under skådespelets järnhäl, är det också tydligt att exempelvis ett politiskt mord framställs i ett annat, på något sätt dämpat ljus. Överallt finns det långt fler dårar än tidigare, men vad som är verkligt behändigt är att man kan tala helt dåraktigt om detta. Och inte är det något skräckvälde som påbjuder sådana förklaringar i media. Tvärtom är det den fridsamma förekomsten av sådana förklaringar som borde förskräcka.
Då Villain mördade Jaurčs 1914 inför det nära förestående kriget, var det ingen som betvivlade att Villain – förmodligen en föga balanserad person – ansåg sig vara tvungen att döda Jaurčs därför att denne för den patriotiska högerns extremister – som hade ett avgörande inflytande över Villain – framstod som verkligt skadlig för fosterlandets försvar. Dessa extremister underskattade emellertid den oerhört starka patriotismen inom socialistpartiet, som snart skulle föra in det i den "heliga alliansen", antingen Jaurčs dödades eller tvärtom tilläts fortsätta sitt internationalistiska motstånd mot kriget. Inför en sådan händelse idag skulle kriminalreportrarna – notoriska experter på "samhällsfrågor" och "terrorism" – genast påstå att Villain gjort sig känd för att vid flera tillfällen ha antytt mordplaner mot människor med skilda politiska uppfattningar men som råkade likna Jaurčs till utseende och klädsel. Psykiatriker skulle bekräfta detta, och media skulle genom att bekräfta vad dessa sagt bekräfta sin egen kompetens och opartiskhet som ojämförligt auktoriserade experter. Vidare skulle den officiella polisutredningen redan dagen efter hävda att den funnit flera hedervärda personer som förklarat sig beredda att vittna om hur denne Villain, då han en dag ansåg sig ha blivit illa betjänad på kaféet "Chope du Croissant", i deras närvaro vitt och brett hotat att snart hämnas på kaféägaren genom att inför allas ögon på plats och ställe skjuta en av hans bästa kunder.
Detta betyder inte att sanningen förr brukade komma i dagen omedelbart: Villain frikändes av den franska rättvisan. Det skulle dröja till 1936 innan han sköts; då bröt den spanska revolutionen ut, och han hade varit oförsiktig nog att bosätta sig på Balearerna.
De nya villkor som gäller för en profitabel hantering av ekonomiska förehavanden medför med nödvändighet att det överallt uppstår inflytelserika nätverk och hemliga sällskap. Och detta i en tid då staten innehar en hegemonisk roll när det gäller produktionens inriktning och då efterfrågan på alla varor snävt bestäms av den centralisering som förverkligats i skådespelets eggande information och till vilken distributionen måst anpassa sig. Detta är alltså ett naturlig resultat av kapitalets, produktionens och distributionens koncentration. Det som i detta avseende inte växer, måste försvinna. Och inget företag kan expandera utan att ansluta sig till de värderingar, tekniker och metoder som idag utmärker industrin, skådespelet och staten. I sista hand är det den speciella utveckling som vår tids ekonomi har valt som överallt har kommit att framtvinga nya band av beroende och beskydd.
Det är just detta förhållande som skänker en djup sanning hos det uttryck som används av den sicilianska maffian och som förstås så väl i hela Italien: "Har man bara pengar och vänner så kan man strunta i rättvisan." I det integrerade skådespelet sover lagarna därför att de inte har skrivits för de nya produktionssätten och för att de förvrängs av nya slag av överenskommelser inom distributionen. Vad allmänheten tänker eller tycker saknar betydelse. Det sopas undan av skådespelet genom alla dessa opinionsundersökningar, omröstningar och moderniserande omorganisationer. Vem som än tjänar på kuppen så är det alltid den trogne konsumenten som drar det kortaste strået, ty det är precis detta man producerar åt honom.
Man börjar inte tala om "rättsstaten" ständigt och jämt förrän den moderna staten, som kallas demokratisk, rent allmänt har upphört att vara en sådan. Det är inte en tillfällighet att uttrycket blev populärt först strax efter 1970 och då framför allt i Italien. På flera områden stiftar man lagar just för att de ska vrängas av de som besitter möjligheter därtill. Den olaglighet som är utmärkande för vissa områden, till exempel den världsomspännande vapenhandeln och ännu hellre handeln med högteknologiska varor, är bara en fördel som gör de ekonomiska transaktionerna än mer vinstgivande. Idag är många affärer av nödvändighet lika ohederliga som vårt sekel. Det är något annat än de skumraskaffärer som tidigare förekom inom begränsade områden och som utfördes av människor som medvetet slagit in på ohederlighetens väg.
I den grad som det utbreds nätverk av befordran och kontroll för att staka ut och upprätthålla områden som marknaden kan utnyttja, växer också antalet väntjänster som inte kan förvägras dem som är invigda och som inte kunnat undanhålla sin hjälp; dessa är inte alltid polisen eller väktarna av statens intressen och säkerhet. Denna funktionella medbrottslighet verkar på avstånd och över lång tid ty dess nätverk besitter alla de medel som behövs för att påtvinga dessa känslor av tacksamhet och trofasthet som tyvärr var så ovanliga under den borgerliga epokens fria verksamheter.
Man lär sig alltid något av sina motståndare. Troligen har även statens män tagit sig före att läsa den unge Lukács anteckningar om legalitet och illegalitet vid de tillfällen då de haft att handskas med en ny upprorisk generations kortlivade uppflammande. Homeros skrev att "en generation av människor passerar lika snabbt som årets löv". Alltsedan dess har statens män, precis som vi, kunnat upphöra att besväras av varje ideologi i denna fråga. Och det är sant att verksamheten i skådespelets samhälle inte längre favoriserar ideologiska illusioner i denna genre. Till slut kan man konstatera att det som avhållit oss alla från att fastna i någon speciell illegal aktivitet, det är att vi har ägnat oss åt flera.
Thukydides beskriver i Kriget mellan Sparta och Athen (bok VIII, kapitel 66) på tal om en annan oligarkisk konspiration, en del förhållanden som uppvisar stor släktskap med den situation vi nu befinner oss i:
"Folkförsamlingen, liksom det genom lottdragning valda rådet, fortsatte emellertid med sina möten men fattade inga beslut som ej godkänts av de sammansvurna. Det var endast dessa som där tog till orda, och deras anföranden hade på förhand granskats av partiet. Inga andra vågade nu längre göra invändningar när de såg hur många de sammansvurna var. Om någon trots allt opponerade sig fann man genast ett lämpligt sätt att döda honom. Gärningsmännen efterspårades inte, och om någon misstänktes ställdes han ej inför rätta. Folket höll sig stilla och levde i sådan skräck att även den som ingenting sagt skattade sig lycklig om han inte utsattes för våld. Och då man antog att de sammansvurna var långt fler än de faktiskt var rådde en anda av modlöshet, och man kunde inte upptäcka hur det verkligen låg till med sammansvärjningen, ty staden var stor och man kände inte varandra. Av samma skäl var det omöjligt, även om man kände sig upprörd, att anförtro någon annan sin sorg och smida planer på hämnd: man skulle då ha varit tvungen att vända sig antingen till en okänd eller till en bekant man inte vågade lita på. I det demokratiska partiet närmade sig alla varandra med misstro – man undrade alltid om den andre var delaktig i sammansvärjningen. Det fanns i själva verket bland de upproriska män om vilka man aldrig kunde ha trott att de skulle ansluta sig till fåväldet."
Om historien skulle återvända till oss efter denna förmörkelse – en händelse som beror på faktorer som fortfarande står på spel och vars förverkligande ingen ännu kan utesluta med säkerhet – skulle dessa Kommentarer kunna vara till hjälp en dag när man skriver skådespelets historia – detta det viktigaste skeendet under det här århundradet och också det som man minst vågat sig på att förklara. Under andra omständigheter tror jag att jag skulle ha nöjt mig med mitt första arbete i detta ämne och överlåtit åt andra att behandla den vidare utvecklingen. Men för ögonblicket tycks det mig som om ingen annan gör det.
Från nätverk av befordran och kontroll glider man omärkligt över till nätverk av övervakning och desinformation. Tidigare konspirerade man aldrig annat än mot en etablerad ordning. I dag är detta att konspirera till dess fördel ett nytt yrke med ljusa framtidsutsikter. Under skådespelets herravälde konspirerar man för att upprätthålla det och för att säkerställa vad endast det självt skulle kalla dess smidiga gång. Konspirationen ingår i själva dess sätt att fungera.
Man har redan börjat införa en del åtgärder i ett slags förebyggande inbördeskrig, anpassade till olika scenarier i en kalkylerad framtid. Det handlar om "särskilda organ" avsedda att ingripa på vissa punkter i enlighet med det integrerade skådespelets behov. Så har man för alla eventualiteter förberett en taktik som skämtsamt kallas "Tre kulturer" för att påminna om vad som hände på torget med detta namn i Mexico City sommaren 1968. Men den här gången tänker man inte använda sammetshandskarna och väntar för övrigt inte tills upprorets timma slår. Bortsett från sådana extrema fall är det inte nödvändigt att oförklarade mord drabbar särskilt många eller förekommer ofta för ett rätt tjäna ett smidigt regerande. Redan det faktum att man vet att de är möjliga komplicerar genast planeringen inom ett mycket stort antal områden. Det finns heller inte längre behov av att vara utstuderat selektiv ad hominem. En övergång till rent slumpmässig hantering skulle förmodligen vara mer produktivt.
Man har också sett till att låta sammanställa fragment av en framavlad samhällskritik, en kritik som inte längre anförtros åt akademiker och media eftersom det hädanefter är bättre att hålla den på avstånd från alltför traditionella lögner i denna debatt. En bättre kritik som lanseras och används av ett nytt och bättre utbildat släkte av professionella. På ett förtroligt sätt har det börjat dyka upp klarsynta texter av anonyma eller okända undertecknare – en taktik som för övrigt underlättas av att allas uppmärksamhet är riktad mot skådespelets narrar, vilket har gjort att okända människor framstår som just mer trovärdiga – som inte bara behandlar ämnen som aldrig berörs i skådespelet utan dessutom använder argument vars riktighet uppfattas som slående genom en slags utstuderad originalitet som härrör från det faktum att de aldrig används trots att de är uppenbara. Denna verksamhet kan åtminstone tjäna som en första initiering för att rekrytera en del vakna själar åt vilka man senare, om de visar sig lämpade, kan anförtro en större dos av vad som komma kan. Och det som för vissa kan vara de första stegen i en karriär, är för andra – av sämre klass – ingången till den fälla man gillrat åt dem.
I vissa fall rör det sig om att skapa ännu en kritisk pseudo-opinion i frågor som riskerar att bli brännande. Och mellan de båda meningsriktningar som uppstått på detta sätt – båda främmande för skådespelets eländiga konventioner – kan aningslösa omdömen kastas fram och tillbaka i det oändliga och diskussionen startas på nytt varje gång det är lämpligt att återställa jämvikten. Oftast rör det sig om en allmän diskussion om sådant som inte tas upp i media, och denna diskussion kan vara mycket kritisk och på vissa punkter uttryckligen intelligent men förblir ändå egendomligt splittrad. Ämnen och inlägg väljs på konstlat sätt med hjälp av datorer programmerade i kritiskt tänkande. Det är något som fattas i dessa texter, knappast märkbart men ändå remarkabelt: perspektivets centralpunkt är alltid onormalt frånvarande. De påminner om faksimiler av berömda handeldvapen där bara slagstiftet fattas. Det är nödvändigtvis en sidokritik, som vill mycket och med stor djärvhet och ackuratess, men som ställer sig vid sidan av. Och detta inte för att den skulle utmärkas av någon opartiskhet ty tvärtom gör den intryck av att kritisera mycket men utan att någonsin verka ha behov av att låta framskina vad som är dess syfte, det vill säga att ens underförstått påtala varifrån den kommer eller vad den eftersträvar.
Till detta slag av falsk kontra-journalistisk kritik kan man lägga organiserad ryktesspridning som från början är känd som en oönskad biverkan av skådespelsmässig information, vars bedrägliga karaktär ju alla människor i någon mån värjer sig mot och bara visar föga tillit. Rykten har alltid varit vidskepliga, naiva och självbedrägliga. Men helt nyligen har övervakningen börjat placera ut personer i befolkningen som är i stånd att på en given signal sprida de rykten som är lämpliga. Här har man bestämt sig för att i praktiken tillämpa en teori som formulerades för mer än trettio år sedan av den amerikanska reklamsociologin: det finns individer som man kan kalla "ledare", det vill säga i det här fallet sådana som omgivningen gärna följer eller imiterar; men nu är påverkan inte spontan utan utövas målmedvetet. Man har också anslagit medel för att hålla fler reservstyrkor vid sidan av de tidigare specialisterna från det nyss förflutna: akademiker, journalister, sociologer och poliser. Att tro på en mekanisk tillämpning av kända metoder från förr är lika förvirrat som den allmänna okunnigheten om det förflutna. "Rom finns inte längre i Rom", och maffian tillhör inte längre den undre världen. Och övervaknings- och desinformationstjänsternas verksamhet påminner lika lite om det förgångnas poliser och tjallare – till exempel Andra kejsardömets roussiner och moucharder – som nutidens specialavdelningar i alla länder liknar officerarna i generalstabens Deuxičme Bureau 1914.
Nu när konsten är död är det extra lätt att klä ut poliser till konstnärer. När de senaste imitationerna av en pånyttfödd neo-dadaism tillåts att glänsa i media och sålunda bättra på de officiella palatsens dekor lite grann, som skräpkonungars narrar, är det givet att detta skänker en kulturell fernissa åt alla agenter och reserver i statens nätverk för påverkan. Man öppnar tomma pseudo-muséer eller pseudo-centra för forskning kring en icke-existerande persons samlade verk lika snabbt som man skänker berömmelse åt journalistsnutar, historikersnutar eller författarsnutar. Arthur Cravan såg utan tvekan denna värld framför sig då han i Maintenant skrev: "På gatan kommer man snart bara att se konstnärer och man kommer att ha all möda i världen att urskilja en enda riktig människa." Det är också innebörden i denna förnyade variant av en gammal kvickhet bland Paris odågor: "Hallå, konstnärer! Taskigt om jag tar fel."
I detta sakernas tillstånd kan man få se kollektiva författarskap som används av de mest moderna förlagen, det vill säga de med de största upplagorna. Eftersom det bara är tidningarna som garanterar äktheten hos deras pseudonymer kan de fritt bytas ut, samarbeta och anlita nya konstgjorda hjärnor. De har tagit till uppgift att uttrycka sin epoks livsstil och tänkesätt, inte i kraft av sin personliga övertygelse utan på order. De som tror att dessa personer verkligen är självständiga, litterära personligheter skulle så kunna få för sig att kunnigt försäkra att numera är Ducasse förbannad på greve Lautréamont, Dumas är inte Macquet och man får absolut inte förväxla Erckmann med Chatrian, att Censier inte längre pratar med Daubenton. Det skulle vara bättre att säga att den här sortens moderna författare ser sig som efterföljare till Rimbaud, åtminstone när denne säger "Jag är en annan".
Under hela skådespelssamhällets historia har man anlitat hemliga tjänster att spela en central roll ty dessa besitter den högsta koncentrationen av de egenskaper och handlingssätt som utmärker ett sådant samhälle. De har också fördelen av att få vara skiljedomare bland skådespelets allmänna intressen, sin blygsamma beteckning "tjänst" till trots. Det rör sig inte om något missbruk eftersom de troget uttrycker allmänt vedertagna seder och bruk i skådespelets århundrade. Här seglar övervakade och övervakare omkring på samma gränslösa ocean. Hemlighetsmakeriet har triumferat under skådespelet som alltmer är i händerna på hemligheternas specialister, som naturligtvis inte alls bara är tjänstemän som i olika grad frigjort sig från statens kontroll – som inte alls bara är tjänstemän.
En allmän regel för hur det integrerade skådespelet ska fungera, åtminstone för dem som har att förvalta det, är att allt som går att göra måste göras. Det betyder att alla nya verktyg måste användas, kosta vad det kosta vill. Nya tekniska landvinningar har överallt blivit systemets mål och drivkraft; och de är det enda som väsentligen förändrar systemets frammarsch varje gång man utan vidare eftertanke påtvingar deras användning. Samhällets ägare är visserligen intresserade av att upprätthålla ett visst mått av "sociala relationer mellan människor" men de måste också fullfölja en oupphörlig teknologisk förnyelse, ty detta är en av de förpliktelser de påtagit sig i samband med sitt arv. Denna regel tillämpas givetvis också på avdelningar som beskyddar herraväldet. De verktyg man fulländat måste tas i bruk, och deras användning förstärker just de villkor som gynnar detta användande. Nödåtgärder har sålunda blivit till rutinåtgärder.
Skådespelssamhällets koherens har på ett speciellt sätt givit revolutionärerna rätt, eftersom det står helt klart att man inte kan ändra den minsta detalj utan att förändra helheten. Men på samma gång har denna koherens undanröjt varje organiserad revolutionär tendens genom att upphäva varje samhälleligt område där dessa tidigare mer eller mindre väl kunde komma till uttryck: från fackföreningar till tidningar, från städer till böcker. I ett slag har man kunnat sätta fingret på den inkompetens och tanklöshet som denna tendens helt naturligt bar med sig. Och på det individuella planet är den förhärskande koherensen lätt i stånd att eliminera eller köpa ut vissa eventuella undantag.
Övervakningen hade kunnat vara mycket farligare om den inte på väg mot absolut kontroll av allt hade drivits därhän att den stött på svårigheter som härrör ur dess egna framsteg. Det råder oöverensstämmelse mellan den mängd av information som samlas in om ett växande antal individer och den tid och kunskap som står till buds för att analysera den; eller helt enkelt det intresse den eventuellt har. Överflödet av uppgifter framtvingar sammanfattningar på varje nivå där mycket försvinner och resten förblir oläsbar på grund av sin omfattning. Övervakning och manipulation genomförs inte på ett samordnat sätt. Överallt slåss man i själva verket för sin lilla del, och således också för en prioritering av den ena eller andra möjliga utvecklingen hos det existerande samhället till förfång för övriga möjligheter som emellertid, under förutsättning att de är av samma skrot och korn, hålls för lika respektabla.
Striden är också ett spel. Varje utbildad befälhavare är benägen att överskatta sina egna agenter, men också de motståndare han har att befatta sig med. Varje land, för att inte tala om otaliga övernationella förbund, håller sig för närvarande med ett obestämt antal polisiära avdelningar och avdelningar för kontraspionage, samt hemliga statliga eller halvstatliga avdelningar. Det finns också många privata företag som sysslar med övervakning, beskydd, information. De stora multinationella företagen har naturligtvis egna avdelningar, och detsamma gäller för statliga företag, till och med av beskedlig storlek, som många gånger bedriver sin egen politik, inte bara på det inhemska planet utan ibland också internationellt. Man kan se en företagsgrupp inom kärnindustrin sätta sig upp mot en inom oljeindustrin även om båda skulle råka vara ägda av samma stat och dessutom dialektiskt förenade i ett intresse att upprätthålla ett högt världsmarknadspris på olja. Varje säkerhetsavdelning bekämpar sabotage på det egna företaget, och organiserar vid behov sabotage mot rivalen: den som har stora intressen i en undervattenstunnel ser gärna att färjetrafiken är osäker och skulle kunna muta en tidning som råkat i svårigheter att vid första tillfälle och utan alltför mycket eftertanke få det att framstå så. Och den som konkurrerar med Sandoz förhåller sig likgiltig till grundvattnet i Rhendalen. Man övervakar det hemliga i hemlighet. Till den grad att var och en av de organisationer som med en hel del smidighet samlas kring de som har hand om all raison d’Etat för sin egen del strävar efter en slags hegemoni berövad all mening. Ty meningen har gått förlorad när ett centrum inte längre kan urskiljas.
Baltasar Gracián, som var en verklig kännare på den historiska tidens område, sade med stor träffsäkerhet i sin Handbok i levnadskonst: "Antingen det gäller att handla eller behandla måste allt ske i rättan stund. Det gäller att slå till när det går, ty varken tid eller tillfälle väntar på någon."
Men Omar Kháyyám är mindre optimist: "För att tala utan omsvep/ är vi Himmelens spelpjäser/ Man roar sig med oss på Varats schackbräde/ den ene efter den andre läggs vi sedan tillbaka i Intets schatull."
Franska revolutionen medförde stora förändringar i krigskonsten. Det är efter dessa erfarenheter som Clausewitz är i stånd att skilja mellan taktik, som handlar om att använda sina styrkor i strid för att nå segrar, och strategi, som innebär att använda sig av segrar för att uppnå målet med krigföringen. Europa betvingades i ett huj och för lång tid av dessa resultat. Men teorin etablerades inte förrän senare och den utvecklades ojämnt. Man uppfattade framför allt de positiva drag som en genomgripande social förändring medförde: entusiasmen och den rörlighet som uppnåddes genom att man kunde leva direkt av jorden och inte vara helt beroende av lager och transporter, samt mångfaldigandet av styrkan. Dessa praktiska fördelar fann sig en dag uppvägda av motsvarande fenomen på motståndarsidan: franska armén stötte på en annan folklig entusiasm i Spanien, vidsträckta områden i Ryssland på vilka den inte kunde livnära sig, och helt överlägsna styrkor i Tyskland efter upproret. Verkan av detta genombrott för den nya franska taktiken berodde också på att man var tvungen att uppge falska föreställningar. Denna taktik utgjorde för övrigt den enkla grunden för Bonapartes strategi som gick ut på att ta ut segrarna i förskott, liksom uppnådda på kredit: att från början utforma alla möjliga manövrer som konsekvenser av en seger som ännu inte nåtts men som säkert skulle vinnas vid första anfall. För denna taktik gällde det att bryskt göra sig av med förlegade idéer samtidigt som den i de övriga landvinningar som skisserats ovan fann en möjlighet att faktiskt genomföra denna befrielse. De nymönstrade franska soldaterna förstod inte att slåss i linje, det vill säga att hålla sig i ledet och fyra på order. De användes istället som skarpskyttar som sköt då det passade dem under tiden de avancerade mot fienden. Men denna spontana eldgivning visade sig vara just det effektiva sättet att åstadkomma förödelse med handeldvapen, det som var avgörande vid arméers sammandrabbning under den här epoken. Det militära tänkandet avvisade emellertid helt denna slutsats under förra århundradet och frågan har stötts och blötts under större delen av det här. Och detta trots ständiga exempel från faktiska strider och den oupphörliga utvecklingen av handeldvapens räckvidd och snabbhet.
På liknande sätt är uppkomsten av skådespelets herravälde en så djupgående social omvandling att den radikalt har förändrat konsten att regera. Denna förenkling, som så snabbt har burit så rik frukt i praktiken, har ännu inte uppfattats fullt ut i teorin. Allt från gamla vederlagda fördomar och onödiga försiktighetsåtgärder till spår av föråldrade betänkligheter hindrar fortfarande otaliga styresmän att helt och fullt förstå det som praktiken skapar och bekräftar varje dag. De styrande får inte bara undersåtarna att tro att de i allt väsentligt lever kvar i en värld som de förra redan har avskaffat, utan lider också själva ibland av inkonsekvensen att tro att de i vissa avseenden också gör det. De kommer därhän att de tror att en del av det de avskaffat dröjer kvar i en efterbliven verklighet och fortfarande måste tas med i beräkningen. Denna eftersläpning kommer inte att vara länge till. Dessa som så lätt har uppnått så mycket kommer nödvändigtvis att gå mycket längre. Man får inte inbilla sig att de som inte tillräckligt snabbt insett töjbarheten hos de nya spelreglerna och maktens speciella barbariska storslagenhet i längden kan hålla sig kvar i dess environger. Skådespelets öde är sannerligen inte att utmynna i någon upplyst despotism.
Slutsatsen är att en avlösning är oundviklig och nära förestående bland de invalda kastmedlemmar som styr herraväldet och framför allt leder försvaret av detta herravälde. Men denna nyhet kommer inte att förevisas på skådespelets scen. Den kommer som blixten: man uppfattar inget förrän den redan har slagit ner. Denna avlösning, som beslutsamt kommer att fullborda skådespelets verk, äger rum diskret och konspiratoriskt även om den omfattar människor som alla redan är etablerade i maktens korridorer. Deltagarna kommer att väljas bland de som uppfyller följande oavvisliga krav: att de är helt på det klara med vilka hinder de har överkommit och att de inser vad de är mäktiga.
Samme Sardou skrev också: "Vainement (förgäves) syftar på subjektet; en vain (förgäves) syftar på objektet; inutilement (onyttigt) betyder utan nytta för någon. Man har arbetat förgäves, vainement, om man har gjort det utan att lyckas, om man bara slösat sin tid och sina ansträngningar. Man har arbetat förgäves, en vain, om man inte uppnått sitt mål på grund av någon brist i det man åstadkommit. Om jag inte kunnat slutföra mitt arbete, då har jag arbetat förgäves, vainement, jag har slösat tid och ansträngning till ingen nytta. Om mitt arbete inte lett till det jag eftersträvat, om jag inte uppnått avsedd verkan, då har jag arbetat förgäves, en vain, det vill säga jag har gjort något onödigt ...
Man säger också att någon har arbetat förgäves, vainement, om han inte får ersättning för sitt arbete eller om det inte röner uppskattning, ty i detta fall har arbetaren förlorat sin tid och sin möda oavsett värdet av hans arbete som i själva verket kan vara mycket högt."
(Paris, februari – april 1988)