Originalets titel: Ideological Trends in the USSR
Översättning: Bengt Lindroth
Digitalisering: Martin Fahlgren
Detta är en föreläsning som Isaac Deutscher höll den 8 april 1967 vid en konferens om ”Sovjetunionen 1917-67” vid State University of New York, Binghampton.
Ett studium av de existerande tendenserna inom det sovjetiska partiet och den sovjetiska ideologin kan ta sin utgångspunkt i den politiska kris, som utvecklade sig i Sovjetunionen under den andra hälften av 1964 och ledde till Chrusjtjovs fall. Krisen var en mycket komplicerad historia med många frågor, tendenser och aspekter sammanvävda och den ledde inte till några klart utformade lösningar. Situationen, sådan den utvecklat sig efter Chrusjtjovs fall, har förblivit lika tvetydig som den som rådde dessförinnan. Genom att lösgöra sig från sin ledare erkände de styrande grupperna i Sovjet indirekt att den chrusjtjovitiska politiken och dess ideologiska föreställningar var ett fiasko, men de avstod från att öppet uttala sitt konstaterande eller att dra slutsatser. Deras tystnad var ingen tillfällighet. Den återspeglade den djupa förvirring med vilken Chrusjtjovs efterföljare betraktade nederlaget för hans politik. Chrusjtjovismen hade, kort och gott, visat sig ur stånd att ta itu med de många frågor som avstaliniseringen gav upphov till. Att ha ställt dessa frågor var Chrusjtjovs historiska förtjänst. Att lämna dem olösta, oklara och, i många fall, också förvärrade blev hans dystra öde. Arvet från Stalintiden besegrade honom och det överskuggar alltjämt händelserna i dagens Sovjet.
Nu är det så gott som allmänt erkänt att stalinismen var en produkt av ett efterrevolutionärt, isolerat, underutvecklat och till stor del förindustriellt samhälle som var upptaget av en ”primitiv socialistisk ackumulation”, det vill säga av en snabb industrialisering och modernisering som genomfördes under statligt beskydd, på basis av allmän äganderätt till produktionsmedlen. Som styre och ideologi representerade stalinismen både en eftersläpad, nationell miljö och den progressiva omvandlingen av samma miljö. Härav kommer dualiteten i stalinismens karaktär och dess janusliknande uppenbarelse. Härav kommer å ena sidan dess grymma våldsamheter och primitiva, isolationistiska, ideologiska syn; och å den andra dess historiska kraft och beslutsamhet att ersätta Rysslands uråldriga produktionsmetoder och levnadsmönster med en modern planekonomi och en omfattande massutbildning. Självfallet kan inte hela det stalinistiska fenomenet låta sig förklaras enbart av dessa faktorer, men de tillhör dess mest centrala inslag. Stalinismen var sålunda en skapelse av den sociala omvandlingen och inte (som dess anhängare och också de flesta västliga antikommunistiska sovjetologer en gång vidhöll) själva kärnan eller den slutliga utformningen av det efterkapitalistiska eller socialistiska samhället. Själva den framgång med vilken stalinismen lyckades förändra och modernisera den sociala strukturen i Sovjet förvandlade den till en anakronism och gjorde avstaliniseringen till en historisk nödvändighet. Chrusjtjovismen var inte i stånd att agera som dess effektive verkställare, trots att den uttalade behovet av det.
Om vi först tar de ekonomiska frågorna, så härstammade den stalinistiska planeringsmetodiken med dess byråkratiska stelhet och övercentralisering från den tidiga fasen av industrialiseringen, vilken utmärktes av en knapphet på produktiva resurser i alla hänseenden, på skolad arbetskraft, på teknologiskt kunnande, på utbildningsmöjligheter, för att nu inte tala om konsumtionsvaror. I och med att dessa brister gradvis övervanns och Sovjetsamhället gick in i ett mer framskridet stadium av ekonomisk expansion och höjd utbildning, så förlorade stalinismen sin relativa raison d'être, sitt existensberättigande. Den var en relikt från det förflutna också under början av femtiotalet, och detta blev ett avgörande hinder för fortsatta framsteg.
Chrusjtjovs period innebar viktiga och positiva förändringar, en radikal minskning av tvånget i såväl det ekonomiska som det politiska livet, lättare arbetsförhållanden och en mer rationell syn på industrins skötsel. Man misslyckades dock med att rationalisera hela planeringssystemet. Vad som åstadkoms på det området var en rent administrativ decentralisering av den industriella driften. Chrusjtjov upplöste de centrala ministerierna, som hade utövat absolut styre över samtliga branscher inom ekonomin. Detta var hans universalmedel, men det räckte inte som botemedel. 1964 stod det fullt klart att den nya administrativa ordningen hade resulterat i en långsammare ekonomisk expansion och en långsammare ökning av nationalinkomsten. När dessa bakslag sammanföll med en hel serie dåliga skördar och en nedgång i jordbruksproduktionen, så kom också förbättringen av den allmänna levnadsstandarden att stanna av. På samma sätt som alltså den stalinistiska stelheten och övercentraliseringen hade visat sig föråldrad under början av femtiotalet, så visade sig nu det chrusjtjovitiska lapptäcket av decentraliseringsreformer vara otillräckligt för det begynnande sextiotalets behov.
Men trots denna dämpning skall vi inte glömma att expansionen och omvandlingen av den sociala strukturen fortsatte i stor skala – och detta fordrade reformer betydligt mer radikala och mångsidiga än de Chrusjtjov och hans kolleger föreställt sig. Under de fjorton åren sedan Stalins död hade stadsbefolkningen i Sovjet nästan fördubblats. Den har ökat med närmare femtio miljoner människor, mestadels inflyttade från landsbygden som har uppslukats av industrin. Detta ger oss ett mått på de väldiga social-ekonomiska framstegen och de krav de ställer på ledarna inom staten och partiet. Att bara ändra de administrativa mekanismerna gör inte de kraven rättvisa. Den chrusjtjovitiska decentraliseringen var i själva verket bara en begränsad, ensidig och byråkratisk reaktion på Stalins övercentralisering. Dess effekter var sannolikt välgörande i vissa fall, men värre i andra och på det hela taget inadekvata. Vad Chrusjtjovs efterföljare sedermera har försökt göra är att ersätta den ekonomiska decentraliseringen med en rent administrativ. Detta är innebörden i den senaste industriella reformen med dess tonvikt på autonomin och lönsamheten för varje industriell koncern. Inom parantes: det nya i denna reform är av betydligt mindre omfattning än vad det förefaller de flesta västliga observatörer. Och även om den också kan ha sina goda effekter och tillfälligt stimulera produktionen, så är det knappast troligt att den ändrar ekonomins byråkratiska prägel.
Frågan om centraliserat kontra decentraliserat styre är, enligt min åsikt, bara en del av problemet med den sovjetiska ekonomins rationalisering och inte ens dess mest väsentliga del. Dilemmat mellan centraliseringen och decentraliseringen finns inbakat i varje planekonomi. Det kan inte lösas dogmatiskt eller ensidigt och det kan inte trollas bort. Dialektiken i planeringen består exakt av detta – att planeraren ständigt måste försöka att balansera mellan motsatserna och enhetligheten, på samma sätt som han måste finna jämvikten mellan de allmänna, sociala behoven och lönsamheten inom vissa koncerner, mellan tillgång och efterfrågan och mellan produktion och konsumtion. Det finns inget givet recept för hur man skall uppnå denna jämvikt. Skalorna kan och måste, förvisso, skifta på ett eller annat sätt och det är planerarens uppgift att kontrollera dessa pendelrörelser och korrigera dem.
Om jämvikten under stalintiden rubbades av övercentraliseringen, så har sovjetiska (liksom jugoslaviska och östeuropeiska) ekonomer som reagerat mot det förflutna utan tvivel överbetonat principen om decentralisering på skilda sätt. Deras nästan extrema koncentration på varje industriell enhets självbestämmanderätt och lönsamhet kan svänga pendeln alltför långt åt det hållet på bekostnad av de sociala intressena och planeringen. Vissa reaktioner mot denna tendens gör sig redan påminda. Det är i varje fall för tidigt att i denna tendens se ett återupplivande av den äkta marknadsorienterade ekonomin eller något slags återupprättande av kapitalismen. Sovjetekonomin var ojämförligt mer marknads- och vinstorienterad under 1920-talets NEP-period än den sannolikt kommer att bli om och när de nuvarande reformerna blir fullbordade. Men det var ändå ett stort steg från NEP till ett återinförande av kapitalismen. Libermanism är inte liktydigt med ekonomisk liberalism.
Den centrala fråga som chrusjtjovismens misslyckande har ställt är emellertid varken administrativ eller ekonomisk till sin karaktär utan socio-politisk. Den huvudsakliga orsaken till den ekonomiska oredan under de sista åren av Chrusjtjovs styre ligger i den moraliska krisen, i den ständiga konflikten mellan styrande och styrda, i konflikten mellan ”vi” och ”de”, det vill säga i känslan hos arbetare och intellektuella att ”de”, byråkraterna, ”ändå gör precis som de vill”, oavsett ”våra” behov, krav och önskningar. Det är därför rent administrativa eller ekonomiska botemedel inte kan få rätsida ens på de administrativa och ekonomiska svårigheterna. Och varken Chrusjtjov eller hans efterträdare har varit i stånd eller villiga att ta itu med de moralisk-politiska aspekterna på läget. Det var därför chrusjtjovismen led nederlag efter nederlag, nationellt och internationellt till dess den råkade in i ett absolut dödläge.
Nationellt var chrusjtjovismen oförmögen att fylla det politiska och ideologiska tomrum som stalinismen lämnade efter sig. Eftersom jag har analyserat den frågan på annat håll,[1] skall jag här bara säga att Chrusjtjov och hans kolleger, de nuvarande ledarna i Sovjet, har förvaltat arvet från stalintiden på ett sådant sätt att det inte kunnat annat än skapa förvirring och besvikelse. Uppfostrade i den stalinistiska tanketraditionen och ständigt medvetna om sin egen medverkan i stalinismen, har de enbart försökt att fylla ut tomrummet med hjälp av byråkratiska manipulationer. Till och med avstaliniseringen skötte de på ett stalinistiskt vis. Präglade av den karakteristiska stalinistiska tron på listens allmakt, vilken för dem har styrkan hos en outplånlig vidskepelse, gjorde Chrusjtjov och hans efterföljare till sist också avstaliniseringen till ett bedrägeri, till ett omfattande och utstuderat försök att förvilla och lura. De tog avstånd från Stalins skenhelighet, men försökte skydda den hierarkiska struktur den vilade på. De framhävde hans brott och gjorde vad de kunde för att dölja sitt eget deltagande i dem. De misskrediterade ”personkulten” men hängde sig kvar vid den ortodoxi som kulten hade resulterat i. De höjde sina röster mot Stalins storvulna despotism men var angelägna att bevara de flesta trossatser och dogmer. De befriade det sovjetiska folket från hans massiva och överallt närvarande terror men de försökte behålla statsbyggnaden i den utformning den hade antagit under denna terror. De försökte att bevara monoliten och hålla det sovjetiska samhället i det konturlösa och splittrade tillstånd då folk inte kan tänka själva, uttrycka sig själva, nå fram till annorlunda åsikter och ge röst åt dem.
Men det stora bedrägeriet med alla dessa undanflykter, svepskäl och motsägelser fungerade inte. Under den monolitiska ytan, djupt nere i folkmassorna och också högre upp i den styrande gruppen, uppstod en tilltagande oro. Somliga människor genomskådade undanflykterna och motsägelserna och började kräva en mer radikal och uppriktig avstalinisering. Andra, speciellt inom byråkratin, blev rädda för den ideologiska utförsbacken och krävde ett slut på vanhelgandet av den gamla gudabilden. Många reagerade helt enkelt med avsmak och cynism. Några fordrade lindring eller avskaffande av skilda former av administrativ kontroll och åsiktskontroll, ett krav på mer frihet. Andra, återigen inom byråkratin, var angelägna om att stänga portarna av rädsla för att det allmänna missnöjet och kritiken kunde svälla till en stormvåg. Chrusjtjov manövrerade, klumpigt och under svårigheter, mellan dessa motstridiga viljor till dess han helt hade uttömt sin moraliska kredit. 1956 använde han Stalin som den store syndabocken för alla de brott den sovjetiska byråkratin begått. 1964 var det byråkratin som helt lugnt gjorde Chrusjtjov till syndabocken. Men de män som kom efter honom ärvde alla hans svårigheter, utan att ha något nytt program eller någon ny föreställning om hur de skulle lösas. Deras främsta fördel framför Chrusjtjov var att de kunde kosta på sig en tids stampande på samma fläck, vilket han inte kunde.
Skillnaden mellan avstaliniseringens anhängare och de stalinistiska fanatikerna eller kryptostalinisterna har legat på ytan i den sovjetiska politiken. Det visade sig under Chrusjtjovs strid mot Molotov, Kaganovitj och deras sympatisörer, och den har i stor utsträckning skildrats i den sovjetiska litteraturen. Skillnaden motsvaras i stort av meningsskiljaktigheterna mellan de i den styrande gruppen som föredrar en gradvis och begränsad liberalisering och de som är benägna att upprätthålla de disciplinära och auktoritära rutinerna inom parti och stat. Chrusjtjov, som alltid försökte att vara alla till lags, råkade till slut i motsättning till samtliga. Kryptostalinisterna förlät honom aldrig hans tal vid den tjugonde partikongressen. Byråkraterna var snara att hämnas på honom för pogromen inom de centrala ekonomiska ministerierna. Och disciplinkarlarna ogillade att han tillät kritiker att öppet ge uttryck åt sina åsikter, inte bara om Stalins styre, utan om de stalinistiska rester som överlevde överallt i Sovjet. Å andra sidan visste kritikerna och de sociala skildrarna, liberalerna och radikalerna att Chrusjtjovs välvilja var i högsta grad opålitlig och bedräglig. De visste bara alltför väl att varje offentlig gest i liberaliseringens tecken dolde många förtryckarhandlingar. Författarna och konstnärerna spjärnade emot hans censur och hans försök att pådyvla dem sin egen simpla och oskolade smak. Under 1964 formade antistalinisterna och kryptostalinisterna, liberaliseringens förespråkare och de auktoritära för ett ögonblick en allians emot honom, var och en i hopp om att dra fördel av hans fall. Också dessa förhoppningar har kommit på skam. Chrusjtjovs efterföljare har inte identifierat sig med någon av dessa oeniga grupper. De har snarare försökt att göra exakt vad Chrusjtjov gjorde, bara mer diskret och försiktigt De har fortsatt medelvägen fram och an strängt sig för att hålla stånd mot ”extremerna”.
Skillnaderna mellan avstaliniseringens anhängare och kryptostalinisterna och mellan liberaliseringsförespråkarna och de auktoritära utgör bara en del av bilden, dess mest framträdande och urskiljbara del. Överskuggad av den är en annan skiljaktighet, huvudsakligen latent och inte helt utvecklad men kanske ändå mer väsentlig i ett längre perspektiv, nämligen skiljaktigheten mellan höger, vänster och center. Att denna klassiska uppdelning dyker upp på nytt är en naturlig följd av att monoliten håller på att spricka sönder, den monolit vars väsentliga insats bestod i att undertrycka den dialektik som är inneboende i varje levande rörelse eller parti, och i att förhindra varje spontan utbildning av åsikter, såväl inom som utom partiet. Förra gången Sovjetunionen bevittnade en öppen strid mellan höger, vänster och center var under mitten av tjugotalet. Det pågående återupplivandet av skillnaderna innebär i viss utsträckning, men inte mer, en återgång till tjugotalets mönster, men det sker spontant, nästan omedvetet och förvirrat. Och med tanke på förändringarna av de sociala villkoren och i politikens innehåll, kan dessa tendenser inte ha annat än begränsade likheter. Att utvecklingen mot en splittring mellan höger, vänster och center är i full gång inom den internationella kommunistiska rörelsen är nu fullt uppenbart, även om splittringen är oklar och förvanskas av allehanda byråkratiska manipulationer och även om varje riktning förefaller att identifieras med särskilda nationella intressen och åsiktsriktningar – vänstern eller ”ultravänstern” med maoismens centern med den rådande sovjetpolitiken och högern med titoismen och dess otaliga nationella varianter. Nu är dock en tendens mot en sådan här differentiering urskiljbar också inom varje enskilt kommunistiskt parti, även om vart och ett av dem försöker att vidmakthålla en mask av monolitisk enhet. Detta gör det ofta svårt att upptäcka och värdera denna utveckling i det undanskymda. Men när denna mask med ens plötsligt och dramatiskt råkar falla av, som helt nyligen skett i Kina, så gör sig den splittrade verkligheten med ens påmind. Det sovjetiska partiet är knappast mer monolitiskt eller mer enigt än det kinesiska var strax före den så kallade kulturrevolutionens utbrott. Här och var pekar många indikationer på detta djupt liggande, uppsplittrade mönster – jag påpekar än en gång att det bara är en outvecklad eller, i bästa fall, en till hälften potentiell eller aktuell klyvning mellan höger, vänster och center.
Klyvningen kan inte slå ut i full blom så länge de inblandade grupperna inte är fria att uttrycka sig själva och formulera sina idéer eller program, för det är just i en sådan utveckling som ideologiska riktningar och politiska grupperingar blir medvetna om sig själva och finner sin identitet.
Jag bör kanske här klara ut mina kriterier och förklara vilka attityder jag beskriver som ”vänster” eller ”höger” i samband med det sociala livet i Sovjet och den nuvarande sovjetiska politiken.
De särskilt viktiga frågor där meningsskiljaktigheterna tenderar att uppstå är jämlikheten kontra privilegierna; arbetarkontroll eller arbetarnas deltagande i kontrollen över industrin kontra ett strikt direktörsstyre; yttrande- och församlingsfrihet kontra byråkratisk diktatur och monolitisk disciplin; och sist, men inte minst, den socialistiska internationalismen kontra nationalismen. Varje noggrann iakttagare av Sovjet, ja varje uppmärksam läsare av sovjetiska tidskrifter och sovjetisk litteratur, som är förtrogen med dess idiom à la Aesopus, har få eller inga svårigheter att spåra dessa motstridiga attityder så som de återspeglar sig i sovjetiska publikationer eller bryter sig i den officiella politikens slingerkrokar. Dessa skiljaktigheter låg latenta också under Stalins dagar, men då var samhället atomiserat, uppsplittrat och de mänskliga atomerna var helt omöjliga att foga samman eller smälta ihop till grupper. De förde en existens liknande Leibnitz' monader, slutna inom sig själva, isolerade från varandra, oförmögna att kommunicera. När kommunikation förekom var det bara en dubbel dialog mellan två atomer, så som Jevtusjenko skildrar den i sin ”För tidig självbiografi”, när han beskriver sitt ideologiska gräl med en poetkollega, en etablissemangets skald, en stor rysk chauvinist, antisemit och en fanatisk, auktoritär personlighet, en stalinistisk ättling till de förrevolutionära Svarta hundradena, till vilken Jevtusjenko viskande bara antydde sina synpunkter på judarna, sin internationalism, sin oprecisa längtan efter bredare vyer än den officiella ideologin och sin instinktiva avsmak för de byråkratiska privilegierna.[2]
Utan tvivel utspann sig sådana dialoger mellan två atomer på olika håll, och i dem kan ni upptäcka fröet till en konflikt mellan vänster och höger. Men fröet kan inte slå rot och gro. Vad som varit nytt under dessa efterstalinistiska år är den långsamma, dröjande utvecklingen och sammanslutningen av likatänkande atomer i grupper, antingen inom partihierarkin eller i litteraturen, bland skulptörerna och målarna, filosoferna, sociologerna, historikerna, vetenskapsmännen och nästan helt säkert också vid verkstadsbänken eller i kolchosgemenskapen. Folk av samma ideologiska och politiska läggning känner igen varandra och dras till varandra. Där tidigare bara byråkratiska klickar kunde existera, omgivna av ett politiskt vakuum, formar sig nu grupperingar och åsiktsriktningar, även om de ännu är långt ifrån utkristalliserade. Vi känner till de författargrupperingar som nu är engagerade i offentliga, halvoffentliga och privata meningsutbyten. Sådana grupperingar tenderar att utbilda sig också inom andra yrken, på alla sociala plan, i alla miljöer. Men vi hör inte talas om dem eftersom dessa miljöer inte hyser talföra och artikulerade personligheter sådana som det skrivna ordets företrädare. Detta är fortfarande i stor utsträckning en molekylär process, fastän det stundom är mer än detta. Och myndigheterna gör naturligtvis allt de kan för dämpa utvecklingen och hindra den.
Det är på detta sätt som den nya högern och den nya vänstern har kommit igång. När man försöker att kartlägga innehållet i dessa kommande politiska typbildningar, är man benägen att hänfalla åt melankoliska reflektioner kring det pris som Sovjetunionen alltjämt betalar, i andlig och intellektuellt hänseende, för stalinismens påtvingade avbrott av det ideologiska och politiska utbytet. Nivån på det politiska tänkandet och den politiska uttrycksförmågan är sorgligt låg. Karaktären hos 1960-talets högermänniska är allt annat än storvulen. Vanligtvis försvarar han privilegier, föredrar stora löne- och inkomstskillnader och är oftast en storrysk chauvinist och maktpolitiker. Han är föraktfull gentemot de små sovjetiska nationaliteterna och i sådana futtiga ting som förhållandet till polacker och ungrare, men, framför allt, till kineser, mot vilka han till och med kan visa prov på rasfördomar. Vanligtvis är han också antisemit. Efter honom kommer en mer moderat och bildad högermänniska, som kan förena motviljan mot jämlikhet med en misstro mot massorna; han besitter ett visst kosmopolitiskt betraktelsesätt och är angelägen om goda förbindelser med väst och hyser en stark rädsla för rysk inblandning i klasstrider utomlands eller i antiimperialistiska befrielsekrig. Västliga iakttagare träffar oftast på denna politiska typ bland sovjetiska diplomater, journalister och industrichefer, men det finns också en mängd mer folkliga varianter.
Företrädaren för den sovjetiska vänstern är vanligtvis en intellektuell, en filosof, en sociolog eller partihistoriker, men han kan också vara arbetare på verkstadsgolvet. Han kritiserar den rådande fördelningen av nationalinkomsten, de stora löneskillnaderna och byråkratiska privilegierna. Han angriper – ibland också öppet – den hemlighet med vilken förtjänsterna för vissa ”inkomsttagare” omgärdas och arbetar för en radikal nedskärning av skillnaderna. Han förordar kortare arbetstid i fabrikerna och kräver bättre och fler utbildningsmöjligheter för arbetarklassens barn. Att påtryckarna på alla dessa punkter har varit effektiva visas av de medgivanden som den styrande gruppen gång på gång tvingats göra för att tillfredsställa dem. Denna nya jämlikhetsivran, till sin natur fientligt inställd till den stalinistiska traditionen, är också kritisk till de sociala verkningarna av den nya ekonomiska politiken med dess starka betoning av lönsamhet och ”marknadslagarna”. Vänstersympatisören påminner sig att socialismen har strävat efter och fortfarande skall sträva efter att stegvis överge marknadslagarna, inte genom en stel byråkratisk ledning, men med en rationell ekonomisk politik och producenternas deltagande i kontrollen över ekonomin. Inom ideologin och i politiken försöker vänsterelementen att knyta an till den revolutionära traditionen där stalinismen bröt med den och att återupprätta revolutionens och bolsjevismens sanna historia, för de känner att endast om man i grunden rensat ut bråten av stalinistiska legender och myter kan en ny socialistisk medvetenhet utveckla sig bland folket. I utrikesfrågorna försöker vänstermänniskorna att uppskatta betydelsen av de samtida revolutionära händelserna i världen, av Kuba och Vietnam och av de inre motsättningarna i Kina. Och de försöker att se sambandet till den sovjetiska politiken. De är utan tvivel oroade av den internationella solidaritetens nedgång i Sovjet och av de halvisolationistiska stämningar som karakteriserar både den officiella politiken och den folkliga inställningen.
Jag gör ingen bedömning av den relativa styrkan hos och vikten av dessa motsatta tros- och tankeriktningar. Jag tror inte, någon kan detta. Också karakteristiken av typerna är med nödvändighet fragmentarisk och skiftande. Ändå är den baserad på det bevis som utvecklingen själv utgör och på en lång rad filosofiska, ekonomiska, sociologiska och litterära indikationer. Dessa är de dolda eller till hälften dolda motsättningar som jag anser att den sovjetiska politiken lever med och av vilka den till viss del skapats. Den officiella politiken är, naturligtvis, centristisk och avvaktande, och den försöker att hålla sig på betryggande avstånd från ytterligheterna eller alla försök att utjämna motsättningarna. Men i ett längre perspektiv förefaller de djupare utvecklingstendenserna allt viktigare: de kommer sannolikt att få större betydelse med tiden, de utgör den del av det sovjetiska isberget som ligger under vattenytan.
Dessa två mönster – den ideologiska och den politiska splittringen, splittringen kring stalinismen och konflikten mellan höger och vänster sammanfaller inte. Där finns gränsöverskridningar och korsande strömningar. Bland avstaliniseringens anhängare finns somliga med höger- andra med vänsterinriktning. De första åren efter Stalins död försökte Chrusjtjov att vinna stöd från båda hållen; och däri låg hans styrka. Under senare år uppvisade hans egen politik en markant högerprofil i båda inrikes- och utrikespolitik. Denna omständighet gav otvivelaktigt ett visst mått av vanrykte åt avstaliniseringen. Den kunde också ge färg åt den maoistiska anklagelsen att Chrusjtjov frigjorde och uppmuntrade latenta reaktionära krafter i Sovjetunionen, liksom även i Östeuropa, i Ungern, i Polen och på andra håll, genom att underminera den stalinistiska ortodoxin.
Paradoxalt nog farm sig oppositionen mot avstaliniseringen – som först enbart kom, från en trängre krets konservativa byråkrater – successivt stärkt av den tilltagande besvikelsen över olika inslag i chrusjtjovismen. När de såg att avstaliniseringen i Chrusjtjovs politik under hans sista år knöts ihop med strävan bort från jämlikhet, med ett faktiskt lönestopp och misslyckanden inom jordbruket och dessutom med det rysk-kinesiska bråket och upplösningen av Sovjetblocket, blev en hel del av förespråkarna för jämlikhet och internationalism rädda för chrusjtjovismens konsekvenser. Kritiska, välinformerade bedömare rapporterade till exempel under 1963 och 1964 om hur något som liknade en spontan, nostalgisk Stalinkult spred sig bland sovjetiska industriarbetare, en stämning som kunde ta sig uttryck i bitande folkliga sarkasmer som ställde några av Chrusjtjovs misstag mot Stalins visdom och framsynthet. ”Vet du vilket som var Stalins största brott?” löd ett omtyckt skämt. ”Det var att han inte lade upp ett spannmålsförråd som räckte längre än fem år under Chrusjtjovs styre.” Vilken paradox! Vem skulle år 1956 ha trott att någon i Sovjetunionen bara några år senare skulle se tillbaka på stalintiden med vemod.[3] Men detta var, i själva verket, resultatet av en halvhjärtad, hycklande och ”högervriden” avstalinisering. En följd av detta – men förhoppningsvis en kortlivad sådan – är att den progressiva, antistalinistiska intelligentsian ofta funnit sig isolerad från stämningarna inom arbetarklassen. En annan är att, före de nuvarande upproren och omvälvningarna i Kina, slog den maoistiska kritiken faktiskt an fler strängar i Sovjetunionen än de sovjetiska myndigheterna var beredda att medge.
Sedd mot denna bakgrund har Chrusjtjovs efterträdare inte haft någon lätt uppgift. De var inte särskilt väl rustade för att ta itu med de motstridiga tendenserna och strömningarna. De representerar – och här har maoisterna rätt – chrusjtjovismen utan Chrusjtjov. När de vände sig mot sin forne ledare ansåg de att hans politik hade varit i stort sett riktig, men att han hade förvanskat och komprometterat den genom sina temperamentsfulla utbrott, sin excentricitet och sina överdrifter. Det låg ett uns av sanning i detta, men inte mer. Chrusjtjovs uppträdande blev alltmer förvirrat och hans politik ledde honom in i en återvändsgränd. Han försökte komma ut ur den genom omväxlande storslagna, försonande gester och aggressiva utfall, genom att försöka hålla sig väl med sina motståndare både hemma och utomlands och genom att högljutt skaka med knytnävar och dunka med skor.
Hur som helst – i allt detta finns en märkligt återkommande logik. Det hade varit Chrusjtjovs fasta övertygelse att Stalins politik varit i stort sett riktig under många år, till dess Stalin spolierade allting på grund av sin sjukliga längtan efter makt och genom sina omåttliga överdrifter. Med hänsyn till detta, till den åldrande, sjuke Stalin, åberopade Chrusjtjov den tidige Stalin, som sades ha varit helt omdömesgill. Nu reagerade Brezjnev och Kosygin på samma sätt mot chrusjtjovismen. De sökte rädda den undan missgreppen från den åldrande Chrusjtjov.
Till en början gick de försiktigt till väga och försökte dämpa de oeniga rösterna. Det skulle inte förekomma några fortsatta avslöjanden av stalinismen, inget fortsatt prat om den forna terrorn i koncentrationslägren, men det skulle inte heller förekomma någon rehabilitering av stalinismen och inget förkastande av den tjugonde eller tjugoandra partikongressen. Någon liberalisering skulle inte fortsätta, men någon drastisk ändring i Chrusjtjovs halvliberala reformer skulle inte heller företas. Några krav på jämlikhetsreformer skulle inte längre resas – lönen och belöningen skulle vara den allt avgörande sporren – men någon kampanj mot jämlikhetsivrarna skulle heller inte företas. Inom utrikespolitiken beslöt Kosygin och Brezjnev att göra slut på den personliga diplomatin å. la Chrusjtjov, men betygade sin tilltro till hans tolkning av ”fredlig samexistens”. De försökte bevara enigheten mellan kommunistpartierna och överbrygga klyftan till Kina, men de var inte villiga att göra några egentliga medgivanden till kineserna. Kosygins första resa i samband med att han blev premiärminister gick till Vietnam och Kina, men då den inte lämnade några positiva resultat föredrog Moskva att glida in i en absolut tystnad om Kina, en tystnad som man fortsatte med ungefär två år. För att gottgöra den skada Chrusjtjov åsamkat Vietnam genom, att strax före sitt fall förklara att Sovjetunionen inte hade något intresse av att försvara Sydostasien, bekräftade hans efterträdare Rysslands intressen i området, men de har varit högst försiktiga med att portionera ut hjälp till Nordvietnam eller FNL. Vid den tjugotredje partikongressen förklarade Kosygin och Brezjnev, at i den sovjetiska hjälpen till vietnameserna uppgick till en halv miljard rubel – en ringa summa i jämförelse med de många miljarder dollar som Förenta staterna spenderar på kriget i Vietnam. Den chrusjtjovism de följde gick alltså den gamla goda medelvägen, inte den som ledde mer och mer ut åt höger. Chrusjtjovism utan chrusjtjovitiska övertramp, chrusjtjovism bestående av tystnad, vilken är guld värd, och av att vänta och se.
Det förefaller som om dessa väntans tider lider mot sitt slut. Brezjnev, Kosygin och deras kolleger upptäcker att Chrusjtjovs ”övertramp”, misstag och overksamhet inte var olyckshändelser eller enbart orsakade av hans temperament. Poängen är att man inte kan frukta radikala jämlikhetssträvanden och demokratisk socialism och en utveckling mot internationalism hur länge som helst, utan att glida in i en byråkratisk konservatism och ut åt höger. Brezjnev och Kosygin upptäcker helt visst att det blir allt svårare att vidmakthålla en försiktig, icke förpliktigande, centristisk position. De motsatta trycken från höger och vänster har ökat, även om höger och vänster inte är några organiserade grupperingar utan snarare mer eller mindre vaga tendenser och stämningar.
Och så återupptas meningsutbytena efter en tids tystnad, även om de som regel förs bakom lyckta dörrar. Men där förs de med en våldsamhet som bara låter sig anas helt svagt av de ekon som når ut till den sovjetiska allmänheten och till västvärlden. Förespråkarna för jämlikhet eller mot jämlikhet hörs åter av, även om de förra tystas ner och talar mindre öppet än de senare. Och i bakgrunden kan man urskilja den förnyade, men opreciserade tvisten mellan nationalism och internationalism och, på ett annat plan, brytningen mellan skilda tolkningar av den fredliga samexistens en.[4]
På alla dessa områden håller den officiella politiken långsamt men tydligt på att återigen glida ut mot höger. Regeringen försöker att hejda de antistalinistiska stämningar som bryter fram hos intelligentsian. Härav de senaste månadernas många censuringripanden. Man försöker också att stärka direktörernas ställning gentemot arbetarna, även om de. relativt konsumentvänliga inslagen i de ekonomiska reformerna också kan ha vissa antibyråkratiska följder. Men det är framför allt inom utrikespolitiken, som Brezjnev och Kosygin efter en period av tillbakadragenhet och stagnation har tvingats följa Chrusjtjov i spåren. Tystnaden visavi Kina är bruten och dispyten förs åter inför öppen ridå, även om Rysslands bidrag till den ännu inte nått samma höjdpunkter som under Chrusjtjovs sista tid vid makten. Helt visst har det nya utbytet provocerats fram av maoisternas tveklösa våldsamhet och förakt och den så kallade kulturrevolutionen. Men denna förnyelse av konflikten stärker oundvikligen de nationalistiska stämningarna inom Sovjetunionen och för med sig lätt rasistiska undertoner. Inom diplomatin håller den besvärande orörligheten från 1964 och 1965 på att ge plats för en ny period av aktivt agerande. Den sovjetiske regeringschefen har på sista tiden flitigt hängett sig åt den personliga diplomati, som han och Brezjnev tog avstånd ifrån för inte så länge sedan.[5] Återgången till den chrusjtjovistiska diplomatin och tolkningen av den fredliga samexistensen har på ett slående sätt exemplifierats av den just signerade sovjet-amerikanska överenskommelsen om förbud mot kärnvapen i yttre rymden. Vad som är viktigt här är inte så mycket själva överenskommelsen, som naturligtvis är oomtvistlig, som tidpunkten. Den kom under en period av intensifierad amerikansk krigföring i Vietnam och har säkert betraktats som illa planerad av militära ”hökar” i Moskva. Och det är inte bara hökarna som känner sig besvärade över Sovjets roll i den vietnamesiska konflikten. Den senaste tidens utveckling har uppenbarligen gjort mycket för att än mer fördjupa motsättningarna till Kina. Situationens logik förmådde de nuvarande ledarna att göra detsamma som Chrusjtjov, nämligen att försöka ena de utländska kommunistpartierna mot Kina och från dem erhålla ett formellt fördömande av maoismen. Att de kommunistiska partierna tydligen visat sig än mer förhindrade att ställa upp än de var under Chrusjtjovs dagar är desto märkligare, eftersom kineserna under tiden gjort sitt bästa, eller sämsta, för att stärka Sovjets ställning i den kommunistiska rörelsen.
Det tycks mig som om sovjetisk politik verkligen är på väg in i nästan exakt samma återvändsgränd som 1964. Hemma kan chrusjtjovismen utan Chrusjtjov inte hålla tillbaka eller stoppa den växande kraften i de konkurrerande tendenserna. Det är tveksamt om någon regering eller partiledning, som inte är villig att låta dessa tendenser komma fram i öppen dag, kan bryta dödläget på hemmafronten. Det kan inte göras av någon regim, som inte är besluten att leda avstaliniseringen mot ett demokratiskt, socialistiskt mål, det vill säga till en öppen konfrontation mellan de nu undertryckta ideologiska och politiska strömningarna. Dessa olika riktningar kan bara prövas i en öppen, riksvid debatt, som skulle göra det möjligt för det sovjetiska samhället att vinna sitt eget ideologiska självförtroende. På samma sätt kan ingen regering eller partiledning inom utrikespolitiken handskas med upplösningen av Sovjetblocket, om den är hängiven den heliga, nationella egoism med vilken Stalin uppfostrade den nuvarande generationen ledare. De centrifugala krafter som nu är verksamma inom kommunismen kan bara övervinnas – om ens det – på grundval av en demokratiskt inriktad socialistisk internationalism. Huruvida de krafter som skulle kunna arbeta på ett sådant mål är tillräckligt starka kan jag inte åta mig att bedöma. Kriget i Vietnam och utgången av kriserna i Kina kommer otvivelaktigt att utöva inflytande på utvecklingen i Sovjet och påverka den ideologiska balansen. Vi får under alla förhållanden inte ta händelselösheten i den efter chrusjtjovitiska perioden för vad den kan tyckas vara. I det fallet, liksom i så många andra, så bör omvälvningarna i Kina vara oss en läxa. Vem skulle ha trott för två år sedan att så mycken upproriskhet låg nedtryckt under Kinas monolitiska fasad och att så många motsägelser, många av dem i högsta grad ”antagonistiska”, strax skulle komma att explodera i Maos åsyn? Jag hävdar inte att jag vet att den politiska barometern i Sovjet pekar på storm. Det kan mycket väl bli så att de nuvarande svårigheterna bara förlänger den kroniska efterstalinistiska kris, i vilken Sovjetunionen har levat sedan Stalins död, men de kan också leda till en plötslig och dramatisk vändning.
[1] Se till exempel Den ofullbordade revolutionen 1917-1967, kapitel 6.
[2] Jevtusjenko: ”Une autobiographie précoce”.
[3] I januari 1968 publicerade den litterära månadstidskriften Oktiabr en dikt av Feliks Tjujev som uttryckte en förhoppning och förvissning om att Stalins namn åter skulle komma att bli vördat och respekterat av det sovjetiska folket.
[4] (noten från juli 1967). Detta sades naturligtvis några månader före kriserna i Mellanöstern och kriget mellan Israel och arabstaterna i juni 1967. Några få dagar efter det kriget skrev Krasnaja Zvezda att det kanske var dags för den officiella sovjetiska tolkningen av ”fredlig samexistens”.
[5] Detta sades också före mötet i Glassboro mellan president Johnson och regeringschefen Kosygin, vilket på ett anspråkslöst sätt var ett återupptagande av ”den personliga diplomatin”.