Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Karl Marx Kapitalet är den vetenskapliga socialismens främsta teoretiska skrift. Under flera generationer har detta varit en självklarhet för teoretiker och praktiker inom den marxistiska traditionens två grenar i Europa - socialdemokratin och kommunismen. Trots detta har Kapitalet inte varit någon allmänt studerad bok. Isaac Deutscher, polskfödd historiker, upplevde detta med pinsam tydlighet under trettiotalet. Deutscher hade försökt studera Kapitalets tre band och funnit texten svår. Han återfick dock självförtroendet efter följande händelse.
"Jag blev lättad när jag hörde att Ignacy Daszinsky, vår välkände parlamentsledamot och socialistiske pionjär, en talare vars ord uppmärksamt avlyssnades av parlamenten i Wien och Warszawa, medgav att också han hade funnit 'Kapitalet' vara en svårknäckt nöt. 'Jag har inte läst den', nästan skröt han, 'men Karl Kautsky har läst den och skrivit en populär sammanfattning. Jag har inte läst Kautsky heller, men Kelles-Krauz, vårt partis teoretiker, har läst honom, och sammanfattat Kautskys bok. Jag har inte läst Kelles-Krauz heller, men den duktige juden Herman Diamond, vår finansielle expert, har läst Kelles-Krauz och har berättat allt om det för mig'."[1]
Det brukar skämtsamt sägas att en verklig klassiker är en bok som alla talar om men ingen har läst. Deutschers anekdot tyder på att detta talesätt även gäller Kapitalet. Det paradoxala är bara att Kapitalet säljs över hela världen i stora upplagor. Kanske är den med sina präktiga band och alltid smakfulla inbindning en prydnad för bokhyllan. Eller kanske är den ett materiellt uttryck för innehavarens politiska idéer, en slags amulett eller fetisch. Detta verkar vara ett något märkligt öde för den bok som av sin författare kallades "den mest fruktansvärda projektil som någonsin avlossats mot borgarnas huvud".[2]
Men Deuschers anekdot har också en allvarligare innebörd. Enligt den franske filosofen Louis Althusser studerades och problematiserades inte Kapitalet och den vetenskapliga socialismens grunder på allvar under flera decenniers politiska utveckling. Det mödosamma socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, fascismen under mellankrigstiden, striderna under Andra världskriget och repressionen under femtiotalets kalla krig var alltför påträngande realiteter.[3] Arbetarrörelsens och den vetenskapliga socialismens praktiska och teoretiska kraft måste helt och hållet inriktas på att försvara det som vunnits: demokratin i Västeuropa och socialismen i Sovjetunionen. För att de socialistiska krafternas villkor under dessa decennier skall bli tydliga behöver vi bara tänka på krossandet av den tyska arbetarrörelsens organisationer på trettiotalet, Spanska inbördeskriget, partisankampen och motståndsrörelserna i de av Tyskland ockuperade länderna, samt det ryska folkets långvariga och kostsamma kamp mot Hitlers arméer på Östfronten.
Den sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen efter Andra världskriget uppvisar emellertid annorlunda förhållanden. Både socialismen och demokratin står starkare än under mellankrigstiden. I kapitalismens centrum-länder, och låt oss begränsa oss till Västeuropa, har en lång period av kapitalistisk blomstring avbrutits under 70-talet av en omfattande kris. Arbetslöshet, inflation och sjunkande reallöner är åter ett faktum. De som trodde på en krisfri kapitalism efter trettiotalets "stora depression", eller de som trodde sig ha ett universalmedel för att utjämna kapitalismens konjunktursvängningar, har fått ompröva sina ståndpunkter inför verklighetens kalla fakta.
Den ekonomiska krisen utgör emellertid bakgrund till två viktiga politiska fenomen inom den europeiska arbetarrörelsen. Det första gäller kommunistpartierna. På Sovjetunionens kommunistiska partis tjugonde partikongress 1956 höll Nikita Chrustjev sitt uppmärksammade tal med kritik av Stalin-tiden. Det blev upptakten till en djupgående politisk och teoretisk debatt inom och mellan de kommunistiska partierna. Denna debatt har å ena sidan gällt frågan om det socialistiska samhällets utformning och politiska institutioner. Å andra sidan har den gällt vägen till och strategin för socialismen i Västeuropas utvecklade kapitalistländer. Under 60- och 70-talet har de flesta västeuropeiska kommunistpartier på ett konkret sätt klargjort att man ser flerpartisystemet och de s.k. parlamentariska spelreglerna som grundpelare för de politiska institutionerna i ett socialistiskt Västeuropa.
Det andra politiska fenomenet gäller socialdemokratin. Sedan länge har de liberala och pro-kapitalistiska krafterna inom socialdemokratin haft hegemoni inom rörelsen. Denna hegemoni fördjupades under det kalla kriget och under kapitalismens högkonjunktur på 60-talet. Men i och med den ekonomiska krisen på 70-talet faller bilden av välfärdskapitalismen sönder. De socialistiska rösterna inom socialdemokratin blir fler och starkare. Samtidigt blir det på grund av kommunistpartiernas konkreta ställningstaganden allt svårare att utmåla kommunisterna som "demokratins fiender".
Detta innebär en möjlighet till att bryta upp en låst situation. Sedan den ryska revolutionen 1917 har motsättningen mellan "demokrati" och "diktatur" förlamat arbetarrörelsens kraft och djupt splittrat den. Men mot bakgrund av den ekonomiska krisen och den politiska utvecklingen tvingas diskussionen mellan socialdemokrater och kommunister allt mer att gälla kärnfrågan: kapitalism eller socialism. (I Frankrike har kanske denna utveckling hunnit längst.) Det mest fruktbara är dock att diskussionen om socialismen fördjupats, och att problemen ställts så konkret och handgripligt - både av kommunister och socialdemokrater.[4]
Denna situation utgör en fruktbar och dynamisk bakgrund till den teoretiska diskussionen. Verkligheten ställer frågor som teorin måste kunna besvara. Under 60- och 70-talet har Kapitalet alltmer kommit i centrum för diskussionen om den vetenskapliga socialismens grunder och vetenskapliga anspråk. Både i Väst- och Östeuropa har man analyserat Kapitalets tillkomsthistoria, objekt och metod. Samtidigt har utgivningen av Karl Marx och Friedrich Engels skrifter kompletterats och blivit tillgängliga för en större allmänhet. Detta har lett till att även diskussionen om de teoretiska grundvalarna har fördjupats och konkretiserats.[5]
Men har vi då idag något behov av Kapitalet? Är den fortfarande aktuell som den vetenskapliga socialismens främsta teoretiska skrift? Utgör den fortfarande grundvalen för socialismens vetenskapliga anspråk? Mitt svar är ja. Efter Kapitalet har det inte skrivits någonting inom arbetarrörelsens teoretiska tradition som tillnärmelsevis når upp till dess nivå. Kapitalet handlar om kapitalismen. Den analyserar det kapitalistiska produktionssättets ekonomiska former och utvecklingslagar. Den ger oss nyckeln till förhållandet mellan de kapitalistiska produktionsförhållandena och de kapitalistiska produktivkrafterna. Den avslöjar att profiten har sin källa i de lönarbetandes obetalda merarbete. Den avslöjar grundvalen för kapitalistklassens makt och ägande över produktionsmedlen och de produkter som produceras. Samtidigt påvisar Kapitalet hur storindustrin och lönarbetarklassen framföds genom kapitalismens egen lagbundenhet, och hur lönarbetarklassen organiserar sig i motstånd och uppror mot profitbegäret och kapitalismens lagar. Därmed påvisas lönarbetarklassens historiska existensvillkor och historiska uppgift.
Allt detta är enkla och grundläggande ståndpunkter hos den vetenskapliga socialismen. De torde återfinnas i såväl socialdemokratiska som kommunistiska partiprogram och studiecirklar runtom i Europa, för att nu inte tala om fackföreningarnas skolningsverksamhet. Man skulle kunna säga att dessa ståndpunkter existerar som en slags ryggmärgsreflex inom den europeiska arbetarrörelsen. Ja, bara genom lönarbetarklassens form för organisering är dessa ståndpunkter levande i praktiken.[6]
Vad kan man då finna i Kapitalet som inte står skrivet i olika partiers dagspress och teoretiska organ? Enligt min mening har studier av Kapitalet en särskild uppgift. Det är inte tillräckligt att den vetenskapliga socialismens teoretiska grundvalar och praktiska organisation förmedlas mellan generationerna på ett oreflekterat sätt. Det oreflekterade måste medvetandegöras. Den vetenskapliga socialismens grundvalar måste ständigt genomlysas, luttras och prövas. Om så inte sker ligger två faror nära till hands.
Å ena sidan den dogmatiska faran. Den vetenskapliga socialismen stelnar till fraser och dogmer, som inte urskiljer den samhälleliga verklighetens komplicerade och nyansrika sammansättning. Katastrofala felbedömningar av olika klasskrafter, politiska strömningar och konkreta kampsituationer kan bli följden. Jag tänker t.ex. på de europeiska kommunistpartiernas teori och praktik under vissa perioder av mellankrigstiden.[7]
Å andra sidan den opportunistiska faran. Utan genomreflekterade teoretiska grundvalar tappar man fotfästet vid bedömningen av den samhälleliga verkligheten. Det kapitalistiska samhället utvecklas och det uppstår ständigt nya fenomen. Hur skall dessa bedömas? Bara för att de är nya kan de lätt tolkas som socialistiska, eller tillräckliga för att garantera socialismen. Jag tänker t.ex. på socialdemokratins teori och praktik inför den allmänna rösträtten, trettiotalets statsinterventioner, samt olika reformförslag under efterkrigstiden alltifrån allmän tjänstepension (ATP) till lag om medbestämmande i vissa frågor som rör företagens ledning och skötsel (MBL).[8]
Politisk kamp för ett socialistiskt samhälle innebär att göra sådana insatser på klasskampens slagfält att styrkepositionerna förskjuts i önskad riktning. Det är alltså nödvändigt att i varje politisk situation ha en genomreflekterad analys alltifrån de teoretiska grundvalarna till den konkreta analysens detaljfrågor. Man måste i varje given situation ha klart för sig hur den samhälleliga verkligheten faktiskt ser ut och var de verkliga motsättningarna går. Samtidigt får man aldrig förlora det strategiska målet ur sikte, utan vara klar över vad som är taktiska reträtter och omfattningsrörelser. Det innebär att man måste ha en klar bild av vad kapitalism är och en klar bild av vad socialism är. Annars kanske man bara kommer halvvägs.
Vi lever i ett århundrade där kapitalismens världsomspännande herravälde har börjat att bryta samman. Kapitalismen har störtats i länder på alla kontinenter. Under olika villkor och under olika politiska och kulturella förtecken har socialistiska stater upprättats. Med socialism menar jag ett samhällssystem där den kapitalistiska privategendomen över produktionsmedlen efterhand ersätts av kollektiv egendom och planerad ekonomi. Socialismen utgör en period av omväxlande framgångar och bakslag vilket tar sig olika uttryck i olika länder beroende på ekonomiska omständigheter, naturförhållanden, klassförhållanden och politiska förhållanden.[9] Men det som gör ett samhälle socialistiskt är att dess utveckling är infogad i en strategi för att bryta ned kapitalistiska egendoms- och samhällsförhållanden, och en strategi för att bygga upp de materiella och politiska betingelserna för socialismens högre stadium: det klasslösa kommunistiska samhället (latinets communis betyder "gemensam").
Socialismen innebär på ett konkret sätt möjligheten till en anständig levnadsnivå för människorna på jorden. För Tredje världens innevånare är jämförelsen mellan Indiens och Kinas utveckling kanske mest slående. Socialismen bryter den snedvridning som kolonialismen och imperialismen skapat mellan i-länder och u-länder. Den innebär att produktion för profit ersätts av produktion för behov. Den demokratiska planekonomin utgör en möjlighet till fred och harmoniskt framåtskridande. Kapitalismen innebär med nödvändighet kriser, krig och förstörelse av mänskliga och materiella värden.
Men den demokratiska planekonomin innebär också möjligheten till ett mer harmoniskt förhållande mellan människa och natur. Under kapitalismen har teknik och vetenskap utvecklats. Det är den kapitalistiska epokens mest positiva resultat. Människan har gjort sig till herre över naturen och tämjt naturkrafterna. Men under kapitalismen är detta herravälde med nödvändighet bara ett halvt herravälde. Det som saknas är att människan också styr sitt eget samhällsliv så att det utvecklas i enlighet med medvetna beslut. Under kapitalismen är det ju så att samhällsutvecklingen styrs av marknadsekonomins blinda lagar. De ekonomiska konjunkturerna och profitbegäret avgör vad som för tillfället kan produceras och med vilken teknik det skall produceras. Även människans förhållande till naturen underkastas därigenom dessa blinda lagar. Råvaror och energikällor utnyttjas på ett kortsiktigt sätt utan ansvar för kommande generationer. Under planekonomin, däremot, finns möjligheten till en medvetet styrd livsprocess mellan människa och natur. Därmed också möjligheten till att herraväldet över naturen kan fullbordas och utvecklas på ett harmoniskt sätt. Den mångtusenåriga förhoppningen om det mänskliga förnuftets herravälde över tillvaron skulle alltså för första gången kunna förverkligas. Människan skulle kunna bli fullt mänsklig.[10]
I vårt århundrade förändras alltså den vetenskapliga socialismens roll. Från att enbart vara vägledare för kampen mot det kapitalistiska systemet övergår den nu steg för steg till att dessutom bli vägledare för den socialistiska samhällsutvecklingen. Därför blir det dubbelt viktigt att de teoretiska grundvalarna för den vetenskapliga socialismen studeras och diskuteras. Det räcker inte att definiera sig som "socialdemokrat" eller "kommunist" och sedan låsa fast handlingar och tankar vid gamla positioner och handlingsprogram.[11] Marxismen är ett vetenskapligt analysredskap. Den skall användas till konkret analys av den aktuella situationen. Om den vetenskapliga socialismens partier okritiskt börjar använda handlingsprogram som varit framgångsrika i andra situationer så har de tappat kontakten med verkligheten. Därför bör man alltid vara misstänksam när man hör paroller om att gå "tillbaka till Lenin", "tillbaka till Kautsky" eller "tillbaka till Bernstein (eller Branting)". De som säger så verkar inte riktigt lita på sig själva och sin egen analys.
Men står då inte författaren till denna bok just för detta tvivelaktiga? Är inte denna tjocka bok ett nästan parodiskt uttryck för parollen "tillbaka till Marx"? Invändningen kan verka berättigad, men frågan är vad det är man skall gå tillbaka till. Det hävdas ibland att man måste överge Marx vetenskap, men att man bör gå tillbaka till honom som ideologisk inspiratör och att man skall tillvarataga de värderingar som flyter ur det marxistiska arvet (den opportunistiska ståndpunkten). Andra hävdar att det enda rätta är att gå tillbaka till positionerna och handlingsprogrammen från någon period då marxismen var riktigt renlärig och ortodox (den dogmatiska ståndpunkten). Båda dessa ståndpunkter anser jag vara djupt ofruktbara. Det viktigaste är inte värderingar eller gamla handlingsprogram. Det viktigaste är att tillvarata den vetenskapliga socialismens vetenskaplighet. Värderingar har vi själva så det räcker, och handlingsprogram var det ju som skulle utformas. Vad vi behöver är levande vetenskap i konkreta analyser.[12]
Jag är övertygad om att studier av Kapitalet är viktiga i detta sammanhang. Som den vetenskapliga socialismens främsta teoretiska skrift är den fortfarande oundgänglig. Det är i Kapitalet vi kan finna den vetenskaplighet och analyskraft som skall ligga till grund för utformningen av strategi och taktik, utan att målet förloras ur sikte.[13] "Kapitalet" påvisar vilka ekonomiska former och lagar som utgör det kapitalistiska systemet, vilka klasskampshandlingar som håller detta system uppe och vilka som störtar det. Sedan är det en uppgift för arbetarrörelsens och socialismens organisationer att tillämpa dessa kunskaper, att analysera olika konkreta situationer och att på ett medvetet och organiserat sätt handla utifrån sina analyser.
Att studera Kapitalet, och än mer att förstå och omfatta dess innehåll, innebär en djupgående omvandling av medvetandet. Den är djupgående därför att det borgerliga samhällets alla vardagliga föreställningar och åskådningar steg för steg trängs undan och ersätts av andra - den vetenskapliga socialismens insikter om kapitalets och lönarbetets samhälle. Om denna omvandlingsprocess går lätt och smärtfritt, eller blir lång och plågsam, har mycket att göra med den bakgrund man har.
Jag har skrivit denna bok för dem som redan har bestämt sig för att någon gång i livet studera Kapitalet, åtminstone Första boken. Det innebär att jag inte har skrivit någon grundkurs i vetenskaplig socialism. Jag har utgått från att man inte fattar beslutet att studera Kapitalet utan vissa förkunskaper och erfarenheter. Det kan gälla kunskaper och erfarenheter från arbetsliv, samhällsliv, politik eller bokliga studier. Men det avgörande är att dessa erfarenheter har lett fram till vissa frågor. Jag har alltså skrivit boken för dem som har kommit fram till frågor som de tror eller hoppas skall bli besvarade just i Kapitalet och ingen annanstans.
Dessa frågor kan naturligtvis vara av de mest skiftande slag, beroende på kunskaper, erfarenheter, personlig läggning och politisk åskådning. Men det är faktiskt av betydelse att uppleva vissa speciella frågor som viktigare än andra, om man inte skall uppleva Kapitalets svar som meningslösa. Vad som behövs är att läsarens frågor ligger ganska nära de grundläggande frågor som Marx utgår från, och som omger honom när han skriver sin bok.
När man närmar sig Kapitalet och har vissa frågor till boken utgör faktiskt frågorna en slags förhoppning eller en förhandsuppfattning om vad Kapitalet skall innehålla. Det är inget fel med det. Det är på det sättet den mänskliga kunskapen tillväxer; man har frågor som man försöker besvara eller hypoteser som man försöker pröva. Men det kan uppstå problem när man studerar Kapitalet om frågorna eller förhandsuppfattningen ligger alldeles vid sidan av bokens huvudsakliga innehåll. Då kan det komma att ta lång tid, många omläsningar och många omgångar av frågor och svar innan man når fram dit. Det underlättar alltså om man redan från början har klart för sig vilken grundfråga det är som Marx ställer, och som han försöker besvara.
Den fråga som Marx utgår från uppkommer ur en speciell historisk situation. När han under 1840-talet utvecklas från naturrättslig demokrat till vetenskaplig socialist, så är det mot bakgrund av en spirande arbetarrörelse och ett spirande socialistiskt medvetande i Europa. I England har arbetarrörelsen redan flera decennier av organiserad kamp bakom sig. Marx ställer sig på lönarbetarklassens ståndpunkt. Han deltar i dess kamp och organisationssträvanden. De frågor han utgår från finns formulerade i medvetandet hos denna första arbetarrörelse, och Marx fortsätter att ställa dem och vidareutveckla dem. Jag skulle vilja sammanfatta dem så här:
Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte lönarbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna? Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönarbetarna gemensamt har tillverkat? Och om det nu är så att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder till samhällelig harmoni och det allmänna bästa, varför då dessa ständiga hot om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på arbetsplatsen?[13a]
Frågorna uppstod i och med kapitalismens framväxt, och förnyat uppstår de än idag. De föddes ur det dagliga arbetet och den dagliga livssituationen. Daglig kamp mot kapitalet blev till historisk erfarenhet och frågorna sammanfördes och började anta klarare konturer. Instinktivt växte frågorna fram utifrån lönarbetarnas ställning i produktionslivet och samhället.
Men svaren fick man inte automatiskt. Svaren kunde vara borgerliga eller socialistiska. De kunde vara vetenskapliga eller ideologiskt beslöjande. Det var en lång historisk utvecklingsprocess som födde det vetenskapliga svaret på dessa frågor. Först i och med den vetenskapliga socialismen kunde lönarbetarklassens ställning i samhället och historien förklaras. Först därmed fick lönarbetarklassens redan pågående kamp och organisationssträvanden en passande teoretisk överbyggnad, ett vetenskapligt medvetande om de processer som redan pågick.
Lönarbetarklassens ställning och villkor i produktionslivet och samhället hade frambringat frågor som det borgerliga tänkandet inte kunde besvara. Enligt den engelska politiska ekonomin - den ekonomiska liberalismen - skulle den fria konkurrensen medföra samhällelig harmoni och allmänt välstånd. Enligt den tyska historiefilosofin skulle utvecklingen leda till förverkligandet av sedlighetens idé. Men hur skulle man förklara lönarbetarklassen, dess levnadsvillkor och dess organiseringssträvanden och kamp? Och hur skulle man förklara de periodiskt återkommande ekonomiska kriserna som förvisade lönarbetarna till arbetslöshet och ständigt otrygg existens? Verkligheten ställde problem som gjorde det borgerliga tänkandet svarslöst. Åtminstone ansåg Marx att de svar som presterades var otillräckliga och urvattnade. Det blev nödvändigt för honom att försöka förklara kapitalismen på ett annat sätt. Utifrån just dessa frågor blir han tvungen att ompröva det rådande tänkandet och de tidigare vetenskapliga försöken att förklara det borgerliga samhället.
Den klassiska skildringen av denna process har Friedrich Engels gjort i Anti-Dühring (1878):
"År 1831 utbröt den första arbetarresningen i Lyon; mellan 1838 och 1842 nådde den första nationella arbetarrörelsen, chartismen i England, sin höjdpunkt. Därmed trädde klasskampen mellan proletariat och bourgeoisie i förgrunden i de europeiska länder som hunnit längst ... Den borgerliga ekonomins förkunnelse om intressegemenskap mellan kapital och arbete, av den allmänna harmoni och det allmänna välstånd som skulle uppstå bland folket till följd av den fria konkurrensen, framstod i ljuset av fakta allt mer uppenbart som en lögn ...
De nya fakta framtvingade emellertid en ny undersökning av hela den hittillsvarande historien och då visade det sig att all hittillsvarande historia - med undantag av urtillståndet - varit en historia om klasskamp ...
Det är Marx som vi har att tacka för dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapitalistiska produktionens hemlighet medelst mervärdet. Med dem blev socialismen en vetenskap, som det nu närmast gäller att vidare utarbeta i alla dess enskildheter och sammanhang."[14]
Den vetenskapliga socialismen utgör alltså det vetenskapliga svaret på frågor som väcktes och väcks ur lönarbetarklassens ställning i produktionslivet och samhället. Man kan alltså säga att Kapitalet som den vetenskapliga socialismens främsta teoretiska skrift utgör en vetenskapliggjord klasståndpunkt. För att första vad Kapitalet handlar om, och bli motiverad att arbeta sig igenom dess tjocka band, är alltså beläsenhet och boklig bildning ingen garanti. Det är faktiskt nödvändigare att ha just dessa frågor, samt att uppleva dem som betydelsefulla. Ty har man helt andra frågor, så finner man nog inte Marx svar så intressanta.[15]
Jag tror därför att denna Kommentar och studiehandledning kommer att finna flest läsare bland dem som redan står på lönarbetarklassens ståndpunkt, som är medlemmar i arbetarrörelsens fackliga eller politiska organisationer, eller som befinner sig i dess ideologiska närhet. Det är där som dessa frågor dagligen ställs. Och jag tror det främst är där som envishet och nyfikenhet väcks och förblir tillräckligt stark för att räcka uppför alla de branta stigarna till "kunskapens ljusa höjder" som Marx talar om.[16]
Kapitalet är ingen nybörjarbok. Det är en banbrytande forskningsinsats. Det gör att studier av Kapitalet kräver tid, aktivitet, fantasi och eftertanke. Gruppstudier och diskussioner är nog den bästa vägen till "kunskapens ljusa höjder". Dessutom krävs det både tålamod och ihärdighet eftersom en studiecirkel på fritiden nog har att göra minst ett år med Första boken. Men just genom att den kräver allt detta är Kapitalet kanske ändå oöverträffad som lärobok om kapitalismen! Det är inte bara så att man får faktiska kunskaper. Man tränas också att tänka klart, logiskt och kritiskt om kapitalets och lönarbetets samhälle.
Men Kapitalet är en teoretisk skrift. Det är anledningen till att den kräver så mycket arbete. Därför räcker det inte bara med de rätta frågorna utifrån den rätta klasståndpunkten. För att underlätta inträngandet i texten är det bra att ha så goda förkunskaper som möjligt. Dels om det samhälle man lever i; den erfarenhet jag talade om ovan. Men dels också om den vetenskapliga socialismens grundtankar och samhällsuppfattning. En av de viktigaste utgångspunkterna är arbetarrörelsens skolningstradition av grundcirklar i socialism, politiska studier och fackliga kurser.
Detta slags studier bör man komplettera med att gå igenom Kommunistiska manifestet (1848)[17] samt vissa delar ur Engels Anti-Dühring (1878)[18]. Utöver dessa har man stor glädje av Leo Hubermans historiebok Människans rikedomar. Där ges en levande skildring av kapitalismens historia i Europa, från det medeltida feodalsamhällets upplösning fram till nutiden. Den boken underlättar förståelsen av den materialistiska historieuppfattningen. Den underlättar också förståelsen av den vetenskapliga socialismens grundtankar om kapitalismens historiska roll samt lönarbetarklassens existensvillkor och historiska uppgift.[19]
Dessa tre skrifter ger en god sammanfattning av den vetenskapliga socialismens grundtankar. Det blir också klart på vad sätt den vetenskapliga socialismen kan sägas utgöra en vetenskapliggjord klasståndpunkt. Den blir vetenskap genom att lönarbetarklassens ställning i historien och i kapitalismens system klarläggs och preciseras. Men att på detta sätt sammanfatta den vetenskapliga socialismens grundtankar är också att sammanfatta det grundläggande innehållet i Kapitalets första bok.[20]
Men än viktigare är kunskaper och erfarenheter av arbetsliv, samhällsliv och politik. Ty har man inte det, så vet man ju inte vad det är som Kapitalet kan förklara. Man känner helt enkelt inte till verkligheten i ett kapitalistiskt samhälle. Och utan sådana faktiska kunskaper och erfarenheter blir teoretiska studier lätt tomma ord.
Jag har talat om nödvändiga frågor till texten och nödvändiga förkunskaper. En annan svårighet för läsaren är Kapitalets uppbyggnad, dess egendomliga arkitektur. Första bokens första avdelning handlar om varan och penningen. Varför skall framställningen börja just där? Varför inte med kapitalet eller det riktigt materiella, arbetet eller maskinerna? Därtill kommer att Första avdelningen är det mest svårlästa i hela Första boken, vilket även Marx ansåg. Situationen blir inte bättre av att denna första avdelning (kap. 1-3) är så viktig. Kommer man fel där och tror att det handlar om nationalekonomi och prisbildning, så finns det stor risk att man aldrig kommer att förstå vad Kapitalet har med den materialistiska historieuppfattningen eller med den vetenskapliga socialismen att göra. Det är alltså två problem sammanvävda till ett. Dels är Marx framställning i kap. 1-3 faktiskt svårläst. Dels är det svårt att förstå varför kapitlen om varan och penningen har denna plats i framställningen.
Det är faktiskt så att man inte förstår början, kap. 1-3 i Första boken, förrän man har sett slutet, kap. 8-12 i Tredje boken. Men samtidigt måste man ju börja, och ta risken att komma fel. Jag har försökt lösa detta dilemma på följande sätt. I Att studera Kapitalet. Första boken kommer vi endast att översiktligt studera kapitlen om varuformen och penningformen. Efter Inledningen börjar själva Textkommentaren med en Översikt över kap. 1-3. Jag framhäver de moment som jag anser är viktigast för att förstå resten av Första boken. Därefter påbörjas de egentliga studierna med kap. 4. Efter kap. 4-25 återvänder vi till kap. 1-3 i ett Slutord, före Avslutningen (se Innehållsförteckningen).[21]
Denna bok består av tre delar: Inledning, Textkommentar och Avslutning. Textkommentaren följer Kapitalets första bok, avdelning för avdelning, kapitel för kapitel. Undantag är Första avdelningen med kapitlen 1-3 som jag talade om ovan, samt olika sammanfattningar och tillägg som tydligare anger vad som behandlas. Varje avdelning och kapitel börjar med en inledande kommentar. Där försöker jag precisera vilket innehåll som följer, eller vilka frågor som Marx ställer, eller vilken plats och betydelse avdelningen eller kapitlet har i Marx framställning. Därefter följer den mer detaljerade kommentartexten som behandlar tema efter tema inom Marx kapitel. Texten är uppdelad i korta numrerade stycken (punkter) som kan vara omväxlande textkommentarer eller studieanvisningar. Det förekommer ofta frågor, antingen som diskussionsfrågor eller som instuderingsfrågor. Att besvara dem är en del av studierna. I övrigt hänvisar jag till Bilaga 1-2 (sid. 555 nedan) för praktiska råd och anvisningar.
Det brukar sägas att teoretiska framställningar kräver två läsningar. Vid den första läsningen studerar man de olika enskilda elementen som teorin består av. Vid den andra läsningen studerar man sammanhanget mellan dem. Denna Kommentar och studiehandledning omfattar dessa båda läsningar. Dels går den igenom de olika elementen ett och ett var för sig, konstant kapital, variabelt kapital, absolut mervärde, relativt mervärde o.s.v. Dels sätter den in dessa element i sitt sammanhang och försöker lyfta fram framställningens röda tråd.
Men Att studera Kapitalet. Första boken gör en sak till. Den sätter också in Marx framställning i ett större sammanhang. Den försöker klargöra Kapitalets betydelse för den materialistiska historieuppfattningen och den vetenskapliga socialismen. Detta antydde jag i Förordet och jag återkommer till det i nästa kapitel av Inledningen. I Avslutningen framlägger jag min egen uppfattning om dessa problem: en sammanhållen framställning om Kapitalet och marxismens tankebyggnad.
Däremot kommer jag i Textkommentaren inte att gå in på mer speciella aspekter av Marx framställning. Det kan gälla medvetande- och ideologiteori, kunskaps- och vetenskapsteori eller den politiska ekonomins doktrinhistoria. Inte heller kommer jag att öppet och systematiskt argumentera mot olika uppfattningar, borgerliga som marxistiska, som avviker från min egen i detaljfråga efter detaljfråga. Framförallt har jag avstått från att systematiskt förhålla mig till den moderna (marginalistiska) nationalekonomin och dess syn på värden och priser. Det menar jag inte är fruktbart att göra förrän i Kapitalets tredje bok, vars kap. 8-12 handlar om prisbildningen, detta marginalismens älsklingsproblem.
Men läsaren kan ändå skapa sig en uppfattning om hur mina ståndpunkter förhåller sig till andra tolkningar. Efter varje kapitel hänvisar jag till de manuskript av Marx och den litteratur från den moderna internationella Marx-forskningen som jag har tagit ställning till när jag grundade mina ståndpunkter. Därmed hoppas jag kunna föra läsaren fram till den punkt där han själv kan ta vid och förhålla sig självständigt och kritiskt, inte bara till Marx text, utan även till ståndpunkter och teser i denna Kommentar och studiehandledning.
Det är därför inte mitt syfte att denna bok okritiskt skall tros på och accepteras. I så fall har bara Kelles-Krauz-effekten förstärkts, den som Deutscher inledningsvis berättade om. Nej, det är viktigare att boken blir använd, diskuterad och kritiserad. Endast på det sättet kan kunskapen mogna och växa, samt bli konkret.
Det som emellertid kan avskräcka alla läsare är att Kapitalets första bok ser tjock och svår ut med ett gammalmodigt språk. Men jag tror inte att man skall skygga för den av dessa skäl. Jag är övertygad om att det krävs mer tid och ihärdighet än det krävs snille för att arbeta sig igenom den. Detta tycks också ha varit Marx åsikt:
"Med undantag för avsnittet om värdeformen (i Första avdelningen) skall man inte kunna beskylla denna bok för svårförståelighet. Jag syftar givetvis på läsare, som vill lära något nytt, alltså även vill tänka själva."[22]
Dessutom är Kapitalet en rolig bok med en märklig slagkraft i formuleringarna. Den ger rik lön för mödan. Kapitalet är som en spännande och storslagen roman. Handlingens huvudperson - kapitalet, en penningmängd som skall bli större - ställs inför en rad problem som måste lösas. Man förflyttas i tid och rum. Än är man mitt uppe i klasstriderna om 10-timmarsdagen i England på 1840-talet. Än är man inne i manufakturens verkstad där kapitalet kämpar med hantverksarbetarnas envisa konservatism och yrkesstolthet. Än är man i vår egen senkapitalism med automatiseringar, företagssammanslagningar, nedläggningar och friställningar. Än är man tillbaka vid feodalismens upplösning och det kapitalistiska klassamhällets upprättande.
Efterhand märker man att huvudpersonen inte är ensam. Andra aktörer inträder på scenen. Kapitalet och lönarbetet växer ut till kapitalistklass och lönarbetarklass. Och det visar sig att kapitalet bara kan vara dramats huvudperson om vissa samhällsförhållanden upprätthålls. Och det visar sig att dessa samhällsförhållanden upprättas och upprätthålls av klassernas kamp, och att kapitalets fortsatta öde hänger på om dessa samhällsförhållanden skall kunna fortsätta att upprätthållas.
Men genom hela framställningen klingar ett varnande disharmoniskt bakgrundsackord. Vi ser kapitalismen tydligt, avtecknande sig i kritisk relief mot bakgrund av förkapitalistiska samhällsformer och den framtida kommunismens klasslösa samhälle. Marx påvisar hur kapitalismens utveckling själv frambringar de förutsättningar och krafter som tillsammans innebär den historiska möjligheten att upphäva de samhällsförhållanden där kapitalet är huvudperson.
Kapitalismen blir till en levande motsägelse. Den kämpar för att komma undan sitt öde. Den söker utpressa mer profit ur lönarbetarna, vilket bara stärker deras organisation och motståndskraft. Den försöker ytterligare förnya teknologin och utvidga produktionen, vilket leder till överkapacitet och svårigheter med avsättningen (eftersom profiterna inte räcker till nyanläggningar i de andra branscher som skall suga upp alla de nyproducerade varorna). Liksom i tragedierna från antikens Grekland, kommer huvudpersonen närmare sitt öde i just de handlingar där han tror sig kunna undvika det.
Karl Marx föddes 1818 i Trier i Rhenlandet. Han gick ur tiden 1883 i London. Friedrich Engels föddes 1820 i Barmen i samma del av Tyskland. Han avled i London 1895. Deras liv omsluter en epok i Europas historia. England står på höjden av sin makt. Dess industri, frihandelssystem och flotta behärskar marknader och hav. Industrikapitalismens gigantiska fabriker gör sitt intåg även i Frankrike och Tyskland. Samtidigt växer det europeiska proletariatet fram och organiserar sig till klass. Marx och Engels upplever 1848 års revolutioner och Pariskommunen 1871. De deltar i grundandet av och ledningen för Internationella arbetarassociationen, vanligen kallad Första internationalen, som grundas 1864 och upphör att verka under 1870-talet.[23] De följer arbetarpartiernas utveckling, särskilt i Tyskland där Tysklands socialistiska arbetarparti (grundat i Gotha 1875) utvecklas till Tysklands socialdemokratiska parti (1891 i Erfurt). Engels hinner också uppleva Andra internationalens grundande 1889, där för första gången nationellt verksamma arbetarpartier förenas utifrån en gemensam socialdemokratisk uppfattning.[24] Marx och Engels skriftliga verksamhet var enormt omfattande. Deras totala samlade verk (nya MEGA) har just börjat utges, och kommer att bestå av omkring ett hundra band.[25]
Marx och Engels författarskap har många beståndsdelar och kan indelas på olika sätt. Här skall jag bara ta upp två utsnitt ur deras produktion som är belysande för det problem jag behandlar. Det första är skrifter från förperioden och efterdyningarna till 1848 års revolution. Detta är den vetenskapliga socialismens grundningsperiod. Det är en dynamisk brytningstid där Marx och Engels bryter med den utopiska socialismen och sektsocialismen, med den tyska historiefilosofin samt med den engelska politiska ekonomin. De grundlägger sin egen historieuppfattning och börjar ana grundelementen i teorin om det kapitalistiska produktionssättet.[26]
Perioden inleds med t.ex. Engels Utkast till en kritik av nationalekonomin (1844), De lönearbetande klassernas läge i England (1845) och Marx Ekonomisk-filosofiska manuskript (1844). Dessa skrifter vittnar inte bara om grundliga studier samt arbetarklassens ståndpunkt och frågor; utan också om en häftig konfrontation med den klassiska politiska ekonomins läror, Adam Smiths, David Ricardos och J. B. Says arbeten om kapitalets och lönarbetets samhällssystem. Detta tema återupptas sedan t.ex. i Lönarbete och kapital, ett föredrag som hålls för den Tyska arbetarföreningen i Bryssel 1847, samt i Marx kritik mot den ledande socialisten Proudhon i Filosofins elände (1847).
Vidare utvecklar Marx och Engels den materialistiska historieuppfattningen, t.ex. i Teser om Feuerbach (1845), Den tyska ideologin (1845-46) särskilt första kapitlet om Feuerbach, samt i Kommunistiska manifestet (1848). Manifestets inledande avsnitt "Bourgeoisie och proletariat" skulle emellertid inte ha kunnat skrivas, om det inte grundats på de insikter om kapitalismen och dess utvecklingslagar som förvärvats genom de tidigare ekonomiska studierna. Där förebådas t.ex. mervärdeteorin och lagen om kapitalets koncentration.
På grundval av den materialistiska historieuppfattningen uppfattar Marx och Engels historien som klasskamp. Och på grundval av sina insikter om kapitalets och lönarbetets samhälle kan de närmare precisera de samhällsförhållanden och klassmotsättningar som utgör det kapitalistiska systemet. Detta blir särskilt tydligt i Manifestet, och konkretiseras i de analyser som Marx och Engels gör rörande klasskampen kring 1848 års revolutioner. Särskilt Marx skrifter om Frankrike har blivit berömda, Klasstriderna i Frankrike 1848-50 (1850) samt Louis bonapartes 18. Brumaire (1852).[27]
Om man skall karakterisera Marx och Engels tänkande under denna period så kan man säga att det inte bara är en brytning med, utan även en sammansmältning av en kritik av filosofin, en kritik av den politiska ekonomin och konkreta klasskampsanalyser. Men över allt detta står temat om den vetenskapliga socialismens grundande. Det är mot bakgrund av lönarbetarklassens framväxt som alla de problem ställs som blir till tvivel, frågor och kritik av historiefilosofin samt det politiska och ekonomiska tänkandet. Det är mot bakgrund av kontakter med socialister och arbetarledare och deltagande i arbetarföreningarnas verksamhet som Marx och Engels teoretiska ståndpunkter formas, ståndpunkter som även kommer att innebära kritik av den tidigare, s.k. utopiska socialismen och den samtida sektsocialismen.[28]
Den andra perioden jag avser att ta upp är åren 1857-67. Under denna period utarbetar Marx teorin om de samhälleliga förhållandena och klasskampen under kapitalismen, teorin om det kapitalistiska produktionssättet. Under arbetstiteln "Kritik av den politiska ekonomin" skrivs Kapitalet och dess förarbeten. Det första manuskriptet är från 1857-58 och kallas Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (vanligtvis förkortat till tyskans Grundrisse).
Det andra manuskriptet skrevs år 1858-59 samt fortsattes efter ett avbrott under åren 1861-63. Det skulle komma ut i en serie fortlöpande små häften. Emellertid publicerades endast det första, Till kritiken av den politiska ekonomin (1859). Förordet till denna skrift har haft stor betydelse inom och utom den marxistiska traditionen, och vi återkommer till det i nästa avsnitt. Knappt hälften av manuskriptet 1861-63 publicerades under 1900-talet under titeln Teorier om mervärdet. Kapitalets fjärde bok.
Det tredje manuskriptet skrevs under åren 1863-65 och det innehåller utkast till bok I-III i Kapitalets slutliga uppbyggnad. Första boken färdigställde Marx 1866-67; det var det enda band som han förunnades slutföra och se i tryck (1867). Han skrev vidare på Andra boken, främst 1870 och 1877-78; på grundval av dessa manuskript gavs den ut av Engels år 1885. Tredje boken gav Engels ut 1895 på grundval av manuskriptet från 1863-65.[29]
Denna skiss över de två perioderna 1843-48 och 1857-67 har jag gjort för att lättare kunna ställa problemet här i kap. II.
När man talar om den materialistiska historieuppfattningen tänker man oftast på formuleringarna i Marx Förord från 1859 till Till kritiken av den politiska ekonomin. Där framställer Marx kortfattat de "allmänna resultat" som han och Engels kommit fram till under perioden 1843-48. Marx skriver i Förordet att dessa "allmänna resultat" tjänat honom som "ledtråd" i hans vidare studier. Jag återger här en längre passage ur denna berömda text.
"Det allmänna resultat, till vilket jag kom och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kortfattat formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning ... En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är för handen eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser. Men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria."[30]
Innan jag går vidare till att kommentera dessa kortfattade men innehållsrika meningar, skulle jag vilja komplettera dem med en passage ur Kommunistiska manifestet (1848) i Axel Danielssons översättning.
"Hela samhällshistorien har hittills varit en historia om klasstrider.
Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt, förtryckare och förtryckta ha ständigt stått som motståndare till varandra och fört en oavbruten, än fördold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutat med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.
Under historiens tidigare epoker finna vi nästan överallt en fullkomlig klyvning av samhället i olika samhälleliga ställningar. I det gamla Rom hava vi patricier, riddare, plebejer; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och därtill inom var och en av dessa klasser olika grader.
Det vid det feodala samhällets undergång uppståndna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatsen. Det har blott i de gamlas ställe satt nya klasser, nya villkor för förtrycket, nya former för kampen."[31]
I dessa två citat finner man vad som ofta brukar kallas den materialistiska historieuppfattningen "grundläggande begrepp" eller dess "allmänna begrepp". Den mänskliga historien har uppvisat olika samhällsformer. Det antika slavsamhället, det medeltida feodalsamhället och den moderna tidens kapitalistiska samhällsform är exempel på sådana.[32] Var och en av dessa är klassamhällen och deras grundval är olika produktionsförhållanden (egendomsförhållanden och arbetsförhållanden) i förening med olika produktivkrafter (verktyg, maskiner, teknologi, kunnande). Det antika produktionsförhållandet innebär en uppdelning av befolkningen i fria och slavar. Det feodala produktionsförhållandet innebär en uppdelning av befolkningen i feodalherrar och livegna. Och det kapitalistiska produktionsförhållandet uppdelar befolkningen i kapitalister och lönarbetare. Men formerna för utsugning, underordnande och förtryck är olika i de skilda samhällsformerna.[33]
Men det är viktigt att komma ihåg att vad vi har framför oss i Förordet (1859) endast är ett "allmänt resultat". Det är allmänna grundläggande tankar det är frågan om, dessutom formulerade som en "ledtråd" eller en hypotes för fortsatta studier. Det är ju inte så att dessa formuleringar skildrar hur t.ex. det kapitalistiska produktionsförhållandet ser ut. Vidare skildrar de inte hur de kapitalistiska produktivkrafterna är beskaffade. De skildrar heller inte förhållandet mellan kapitalistklassen och lönarbetarklassen. De kan heller inte peka ut den eventuella lagbundenhet som skall föra mänskligheten ut ur kapitalismen, den samhällsform som avslutar mänsklighetens förhistoria. Inte heller preciseras där förhållandet mellan samhällets utvecklingslagar och det medvetna politiska handlandet.
Både anhängare och motståndare till Marx har sett detta som en brist och ställt sig frågan: Finns det inget verk där Marx utvecklar och preciserar sin materialistiska historieuppfattning mer systematiskt och detaljerat? Svaret är att det finns det visst. Det är bara det att den materialistiska historieuppfattningen kanske måste systematiseras och preciseras på ett särskilt sätt!
I Förordets (1859) formuleringar och i skrifterna från perioden 1843-48 finner vi en historieuppfattning eller en historiefilosofi.[34] Denna tjänar som "ledtråd" för Marx i hans vidare studier. Man skulle kunna säga att den materialistiska historieuppfattningen tjänar till att göra rent hus med olika historiefilosofier om "utvecklingen" eller "den mänskliga andens" eller "tänkandets" utveckling. Men den gör också rent hus med olika materialistiska filosofier om "människans natur", som ju både den engelska politiska ekonomin och Feuerbachs tyska historie- och samhällfilosofi grundas på. I stället förklarar den materialistiska historieuppfattningen: "människans natur" finns inte! Det som man kallar "människans natur" är inget annat än de olika konkreta "människor" som existerar på historiens olika utvecklingsstadier och samhällsformer. Därmed måste studiet av "människan" övergå till studiet av dessa olika samhällsformer och deras olika verkliga produktionsförhållanden och verkliga produktivkrafter. Och studiet av "utvecklingen" måste övergå till studiet av det verkliga förlopp i vilket dessa olika samhällsformer avlöser varandra.
Detta innebär att den materialistiska historieuppfattningen som den framläggs i Förordet (1859) eller i första kapitlet i Den tyska ideologin (1846) kan ses som ett gigantiskt forskningsprogram. Dels öppnar den vägen för den vetenskapliga analysen av de olika samhällsformerna. Dels ställer den kravet att upprätta vetenskapliga analyser av förhållandet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter samt mellan samhällsutvecklingens lagbundenhet och klassernas kamp i dessa olika samhällsformer. Och i 'Kapitalet' genomför Marx en sådan analys av den kapitalistiska samhällsformen.
Frågan om i vilket verk man egentligen skall finna Marx historieuppfattning, eller frågan hur den materialistiska historieuppfattningen skall systematiseras och preciseras har alltså bara ett svar: Genom vetenskapliga analyser av de olika samhällsformerna. Denna ståndpunkt har fått sin klassiska formulering av V. I. Lenin i en polemik under 1890-talet (där den ryska ironin flödar):
"Och kan man nu föreställa sig något löjligare än att det finns folk som läst Kapitalet, men inte kunnat finna någon (historisk) materialism där! Var finns den? - frågar Hr Michailovskij med uppriktig förvåning ...
Han har läst Kommunistiska manifestet och undgått att ... Han har läst Filosofins elände och undgått att ... Han har läst Kapitalet och undgått att lägga märke till att han för sina ögon hade ett praktexempel på vetenskaplig, materialistisk analys av en samhällsformation - den mest komplicerade - ... Och nu sitter han där och bryr sin mäktiga hjärna över den djupsinniga frågan: 'I vilket av sina verk har Marx framlagt sin materialistiska historieuppfattning?'
Envar som känner till Marx skulle svara honom med en motfråga: I vilket av sina verk har Marx inte lagt fram sin materialistiska historieuppfattning?"[35]
Och Lenin fortsätter i polemik mot metafysiska teorier om "människan", "handlandet", "samhället", eller "framåtskridandet":
"Det jättesteg framåt, som Marx tog i detta avseende, bestod just i att han lade åt sidan alla dessa resonemang om samhället och framåtskridandet i allmänhet och i stället gav en vetenskaplig analys av ett enda samhälle och ett enda framåtskridande, nämligen det kapitalistiska."[36]
Och några sidor tidigare slår han fast angående Kapitalet:
"Marx talar endast om en enda 'ekonomisk samhällsformation', den kapitalistiska, d.v.s. han säger att han har undersökt utvecklingslagen endast för denna formation och inte för någon annan."[37]
'Kapitalet' utgör alltså en historiematerialistisk analys av den kapitalistiska samhällsformen. När Första boken handlar om varan och penningen och om värdet och mervärdet, så är det alltså inte "ekonomi" i nationalekonomins mening. I stället är det ekonomi i historiematerialistisk mening. Marx avser det som i Förordet (1859) kallas för "basen", en samhällsforms produktionsprocess sedd som en enhet av produktivkrafter och produktionsförhållanden.[38] Det som Kapitalet analyserar är alltså de samhälleliga förhållandena under det kapitalistiska produktionssättet. 'Kapitalet' klarlägger vilka ekonomiska former, förhållanden och utvecklingslagar som utgör det kapitalistiska systemet. Men den klargör också vilka klasskampshandlingar och historiska förutsättningar som detta system står och faller med. Därmed skulle man kunna säga att Kapitalet är en analys av vad klasskampen handlar om under kapitalismen: upprätthållandet och upphävandet av dessa ekonomiska former och förhållanden.
Kapitalet skulle inte ha kunnat skrivas utan den materialistiska historieuppfattningen, och den materialistiska historieuppfattningen kan inte visa sig fruktbar som forskningsprogram eller "ledtråd" om den inte möjliggör och resulterar i framgångsrika vetenskapliga analyser av de olika samhällsformerna. Detta ledde Lenin till följande slutsats om förhållandet mellan den materialistiska historieuppfattningen och Kapitalet:
"Idag - efter Kapitalets tillkomst - är den materialistiska historieuppfattningen inte längre någon hypotes utan en vetenskapligt bevisad teori, och så länge det inte föreligger något annat försök till att ge en vetenskaplig förklaring till någon samhällsformations funktion och utveckling - just samhällsformationen, men inte livsföringen i något land, hos något folk, eller t.o.m. någon klass o.s.v. - ett annat försök, vilket i lika hög grad som materialismen skulle vara i stånd att införa ordning i 'hithörande fakta' och uppvisa en levande bild av en bestämd formation och samtidigt ge en strängt vetenskaplig förklaring av densamma - så länge kommer den materialistiska historieuppfattningen att vara synonym med social vetenskap. Materialismen är inte 'en i huvudsak vetenskaplig uppfattning av historien' ... utan den enda vetenskapliga historieuppfattningen."[39]
Därmed har jag presenterat det problem som vägleder denna kommentar och studiehandledning: Vilket är förhållandet mellan den materialistiska historieuppfattningen och 'Kapitalet'? Vad händer med "den materialistiska historieuppfattningens grundläggande begrepp" när de inte enbart existerar i ett historiefilosofiskt forskningprogram, utan också skall fungera som "ledtråd" i den genomförda vetenskapliga analysen av den kapitalistiska samhällsformen?[40]
I Förordet (1859) angav Marx den materialistiska historieuppfattningens grundbegrepp till "produktivkrafter", "produktionsförhållanden", "bas" och "överbyggnad". Från Kommunistiska manifestet (1848) kan vi dessutom tillfoga begreppet "klasskamp". Vad händer med dessa begrepp i den genomförda vetenskapliga analysen av kapitalismen? Vilket är förhållandet mellan kapitalismens "produktivkrafter" och kapitalismens "produktionsförhållanden"? Vilket är förhållandet mellan kapitalismens "bas" och kapitalismens "överbyggnad"? Och vad kännetecknar "klasskampen" under kapitalismen? Jag frågar alltså helt enkelt efter hur den historiematerialistiska analysen av den kapitalistiska samhällsformen ser ut. Jag frågar efter hur Kapitalets framställning ser ut, hur Kapitalet är uppbyggd betraktad som vetenskaplig teori. Jag frågar efter vilka grundbegrepp framställningen innehåller och vilket sambandet är mellan dem.
Som vi vet var samtidens samhälleliga och politiska skeende utgångspunkten för Marx. Lönarbetarklassens situation ställde frågor och problem som måste besvaras.[41] Detta ledde Marx till en kritik av den tyska historiefilosofin och en kritik av den engelska politiska ekonomin. Men eftersom Marx utgår från lönarbetarklassens historiska situation så följer omedelbart frågan: Vad har Kapitalet att göra med lönarbetarklassen och dess medvetande om sin egen situation? Vad har Kapitalet att göra med socialismen?
Men innan vi sammanfattande kan besvara dessa frågor har vi en hel del att lära oss om varan, penningen, kapitalet och kapitalförhållandet; en hel del att lära oss om konstant kapital, variabelt kapital och mervärde; och ytterligare en hel del att lära oss om arbetsprocessens omformning från hantverk till storindustri.
Uppläggningen av denna bok är enkel. Inledningen har just mynnat ut i en frågeställning med tre delproblem. I Textkommentaren kommer vi att bearbeta Marx text i ljuset av denna frågeställning; vi kräver av Marx teori att den skall kunna ge oss svar på våra frågor. I Avslutningen sammanfattas resultaten av arbetet med Marx text. Jag framlägger mitt svar på de ovan ställda frågorna i en sammanhängande framställning om Kapitalet och dess plats och roll i den vetenskapliga socialismens tankebyggnad.[42]
[1] Deutscher, I., Den socialistiska människan och andra essäer, Pan 1970, s. 236-37.
[2] Marx, K., Brev till Becker 17/4 1867, MEW 31 s. 541.
[3] Althusser, L., Balibar, E., Att läsa Kapitalet 1, Cavefors 1970, s. 15-26.
[4] För Sverige, se t.ex. Jörn Svensson, Du skall ta ledningen och makten, Arbetarkultur 1975; och Rudolf Meidner (och andra) Löntagarfonder, Tiden 1975.
[5] En förteckning över de enligt min mening viktigaste bidragen ger jag i "Modern marxism och 'Kapitalets' filosofi" i Bokcaféets lagerkatalog 1977/1978, s. 15-19. Se även not 40 nedan.
[6] Lönarbetarklassens framväxt samt dess enande och organisering i kamp mot kapitalets profitbegär är till stor det en "objektiv" process. Den växer fram liksom en naturprocess. Men det är först den vetenskapliga socialismen som förser lönarbetarklassen med en teori som kan förklara de verkliga sammanhang (kapitalismens lagar) som gör att denna process äger rum "objektivt", liksom en naturprocess. Den vetenskapliga socialismen utgör alltså medvetandet om en process som redan har börjat och försiggått under en längre tid. Men denna teori kommer i motsättning till andra försök att upprätta ett medvetande om lönarbetarklassens samhälleliga situation och historiska uppgift. De vetenskapliga socialisterna - Marx, Engels, Bebels och Liebknechts socialdemokrati - kämpar en hård kamp mot sekt-kommunismens kupp-romantik, mot Proudhons och Bakunins fredliga anarkism, samt mot Lassalles produktionskooperativ med förment stöd av Bismarck och kejsaren. De kräver: 1) Lönarbetarklassens enande och organisering i fackföreningar på klasskampens grund med strejken som vapen. 2) Bildandet av nationella socialdemokratiska partier för att genom massrörelse och masskamp erövra den politiska makten. Det är också på denna grundval som den ryska socialdemokratin och Lenin under 1890-talet tar avstånd från anarkismen (och dess terroristiska utlöpare) som lära och kampmetod.
Här i not 6 har jag talat om den klassiska socialdemokratin före 1914. I och med Första världskriget och Ryska revolutionen splittras arbetarrörelsen i Kommunistiska internationalen (Komintern) (1919) och Socialistiska arbetarinternationalen (1923). I den senare ingår Syd- och Mellaneuropas socialistpartier, Nord- och Centraleuropas socialdemokratiska partier och det brittiska Labour party. Det är dessa som jag i Inledningen ovan kallar "socialdemokrater" i enlighet med svenskt språkbruk och perspektiv.
[7] En framställning av mellankrigstidens kommunistiska strategi och taktik gör Nicos Poulantzas i Fascism och diktatur, Coeckelberghs 1973, se särskilt kap. I. En tankeväckande studie rörande Sverige är Bernt Kennerströms Mellan två internationaler, Arkiv avhandlingsserie nr 2. Den kommunistiska internationalens inadekvata organisation är utgångspunkten för Fernando Claudins The Communist Movement. From Comintern to Cominform, Penguin 1975, se särskilt del I. Stalintiden och stalinfenomenet analyseras av Jean Ellenstein i Stalinfenomenets historia, Arbetarkultur 1977. Listan skulle kunna göras mycket lång eftersom denna kritik och självkritik också är förbunden med de olika ståndpunkter som de olika kommunistpartierna har intagit i polemik mot sin egen traditions teori och praktik, främst mot Komintern-perioden 1919-43.
[8] Hur politisk demokrati får ersätta socialismen analyseras i Dahlkvist, M., "Samhälle och stat i Eduard Bernsteins revision av marxismen", Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 9-10, s. 17-38. Ståndpunkten att trettiotalets statsinterventionistiska politik i Sverige och den efterföljande reformpolitiken skulle vara något i sig socialistiskt kritiseras i densammes Staten, socialdemokratin och socialismen, Prisma 1975. Förhoppningen att den svenska statliga lokaliseringspolitiken och planeringen skulle vara socialistisk vederläggs med noggrannhet och eftertryck av Ingemar Elander i Det nödvändiga och det önskvärda. En studie i socialdemokratisk ideologi och regionalpolitik 1940-1972, Arkiv avhandlingsserie nr 6, Kristianstad 1978. Hur socialdemokratin tappar fotfästet, grundar sig på borgerlig nationalekonomi, och ser ökad konsumtion, och mer jämlik konsumtion, som socialism ("konsumtionssocialism") behandlas i Lindhagen, J., Bolsjevikstriden. Socialdemokratins program. Andra delen. Tiden 1974, s. 277-86. Samma kritik återfinns i Lindhagen, J., Nilsson, M., Hotet mot arbetarrörelsen, Tiden 1970, s. 160-68. Kritiska och självkritiska böcker finns det många, men jag vill slutligen särskilt nämna Kurt Sjöströms Socialpolitiken i det kapitalistiska samhället, Arbetarkultur 1974, densammes Socialpolitik eller socialism?, Arbetarkultur 1977, samt Åke Ohlssons Anpassning eller förnyelse. Om arbetarrörelsen och den tekniska utvecklingen under efterkrigstiden, Liber 1977.
[9] Socialismen är en period av klasskamp under vilken kapitalist- och godsägarklassen slutligt berövas sin exklusiva ägande- och bestämmanderätt över produktionsmedlen och därmed över samhällsutvecklingen. Socialismen innebär i stället att lönarbetarklassen och dess allierade tar makten över produktionsmedlen och samhällsutvecklingen. Lönarbetarklassens allierade kan vara småföretagare, bönder eller lönarbetande s.k. mellanskikt. På grund av de s.k. mellanskiktens kraftiga tillväxt under senkapitalismen blir de allt viktigare bundsförvanter i den socialistiska samhällsomvandlingen.
Lönarbetarklassens herravälde ("proletariatets diktatur") får alltså inte ges en för snäv tolkning socialt sett, eftersom socialismen upprättas som en allians av klasser och sociala skikt. Men framför allt får den inte ges en för snäv tolkning politiskt sett och ses som enpartisystem eller "kommunistpartiets ledande roll". Tvärtom tänker sig Västeuropas kommunistpartier att de lönarbetande klassernas (och deras allianspartners) herravälde över samhällsutvecklingen bäst genomförs när planekonomin är knuten till ett fritt flerpartisystem och s.k. parlamentariska spelregler. Genom att Komintern-traditionen gav begreppet "proletariatets diktatur" en snäv politisk innebörd av enpartisystem, så föredrar flera av de västeuropeiska kommunistpartierna idag att i stället tala om "socialistisk demokrati", eller om "demokrati på planekonomins grundval".
[10] Se t.ex. 1 Mos 1: 23-30 för ett tidigt vittnesbörd om denna förhoppning. I vers 26 heter det: "Och Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarne under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden ...' "
[11] Mästerliga analyser av dogmatisk stelhet och oförmåga att tänka konkret hos marxistiska organisationer gör Regis Debray i Kritik av vapnen, Tiden 1975. Se särskilt första volymens kapitel I och VI. Det senare handlar om Chile som det såll som sållar ut olika slags "marxister" från varandra. Se även Carillo, S., "Eurokommunismen" och staten, R & S, Malmö 1978; och Bahro, R., Die Alternative. Zur Kritik des real existierenden Sozialismus, EVA, F. a. M. 1977.
[12] Jag menar naturligtvis inte att vi inte skall studera historien och lära av gamla program och analyser. Det är bara så att det finns religiösa drag hos såväl kommunister som socialdemokrater som söker en trygghet i det renläriga, att stå för en ursprunglig och ren marxism som fanns någon gång hos en Lenin eller en Branting. Vi skall i stället förhålla oss kritiskt till vår traditions historia och ta lärdom av såväl framgångar som bakslag. Vi måste studera varje handlingsprogram mot bakgrund av den verklighet som det formuleras i. Kautskys paroll om att "erövra den politiska makten" kan lika litet kopieras som Lenins paroll om "all makt till sovjeterna" eller Mao Tse-tungs folkfront.
[13] Ja, utan Kapitalet så finns inte den vetenskapliga socialismen, utan socialismen måste övergå till att bli etisk, utopisk eller dogmatisk (rituell) eller en blandning av alla tre. Däremot måste naturligtvis Kapitalet förkastas om dess teser befinns vara felaktiga eller falska. Lönarbetarklassen kan endast vara betjänt av så riktiga kunskaper och perspektiv på sin egen situation som möjligt.
[13a] Och idag, i imperialismens tidsålder, så kan dessa frågor kompletteras med frågorna från Tredje världens folk; frågor om fattigdomen, råvarorna, användningen och fördelningen av jordens resurser, samt resultat av handelsutbyte med de kapitaliska länderna.
[14] Engels, F. Anti-Dühring (1878), Arbetarkultur 1955, s. 37-39; MEW 20 s. 24-26. Dessa citat är hämtade från de tre mycket viktiga avslutningssidorna ur Engels kapitel "Allmänt". Se not 18 nedan. OBS! Se även Engels baktill i Kapitalets första bok, BI 1:a uppl. s. 741-42, 2:a uppl. s. 695-96. Se även Engels i Förordet till Andra boken (BII s. 16-19/KII s. 21-24).
[15] Samtidigt är det naturligtvis så att Kapitalet besvarar en lång rad andra frågor: kunskapsteoretiska frågor, vetenskapsmetodiska frågor, moraliska frågor, nationalekonomiska frågor, samt frågor och problem inom alla akademiska discipliner som rör samhället, historien, tankelivet, rättväsendet, ekonomin och politiken i kapitalismens samhällen. Det är nämligen utifrån lönarbetarklassens stora historiska varför och hur som det vetenskapliga svar lämnas som samtidigt blir svar på så många andra problem. Ja, dessa andra problem visar sig till största delen vara skenproblem som förhindrar att de väsentliga frågorna ställs, och som därmed döljer och beslöjar den kapitalistiska verkligheten.
[16] Som lönarbetare står man redan i praktiken på denna ståndpunkt. Som medlem i arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer har man dessutom i praktiken tagit ställning för nödvändigheten av den vetenskapliga socialismens första slutsats: Proletärer i alla länder, förenen eder! Ja, man kanske redan är halvvägs inne i en förståelse av Kapitalets första bok utan att ha tänkt på det.
[17] Jag kommer att citera en upplaga från Tidens förlag (nytryck 1968) i översättning av Axel Danielsson. En annan anrik översättning är utgiven av Arbetarkultur, nytryck 1973.
[18] Till att börja med kapitlen "Historiskt" och "Teoretiskt" ur Tredje avsnittet. Därefter kapitlet "Allmänt" ut Inledningen samt kapitlet "Föremål och metod" ur Andra avsnittet.
[19] Huberman, L., Människans rikedomar (1936), Rabén & Sjögren 1965, och därefter. En pedagogisk komplettering till Huberman är Ordfronts Historieboken i form av tecknade serier. Vad gäller Sverige finns en utmärkt framställning av industrialismens framväxt och arbetarrörelsens rötter i Riksutställningars katalog Land du välsignade, med ett förnämligt bildmaterial.
[20] Första bokens undertitel lyder "Kapitalets produktionsprocess". Den handlar emellertid lika mycket om lönarbetets produktionsprocess, eftersom kapitalet har lönarbetet som förutsättning för sin existens.
[21] Därmed rör sig våra studier uppåt i spiralform; Textkommentaren slutar med att återvända till startpunkten, men med en högre grad av förståelse. Därmed är vi beredda att företa mer detaljerade studier av värdeformen (kap. 1:3) och penningen eller varucirkulationen (kap. 3). Dessa studier är emellertid inte med i denna bok. De företas lämpligen vid Andra bokens första avdelning eller Tredje bokens andra. Ständigt återkommer Marx till "elementarformerna" vara och pengar, men varje gång är nya bestämningar tillfogade och kunskapen har blivit fullständigare.
[22] Marx, K., Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess, Cavefors 1969, s. 4. Denna bok förkortar jag i det följande BI. Jag hänvisar även till det tyska originalet i Marx-Engels Werke (MEW) Bd. 23, Dietz Verlag Berlin, s. 12. Den förkortar jag KI. Se Bilaga 2 d för de förkortningar jag kommer att använda.
[23] Det är denna international som "åt alla lycka bär". Sången skrevs av Eugéne Pottier under Pariskommunen.
[24] Se not 6. Eftersom jag på olika ställen talar om internationalerna skall jag i korthet presenterna deras data. Första internationalen, 1864-76 var en sammanslutning av arbetarföreningar och fackföreningar. Andra internationalen 1889-1914 bestod av nationella socialdemokratiska partier. Den upplöstes i och med Första världskriget då arbetarrörelsen splittrades på frågan om krigsdeltagandet och senare på den ryska revolutionen. "Vänster"-socialdemokraterna bildade Tredje internationalen (Kommunistiska internationalen) 1919-1943, som upplöstes under kriget. Och "höger"-socialdemokraterna grundade Socialistiska arbetarinternationalen 1923 som är verksam än idag. Sedan 1943 är kommunistpartiernas samarbete mer informellt organiserat.
[25] Karl Marx Friedrich Engels Gesamtausgabe (MEGA) utges av Institutet för marxism-leninism vid centralkommittén för Sovjetunionens kommunistiska parti samt Institutet för marxism-leninism vid Centralkommittén för Tysklands socialistiska enhetsparti. Tryck och distribution Dietz Verlag, Berlin. Den bör inte förväxlas med Karl Marx Friedrich Engels Werke (MEW) som är en utgåva av samma institut och förlag och den mest använda inom den internationella Marx-forskningen. På engelska utges en utvidgad version av MEW under titeln Collected Works av Progress Publishers, Moskva.
[26] Se t.ex. Engels Anti-Dühring, Inledningens första kapitel "Allmänt", samt Tredje avsnittets första kapitel "Historiskt". Se även Marx Förord till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859).
[27] Samtliga dessa skrifter finns med i Litteraturförteckningen. Där anger jag närmare bibliografiska uppgifter. Arbetarkultur och Cavefors står för den mesta utgivningen. Särskilt vill jag göra läsaren uppmärksam på den ambitiösa utgivning av Marx Engels Skrifter i urval som Cavefors förlag genomför. Där finner man många efterlängtade texter som först i och med denna satsning blivit översatta till svenska. Hittills utkomna är Ekonomiska skrifter och Filosofiska skrifter.
[28] Jfr Inledningen I: 2. ovan. Se t.ex. Therborn, G., "Marx, Engels och den historiska materialismens uppkomst" i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 9-10, s. 3-16. Se Avslutningens not 1, sid. 461.
[29] Se Bo Gustafssons Inledning, avsnitt IV i BI; Anmärkning 1 baktill i Första boken skriven av redaktionen för MEW; Wygodski, W. S., Wie 'Das Kapital' entstand (Moskva 1970), Berlin 1976, kap. 4-7. Se även Bilaga 4 nedan.
[30] Marx, K., Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkultur, s. 8-10; MEW 13 s. 8-9. Mina förkortningar för denna skrift är TKr respektive ZKr.
[31] Tiden s. 14; Arbetarkultur s. 25-26 där också Engels tillrättaläggande not om urkommunismen förekommer.
[32] Detta ord har ungefär samma betydelse som "samhällstyp". Marx använder i Förordet och Kapitalet orden "samhällsformation" eller "ekonomisk samhällsformation" omväxlande. Jag kommer emellertid av använda ordet samhällsform (vilket även förekommer i Kapitalet och dess förarbeten) av skäl som framgår i Bilaga 5.
[33] För en framställning av innebörden av den materialistiska historieuppfattningens grundbegrepp, se t.ex. Dahlkvist, M., Staten, socialdemokratin och socialismen, Prisma 1975, kap. III. Se även dess not 42 som hänvisar till vissa utländska grundläggande arbeten. Den läsare som är insatt i dessa grundbegrepp och diskussionen om dem kan ha användning av Bilaga 5.
[34] Perioden är inte enhetlig. Teser om Feuerbach (1845) markerar en brytning med en tidigare uppfattning av "människan" och hennes "Entfremdung". Den första historiematerialistiska texten skulle alltså vara Den tyska ideologin (1845-46), vars första kapitel är mycket läsvärt. [Detta första kapitel är hittills det enda som översatts till svenska - MIA.]
[35] Lenin, V. I., "Vad är folkvännerna och hur kämpar de mot socialdemokraterna" (1894) i Valda verk i två band I:1, Moskva 1956, s. 48. Jag har dock översatt ur Collected Works Vol. 1, Moskva 1960, s. 142-43. Min parentes.
[36] Lenin a.a. s. 49; a.a. s. 145.
[37] A.a. s. 39; a.a. s. 136.
[38] Det är detta som Engels kallar "den politiska ekonomin i vidare mening" i Anti-Dühring, Andra avsnittet, Politisk ekonomi, första kapitlet "Föremål och metod"; Arbetarkultur s. 201-07. Det som Engels tar upp och som jag vill framhäva är att Kapitalets undertitel faktiskt inte lyder "nationalekonomi" eller "politisk ekonomi", utan fastmer "Kritik av den politiska ekonomin". Han antyder att Marx ställer de "ekonomiska" problemen på en helt ny grundval varvid det som kallas "ekonomi" får en helt ny plats i tänkandet: analysen av "basen" i en av den materialistiska historieuppfattningens samhällsformer.
Men detta får också betydelse för terminologin. Engels skriver i Förordet till den engelska upplagan 1886 (BI s. 21-22/KI s. 38): "Alltså är det självklart, att en teori, som betraktar den moderna kapitalistiska produktionen rätt och slätt som en utvecklingsfas i mänsklighetens ekonomiska historia, måste använda andra termer, än dessa skriftställare vant sig vid, de som uppfattar detta produktionssätt som oförgängligt och slutgiltigt."
[39] A.a. s. 47/a.a. s. 142.
[40] Detta problem är ett av de grundläggande i de senaste femton årens Marx-forskning och internationella diskussion om Kapitalet (se Inledningens not 5). Det finns närvarande som bakgrund och som mer eller mindre klart preciserad frågeställning i många av denna diskussions främsta arbeten. Det sätt varpå jag ställer problemet här i Inledningens kap. II:2 och II:3 är emellertid inte oskyldigt i förhållande till denna diskussion, trots den skenbara enkelheten. Dels utgår jag från denna diskussion, dels intar jag en ståndpunkt som några deltagare förmodligen skulle finna kontroversiell. Men genom att ställa problemet på just detta sätt, och genom att konsekvent försöka hålla fast vid det genom 'Första bokens' framställning (kräva svar av Marx teori), tror jag mig kunna tillföra diskussionen flera preciseringar i fruktbar riktning.
Viktiga arbeten där denna problematik är närvarande, mer eller mindre uttryckligt, är: Grundlagen des Historischen Materialismus, Dietz 1976, kap. I:3-4 och II (avsnitten skrivna av Wolfgang Eichhorn och Erich Hahn, DDR); Hahn, E., Materialistische Dialektik und Klassenbewußtsein, Berlin 1974, kap. I:1-3; Scheler, H., Aufsätze zum historischen Materialismus, Berlin 1973, s. 9-37; Wygodski, W. S., Wie 'Das Kapital' enstand (Moskva 1970), Berlin 1976, kap. 1 och 2; Tuchscheerer, W., Bevor 'Das Kapital' entstand, Berlin 1968, kap. 4 och 5; Tökei, F., Zur Theorie der Gesellschaftsformen, Budapest 1977, kap. 1-2; Althusser, L., Balibar, E., Att läsa kapitalet 2 (Paris 1965), Cavefors 1970, s. 35-59, 87, 95-150; Poulantzas, N., Politisk makt och sociala klasser (Paris 1968), Falköping 1970, Inledning s. 9-34 (engelsk översättning); Balibar, E., Fem studier i den historiske materialisme (Paris 1974), Köpenhamn 1977, kap. III Introduktion och IV:2; Rosdolsky, R., Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital', Frankfurt 1968 (engelsk och dansk översättning, svensk pågår), kap. 1, 28, 29 och 34; Reichelt, H., Zur logischen Struktur des Kapitalbegriffs bei Karl Marx, Frankfurt 1970 (dansk översättning), s. 19-25, 50-62, 254-66, och densammes "Zur Staatstheorie im Frühwerk von Marx und Engels" i Hennig u. a. (hrsg.) Karl Marx/Friedrich Engels Staatstheorie, Frankfurt 1974, s. XLV-LVIII (dansk översättning); Schanz, H. J., Til rekonstruktionen af kritikken af den politiske økonomis omfangslogiske status, Aarhus 1973, s. 7-38, och densammes Antikritik, Aarhus 1977, kap. 4.
[41] Se Inledningen kap. I:2 och II:1.
[42] Innan läsaren går vidare vill jag rekommendera Innehållsförteckningen, rubriker och underrubriker till Första bokens avdelningar, samt Bilaga 1-3.
[A] Författaren var vid denna tid medlem i det "stalinistiska" VPK, vilket framför allt satt ideologisk prägel på denna inlednings första del (I:1), men tog senare avstånd ifrån leninismen (se: Intervju med Mats Dahlkvist) - MIA.