Det problem, som det närmast gäller att behandla, är problemet med början av Kritiken av den politiska ekonomin.
För att bestämma uppgiften för dessa föreläsningar har i första hand två arbetsekonomiska synpunkter på Kapital-läsandet varit utslagsgivande.
Den första: Kapitalets början är svår; oräkneliga försök att läsa boken har strandat där. Det fanns och finns därför talrika rekommendationer att hoppa över denna början. Marx har ibland själv föreslagit hjälpsökande nybörjare att istället börja läsningen med senare kapitel, vilka bland annat ger en rikhaltig historisk information. Vi kommer att se, att det finns avgörande skäl som talar mot att en sådan lösning används allmänt. Då det nu alltså inte finns någon väg som leder förbi denna svåra början, krävs det ett metodmedvetet läsande, för att inte allt skall stranda på dess klippor. Med dessa föreläsningar görs ett försök att varaktigt övervinna svårigheterna i början.
För det andra kräver Kapital-läsandet en stor insats. Denna insats är meningsfull, ja nödvändig, därför att den lägger grunden för kunskapernas tillämpning i form av självständigt vetenskapligt arbete och konkret politisk teori och praxis. Man får dock inte låta sig uppehållas så länge av grunden, att man aldrig kommer till "uppbyggnaden"; grunden måste alltså kunna läggas i försvarbar tid. Av detta drar vi slutsatsen, att under den första terminen måste vi göra första boken läsbar och under andra terminen de viktigaste avsnitten i den andra och tredje boken.
Vi ser alltså en tvåfaldig uppgift ställd framför oss: Det gäller att ingående studera och övervinna begynnelsesvårigheterna samt att klara av en omfattande inläsning. Ur denna tvåfaldiga uppgift framgår det tvåspåriga tillvägagångssätt som kommer att användas i denna föreläsning: De grundläggande svårigheterna i Kapitalets början granskas parallellt med att inläsningen snabbt fortskrider i arbetsgrupper efter en bestämd arbetsplan - även om alla problem som uppstår under inläsningen ännu inte kan lösas.
För detta tillvägagångssätt är ytterligare en maxim oavvislig; den följer av det hittills sagda: Om Kritiken av den politiska ekonomin skall kunna lägga en grund för inget mindre än förenandet av samhällsmedlemmarna, då kan den meningsfullt endast studeras i en form, som gör den tillgänglig för envar, oberoende av inriktning. Att göra något enbart för specialister eller slutna doktorandkurser skulle vara helt i strid med denna avsikt. Av detta inser vi att inga särskilda litteraturkunskaper får sättas som villkor för deltagande. Kursdeltagarna måste kunna ta itu med litteraturen utan att kunskap om sekundärlitteratur eller Kapitalets teoretiska "förhistoria" får förutsättas. Uppgiften blir alltså som följer: Det måste finnas ett första steg och ett arbetssätt, som - utan att förutsätta specialkunskaper - gör det möjligt för envar att tillgodogöra sig och bedöma denna teori; det vill säga för alla som förfogar över åtminstone de mest allmänna grundläggande erfarenheterna av vårt samhälle, och (som Marx skriver i förordet) för var och en "som vill lära något nytt, alltså även vill tänka själv" och som dessutom kan lägga ner arbete för att lära det nya.
Svårigheterna med början av Kritiken av den politiska ekonomin, att lägga grunden för den, skall vi i det följande försöka lösa genom undersökningar, vilka faller under så - för icke-filosofen - skrämmande rubriker som "logik", "kunskapsteori" eller "vetenskapsteori". Det lönar sig därför att parallellt till fortsatt läsning i Kapitalet dröja sig kvar i dess början med sådana undersökningar av just dess början. De problem som uppträder där, och de metoder som används för att lösa dem, gäller ju även för behandlingen av de problem och lösningsmetoder som uppträder i fortsättningen. Ett tvåspårigt tillvägagångssätt innebär således inte att de båda spåren löper isolerat bredvid varandra. Varje ytterligare textkännedom är till hjälp när man undersöker början. Men framför allt blir i början vunna metodologiska och andra kunskaper, verksamma som instrument, vilka påskyndar den fortsatta läsningen. De skärper uppmärksamheten inför kunskapsprocessen och inför den inre uppbyggnaden av Marx' text.
För den "filosofiska" sidan i den kommande undersökningen av Kapitalets början gäller lyckligtvis, att den inte isolerar sig som något speciellt; den utgör inte någon extra ballast av vetande och den är heller inte beroende av något särskilt "högre kunskapsbehov"; den "filosofiska" sidan uttrycker ingenting annat än medvetandet om textens uppbyggnad, om betydelsen av den och om sättet att uppfatta den. Med hjälp av ett sådant medvetande minskar främlingskapet inför den teori man studerar och ökar de studerandes aktiva kontroll över förloppet. "Att veta vad som utspelas teoretiskt" lönar sig genast, eftersom man då kan tillägna sig texten bättre.
Låt oss alltså försöka! Den första uppgiften lyder: Studera begynnelsesvårigheterna för att fortare kunna övervinna dem. Innan begynnelsesvårigheterna undersöks måste vi dock till en början pröva om det inte skulle vara möjligt för nybörjaren att hoppa över början. Vi prövar alltså först, om det finns någon annan möjlig början än den början Marx valde - analysen av varan och dess värdeform. Hur kan man nu pröva det? När man vill undersöka en börjans lämplighet kan man uppenbarligen inte bli stående vid denna början; man måste gå i förväg till den punkt som början leder till. Det vill säga, när man går igenom bestämda sätt att börja en text för att pröva deras lämplighet, måste man uppenbarligen pröva om också andra sätt leder till det önskade målet.
Ett första förslag - en självklarhet för många vänsterstudenter - har sin grund i en spontan uppfattning, att idkande av materialistisk vetenskap och ställande av radikala frågor, naturligtvis innebär att man måste börja med produktionen - och inte med cirkulationen. Man har ur detta rentav utvecklat en teorimåttstock, och påstår att bara de som börjar med produktionen, är sant materialistiska.
Låt oss pröva det! Hur kommer man från produktionen till kapitalet? Men hur skall vi redan nu kunna diskutera denna fråga utan att diskussionen utmynnar i ett osammanhängande, ickebindande, okontrollerbart yttrande av åsikter? Hur skall vi kunna diskutera om "produktion" är en lämplig utgångspunkt för att framställa en kapitalteori, när vi ännu inte har en sådan? Men stopp! Det vi vill är ju något mycket mer anspråkslöst. Det gäller ju bara att vid ett första närmande bedöma olika konkurrerande förslag, om hur man mest effektivt börjar Kapital-läsandet. Till en början behöver vi alltså inte sysselsätta oss med frågan om riktigheten i Marx' teori. Till att börja med handlar det om hur man på bästa sätt tillgodogör sig en text. Hur skall vi vid ett första närmande kunna bedöma, om det är meningsfullt att börja läsningen någon annanstans än med första kapitlet?
Då frågan - var skall vi börja? - bara kan besvaras genom att vi fortsätter mot målen, leder den till frågan - hur är teorin uppbyggd; den uppbyggnad inom vilken framåtskridandet mot dessa mål skall ske. En första överblick över första bokens uppbyggnad, arkitektur, får man i innehållsförteckningen. Låt oss slå upp den, och försöka att med ledning av rubrikerna som där finns skaffa oss en första överblick över denna arkitektur.
- Vid de nu följande tankeexperimenten beträffande lämpligheten i olika sätt att börja läsningen i Kapitalet, går det inte att undvika en metodisk tvetydighet; kanske väcker den anstöt för att den inte är "renhårig". Visserligen gäller det så att säga "officiellt" bara att kunna bedöma olika förslag till läseteknik - frågan om riktigheten i den text som skall läsas utelämnas tills vidare. Men för det första måste det rubrikmaterial som hämtas ur innehållsförteckningen för detta syfte, kommenteras på ett sätt, som hotar att överstiga nybörjarens horisont. Och för det andra kan jag inte underlåta att beskriva den sakliga sannolikheten i Marx' insikter. Ni behöver emellertid varken känna er fattningsförmåga överansträngd eller låta er suggereras till resultat av mig. Det är fullt tillräckligt om ni granskar rubrikerna och ser vilka informationer beträffande textens uppbyggnad som kan härledas ur dem.
Ett annat än ett i denna betydelse "orenhårigt" tillvägagångssätt kan inte användas i början för reflexioner över samma början. Och det av den enkla anledningen, att jag bara kan bedöma början om jag känner till fortsättningen - om jag har ett prov från det slut det hela går ut på; och det är ju inte fallet precis i början. Alltså kan jag i början bara göra försöksutflykter till olika bestämda slut och därifrån blicka tillbaka till början och bedöma förloppet. Ändamålet med sådana cirkelrörelser är att spränga den cirkel man från början är innesluten i.
Leder en väg från produktionen till kapitalet? För att kunna besvara denna fråga behöver man en viss förståelse för vad som menas med "kapital". En blick i innehållsförteckningen visar att detta begrepp introduceras först i andra avdelningen (4:e kapitlet): Marx beskriver här Penningens förvandling till kapital. Först i de följande avdelningarna, som behandlar produktionen av mervärdet, utvecklas de innehållsligt centrala begreppen för det som utgör kapital. I 5:e kapitlet analyseras Den värdeförmerande processen som det grundläggande förlopp, vilket gör kapital till kapital. - Om vi tar detta "innehålls-begrepp" (det vill säga den värdeförmerande processen) som en konkretisering av det som kallas kapital, då kan vi också ge vår försöksutflykt detta mer konkreta mål och fråga: Leder en väg från produktionen till den värdeförmerande processen?
Denna fråga tycks det 5:e kapitlet besvara, även om dess rubrik är Arbetsprocess och värdeförmerande process. På sätt och vis börjar detta kapitel precis så, och leder till precis det mål som föresvävar vår första försöksutflykt. (I själva verket har det också ofta föreslagits att börja Kapital-läsandet med detta 5:e kapitel). Det börjar nämligen med produktionens "allmänna natur" och analyserar arbete "oberoende av varje samhällsform"; arbete uppfattas som ett aktivt förhållande mellan människa och natur: arbetande människor omformar naturämnen till en form, som gör dessa naturämnen till människans existensmedel. Ur denna synvinkel kan arbetet kallas "det mänskliga livets eviga naturvillkor".
Så långt allt väl. Men hur leder nu vägen härifrån till den värdeförmerande processen? Försöker vi fortsätta på den anträdda vägen, stöter vi överallt på hinder, hur vi än vänder oss. Ty Marx gör ett uppehåll efter analysen av produktionens och arbetets "allmännatur" och planterar värdebestämningar på de funna begreppen; värdebestämningar som vi inte kan förstå utan en föregående analys. Produkten intresserar till exempel som "bärare av bytesvärde"; vad som skall produceras där kapitalistisk produktion härskar är "inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde" (s 161). Därför undersöks nu produktionsprocessen som "värdebildande process" och i anslutning därtill bestäms "den värdeförmerande processen" som en "värdebildningsprocess som fortgår utöver en viss punkt". Denna punkt är den tidpunkt "då det värde som kapitalet betalade för arbetskraften är ersatt av en ny ekvivalent". - Överallt stöter vi på olika värdebeteckningar.
Frågan måste ännu en gång formuleras om. För att kunna komma från arbetsprocessen till den värdeförmerande processen - eller bara för att kunna "hänga med" i 5:e kapitlet - måste jag uppenbarligen redan vet vad värde är. Vår fråga lyder nu alltså: Leder en väg från produktionen till värdet? - En blick i innehållsförteckningen visar att Marx verkligen börjar med analysen av Vara och pengar. Underrubrikerna signalerar här att i 1:a kapitlet undersöks varornas värde till en början beträffande innehållet och därefter beträffande formen. Slår vi upp analysen av värdesubstansen etc., så finner vi resultat som äntligen verkar göra vår modifierade försöksfråga möjlig att besvara. Marx visar ju genom sin analys (jämför sid. 34), att det, som i form av varornas bytesvärden till en början framträder som deras tingsliga egenskaper, inte "är" någonting annat än ett samhälleligt produktionsförhållande, där arbetsprodukt byts mot arbetsprodukt, allt efter den enskilda arbetsproduktens andel i det samhälleligt nödvändiga totalarbete, som vid varje tillfälle är nerlagt i summan av dessa produkter.
Därmed har vi kommit fram till produktionen, och det verkar möjligt och till och med extra meningsfullt att redan från början slå in på den motsatta vägen. Om värde "produceras", så måste det väl också finnas en väg från produktionen till värdet, eller ...? Arbete skapar värde ... värde investeras i den värdeförmerande processens olika delar och så vidare. Är inte detta det enda materialistiska svaret på frågan efter en kritisk Kapital-teoris början och fortsättning, - det vill säga efter dess uppbyggnad? Vid en andra blick ser man att det inte är på det viset. Med avseende på dess substans är visserligen allt värde förkroppsligat arbete; men det är inte så att allt arbete producerar varor och framställs som bytesvärden i förkroppsligad form. Bara under vissa bestämda produktionsförhållanden förhåller det sig så. Därav måste man med eller mot sin vilja dra den slutsatsen, att analysen av produktionens "allmännatur" inte kan utgöra någon början.
I och med detta vederläggs också ett annat förslag till hur man borde börja, ett förslag, som gång på gång spontant framförs i början av introduktionskurserna: att utgå från de mänskliga behoven. För att kunna tillgodoses, leder behoven uppenbarligen till arbetets nödvändighet. Behov är i förstahand ett behov av livsmedel; livsmedel hittas inte färdiga, utan måste produceras genom arbete på ämnen från naturen. Därmed har vi återigen kommit fram till produktionen, och allt som talade mot att börja med den, talar också mot detta förslag. Den väg som detta förslag skulle leda in på, är ännu krokigare än den redan mycket krokiga omväg, som leder från produktionen till kapitalet.
Leder ingen väg från produktionens "allmännatur", eller arbetet till kapitalet, så finns förslaget att efter det vi hittills sagt, börja med analysen av produktionsförhållandena. I kapitalismen står lönearbete och kapital mot varandra. Vi tar alltså inte längre arbetet i den form där det är evig naturnödvändighet, utan i den form det uppträder under kapitalistiska produktionsförhållanden, nämligen som lönearbete. Vid genomgången av olika möjliga sätt att börja Kapital-teorin skulle vi följaktligen ha kommit till frågan: Kan man börja med analysen av lönearbetet? Leder en väg från lönearbetet till kapitalet?
Denna form på frågan verkar ge oss ett fördelaktigare läge inför början. Ty här är det inte längre tal om arbetsprocessen; utan om en ekonomiskt bestämd form, som alltid låter arbetsprocessen vara värdeförmerande process. Men försöker vi på detta sätt direkt förstå arbetsprocessen, råkar vi åter in i den hopplösa situation, som vi redan har genomgått. Endast en väg är ännu inte prövad: den väg, som utgår från lönearbetets löneform. Vår fråga måste alltså ännu en gång modifieras och lyder nu: Leder en väg från löneformen till kapitalet? För att åtminstone kunna svara på den i stora drag, återstår ingenting annat än att pröva hur det skulle vara att börja Kapital-läsandet med analysen av arbetslönen. Naturligtvis kan jag inte heller denna gång ingripa med ett vetande, som ännu inte står till nybörjarens förfogande, och som han därför endast kan kontrollera med tvekande antydningar. - En titt i innehållsförteckningen visar att Marx behandlar arbetslönen i den sjätte avdelningen. - Att avhandla arbetslönen innebär att avhandla ett faktum, som har egendomligheten att det så att säga bär en teoretisk inskrift på sin panna; faktumet arbetslön påstår om sig självt, vilket dess ekonomiska väsen skulle vara. "Arbetslön" framstår som betalning av arbete. Vi föreställer oss nu att lönen har penningform (vilket den historiskt sett också måste utvecklas till), och omformulerar problemet: När pengar ges för något, så är det det pris som betalas. Alltså är arbetslönen arbetets pris. Lönearbetaren - så måste begreppet arbetslön förstås - säljer arbete och erhåller för detta ett bestämt pris, just arbetslönen.
Nu är detta exakt den uppfattning man får sig till livs i borgerliga dagstidningar och exakt den uppfattning, som direkt bestämmer lönearbetarens medvetande. Varhelst lönearbetare utkämpat lönekamper, har de ju i första hand ställt kravet att få full lön för sin vara arbete, "rättvis lön". När faktumet arbetslön självt påstår sig ha detta väsen, så är alltså detta påstående samhällspolitiskt utomordentligt viktigt. För om arbetslön är lika med arbetets pris och om det "rättvisa priset" betalas, då finns ingen utsugning, då råder samhällelig rättvisa. Faktumet "arbetslön" ger sig alltså självt ett namn, som ger en förklaring av det samhälleliga förhållandet mellan lönearbete och kapital. Ur förklaringen av detta faktum följer därför ett svar på frågan: Är dessa klassförhållanden rättvisa eller inte? - På grund av detta har försöken att förklara detta sakförhållande alltid varit särskilt känsliga.
Invändningen mot det påstående, som begreppet arbetslön innebär, alltså att det är "arbetets värde" som betalas, ligger i öppen dag: Om så vore, varifrån uppbär i så fall kapitalisten mervärdet, alltså värdetillväxten, för vars skull han skaffar "lönearbete" och låter lönearbetare arbeta under sitt kommando? Om det vore så, som lönearbetet "påstår om sig självt", då kan man överhuvud taget inte längre förklara varifrån profiten kommer; eller rättare sagt, man skulle vara hänvisad till mystiska förklaringar, såsom att profiten beror på kapitalistens intellektuella förmåga, eller: profiten är en av maskinernas och teknikens frukter, de maskiner och den teknik som är kapitalistens egendom och som han låter komma till användning. (I själva verket kan man ännu i dag hitta liknande påståenden i läroböcker.)
Marx' förklaring verkar stå i motsättning till det sociala faktum den förklarar; kapitel 17:s rubrik ger oss här en första lösning: Läst baklänges säger den: Arbetslönen är inte arbetets pris, utan arbetskraftens. Vad ändrar det?
För att kunna förstå, hur sakförhållandet nu beskrivs annorlunda, måste man gå längre tillbaka. För Marx visar dessförinnan, i fjärde kapitlet, (alltså där han introducerar kapitalbegreppet), att kapital endast är möjligt som samhälleligt härskande form (och inte enbart som perifer företeelse), om det finns en vara, vars bruksvärde består i att den producerar mer värde, än den själv är värd. Och denna vara är varan arbetskraft. (Vilket visas i 4:e kapitlets tredje avsnitt, under rubriken Köp och försäljning av varan arbetskraft.)
Men hur förklarar man nu vad som sker vid köp och försäljning av arbetskraft? Och vad är det överhuvudtaget för skillnad mellan arbetskraft och arbete?
Marx förklarar det med hjälp av begrepp, vilka han på noggrannast tänkbara sätt utvecklat vid analysen av varken produktionen eller lönearbetet eller arbetslönen - och ingalunda behoven; utan vid analysen av varan.
Därmed har vi kommit fram till första kapitlet.
För att kunna förklara arbetslönen, måste Marx gå tillbaka till begreppen bruksvärde och värde, det vill säga till resultaten av den första undersökningen av varan. Han kan nu formulera en tes, som i praktiken tar sin början i det första kapitlets resultat, och som i sig sammanfattar uppbyggnaden av hela raden avdelningar fram till och med den om löneformen: Det som betalas som arbetslön, är priset för varan arbetskraft, en vara, som liksom alla andra varor har ett bruksvärde och ett värde. Dess bruksvärde för köparen, kapitalisten, är att den kan användas för värdeproduktion, exaktare: till produktion av mer värde, än dess eget värde, som måste betalas i form av lön. Det vill säga den kan användas till värdeförmering; därvid skiljer sig arbetskraft och arbete på samma sätt som bruksvärde och faktiskt brukande. Värdet å andra sidan bestäms som för alla andra varor, nämligen genom den mängd förkroppsligat arbete som nedlagts, kort sagt genom den samhälleliga arbetstid som krävs för "produktion" av arbetare och deras arbetsförmåga. Arbetslönen är ingenting annat än det sätt på vilket detta förhållande framträder - fast av vissa bestämda orsaker i förvandlad, irrationell form.
Det är, i grova drag, det svar Marx ger. Även om man varken helt kan utföra svaret i efterhand eller ens kontrollera det, märker man att en sådan teoretisk förklaring har en "inre uppbyggnad". Vissa bestämda delförklaringar sätts samman för att förklara vad lön är. Ur sambandet mellan dessa delförklaringar framgår en första, för vår fråga efter börjans betydelse, avgörande insikt i denna teoris uppbyggnad. För att kunna ge ett meningsfullt svar på frågan vad arbetslön är, måste hela teorins uppbyggnad genomgås (åtminstone i knutpunkterna), i en utsaga och från början. Svaret på frågan vad är arbetslön?, överensstämde alltså till sin inre uppbyggnad med teorins uppbyggnad, som den gestaltar sig i följden av kapitel och avdelningar i Kapitalet. Därav följer att det skulle vara fullkomligt meningslöst att plottra bort en vanvettig arbetsinsats genom att börja med arbetslönen; det skulle förbrylla snarare än förklara. Uppenbarligen gäller detta i ännu högre grad för förslagen att börja med "produktionen i allmänhet" eller t.o.m. med "behoven".
Om man nu ännu en gång går igenom Kapitalets innehållsförteckning, finner man att i sin helhet är denna teori uppbyggd på att alla dess begrepp om och om igen utgår från "början", och alltså även förutsätter förståelsen av denna. Den första avdelningen undersöker vara och pengar. Och det avgörande begrepp, som här arbetas fram, är begreppet för värdet och varans värdeform. Pengar begrips som penningvara, penningformen som fulländad allmän värdeform, självständig värdegestalt. Penningens förvandling till kapital resulterar i andra avdelningen i begreppet "förmering av värde". "Sig förmerande värde" används i fjärde kapitlet som ett talande namn på kapital. På dessa begrepp ser man genast, att de är byggda av "byggelement" - framställda i första avdelningen. Man kan varken bilda eller förstå begreppet "förmering av värde" om man inte vet vad "värde" är. Tydligen måste man först tillgodogöra sig värdeanalysen, för att man sedan skall kunna tillgodogöra sig kapitalanalysen som analys av begreppet "förmering av värde".
Vad som gäller för andra avdelningen gäller i all synnerhet för den tredje: Begreppet "värdeförmeringsprocess" kan jag inte förstå, om jag inte har värdebegreppet klart för mig. Alla de underbegrepp, som här bildas för värdeförmeringsprocessens olika delar, faller helt samman om man bortser från värdebegreppet; mervärdebegreppet är inget mindre än andra till och med femte avdelningarnas grundbegrepp.
Vi har redan sett att begreppet arbetslön, så som det utvecklas i sjätte avdelningen, står och faller med en motsvarande inre uppbyggnad. Återstår första bokens sjunde och sista avdelning, Kapitalets ackumulationsprocess. Vad undersöks här? Ackumulation betyder anhopning. Här undersöks ingenting annat än anhopandet av "sig förmerande värde", i den mån anhopningen är resultatet av "värdets förmering".
Man ser att de bärande begreppen är sammansatta, rent av fullständigt "potentierade" uttryck, och man skulle bli olycklig om man började med ett av dem, vilket som helst, och direkt försökte förstå det. För att förstå dem, måste man uppenbarligen plocka isär dem i sina beståndsdelar - och tydligen är "värdet" den enklaste beståndsdelen i dessa uttryck.
Allt detta ger vid handen, att början av Kritiken av den politiska ekonomin verkar bindande nödvändig för uppbyggnaden av dess begrepp. Alla försök att börja någon annanstans leder alltid tillbaka till denna början. Man kan alltså inte hoppa över den. - Marx, som länge nog hade att kämpa med framställningsproblem, går i "Grundrisse" i förbigående in på detta: i början av en avdelning med rubriken Cirkulationen och det ur cirkulationen stammande bytesvärdet: kapitalets förutsättning: "För att utveckla kapitalbegreppet är det nödvändigt att utgå, inte från arbetet, utan från värdet ... Det är lika omöjligt att direkt övergå från arbetet till kapitalet, som från olika människoraser direkt till bankiren eller från naturen till ångmaskinen." (sid. 170)
Även om våra försök att gå igenom andra sätt att börja "bara" har resulterat i det som Marx här uttrycker, nämligen att analysen av varan och värdet är den absolut nödvändiga början för hans teori - och alltså även för studiet av den: det vill säga en bekräftelse av det givna - kan vi nu i alla fall mer precist fråga:
Om denna början är "nödvändig" - varför är den i så fall det? I korthet: genom att ha följt återvändsgränder och krokiga omvägar kan vi nu härleda krav på början. Om man vet vad man har att vänta av början, kan dess annars endast dunkelt kända svårigheter översättas i språkligt konkreta problem, och därigenom blir de möjliga att lösa.