I egenarten hos vårt tillvägagångssätt ligger orsaken till att vi i början endast rörde oss i spiral, och att det därför verkade som om vi bara trängde fram i snigelfart, men att hastigheten emellertid blir högre från gång till gång. Till att börja med gällde det att frambringa de mest allmänna hjälpmedlen för att möjliggöra en förståelse av texten. Ju mer vi kan använda oss av dessa, desto snabbare går det framåt i texten. För att inte förlora sammanhangets röda tråd, skall jag först skissera tillvägagångssätt och uppgifter för dagens föreläsning, för att därefter göra en utblick över de följande föreläsningarna.
Utgångspunkt för dagens undersökning är resultatet från förra föreläsningen. Vad var resultatet? Förhållandet mellan varans båda bestämningar utvecklades. Vad karaktäriserade detta förhållande? Att uppfyllandet av värdebestämningen förutsätter bruksvärdenas olikhet och att den sker genom abstraktionen av bruksvärdebestämningen. Alltså måste objektets framställning följa objektets självrörelse - jag använder denna dialektiska kategori i förhoppningen att dess införande så småningom kommer att betala sig i form av en mindre omständlig och därmed precisare kommunikation. Marx' framställning följer till en början bytesabstraktionen. Och det kommer vi nu också att göra. Därefter skall vi försöka skapa oss en överblick över de olika stegen som följer i första kapitlets 1:a och 2:a avsnitt. Som ni ju sedan länge vet om det kapitlet, utvecklar Marx, efter att han bestämt relationen mellan varans båda bestämningar i varans inre, det vill säga varans dubbelnatur, nu en motsvarande dubbelnatur i det varuproducerande arbetet. Han ställer här upp en första rad lagutsagor. I denna föreläsning skall jag endast lätt beröra dessa, eftersom de med något intresse för ämnet utan svårighet kan förstås. Däremot anbringas på vissa ställen begreppsliga och metodologiska reflexioner, å ena sidan på begreppen arbetskraft, arbete och värde, vilkas relationer och specifika olikheter måste bestämmas; å andra sidan på det komplex av problem, som är förbundet med dubbelkaraktärens (eller dubbelnaturens) begrepp. Vi måste utförligt gå in på sambandet mellan arbetsdelning och varuproduktion, på den privat-arbetsdelade varuproduktionens produktionsförhållanden, på sambandet mellan den produktiva, sociala och individuellt-konsumtiva ämnesomsättningen. Det är oundvikligt att gå in på den vitt utbredda negativa värderingen av arbetsdelning och "abstrakt-mänskligt arbete".
Slutligen måste frågan om textens uppbyggnad ställas, det vill säga vi frågar varför Marx efter den andra avdelningen, efter att han äntligen kommit fram till produktionen, nu ännu en gång på nytt börjar med något som han vid en första blick redan verkar ha avhandlat, nämligen analysen av bytesvärde-ekvationen x vara A = y vara B.
Denna fråga och svaret på den, leder över till det nya steget in i formanalysen (första kapitlets tredje avsnitt); den måste vi ägna oss åt nästa gång. Efter försöket att materialistiskt härleda värdets form och dess "formella logik", kommer vi att göra en framstöt mot kategorin "objektiv tankeform", så som den introducerades av Marx i framställningen av varans fetischkaraktär (första kapitlets fjärde avsnitt). När vi har följt rörelsen dithän, då kan följande fråga behandlas: Vad innebär så långt, alltså fram till utforskandet av varans fetischkaraktär, kritik av den politiska ekonomin? Och vad är det specifika, som gör den överlägsen den politiska ekonomin?
I den föregående föreläsningen visades hur Marx bestämmer förhållandet mellan varans båda bestämningar. Detta förhållande måste klart bestämmas, eftersom varan kan begripas endast på detta sätt. Det visade sig att det handlar om ett rörligt motsatsförhållande. Bruksvärdets förverkligande går från motsatsen mellan två olika bruksvärden, till bortstötandet, avyttrandet av varans bruksvärde för att därigenom realisera dess bytesvärde. Fortfarande söker vi det (logiskt härledda, postulerade) gemensamma tredje, som var och en av varorna måste representera i högre eller lägre grad.
Undersökningen framskrider alltså inte så ordentligt, som jag till en början lät påskina; det är inte så att först den ena och därefter den andra bestämningen i lugn och ro framarbetas, för att sedan bestämma relationen dem emellan. Utan den andra bestämningen kan endast framarbetas genom att man samtidigt klargör dess förhållande till den första. Efter att detta förhållande utvecklats såsom ett aktivt motsatsförhållande i det inre av varan, vilken följaktligen karaktäriseras som motsägelsefull, kan varans båda motsägelsefulla sidor ställas mot varandra (sid. 33): "Som bruksvärden är varorna framför allt av olika kvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehåller alltså då inte en enda atom bruksvärde." Hädanefter måste man vid alla utsagor om varan klart skilja mellan om man talar om varan som bruksvärde eller som bytesvärde eller som enhet av bruksvärde och bytesvärde. Ty varan är såväl det ena, som dettas motsats, som båda tillsammans. Det är viktigt att man omsorgsfullt håller isär varans båda bestämningar, även om de - som bestämningar till varan - aldrig förekommer åtskilda. Detta förhållande kan med ett stödord betecknas som "åtskilssammanhang". Som bytesvärden innehåller varorna "inte en enda atom bruksvärde". Men först bytesvärdet gör bruksvärdet till en vara. I sitt omedelbart oupplösliga sammanhang är de båda bestämningarna fullständigt skilda från varandra. - Denna åtskildhet i samband kommer vi åter att träffa på när vi undersöker förhållandet mellan "abstrakt arbete" och "konkret nyttigt arbete".
Efter att förhållandet mellan varans båda bestämningar har bestämts så långt, kan den andra bestämningens grundval friläggas. Vi slöt oss till att bytesvärdets grundval är ett "tredje". För att framställa detta tredje gör Marx ingenting annat, än går tillväga på samma sätt, som det "skenbarligen" gås tillväga vid varje byte. Han låter framställningen drivas av bytesabstraktionen och bortser systematiskt från allt som hänger samman med varornas bruksvärdesida. "Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter."
Och nu kommer en litterärt fantastisk scen, där egenskap efter egenskap måste förflyktigas. Framställningen är kopierad efter ett tillvägagångssätt inom kemin; det som blir kvar i kolven när man utsätter något ämne för en förångningsprocess, är ett residuum. Det som i vårt fall "förångas" är allt sinnligt bestämt, konkret-nyttigt, bruksvärdeliknande, varje kvalitativ bestämdhet, vare sig det är arbetsprodukternas eller det produktiva arbetets kvalitativa bestämdhet. "Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete ..."
Och nu kommer den avgörande meningen, överst på sidan 34: I och med att jag har reducerat varan till enbart arbetsprodukt, är den inte längre ett bestämt arbetes produkt, ett bestämt produktivt arbetes produkt, utan nu endast arbete i största allmänhet, under bortseende (abstraherande) av varje kvalitativ bestämdhet: "Med arbetsprodukternas nyttokaraktär försvinner nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, alltså försvinner också dessa arbetens olika konkreta former", det specifika hos olika yrken, de specifika verksamheterna för att tillverka det ena eller andra tinget, "vilka nu inte längre går att skilja från varandra" - de blir alltså utan åtskillnad - "utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete". Att säga, att dessa ting nu endast representerar att mänsklig arbetskraft förbrukats för att tillverka dem, innebär samtidigt att säga, att det arbete, som nerlagts i dessa ting endast räknas som mänskligt arbete i största allmänhet. "Som kristaller av denna gemensamma" - gemensam, jag hoppas att ni nu uppfattar ordets logiska biklang, vi sökte ju det gemensamma i det olika, tertium comparationes - alltså som kristaller av denna tredje, "för dem alla gemensamma samhälleliga substans är de värden - varuvärden".
I all korthet, utan att uppehålla oss länge vid filologin, måste vi här göra oss besväret med en begreppslig differentiering, - i fortsättningen kommer vi ofta att ha användning av den: Vari ligger egentligen skillnaden mellan arbetskraft, arbete och värde? Mycket ofta blandas de ihop, så att när Marx hävdar att arbetet är "värdebildande substans" (sid. 34), men på ett annat ställe åter hävdar att arbetet inte självt har något värde, då får man svårt att sätta dessa utsagor på en gemensam nämnare. Hur kan Marx säga att arbetet är den enda värdebildande substansen och att det självt ändå inte har något värde? Detta problem löser man lätt, om man betraktar de olika sätt att vara (modi), i vilka arbete här förekommer. Vad innebär det då att säga: arbete är värdebildande? Jo, att värde bildas vid arbete, att varje sekund arbete tillfogar arbetsföremålet ännu en bit värde. Som en verksam rörelse är själva arbetet ännu inte värdet: lika lite som t.ex. stickande är det stickade. Det som kvarblir vid stickandet är maska vid maska - att sticka innebär att göra maskor - men arbetet att sticka är inte själva maskorna, och är inte heller det stickade gjort av många maskor. På samma sätt stickar arbetet s.a.s. maska vid maska till den "spöklika" värdeväven, men självt utgör det inte denna väv, utan just förfärdigandet av densamma. Hur förhåller sig nu arbetskraft till arbete? Som möjlighet till verklighet. Det vill säga om arbetskraft talar vi, när vi skall uttrycka den subjektiva möjligheten att arbeta. Arbetskraft = potensen, - vad slumrar däri? Vad innehåller arbetskraften som potens (som möjlighet)? Den innehåller till exempel värdebildningens möjlighet. Arbetet är då värdebildningens verklighet. Och hur förhåller sig värdebildningen till värdet? Värdebildningen efterlämnar värdet. Under det värdebildningen förgår, uppstår värdet. I motsvarighet till de tre tempusen framtid, nutid, dåtid kan man säga: Arbetskraft är möjligt framtida arbete, arbete är nutida förverkligande och förbrukande av arbetskraft, värde är förgånget och förkroppsligat arbete. I överensstämmelse med detta använder också Marx gång på gång uttrycket "förgånget" eller "dött arbete", som ett talande namn för värdet; i motsats till det "levande arbetet", som bildar värdet. Vi skulle då alltså ha dessa tre begrepp: "möjligt arbete" för arbetskraft, i Marx tidigare verk kallat "arbetsförmåga"; förverkligad arbetskraft eller levande arbete som värdebildningsprocess; det bildade värdet sett från arbetets ståndpunkt som förkroppsligat arbete, dött arbete, förgånget, i produkten kristalliserat arbete.
Efter att varornas "gemensamma samhälleliga substans" blottlagts - som kristalliseringar av denna substans är varorna "värden" - rör sig undersökningen framåt, in i arbetets, producerandets djup. Det finns nu, efter den grundläggande kunskapen om värdesubstansen, en rad följdkunskaper, ett slags första skörd, att bärga. Jag nöjer mig med att räkna upp dessa som i en katalog. Ur upptäckten av arbetet som värdebildande substans ger sig den första frågan: Hur bestäms värdestorleken? Svaret är: Arbete kvantifieras som arbetstid (sid. 34). - Med denna bestämning given, dyker genast ett följdproblem upp: Om någon är lat eller oskicklig och tar längre tid på sig, måste då inte hans arbetsprodukt vara värdefullare än en som tillverkats på kortare arbetstid? Problemet löses genom att en rad begrepp karaktäriseras som genomsnittsbegrepp.
Dessa genomsnittsbegrepp introduceras av Marx som "samhälleliga begrepp". Han bestämmer begreppen "samhälleligt", det vill säga varje förekommande storhet gäller för honom endast som samhälleligt genomsnittlig storhet av sitt slag; arbetskraft som "samhällelig genomsnittsarbetskraft" (sid. 34), skicklighet, arbetsintensitet endast som "genomsnittsgrad av skicklighet", genomsnittlig intensitet (sid. 35), och slutligen den enskilda varan endast som "genomsnittsexemplar av sin art". Den arbetstid som är nödvändig för att tillverka en artikel och som därför bestämmer dess värdestorlek, förstås som den i genomsnitt nödvändiga eller "samhälleligt nödvändiga arbetstiden" .
(När jag i den sjätte föreläsningen, regerande en tanke av Marx, sade att bruksvärdena inte skulle ha något inflytande på två varors utbytesförhållande, så verkar alla möjliga exempel motsäga denna utsaga.
Gång efter annan fälls utslaget av den subjektiva värdesättning, som möter varan. Hur är det med ordspråkets glas vatten i öknen? - Vår utsaga måste uppenbarligen korrigeras. I det enskilda fallet håller den inte, utan endast i genomsnitt i fråga om tid och om samhällelig bredd. Först när bytesprocessen träder ur sitt tillstånd av engångsföreteelse och börjar upprepas och först när den generaliseras från en tvåvarurelation till en samhällelig process, kort sagt, först när vi uppfattar våra begrepp som samhälleliga genomsnittsbegrepp får de sin fulla giltighet. Varje slag av subjektiv värdelära upplöses så snart vi går från det enskilda fallet (som verkar ge den berättigande), till den samhälleliga generaliseringen, på det sätt som denna, medelst konkurrensen, genomtränger hela marknaden. Arbetsvärdelagen är från första början en samhällelig lag, det vill säga den begriper det enskilda fallet förmedlat genom sammanhanget av alla förekommande fall av det slag det gäller.)
Efter att dessa enskilda följdbestämningar nu introducerats, kan den första till fullo definierade utsagan göras: En varas värde bestäms genom den för dess tillverkning samhälleligt nödvändiga arbetstiden.
Nu introduceras (på sid. 35) ytterligare ett viktigt följdbegrepp, vilket på samma sätt som övriga följdbegrepp är en tillämpningsbestämning av värdebestämningen. När det talas om den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att tillverka ett föremål, underförstås nämligen en viss "fruktbarhet" hos arbetet, en viss grad av lönsamhet; arbetets produktivkraft. Arbetets fruktbarhet, mätt med antalet tillverkade produkter av ett bestämt slag per kvantum arbetstid, definieras alltså som arbetets produktivkraft. - Konsekvensen i denna bestämning av produktivkraften visar sig på ett slående sätt, när produktivkraften ändras. Produktivkraften bestäms ju av förhållandet mellan tidsmängd arbete och den genom detta arbete frambringade mängden bruksvärden av ett bestämt slag. Varje ökning av produktivkraften ökar produktmängden; värdet av denna större produktmängd kan däremot inte vara större än värdet av den mindre produktmängden före ändringen. Å andra sidan förminskar ökningen av produktivkraften följaktligen den enskilda produktens värde. "I allmänhet ... En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som förverkligas i varan." (sid. 36)
Att det vid stigande produktivkraft hos arbetet sker en minskning av den enskilda produktens värde, är en ekonomisk lag, som är oerhört viktig för kapitalismens utveckling. Det vi tidigare fann vara en inre motsats i varan, träder här fram som motsatt yttre rörelse hos storheterna bruksvärde och värde. (Överfört på varan arbetskraft, som ju indirekt också är arbetsprodukt, innebär denna lagbundenhet: Ju fruktbarare arbetet blir, desto mindre värd kommer varan arbetskraft att bli.)
Om man utgår från den grundläggande upptäckten av värdesubstansen (nämligen det abstrakt-mänskliga arbetet), så är de här uppräknade kunskaperna, hur viktiga de än är, endast följdkunskaper; de första lagbundna, i matematisk form givna utsagorna. I dessa utsagor uttrycks bestämda proportioner och samverkandet av bestämda faktorer, eller verkningarna av enskilda faktorers förändring.
Första avsnittets avslutning bildar en kasuistik (en samling fall), i vilken varans båda bestämningar, bruksvärde och värde, räknas upp i sina olika kombinationsmöjligheter. Det finns bruksvärden som inte har något värde, eftersom de inte kostar något arbete; till exempel är luften livsnödvändig (det räcker att hålla andan en stund för att förvissa sig om det), likväl har den inget värde (vilket man närsomhelst empiriskt kan kontrollera). Å andra sidan finns det ting, som är både nyttiga och arbetsprodukter utan att fördenskull ha något "värde": den som till exempel lagar mat hemma, skapar visserligen bruksvärde, dock inte någon vara, o.s.v. Detta om den kasuistiska kombinatoriken.
I detta sammanhang räcker hänvisningen till dessa utsagors (den kasuistiska kombinatorikens) teoretiska status; vi behöver inte vidare uppehålla oss vid deras innehåll - även om sådana 'fall' och exempel i början ofta hotar ge material till ändlösa diskussioner i Kapital-arbetsgrupperna. - Vi låter detta slag av problem bero, och skaffar oss en överblick över det andra avsnittets uppbyggnad och resultat. Detta avsnitt har dubbelnaturen hos det i varorna nedlagda arbetet som objekt.
Det börjar (på sid. 36) med en återblick: "Ursprungligen framträdde varan för oss som en dubbelnatur; bruksvärde och bytesvärde." Nåväl, för oss var denna dubbelnatur säkert inte helt ursprunglig, utan snarare ett resultat av analysen. Detta resultat har i alla fall genast tillämpats i framställningen av arbetet. "Denna punkt", säger Marx, "är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin", och att närmare belysa den är syftet med detta avsnitt.
Det som i grund och botten redan var sagt på sid. 33f, utvidgas, utvecklas, systematiseras och tillpassas här på alla sidor; ännu en gång blir begreppen framlagda och ytterligare differentierade. På samma sätt som varan å ena sidan är bruksvärde och å andra sidan värde, är det varuproducerande arbetet å ena sidan bruksvärdeproducerande arbete och å andra sidan värdebildande arbete. Och nu ansluts bestämningarna: Arbetet producerar bruksvärden, det vill säga nyttiga ting, i konkret-nyttig form; som skrädderi till skillnad från väveri, som snickeri till skillnad från bleckslageri etc. Här präglas alltså å ena sidan det konkret-nyttiga arbetets begrepp, och å andra sidan dess motbegrepp lika, abstrakt-mänskligt arbete, begreppet mänskligt arbete överhuvudtaget.
Om det förut visades att den kvalitativa olikheten mellan det som i bytet ställs mot vartannat, är en av de konstituerande förutsättningarna för bytet, så dras här den samhälleliga slutsatsen av detta: Att varuproduktion överhuvudtaget förekommer, förutsätter den kvalitativa olikheten hos de enskilda producenternas arbete, kort sagt: samhällelig arbetsdelning. Varför måste detta begrepp introduceras i detta sammanhang? Jo, därför att i den stora mångfald av olika bruksvärden, som utgör "den oerhörda varuanhopningen", återspeglar sig motsvarande stora mångfald konkret-nyttiga arbetsformer.
Samhällelig delning av arbetet är alltså en nödvändig förutsättning för varuproduktion - efter att detta lagmässiga samband