Hur går Marx alltså tillväga i analysen av värdeformen? Han analyserar värdeuttrycket för en vara i dess form av en abstrakt-symbolisk funktionsekvation. För att inte genast ställa analysen inför alltför stora svårigheter, väljer han den logiskt och utvecklingshistoriskt enklast möjliga formen till undersökningsobjekt. Denna form hänför sig till ett byte, som ännu inte är regel, utan fortfarande är något som tillfälligt kommer till stånd. Ännu produceras alltså inte enkom för denna form, och ännu relateras den ena varan endast till en enstaka annan vara, vilken som helst; kort sagt undersöker han till att börja med den enkla, enstaka eller tillfälliga värdeformen.
Analys innebär här upplösande av en funktionsekvation i dess logiska element (inte att förväxla med dess reella element) och relationer. Elementens egenart undersöks i fråga om deras specifika ställningar och funktioner. Därvid måste en rörelse hejdas, och dess olika moment måste bokstavligen fastställas. Paradoxalt nog blottas just genom dessa fastställningar, som tjänar till att bestämma den enkla värdeformens logik, dess dynamik, kraften som driver dess vidare utveckling framåt.
Idag skall vi studera hur detta går till. Låt oss till en början rekapitulera uppbyggnaden av hela det avsnitt som handlar om analysen av den enkla värdeformen: I avsnitt A 1 fastställs en första differentiering av formeln för värdeuttrycket. Denna differentiering ger till resultat begreppen "relativ värdeform" och "ekvivalentform". Förhållandet mellan dessa båda former låter sig bestämmas som förhållandet i en polär motsats.
I avsnitt A 2 följer så undersökningen av "den relativa värdeformen". I första delen (a) av detta avsnitt, för Marx in resultaten av substans-analysen av värdet, samt den därur följande analysen av det varuproducerande arbetet: Undersökning av den relativa värdeformens innehåll, med avseende på dess substans. - Det andra delavsnittet (b) innehåller undersökningen med avseende på dess kvantitet, och fyller alltså i de ursprungligen utarbetade kunskaperna om värdets kvantitativa bestämning, i de nya formbestämningarna. Här bildas alltså kunskapsmolekyler genom att de nyvunna elementen knyts samman med de redan tidigare (i första kapitlets första och andra avsnitt) vunna. Nu införs det som Marx där kom fram till beträffande sambandet mellan växling i produktivitet, och en varas värde. Då värdeuttrycket binder samman två varor, vid vilkas tillverkning det ibland och oavhängigt av varandra, kan inträda växlingar i produktiviteten, blir det här nödvändigt att göra en kombinatorik. Kombinatoriken blir nödvändig när man behandlar den relativa värdeformen, eftersom denna i egenskap av relationsform för två varors värden, sätter dessa i relation till varandra (kombinerar dem).
Efter att den relativa värdeformens begrepp förenats med de tidigare undersökningsresultaten, sker i avsnitt A 3 samma sak med ekvivalentformen. Dess karaktärsmärken konfronteras med de begreppsliga resultaten från den första undersökningen av varan. Det måste vara på detta sätt, för det första därför att frågan efter en varas värdeuttryck med nödvändighet leder bort från denna och till en andra vara, och för det andra för att nu - genom att en vara representerar en annan varas värde - dras de i början undersökta båda bestämningarna till varan (bruksvärde och bytesvärde), och deras spänningsfyllda förhållande fram i ljuset. - De kunskaper som på detta sätt länkas samman, inbegriper ekvivalentformens tre berömda egendomligheter.
Efter att Marx i A 1 sålunda utfört differentieringen och fixeringen av de båda formerna, och i A 2 förbundit den första formen och i A 3 den andra formen med resultaten av den förut gjorda varuanalysen, sammanfattar han nu i A 4 de båda formerna; vi betraktar alltså den enkla värdeformen i dess helhet. Därefter visas det hur denna genetiskt enklaste första form, på grund av sin otillräcklighet "av sig själv" övergår i nästa högre form o.s.v. Så långt den logiska uppbyggnaden. Då sambandet mellan formlag och utvecklingslag - det gäller såväl objektet som metoden - är av central betydelse för Kritiken av den politiska ekonomin, måste vi i dag framhäva och göra den marxska framställningens aspekter på detta till allmän egendom; d.v.s. den framställning som framställer detta samband.
Låt oss till att börja med betrakta hur Marx fastställer ekvivalentformens tre egendomligheter. Hur kom han fram till introducerandet av detta begrepp? - Frågan efter den enklast möjliga framträdelseformen för en varas värde, eller - eftersom endast något konkret-verkligt framträder - frågan efter dess värdebeständighet, ledde till iakttagelsen, att det för denna den enklast möjliga framträdelseformen också behövdes en andra vara. En varas enklaste värdeform är därför formen för dess värderelation till en annan vara, eller dess relativa värdeform. En varas värde är inte gripbart i dess existens som ting, alltså måste det förstås som ett annat ting; det får existens som ting i en likvärdig (ekvivalent) varas kropp. Denna andra vara är då i ekvivalentform.
Men förskjuts nu inte dilemmat, att konkret-verkligt i varan själv gripa dess värde, till den andra varan? Måste inte den andra varan, för att framträda som värde, å sin sida relateras till en tredje vara, o.s.v. ända in i oändligheten? - Nej, alls inte. Iakttagelsen visar vid varje tillfälle att: en vara "låter sin egen värdeexistens komma i dagen därigenom", att en annan vara "likställs med densamma, utan att den antar någon från sin kroppsliga form skild värdeform". (sid. 48-49) Den första varan är endast indirekt "värde" eller bara i en form av indirekt utbytbarhet, den andra är omedelbart "värde" eller i en form av omedelbar utbytbarhet. "En varas ekvivalentform är följaktligen formen för dess omedelbara utbytbarhet mot en annan vara."
Men om ekvivalentformen låter en vara utgöra ett värde "utan att den antar någon från sin kroppsliga form skild värdeform", så resulterar detta i en motsägelse, nämligen om man knyter samman denna iakttagelse med den tidigare utarbetade motsatsen mellan bruksvärde och bytesvärde:
"Den första egendomligheten hos ekvivalentformen, som frapperar betraktaren är: bruksvärde blir framträdelsen för sin motsats, värdet." (sid. 49)
För varuägaren skulle detta vara en ideal form på hans vara. Hans varas värde skulle då på sätt och vis redan vara realiserat. Visserligen kan man inte aktivt gripa tag i denna form; den är ju endast en passiv reflex av en annan varas aktiva värdeuttryck. Och, väl att märka, "detta quidproquo" (att ett tas för något annat) "sker för en vara B ... endast inom det värdeförhållande, vari en annan vara A vilken som helst ... möter den, endast inom denna relation." (sid. 50) - Vi återkommer senare till varuägarens fåfänga försök, att åt just sin egen särskilda vara skapa privilegiet av direkt utbytbarhet.
Ekvivalentformens första egendomlighet representerar samtidigt en första innebörd av vad vi senare kommer att kalla varufetischism. "Quidproquo" är därvid: Genom att bruksvärdet blir framträdelseformen för värdet, framträder "något rent samhälleligt" (sid. 50), varans värde, i naturlig-kroppslig gestalt. - Med den relativa värdeformen är det tvärtom; "i det den relativa värdeformen av en vara ... uttrycker dess värdeexistens som något från dess kropp och egenskaper fullständigt åtskilt ..., antyder själva detta uttryck, att det döljer ett samhälleligt förhållande", även om det här döljs under formen av två tings "samhälleliga relation". - Ekvivalentformen representerar "förtingligandet" och därmed "naturaliserandet" av något rent samhälleligt.
Efter att resultaten av varuanalysen - varans båda bestämningar och deras relation till varandra - knutits samman med resultaten av iakttagelserna av ekvivalentformen, sker nu detsamma med resultaten av analysen av det varuproducerande arbetets dubbelkaraktär. Den i ekvivalentform befintliga varan gäller i sin bruksvärderealitet såsom värde. Men värde är förkroppsligat mänskligt arbete. Ur detta följer ytterligare en motsägelse:
"Den varukropp, som tjänar som ekvivalent gäller alltid som förkroppsligande av abstrakt mänskligt arbete och är alltid produkten av ett bestämt nyttigt, konkret arbete. Detta konkreta arbete blir alltså uttrycket för abstrakt mänskligt arbete." (sid. 51)
Som värde gäller en vara "som ett rent förverkligande", under bortseende från dess konkreta nyttighet; och det konkreta arbetet, som faktiskt har förverkligat sig i varan, gäller - i denna inskränkning på värdeexistensen - "som ren förverkligandeform" av mänskligt arbete, under bortseende från varje konkret nyttighet. Uttrycks till exempel linnevävens värde i rockar, så gäller vävandet, såvida det bildar värde, som skrädderi, och skrädderiet som mänskligt arbete rätt och slätt. Att denna förryckthet är möjlig, har i för sig en alldeles rationell grund:
"I skrädderiets liksom i väveriets form förbrukas mänsklig arbetskraft. Bägge har följaktligen den allmänna egenskapen att vara mänskligt arbete och får i bestämda fall, t.ex. vid värdeproduktionen, endast betraktas ur denna synpunkt." (sid. 51)
Varje arbete har i sig denna dubbelkaraktär. Men värdeuttrycket rycker isär de båda synpunkterna, förtingligar var och en av dem i en av de båda varorna och ställer dem i denna form polärt mot varandra.
"Det är alltså den andra egendomligheten hos ekvivalentformen, att konkret arbete blir framträdelseformen för sin motsats, abstrakt mänskligt arbete." (sid. 51)
Visserligen bildar arbetet precis som förut sitt särskilda bruksvärde, men inom värderelationen, som ställer bruksvärdet i ekvivalentform, gäller det omedelbart som värde, och är alltså i denna giltighet redan realiserat som värde. Realiseringsproblemet är dock den privata men icke desto mindre arbetsdelade produktionens problem, en produktion som i sin egenskap att vara arbetsdelad i sig är samhällelig. Det har ju redan upprepade gånger visats, att detta är ett uttryck för den grundläggande motsägelsen i varje samhälle av privata varuproducenter: allt privat arbete är i enlighet med sin bestämning värdebildande, samhälleligt. Men eftersom arbetet är privat, måste denna bestämning alltid först i efterhand realiseras via marknaden - bytesrelationernas samhälleliga plats. Men här, genom att arbetets produkt alltid redan har formen av omedelbar utbytbarhet, är det därför, "ehuru privatarbete, som allt annat varuproducerande arbete ändock arbete i omedelbar samhällelig form." (sid. 51)
"Det är alltså en tredje egendomlighet hos ekvivalentformen, att privatarbete blir till sin motsats, till arbete i omedelbar samhällelig form." (sid. 51)
I det följande avsnittet, som behandlar den enkla värdeformen i dess helhet, sammanfattar Marx alla dessa iakttagelser med avseende på den tidigare utarbetade relationen mellan varans båda bestämningar (sid. 53f):
"Ett närmare betraktande av det i värdeförhållandet till varan B inneboende värdeuttrycket för varan A, har visat, att inom detsamma gäller varan A:s naturalform endast som bruksvärdets gestalt, varan B:s naturalform endast som värdeform eller värdets gestalt. Den i varan dolda inre motsatsen mellan bruksvärde och värde manifesteras alltså genom en yttre motsats ... En varas enkla värdeform är alltså den enkla framträdelseformen för den i varan inneboende motsatsen mellan bruksvärde och värde."
Därefter visar Marx att denna motsats är det historiskt specifika för en "utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet som dess 'konkretverkliga' egenskap, d.v.s. som dess värde ..." (sid. 54) Detta däremot, att uttrycka det för tillverkningen av ett ting nödvändiga arbetet som dess värde - och då behövs ju värdeuttrycket, vilket vi just nu undersöker - innebär ingenting annat, än att förvandla arbetsprodukten till vara. Följaktligen är den enkla värdeformen samtidigt arbetsproduktens enkla varuform, och här gäller, "att alltså även varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens." (ibid.)
Med detta har en relevans för analysen av värdeformen antytts, en relevans som leder vidare. Att analysera denna värdeform innebär att analysera den form, som stämplar arbetsproduktera till varor. Och att efterbilda dess utveckling innebär att också efterbilda varuformens utveckling.
Och nu följer den till en början helt oansenliga upptäckt, som blev möjlig genom analysen av den enkla värdeformen. Här stöter Marx nämligen på "orsaken", vars "verkan" kommer att bli den enkla värdeformens utveckling till nästhögre form: (sid. 54)
"Redan ett flyktigt ögonkast visar den enkla värdeformens otillräcklighet; denna groddform som först genom en serie metamorfoser mognar till prisform."
Till en början verkar detta gå ut på en otillåten förutsättning av det som först måste utvecklas, nämligen när Marx utpekar det framåtdrivande (eftersom det är "otillräckligt") i den enkla värdeformen därigenom, att den (d.v.s. värdeformen) endast sätter varan A "i utbytesförhållande till någon enstaka, från den själv skild varuart i stället för att framställa dess kvalitativa likhet och kvantitativa proportionalitet med alla andra varor". På samma sätt är varan B i form av omedelbar utbytbarhet endast i relation till denna enda vara A. Men kan vi här utan vidare förutsätta idealet av utvecklade bytesförhållanden? Ännu existerar de ju inte, och alltså kan de inte heller kalla sig själva till liv som "målorsak". Men vid en andra granskning upptäcker man att den första vidareutvecklingen hos Marx heller inte alls motiveras på detta sätt. Återigen ger teoretikern akt på objektets självrörelse:
"Emellertid övergår den enskilda värdeformen av sig själv i en fullständigare form." (sid. 54)
Hur sker detta? - "Enskild" värdeform innebär visserligen att en vara A uttrycker sitt värde i en enskild annan vara. "Men av vilken art denna andra vara är ... det är absolut likgiltigt." Övergåendet i en fullständigare form sker på en mycket lös lagmässig grund, en än så länge så att säga groddformig nödvändighet - det kan heller inte vara annorlunda i början, vid det förstas övergång till det genetiskt sett andra. I anslutning till detta skall vi strax se, att de följande övergångarna, från steg till steg, kommer att bli allt mer tvingande och nödvändiga. Denna första övergång från den "enskilda" till den "totala" värdeformen sker lika tillfälligt, som den första formen ju också kallas "den tillfälliga värdeformen". - Hur sker alltså denna första övergång från den enkla till den utvecklade formen, denna första metamorfos? Den sker under trycket av samma aktivitet (vilket fastställdes redan i början av formanalysen), som gör att en vara uttrycker sitt värde i en annan varas passiva material:
"Allteftersom den alltså träder i värdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppkommer olika enkla värdeuttryck för en och samma vara. Antalet möjliga värdeuttryck för varan begränsas endast av antalet från densamma skilda varuslag. Dess enstaka värdeuttryck förvandlas därmed till en ständigt utökbar serie olika, enkla värdeuttryck." (sid. 54)
Denna oavslutade serie för en varas olika enkla värdeuttryck, som ger dess värde lika många olika "förkroppsliganden", undersöks nu i det följande avsnittet under titelbegreppet total eller utvecklad värdeform. Om man vill fortsätta den liknelse med biologin, som Marx började genom att i förordet använda begreppet "cellform", och som han här åter tar upp med talet om "groddformens mognande" till "utvecklad" form, då skulle man kunna likna denna första formutveckling vid den enskilda cellens övergång till ett cellaggregat.
Den fortsatta utvecklingen till nästa högre form framgår här återigen - på samma sätt som den till att börja med framgick ur "den enkla värdeformens otillräcklighet" - ur Bristfälligheter i den totala eller utvecklade värdeformen. Detta behandlas i ett avsnitt för sig (sid. 56). Insikten i utvecklingens lagbundenhet - här redan mer entydigt fastställd än tidigare - vilar uppenbarligen på detta titelbegrepp formbrister. Vad skall man förstå med det? - Begreppet "brist" härleder sig ur resultaten av formanalysen, såtillvida som formanalysen undersökte den formella ändamålsenligheten för en varas värdeuttryck, eller såtillvida som den delade upp värdeformens funktionella samband. Till att börja med observeras alltså en bestämd funktion i en bestämd form. I stället för funktion kan man här säga bestämning, såtillvida som det är värdeformens bestämning att uttrycka en varas värde, resp. få det att framträda konkret-verkligt. Allt som i denna form hämmar uppfyllandet eller förverkligandet av dess bestämning, allt som stör dess funktion, allt det kan nu begripas som brister i formen. Att funktionen störs genom formen gör att funktionen inte kan förbli i denna bristfälliga form, gör att den inte får någon vila.
Vari består nu konkret bristerna i den totala värdeformen? - Man behöver bara erinra sig den enkla ekvivalentformens tre egendomligheter, för att genast se, till vilket fullständigt motsägelsefullt kaos av tillsammans oförenliga formbestämningar, som utvecklandet av den enkla värdeformen måste leda. Till att börja med utvecklar Marx bristerna i den relativa värdeformen på detta utvecklingsstadium (sid. 56):
1. Varans relativa värdeuttryck antar formen av en oändlig serie manifesteringar, det förblir alltså ofullbordat.
2. Denna serie manifesteringar består av en mångfald "osammanhängande och olikartade" värdeuttryck.
3. Genom att alla andra varor på samma sätt uttrycker sina värden i denna form, "så som detta måste ske", så har varje vara sin egen, från varje annan vara skild relativa värdeform, i gestalt av sin särskilda oändliga serie värdeuttryck.
"Bristerna i den utvecklade relativa värdeformen", heter det därefter, "återspeglas i den mot värdeformen svarande ekvivalentformen". Och här är nu formbristerna, så som de kan fastställas på ekvivalentformens sida:
1. Varje varuslag är i sin naturalform "en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andra särskilda ekvivalentformer"; därför "existerar överhuvud taget endast inskränkta ekvivalentformer, av vilka var och en utesluter alla andra". Om man erinrar sig, att ekvivalentformen måste vara = formen för omedelbar utbytbarhet så inser man att bestämningen i denna form här överallt är i vägen för sig själv. Ett tillstånd, där varje vara trängs in i en form, som utesluter alla andra varor, måste upplösa sig självt.
2. Situationen visar sig vara i motsvarande grad motsägelsefull och ohållbar, om man undersöker hur ekvivalentformens andra egendomlighet vidareutvecklade sig på detta utvecklingsstadium. Visserligen framträder abstrakt mänskligt arbete här fortfarande i sin motsats, konkret arbete, men nu inte längre i ett enskilt konkret arbete. När varorna väl en gång uppnått sin totala värdeform, får det mänskliga arbetet "visserligen sin fullständiga eller totala framträdelseform i summan av dessa speciella framträdelseformer. Men på det sättet får det ingen enhetlig framträdelseform."
Hur fortsätter nu utvecklingen? På vilken formegendomlighet grundas den näst-högre formen? - Den enkla värdeformen övergick "av sig själv" i den totala, och det helt enkelt genom att den mångfaldigades, "förmerades". Den andra formen består alltså inte av någonting annat än en summa av den första formens uttryck:
x vara A = y vara b
x vara A = z vara C, o.s.v.
Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid också motekvationen, d.v.s. den identiska ekvationen läst bakifrån. Så snart man låter målet för värdeuttrycket uppfyllas i bytet ligger grunden till detta i öppen dager. I och med att vara A byts mot vara B, då kan man, och måste man även uttrycka det hela utifrån B:s sida. Den i detta sakförhållande anlagda möjligheten av ett omslag till den omvända formen, frambringar den nya kvaliteten, att alla varor ju nu har en enda ekvivalentform gemensam. Alla varors värden framträder nu enhetligt. Den i alla varor gemensamma ekvivalenten har därmed bildat den allmänna ekvivalentformen.
Vid en första blick ser man (man behöver bara jämföra ekvationerna på sidorna 57 och 61), att den allmänna värdeformen måste vara penningformens omedelbara förstadium. Penningformen har uppenbarligen samma struktur, med den skillnaden, att i penningvaran "har varuvärldens enhetliga relativa värdeform vunnit objektiv fasthet och allmän samhällelig giltighet", (sid. 60) På detta stadium har det enkla relativa värdeuttrycket för en vara utvecklats till prisform.
Vi behöver här inte längre följa den fortsatta utvecklingen. Det gällde ju att utarbeta det principiella i denna utvecklingslära och dess samband med formanalysen. Vad är resultatet? - I och med att Marx undersöker elementärformen genom logisk-funktionell differentiering, upptäcker han, såsom det fundamentala i elementärformen, en funktion, vilken just i elementärformen, i den enklaste formen, endast med svårighet låter sig uppfyllas. Däremot kan denna funktion lätt uppfyllas i den komplexa utvecklade formen. I funktionsbärarens brister, alltså i de egenskaper där värdeformerna ställer sin ekonomiska bestämning mot varandra, upptäcker han det framåtdrivande. Det gällde att begripa penningen. Genom att i efterhand utföra penningformens genes har det nu blivit möjligt att begripa penningens ekonomiska väsen. - Kanske skulle man explicit tillägga, att penningen i dubbel mening är resultat av utvecklingen. Ekvivalentformen - penningformen är ju dess förenklade fulländning - är inte något som utvecklar sig självt; den återspeglar alltid bara annan utveckling. Ekvivalentformens utveckling "är endast uttrycket för och resultatet av den relativa värdeformens utveckling". (sid. 59) Utvecklingens drivande kraft måste därför sökas på den relativa värdeformens sida. De första iakttagelserna av formen har redan visat oss, att i det enkla värdeuttrycket står varan A i aktiv, subjektiv ställning. Uppenbarligen gäller detta inte endast i grammatikalisk betydelse, vilket man kanske skulle kunna tro.
- Vad ligger nu bakom denna formella subjektivitet och aktivitet? Vad är det slutligen för ett tryck, som driver utvecklingen framåt? - Sist och slutligen är det människornas livsintresse som driver utvecklingen, närmare bestämt arbetsproduktivitetens utveckling. I den mån människor verkligen började bli hänvisade till bytet, vilket innebar att de bara kunde leva - eller åtminstone leva mycket bättre - om det lyckades för dem att verkställa den sociala ämnesomsättningen i bytesform, så måste det uppstå ett oerhört tryck bakom sådana "värdeformer". Det är ett tryck av detta slag, som - även om det till en början bara sker sporadiskt - på grund av otillräckligheten i det blott enkla värdeuttrycket driver detta vidare, låter det övergå i det sammansatta uttrycket. Om man ser till dess uppbyggnad är det sammansatta uttrycket visserligen inte enkelt. Men det är däremot enkelt, om man ser till dess funktion. Vid ett första ögonkast kan man se vad som skiljer den "allmänna" formen (på sid. 57) från den "utvecklade" värdeformen (på sid. 54): Under det att varje vara i praktiken har ett flertal andra ekvivalentformer i den enklare formen, den "utvecklade värdeformen", så har alla varor en enda gemensam ekvivalentform i den mer komplexa formen, "den allmänna värdeformen". Sett från ekvivalentformens sida har formen (på sid. 57) således blivit enkel. Den för alla varor gemensamma ekvivalentformen är enkel. Det i början mångfaldiga uttrycket har bokstavligen förenklats. På uttrycksmaterialets sida går alltså utvecklingen i förenklingens riktning. På den sida, där den vara som är i relativ värdeform befinner sig, är den allmänna värdeformens struktur (sid. 57) komplex, sammansatt av många enkla former. Således är det i sig enklare inte också det som är funktionellt enklare. Undersökningen av den enklare byggnadsformen bringade det tryck i dagen - i gestalt av den enkla byggnadsformens funktionella svårighet - som driver den enklare formen att utvecklas till den komplexare formen.
Ännu en gång: Det tryck, som står bakom utvecklingen av värdeformerna - vilka samtidigt är varu- eller bytesformer - är det tryck, som står bakom utbytet; en socialt härledd form för förmedling av det som är nödvändigt för att leva. I kapitel 2, där bytesprocessen undersöks, återkommer Marx därför till den utvecklingsdynamik, som leder till penningens uppkomst (framförallt på sid. 75f). Formmotsägelserna, så som de sammanfattats i ekvivalentformens tre egendomligheter, gör sig här gällande som intressemotsättningar och funktionsproblem i bytespraxisen. Noga talat: de finner här sin motsvarighet på det konkreta och, eftersom det motsvarar verkligheten, komplexare bytesplanet. I bytet är formen sammansatt, d.v.s. varje ekvation innehåller också sin motekvation. Men detta innebär även att varje ting samtidigt får motsatta bestämningar i bytet. Samma vara är icke-bruksvärde för sin ägare och bruksvärde för sin icke-ägare. Därför vill varje ägare använda och se sin vara godkänd som - värde. Som värde vill han realisera den i en för honom godtycklig annan vara, vars bruksvärde tillfredsställer hans behov. Som värde skall hans egen vara gälla allmänt-samhälleligt; själv godkänner han dock endast den främmande vara, som tillfredsställer hans individuella behov. Detta resulterar i ett tryck alla mot alla, vilket måste leda till ett upphävande av den grundläggande situationen. Ty "en och samma process kan inte samtidigt för alla varuägare vara endast individuell och samtidigt endast allmänt samhällelig", (sid. 75) Det samhälleliga, alltså varans värdesida, måste därför - i motsättning till alla särskilda varor - göras självständigt och förkroppsligas i form av en allmän ekvivalent. Eller, som det heter på sid. 76:
"Det historiska utvidgandet och fördjupandet av utbytet utvecklar den motsättning mellan bruksvärde och värde, som finns latent i varans natur. Behovet, att åskådligt framställa denna motsättning för bytet, driver fram en självständig form av varuvärdet och vilar inte, förrän målet är slutgiltigt uppnått genom varans fördubbling i vara och pengar. I samma utsträckning som arbetsprodukterna förvandlas till varor, fullbordas därför omvandlingen från vara till pengar." Det drivande behovet, som inte vilar förrän varan blivit till en fast bärare av den allmänna ekvivalentens funktion, alltså blivit penningvara, är ingenting annat än det, som gör denna form nödvändig för att uttrycka en varas värde - detta utvecklades i början av värdeformens analys. Till att börja med, i den tillfälligt-sporadiska genetiska början, behövs det därför ännu inte någon från de bestämda bytesföremålen lösgjord, oavhängig, självständig värdeform.
"Nödvändigheten av denna form utvecklar sig med mångfalden och det ökande antalet av de varor, söm ingår i bytesprocessen. Problemet och medlen att lösa det uppkommer samtidigt." (sid. 77)
Det var nödvändigt att i så nära anslutning till texten som möjligt följa Marx' påvisande av värdeformens utvecklingslagar, eftersom förståelsen av detta sätt att förklara, är nödvändig för att förstå vad som menas med Kritik av den politiska ekonomin. Vi måste dock neka oss att här följa den fortsatta formutvecklingen. Det blir vars och ens självständiga uppgift att följa hur Marx efter en ingående analys av penningformen och dess funktioner, såväl som av de nya, genom denna form frambringade cirkulationsformerna V - P - V och P - V - P, till att börja med utvecklar kapitalbegreppet som formbegrepp o.s.v. För oss är det avgörande, att vi vid analysen av värdeformen har stött på ett förhållande mellan logiskt och historiskt, vars framställning och metodiska reflexion uppenbarligen ger oss nyckeln till den vetenskapliga uppbyggnaden i Kritiken av den politiska ekonomin.[1] - Men är det inte underligt, att nyckeln till uppbyggnaden av en enligt sitt anspråk genommaterialistisk vetenskap, som Kritiken av den politiska ekonomin, påträffas i en "formanalys"? Ur detta ger sig nästa fråga som måste behandlas: Hur motiveras möjligheten att en formlogisk, i denna innebörd formallogisk undersökning, kan frambringa insikten i en ekonomisk-social utvecklingslag? Denna fråga tvingar oss att problematisera begreppet för den ekonomiska formen, d.v.s. generalisera begreppet för värdets eller' värdeformens framträdelseform. Om det lyckas oss att härleda den ekonomiska formens begrepp, och därvid också härleda villkoret för möjligheten, att genom analys av värdeformen upptäcka den ekonomiska formens utvecklingslag, då har vi insett problemet för Kritiken av den politiska ekonomin och åtminstone i grova och allmänna drag sett lösningen på det.
För att undvika missförstånd, ännu några ord: Jag framställde utvecklingen av värdeformen i sin, i objektet, inneboende nödvändighet. Jag sa till exempel att "ett tillstånd, där varje vara trängs in i en form, som utesluter alla andra varor, måste upplösa sig självt", d.v.s. utveckla sig vidare. Men vederlägger inte en blick bakåt i historien detta nödvändighetspåstående som alldeles för allmänt? Är det inte så, att denna utveckling just inte alltid och överallts har skett på detta sätt? Är den inte - och i än högre grad värdets vidareutveckling till kapitalform - möjlig att hejda genom olika slags sociala och till och med naturliga (till exempel geografiska, klimatologiska o.s.v.) faktorer? Otvivelaktigt finns det en grund för denna invändning. Men den vederlägger inte påståendet att Marx här, i analysen av värdeformen, upptäckt en utvecklingsnödvändighet eller utvecklingslag. En lag upphävs inte av att motverkande orsaker modifierar eller tillbakatränger dess verkan. De faktiska historiska utvecklingarna är resultaten av en delvis avgjort heterogen verkan och motverkan. Här har vi bara framställt värdeformens utvecklingslag i en laboratorieliknande renodling. Det kan inte vara tal om att det någonstans i historien skulle finnas en dylik renodling. Det är alltså lämpligt att skilja mellan den historiska och den genetiska aspekten. Men det finns ingen annan väg att begripa historien än den som leder över utarbetandet av "rena" genetiska lagbundenheter. Också för historievetenskapen gäller, att dess begreppsliga insikter måste blottlägga den "inre byggnaden" i de förlopp som skall behandlas. Först måste alltid en "ren form" analyseras, för att de i verkligheten förekommande modifikationerna av samma form därefter själva skall kunna förstås. Därför kunde Engels säga, att det logiska endast kunde vara det från tillfälligheter renade historiska. Den upptäckt av Marx, som här skall behandlas, upphäver den för vår kunskap till en början oövervinnliga motsatsen mellan genetiskt och logiskt.
Det är alltså inte helt enkelt samhällsutvecklingens lag som upptäcks här, utan "bara" värdeformens eller varuformens. Men i den mån denna forms inneboende lagbundenhet tillbakatränger eventuellt motverkande krafter, och under sin utveckling (då den hämtar allt mer kraft ur den därmed förbundna utvecklingen av produktivkrafterna), i stigande grad bestämmer de samhälleliga förhållandena, tills värdets kapitalform slutligen blir samhälleligt härskande form - i den mån blir värdeformens utvecklingslag också samhällets utvecklingslag.
[1] jfr uppsatsen av Klaus Holzkamp i Das Argument, nr 84, 16:e årg. 1974; Till förhållandet mellan logiskt och historiskt/Den materialistiska dialektikens stridsfrågor (II)