Borgarklassens herravälde över arbetarklassen är ekonomiskt grundat genom ensamägandet av produktionsmedlen, utan vilka arbetaren inte kan förverkliga sin arbetskraft, alltså inte producera några livsmedel. Privatägandet av produktionsmedlen gör dessa - gentemot de som icke äger dem - till "samhälleliga ting", d.v.s. som ting får de en samhällelig makt och ekonomisk produktivitet.
Att det borgerliga klassamhället direkt grundas på och hålls i gång med ekonomiskt våld, genom trycket från nöden och genom blotta ting, uttrycks i herraväldet av det, som här i dessa föreläsningar, utarbetats som ekonomiska formbestämningar (i exemplet "den ekonomiska cellformen", d.v.s. varu- eller värdeformen). Vi hade kommit till den punkt, där Marx hänvisar till att det är de objektiva tankeformerna - de ur de ekonomiska formerna spontant framspringande gängse tankeformerna, vilka av sig själva reproduceras i medvetandet - som bildar den borgerliga ekonomins kategorier. Dessa kategorier har sedan länge delvis lånats av den klassiska ekonomin, från vardagslivet och utan vidare kritik. Avslutningsvis måste vi nu fråga oss vari egenarten i den marxska kritiken består. Vad innebär alltså Kritik av den politiska ekonomin, hur går den tillväga och vad nyttar den till? Här måste vi göra ett uppehåll och göra klart för oss, vad som egentligen är objektet för denna kritik.
Vad skulle "politisk ekonomi" hittills kunna innebära? Vid en första anblick verkar det som om begreppet måste förstås som en beteckning för teoretiska byggnader, vilka försöker att vetenskapligt framställa det ekonomiska skeendet i det borgerliga samhället. Men uppfattar man begreppen på detta sätt, blir det svårt att förena underrubriken i Kapitalet med dess innehåll och uppbyggnad. Underrubriken lyder som bekant Kritik av den politiska ekonomin. Skulle man förstå denna underrubrik endast som 'kritik av nationalekonomins läror', då skulle den annonsera ett innehåll, som Kapitalet i själva verket inte rymmer annat än i underordnad ställning. Ty i de tre första böckerna utvecklar Marx systematiskt den kapitalistiska produktionens hela process och hänvisar endast i nödfall - i utvikningar, om inte bara i fotnoter - till borgerliga ekonomers läror. Dessa fotnoter och utvikningar skulle emellertid ha kunnat utelämnats, utan att de tre böckernas uppbyggnad och objektiva kunskapsvärde skulle ha ändrats. Först i Kapitalets fjärde bok - vars råform avskiljt från Kapitalet och under titeln Teorier om mervärdet publicerades av Kautsky som ett självständigt verk - gör Marx tematiskt upp med den borgerliga ekonomiska teorin. Han kallar därför den fjärde boken för "den kritiska litteraturparaden" eller Kapitalets "litterärt-kritiska del". Det skulle således vara alltför inskränkt att uteslutande relatera begreppet politisk ekonomi, så som det fungerar i Kapitalets undertitel, till teorin.
För denna slutsats finns det ännu ett argument, nämligen att den politiska ekonomins kategorier ju närmast är reella kategorier, "objektiva tankeformer", och alltså ingenting som har framsprungit ur någon teoretikers hjärna; i enlighet med sin härkomst, är de ingenting annat än de "sedvanliga", ur detta bestämda sociala förhållande spontant framspringande tankeformerna.
Visserligen utgör dessa kategorier ensamma ännu inte någon vetenskap. Låt oss se efter vad Marx säger om den klassiska ekonomin (fotnot 32, sid. 71): "Jag vill en gång för alla påpeka, att jag med klassisk politisk ekonomi menar all ekonomi efter William Petty, vilken utforskar de borgerliga produktionsförhållandenas inre sammanhang, detta i motsats till vulgärekonomin, som endast rör sig på företeelsernas yta för att söka en plausibel förklaring på de så att säga grövsta fenomenen, samtidigt som man ideligen tuggar om det material som den vetenskapliga ekonomin för länge sedan har levererat färdigt, och serverar det för borgerligt husbehov." Det vi hittills sagt för att bestämma den politiska ekonomin som vetenskap var tydligen alltför kortfattat. Vad sysslar den då med? Enligt Marx kännetecknas den klassiska politiska ekonomin av att den, utgående från det kapitalistiska samhällets "objektiva tankeformer", alltså från varuformen, penningformen, kapitalformen, löneformen, jordränteformen, penningränteformen o.s.v., gör ett försök att i dessa, ur den empiriska verkligheten avlästa kategorierna, finna ett lagbundet sammanhang och begreppsligt innefatta detta. Under detta arbete, som var ett verk av generationer vetenskapsmän, stötte den borgerliga vetenskapen i någon mån på det inre sammanhanget, den inre byggnaden i det borgerliga samhället.
Om man i dag skulle göra en motsvarande rundfråga bland "vänsterstudenter", så skulle man med all sannolikhet finna, att många av de kunskaper som tros härröra från Marx, i själva verket långt före Marx vunnits av den borgerliga vetenskapen. Detta gäller särskilt insikten i den substans, till vilken värden av de mest olikartade former kan återföras. Arbetsvärdeteorin är i lika hög grad en produkt av den klassiska borgerliga ekonomin som uppfattningen av mervärdet som den "allmänna kategorin - från vilken den egentliga profiten och jordräntan endast är förgreningar" (MEW 26.1, sid. 53) - om också med den avgörande inskränkningen, att "den inte har skiljt mellan mervärdet som sådant som en egen kategori, och de särskilda former det får i profit och jordränta". Följande måste vi i alla fall komma ihåg: "Den klassiska ekonomin har den stora förtjänsten att den har upplöst det bedrägliga sken, denna illusion, denna självständighet och förstelning av rikedomens olika samhälleliga element i deras förhållande till varandra ..." (tredje boken, sid. 735).
Men vari ligger då det specifika i den marxska kritiken, när så många fundamentala upptäckter redan gjorts av de klassiska borgerliga ekonomerna? Om man undersöker hur Marx använder begreppet kritik av den politiska ekonomin studsar man ännu mer, ty han behåller det inte uteslutande som en beteckning för sitt eget verk. Till exempel skiljer han i Adam Smiths verk mellan två slag av teorier. Den ena består i att "det samband som skenbart är givet i konkurrensens företeelser och som alltså framträder för den ovetenskaplige iakttagaren ... detta samband beskriver han endast, han katalogiserar det, berättar om det och för in det under schematiserande begreppsbestämningar ..." (MEW 26.2, sid. 162). I själva verket gällde det ju också till en början, att vid analysen av det borgerliga samhället "dels först beskriva dess ytligt framträdande livsformer ... och dels hitta en nomenklatur för dessa företeelser och deras motsvarande förståndsbegrepp, att alltså reproducera dem i språket och tankeprocessen". (ibid.)
Det andra slag av teori Marx påträffar hos A. Smith, är helt annorlunda än den första. Ty i den är inte Smith tillfreds med kategorierna, så som de framträder i färdigt skick, utan han försöker blotta deras inre sammanhang. - Till och med Ricardo, Smith-skolans fullbordare, beröms högeligen av Marx för att han ropar ett energiskt stopp! åt Smith-efterföljarnas hittills slentrianmässiga vetenskap. Ricardo kräver av nationalekonomin, att den skall framställa "hela det borgerliga ekonomiska systemet, som om det var underkastat en grundlag", och går själv faktiskt tillväga på så sätt (vilket Marx intygar), att han "ur företeelsernas skingring och mångfald i koncentrat drar fram kvintessensen av dem" (MEW 26.2, sid. 166). Bestämningen av värdet genom arbete är grundlag och kvintessens hos Ricardo. I hans verks viktigaste delar "konfronteras de utvecklade borgerliga produktionsförhållandena, alltså även den politiska ekonomins utvecklade kategorier, med deras princip, värdebestämningen, och de ställs till svars för i hur hög grad de direkt motsvarar denna princip, eller hur det förhåller sig med de skenbara avvikelserna ...". (ibid.) Och nu går Marx så långt, att han kallar denna prestation av Ricardo för "hans kritik av den hittillsvarande politiska ekonomin" (ibid.). - Å andra sidan levererar Marx en skarp kritik av Ricardos teoretiska halvmesyrer.
Gränsen mellan kritik och icke-kritik löper alltså inte överallt så entydigt mellan Marx och de klassiska borgerliga ekonomerna, som det kanske verkade vid en första blick. Men vad består nu, vetenskapshistoriskt, den gräns av, som de borgerliga ekonomerna inte kunde överskrida? Om Ricardos lärjungar säger Marx (sid. 450): "Dessa borgerliga ekonomer hade i själva verket en riktig instinkt, ty de insåg att det är farligt att alltför ingående fördjupa sig i det brännande problemet om mervärdets uppkomst." Varför är då det så farligt? Och måste det inte utifrån vetenskapsmannens synpunkt vara likgiltigt om man är "borgare" eller inte? Det måste ju räcka att man är vetenskapsman, att man tillräckligt reservationslöst vill utforska det kapitalistiska samhällets verklighet. Säkert. Men den som på allvar är med på forskningens reservationslöshet, han kommer att i fullföljandet av "det brännande problemet om mervärdets uppkomst", stöta på den farliga "hemligheten", att det borgerliga samhällets grundläggande förhållande är kapitalistklassens utsugande av arbetarklassen. Att offentliggöra denna hemlighet - eller också bara offentliggöra vetskapen om den, vilket skulle kunna leda till kunskap om klassförhållandet - upplevs som upprorisk agitation av företrädarna för de genom utsugningen profiterande klasserna och skikten: särskilt farligt blir det i den stund, då kunskapen om den utsugande karaktären i denna skenbart bytesrättvisa socialordning, hotar ge skäl för de utsugnas krav på att förfoga över sina egna produkter.
Klasskampens historia ger alltså svaret på frågan om den politiska ekonomins begränsning i det borgerliga samhället. Blottandet av den kapitalistiska ekonomins "inre sammanhang" - alltså det som ännu var ett självständigt program för Ricardos vetenskapliga ambitioner - blir kritiskt, i den mån en organiserad arbetarrörelse uppträder, en arbetarrörelse som tillägnar sig vetenskapens resultat och grundar sina krav på dem.
I förordet till Kapitalets första upplaga (sid. 5), nämner Marx vetenskapens begränsning genom privategendomen vid namn:
"På den politiska ekonomins område möter den fria vetenskapliga forskningen inte bara samma fiender som på alla andra områden. Den egenartade naturen hos det ämne den behandlar frammanar och mobiliserar emot den de häftigaste, mest småaktiga och hatiska lidelserna i ett människobröst: privatintressets furier. Den engelska högkyrkan t.ex. förlåter hellre ett angrepp på 38 av sina 39 trosartiklar än ett angrepp på en trettioniondedel av sina penninginkomster. Nu för tiden är ateismen en culpa levis /en obetydlig synd/, jämfört med kritiken av nedärvda egendomsförhållanden."
Därmed stöter vetenskapen i det borgerliga samhället mot en skranka som inte framgår ur den som vetenskap, och som åtskilliga borgerliga vetenskapsmän har ränt huvudet i. Vetenskapen inskränks i den mån dess företrädare förblir fångna i det borgerliga klassintresset och underordnar vetenskapen sitt privatintresse, eller i den mån de med direkt eller indirekt tvång hålls kvar inom dessa skrankor. Närhelst den borgerlige vetenskapsmannen råkar in i denna konflikt, står han inför avgörandet, om han skall hålla fast vid sin vetenskaplighet eller vid sin klasståndpunkt. I den mån han är finansiellt beroende kommer han ständigt att lida avbräck i sitt yrkesmässiga framåtträngande eller vara hotad av någon form av "yrkesförbud". I själva verket blev redan Ricardo brännmärkt som agitator, demagogisk revoltör och ideolog, och det fastän han var en lidelsefull anhängare av kapitalismen - även om bara av en till den mest produktiva samhällsordning stiliserade kapitalism.
Denna den borgerliga vetenskapens skranka måste härledas ur klassmotsättningen och dess utveckling, och alltså inte ur t.ex. någon mystisk kvalitet av borgerlighet. Historiskt sett och som vetenskap betraktad, tar den borgerliga vetenskapen till en början ett oerhört steg framåt i utforskandet av kapitalismen. Dess uppgift är att kasta ljus över "det falska skenet", att blotta sammanhangen i det omedelbart självständiga och sammanhangslöst framträdande. Den borgerliga vetenskapens företrädare ryggar tillbaka när fortsättandet på denna väg leder dem in i konflikter med utomvetenskapliga inkomstintressen, eller när vetenskapsmannen för att förklara de "objektiva tankeformerna" måste se det borgerliga samhällets historiska gränser i vitögat. I ökande grad träder så vulgärekonomin i den klassiska ekonomins ställe - vilket kan iakttas mycket tydligt sedan framför allt 1848. På vulgärekonomins träd växer det med tiden också fram specialiserade grenar, som försöker att tolka bestämda sammanhang matematiskt, men helt avstår från att teoretiskt förklara det totala sammanhanget.
Det är tydligen inte så lätt att gentemot den klassiska ekonomin hålla fast det specifika i Kritiken av den politiska ekonomin. Vad är egentligen det specifikt kritiska i Marx' teori? Till det hör i varje fall, att han inte ryggar tillbaka inför kampen med "privatintressets furier". Men därmed har vi endast nämnt en förutsättning; det vetenskapliga utförandet återstår att karaktärisera. Utifrån allt det som hittills utvecklats, kan vi nu utan större svårigheter sammanfatta den vetenskapsteoretiska och metodologiska innebörden av kritik. Till att börja med säger jag vad det inte är, och vad man ofta tror att det är: Kritik innebär här på intet vis moralisk kritik, eller någon godtycklig, utifrån kommande kritik. Så mycket borde vara klart hittills. Kritik innebär här inte ens huvudsakligen ideologikritik, inte heller demystifikation eller "tolkningsvetenskap", vilket många uppfattar det som. Ty det handlar här inte på långt när bara om kritiserandet av ett felaktigt medvetande, till förmån för ett riktigt medvetande, vad som nu kan menas med det. Kritik innebär heller inte bara kunskapskritik av bestämda "företeelser" och heller inte kritiserande av bestämda läror om dessa företeelsers väsen. Utan Kritiken av den politiska ekonomin är grundvetenskap i den dubbla meningen, att den begriper såväl den samhälleliga realiteten med dess huvudsakliga "företeelser" i deras uppkomst, "inre byggnad" och "liv", som att den samtidigt med det även härleder dess objektiva tankeformer. Den utvecklar alltså inte bara objektet ända från dess begynnelse och förklarar - utifrån analysen av dess form- och funktionslagar - i efterhand dess genes. Utan ur objektets genetiska utveckling sluter den sig även till dess logiska uppbyggnad. I och med det utvecklar och analyserar den också de former i vilka vi blir medvetna om detta objekt. Dess bidrag till analysen av förhållandet mellan varande och medvetande, kommer att utgöra objektet för en egen undersökning, som ansluter till denna föreläsning.
I förbindelsen mellan den logiska analysen och den genetiska utvecklingen hos objektet ser redan en mycket tidig skrift av Marx den nödvändiga vägen för kritiken. Det gäller hans utkast till en kritik av Hegels statsrätt från sommaren 1843. Marx vänder sig där mot en "dogmatisk kritik, som kämpar med sitt objekt, ungefär på samma sätt som man tidigare avvärjde dogmen om den heliga treenigheten p.g.a. motsägelsen mellan ett och tre", alltså genom utifrån kommande avfärdiganden, som observerar objektets yta, konstaterar ytligt avläsbara motsägelser och sedan förklarar objektet för dömt. En hållbar vetenskaplig kritik måste gå tillväga på ett annat sätt.
"Den sanna kritiken däremot visar den inre uppkomsten av den heliga treenigheten i den mänskliga hjärnan. Den beskriver dess födelse. På samma sätt visar den sant filosofiska kritiken av den nuvarande statsförfattningen inte bara upp motsägelser som bestående, utan den förklarar också dessa motsägelser, begriper deras uppkomst, deras nödvändighet. Den griper dem i deras egenartade betydelse. Men detta begripande består inte, som Hegel menar, i att överallt igenkänna det logiska begreppets bestämningar, utan det består i att gripa det egenartade objektets egenartade logik." (MEW 1, sid. 296)
Har inte detta program förverkligats, och därigenom också klargjorts som program, i Kritiken av den politiska ekonomin? Kritik betyder alltså inte - åtminstone inte bara - ett klandrande av felen i en politisk-ekonomisk teori. Utan den innebär - för att nu avskaffa ett begrepp om kritik, så som den klassiska borgerliga filosofin har utvecklat det: Att uppfatta objektet utifrån dess konstitution, utifrån det verkliga produktionsförloppet, - och då det verkliga objektet och inte bara dess "framträdelse". Tillsammans med objektet, och utifrån dess konstitution, förstås även mänskligheten, som praktiskt-samhälleligt relaterar, manifesterar och utvecklar sig i dess olika former. Samtidigt med objektets "nödvändighet" utvecklas således även dess "spontana tänkbarhet".
Kritik av den politiska ekonomin innebär alltså härledning och utveckling av det borgerliga samhällets ekonomiska former och orsakssammanhang. Låt oss nu för "femtielfte" gången förvissa oss om detta! Hur utvecklar den sitt objekt? Vid slutet av vår undersökning av första kapitlet kan vi säga (även om det är starkt förenklat, eftersom många av de mer komplicerade frågor, som måste besvaras om den totala uppbyggnaden, här ännu är utelämnade): Kritiken av den politiska ekonomin utvecklar sitt objekt på följande sätt; den börjar med det som är logiskt-elementärt, det enklaste som samtidigt är det genetiskt första. Ur detta det enklastes uppdelning utarbetar den den lagbundenhet - lagbundenhet eftersom den är praktisk nödvändighet - enligt vilken detta mest enkla vidareutvecklas till sammansatta former. Denna kritik är det successiva uppåtstigandet från det i början allra mest enkla till det sammansatta; från det abstrakt-allmänna till det konkret-särskilda. Som det borgerliga samhällets allmänna grundform kvarstår nu, under abstraktion av alla särskilda former, arbetsproduktens varuform och arbetets form som värdebildande arbete. Det Kritiken av den politiska ekonomin åstadkommer genom det utvecklande uppåtstigandet från det mest enkla till det sammansatta, är just den fullständiga härledningen av värdets alla former. Från varan stiger den ned till det varuproducerande arbetet; därefter utvecklar den ur den enklaste värdeformen formerna pengar och kapital, och från kapitalformen stiger den ned till det kapitalistiskt varuproducerande arbetets abstrakt-allmänna form, vilken i huvudsak är mervärdeproducerande arbete, ty värdetillväxt är det enda mål som bestämmer kapitalisten att anställa lönearbetare. Från denna fortfarande helt abstrakta men grundläggande, för alla konkreta särskildheter gemensamma form på det mervärdeproducerande arbetet, stiger kritiken upp, dels genetiskt och dels strukturanalytiskt, "arkitektoniskt". På vägen kommer den hela tiden tillbaka till enskilda fenomen i vårt vardagsliv, men alltid med inriktning på det sammanhang som innefattar dem. Vid slutet av denna rekonstruktion i tankarna förstår den detta sammanhang som ett sammanhang mellan de empiriska kategorier som vårt samhälle lever i (vilkas grundformel uttrycks av "treenigheten" mellan jord-jordränta, kapital-ränta och arbete-lön).
Just detta uppåtstigande från den till en början enbart utvecklade, empiriskt alls inte givna abstrakt-allmänna formen på mervärdet, upp till de ägande klassernas särskilda inkomstformer, ja just detta är det som principiellt skiljer Marx' kritik från all hittillsvarande politisk ekonomi. Denna skillnad uttalas i ett motto som står framför Teorier om mervärdet:
"Samtliga ekonomer delar det felet, att de inte betraktar mervärdet uteslutande som sådant, utan att de betraktar det i de särskilda formerna profit och ränta. Vilka nödvändiga teoretiska villfarelser som måste framgå ur detta kommer att visa sig i kapitel 3, där den mycket förvandlade form, som mervärdet antar som profit, analyseras" (MEW 26.1, sid. 6).
Om man frågar varför "samtliga ekonomer" före Marx har gått denna felaktiga väg och varför det blev möjligt för Marx att upptäcka den väg som leder vidare, så blir det tydligt, att jag, i min skärskådan av de skrankor "privatintressets furier" reser upp, tillfälligtvis inte gav akt på en avgörande gräns mellan Marx' kritik och all hittillsvarande politisk ekonomi. "Kritiken av all hittillsvarande politik ekonomi", vilken Marx erkännsamt konstaterar i Ricardos verk, hänför sig endast till arbetsvärdelärans innehållsliga grundval. Den grundlag, som alla framträdelser av den klassiska ekonomin skulle underkastas, var just denna lag om värdets bestämning genom arbete. Via analysen och utvecklandet av värdeformerna - fr.a. kapitalformen och arbetskraftens varuform - och det av dessa värdeformer "form-bestämda" arbetet, finner Marx i Kapitalet ingången till det rena mervärdebegreppet. Analysen av de ekonomiska formerna - och då fr.a. av värdeformen såsom den mest abstrakta och allmänna formen - bildar det specifika i Marx' kritik. (Därför är också analysen av värdeformen objekt för denna introduktionsföreläsning).
Men motsäger inte detta den tidigare citerade meningen av Marx, att det var hans upptäckt av det varuproducerande arbetets dubbelkaraktär, som skulle utgöra den avgörande "kärnpunkten"? På ett annat ställe understryker han, att "den kritiska metodens hela hemlighet" ligger i analysen av det varuproducerande arbetets dubbelkaraktär. Även mot slutet av första kapitlet, i fotnot 31, avgränsar han på ett motsvarande sätt sin kritik från den hittillsvarande politiska ekonomin:
"Vad beträffar värdet över huvud, så skiljer den klassiska politiska ekonomin ingenstans uttryckligen och klart medvetet mellan arbetet, som det framställs i sin produkts värde, och samma arbete, som det framställs i sin produkts bruksvärde. Naturligtvis gör den en faktisk åtskillnad då den ena gången betraktar arbetet kvantitativt och andra gången kvalitativt. Men dessa ekonomer kan inte tänka sig, att om man gör en rent kvantitativ skillnad mellan arbetena, så förutsätter man deras kvalitativa enhet eller likhet, alltså deras reduktion till abstrakt mänskligt arbete" (sid. 69f).
Man får dock inte rycka isär värdets formanalys och analysen av det varuproducerande arbetets dubbelkaraktär. Det räcker att fråga sig vad som gör formanalysen möjlig, och varför den är nödvändig, för att på ett slående sätt inse detta. Införandet av begreppet arbetets dubbelkaraktär grundar sig närmast på analysen av varans båda bestämningar. Ur det begreppsliga utförandet av bytesvärdesbestämningens uppfyllande och fr.a. genom iakttagelsen, att bytesvärdets realiserande förutsätter bruksvärdets abstraktion, kom Marx fram till residuumet, d.v.s. förkroppsligat abstrakt mänskligt arbete. Därpå kunde han i ren form utarbeta det varuproducerande arbetets båda bestämningar. I den därefter återupptagna analysen av värdeformen går Marx tillbaka till varans dubbelkaraktär och dubbelkaraktären i det arbete som producerar den, för att noggrant innefatta ekvivalentformens motsägelsefulla egendomligheter. Genom en formanalys, som vi här inte kan gå djupare in på, påvisar han, ur ekvivalentformerns begrepp, den fortsatta utvecklingen via penningformen till kapitalformen. För att begripa hur kapitalformen kan bli normalform, måste varan arbetskraft vara begripen, vilket i sin tur är möjligt genom att kunskaperna om varans dubbelbestämning används. Fr.a. analysen av den kapitalistiska produktionsprocessens dubbelbestämning byggs på ett avgörande sätt upp på insikten i arbetets dubbelkaraktär. Och vad beror här av detta? Inget mindre än det nya, för analysen av kapitalismen centrala formbegreppet mervärde. Ur analysen av de olika praktiska möjligheterna att påverka mervärdets storlek vinner Marx samtidigt - i och med att han skiljer mellan det absoluta och det relativa mervärdet - insikten i den kapitalistiska produktionens viktigaste lagar och utvecklingsstadier o.s.v.
Analysen av varuformen och reduktionen av det varuproducerande arbetet till abstrakt mänskligt arbete samverkar alltså oupplösligt. På deras enhet bygger ett tillvägagångssätt, som är omvänt i förhållande till den klassiska ekonomins tillvägagångssätt. Dess storhet bestod i reduktionen eller analysen (alltså i det återförande upplösandet) av alla värdeformer till deras gemensamma värdesubstans, visserligen dock utan att i ren form utarbeta denna. Den klassiska ekonomins storhet ses därför av Marx också som den andra sidan av dess inskränkthet, dess "brutala intresse för det empiriskt föreliggande stoffet" (jämför i MEW 26.1, sid. 63). - Själv utgår Marx däremot från produktionen av mervärdet (efter att ha analyserat värdets form och det värdebildande arbetet och efter att ha vunnit värdets mest abstrakta och allmänna kategorier), och följer de huvudsakliga förvandlingar (metamorfoser, formväxlingar), som mervärdet genomgår.
Vid slutet av första kapitlet talar Marx om sin kritiks egenart och den hittillsvarande ekonomins principiella begränsning:
"Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens ställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framställs i värdet och arbetets tidsmängd framställs i arbetsproduktens värdestorlek" (sid. 69f).
Och i fotnot 32 (sid. 70f), som jag redan har citerat en del av, heter det i omedelbar anslutning till detta:
"Det är ett kardinalfel hos de klassiska politiska ekonomerna, att de aldrig har lyckats att ur sin analys av varan och speciellt ur varans värde härleda den värdeform, som gör varan till just bytesvärde. Det är just deras bästa representanter, som A Smith och Ricardo, vilka behandlar värdeformen som någonting helt likgiltigt eller som främmande för varans egen natur. Orsaken ligger inte endast däri, att analysen av värdestorleken helt har absorberat deras uppmärksamhet. Den ligger djupare. Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmänna formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett särskilt slags samhällelig produktion. Om man betraktar varuformen som den samhälleliga produktions eviga naturform, så förbiser man med nödvändighet det specifika i värdeformen alltså även det specifika i varuformen, vidare utvecklat i penningformen, i kapitalformen o.s.v. Man finner därför de mest skiftande och motsägelsefulla idéer om pengar, d.v.s. den allmänna ekvivalentens slutgiltiga gestalt, och detta hos ekonomer som är helt överens om att mäta värdemängden genom arbetstidens längd."
Att uppmärksamt undersöka värdets form innebär att begripa den som en reflex av en, historiskt sett, "särskild slags samhällelig produktion", d.v.s. som praxisform för en särskild samhällsform. Värdeformerna, vilka i det utvecklade borgerliga samhället äger "en ställning som samhällslivets naturformer" (sid. 65f), uppfattas utifrån sitt ursprung i särskilda förhållanden och utifrån att de utvecklar sig på ett bestämt sätt. Med formen historiseras samhällsformen. Formens utvecklingslag blir till samhällsformens utvecklingslag och därigenom kan samhällsformens transitoriska natur förstås. Kritik innebär här alltså även att påvisa en samhällsforms historiska karaktär, en samhällsform som vi spontant lär känna respektive uppleva som naturform. Därmed står Kritiken av den politiska ekonomin i skarp motsättning till den klassiska politiska ekonomin - för att nu inte tala om den nyare vulgärekonomin. "Formler, som bär kännetecknet att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet, som det produktiva arbetet självt" (sid. 70). Kritik innebär att upptäcka det objektivt förvända i denna samhällsformation, genom att analysera dess inre byggnad.
Om kritik innebär kritiserande av bestämda medvetandeformer som "förvända", så skall alltså detta begrepp "förvänd" förstås lika dubbeltydigt - med vikt på handfast-reell betydelse - som t.ex. begreppen expropriation eller alienation. Som begrepp för "den objektiva förvändelsen" griper det en objektiv struktur. Genom att enbart uppfatta de inre, de verkliga (eftersom de är verkande) sammanhangen i samhället, träder samhällets "förvändhet" i dagen. Nu känns dess omvälvande angeläget. Ty det omedvetna sätt på vilket de samhälleliga sammanhangen åstadkommits, passar dåligt ihop med medvetandeblivandet om dem. Varför inte medvetet göra det medvetande-gjorda? Det kommer att bli svårt att hitta ett förnuftigt avfärdande svar på denna enkla fråga. Den karaktäriserar ju också det ljus, som det blotta uppfattandet av de samhälleliga förhållandena utifrån deras logiska och genetiska konstitution, alltid måste utsättas för.
Det är alltså just enheten mellan logisk analys och genetisk utveckling, som i grund och botten utgör det specifika i Kritiken av den politiska ekonomin. Hur storartade prestationerna av en Smith eller en Ricardo än är, så inskränks det storartade till att de framträdande kategorierna återförs på sitt gemensamma innehåll. Marx går tillväga på rakt motsatt sätt. Han reducerar inte bara, utan han utvecklar framför allt, han återför inte bara, utan han härleder framför allt. Denna den utvecklande härledningens metod har ett handgripligt materialistisk, revolutionär innebörd. Den frambringar den logiska och genetiska härledningen av de givna formerna - fr.a. de tre fundamentala formerna lön, ränta och jordränta, "den trinitariska formeln" (jämför kapitel 48 i tredje boken). Genom att Marx härleder dessa ur ägande- och bytesförhållandena och ur produktionen av värde och mervärde, och särskilt genom att han härleder de konkret-särskilda och empiriska begreppen, såsom ränta, företagarvinst och jordränta, ur det abstrakt-allmänna och inte omedelbart empiriska mervärdebegreppet - genom att han gör detta avbildar han ju ingenting annat än det faktiska förloppet. Ty man kan förstå denna härledning som en "ren" logisk återspegling av det som faktiskt också sker i samhället. Denna härledning är ju inget påhitt av teoretikern, utan den är något som dagligen sker på nytt - visserligen skulle man i vardagslag kanske snarare kalla det att "förgrena" eller "uppdela" - på samma sätt som Marx ju också betecknar profit och jordränta som mervärdets "förgreningar" (på ett i början av denna föreläsning citerat ställe). Varje dag förgrenas merprodukten på nytt och avleds i de och de kanalerna, visserligen inte godtyckligt, utan genom själva de ekonomiska formbestämningarnas verksamhet. Härledningens metod har alltså inte sitt ursprung i någon evig logisk idé, och inte heller i någon matematisk eller geometrisk urform för allt varande, utan den är endast en konkretisering av det materialistiska kravet, att i teorin använda all energi på att rätt återspegla den faktiska processen, stoffets liv (som det heter i efterskriften till andra upplagan, s 13). Om alltså härledningen av kategorierna är en så central landvinning av Kritiken av den politiska ekonomin, i motsats till den enbart borgerliga politiska ekonomin, då innebär denna härledning just ingenting annat än att den väg, som merprodukten följer i realiteten, den avbildas också begreppsligt i teorin, länk för länk, i gestalt av en logisk utveckling. Den teoretiska härledningen återspeglar den faktiska ekonomiska härledningen av inkomsterna för produktionsmedlens ägare, inkomsterna av arbetarklassens produkt, d.v.s. den exproprierande förgreningen av merprodukten, fixerad i de olika ekonomiska kategorierna ränta, företagarvinst, jordränta o.s.v.
Kritikkaraktären i Kritiken av den politiska ekonomin kommer vi i huvudsak att ha begripit, när vi ser att (och hur) det lyckas för Marx att uppnå "det yttersta syftet" med sitt verk, nämligen att "avslöja det moderna samhällets rörelselag" (sid. 5); och då inte bara som dess funktionslag i utvecklat tillstånd, utan som den lag enligt vilken det moderna samhället har utvecklats ur den enklaste formen: detta samhälles utvecklingslag. Men denna upptäckt är i själva verket den vetenskapshistoriskt centrala upptäckten; d.v.s. den kärna som i enlighet med sitt anspråk kan överföras på alla områden av det som kallas dialektisk materialism.
Men går inte dessa påståenden ut på att av Kritiken av den politiska ekonomin göra en positiv, eller, som man kan misstänka, t.o.m. "positivistisk" vetenskap? Hur avgränsar sig denna uppfattning av kritik från en ren funktionskunskap om kapitalismen eller, gärna för mig, en utvecklingslära? Det som här framförs som en retorisk invändning har länge bestämt uppfattningarna inom t.ex. den "kritiska teorin" och inom vissa strömningar av en s.k. kritisk marxism, och därmed har det under en lång tid gjort intryck.[1]
Denna teori är inte "positivistisk"[2], för det första för att den begriper sitt objekts "födelseakt" i realiteten, och för det andra för att denna insikt i genesen vilar på analysen av de ekonomiska formbestämningarna. I den mån dessa värdeformer är specifika för kapitalismens samhällsformation kommer, från första början, denna formations historiskt transitoriska karaktär i sikte. I "det moderna samhällets rörelselag" - som vunnits genom att formanalysen förbundits med den genetiska utvecklingen - innefattas samtidigt den lag, enligt vilken denna formation måste upphävas och uppgå i nästa högre formation. Logiskt-konsekvent med detta, sker i Kapitalets första bok en framstöt mot denna gräns (i den sista avdelningen om ackumulationen). Vi bläddrar fram till slutet av 24:e kapitlet (sid. 669ff). Det är genom "spelet mellan den kapitalistiska produktionens inre lagar" (jämför sid. 670), som denna formation "med en naturlags nödvändighet" (sid. 671) frambringar "sin egen negation". Hur mycket starkare är inte denna negation, än den enbart subjektivt-andliga negationen från någon - även om det är från någon total, någon som opererar med en tanke om det "helt annorlunda" - kritisk reservation gentemot de givna förhållandena!
I enlighet med Marx' uppfattning får positiv vetenskap och kritik därför inte bilda någon motsats. I efterskriften till andra upplagan (på sid. 14) förklarar Marx detta inre sammanhang mellan positivitet och negativitet, som fundamentalt för dialektiken och dess kritiskt-revolutionära betydelse:
"I sin mystifierade form blev dialektiken en tysk modesak, emedan den såg ut att glorifiera det bestående. I sin rationella gestalt är den för borgerligheten och dess doktrinära förespråkare anstötlig och avskyvärd, emedan den i den positiva förståelsen av det bestående samtidigt innesluter förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång, samt vidare att den uppfattar varje tillbliven form i sin rörelses förlopp, alltså också uppfattar dess förgängliga sida, och inte låter sig imponera av något, emedan den till sitt väsen är kritisk och revolutionär."
Vad detta konkret innebär: att uppfatta varje tillbliven form i sin rörelses förlopp, det måste nu stå klart för oss, d.v.s. efter att vi undersökt analysen av värdeformen och dess betydelse för Kritiken av den politiska ekonomin, och dennas vetenskapliga uppbyggnad.
Med en tillbakablick på de första föreläsningarna i denna serie kan vi nu besvara frågan, om Kapitalets början uppfyller de allmänna kraven. I varan och bytet tas något till utgångstema, något som "var och en vet, även om han inte vet något annat"; några särskilda förkunskaper förutsätts alltså inte. Utan att utvecklingens tråd någonsin går av, utvecklas successivt ur detta vardagliga utgångsvetande de vetenskapliga begreppen i Kritiken av den politiska ekonomin - på ett sådant sätt att utgångsvetande och tankeverksamhetens ansträngning är tillräcklig utrustning, för att man utan att tappa kontrollen skall kunna följa med på vägen. Detta är möjligt, därför att med värdeformen läggs ett objekt till grund för den första undersökningen, vilket i själva verket även är "konstituerande element" för det borgerliga samhällets mest komplexa ekonomiska former. Samtidigt representerar detta objekt det genetiskt första, ur vilket allt sammansatt sedan har utvecklats. Utan att det blev nödvändigt att följa andra än vissa illustrativa historiska skeenden (och under abstraktion av allt ickeekonomiskt), utarbetades i ren form de av de ekonomiska formernas logik - och av dynamiken av det som rör sig i dessa former -, bestämda lagbundenheterna i den historiska utvecklingen. Dessa lagbundenheter utgör samtidigt den princip, som - precis på samma sätt som i den faktiska historiska utvecklingen - driver framställningens teoretiska utveckling framåt.
I denna bemärkelse innebär Kritik av den politiska ekonomin: Att i efterhand, i abstrakt begreppslig form, utföra det borgerliga samhällets faktiska utvecklingsprocess, att därigenom påminna om de speciella ekonomiska formbestämningarnas genes, och att samtidigt påminna om de ur dessa formbestämningar spontant framspringande gängse tankeformerna. Alla dessa former härleds ur den mänskliga praxisen. Därför är det möjligt att börja vid en "trivialitet", där varje medlem i det borgerliga samhället kan infinna sig utan annat "bagage" än sitt vardagliga allmänvetande.
Ty den mest enkla och samtidigt elementära formen i det borgerliga samhället, bytesformen, uppstår hela tiden på nytt i de vardagliga relationerna - även om bara som ett flyktigt randfenomen; ungefär som 'barnsliga' beteenden även hos vuxna. De mer utvecklade formerna däremot, som är logiskt sammansatta, uppstår inte omedelbart ur den vardagliga praxisen. Genom den teoretiska "utvecklingen" förmedlas de dock via den enklaste formen, ur vilken de ju också i realiteten har utvecklats. Genom att Marx' analys behandlar de ekonomiska formerna som sociala praxisformer, blottar han i deras motsägelser den drivande kraft, som driver utvecklingen framåt.
Genom de ekonomiska formerna stöter Kritiken av den politiska ekonomin igenom till de samhälleliga förhållanden, som rör sig i dessa. Därför kan den överallt upptäcka och förklara de intressemotsättningar och formmotsägelser, som driver utvecklingen framåt. Å ena sidan återför den därigenom alla självständiggjorda, frigjorda former till den grundläggande klassmotsättningen, och å andra sidan påvisar den det borgerliga samhällets historiska karaktär och därmed dess förgänglighet. Att på detta sätt analysera de ekonomiska formerna innebär att frigöra sig från den av sig själv, omedvetet, uppkomna borgerliga samhällsformationen, att bereda väg för en medvetet konstituerad samhällsformation.
"I den mån en sådan kritik överhuvud företräder en klass", heter det i efterskriften till Kapitalets andra upplaga (sid. 10), "kan den endast representera den klass, vars historiska uppgift det är att revolutionera det kapitalistiska produktionssättet och slutligen avskaffa klasserna - proletariatet". Lägg märke till formuleringen "i den mån den överhuvud företräder en klass", och akta er för den meningen, att enbart företrädandet för en klass ersätter det oerhörda arbete, som en Marx har måst lägga ned. Visserligen är arbetarklassens ståndpunkt den enda ståndpunkt, utifrån vilken det inte längre finns några "farliga" socialekonomiska hemligheter. I enlighet med sin möjlighet kan vetenskapen först nu oinskränkt "komma till sig själv", d.v.s. då den kommer till arbetarklassen. Men klasståndpunkten kan fördenskull inte på länge än liknas vid de vises sten, och inte heller här finns det någon automatik för en riktig vetenskap: utifrån denna ståndpunkt ställs bara desto större krav på vetenskapsmannen, att anstränga sina krafter.
[1] Med kritisk teori förstås den socialfilosofiska riktning (också känd under namnet "Frankfurtskolan"), som företräds av M. Horkheimer, Th. W. Adorno och H. Marcuse. Horkheimers och Adornos elever har vidareutvecklat den kritiska teorin i olika riktningar; den mest bekante av dem är J. Habermas. I denna elevgenerations Kapital-tolkning spelar fr.a. H. G. Backhaus (Värdeformens dialektik) och H. Reichelt (Till den logiska strukturen hos K. Marx' kapitalbegrepp) en roll - vid sidan av A. Schmidts avhandling om Naturbegreppet i Karl Marx lära. För Reichelt är slutmålet med Kapitalet att avmystifiera det falska medvetandet; han förtränger därmed såväl denna teoris positiva samhällsvetenskapliga prestation som dess karaktär av grundval för en kollektiv förändring av samhället.
[2] När vi sätter "positivism" inom anföringstecken så är det för att visa, att vi inte här vill inlåta oss i en uppgörelse med de mångfaldiga förgreningarna från denna huvudströmning inom den borgerliga sociologin; vi uppfattar i stället etiketten "positivistisk" så som den genljuder ur munnen på anhängarna av den kritiska teorin. Denna etiketts innebörd förstår man i den protest som riktas mot "positivismens" vetenskapsteoretiska tabuisering av kritik, d.v.s. att en teori slås fast på de givna förhållandena - "positivitet" framstår som ett bejakningstvång. Metodologiskt kan vi förstå detta tvång i de stora förbud, som Popper vetenskapsteoretiskt propagerar för: han förbjuder det som "ovetenskapligt" att fråga efter det totala sammanhanget (han bekämpar intresset att nå kunskap om totaliteten som "holism"); vidare förbjuder han frågan efter "väsendet" (han bekämpar det kunskapsintresse som yttrar sig i denna fråga som "essentialistiskt").
Popper reducerar legitimiteten i det vetenskapliga kunskapsvinnandet till enbart ett uppfattande av kvantitativa förhållanden i deras givna former, utan att underkasta själva formerna det teoretiska försöket till rekonstruktion. Överfört på metoden i Kapitalet kräver Popper, att värdeteorin skall försakas, och att en rent kvantitativ pristeori - som försöker förklara priset ur förhållandet mellan tillgång och efterfrågan - skall utvecklas i stället för den. Kort sagt hamnar han i vulgärekonomin. Han tar överhuvud taget inte notis om hela det komplex som utgör Marx' analys av värdeformerna - åt vars första del denna bok är ägnad. Han tillskriver Marx följande vulgära värdeteori: Marx "definierade en varas värde som det genomsnittliga antal arbetstimmar, som är nödvändiga för att framställa den". (The open society and its enemies, bd 2, sid. 171). Popper sammanblandar här utan vidare värdesubstansen kvantitativa sida med dess form, ett tillvägagångssätt som man inte skulle ha överseende med ens för en seminariestuderande. Marx visade ju med allt eftertryck, att arbetet måste intressera i alla samhällsformer, men att det endast i det borgerliga samhället antar värdets förryckta form. Efter att Popper så lättvindigt tillägnat sig värdeteorin, för han också ner mervärdeteorin på samma nivå: "Värdet av de löner arbetaren får, avviker alltså från det antal timmar han arbetat." (ibid.) På samma sätt skulle han kunna bestämma att potatisens smak avviker från bondens skonummer. - Det verkar som om hela denna vetenskapsteoretiskt uppträdande tillställning bara är en sidomanöver för en teknologi av begränsade sociala reformer inom ramarna för det borgerliga samhällets grundformer. "Positiviteten" i detta slags teori avslöjar sig som en enbart ansträngd negativism gentemot kravet att begripa samhället som en helhet, för att i sista hand också kunna lära sig att forma det efter mänskliga måttstockar.