Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vid en konferens, som avhölls av anarkisterna i Moskva i mars månad, fick jag för första gången närmare kännedom om den roll, anarkisterna spelat under den ryska revolutionen. Under juliupproret 1917 leddes Kronstadts sjömän av anarkisten Yarchuck; konstituanten upplöstes av Zhlezniakov; anarkisterna hade deltagit vid alla fronter och hjälpt till att tillbakaslå de allierades angrepp. Det var en allmän uppfattning, att anarkisterna alltid varit de första i striderna, liksom att de även voro de mest aktiva, då det gällde det rekonstruktiva arbetet. En av de största fabrikerna nära Moskva, vilken under hela revolutionen varit i full drift, leddes av en anarkist.
Anarkisterna presterade ett betydelsefullt arbete vid utrikesdepartementet och alla andra institutioner. Jag blev underkunnig om att anarkisterna kraftigt bidragit till att bolsjevikerna kommo i besittning av makten. Fem månader senare, i april 1918, användes kulsprutorna till att skjuta ned Moskvas anarkistiska klubb och förstöra deras press, som härefter helt förbjöds. Detta var innan Mirbach hade anlänt till Moskva. Fältet måste rensas från störande element — och anarkisterna voro de första, som skulle bli offer för denna rensning. Sedan dess hava förföljelserna mot anarkisterna inte upphört.
Anarkistkonferensen i Moskva kritiserade inte blott den förhandenvarande regimen utan också de egna kamraterna. Man talade öppet om rörelsens negativa sidor, dess brist på enhetlighet och samverkan under den revolutionära perioden. Senare skulle jag få veta mer om de inre striderna inom den anarkistiska rörelsen. Innan konferensen avslutades, beslöt man att framställa en vädjan till sovjetregeringen om att frigiva de fängslade anarkisterna och att legalisera den anarkistiska upplysningsverksamheten. Konferensen bad Alexander Berkman och mig att underteckna resolutionen för att den skulle få större verkan. Det föreföll mig något egendomligt att anarkister skulle anhålla en regering om att legalisera deras verksamhet, men jag trodde dock att sovjetregeringen till en viss grad var ett uttryck för revolutionen. Jag undertecknade resolutionen, och som jag om några dagar i alla fall skulle besöka Lenin, så lovade jag att taga resolutionen med mig till honom.
Intervjun hos Lenin arrangerades av Balabanova. »Ni måste träffa Iljitch och tala med honom om de saker, som bekymrar er, och det arbete, ni önskar syssla med», sade hon. Det dröjde emellertid något innan tillfället kom. Till sist en dag kom Balabanova till mig och frågade, om jag ville komma med genast. Lenin hade skickat sin vagn, och vi kommo med denna snart till Kreml, passerade utan ceremonier vakten och fördes så in i den allsmäktige presidentens för folkkommissariatet arbetsrum.
När vi kommo in höll Lenin i handen ett exemplar av Alexander Berkmans och min broschyr »Trial and Speeches», som utgavs i New York 1917. Jag hade lämnat ett exemplar till Balabanova, och hon hade tydligen sänt skriften till Lenin utan att vi visste om det. En av Lenins första frågor var, »när den sociala revolutionen kunde väntas i Amerika?» Visserligen hade jag hört denna fråga förut, men jag blev ändå häpen över att höra den framställas även av Lenin. Det föreföll mig otroligt, att en man med sådant vetande skulle så föga ha reda på förhållandena i Amerika.
Min förmåga att tala ryska var vid denna tid något bristfällig, men Lenin förklarade, att fast han levat många år av sitt liv i utlandet, så hade han inte lärt sig något utländskt språk: samtalet måste därför föras på ryska. Han tittade i broschyren på vårt inför domstolen hållna lovtal över bolsjevikerna. »Vilket ypperligt tillfälle till propaganda», sade han. »Det är ju värt att gå i fängelse, om domstolarna med sådan framgång kunna utnyttjas till forum!» Jag kände hans kalla hårda ögon stirra på mig, genomträngande hela min kropp, liksom om han forskade efter, vad han skulle kunna använda mig till.
Plötsligt frågade han, vad jag hade gjort för Ryssland. Jag talade om »Sällskapet för de ryska fångarnas frigivning», vilket organiserats för trettio år sedan av George Kennan och senare reorganiserats av Alice Stone Blackwell och andra liberala amerikaner. Jag redogjorde i korthet för det storartade arbete, de hade utfört för att väcka intresset för kampen för frihet i Ryssland och den stora moraliska och finansiella hjälp, som sällskapet lämnat under alla dessa år. Att nu organisera ett ryskt sällskap för frihet i Amerika, det var min plan. Lenin tycktes bli entusiastisk. »Det är en storartad idé, och ni skall få all den hjälp, ni önskar. Men naturligtvis måste det bli under Tredje internationalens auspicier. Lägg fram eder plan i skrift och tillställ mig den!»
Jag förde nu frågan om anarkisterna i Ryssland på tal. Jag visade honom ett brev, som jag strax före min deportering erhållit av Martens, sovjets representant i Amerika. Martens försäkrade mig att anarkisterna i Ryssland åtnjöto fullständig yttrande- och tryckfrihet. Sedan min ankomst hade jag funnit, att många anarkister sutto i fängelserna och att deras press var förbjuden. Jag förklarade, att jag inte kunde reflektera på att samarbeta med sovjetregeringen, så länge mina kamrater sutto i fängelse för sina åsikters skull. Jag talade också om den resolution, som Moskvas anarkistiska konferens antagit. Lenin lyssnade tålmodigt till vad jag sade samt lovade att göra sitt parti uppmärksamt på saken. »Men beträffande yttrandefrihet», sade han, »så är det naturligtvis en borgerlig fördom. Det kan inte finnas någon yttrandefrihet under en revolutionär period. Vi hava bönderna emot oss, därför att vi inte kunna giva dem något i stället för deras bröd. Vi få dem på vår sida, så snart vi ha något att giva i utbyte. Sedan kan ni få all yttrandefrihet ni önskar — men inte nu. Nyligen behövde vi en del bönder till att köra bränsle till staden. De fordrade salt i stället. Vi trodde inte, att vi hade något salt, men då uppupptäckte vi i Moskva sjuttio pud i ett av våra varuhus, och genast blevo bönderna villiga till att köra bränsle. Edra kamrater måste vänta, tills vi kunna tillfredsställa böndernas önskningar. Under tiden borde de samarbeta med oss. Se på William Shatov exempelvis, som hjälpt till att rädda Petrograd från Judenitsch. Han samarbetar med oss, och vi uppskatta hans tjänster. Shatov var en av de första som mottog order från den röda fanan.»
Yttrandefrihet och tryckfrihet, de andliga frukterna efter århundradens strävan, vad betydde de för denne man? Såsom en puritan trodde han, att endast hans schema kunde kurera Ryssland. De, som tjänade hans planer, hade rätt, de andra kunde inte tolereras.
Han var en slug asiat denne Lenin. Han förstod att spela på människornas svagare strängar genom att smickra dem, ge dem belöningar och medaljer. Jag lämnade Lenin i den övertygelsen att skälen till varför han närmat sig folket voro rent utilitaristiska. Han sökte endast den nytta, han kunde ha av dem för sina planer. Och hans planer och mål — var det revolutionen?
Jag utarbetade förslaget till ett ryskt sällskap för frihet i Amerika och utarbetade detaljerna till verksamhet, så som jag hade tänkt mig det hela, men jag vägrade att ställa mig under Tredje internationalens skyddande vingar. Jag förklarade för Lenin, att det amerikanska folket hade en mycket svag tro på politiska handlingar och att de alldeles säkert skulle komma att uppfatta det hela som ett försök till att locka dem in under ledningen av en politisk institution i Moskva. Själv kunde jag inte heller helt förena mig med Tredje internationalen.
Någon tid senare träffade jag Tjitjerin. Jag tror det var klockan fyra på morgonen vår intervju ägde rum. Även han frågade mig angående möjligheterna för en revolution i Amerika och tycktes betvivla mitt omdöme, när jag förklarade för honom, att det inte fanns något hopp alls om en revolution i Amerika inom den närmaste framtiden. Vi talade om I. W. W., som Tjitjerin tydligen fått en alldeles felaktig uppfattning om. Jag försäkrade honom, att fast jag inte var I. W. W-ist så kunde jag fastslå, att I. W. W. representerade den enda klassmedvetna och effektivt revolutionära proletärorganisationen i Förenta staterna och att den med säkerhet skulle komma att spela en betydelsefull roll i arbetarrörelsens historia.
Näst Balabanova föreföll mig Tjitjerin vara den mest enkla och anspråkslösa av de ledande kommunisterna i Moskva. Men alla voro de lika naiva i sina uppfattningar om världen utanför Ryssland. Voro deras omdöme så oriktiga därför att landet varit utan förbindelse med Europa och Amerika under så lång tid? Eller var det det stora behovet av europeisk hjälp, som fött dessa uppfattningar eller rättare önskningar? I varje fall klängde de sig fast vid denna idé om de kommande revolutionerna i de västra länderna och reflekterade inte ens över det förhållandet, att revolutioner inte kunna komma på befallning, samt hade tydligen inte heller reda på att deras egen revolution hade förvrängts och förstörts och just höll på att dö.
Redaktören för Daily Herald i London hade, åtföljd av sina reporters, besökt mig i Moskva. Han skulle nu besöka Krapotkin och hade erhållit en särskild vagn. Tillika med Alexander Berkman och A. Shapiro blev jag i tillfälle att få resa med mr Landsbury.
Peter Krapotkins stuga låg borta i en trädgård ett stycke från vägen. Blott en svag stråle från en fotogenlampa upplyste vägen till huset. Krapotkin mottog oss med sin karakteristiska innerlighet och var synbarligen mycket glad åt vårt besök. Sista gången jag såg honom var i Paris år 1907, då jag var där på besök efter anarkistkongressen i Amsterdam. Krapotkin, som under många års tid varit utestängd från Frankrike, hade just då fått rättighet till att återvända. Han var då sextiofem år gammal, men ännu i sin fulla kraft såg han mycket yngre ut. Nu såg han gammal och utsliten ut.
Jag var mycket ivrig om att få veta Krapotkins uppfattning angående de problem, som bekymrade mig, särskilt bolsjevikernas förhållande till revolutionen. Vilken uppfattning hyste han? Varför hade han så länge varit tyst?
På grund av att jag inte förde några anteckningar, kan jag endast fragmentariskt återgiva, vad Krapotkin sade. Han framhöll, att revolutionen hade lyft folket till en hög, andlig nivå och berett vägen för genomgripande sociala förändringar. Om folket hade fått tillfälle till att utveckla sina frigjorda krafter, så skulle landet för närvarande inte ha befunnit sig i ett tillstånd av ruin. Bolsjevikerna, som hade förts till maktens tinnar av revolutionen, hade vunnit folkets gehör genom extrema revolutionära fraser och till sist vunnit massornas förtroende och de kämpande revolutionärernas understöd.
Krapotkin fortsatte att redogöra för hur bolsjevikerna redan under oktoberperioden började åsidosätta revolutionens intressen till förmån för upprättandet av deras diktatur, som har undertryckt och förlamat varje social verksamhet. Han påpekade, hurusom de kooperativa företagen hade varit de enda organ, som kunnat förena böndernas och arbetarnas intressen. De kooperativa företagen voro de första som tillintetgjordes. Han talade med djup känsla om förtrycket, förföljelserna och hur varje försök till opposition slogs ned, och han angav ett stort antal exempel på orättfärdigheter och folkets bedrövliga läge. Han framhöll särskilt, att bolsjevikerna misskrediterade socialismen och kommunismen i det ryska folkets ögon.
»Varför har ni inte höjt eder röst mot detta onda, mot detta system, som suger i sig revolutionens blod?» frågade jag. Han angav två skäl. Det ena var det, att så länge Ryssland var angripet av imperialisternas förenade styrkor och så länge ryska kvinnor och barn dogo till följd av den nöd, blockaden åstadkom, så kunde han inte förena sig med de andra exrevolutionärernas rop på »korsfäst». Han föredrog därför att tiga. Det andra var det, att det fanns ingen möjlighet till att göra sig hörd i Ryssland. Att protestera mot regeringen var fullständigt fåfängt. Dess enda strävan var att försvara sig själv och makten. Den bekymrade sig inte om sådana »struntsaker» som mänskliga rättigheter eller människoliv. Sedan tillade han: »Vi ha alltid påpekat de skadliga verkningarna av marxismen. Varför skulle vi då förvånas nu?»
Jag frågade Krapotkin om han nedskrev sina intryck och iakttagelser. Han borde förvisso inse ett sådant protokolls betydelse för kamraterna och arbetarna, ja, för hela världen. »Nej», svarade han, »det är omöjligt att skriva, när man befinner sig mitt i detta stora lidande och varje timme medför nya tragedier. När som helst kan tjekan företaga en razzia. Tjekan dyker upp om natten, undersöker varje vrå, vänder allting upp och ned och släpar bort rned varenda papperslapp. Under sådana ständiga slitningar är det alldeles omöjligt att föra några anteckningar. Men dessutom måste jag tänka på min nya bok i etik. Jag kan endast arbeta ett par timmar om dagen och måste koncentrera min uppmärksamhet på densamma och utestänga andra intressen.»
Efter en innerlig omfamning, som Krapotkin aldrig glömde att ge sina kära, återvände vi till vagnen. Jag kände mig mycket ledsen över att vår kamrat var så svag och klen och fruktade för att han inte skulle kunna leva till våren. Tanken på att Krapotkin skulle gå hädan och att världen aldrig skulle få veta, vad han tänkte om den ryska revolutionen, var förfärande.