Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Undervisningskommissariatet omfattade även ett departement för museerna. Petrograds revolutionsmuseum hade två föreståndare. Som Lunarcharsky var den ene av dem, var det nödvändigt att han undertecknade våra rekommendationsbrev, vilka förut undertecknats av Zinovjev, museets andre föreståndare.
När vi i mars månad lämnade Moskva, hade jag lovat Lunarcharsky att komma tillbaka inom en vecka för att deltaga i hans arbete. Nu, fyra månader senare, kom jag för att anhålla om hans bistånd på ett helt annat område. Jag gick till Kreml, fast besluten att tala om för Lunarcharsky vad jag tänkte om situationen i Ryssland. Men det var så mycket folk inne på hans kontor, att det inte blev något tillfälle till att behandla frågan. Jag kunde endast upplysa Lunarcharsky om expeditionens ändamål och anhålla om hans bistånd. Han undertecknade våra rekommendationsbrev och försåg mig dessutom med en del särskilda rekommendationer, som skulle underlätta vårt arbete för museet.
Medan vår kommission var sysselsatt med förberedelserna för resan till Ukraina, fann jag tillfälle till att besöka olika institutioner i Moskva, och träffade jag även en hel del intressanta människor. Bland dessa befunno sig några välkända socialrevolutionärer, som jag träffat redan vid föregående besök. Jag hade sagt åt dem, att jag var synnerligen angelägen om att få träffa Maria Spiridonova, om vars tillstånd och befinnande jag hört många olika historier. Men den gången var det omöjligt att få träffa henne. Spiridonova skulle därigenom ha utsatts för en alltför stor fara. Hon levde nämligen illegalt, såsom bondkvinna. Allt går tydligen igen. Under tsarväldets tid levde Spiridonova också förklädd, då som bondflicka. Sedan hon skjutit Lukhnovsky, guvernören i Tambov, vilken gjort sig ryktbar för att han pryglade och misshandlade bönderna, häktades hon, torterades och dömdes till döden. På grund av kraftiga protester från utlandet förvandlades Spiridonovas straff till livstids förvisning till Sibirien. Hon tillbringade elva år i Sibirien, tills februarirevolutionen återgav henne friheten och förde henne tillbaka till Ryssland. Maria Spiridonova kastade sig genast in i den revolutionära rörelsen. Nu sedan den socialistiska republiken upprättats, levde hon åter förklädd efter att ha flytt ur fängelset i Kreml.
Vi lyckades slutligen ordna det så att jag kunde träffa Spiridonova, men måste vi noga vaka över att inga tjekamän följde efter oss. Vi kommo överens med Marias vänner om en viss mötesplats, och därifrån gingo vi olika gator kors och tvärs, tills vi slutligen kommo till ett hus inne på en gård. Uppe i vindsvåningen stego vi in i ett litet rum, som rymde en säng, ett litet bord, ett bokskåp och ett par stolar. Vid bordet, som var fullt med tidningar och brev, satt en liten svag kvinna. Det var Maria Spiridonova.
Detta var en av Rysslands största martyrer, det var denna kvinna, som lidit så oerhört under den tortyr, som tsarens bödlar utsatt henne för! Zorin och Jack Reed hade sagt mig, att Spiridonova var andligt nedbruten och att hon hölls på ett sanatorium. Hon led av akut neurasteni och hysteri, sade de. Men när jag nu såg henne ansikte mot ansikte, förstod jag genast, att de båda männen ljugit för mig. Vad Zorin beträffar, så var jag inte längre förvånad över hans framställningar. Det var så mycket av vad han berättade, som jag sedan fann vara fullständigt falskt.
Beträffande Reed, så var han inte hemma i ryska språket och som han dessutom fullständigt behärskades av den nya tron, så tog han allt för kontant, vad meningsfränderna förklarade.
När han återvände från Moskva, kom han till mig och talade om att den där historien om att man skjutit fångar en masse samma kväll som dödsstraffet förklarades avskaffat, verkligen var sann, men att hela skulden därtill föll på en viss tjekaofficer, vilken redan fått böta med sitt liv därför. Bortsett från den underliga logiken i denna förklaring, fick jag emellertid tillfälle till att undersöka saken och fann, att Jack åter hade blivit felaktigt underrättad. Det var inte så att endast en viss person var ansvarig för masslaktningen vid detta tillfälle, utan var händelsen blott ett led i systemets allmänna verksamhet och typiskt för tjekans metoder.
Jag stannade två dagar hos Maria Spiridonova och lyssnade till hennes redogörelser för händelserna sedan i oktober 1917. Hon talade om folkets entusiasm och hänförelse och de förhoppningar, man ställt på bolsjevikerna samt hur bolsjevikerna sedan kommit till makten och så småningom inriktat sig åt höger. Hon redogjorde för Brest Litovsk-freden, vilken hon betraktade såsom den första länken i den kedja, som sedan dess fjättrat revolutionen. Hon redogjorde särskilt ingående för razverstka, d.v.s. tvångsrekvisitionerna, vilka förhärjat Ryssland och misskrediterat allt vad revolutionen kämpat för. Hon skildrade den terrorism, som bolsjevikerna utövade gentemot alla revolutionära opponenter, den nya kommunistiska byråkratien, dess oduglighet och hela den nuvarande situationens hopplöshet. Det var en fullständigt förkrossande anklagelse mot bolsjevikerna och deras teorier och metoder.
Om Spiridonova verkligen var andligt nedbruten, hysterisk och själsligt obalanserad, som man försäkrat mig, så måste hon besitta en alldeles utomordentlig förmåga att behärska sig. Hon var lugn, sansad och logiskt klar i sina framställningar. Hon hade allt sitt material, anteckningar och upplysningar i noggrannaste ordning. Vid flera tillfällen under våra samtal, när hon tyckte sig märka tvivel i mina anletsdrag, kunde hon anmärka: »Jag fruktar för att ni inte riktigt tror mig. Men se här, vad några av bönderna skriva till mig.» Så tog hon fram hela buntar av brev och läste för mig långa sidor om gripande elände och förbittring gentemot bolsjevikerna. Med dålig stil, som stundom var oläslig, skrevo bönderna från Ukraina och Sibirien till henne och skildrade tvångsrekvisitionernas skräckvälde och den skada, man tillfogat dem och deras land. »De ha rövat bort allting, till och med utsädet till nästa år!» »Kommissarierna hava plundrat oss på allting!» I den andan gingo alla breven. I flera brev frågade bönderna, huruvida Spiridonova gått över till bolsjevikerna. »Om också du, matushka, överger oss, då ha vi ingen mer att vända oss till!» skrev en bonde.
Hennes fruktansvärda anklagelser utmanade verkligen ens tilltro. Bolsjevikerna voro dock revolutionärer. Hur kunde det då vara möjligt, att de gjorde sig skyldiga till sådana saker som man beskyllde dem för? Kanske voro de dock inte ansvariga för vad som utvecklat sig? De hade ju hela världen emot sig. För det första måste man komma ihåg Brest Litovsk-freden. När underrättelserna om denna kom till Amerika, befann jag mig i fängelse. Jag reflekterade länge och allvarligt över huruvida Sovjetryssland gjorde rätt i att underhandla med den tyska imperialismen. Men jag kunde inte finna någon annan utväg under den förhandenvarande situationen, varför jag inte kunde annat än gilla Brest Litovsk-freden. Sedan jag kommit till Ryssland hade jag nu hört många olika uppfattningar om densamma. Nästan alla, med undantag av kommunisterna, betraktade fredsfördraget såsom ett lika stort förräderi mot revolutionen som den roll de tyska socialisterna spelade under världskriget, ett förräderi mot internationalismens idé.
Kommunisterna däremot försvarade enhälligt Brest Litovsk-freden och dömde var och en som kontrarevolutionär, om han vågade betvivla den revolutionära rättfärdigheten i fredsavtalet. »Vi kunde inte göra något annat», förklarade kommunisterna. »Tyskland hade en mäktig armé, medan vi inte hade någon. Om vi hade vägrat att underteckna fredsfördraget, så hade vi beseglat revolutionens öde. Vi insågo att Brestfreden innebar en kompromiss, men vi visste också, att arbetarna i Ryssland skulle förstå, att vi tvingats till att underteckna den. Vår kompromiss var av liknande art som den arbetarna tvingas till, när de måste gå med på arbetsgivarnas villkor efter en misslyckad strejk.»
Men Spiridonova var inte övertygad om detta. »Det finns inte ett enda sant ord i de argument, bolsjevikerna föra fram», sade hon. »Det är sant, att Ryssland inte hade någon disciplinerad armé, varmed man kunde möta det tyska anfallet, men Ryssland hade någonting mycket mer effektivt, nämligen ett målmedvetet revolutionärt folk, som skulle till sista blodsdroppen ha kämpat mot inkräktarna. Det är ett faktum, att det är folket som slagit tillbaka alla kontrarevolutionära militärangrepp mot Ryssland. Vem, om inte folket, arbetarna och bönderna, skulle ha kunnat hindra de tyska och österrikiska trupperna från att stanna i Ukraina? Vem besegrade Denikin och de andra kontrarevolutionära generalerna? Vem segrade över Koltjak och Judenitsch? Lenin och Trotskij påstå, att det var den röda armén. Men sanningen är den, att det var arbetarnas och böndernas frivilliga militärorganisationer, som såväl i Sibirien som i södra Ryssland försvarade varje front, och den röda arméns trupper kom vanligen endast för att markera segern. Trotskij vill nu göra gällande, att man var nödsakad till att underteckna Brest Litovsk-freden, men till att börja med vägrade han själv att underteckna den, och även Radek, Joffe och andra ledande kommunister voro motståndare till densamma. Man påstår nu, att de gingo med på densammas skamliga villkor, därför att de insågo, att det var fåfängt att hoppas, att de tyska arbetarna skulle förhindra junkrarna från att marschera emot det revolutionära Ryssland. Men detta var inte den verkliga orsaken. Det var endast för att partiet måste räddas, som Trotskij tvangs till underkastelse.»
»Det stora felet med bolsjevikerna», fortsatte Spiridonova, »är det, att de inte tro på massan. De förklara sig utgöra ett proletärparti, men de hysa ingen tillit till arbetarna. Det var denna deras brist på tro, som gjorde att kommunisterna böjde sig för den tyska imperialismen», framhöll Spiridonova. Och beträffande själva revolutionen var det just Brest Litovsk-freden som tillfogade den det ödesdigra slaget. Vid sidan om förräderiet i Finland, Vitryssland, Lettland och Ukraina, vilka länder genom Brestfreden blevo avhängiga de tyska junkrarnas nåd, fingo bönderna bevittna, hurusom tusentals av deras bröder mördades och hur de själva plundrades. Man kunde inte fatta, hur man så totalt vänt upp och ned på bolsjevikernas tidigare lösen: »Intet skadestånd och inga annekteringar.» Men till och med det enklaste bondförnuft kunde fatta, att bönderna med sin jord och sitt blod måste betala det skadestånd, som Brest Litovskvillkoren inneburo.
Bönderna blevo på grund härav förbittrade och fientliga mot sovjetregimen. Modfällda och förkrossade vände de sig bort från revolutionen. Beträffande den verkan som Brest Litovsk-freden utövade på de tyska arbetarna, så bör man kunna förstå, att dessa inte längre kunde tro på den ryska revolutionen, när bolsjevikerna ingingo ett avtal med de tyska härskarna utan att taga hänsyn till det tyska proletariatet. Såsom ett historiskt faktum kvarstår, att Brest Litovsk-freden utgör början till den ryska revolutionens slut. Utan tvivel var det också många andra faktorer som bidrogo till nederlaget, men Brest Litovsk-freden var den mest ödesdigra av dem. Spiridonova försäkrade, att vänstersocialrevolutionärerna hade varnat bolsjevikerna för Brestfreden och energiskt kämpat mot densamma. De vägrade också att godkänna den efter det den undertecknats. Mirbachs närvaro i det revolutionära Ryssland betraktade de som en skymf mot revolutionen, en förolämpning mot det hjältemodiga ryska folket, som offrat och lidit så mycket i sin kamp mot imperialism och kapitalism. Spiridonovas parti beslöt, att Mirbach inte skulle tolereras i Ryssland. Mirbach var tvungen att gå. Massarresteringar och hänsynslösa förföljelser igångsattes efter attentatet mot Mirbach. Bolsjevikerna tjänstgjorde som hantlangare åt den tyske kejsaren. De fyllde fängelserna med ryska revolutionärer.
Under våra resonemang framställde jag det antagandet, att bolsjevikerna varit tvungna till att företaga tvångsrekvisitioner på grund av att bönderna nekade att lämna livsmedel till städerna. Men Spiridonova förklarade, att under revolutionens första period, så länge bondesovjeterna ännu existerade, då hade bönderna lämnat från sig livsmedel både villigt och i rikliga mängder. Men när bolsjevikregeringen började upplösa dessa sovjets och häktade femhundra av böndernas delegater, då blev hela bondeklassen fientlig. Härtill kom att bönderna dagligen bevittnade kommunistregimens oduglighet. De sågo bl.a. hurusom stora massor av varor lågo vid stationerna och ruttnade bort eller befunno sig i kommunistiska spekulanters händer.
Naturligtvis kunde de under sådana förhållanden inte fortsätta med att lämna ifrån det som de själva behövde. Det faktum att bönderna aldrig nekade att tillgodose arméns behov, bevisar att man kunnat använda andra metoder än dem bolsjevikerna satte i gång med. Tvångsrekvisitionerna bidrogo endast till att vidga klyftan mellan landet och staden, och de straffexpeditioner, bolsjevikerna företogo, utbredde en fruktansvärd terrorism över hela landet. Död och ruin följde överallt dessa expeditioner i spåren. Bönderna drevos till sist till yttersta förtvivlan och började revoltera mot den kommunistiska blodsregimen. I olika delar av Ryssland, i söder, kring Ural och i Sibirien gjorde bönderna uppror, och överallt blevo de hänsynslöst slagna.
Spiridonova talade inte om sina egna lidanden, som hon genomgått, sedan hon skilde sig från bolsjevikerna, men av andra personer fick jag veta, att hon blivit häktad två gånger och suttit i fängelse en avsevärd tid. Även sedan hon blivit frigiven, bevakade man henne, liksom man gjort under tsarväldets tid. Flera gånger torterade man henne med att släpa ut henne mitt i natten och meddela henne, att hon skulle skjutas — för övrigt en mycket omtyckt tjekametod. Jag frågade Spiridonova, hur det förhöll sig med denna sak. Hon förnekade inte fakta, ehuru hon inte ville tala om sig själv.
Hon gick helt och hållet upp i revolutionens och den av henne så älskade bondebefolkningens sak. Hon offrade inte en tanke på sig själv, men var så innerligt angelägen om att hela världen och det internationella proletariatet skulle få veta sanningen om det bolsjevistiska Rysslands förhållanden.
Bland alla jag träffat av dem som stodo i opposition mot bolsjevikerna, gjorde Maria Spiridonova det djupaste och allvarligaste intrycket på mig, så vederhäftig och så övertygande som hon var. Hennes hjältemodiga förflutna och hennes vägran att någonsin kompromissa med sina revolutionära idéer såväl under tsarismens som under bolsjevismens regim, utgjorde en tillräcklig garanti för hennes revolutionära rättfärdighet.