Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Under det allmänna nedbrytandet av det ekonomiska livet i Ryssland hade järnvägarna lidit mest. Man diskuterade därom vid nästan varje möte, och sovjettidningarna skrevo ofta om saken. Mellan Petrograd och Moskva var det emellertid icke så anmärkningsvärt illa ställt, ehuru människorna merendels fingo vänta hela dagar för att tillförsäkra sig en plats i ett tåg. Det gick i alla fall en del tåg regelbundet mellan Petrograd och Moskva. Lyckades man förskaffa sig nödvändigt tillstånd till att resa och man hade råd att köpa biljett, så kunde man företaga en tripp utan större fara för liv och lemmar.
Men ju längre söder ut man kom, desto mer framträdde desorganisationen. Överallt såg man trasiga och helt förstörda järnvägsvagnar, här och där utmed linjerna lågo obrukbara lokomotiv och ofta var rälsen uppriven. Varenda station i Ukraina var överfylld av människor, och en vild rusning uppstod, var gång ett tåg skymtade på linjen. De flesta av de väntande måste stanna flera veckor på plattformarna, innan de lyckades komma med ett tåg. Fotstegen och även taket på vagnarna besattes av män och kvinnor med stora kappsäckar och knyten. Vid varje station uppstod en ursinnig strid om platserna, och soldaterna föste undan dem som tagit plats på fotstegen och taken, varvid de ofta måste göra bruk av sina vapen. Likväl voro människorna i sin förtvivlan så envisa att söka få plats på tåget, att de riskerade vad som helst och tycktes vara alldeles indifferenta gentemot arresteringar och hotelser.
På grund av sådana förhållanden förekom det oräkneliga olyckor, och enbart vid passerandet under låga broar slogos hundratals människor ihjäl. Men allt detta hade blivit så vanligt, att man praktiskt taget inte ägnade någon uppmärksamhet däråt. Under vår resa söder ut fingo vi många gånger bevittna de mest fruktansvärda scener, när meshotchniki (folk med säckar) skulle resa ut för att skaffa föda eller när de kommo tillbaka med sina dyrbara bördor av mjöl och potatis.
Dag och natt, vid varenda station, upprepades samma fasansfulla scener, och det kändes i sanning obehagligt att resa i en sådan välutrustad vagn som vår. Vi voro ju endast sex personer och hade det synnerligen bekvämt, men vi voro förbjudna att låta någon obehörig följa med oss. Detta förbud var utfärdat icke blott med tanke på faran för smitta och ohyra, utan även av fruktan för att museets föremål och material skulle »försvinna», om främlingar tillätos att följa med i vagnen. För att lugna våra samveten gjorde vi emellertid så att vi läto kvinnor och barn följa med på plattformen till vår vagn, ehuru även detta stred mot förordningarna.
Något annat som skaffade oss en hel del förtret, var inskriptionen på vår vagn. Där stod nämligen: »Revolutionsmuseets Utomordentliga Kommission». Våra vänner vid museet hade försäkrat oss, att denna »titel» skulle göra oss uppmärksammade vid stationerna och effektivt bidraga till att vår vagn skyndsammast möjligt blev kopplad till det tåg, vi önskade medfölja. Men redan under de första dagarna visade det sig, att inskriptionen väckte fientliga känslor mot oss. Orden »utomordentlig kommission» var för folket detsamma som tjekan. När de läst dessa två ord voro de redan så skrämda, att de inte vågade taga notis om de övriga orden. Redan i början av vår resa observerade vi de dystra blickar, med vilka man betraktade oss vid stationerna, och hur ovilliga människorna voro, när vi i all vänlighet försökte samtala med dem. Snart insågo vi vad som var på tok, men det tog lång tid, innan vi fått missuppfattningarna undanröjda. Sedan den enkle ryssen emellertid blivit på det klara med saken, öppnade han helt sitt hjärta för oss. Ett vänligt ord, några betydelsefulla frågor, en cigarrett, kunde ändra hans hållning. Särskilt när vi försäkrade, att vi inte voro kommunister och omtalade, att vi kommit från Amerika, blevo människorna mjukare, mera talföra och stundom helt förtroliga.
De voro nog primitiva och även något råa dessa människor, men fast de inte voro lärda eller bildade, så visste de klart besked om vad de behövde. De voro ofördärvade och hade en djupt rotad uppfattning om rättvisa och jämlikhet. Ofta rördes jag till tårar av dessa ryska bönder och bondkvinnor, som utan att akta på faran för livet klängde sig fast vid fotsteget till det i gång varande tåget. De behöllo ändå sitt goda humör och tycktes oberörda av sitt eget elände. De berättade för varandra om sina förhållanden, och stundom sjöngo de dessa söderns sorgsna sånger.
Medan tåget höll vid stationerna eller väntade på ett nytt lok, samlades folket i små grupper eller bildade ring kring någon dragspelsmusikant, vars låtar de beledsagade med sång. Det var rent sällsamt att se dessa trasiga och hungriga stackare med sina bördor på ryggen stå där och alldeles glömma bort vad som rörde sig omkring dem, medan de gåvo sina hjärtan uttryck i de gamla folksångerna. Ett besynnerligt folk dessa ryssar, änglar och djävlar i samma gestalt! De kunde ådagalägga de ädlaste såväl som de mest brutala instinkter och böjelser, de voro i stånd til! att utföra vad som helst med undantag av ordnat, regelbundet arbete. Jag har ofta undrat, om inte denna brist till en viss grad var orsaken till oredan i landet och revolutionens tragiska tillstånd.
Vi kommo till Poltava på morgonen. Staden såg så vänlig och glad ut, där den låg i strålande solsken; gatorna voro försedda med alléer, och däremellan funnos små täcka planteringar. Grönsaker av alla slag växte i trädgårdarna och det var synnerligen glädjande att se, att det inte fanns några staket omkring och att grönsakerna ändå fingo vara i fred, vilket icke skulle ha förekommit i Petrograd eller Moskva. Tydligen rådde icke så stor nöd i staden.
Tillsammans med expeditionens sekreterare besökte jag regeringens huvudkvarter. I stället för den vanliga Ispolkom (sovjets exekutivkommitté) styrdes Poltava av en revolutionär kommitté, som kallades Revkom. Detta gav vid handen, att bolsjevikerna ännu inte hunnit organisera en sovjet i staden. Vi lyckades få ordföranden i denna Revkom intresserad för vår resa, och han lovade att samarbeta med oss och att utfärda en order till de olika departementen om att material skulle insamlas och iordningställas åt oss.
På byrån för vården av mödrar och spädbarn träffade jag tvenne mycket intressanta kvinnor. Den ena var den ryske författaren Korolenkos dotter, och den andra var ordförande i »Föreningen för Rädda barnen». När de fingo veta avsikten med mitt uppehåll i Poltava, erbjödo sig kvinnorna att vara mig behjälpliga och bjödo mig välkomna till såväl deras skola som i Korolenkos hem.
Skolan var inrymd i ett litet hus, som låg långt in i en vacker trädgård. I mottagningsrummet fanns en riklig samling dockor av olika slag. Det var vackra ukrainska bondtöser, som i färggranna dräkter och huvudbonader tävlade med sina vackra systrar från Kaukasus. Det var kosacker från Don, vilka med stolthet sågo ned på sina mindre ståtliga bröder från Volga. Det fanns alla slags dockor, som representerade folk från olika delar av Ryssland. Dessutom fanns det olika slags leksaker, handarbeten och mönster till ryska och sibiriska barndräkter.
Damerna redogjorde för »Föreningens för Rädda barnen» historia. Organisationen hade funnits till sedan flera år tillbaka, men varit av ringa omfattning, ända till dess februarirevolutionen bröt ut. Då kommo nya element, huvudsakligen revolutionärer, in i föreningen. De försökte nu att utvidga sin verksamhet därhän att de skulle inte sörja endast för barnens fysiska välbefinnande utan också giva dem undervisning och uppfostran och lära dem älska arbetet och få deras skönhetssinne utvecklat. Efter oktoberrevolutionen, när bolsjevikerna tagit Poltava i besittning, hade föreningen upprepade gånger blivit hemsökt av razzior, och en del lärare hade arresterats, emedan man misstänkte att institutionen var ett kontrarevolutionärt näste. De få som voro kvar fortsatte dock sin verksamhet till förmån för barnen. Man lyckades även sända en delegation till Lunarcharsky för att utverka tillstånd till att fortsätta företaget. Lunarcharsky visade sig sympatiskt stämd, utfärdade de begärda dokumenten och skrev dessutom ett brev till de lokala myndigheterna, vari han påpekade institutionens betydelse.
Men föreningen var alltjämt föremål för fientligheter och trakasserier. För att undgå att anklagas för sabotage, erbjöd kvinnorna sina tjänster åt Poltavas undervisningsdepartement. Där arbetade de från klockan nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen, och den tid de fingo över ägnade de åt sin skola. Men fientligheten från de kommunistiska myndigheternas sida upphörde likväl inte, utan trakasserades föreningen alltjämt.
Kvinnorna påpekade hurusom sovjetregeringen låtsades kämpa för självverksamhet, men hur den ändock misskrediterade varje frivilligt och oavhängigt företag och hur den förhindrade alla initiativ. Inte ens de ukrainska kommunisterna tillätos någon självverksamhet. De flesta av departementens chefer voro tillsatta och skickade från Moskva, och Ukraina var praktiskt taget berövat varje möjlighet till någon självständig verksamhet. En bitter strid pågick mellan kommunistiska partiet i Ukraina och de centrala myndigheterna i Moskva. De senare skulle kontrollera allting.
Dessa kvinnor voro på det innerligaste hängivna barnens sak och villiga till att uthärda alla missförhållanden och även alla förföljelser, då det gällde att försvara det som gynnade barnens intressen. De sympatiserade båda med revolutionen, men kunde inte erkänna bolsjevikernas terroristiska metoder. De voro verkligen bildade och intelligenta dessa människor, och jag tyckte att deras hem var som en oas mitt i denna öken av kommunistiska känslor och tankar. Innan jag lämnade damerna, skänkte de mig en samling av de saker, som barnen tillverkat, jämte några utsökta tavlor av fröken Korolenko, samt bådo de mig att skicka dessa saker till Amerika såsom prov på deras verksamhet. De voro mycket angelägna om att det amerikanska folket skulle få någon kännedom om deras förening och dess strävan.
Så hade jag naturligtvis även tillfälle till att träffa Korolenko, vilken ännu var mycket svag efter en nyligen genomgången sjukdom. Han såg ut som en patriark, vördnadsvärd och godmodig. Han värmde ens hjärta med sin melodiska röst och sitt fina anlete, som riktigt lystes upp, när han talade om folket. Med rörelse talade han om sina vänner i Amerika, men blicken fördunklades och hans röst darrade av sorg, när han talade om den stora ryska tragedien och om folkets oerhörda lidanden.
»Ni vill veta min uppfattning om den nuvarande situationen och min ställning till bolsjevismen?» frågade han. »Det skulle taga alltför lång tid att tala om allt för er. Jag håller just på att skriva en serie brev, som Lunarcharsky bett mig om och som han lovat att publicera. Dessa brev behandla just ämnet i fråga. Men uppriktigt sagt så tror jag inte, att de någonsin bli offentliggjorda. I alla fall vill jag skicka er en kopia av breven, när de äro färdiga. Det blir sex stycken, och ni kan få två av dem redan nu. Min mening är för resten summariskt uttryckt i en viss sats i ett av dessa brev. Jag säger däri, att om tsarens gendarmer hade haft makt till att inte blott arrestera utan även att skjuta oss, så skulle situationen ha blivit likadan som den är nu. Det är just vad som tilldrager sig mittför våra ögon varje dag. Bolsjevikerna påstå, att sådana metoder äro oundvikliga under en revolution. Men jag kan inte vara överens med dem om att förföljelser och ett ständigt mördande kan tjäna folkets eller revolutionens intressen.
Det har alltid varit min uppfattning, att revolutionen var det högsta uttrycket för humanitet och rättvisa. I Ryssland finns numera varken det ena eller det andra. I denna tid, då alla intellektuella och andliga krafter måste samarbeta och spännas till det yttersta för att landet skall kunna återuppbyggas, har man satt munkavle på hela folket. Att våga betvivla fullkomligheten eller förnuftet i denna s.k. proletariatets diktatur eller hos dessa det kommunistiska partiets ledare betraktas såsom en förbrytelse. Vi sakna helt och hållet de allra enklaste ingredienserna till en social revolution, men ändå låtsas man som om vi gingo i spetsen för en världsrevolution. Det arma Ryssland får betala dyrt för detta experiment, vilket även bidrager till att för en lång tid framåt uppskjuta alla fundamentala förändringar i andra länder. Bourgeoisien kommer att försvara sina reaktionära inrättningar med att hänvisa till vad som inträffat i Ryssland.»
Med tungt hjärta tog jag avsked av den berömde författaren, en av de sista av dessa den stora litteraturens män, som varit det intellektuella Rysslands samvete. Hans ord voro som ett sista rop från dem av den ryska intelligentsian, vars alla sympatier voro på folkets sida och vars liv och verksamhet inspirerats endast av kärlek till deras land och folkets välfärd.
På aftonen besökte jag en släkting till Korolenko, en äldre, mycket sympatisk dam, som var ordförande för Poltavas politiska röda kors. Hon berättade för mig en del saker, som Korolenko varit för blyg till att nämna. Trots att han var gammal och svag, tillbringade Korolenko en stor del av sin tid hos tjekan för att söka rädda de många oskyldiga, som dömdes till döden. Han skrev ofta brev till Lenin, Gorki och Lunarcharsky, vari han vädjade till dem att ingripa för att förhindra meningslösa avrättningar. Den nuvarande chefen för Poltavas tjeka var en ytterst hänsynslös och grym människa. Hans enda metod att lösa invecklade problem var skjutning. Damen smålog sorgset, när jag talade om att tjekachefen varit mycket förekommande mot vår expeditions medlemmar. »Det var bara förställning», sade hon, »vi känna honom bättre. Vi ha tillfälle till att dagligen här från balkongen bevittna, hur ömsint han är, för här passera de offer, som släpas bort för att slaktas.»
Poltava är berömt för sina hantverksprodukter. Vackra linnevaror, broderier, spetsar och korgmakeriarbeten tillverkas av befolkningen i trakten. Jag besökte departementet för social ekonomi, sovnarkhoz, men fick där veta, att man inte hade några hantverksvaror kvar. Det fanns blott en liten kollektion i departementet. »Vi brukade förr förse hela världen, även Amerika med våra kustarnyarbeten», förklarade föreståndarinnan, vilken förut varit föreståndarinna för Zemstvo, en institution, som hade till särskild uppgift att utbilda folkets färdighet i handarbete. »Våra spetstillverkningar voro kända i hela landet såsom de finaste i sitt slag och prov på verklig konst, men nu finns det ingenting därav, allt är förstört, och bondefolket har förlorat sitt sinne för handarbetskonsten och blivit brutaliserade och korrumperade.» Hon grät över den svunna konsten, liksom en moder gråter över ett förlorat barn.
Under vår vistelse i Poltava kommo vi i beröring med olika sociala element. Den zionistiska reaktionen gentemot bolsjevikregimen var särskilt intressant. Först vägrade zionisterna att inlåta sig på något samtal med oss. Tydligen hade de gjort bittra erfarenheter förut. Jag ordnade dock så att jag träffade några av zionisterna ensam, och så småningom blevo de mera förtroliga. Jag hade i Moskva under den tid zionisterna arresterades därstädes, fått veta att bolsjevikerna betraktade dem som kontrarevolutionärer. Här i Poltava fann jag, att zionisterna voro vanliga och mycket enkla ortodoxa judar, som sannerligen inte verkade som aktiva konspiratörer. Fast de voro motståndare till bolsjevikregimen, förhöllo de sig passiva. Man gjorde gällande att bolsjevikerna inte utövade några pogromer och att de inte förföljde judarna, men detta var, förklarade dessa, endast till en viss grad sant.
Det fanns två slags pogromer: de öppna och våldsamma och de tysta. Av dessa föredrogo zionisterna det förstnämnda slaget. Den våldsamma pogromen kunde vara en dag eller en vecka; judarna angrepos, plundrades och mördades, men sedan var det slut. De tysta pogromerna fortsatte däremot ständigt i form av förföljelser, upphetsningar och trakasserier. Bolsjevikerna hade stängt de judiska sjukhusen, och nu måste de sjuka judarna äta treife i ickejudarnas sjukhus. På samma sätt behandlades de judiska barnen i de bolsjevikiska vårdanstalterna. Om en jude och en kristen arresterades för samma sak, så kunde man ta för givet att den kristne skulle gå fri, medan juden kastades i fängelse eller blev skjuten. Ständigt voro de föremål för förolämpningar och skymfningar, för att inte tala om det faktum, att de voro tvingade till att svälta ihjäl, sedan all fri handel blivit förbjuden. Judarna i Ukraina ledo under en ständigt pågående tyst pogrom.
Det var för mig tydligt, att zionisternas kritik gentemot den bolsjevikiska regimen var dikterad av trångsynta religiösa och nationalistiska motiv. De voro ortodoxa judar, och de flesta voro köpmän, vilkas verksamhet revolutionen gjort slut på. Men icke desto mindre var deras problem av allvarlig natur, det var problemet om judarnas förkvävande i en atmosfär av aktiv antisemitism. I Poltava voro de ledande kommunistiska och bolsjevistiska ämbetsmännen ickejudar och ådagalade sin motvilja mot judarna både öppet och fräckt. Antisemitismen var mera livaktig i Ukraina än den varit före revolutionen.
Så lämnade vi Poltava och fortsatte söder ut, men vi kommo inte längre än till Fastov, på grund av att det inte fanns något lokomotiv, som kunde föra oss vidare. Staden Fastov, som förut varit blomstrande, hade blivit utfattig och dess invånarantal var reducerat med över två tredjedelar. Nästan alla företag lågo nere. Vi funno vid torget i stadens centrum en karakteristisk butik, som bestod av blott några bord med mjöl, socker och smör på. Kvinnorna som stodo runtomkring hade ett egendomligt uttryck i sina ögon. De sneglade åt sidan liksom jagade djur. Vi talade om för kvinnorna, att vi hört att många fruktansvärda pogromer ägt rum I Fastov och att vi önskade få närmare kännedom därom för att kunna upplysa det amerikanska folket om de ukrainska judarnas förhållanden.
Så snart nyheten om vår ankomst spritt sig i staden, samlades en mängd kvinnor och barn omkring oss, och var och en försökte berätta sin historia om fasorna i Fastov. De mest fruktansvärda pogromer hade förekommit i staden, och den allra värsta ägde rum i september 1919, då Denikin hade härjat. Denna pogrom hade varat åtta dagar, och under tiden hade fyratusen människor mördats och flera tusen dogo av sina sår och av nervskakningar. Sjutusen hade dött av hunger och strapatser under vägen till Kiev, dit de sökt fly undan Denikins vilda horder. Större delen av staden hade förstörts eller bränts ned. Många äldre judar hade fångats i synagogan och mördats därinne, under det andra jagats ut på torgen och slaktats. Inte en kvinna, vare sig ung eller gammal, hade undgått att bli skändad, de flesta inför sina fäders, mäns eller bröders åsyn. De unga flickorna, somliga voro endast barn, hade upprepade gånger våldförts av Denikins soldater. Nu kunde jag förstå den förskrämda blicken i kvinnornas ögon.
Män och kvinnor bestormade oss med böner om att underrätta deras släktingar i Amerika om deras olyckliga förhållanden. Nästan alla tycktes de ha någon anhörig i Amerika. De kommo om kvällarna i stora skaror till vår vagn och hade med sig hela buntar med brev, som skulle skickas till Förenta staterna. På flera brev fanns det inga adresser, då de enkla människorna trodde det var tillräckligt med bara namnet. En del hade inte hört något från sina anhöriga på flera år men hoppades dock, att man kunde finna dem någonstädes på andra sidan oceanen. Det var gripande att se, hur dessa olyckliga människor klängde sig fast vid hoppet att deras släktingar i Amerika skulle kunna rädda dem.
Bland alla dem som kom till oss var det en särskilt intressant besökare, en förutvarande advokat, som flera gånger trotsat pogromanstiftarna och räddat många judars liv. Han hade fört anteckningar över pogromerna, och vi tillbringade en afton med att läsa hans manuskript.
Det var huvudsakligen fakta och data, men därför så mycket mer fruktansvärda i sin osminkade objektivitet. Det var ett ångestskri från ett folk, som oavbrutet misshandlades och torterades och levde i ständig fruktan för nya kränkningar, misshandel och våldföring. Det fanns endast en ljuspunkt å denna förskräckliga tavla, nämligen det att inga pogromer ägt rum under bolsjevikernas herravälde. Därför sökte Fastovs judar sig till det kommunistiska partiet, vilket för dem var liksom ett räddande halmstrå. Glädjande var det i alla fall att tänka på att den bolsjevistiska regimen var fri från åtminstone en, och just den värsta, av alla ryska förbannelser, pogromerna mot judarna.