Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vid de många stationerna mellan Kiev och Odessa måste vi många gånger vänta flera dagar, innan vi kunde få någon förbindelse med något tåg, som gick söder ut. Vi utnyttjade väntetiden till att besöka små städer och byar varunder vi stiftade många nya bekantskaper. Marknadsplatserna å de olika orterna voro särskilt intressanta.
I provinsen Kiev utgöres befolkningen till större delen av judar. De hade lidit under många pogromer och levde nu i en ständig fruktan för att dessa skulle återupprepas. Men viljan till att leva är oförstörbar särskilt hos judarna. I annat fall skulle de förföljelser, som de under århundraden varit utsatta för, för länge sedan hava utplånat rasen. Deras egendomliga ihärdighet och ståndaktighet manifesterade sig överallt. Judarna fortsatte att driva handel som om ingenting hade hänt. Underrättelserna om att amerikanerna voro i staden samlade snart stora hopar av folk, som gärna ville höra något om den Nya världen. För dem var det alltjämt en »ny värld», om vilken de voro lika okunniga som de varit för femtio år sedan. Men inte blott Amerika utan även själva Ryssland var för dem en förseglad bok. De visste att det var ett pogromernas land, att någonting ofattbart, som kallades revolution, hade inträffat, samt att bolsjevikerna inte tilläto dem att driva handel. Inte ens de yngre elementen i de mera avlägset liggande byarna voro bättre underrättade.
Skillnaden mellan en uthungrad befolkning och den som hade bättre tillgång på livsmedel var iögonfallande. Mellan Kiev och Odessa voro produkterna ytterst billiga i jämförelse med i norra Ryssland. Smör kostade exempelvis tvåhundrafemtio rubler per pund mot tretusen rubler i Petrograd; socker kostade trehundrafemtio rubler mot femtusen i Moskva. Vetemjöl, som var nästan omöjligt att köpa i de större städerna, såldes här för åttio rubler per pund. Likväl belägrades vi under hela resan vid stationerna av hungriga människor, som tiggde om mat. Landet ägde tillräckligt med livsmedel, men tydligen saknade de arma människorna medel till att köpa för. Särskilt upprörande var åsynen av de trasiga och avtärda barnen, som tiggde om en brödkant vid vagnens fönster.
Medan vi uppehöllo oss i närheten av Zhmerenka mottogo vi de förfärande meddelandena om Tolfte armékårens återtåg och de polska truppernas hastiga frammarsch. Det var ett fullständigt nederlag, under vilket bolsjevikerna förlorade stora mängder av livsmedel och medicin, som Ryssland var i så stort behov av. Den polska manövern och Wrangels angrepp från Krim hotade att avbryta vår resa. Det var vår ursprungliga mening att besöka Kaukasien, men de nya händelserna hindrade oss att resa längre än till Odessa. Vi hoppades emellertid att vi skulle kunna fortsätta vår resa, därest vi kunde få den tid förlängd, under vilken vi hade vår vagn till förfogande. Tiden utgick eljest den första oktober.
Vi ankommo till Odessa strax efter sedan en eldsvåda fullständigt hade förstört telegrafledningarna och de elektriska stationerna och försatt staden i fullständigt mörker. Situationen gjorde stadens befolkning på det högsta nervös, ty mörkret gynnade de kontrarevolutionära planerna. Dessutom gick det rykten om att Kiev hade intagits av polackerna och att Wrangels trupper närmade sig.
Det var vår vana att alltid först besöka Ispolkom (= exekutiva kommittén) å den plats vi kommo till för att göra oss förtrogna med situationen och de lokala institutionernas allmänna verksamhet. I Odessa fanns det en Revkom, emedan stadens förvaltning ännu inte var tillräckligt organiserad för att ha en sovjetexekutivkommitté. Ordföranden för Revkom var en ung man, ej över trettio år, med hårda, allvarliga anletsdrag. Sedan han noggrant undersökt våra dokument och fått reda på syftet med vår expedition, förklarade han, att han inte kunde bistå oss. Situationen i Odessa var mycket allvarlig och han var upptagen av angelägna ärenden, varför expeditionen fick reda sig själv. Han gav oss emellertid tillåtelse till att besöka de olika sovjetinstitutionerna och att insamla allt material vi kunde få tag på. Han ansåg inte att Petrograds museum och dess verksamhet hade någon vidare betydelse. Han var en vanlig arbetare, som erhållit en högre befattning vid regeringen. Han var inte särdeles intelligent och tydligen antagonistiskt sinnad mot allt som luktade »intellektualism».
Utsikterna voro inte mycket lovande, men naturligtvis kunde vi inte lämna Odessa utan att först ha gjort allvarliga ansträngningar för att få tag på det rikhaltiga historiska material, som vi visste fanns i staden. När vi återvände från Revkom, träffade vi en grupp unga människor, som kände igen oss. De hade bott i Amerika förut. De försäkrade oss, att vi inte kunde vänta någon hjälp av ordföranden, vilken var känd såsom en trångsynt fanatisk och bitter fiende till intelligentsian. De erbjödo sig att introducera oss hos några andra ämbetsmän, som säkert skulle vara villiga till att bistå oss. Vi fingo veta att chefen för stadsförvaltningen i Odessa var en anarkist och att ordföranden för metallarbetarfackföreningen också var en anarkist. Denna upplysning ingav oss dock en förhoppning om att vi skulle kunna uträtta någonting i Odessa.
Vi skyndade oss att besöka de två männen, men resultatet var inte uppmuntrande. Båda voro villiga att göra allt vad som stod i deras makt, men de varnade oss för att vänta några resultat, emedan, som de sade, Odessa var sabotagets stad framför alla andra.
Det måste dess värre erkännas, att våra erfarenheter endast bekräftade detta påstående. Jag hade sett åtskilligt av sabotage vid olika sovjetinstitutioner i varje stad som jag besökt. Överallt funnos massor av ämbetsmän, som ogenerat ödslade bort sin tid, medan tusentals sökanden tillbringade dagar och veckor i korridorerna och kontorsrummen utan att man ägnade dem den minsta uppmärksamhet. Större delen av Ryssland gjorde ingenting annat än stod i kö och väntade på byråkrater, stora och små. Men hur usla förhållandena än voro i andra städer, så hade jag ännu icke sett ett sådant systematiserat sabotage som i Odessa. Den högste såväl som den lägste sovjetanställde var ständigt sysselsatt med någonting annat än. det arbete, som anförtrotts åt honom. Arbetstiden skulle väl börja klockan tio, men i regel infann sig aldrig en tjänsteman på något departement förrän vid middagstid eller senare. Som institutionerna stängdes klockan tre, kan man förstå, att ytterst föga arbete blev utfört.
Vi stannade i Odessa två veckor. Beträffande sådant material, som vi skulle ha erhållit genom officiella myndigheter, fingo vi praktiskt taget ingenting. Det vi kommo över fingo vi genom privata personer och medlemmar och olagliga politiska organisationer. Genom dessa erhöllo vi bland annat ett värdefullt material rörande förföljelserna mot mensjevikerna och de arbetarorganisationer, inom vilka mensjevikernas inflytande var starkast. Åtskilliga fackföreningar i Odessa hade vid denna tid blivit upplösta, och började kommunisterna nu att reorganisera dem, så att all opposition uteslöts.
Bland intressanta människor som vi träffade i Odessa voro zionisterna, av vilka flera voro författare och lärda. Det var i d:r N:s hem vi träffade dem. Doktorn själv ägde ett sanatorium, som låg på en mycket vacker plats med utsikt över Svarta havet. Sanatoriet hade nationaliserats av bolsjevikerna, men d:r N. fick förestå det och tilläts även att mottaga privata patienter.
Till sent på natten diskuterade vi den ryska situationen med gästerna i doktorns hem. De flesta av dessa voro motståndare till bolsjevikregimen. »Lenin utfärdade parollen 'Plundra utplundrarna', och åtminstone här i Ukraina hade man förverkligat denna lösen bokstavligen», sade doktorn. Det var sällskapets allmänna uppfattning, att ruinen och fördärvet hade sin orsak i denna politik. Man hade utplundrat bourgeoisien, men arbetarna hade inte fått något med av rovet. Doktorn tog sitt sanatorium såsom exempel. När bolsjevikerna nationaliserade detta, förklarade de, att proletariatet skulle äga det och komma i åtnjutande av dess fördelar, men ett faktum var, att inte en enda arbetare, inte ens en proletärisk kommunist, hade mottagits såsom patient sedan nationaliseringen. Alla de som sovjet skickade till sanatoriet voro medlemmar av den nya byråkratien. Chefen för tjekan exempelvis, vilken led av höggradig nervositet, hade flera gånger vistats vid sanatoriet. »Han arbetar sexton timmar i dygnet med att slå ihjäl folk», sade doktorn, och tillade: »Ni kan ju föreställa er, hur det skall kännas att vårda en sådan människa.»
En av sällskapet, en skriftställare, förklarade att bolsjevikerna endast försökte imitera franska revolutionen. Korruptionen var hejdlös och ställde jakobinernas allra värsta förbrytelser i skuggan. Det gick inte en dag som man inte häktade folk för att de handlade med tsar- eller Kerenski-mynt, och likväl var det en offentlig hemlighet att själva chefen för tjekan spekulerade i valutor. Depravationen inom tjekan var en allmänt känd sak. Man sköt ned folk med anledning av mycket små förseelser, medan de som kunde betala mutor gingo fria, även sedan de dömts till döden. Det hände ofta att tjekan meddelade den häktades rika släktingar att han var avrättad. Några veckor senare meddelade man, att personen i fråga inte var död och att han kunde återfå friheten mot betalandet av böter, vilka naturligtvis voro mycket höga. Det är uppenbart att släktingarna gjorde allt för att skaffa de erforderliga pengarna. Sedan blevo de plötsligen häktade för försök till mutning, deras pengar konfiskerades och den inspärrade blev skjuten.
En av doktorns gäster, som bodde i »Tjekagatan» berättade om den raffinerade terrorism, tjekan utövade för att skrämma befolkningen. Nästan varje dag kunde han bevittna samma händelser. Tidigt på morgonen kommo tjekisterna ut och avlossade skottsalvor i luften. Det var en varning, som betydde att alla fönster måste stängas. Sedan kommo lastautomobilerna på vilka de dömda lågo i rader med ansiktena nedåt. Deras händer voro sammanbundna över ryggen och bredvid sutto soldater med laddade gevär. De dömda fördes bort för att avrättas utanför staden. Några timmar senare kommo vagnarna tillbaka tomma med undantag av soldaterna. Blodet droppade från dem och lämnade ett hemskt spår längs hela vägen till tjekans högkvarter.
Det är omöjligt att Moskva inte känner till dessa saker, försäkrade zionisterna. Fruktan för centralmyndigheterna var för stor, för att den lokala tjekan skulle våga företaga sig något, som Moskva inte var med på. Men det var inte så underligt att bolsjevikerna tillgripit dessa metoder. Ett litet politiskt parti, som försöker behärska en befolkning på etthundrafemtio miljoner människor, som bittert hata kommunisterna, kan inte hävda sig utan att ha sådana institutioner som tjekan. Tjekan var endast grundvalen för de bolsjevistiska principerna att folket skulle med våld frälsas av det kommunistiska partiet. Påståendet att bolsjevikerna försvarade revolutionen var ett fruktansvärt hån. Det var ett ofrånkomligt faktum, att de fullständigt förstört revolutionen.
Det hade blivit så sent på natten, att vi inte kunde återvända till expeditionens vagn, då vi fruktade för att inte finna den, medan det var så mörkt. Vi stannade därför hos vår värd för att följande dag träffa en del nya människor, bland vilka befann sig Bialeck, den främste nu levande judiske skalden, känd av alla judar i hela världen. Vidare blevo vi bekanta med en man, som reste omkring och gjorde specialstudier i frågan om pogromer. Han hade besökt sjuttiotvå städer och förskaffat sig det mest rikhaltiga material man kunde tänka sig. Det var hans uppfattning att de pogromer som utövats under åren 1918-1921 av olika ukrainska regeringar voro mycket värre än de värsta judemassakrerna under tsarernas tid. Det hade inte förekommit några pogromer under bolsjevikregimen, men han trodde, att den atmosfär som skapades hetsade den antisemitiska andan och att det en vacker dag kunde komma till mass-slaktningar å judarna. Han trodde heller inte att bolsjevikerna bekymrade sig särskilt om att försvara judarna. På vissa platser i söder, där judarna voro utsatta för ständiga misshandlingar och överfall av rövarband och enskilda rödgardister, hade judarna vädjat till sovjetregeringen och anhållit om att få organisera sig till självförsvar samt att erhålla vapen. Men alla ansökningar hade av regeringen avslagits.
De flesta zionisterna hyste den uppfattningen att om bolsjevikerna skulle förbli vid makten, så vore det judarnas fördärv. De ryska judarna voro i regel inga arbetare. Från urminnes tider hade de sysslat med handel, men affärerna hade förstörts av kommunisterna, och innan judarna kunde förvandlas till arbetare, skulle hela rasen hinna gå under. Den specifikt judiska kulturen, som var det högsta för dessa zionister, motarbetades av bolsjevikerna, och detta bekymrade dem till och med mycket mer än pogromerna.
Dessa intellektuella judar tillhörde inte proletärklassen. De voro bourgeois utan någon som helst revolutionär uppfattning. Deras kritik över bolsjevikerna tilltalade mig inte, ty det var en reaktionär kritik. Om jag fortfarande hade trott, att bolsjevikerna voro revolutionens förkämpar, så skulle jag hava försvarat dem mot de zionistiska anklagelserna. Men jag hade själv förlorat min tro på bolsjevikernas revolutionära rättfärdighet.