Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
I februari 1921 gingo arbetarna vid flera fabriker i Petrograd ut i strejk. Det var en ovanligt sträng vinter, och folket i staden led förfärligt av kölden, hungern och bristen på allting. De begärde att få ökade matransoner, en smula kläder och lite bränsle. Men de strejkandes klagomål ignorerades av myndigheterna, och så fick frågan allvarligare politisk karaktär. Här och där framställdes krav på inkallandet av en konstituerande församling samt att handeln skulle frigivas. De strejkandes försök att ordna gatudemonstrationer förhindrades av regeringen, som kommenderade ut de militära kursanti.
Lisa Zorin, som var den ende av de kommunister jag träffat vilken förblivit i kontakt med folket, var närvarande när en gatudemonstration upplöstes. En kvinna blev så rasande över det brutala tillvägagångssättet att hon anföll Lisa, men Lisa som var trogen sina proletäriska instinkter, räddade kvinnan från att bli arresterad och följde henne hem. Därhemma hos den fattiga kvinnan fann hon de mest förfärande förhållanden. I ett litet mörkt och ruskigt rum bodde en arbetarfamilj med sex små barn, som voro halvnakna i den bittra kölden. Efter detta sade Lisa till mig: »Jag känner mig sjuk av att bo i Astoria.» — Senare flyttade hon från Astoria.
När Kronstadts sjömän fingo reda på vad som hänt i Petrograd, förklarade de sig solidariska med de strejkande beträffande deras revolutionära och ekonomiska fordringar, men de nekade att understödja deras krav på en konstituerande församling. Den första mars organiserade sjömännen ett massmöte i Kronstadt, vilket även bevistades av Kalinin, ordförande för allryska centrala exekutivkommittén, Kuzmin, chef för Kronstadts fästning och Vassiliev, ordförande i Kronstadts sovjet. Vid mötet som avhölls med Kronstadts sovjets exekutivkommittés vetskap, antogs av de sextontusen närvarande en resolution, vilken så att säga kom att ligga som grundval för konflikten mellan Kronstadt och regeringen. Kalinin, Kuzmin och Vassiliev talade mot resolutionen, men denna var ett allmänt uttryck för folkets önskningar. Det är värt att återgiva detta dokument på det att läsarna själva må kunna fatta den sanna karaktären i Kronstadts fordringar. Resolutionen löd:
»Sedan vi tagit del av den rapport, som framlämnats av representanterna för fartygsbesättningarna i Petrograd efter deras undersökning av förhållandena i staden, besluta vi:
1) att med hänsyn till det faktum att de nuvarande sovjets inte äro ett uttryck för arbetarnas och böndernas, vilja, nya val omedelbart företagas, att fullständig agitationsfrihet fjir råda under den förberedande valkampanjen och att valen företagas med slutna sedlar;
2) att yttrande- och tryckfrihet för arbetare och bönder, för anarkister och vänstersocialister återinföres;
3) att fackföreningar och bondeorganisationer tillförsäkras fri församlingsrätt;
4) att en konferens med arbetarna, röda arméns soldater och sjömännen i Petrograd och Kronstadt sammankallas senast den 10 mars 1921;
5) att alla politiska fångar från socialistiska partier såväl som arbetare, bönder, soldater och sjömän, som häktats i samband med arbetar- eller bonderörelser, frigivas;
6) att en kommission tillsättes i och för undersökning av rannsakningsprotokollen över dem som hållas i fängelserna och koncentrationslägren;
7) att alla politotdeli (politiska byråer) avskaffas, emedan intet parti kan erhålla privilegier och finansiellt understöd av regeringen. I stället böra kommissioner för undervisning och kultur tillsättas genom lokala val och finansieras av regeringen;
8) att alla som arbeta skola ha lika stora ransoner, med undantag av dem som arbeta inom hälsoskadliga yrken;
9) att alla zagryaditelnije otryadi (= beväpnade organisationer som hade till uppgift att beslagtaga livsmedel) skola avskaffas;
10) att de kommunistiska vaktposterna vid fabriker och verkstäder avskaffas, eller om de skulle vara nödvändiga, att de då väljas av arbetarna själva;
11) att bönderna få full frihet till att förvalta sin jord och även rätt till att hålla sig med kreatur, allt under förutsättning att bönderna arbeta själva och inte med löntagare;
12) att vädja till alla arméavdelningar såväl som de militära kursanti att instämma i våra resolutioner;
13) att pressen får full frihet till att publicera våra resolutioner;
14) att en resande kontrollkommission tillsättes;
15) att kustarnoje (det mindre hantverket) får fritt utövas.»
Den 4 mars skulle Petrograds sovjet sammanträda, och man anade att Kronstadts öde skulle avgöras. Trotskij skulle öppna mötet, och som jag aldrig fått något tillfälle till att höra honom tala i Ryssland var jag angelägen om att få närvara. Min ställning till Kronstadtfrågan var alltjämt oavgjord. Jag kunde inte tro att bolsjevikerna helt enkelt fabricerat hop historien om att general Kozlovsky var sjömännens ledare. Men sovjetmötet skulle bringa klarhet i saken, tänkte jag.
Tauridepalatset var fyllt till trängsel, och en särskild kår av kursanti omgav tribunen. Alla väntade på Trotskij.
Men när han inte hade kommit klockan tio, så öppnade Zinovjev mötet. Innan han hade talat femton minuter, var jag övertygad om att han inte själv trodde på historien om Kozlovsky. »Förvisso är Kozlovsky en gammal man, som inte kan utföra mycket», sade han, »men de vita officerarna stå bakom och vilseleda sjömännen.» Under flera dagar hade sovjettidningarna framställt Kozlovsky såsom den ledande själen i hela »resningen». Kalinin, vilken sjömännen läto lämna Kronstadt oskadd, rasade och skrek som en fiskmånglare. Han fördömde sjömännen såsom kontrarevolutionärer och yrkade på deras rörelsers omedelbara underkuvande. Flera andra kommunister uttalade sig på samma sätt.
När diskussionen började, begärde en arbetare vid Petrograds arsenal ordet. Han talade med djup känsla och övertygelse och brydde sig inte om att han ideligen blev störd; utan fruktan förklarade han, att arbetarna drivits ut i strejk på grund av att regeringen inte fäste något avseende vid deras klagomål. Kronstadts sjömän voro långtifrån kontrarevolutionärer och i stället helt hängivna revolutionen. Vändande sig mot Zinovjev erinrade han denne om att de bolsjevikiska myndigheterna nu uppträdde mot arbetarna och sjömännen precis som Kerenskyregeringen uppträtt mot bolsjevikerna. »Då var det ni, som fördömdes som kontrarevolutionärer och tyska agenter», sade han, »men vi arbetare och sjömän beskyddade er och hjälpte er till makten. Nu fördömer ni oss och äro färdiga till att anfalla oss med vapen!» Härefter talade en sjöman. Han erinrade om den ärorika revolutionen i Kronstadt och vädjade till kommunisterna att läsa Kronstadtresolutionen för att finna sjömännens fredliga vilja. Men dessa folkets söner talade förgäves. Petrograds sovjet, som hetsats av bolsjevikernas demagogi, antog en resolution, som framlagts av Zinovjev och som fordrade, att Kronstadts sjömän kapitulerade, eljest skulle de utrotas.
Kronstadts sjömän hade alltid varit de första som tjänat revolutionen. De hade spelat en viktig roll under revolutionen 1905 och voro med i de främsta lederna 1917. Under Kerenskys regim proklamerade de Kronstadts kommun och motsatte sig den konstituerande församlingen. De utgjorde avantgardet under oktoberrevolutionen. Under den stora striden mot Judenitsch försvarade sjömännen Petrograd, och Trotskij lovprisade dem som »revolutionens ära och stolthet». Nu hade de emellertid vågat att protestera mot de nya härskarna i Ryssland, och det var ett stort förräderi ur bolsjevistisk synpunkt, och därmed voro Kronstadts sjömän dömda.
Hela Petrograd var upprört över sovjets beslut. Till och med en del kommunister voro indignerade. Men ingen av dem hade mod till att protestera ens inom partikretsarna mot den planerade slaktningen. Så snart Petrogradsovjetens resolution blev bekant, samlade sig en grupp av välbekanta personer i Petrograd för att konferera om huruvida något kunde göras för att förhindra den planerade förbrytelsen. Någon föreslog att man skulle söka få Gorki att stå i spetsen för en kommitté, som skulle protestera inför sovjetmyndigheterna. Man tänkte att han skulle följa sin store landsman Tolstojs exempel, då denne i sitt berömda brev till tsaren höjde sin röst mot de fruktansvärda massakrerna å ryska arbetare. Nu behövdes det åter en sådan röst, och man trodde, att Gorki var rätte mannen till att mana de nuvarande tsarerna till att betänka sig. Men de flesta närvarande förkastade förslaget. Gorki är bolsjevik, förklarade de; han kommer inte att göra något. Man hade vid flera föregående tillfällen vädjat till honom, men han hade vägrat att ingripa. Konferensen avslöts utan resultat. Men det fanns likväl några personer i Petrograd, som inte kunde tiga. De skickade följande brev:
"Till Petrograds arbetare- och försvarssovjet.
Ordförande Zinovjev.
Att längre förbliva tyst är omöjligt, till och med brottsligt. Senaste händelser tvinga oss anarkister till att tala ut och klargöra vår ställning till den nuvarande situationen.
Den missnöjets anda, som ger sig tillkänna bland arbetarna och sjömännen, är resultatet av orsaker som fordra vår allvarligaste uppmärksamhet. Kölden och hungern ha skapat missnöje, men omöjligheten att diskutera förhållandena ha tvingat arbetarna och sjömännen till att öppet framställa sina klagomål.
Vitgardistiska band önska och försöka kanske redan att utnyttja detta missnöje till förmån för sina intressen, varför de kasta ut sådana paroller som »konstituerande församling», »fri handel» och dylikt. Vi anarkister ha för länge sedan avslöjat dessa paroller och förklara vi inför hela världen, att vi vilja med vapen bekämpa alla kontrarevolutionära försök och att vi vilja samarbeta med den sociala revolutionens alla vänner och gå hand i hand med bolsjevikerna.
Rörande konflikten mellan sovjetregeringen och arbetarna och sjömännen, anse vi att den inte kan lösas med hjälp av vapen utan genom kamratlig överenskommelse. Om sovjetregeringen tillgriper blodsutgjutelse, så kunna arbetarna därmed inte lugnas. I stället kommer det att förvärra saken och stärka ententens och kontrarevolutionärernas ansträngningar.
Ännu allvarligare är det förhållandet att om arbetar- och bonderegeringen använder våldsmakt mot arbetare och sjömän, så kommer det att ha ett reaktionärt inflytande på hela den internationella revolutionära rörelsen och tillfoga den sociala revolutionen en oberäknelig skada.
Kamrater, bolsjeviker, betänk eder innan det är för sent! Lek ej med elden. Vi föreslå härmed följande: Låt tillsätta en kommission på fem personer, varav två anarkister. Kommissionen får i uppdrag att i Kronstadt söka lösa frågan på fredlig väg. Detta är i en viss situation den radikalaste metoden. Det kommer att bli en lösning av internationell revolutionär betydelse.
Petrograd den 5 mars 1921.
Alexander Berkman, Emma Goldman,
Perkus, Petrovsky."
Men protesten ignorerades.
Den 7 mars började Trotskij bombardera Kronstadt, och den 17 intogs fästningen och staden efter en mängd stormangrepp, som kostat fruktansvärda offer av människor. Sålunda var Kronstadt »likviderat» och den »kontrarevolutionära sammansvärjningen» stillad i blod. »Erövringen» av staden karakteriserades av de mest hänsynslösa grymheter och barbarisk råhet, ehuru inte en enda av de kommunister, som Kronstadts sjömän arresterat, blivit sårad eller dödad. Men till och med omedelbart före fästningens stormning avrättade bolsjevikerna själva en mängd soldater i röda armén, därför att dessas revolutionära solidaritet tvang dem till att vägra deltaga i blodbadet.
Efter den »ärorika segern» över Kronstadt sade Lenin vid kommunistiska partiets tionde kongress. »Sjömännen ville inte ha kontrarevolutionärer, men de ville inte ha oss heller.» Men vilken bolsjevistisk ironi! — vid denna kongress genomdrev Lenin handelns frigivande — ett mera reaktionärt steg än något av de krav, Kronstadts sjömän framställt.
Mellan den 1 och 17 mars avrustades flera regementen av Petrograds garnison och alla sjömän i hamnen samt beordrades de till Ukraina och Kaukasien. Bolsjevikerna fruktade för att de skulle kunna göra gemensam sak med Kronstadt. Det är ett faktum, att många soldater från Krasnaja Gorka tvungos med kanonmynningarna till att angripa Kronstadt.
Den 17 mars fullbordade den kommunistiska regeringen sin »seger» över Kronstadts proletärer, och den 18 mars firade den minnet av Pariserkommunen! De som bevittnade de våldshandlingar, som begingos av bolsjevikerna, förstodo att förbrytelsen mot Kronstadt var ofantligt mycket skändligare än kommunardernas nedslaktande 1871, ty Kronstadts proletärer mördades i den sociala revolutionens namn och av en socialistisk republik. Historien låter icke bedraga sig. I den ryska revolutionens annaler skola Trotskijs, Zinovjevs och Dibenkos namn nämnas vid sidan om Thiers och Gallifets.
Det var sjutton fasansfulla dygn, än mer fasansfulla än allt annat jag sett i Ryssland — och inför allt detta stod jag alldeles hjälplös.
Vid samma tid besökte jag en vän som låg på sjukhuset, och till detta sjukhus hade många av dem som sårats vid Kronstadt förts. De flesta av dem voro kursanti. Jag hade tillfälle till att tala med en av dem. Hans fysiska lidanden, förklarade han, voro ingenting i jämförelse med hans andliga kval. För sent hade han insett, att han lurats av ropet om »kontrarevolutionärer». Det fanns inga tsaristiska generaler i Kronstadt och inga vitgardister. Han fann endast sina egna kamrater, sjömän och soldater, som med hjältemod kämpat för revolutionen.
Ransonerna åt de vanliga patienterna på sjukhuset voro långtifrån tillfredsställande, men de sårade kursanti erhöllo det bästa av allt, och en särskild kommitté av kommunister hade tillsatts för att passa dem. Några av kursanti, bland dessa den man jag talat med, vägrade att mottaga några särskilda förmåner. »De vilja betala oss för mördandet», sade de. Av fruktan för att hela institutionen skulle påverkas av dessa offer som vaknat till en bättre insikt, flyttades de över till en särskild avdelning, »kornmunistavdelningen», som patienterna kallade den.
Kronstadt slet sönder den sista tråd, som ännu hållit mig kvar hos bolsjevikerna. Det otyglade och ruskiga slaktande som de här ställt till, talade ett tydligare språk än något annat. Vad de än varit i det föregående, så visade de sig nu vara revolutionens mest fördärvbringande fiender. Jag hade ingenting mer med dem att skaffa!