Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det bolsjevikerna äro stoltast över äro undervisningen, konsten och den kulturella fostran. Den kommunistiska propagandalitteraturen och de bolsjevikiska agenterna i Ryssland och i utlandet lovprisa ständigt de stora bedrifter, de utfört på detta område.
För den tillfälliga besökaren kan det verkligen se ut som om bolsjevikerna åstadkommit ett stort under. De ha inrättat fler skolor än det fanns under tsarismens tid, och de ha gjort dem tillgängliga för massorna. Detta är sant så länge det gäller de större städerna. Men i landsorten stängdes de flesta skolor som funnos förut. Orsaken härtill var dels den att de påstodos driva kontrarevolutionär verksamhet, dels brist på kommunistiska lärare.
Beträffande teatrarna så tillätos de fortsätta att spela även sedan fabrikerna måst stängas av brist på bränsle. Operan, baletten, Lunarcharskys skådespel och proletkulten, understöddes frikostigt även under den tid hungersnöden var som störst. Det var också sant att regeringens tryckerier voro i full verksamhet med att producera propagandalitteratur och utge nya upplagor av äldre klassiska verk. Vid samma tid samlades futurister, expressionister och imagister i lugn och ro på Café Domino och andra platser. Palatserna och museerna höllos i gott skick.
I Ryssland hade emellertid två revolutioner ägt rum. Februarirevolutionens verkningar sträckte sig visserligen inte så långt, men likväl genomförde den sådana politiska förändringar, utan vilka oktoberrevolutionen aldrig blivit möjlig.
Genom densamma befriades ett stort antal kulturella krafter ur fängelserna och från Sibirien — ett värdefullt element, utan vilket bolsjevikernas undervisningsverksamhet aldrig skulle ha kommit till stånd.
Det var oktoberrevolutionen som satte de djupaste spåren i Ryssland. Den ryckte upp alla gamla värden med rötterna och beredde marken för nya uppfattningar och livsformer. Den som allvarligen vill studera ämnet kan emellertid icke nöja sig med att anteckna att skolornas antal ökat, att baletten fortsatte och att museerna voro i gott tillstånd, utan vill han även veta, huruvida undervisningen, kulturen och konsten i det bolsjevistiska Ryssland äro ett uttryck för revolutionens anda, och framför allt om de bidragit till att utveckla massornas latenta egenskaper.
Här möta vi en synnerligen vansklig uppgift. Det är inte så märkvärdigt, att de flesta som besökt Ryssland nöjt sig med att betrakta allt blott från ytan. Det har varit nog för dem att veta, det Ryssland anammat professor Dewejs undervisningsidéer eller Dalcrozes dansmetoder. Jag har ingenting emot dessa nyheter, men jag vill påstå, att de ha ingenting med revolutionen att göra och att de inte bevisa, att det bolsjevistiska undervisningsexperimentet är bättre än liknande försök i andra länder, där de utförts med framgång utan någon som helst revolution och utan att man behövt betala ett så fruktansvärt pris.
Staten, d.v.s. alla stater, söker alltid att skaffa sig monopol på undervisningen för att genom denna nå sina egna avsikter. På samma sätt använde bolsjevikerna, för vilka staten är det högsta, undervisningsväsendet blott till att befrämja sina egna intressen. Men medan detta monopol över tankarna i andra länder inte lyckats att helt förhindra den fria forskningen och kritiken, så har »proletariatets diktatur» fullständigt förlamat varje försök till oavhängigt forskningsarbete. Vid minsta avvikelse från officiella dogmer riskerade såväl lärare som elever att anklagas för kontrarevolutionära strävanden och att bli avsatta eller utestängda — såvida icke mera drastiska åtgärder vidtogos.
I ett föregående kapitel har jag omtalat, hurusom studenterna vid Moskvas universitet utestängdes och förvisades, därför att de protesterat mot tjekans behandling av de politiska fångarna i Butyrki. Men det var inte endast sådana »politiska» försyndelser som bestraffades. Även förseelser, som voro av rent akademisk art, behandlades på samma sätt. Jag vet en professor i sociologi och litteratur, en utmärkt lärare och revolutionär, som avskedades från Moskvas universitet blott därför att han uppmuntrade sina elever till mera kritiska studier. Han var blott ett enda exempel till de otaliga fall, då ickekommunistiska intellektuella av ena eller andra orsaken systematiskt förföljdes och till slut fördrevos från de bolsjevistiska institutionerna. De kommunistiska »cellerna» i varje skolklass skapade en atmosfär av misstro och spionage, i vilken undervisningsarbetet fullständigt förkvävdes.
Det är sant att bolsjevikerna sökt att befrämja undervisningen inom röda armén och i de större byarna. Men även här råka vi samma förhållanden. Kommunismen är en statsreligion, och liksom alla religioner tål den ingen kritik. All undervisning är emellertid värdelös, om den inte ger eleven tillfälle till att göra jämförelser och att kritiskt granska uppgifterna.
Proletkulten är bolsjevikernas älsklingsbarn; och liksom de flesta föräldrar göra, så mente även de, att deras barn var alldeles särskilt begåvat. De framhöllo det som ett stort genius som skulle skänka världen nya värden. Därför skulle massorna inte längre få dricka ur den borgerliga kulturens förgiftade brunnar. Med sina egna krafter skulle proletariatet skapa stora skatter av konst, litteratur och musik. Men liksom de flesta barn inte motsvara förhoppningarna, så kunde inte heller proletkulten infria de stolta löftena. Det dröjde inte länge, förrän den visade sig alldeles oförmögen till att skapa något nytt. Den saknade originalitet och underhållande kraft. Redan 1920 fick jag av proletkultens främsta fosterfäder, Gorki och Lunarcharsky veta, att den var fullständigt misslyckad.
I Petrograd och Moskva och under mina resor hade jag tillfällen till att grundligt studera proletkulten. Vare sig den tillkännagav sig i tryck, på teatern eller i färger, så visade den sig sakna idéer och bar inte ett spår av inre känsla eller skapande viljekraft. Allt var så sorgligt banalt. Jag tvivlar inte på att massorna en dag skola skapa en ny kultur, nya konstvärden och nya former för skönhet, men detta kan endast komma om det finns ett inre behov hos massorna själva och kan inte framtvingas medelst artificiella åtgärder.
Den fixa idén att ingenting skulle få komma till uttryck, som inte följde de linjer som staten utstakat, har fullständigt hindrat det ryska folket från att giva kulturella och konstnärliga böjelser tillkänna. Av poesi, litteratur, måleri, musik och skulptur har inte någonting, som är karakteristiskt för revolutionen, blivit skapat under fem år. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt, om man tänker på hur rikt Ryssland varit på sådant och hur nära det ryska folket dess skalder och författare stod. Aldrig har Ryssland i detta avseende varit så fattigt och öde som nu.
Bolsjevikerna mena att revolutionära perioder inte äro ägnade att befrämja konstnärligt skapande. Ett sådant påstående bevisas dock inte av den franska revolutionen. Man behöver ju blott nämna Marseljäsen, vars musik lever än och kommer att leva. Franska revolutionen var rik på andliga frukter, varom dess stora litteratur, dess konst och vetenskap vittnar. Men den franska revolutionen var heller inte så fullt behärskad av dogmatiska idéer som den ryska revolutionen. Bolsjevikerna ha kopierat den franska revolutionens destruktiva sidor, men de ha inte gjort något, som kan jämföras med franska revolutionens konstruktiva resultat.
Jag sade att ingenting av betydelse skapats i Ryssland. För att vara fullt exakt måste jag göra ett undantag för det stora revolutionära poemet av Alexander Block. Men även denne begåvade man, som var djupt inspirerad av revolutionen och den eld som kommit för att rensa livet, slutade snart att skapa något. Hans erfarenheter av tjekan (han häktades 1919), terrorismen och det meningslösa tillspillogivandet av liv och krafter, allt lidande och de hopplösa förhållandena betryckte hans ande och bröt hans hälsa, och snart var Alexander Block icke mer. Inte ens en Block kunde skapa, medan bolsjevikernas förföljelser och censur liksom en järnhand tryckte samman hans hjärta. Hur långt denna censur sträckte sig, fann jag av ett dokument, som expeditionen upptäckte i Vologda. Det var en, »konfidentiell och hemlig order», som utfärdats 1920 och undertecknats av Uljanova, Lenins syster, som var chef för undervisningscentraldepartementet. Det var en order till alla bibliotek i Ryssland att »avlägsna all ickekommunistisk litteratur, med undantag av bibeln, koranen och de klassiska verken, men däremot även kommunistiska skrifter, som behandlade frågor och problem, som 'lösts på annat sätt' av den nuvarande regeringen». Den utrangerade litteraturen skulle sändas till pappersbruken »på grund av bristen på papper».
Sådana dekret och statens monopol på allt material, tryckerier och distributionsorgan omöjliggjorde all skapande verksamhet. Redaktören för en liten kooperativ tidning publicerade en utmärkt dikt osignerad. Det var en torterad skaldesjäls rop till protest mot den ständiga terrorn. Redaktören blev genast häktad och hans lilla företag stängdes. Författaren till dikten hade med all säkerhet blivit skjuten, om man bara funnit honom. Det skulle säkert höras många ångestrop från Ryssland, men de kvävas i det tysta, och ingen vågar lyss till dem eller tolka sorgen och klagan.
Endast framtiden äger nyckeln till de kulturella skatter som döljas för Argus' ögon i undervisningsdepartementen och de många andra censurinstitutionerna.
Ryssland är nu en dyster jordmån för medelmåttornas kultur och konst. De passa i den trånga ramen och gå och fjädra sig för de allsmäktiga politiska kommissarierna. De bo i Kreml och slicka i sig livets grädde, medan de verkliga skalderna sådana som Block och andra, dö av nöd och förtvivlan.
Innehållslösheten i litteraturen och konsten känner man starkast på teatrarna, särskilt statsteatrarna. Jag satt engång fem hela timmar på Alexandrovskyteatern i Petrograd och såg framförandet av Othello, med Andrejevna, Gorkis hustru, som Desdemona. Det är svårt att tänka sig ett mera vederstyggligt framförande av ett skådespel än detta var. Jag såg även de flesta andra skådespel, som gåvos denna tid å statsteatern, men inte ett enda av dem gav ens en antydning om den stora förändring som Ryssland undergått. Det fanns ingenting nytt vare sig i tolkningen eller de sceniska arrangemangen. Det var alltsammans högst medelmåttigt och dåligt, och inte ens de framsteg på den dramatiska konstens område, som man gjort i de borgerliga länderna, hade man sökt att tillägna sig.
Det enda undantaget var Moskvas Konstteater. Dess framförande av Gorkis »Nattlogi» var ypperligt. Verklig konst demonstrerades även i Stanislavskys ateljé. Dessa voro de enda oaserna i den stora öknen. Men inte heller Konstteatern visade några drag av de stora revolutionära händelser som Ryssland genomlevat. Den repertoar, som gjort Konstteatern berömd under de senaste tjugufem åren, gavs ännu kväll efter kväll. Det fanns inte någon ny Ibsen, Tolstoj eller Tjeckov, som vågade predika mot de nya orättfärdigheterna, och om det funnits någon, så hade man inte spelat hans stycken. Det var säkrare att tolka det förgångna än det nuvarande. Men fastän Konstteatern strängt höll sig till det förgångna, hade Stanislavsky ofta svårigheter med myndigheterna. Han hade suttit häktad och blev en gång avhyst från ateljén. Han hade just flyttat in i en ny lokal, när jag besökte honom tillsammans med Louise Bryant, som bett mig gå med som tolk. Stanislavsky såg dyster och nedslagen ut bland alla sina ouppackade lådor med scenattiraljer. Jag träffade honom även vid flera andra tillfällen, och uttalade han sig alltid så hopplöst om teaterns framtid i Ryssland. »Teaterkonsten kan leva endast om den inspireras av nya konstverk», sade han, »utan nya inspirationer stannar skådespelarkonsten av och försämras.» Men Stanislavsky var dock själv en alltför stor konstnär för att låta sig kuvas. Han sökte ständigt nya uttrycksformer. Hans senaste försök var att bringa sång och dramatik till gemensam harmoni. Jag bevistade en sådan föreställning och fann den mycket effektfull. Men sådana experiment utförde han och hans lilla krets på egen hand och av eget intresse och stodo inte i något som helst samband med bolsjevikernas proletkult.
Det finns några andra nyheter, som började långt före bolsjeviktiden och som fått fortsätta, därför att de inte ha med de aktuella händelserna i Ryssland att göra. Dels är det Kamernijteatern, som åstadkommit goda resultat genom ett nytt sätt att spela och med originella scenerier, men ger man för det mesta skådespel av det lättare slaget. Dels är det Semperanteteatern, som grundar sina försök på den uppfattningen, att det skrivna skådespelet lägger för stort tvång på skådespelaren och hindrar hans individuella uppfattningar att komma till uttryck. Därför skall spelet improviseras. Detta är ju en verklig nyhet, men som det improviserade spelet måste hålla sig inom de gränser, som statens censur utstakar, så lider semperatisterna brist på idéer.
De intressantaste kulturella strävandena fann jag i Kiev, och var det den judiska Kulturligans verksamhet. Deras företag grundades 1918 i och för anskaffandet av medel åt offren för pogromerna. Dessa måste ha kläder, föda och husrum. Det var då en del unga judiska författare och en duktig organisatör bildade Kulturligan. De nöjde sig emellertid inte med att endast sörja för de olyckligas fysiska behov, utan organiserade de även barnhem, folkskolor, högskolor, aftonskolor och senare även ett seminarium och en konstskola. När jag besökte Kiev ägde Kulturligan ett tryckeri och en teaterateljé vid sidan om undervisningsinstitutionerna samt hade man lyckats organisera tvåhundrasjuttio avdelningar i Ukraina. Vid en litterär aftonunderhållning och en särskild föreställning, som gavs till expeditionens ära, fingo vi tillfälle till att bevittna Kulturligans utomordentliga resultat.
Vid den litterära aftonunderhållningen reciterades Perez' dikt »De fyra årstiderna» av en sångkör. Effekten var storartad. Naturens pånyttfödelse om våren, fåglarnas glättiga kärlekssånger, parningens mystik, den nalkande stormens brus, åskans dån, det sakta fallande regnet, höstens sista förtvivlan inför döden — allt tolkades så levande genom detta nya sätt att sammanbinda tal och sång.
Följande dag besökte vi konstskolan. Barnklasserna voro de intressantaste. Det fanns ingen disciplin, inga stränga förordningar, ingen mekanistisk kontroll över deras konstnärliga impulser. Barnen ritade, målade och skulpterade — med judiska motiv. En gosse på fjorton år skildrade en stad som hemsökts av en pogrom. Man såg en jude i synagogan, alla pogromens fasor stodo skrivna i hans anletsdrag; en gammal judisk kvinna, en tragisk gestalt, var allt som återstod av den nedslaktade familjen. På liknande sätt tecknade och målade de övriga barnen bilder ur de ryska judarnas liv. De var förvisso åtskilliga otympliga försök, men det var ändå ingenting av detta svulstiga och uppstyltade som karakteriserade proletkulten. Man försökte inte här att påtvinga eleverna några bestämda former för de konstnärliga uttrycken.
Senare besökte vi ateljén. I ett rum som saknade sceniska arrangemang framförde Kulturligans artister utan hjälp av kostymer eller dekorationer flera enaktsskådespel, samt ett ännu outgivet verk av en död dramaturg. Stycket kallades »Världens slut» och tolkades på ett så fullödigt konstnärligt sätt som jag aldrig förr bevittnat. Guds vrede rasar likt åskan fram över världen och befaller människorna att göra sig beredda på det yttersta. Men människorna fråga icke därefter. Då släppas alla elementen lösa, stormen tjuter och människornas jämmer drunknar i yttersta domens fasor. Världen går under och allt är dött.
Sedan börjar åter något att röra sig. Svarta skuggor, som symbolisera varelser till hälften vilddjur till hälften människor, vilka krypa fram ur sina grottor. I ångest och fruktan räcka de varandra sina darrande händer. Att börja med under tvekan, men sedan med växande förtroende göra människorna gemensamma ansträngningar för att lyfta sig ur det svarta tomrummet. Ljuset bryter fram. Åter höres en dundrande stämma över jorden. Det är uppfyllelsens röst. Ett väckande och konstnärligt spel!
När Kulturligan först bildades understödde bolsjevikerna dess arbete. Men när de senare återkommo till Kiev efter Denikins evakuering, gåvo de ett mycket ringa understöd. Denna ovänliga hållning berodde på Yevkom, den judiska kommunistiska sektionen, vilken intrigerade mot alla oavhängiga judiska kultursträvanden. När vi lämnade Kiev voro ligans medlemmar mycket bekymrade över organisationens framtid.
Det mesta av statsunderstödet åt den s.k. konsten gick till Lunarcharskys skådespel och andra kommunistiska kulturföretag. I början tyckte jag Lunarcharsky var mer konstnär än politiker. Jag hörde honom hålla föreläsningar vid Sverdlovuniversitetet, där han inför stora skaror av arbetare gjorde populära framställningar om konstens ursprung och utveckling, och det gjorde han alldeles utmärkt. När jag senare träffade honom var han så kuvad av partidisciplinen och så fullkomligt berövad all makt, att alla hans företag omintetgjordes. Då började han skriva skådespel. Men han kunde inte hämta något stoff från den verklighet han såg omkring sig, och februarirevolutionen, Kerensky och konstituanten hade redan utnyttjats så att det inte var mer än en karikatyr. Då vände Lunarcharsky sig till den tyska revolutionen. Han skrev »Smeden och rådsherren», en slags fars. Stycket var så amatörmässigt och medelmåttigt, att ingen teater utanför Ryssland skulle ha kunnat uppföra det. Men Lunarcharsky hade ju hand om teatrarna, varför inte då använda dem till sina egna stycken? Iscensättningen av pjäsen kostade stora summor — och det var just vid den tiden miljoner människor svulto längs Volgas stränder. Men man kan förlåta till och med sådant, om' teaterpjäsen blott haft någon mening eller innehållit något lärorikt drag ur den ryska tragedien. Men i stället saknade den verkligt liv, men var full av vulgära scener med Ludendorff, den socialdemokratiska presidenten som renegat, en degenererad aristokrat och en prinsessa ur demimonden, samt några fyllbultar som skreko och slogos om kvinnan och bokstavligen slet kläderna från hennes bak. Det var ett upprörande dumt stycke, men inte en enda av hela auditoriet, som bestod av lärare och anställda vid undervisningsdepartementet, vågade protestera mot detta vidriga hån mot det revolutionära Rysslands intelligens och smak. I stället applåderade man livligt, ty dessa eländiga lismare voro beroende av Lunarcharsky, då det gällde deras matransoner. De hade inte råd till att vara kritiska.
Fåfänga och makt bryter även de starkaste karaktärer, men Lunarcharsky är inte ens en stark karaktär. Det är bristen på viljekraft och även fruktan för det ständiga spionaget, som tvinga honom till att böja sig för disciplinen.
Efter en ingående analys av bolsjevikernas kulturella strävanden måste man komma till följande slutsats. Det är för det första kvantiteten och inte kvaliteten som ägnas någon uppmärksamhet inom den nutida undervisningen i Ryssland. För det andra gäller om det frikostiga understöd, som regeringen lämnar åt teatrar och museer, att detta inte sker av någon slags kärlek till konsten utan endast såsom ett m ed el till att avleda folkets djupare intressen.
Bolsjevikernas politiska diktatur förkvävde med ens hela det sociala livet i Ryssland. Inte ens det mest passiva sociala umgänge tilläts. Klubbar, möteslokaler, danssalonger — allt stängdes. Jag minns hur illa berörd Zorin såg ut, när jag frågade honom om ungdomen inte kunde få gå på några danstillställningar. »Danssalonger äro mötesplatser för kontrarevolutionärer, så vi ha stängt dem», sade han.
Samtidigt med detta var folkets tillvaro så fasansfull — hungern, kölden och mörkret förlamade hela livet. Sorg och förtvivlan om dagen, brist på ljus och värme om natten och ingen möjlighet att fly från det hela. Det enda som fanns var det kommunistiska partiets politiska verksamhet — ett hårt och avskräckande liv utan värme och färg. Folket hade inte något intresse för detta liv, men tilläts inte att gå sina egna vägar. Men ett folk, som på detta sätt tvångsbindes, utgör en stor fara, och därför måste det skaffas avledning för förtvivlan. Det var teatrarna, operan och museerna. Vad gjorde det att teatrarna inte gav något nytt? Än sen om man sjöng dåligt vid operan? Och om baletten fortsatte att röra sig i de gamla cirklarna? Det var ändå varmt och ljust därinne, och människorna fingo tillfälle till att komma samman, och man kunde glömma nöden och eländet och saknaden och till och med — tjekan. Teatern, operan, baletten och museet — det var bolsjevikregimens säkerhetsventiler. Och så länge teatrarna inte gav någonting nytt eller aktuellt eller åsyftade någon kritik, fingo de fortsätta. De löste sålunda ett stort och svårt problem och lämnade samtidigt ett utmärkt stoff till propagandan i utlandet.