Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Beslutet att nedskriva mina erfarenheter, iakttagelser och upplevelser under min vistelse i Ryssland hade jag fattat långt innan jag tänkte på att lämna detta land. I själva verket var det huvudorsaken till att jag tog avsked från det tragiskt hjältemodiga landet.
Även de starkaste bland oss ha svårt för att släppa en kär och länge hyst dröm. Jag hade kommit till Ryssland behärskad av förhoppningen om att finna ett pånyttfött land, vars folk helt och hållet hade vigt sig åt det revolutionära återuppbyggandets stora men svåra uppgift. Och jag hade glödande hoppats, att jag skulle få tillåtas hjälpa till med detta inspirerande arbete.
Men jag fann verkligheten i Ryssland grotesk och fullständigt olik det stora ideal, som burit mig på förhoppningarnas vingar till löftets land. Det tog femton långa månader, innan jag fattade den verkliga situationen. Varje dag, varje vecka, varje månad lade nya länkar till den ödets kedja, som drog min vackra dröm i gruset. Jag kämpade med förtvivlan mot drömbildens upplösning. En lång tid kvävde jag den röst inom mig, som sade mig, att jag måste erkänna de övertygande fakta. Men jag kunde inte och ville inte giva tappt.
Så kom händelsen i Kronstadt. Det var det sista våldsamma rycket, förrän jag helt kom till den fruktansvärda insikten om att den ryska revolutionen hade dränkts i blod och var död.
Jag såg nu framför mig den bolsjevikiska staten, fruktansvärd, krossande varje konstruktivt revolutionärt försök, förtryckande, splittrande och förstörande allting. Oförmögen och ovillig till att bliva en kugge i detta vrånga maskineri och medveten om att jag inte kunde vara till någon praktisk nytta för Ryssland och dess folk, beslöt jag att lämna landet. Engång borta därifrån ville jag så ärligt, öppet och objektivt som möjligt redogöra för mina två års vistelse i Ryssland.
Jag reste i december 1919. Jag kunde hava skrivit redan då, medan intrycken av de ohyggliga erfarenheterna ännu voro färska. Men jag väntade fyra månader, innan jag tog itu med att skriva en serie artiklar. Det dröjde ännu några månader, innan jag påbörjade denna volym.
Jag gör inte anspråk på att skriva en historisk avhandling. Förflyttad en femtio eller hundra år bort från de händelser han skildrar, kan historikern tyckas vara objektiv. Men verklig historia utgöres icke av blott och bart en samling data. Den är värdelös utan de mänskliga element, som historikern nödvändigtvis måste skaffa ur samtida skrifter. Det är deltagarnas eller iakttagarnas personliga intryck, som förlänar vitalitet åt all historieskrivning eller gör den till »levande historia». Många historiska avhandlingar hava skrivits om den franska revolutionen. Likväl är det mycket få, som äro sanningsenliga och övertygande. De äro av upplysande värde just i den mån historikern har känt sitt ämne med hjälp av mänskliga dokument, som lämnats av dem, vilka levat samtidigt med händelserna.
Jag själv, och, som jag tror, de flesta som studera historia, har fattat den franska revolutionen mycket mer levande genom studiet av de brev och dagböcker, som skrivits av samtida, sådana som Mm. Roland, Mirabeau och andra ögonvittnen, än av de s.k. objektiva historikernas verk. Genom en egendomlig tillfällighet fick jag i mina händer en volym brev, som skrivits under den franska revolutionens dagar och sammanförts av den tyske anarkisten och författaren Gustav Landauer. Det var under den mest kritiska perioden av mina ryska upplevelser, och jag läste dem just, när jag hörde bolsjevikernas artilleri börja bombardemanget å Kronstadts rebeller. Dessa brev gåvo mig en levande inblick i händelserna under den franska revolutionen. Just genom dem kom jag till insikt om att den bolsjevikiska regimen i Ryssland i det stora hela var en parallell till vad som hände i Frankrike för mer än ett sekel sedan.
Framstående tolkare av den franska revolutionen, sådana som Thomas Carlyle och Peter Krapotkin, hämtade sitt vetande ur och kommo till förståelse genom de mänskliga protokollen från denna tid, och så komma den stora ryska revolutionens historieskrivare — om de vilja skriva verklig historia och inte bara kompilera ihop fakta — att samla sina intryck och draga sina lärdomar av dem som levat under den ryska revolutionen, som tagit del av folkets nöd och elände och som verkligen bevittnat utvecklingen av det dagliga livets tragiska panorama.
Medan jag var kvar i Ryssland hade jag ingen aning om hur mycket som redan varit skrivet om den ryska revolutionen. Och de få böcker, som jag tillfälligtvis kunde erhålla, fann jag inte alls motsvara verkligheten. De voro skrivna av personer, som inte hade några förstahandsuppgifter om situationen, och voro bedrövligt ytliga. Några av författarna hade tillbringat från två veckors till två månaders tid i Ryssland. De voro icke kunniga i landets språk, och för det mesta hade de varit ledsagade av officiella tjänstemän, ciceroner och tolkar.
Härvid åsyftar jag inte de skribenter, som inom och utanför Ryssland spelade rollen som bolsjevikiska funktionärer och ombud. De utgöra en särskild klass för sig, och dem skall jag behandla i kapitlet om »Revolutionens handelsresande». Här tänker jag blott på den ryska revolutionens ärliga vänner. Det arbete de flesta av dessa utfört, har åstadkommit en oberäknelig förvirring och en stor missuppfattning. De hava sålunda hjälpt till att utbreda den myten, att bolsjevismen och revolutionen äro synonyma begrepp. Likväl kan ingenting vara mer fjärran från sanningen.
Den faktiska ryska revolutionen ägde rum under sommarmånaderna 1917. Under denna tid togo bönderna jorden i besittning och bemäktigade sig arbetarna fabrikerna och visade härmed, att de mycket väl förstodo betydelsen av en social revolution. I oktober slutfördes det verk som påbörjats sex månader förut. Under den stora folkresningen försäkrade sig bolsjevikerna om folkets röst. De klädde ut sig med socialrevolutionärernas jordprogram och anarkisternas industriella taktik. Men sedan den revolutionära entusiasmens högflod fört dem till maktens tinnar, kastade bolsjevikerna bort sina falska fjädrar. Det var då som skillnaden mellan bolsjevismen och den ryska revolutionen började framträda. Med varje dag som gick vidgades klyftan, och kommo intressena i större strid med varandra. I dag ligger det ingen överdrift i att påstå, att bolsjevismen utgör den ryska revolutionens främsta fiende.
Fördomar hava svårt för att dö. Beträffande denna moderna vanföreställning har processen blivit särskilt svår, på grund av att olika faktorer medverkat till att hålla livet uppe medelst konstgjord andning. Den internationella interventionen, blockaden och det kommunistiska partiets mycket energiska världspropaganda hava hållit myten om bolsjevismen vid liv. Till och med den fruktansvärda hungersnöden har utnyttjats för samma ändamål.
Vilket mäktigt grepp övertron kan få, vet jag av egen erfarenhet. Jag hade alltid vetat att bolsjevikerna äro marxister. I trettio års tid har jag bekämpat den marxistiska teorin, såsom varande en kall, mekanistisk och förslavande doktrin. I broschyrer, föredrag och debatter har jag argumenterat emot den. Jag var därför inte obekant med vad man kunde vänta av bolsjevikerna. Men de allierades angrepp på dem förvandlade dem till en symbol för den ryska revolutionen, varför också jag ingrep till deras försvar.
Från november 1917 till februari 1918, medan jag var frigiven mot borgen för min hållning under kriget, gjorde jag föredragsturnéer i Amerika till försvar för bolsjevismen. Jag gav ut en broschyr till belysande av den ryska revolutionen och till bolsjevikernas rättfärdigande. Jag försvarade dem därför att de trots sin teoretiska marxism i praktiken dock förkroppsligade revolutionens anda. Min hållning gentemot dem under denna tid karakteriseras av följande utdrag ur min broschyr, »Sanningen om bolsjevikerna»:
»Den ryska revolutionen är ett mirakel ur mer än en synpunkt. Bland andra extraordinära paradoxer bjuder den på det fenomenet, att de marxistiska socialdemokraterna Lenin och Trotskij hava anammat de revolutionära anarkisternas taktik, medan anarkisterna Krapotkin, Tscherkessov och Tschaikovskij förneka dessa metoder och förfalla till marxistiskt resonerande, som de hela sitt liv ha häcklat såsom 'tysk metafysik'.
Bolsjevikerna av år 1903 höllo, ehuru de voro revolutionister, fast vid den marxistiska doktrinen angående Rysslands industrialisering och bourgeoisiens historiska mission såsom en nödvändig utvecklingsprocess, innan de ryska massorna kunde komma till sin rätt. Bolsjevikerna av år 1917 tro inte längre på bourgeoisiens förutbestämda funktion. De hava av revolutionens vågor förts fram till den uppfattning, som hysts av anarkisterna alltsedan Bakunin, nämligen den, att när massorna bliva medvetna om sin ekonomiska makt, då skapa de sin egen historia och behöva inte vara bundna vid sådana traditioner och överlevade processer, som likt hemliga överenskommelser tillverkats vid ett runt bord och icke dikterats av livet självt.»
År 1918 besökte madame Breschovskij Förenta staterna och började sin kampanj mot bolsjevikerna. Jag befann mig då i tukthuset i Missouri. Djupt bedrövad över »den ryska revolutionens lilla mormors» verksamhet, skrev jag och vädjade till henne att betänka sig och inte förråda den sak, som hon ägnat sitt liv åt. Vid detta tillfälle framhöll jag, att fastän ingen av oss gillade bolsjevikerna i teorin, så skulle vi ändå vara eniga med dem i försvaret av revolutionen.
När domstolarna i staten New York tillgrepo de svekfulla metoder genom vilka jag berövades mina medborgerliga rättigheter och mitt amerikanska medborgarskap, då avstod jag från att vädja till högre instans, därför att jag i stället skulle få återvända till Ryssland och bli i tillfälle att få hjälpa till med det stora arbetet. Jag trodde fullt och fast, att bolsjevikerna befrämjade revolutionen och gjorde de yttersta ansträngningar för att hjälpa folket. Jag höll mig fast vid denna tro under mer än ett års tid efter min ankomst till Ryssland.
Observationer och studier, omfattande resor genom olika delar av landet, sammanträffande med folk av alla politiska riktningar, olika slags vänner och fiender till bolsjevikerna — allt har övertygat mig om att världen varit utsatt för ett oerhört bedrägeri.
Jag anför dessa omständigheter för att visa, att den förändring, mitt sinne och hjärta undergingo, utgjorde en smärtsam och svår process och att mitt äntliga beslut att tala ut fattats endast därför, att folket i alla länder måtte få veta och lära sig förstå skillnaden mellan bolsjevismen och den ryska revolutionen.
Den konventionella uppfattningen om tacksamhet är, att man inte skall vara kritisk mot dem som visat en vänlighet. Tack vare denna uppfattning kunna föräldrarna förslava sina barn mycket mera effektivt än med brutala metoder, och vänner kunna tyrannisera varandra. I grund och botten äro alla mänskliga förhållanden nuförtiden fördärvade av denna osunda idé.
En del gott folk hava förebrått mig för min kritiska hållning mot bolsjevismen. »Hur otacksamt att angripa den kommunistiska regeringen, sedan hon åtnjutit gästfrihet och vänlighet i Ryssland!» utropa de indignerade. Jag vill inte bortresonera, att jag åtnjutit förmåner, medan jag var i Ryssland. Jag kunde hava mottagit många fler, om jag velat tjäna de maktägande där. Detta är faktiskt en av de orsaker, som gjort det svårt och bittert för mig att nu tala mot det onda och de orättvisor, jag såg dag för dag. Men till slut har jag insett, att tigandet i själva verket är ett tecken på att man samtycker.
Om jag inte skulle skrika ut förräderiet gentemot den ryska revolutionen, så skulle man komma att göra mig delaktig i detta förräderi. Revolutionen och massornas välfärd inom och utanför Ryssland äro för mig av alltför stor betydelse för att jag skulle kunna tillåta mig några personliga hänsyn gentemot de kommunister, jag mött, eller för att jag skulle kunna dölja min rättfärdighetskänsla och avstå från att delgiva världen mina två års erfarenheter i Ryssland.
Inom vissa kretsar skall man utan tvivel göra invändningar mot att jag inte namngivit en del personer, jag omtalat. Man skall kanske också utnyttja detta faktum till att misskreditera min sanningskärlek. Men jag föredrar att möta dessa invändningar framför att utlämna någon till den ryska tjekans godtycke, vilket oundvikligen skulle bli fallet, därest jag yppade namnen på de kommunister eller ickekommunister, som varit djärva nog till att tala öppet med mig. De som äro förtrogna med de verkliga förhållandena i Ryssland och som inte stå under den bolsjevistiska vidskepelsens hypnotiska inflytande eller inte äro anställda i det kommunistiska partiets tjänst, de skola kunna gå i borgen för att jag lämnat en sannfärdig skildring. Den övriga världen skall så småningom komma att inse det.
Vänner, vars åsikter jag respekterar, ha varit vänliga nog att förmoda det min strid med bolsjevikerna snarare bottnar i min sociala filosofi än i bolsjevikregimens misslyckade företag. I min egenskap av anarkist, påstå de, har jag naturligtvis fasthållit vid betydelsen av individuell och personlig frihet, medan sådant under revolutionära perioder måste underordnas till förmån för det hela och allmänna. Andra vänner framhålla, att förstörelse, våld och terrorism utgöra oundvikliga faktorer i en revolution. Såsom revolutionär, säga de, kan jag inte vara motståndare till det våld, som utövats av bolsjevikerna.
Dessa anmärkningarna skulle ha varit befogade, om det förhållit sig så, att jag kommit till Ryssland under förväntan att finna anarkismen förverkligad, eller om jag förut hade hävdat, att revolutioner kunna genomföras på fredlig väg. Anarkismen har för mig aldrig fattats såsom ett mekaniskt arrangemang av sociala förhållanden, som skulle kunna tillföras människorna genom något politiskt scenskifte eller genom att makten överflyttades från en samhällsklass till en annan. Anarkismen var och är för mig icke ett barn av destruktion utan av konstruktion, en produkt av utvecklingen och ett pånyttfött folks medvetna och socialt skapande ansträngningar. Jag väntar därför inte, att anarkismen kan följa omedelbart efter århundraden av despoti och underkastelse. Och jag väntade förvisso heller inte att finna anarkismen införd av marxisterna.
Emellertid hoppades jag att i Ryssland finna åtminstone en början till de sociala förändringar, för vilka revolutionen hade kämpat. Det var inte individernas öde som huvudsakligen intresserade mig i egenskap av revolutionär. Jag skulle ha blivit fullkomligt nöjd, om de ryska arbetarna och bönderna i det stora hela hade uppnått någon väsentlig, social förbättring såsom ett resultat av bolsjevikregimen.
Två års allvarliga studier, undersökningar och efterforskningar övertygade mig om att de stora förmåner, det ryska folket vunnit genom bolsjevismen, endast existerade på papperet och att de målats ut i granna färger för massorna i Europa och Amerika endast för att främja den bolsjevikiska propagandan. Såsom reklamkonstens taskspelare hava bolsjevikerna presterat ett hittills i världen alldeles okänt nummer. Men i verkligheten har det ryska folket icke vunnit någonting genom det bolsjevistiska experimentet. Det är sant att bönderna hava fått jord, men inte genom bolsjevikerna, utan genom sina egna direkta ansträngningar, vilka sattes i gång långt före oktoberrevolutionen. Att bönderna varit i stånd till att behålla jorden, beror framför allt på deras slaviska seghet och envishet. Alldenstund de utgjorde den övervägande större delen av befolkningen och äro så djupt rotade i den ryska jorden, så kunde man inte taga denna ifrån dem så lätt som man berövade industriarbetarna deras produktionsmedel.
De ryska arbetarna använde sig liksom bönderna även av direkt aktion. De togo fabrikerna i besittning, organiserade sina egna fabrikskommittéer och utövade en effektiv kontroll över Rysslands ekonomiska liv. Men snart berövades de sitt inflytande och sattes under den bolsjevikiska statens industriella ok. Slaveriet blev åter det ryska proletariatets lott.
Hand i hand med detta fann jag, att folkets revolutionära tro var bruten, solidaritetsandan krossad och förståelsen för kamratskap och inbördes hjälp fullständigt förvrängd. Man måste ha bott i Ryssland och levat samman med folket i dess dagliga liv, man måste ha sett deras bittra missräkningar och förtvivlan för att tillfullo kunna inse de bolsjevikiska principernas och metodernas nedbrytande verkan, »nedbrytning», det var dock en gång det revolutionära Rysslands stolthet och ära.
Att ödeläggelse och terror ingå som moment i en revolution, vill jag inte förneka. Jag vet att i alla föregående stora politiska och sociala förändringar våldet varit nödvändigt. Amerika skulle alltjämt befinna sig under brittiskt herravälde, om inte de hjältemodiga kolonisterna hade vågat att med vapen bekämpa det brittiska tyranniet. Negerslaveriet skulle fortfarande vara en laglig institution i Förenta staterna, om inte John Browns stridsande funnits till. Jag har aldrig förnekat, att våldet är oundvikligt, och inte heller nu bestrider jag det. Likväl är det en stor skillnad på att använda våldet i en kamp såsom försvarsmedel och att göra terrorismen till en princip eller upphöja den till institutionell funktion och låta den få största betydelsen i den sociala striden. Sådan terrorism tillkommer kontrarevolutionärerna och blir i sig själv kontrarevolutionär.
Sällan har någon revolution utkämpats under utövandet av så ringa våld som den ryska revolutionen. Det skulle heller aldrig hava uppstått något rött skräckvälde, om folket och de kulturella krafterna ostörda fått i fortsättningen som i början kontrollera revolutionen. Detta ådagalades av den anda av kamratskap och solidaritet, som härskade i hela Ryssland under de första månaderna efter oktoberrevolutionen. Men den minoritet, som ansträngde sig till det yttersta för att skapa en absolut stat, har drivit fram terrorismen och förtrycket.
Det finns ännu en invändning mot min kritik över kommunisterna. Ryssland befinner sig i strejk, säger man, och det är omoraliskt av en revolutionär att taga parti emot arbetarna, när de befinna sig i strejk mot sina herrar. Detta är emellertid ren demagogi, som praktiseras av bolsjevikerna för att tysta ned kritiken.
Det är inte sant att det ryska folket är i strejk. I stället är sanningen den att det ryska folket blivit lockoutat, och att den bolsjevikiska staten, precis som de borgerliga industriherrarna, använt bajonetterna och kanonerna till att hålla folket utestängt. Beträffande bolsjevikernas tyranni, har detta blivit maskerat av ett hela världen oroande krigsrop. På det sättet hava bolsjevikerna lyckats förblinda massorna. Just därför att jag är revolutionär har jag vägrat att ställa mig på samma sida som den härskande klassen, vilken i Ryssland kallas kommunistiska partiet.
Intill slutet av mina sista dagar skall min plats i livet vara på de förtrycktas och lottlösas sida. Det är mig likgiltigt, om tyranniet utövas i Kreml eller något annat säte för de maktägande. Jag kunde inte göra någonting för det lidande Ryssland, medan jag var kvar i landet. Kanske kan jag göra en insats nu genom att framhålla lärdomarna av det ryska experimentet. Det är inte blott mitt intresse för det ryska folket, som tvingat mig till att skriva denna volym, utan är det mitt intresse för massorna i alla länder.
Massorna liksom de enskilda kunna visserligen inte så omedelbart lära sig något av andras erfarenheter. Men det är deras plikt, som vunnit dessa erfarenheter, att tala ut, om inte för något annat så av det skälet, att de inte kunna rättfärdiga sig själva och sina ideal, därest de understödja det stora bedrägeri, de kommit till insikt om.