Originalets titel: "Métamorphoses du travail. Quête du sens. Critique de la raison economique."
Översättning: Britta Gröndahl.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Arbetet med ekonomiskt mål har inte alltid varit den dominerande mänskliga verksamheten. Det blev dominerande i stor skala, över hela samhället, först i och med industrikapitalismens uppkomst för cirka 200 år sedan. Tidigare, i de förmoderna samhällena under medeltid och forntid, liksom även i de förkapitalistiska samhällen som finns kvar idag, arbetade man mindre, ja mycket mindre än i våra dagar. Därför hade de första industrimännen på 1700- och 1800-talen stora svårigheter att förmå sin arbetskraft att komma och arbeta hela dagen lång, dag efter dag. De första fabrikörerna gick i konkurs på grund av detta.
Det betyder att vad engelsmän och tyskar kallar "arbetsetik" och "arbetssamhället" är nya företeelser.
Det utmärkande för "arbetssamhällena" är att arbetet där betraktas både som en moralisk plikt, som en samhällelig skyldighet och som den enda vägen till personlig framgång. Arbetsideologin tar för givet
- att ju mer var och en arbetar, dess bättre blir det för alla;
- att de som arbetar lite eller inte arbetar alls skadar kollektivet och inte förtjänar att vara medlemmar av det;
- att den som arbetar bra kommer sig upp i samhället och att den som inte kommer sig upp har sig själv att skylla.
Många av oss förblir djupt impregnerade av denna ideologi och det går knappt en dag utan att någon politiker, till höger eller till vänster, träder fram och uppmanar oss till arbete och hävdar att det är genom arbete vi ska övervinna den rådande krisen. För att "besegra arbetslösheten", tillägger man, måste vi arbeta mer och inte mindre.
I själva verket har arbetsetiken blivit föråldrad. Det är inte längre sant att för att producera mer måste man arbeta mer, inte heller att producera mer leder till att man lever bättre.
Förbindelsen mellan mer och bättre är bruten; ty för många produkter eller tjänster är våra behov gott och väl täckta medan däremot många av våra otillfredsställda behov kommer att bli fyllda, inte genom att vi producerar mer utan genom att vi producerar på annat sätt, andra saker, eller genom att vi producerar mindre. Detta gäller särskilt för våra behov av luft, vatten, utrymme, tystnad, skönhet, tid, mänskliga kontakter.
Det är inte heller sant att ju mer var och en arbetar, dess bättre blir det för alla. Den nuvarande krisen har satt igång en teknisk mutation av en omfattning och snabbhet som överträffar allt vi tidigare sett: den "mikroelektroniska revolutionen". Denna har till följd och till mål snabbt växande arbetsbesparingar, såväl i industrin som i administrationerna och tjänsterna. Växande produktion åstadkoms där med avtagande mängder arbete. Följden blir att den samhälleliga produktionsprocessen inte längre har behov av att alla arbetar heltid där. Arbetsetiken blir då omöjlig att tillämpa och arbetssamhället är i kris.
Alla är inte medvetna om denna kris; vissa är medvetna om den men har intresse av att förneka den. Det är speciellt fallet med många "nykonservativa". De vill gärna hålla kvar arbetsideologin i ett sammanhang där det blir alltmer ont om betalt arbete. På så sätt driver de folk som är på jakt efter ett betalt arbete till att konkurrera allt hårdare med varandra. Av denna konkurrens väntar de sig att priset på arbetet (det vill säga lönen) ska sjunka och att de "starka" ska eliminera de "svaga". Genom detta nydarwinistiska urval av de "mest lämpade" hoppas de en dynamisk kapitalism ska uppstå, befriad från sin slagg och från alla eller en del av de sociala lagarna.
Löntagarnas gemensamma intresse är tvärtom att inte konkurrera med varann, att sluta sig samman inför arbetsgivarna och förhandla kollektivt med dem om arbetsvillkoren. Facket är uttrycket för detta gemensamma intresse.
I ett sammanhang där det inte finns betalt arbete på heltid för alla blir slopandet av arbetsideologin absolut nödvändigt, om fackföreningsrörelsen ska överleva. Detta slopande är inte alls en avsvärjelse. Ända från första början har arbetarrörelsen kämpat för sådana saker som "arbetets frigörelse" och "arbeta mindre för att arbeta alla".
Med "arbete" har vi tagit för vana att mena en betald verksamhet, utförd för en tredje mans räkning (arbetsgivarens) med sikte på mål som man inte själv har valt och på sätt och tider som bestäms av den som betalar en. Sammanblandning mellan "arbete" och "anställning" eller "sysselsättning" är vanlig och detsamma gäller sammanblandning mellan "rätt till arbete", "rätt till en lön" och "rätt till en inkomst".
Men i verkligheten är inte all verksamhet arbete och allt arbete betalas inte och utförs inte med sikte på betalning. Det är lämpligt att urskilja tre typer av arbete.
Arbete som man utför med sikte på betalning (lönearbete). Det är pengarna, det vill säga det kommersiella utbytet, som då är främsta målet. Man arbetar i första hand för att "förtjäna sitt uppehälle" och först i andra hand för tillfredsställelsen eller nöjet man eventuellt kan få ut av detta arbete. Vi kommer att kalla detta arbete med ekonomiskt mål.
Det arbete man inte utför med sikte på ett kommersiellt utbyte utan med sikte på ett resultat, som man själv, direkt, är mottagare och åtnjutare av. Det är bland annat fallet med "reproduktionsarbetet", det vill säga med hushållsarbetet som dag efter dag åstadkommer de omedelbart nödvändiga grundvalarna för livet: laga mat, hålla sig ren och hålla rent omkring sig, sätta barn till världen och uppfostra dem etc. Detta arbete har ofta ålagts kvinnorna förutom arbetet med ekonomiskt mål och så är det fortfarande.
På grund av att hushållsgemenskapen (familj eller storfamilj) är en levnadsgemenskap grundad på gemensamt ägande och inte på räkenskap och kommersiellt utbyte, har betalning av hushållsarbetet först på senare tid börjat diskuteras. Hushållsarbetet har alltid ansetts som ett arbete gjort av och för den odelade hushållsgemenskapen. Detta sätt att se, det måste understrykas, är berättigat bara om hushållsgemenskapens medlemmar delar upp sysslorna mellan sig rättvist. Att betala hushållsarbetet genom ett offentligt bidrag åt hustrun, som vissa feminister kräver att man ska göra, med hänvisning till att detta arbete är samhällsnyttigt, kan inte leda till en rättvis fördelning av sysslorna och förslaget företer dessutom följande olägenheter:
- det förvandlar hushållsarbetet till arbete med ekonomiskt mål, det vill säga till ett hembiträdesjobb.
- det jämställer hushållsarbetet med ett samhällsnyttigt arbete fast dess mål inte är och inte bör vara samhällsnytta utan familjemedlemmarnas välbefinnande och personliga utveckling, vilket är något helt annat. Förväxlingen mellan personernas möjlighet att utvecklas och deras samhällsnyttighet kommer sig av en totalitär samhällsuppfattning i vilken det inte finns plats för varje persons särskildhet och unika egenskaper och inte heller för den privata sfärens särskildhet. Denna bör i princip stå utanför samhällskontrollen och slippa bli bedömd efter sin samhällsnyttighet och gör det också.
Självständig verksamhet som man fullgör som om den är ett mål i sig själv, fritt, utan nödvändighet. Det handlar där om alla verksamheter som upplevs som utvecklande, berikande, källa till mening och glädje: konstnärliga, filosofiska, vetenskapliga verksamheter, verksamheter för uppfostran, välgörenhet, ömsesidig hjälp, självproduktion etc. Alla dessa verksamheter kräver ett "arbete" i betydelsen ansträngning, metodisk flit, men får sin mening och sin belöning lika mycket genom själva fullgörandet som genom sina resultat: de är liksom ett med själva livet. Men då krävs det också att tiden inte är snålt utmätt. Det är faktiskt så att en och samma verksamhet – till exempel att sköta barn, laga en måltid, göra snyggt och fint hemma – kan vara ett arbete vars tvång upplevs som förtryckande eller en verksamhet man finner nöje i allteftersom man är jäktad av brist på tid eller man utför det i lugn och ro, i samarbete med andra och frivillig delning av sysslorna.
Arbetet med ekonomiskt mål blev alltmer dominerande vartefter som kapitalismen bredde ut sig och det kommersiella utbytet tog fart. Det avskaffade i synnerhet många icke-kommersiella tjänster och hantverksmässiga produktioner i vilka arbetet med ekonomiskt mål och nöjet att skapa något vackert var outredbart hopblandade. Det var därför som arbetarrörelsen ursprungligen bekämpade industrikapitalismens prioritering av lönearbetet och de ekonomiska målen. När de protesterande arbetarna krävde att lönesystemet skulle avskaffas och samhället styras eller självstyras av de fritt sammanslutna arbetarna, herrarna över produktionsmedlen, gick de i varje fall rakt emot den utveckling som var på gång. Deras protest hade en utopisk karaktär, för inga möjligheter att kunna konkretisera den skymtade.
Men vad som var utopiskt i början av förra århundradet upphör delvis att vara det idag: den samhälleliga produktionsprocessen, ekonomin, kräver mindre och mindre lönearbete. Det blir då både meningslöst och onödigt att underordna alla andra mänskliga verksamheter och mål under lönearbetet och de ekonomiska målen. Frigörelsen i förhållande till den ekonomiska och kommersiella rationaliteten blir möjlig. Den kan bara förverkligas genom aktioner som inte bara har den som mål, uttryckligen, utan även visar att den är möjlig. Det kulturella handlandet, utvecklingen av "alternativa verksamheter" får särskild betydelse i detta sammanhang. Jag återkommer till det längre fram.
Bara om fackföreningsrörelsen inte begränsar sin uppgift till att försvara lönearbetarnas specifika intressen kan den fortleva som rörelse. Såväl inom industrin som inom den klassiska tertiära sektorn krymper mängden arbete som behövs i allt snabbare takt. Enligt en uppskattning som gjorts på fackligt håll i Tyskland är bara 5 % av de nya teknologier som kommer att vara disponibla vid slutet av århundradet utnyttjade för närvarande. Produktivitetsreserverna (det vill säga de förutsebara arbetsbesparingarna) är ofantliga i industrin och den klassiska tertiärsektorn.
Frigörelsen från arbetet med ekonomiskt mål, genom minskning av den tid det varar, och utvecklingen av andra, självreglerade och självbestämda, verksamheter är det enda som kan ge en positiv innebörd åt de inbesparingar av lönearbete som blir följden av den pågående tekniska revolutionen. Den frigjorda tidens samhälle, där alla får arbeta men arbeta mindre och mindre med ekonomiskt mål, det projektet är den pågående historiska utvecklingens möjliga inriktning. Det kan ena de olika komponenterna i den sociala rörelsen, ge sammanhållning och framtidsutsikt, ty: 1) det uppstår i förlängningen av forna arbetarstriders erfarenhet; 2) det går utöver denna erfarenhet och dessa strider mot målsättningar som överensstämmer med både löntagares och icke-löntagares intressen och kan alltså befästa deras solidaritet och deras gemensamma politiska vilja; 3) det svarar mot ett betydande antal mäns och kvinnors strävan att (åter)ta makten över och i sitt liv.
De strider som förs på arbetsplatserna bevarar hela sin betydelse men arbetarrörelsen kan inte bortse ifrån att andra strider, förda på andra marker, får en växande betydelse för hur samhället ska bli och för männens och kvinnornas återerövring av makten över sina liv. I synnerhet kan den fackliga kampen för en minskning av den betalda arbetstiden inte bortse från att det icke-betalda arbetet, det som utförs i den privata sfären av kvinnorna, kan vara lika tungt och kännas lika tvingande som det arbete män och kvinnor utför i sina yrken. Kampen för minskning av tiden för betalt arbete bör alltså försiggå parallellt med en ny rättvis uppdelning av de icke betalda sysslorna i hemmasfären. Fackföreningsrörelsen kan inte vara likgiltig för den särskilda kamp kvinnorörelsen för i den riktningen och de bör räkna med den i sina egna orienteringar, speciellt vid utarbetande av tidsscheman.
Fackföreningsrörelsen kan inte heller vara likgiltig för befolkningarnas kamp mot att megateknologiska system invaderar deras livsmiljö, tar ifrån invånarna deras land, utformar eller förstör omgivningen enligt omänskliga krav, installerar en teknokratisk makt undandragen all kontroll, i namn av säkerheten eller logistiska krav.
Personernas rätt att suveränt styra sitt liv och sitt sätt att samarbeta med andra är en helhet. Den kan inte erövras på arbetets och arbetsrelationernas område på bekostnad av de strider som förs på andra områden, inte heller kan den erövras på dessa andra områden på bekostnad av kampen på arbetsplatsen.
Fortskridande och omfattande minskning av arbetstiden utan inkomstbortfall är det nödvändiga (men inte tillräckliga, jag återkommer till det) villkoret för en fördelning av det betalda arbetet på alla dem som önskar arbeta och för en rättvis fördelning av det icke betalda arbetet i den privata sfären. Alltså måste alla få arbeta mindre för att alla ska få leva bättre och förtjäna sitt uppehälle genom att arbeta. Det är bara så den allt djupare klyvningen av samhället, segmenteringen av arbetsmarknaden, utstötningen av en växande del av befolkningen kan hejdas och sedan vändas till sin motsats.
Enligt en undersökning av Wolfgang Lecher vid WSI (tyska landsorganisationens institut för ekonomisk och social forskning) skulle fortsättningen av den nuvarande utvecklingen leda till att den aktiva befolkningen om tio år skulle vara segmenterad enligt följande proportioner:
- 25 % permanenta löntagare, kvalificerade och skyddade av kollektivavtal i de stora företagen.
- 25 % periferiska arbetare som har osäkra anställningar i entreprenör- och serviceföretagen. De är föga kvalificerade, har dåligt betalt för arbetstid som varierar efter arbetsgivarens godtycke och marknadens fluktueringar;
- 50 % utstötta arbetare, arbetslösa eller halvarbetslösa, som tar tillfälliga arbeten eller säsongarbete, "småjobb". Redan nu är 51 % av fransmännen mellan 18 och 24 år i den situationen (26 % helt arbetslösa, 25 % med "småjobb"); i Italien, i Spanien, i Nederländerna, i Storbritannien framför allt är siffrorna ännu högre.
Denna utvecklingsriktning är känd och accepterad till höger. En ny arbetsgivarideologi, kallad "den mänskliga resursen" försöker integrera den fasta kärnan av kvalificerade, fast anställda arbetare i de moderna företagen, som framställs som "platser för intellektuell och personlig utveckling" och föreslår de andra "blygsamma sysselsättningar" till "blygsam lön" i serviceföretagen och framför allt i dem som levererar tjänster "från person till person".
I Förenta staterna, som ofta tas som mönster, tillhör flertalet av de 13 till 15 miljonerna nya jobb, som skapats de senaste tio åren, sektorn för personliga tjänster. Det är oftast otrygga, dåligt betalda jobb utan möjlighet till kvalificering och utveckling inom yrket. Exempel är fastighetsskötare, nattvakter, städare och städerskor, servitörer och servitriser, anställda i gatukök och liknande, vårdbiträden, varubud, gatuförsäljare, skoputsare.
Dessa tjänster "från person till person" är i själva verket hembiträdes- eller betjäntjobb i moderniserad och socialiserad form. Det har varit den nuvarande franske socialministern förbehållet att erkänna denna sanning genom att föreslå att anställning av tjänstefolk skulle uppmuntras genom skattelättnader för dem som anställer dem.
Detta är en slående parallell med förhållanden som uppstod under förra århundradet när miljontals arbetslösa män och kvinnor tog plats som hembiträden som följd av jordbrukskoncentrationen och mekaniseringen av textilindustrin: "De personliga tjänarna och hembiträdena" utgjorde 14 % av den aktiva brittiska befolkningen mellan 1851 och 1911. Förmodligen utgör "tjänsterna från person till person" – massage- och inklusive avslappningssalongerna, terapigrupperna, psykologmottagningarna etc. – idag mer än 14 procent av den aktiva befolkningen, åtminstone i USA.
Liksom i kolonierna förr i världen och i många u-länder idag befinner sig en växande massa människor i industriländerna i den situationen att de måste tävla om "privilegiet" att få sälja sina personliga tjänster till dem som kan köpa sig bekvämlighet.
En klyvning sker således, som korsar gränserna mellan samhällsklasserna. Som Wolfgang Lecher säger i den redan citerade studien: "Motsättningen mellan arbete och kapital döljs mer och mer av antagonismen mellan de fast anställda och beskyddade arbetarna å ena sidan och de periferiska arbetarna och de arbetslösa å andra sidan ... Fackföreningarna riskerar att förfalla till ett slags försäkringsbolag för den relativt begränsade och privilegierade gruppen fast anställda arbetare." Om det blir deras enda uppgift att måna om dem som har ett fast arbete, riskerar fackföreningarna att förfalla till en nykorporatistisk och konservativ kraft, som i vissa latinamerikanska länder.
Om fackföreningsrörelsen vill överleva och utvecklas som rörelse för individuell och social frigörelse, bör den alltså bredda sig och profilera sig ännu tydligare än i det förflutna, inte inskränka sig till det trångsynta försvaret av arbetarna som sådana, på deras arbetsplatser. Bara om samhällets segmentering och utstötningen av ett växande antal människor kan hejdas, kommer fackföreningarna att kunna undvika bli en nykorporatistisk och skråmässig kraft. En ambitiös politik för fortsatt och programmerad minskning av arbetstiden är därvid absolut nödvändig. Fackföreningen ensam är oförmögen att driva igenom och föra en sådan politik. Men den kan genom sin kamp få dess nödvändighet accepterad och framför allt ha den till vägledande mål för sina aktioner och sitt samhällsprojekt. Projektet för ett samhälle där var och en ska kunna arbeta mindre för att alla ska kunna arbeta bättre och leva mer, det är något vi alla kan ansluta oss till.
Återstår att undersöka: 1) hur stor den avsedda arbetstidsminskningen ska vara; 2) vilka förändringar som blir följden härav för fackets del, vilka kulturella uppgifter det kommer att få; 3) vad den kan förändra i vars och ens liv; 4) hur den kan programmeras, förverkligas och göras förenlig med förbättringen av levnadsstandarden.
Den nuvarande tekniska revolutionen leder till arbetsbesparingar som ofta är större än man föreställer sig. I industrin ökar produktiviteten sedan 1978 med 5 till 6 % om året. I hela näringslivet ökar den med 3 till 4 % om året. Produktionen av varor och kommersiella tjänster växer med knappt 2 % per år. Med andra ord, utan att upphöra växa lite grann minskar ekonomin den arbetsmängd den behöver med 2 % varje år.
Denna nettoarbetsbesparing kommer med säkerhet att accelerera från och med nu till århundradets slut, framför allt tack vare förmodade förbättringar vad beträffar robotar och kontorsmaskiner. Men även utan accelerering kommer arbetsbehovet i näringslivet att ha minskat med minst 22 % inom tio år; inom femton år kommer det att ha minskat med omkring en tredjedel.
Utsikterna är alltså de följande från nu till början av 2000-talet: antingen behålls de nuvarande arbetsnormerna med heltid och då tillfogas ytterligare 35 % arbetslösa till de nuvarande 10 å 20 procenten; eller också minskas tiden för arbete med ekonomiskt mål i proportion till de förmodade arbetsinbesparingarna och vi arbetar 30 till 40 % mindre – kanske hälften så mycket, om alla ska kunna få ett avlönat arbete. Mittemellanlösningar är naturligtvis tänkbara. Men den bästa lösningen är ändå den som gör det möjligt för var och en att arbeta mindre, att arbeta bättre och i form av växande realinkomst få sin del av de växande resurser som är samhälleligt producerade. Detta förutsätter att arbetstiden, som för närvarande är cirka 1600 timmar per år, stegvis och på programmerat sätt minskas till ungefär 1000 timmar på femton till tjugo år, utan sänkning av levnadsstandarden, tvärtom. Detta kräver politiska åtgärder på många områden och speciellt en socialpolitik som låter köpkraften bero av mängden samhälleligt producerade resurser och inte av mängden utfört arbete. Jag återkommer till det.
För första gången i modern historia kommer alltså det betalda arbetet att upphöra lägga beslag på den bästa tiden i vårt liv. Frigörelsen från arbetet blir för första gången en påtaglig möjlighet. Men man bör inte underskatta vad detta innebär för var och en av oss. Kampen för en fortsatt och rejäl minskning av den betalda arbetstiden förutsätter att denna steg för steg upphör att vara den enda eller ens främsta sysselsättningen i vårt liv. Det bör upphöra att vara vår främsta källa till social identitet och införsel i samhället. Andra värderingar än de ekonomiska värderingarna, andra verksamheter än de funktionella, instrumentella, avlönade som de samhälleliga apparaterna och institutionerna beställer av oss, bör bli dominerande i vars och ens liv.
Denna mutation av samhället och kulturen kräver att varje människa arbetar med sin egen förändring och detta kan hon stimuleras till, men ingen stat, regering, fackförening och inget parti kan utföra detta arbete åt henne. Den kräver också att vi finner en annan mening med livet än det betalda arbetet, yrkesetiken, lönsamheten och även att andra strider än de som har lönens storlek till innehåll vinner i betydelse. Alla dessa kulturella förändringar är så omfattande att det skulle vara fåfängt att föreslå dem, om det inte vore så att en mutation i rätt riktning redan är igång.
Bristen på känsla för lönarbetet är en företeelse som alltmer breder ut sig sedan ett tjugotal år tillbaka. Den är särskilt märkbar hos unga arbetare och är inte uttryck för likgiltighet eller ovilja att anstränga sig utan för en önskan att arbetet ska vara en del av livet i stället för att livet, som nu, offras åt arbetet och underordnas under det. Längtan att (åter)ta makten över sitt liv återfinns hos arbetarna, särskilt hos de unga, och gör dem mottagliga för de specifika rörelser som går i den riktningen.
Strävan att befria sig från arbetet behöver i alla fall inte komma i motsättning till de traditionella fackliga strävandena mot befrielse i arbetet. Tvärtom betingar båda strävandena varann. Erfarenheter från förr visar att arbetarna blir mer krävande ifråga om arbetsförhållanden och relationer i arbetet, om detta lämnar dem tid och kraft över för ett personligt liv. Omvänt är det en förutsättning för personlig utveckling att man har ett arbete som inte inverkar menligt på ens fysiska och psykiska förmögenheter, genom sin långvarighet och sin natur. Fackföreningsrörelsen måste alltså som tidigare kämpa på två plan samtidigt: för "humanisering", berikande av arbetet och för förkortning av arbetstiden utan inkomstförlust.
Denna traditionella uppgift för facket har alls inte förlorat sin aktualitet. För även om arbetsgivarideologin gör stor sak av att det arbete som berörs av den tekniska revolutionen kräver kvalifikationer, personligt kunnande och ansvar av sina utövare, gäller denna uppvärdering av industriarbetet faktiskt bara en liten privilegierad elit.
Den tekniska revolutionen har till avigsida – förutom att den skapar arbetslöshet – att ett stort antal dittills kvalificerade uppgifter avkvalificeras och standardiseras och att ett stort antal löntagares beteende och prestationer ställs under elektronisk övervakning – det gäller både industrin och den tertiära sektorn. I stället för att medföra befrielse leder datoriseringen ofta till en "förtätning" av arbetet genom borttagande av "död tid" och tvång att öka hastigheten.
Denna "förtätning" av arbetet åtföljs ofta av minskning eller "flexibilisering" av tiderna och döljer då liksom med avsikt det faktum att den mänskliga mödan bara är en bifaktor vid produktivitetshöjningen: huvudfaktorn är inbesparingen av mänskligt arbete tack vare de använda materielens egna prestationer. Dessa skulle alltså kunna tjäna till att lindra tröttheten och monotonin i arbetet och förkorta tiden. Arbetsintensifieringens godtyckliga och förtryckande karaktär framgår ännu tydligare av detta.
Allmänt sett tenderar arbetet att bli en sekundär produktionskraft om man jämför med maskinernas enorma kapacitet, automatik och sammansatthet. Mer och mer sällsynta blir de arbeten där begreppen ansträngning och individuell prestation har någon mening kvar, där produkternas kvantitet och kvalitet beror av arbetarnas nedlagda möda och flit eller där stoltheten över den välgjorda produkten kan vara en källa till social och personlig identitet.
I de robotiserade fabrikerna och processindustrierna framför allt består arbetet i att övervaka, (om)programmera eller, om något inträffar, rätta till eller reparera automatiska system så de fungerar. Arbetarna är mera i tjänst där än i arbete. Deras arbete är i princip intermittent. Det är lika avmaterialiserat och funktionellt i förhållande till det systen det ansvarar för som statstjänstemännens arbete, och precis som i dessas fall måste det ofta respektera procedurer som är förutbestämda på mycket detaljerat sätt och som utesluter initiativ och kreativitet. Arbetarnas grepp om "produkten" och om vilka syften de tjänar är minimalt. Arbetets etik och traditionella dygder måste alltså vika för en tjänsteetik, och eventuellt en etik som handlar om ansvar gentemot kollektivet, allteftersom yrkesmedvetandet inte längre kan bestå i att identifiera sig med arbetsproduktens värde utan bara med värdet på den funktion man har.
Det blir alltså nödvändigt att fråga sig vilka syften man tjänar genom den funktion man fyller i sitt "arbete". Ens medvetenhet i yrket bör alltså breddas, så att man känner sig manad att undersöka vilka följder de tekniska, ekonomiska, kommersiella valen får för samhället och civilisationen. Detta gäller alldeles särskilt dem som arbetar inom teknik och vetenskap, hos vilka det förresten inte är ovanligt att sammanslutningar eller grupper offentligt ifrågasätter programmens syften, värde och följder, ur en etisk eller politisk synpunkt.
Denna utvidgning av yrkesmedvetandet, denna kritiska eftertanke inför yrkesverksamhetens implikationer kan visserligen ske inom sammanslutningar och tankegrupper men borde inte vara främmande för fackföreningsrörelsen. Om den inte finns med är risken stor att det utvecklas en teknokratisk kast som i professionalismens och uppfinningslustans namn låter sin kompetens utnyttjas, eller utnyttjar den själv, på ett sätt som leder till förstärkt behärskning och kontroll över medborgarna från de ekonomiska krafternas och statens sida.
I en period då heltidsarbete för alla blir mindre och mindre nödvändigt för näringslivet får frågan "arbeta för vad, med vad?" en central betydelse. Den ensam kan skydda oss mot en "mödan för mödans skull"-etik, en "producera för att producera"-etik som finner sin fullkomning i accepterandet av krigsekonomin och av kriget självt.
Den kapitalistiska ekonomin är inte längre i stånd att garantera allas rätt till ekonomiskt nyttigt och avlönat arbete. Därför kan arbete ordnas åt alla bara om 1) arbetstiden i näringslivet minskas och om 2) möjligheterna att arbeta utanför näringslivet med uppgifter utan ekonomiskt mål, utvecklas och öppnas för alla.
Vi har sett att möjligheten att arbeta i näringslivet kommer att finnas för alla bara om arbetstiden stegvis minskas till 1000 timmar om året. Det betalda arbetet kan då inte längre vara huvudinnehållet i livet. För att då inte bli passiva konsumenter av förströelse, översvämmade och manipulerade av en aldrig sinande ström av massmediala program, budskap och lekar, måste individerna kunna utveckla kulturcentra och autonoma verksamheter, inklusive produktiva verksamheter. Deras socialisering, det vill säga deras införsel i samhället och känsla av att tillhöra en kultur kommer att hänga på dessa autonoma verksamheter mer än på det arbete som en arbetsgivare eller en institution bestämmer att de ska göra. (Samma sak gäller förresten om det skulle bli så att samhället skulle föredra att få en massa arbetslösa att hålla mer eller mindre skadeslösa, hellre än att minska arbetstiden.) Arbetarrörelsen bör i det här sammanhanget erinra sig att den ursprungligen har uppstått ur föreningar för arbetarkultur. Den kommer inte att kunna leva kvar som rörelse om den inte intresserar sig för den mänskliga utvecklingen utanför arbetet lika mycket som för arbetet, hjälper till att skapa platser och utrymmen, där människors förmåga till självverksamhet kan utvecklas och de kan träffas i former som de själva bestämmer: folkuniversitet, "allaktivitetshus" och vad britterna kallar "community centers"; kooperativ för utbyte av tjänster och föreningar för ömsesidig hjälp; kooperativa reparationsverkstäder och verkstäder för självständig produktion; diskussionscirklar och olika slag av studiecirklar etc.
Det handlar här inte om uppgifter i en avlägsen framtid utan om angelägna uppgifter som måste prioriteras av två skäl:
- Storföretagens tendens att lägga ut en massa tillverkning och tjänster på mycket små företag, som sysselsätter en fluktuerande och otrygg arbetskraft, och även en hemarbetande sådan, gör det nödvändigt för fackföreningarna att vara närvarande och åtkomliga i alla stads- och förstadsmiljöer. De bör utöva en dragningskraft på den kringflytande arbetskraften och befolkningen i allmänhet alldeles oberoende av sin förmåga att organisera löntagarna på deras arbetsplatser.
- Mera nu än under någon annan epok är fackföreningsrörelsens inflytande beroende av dess förmåga att ta ifrån kulturindustrin, försäljarna av förströelse och fritidsaktiviteter det monopol de försöker skaffa sig på att forma medvetandena och uppfattningen av det kommande samhället, av livet och vad som är viktigt i det. Denna fackföreningarnas kulturella uppgift är i sanning en politisk uppgift, om man tar ordet "politik" i dess ursprungliga betydelse av verksamhet gällande samhällsordningen och samhällets väl.
Fackföreningsrörelsen får inte heller bortse från den kamp som sedan bortåt femton år tillbaka förs utanför företagen. Dessa strider med mycket olika innehåll har en sak gemensamt: individernas och gemenskapernas strävan att återvinna sin existentiella suveränitet, sin makt att själva bestämma över sitt liv. Dessa strider har som gemensam måltavla den diktatur över behoven som utövas av byråkratin och industrin i allians med de yrken som har anspråk på kunskapsmonopol på så skilda områden som sjukvård, utbildning, energibehov, stadsplanering, konsumtionsmönster och levnadsstandard etc. På alla dessa plan försöker rörelser med specifikt mål, "de nya sociala rörelserna", försvara rätten till självbestämmande mot megateknologierna och de former av positivism som leder till att beslutandemakten hamnar hos en teknokrati, vars expertis ofta används som legitimation av den ekonomiska och politiska makten.
Dessa strider mot professionaliseringen, teknokratiseringen och förpengligandet av livet är särskilda former av en kamp för frigörelse. De innehåller en radikalitetspotential som återverkar på kampen på arbetsplatserna och de väcker en medvetenhet hos en allt större del av medborgarna. Det är viktigt att fackföreningsrörelsen öppnar sig för de strävanden dessa rörelser är bärare av och tar dem till sig: det är minst lika viktigt att den betraktar sig själv som en ingående del av en vidare, mångformig rörelse för individuell och social frigörelse. Det faktum att den är och kommer att förbli den bäst organiserade komponenten i denna rörelse ger den ett särskilt ansvar: de andra komponenternas framgång eller misslyckande beror till stor del på den. Beroende på om fackföreningsrörelsen bekämpar de andra rörelserna eller söker allians och gemensamt agerande med dem, kommer dessa att placera sig inom eller utanför vänstern, delta i kollektiva aktioner eller lockas till att agera i smågrupper och gripa till våld.
Av fackföreningsrörelsens hållning till de andra sociala rörelserna och deras målsättningar beror också dess egen utveckling. Om den avskärmar sig från dem, om den vägrar att vara en komponent i en vidare rörelse, om den anser att dess uppgift begränsar sig till att försvara löntagarna som sådana, kommer den inte att kunna undgå att degraderas till en nykorporatistisk och konservativ kraft.
En fortlöpande minskning av arbetstiden till 1000 timmar per år eller mindre ger den disponibla tiden helt nya dimensioner. Den tid man inte arbetar är inte längre med nödvändighet tid för vila, återhämtning, förströelse, konsumtion; den tjänar inte längre till att kompensera arbetstidens möda, tvång, besvikelser. Den fria tiden är inte längre bara den "tid som är kvar", som alltid är för kort, som man måste skynda sig att dra fördel av och under vilken det inte kan bli fråga om att företa sig något.
När arbetstiden har nedbringats till 25 eller 30 timmar i veckan kan den disponibla tiden fyllas med verksamheter som man företar sig utan ekonomiskt mål och som berikar individens och gruppens liv: kulturella och estetiska uppgifter som går ut på att känna och ge glädje, att försköna och "kultivera" ens omgivning; bistånds- och vårdverksamhet, inbördes hjälp som väver ett nät av solidaritet och sociala relationer i kvarteret eller kommunen; utveckling av vänskapsförhållanden och andra som ger känsloutbyte; bildningsverksamhet och konstnärligt skapande; reparation och självproduktion av föremål och livsmedel "för nöjet" att "göra det själv" och att bevara, lämna i arv saker som man kan fästa sig vid; kooperativ för utbyte av tjänster etc. En avsevärd del av de tjänster som för närvarande utförs av yrkesutbildat folk, kommersiella företag eller offentliga institutioner kan på så sätt tas över av individerna själva såsom medlemmar i en basgemenskap, frivilligt och anpassat efter behov som de själva har definierat. Jag ska återkomma till det ännu en gång.
Dessa aktiviteter sammantagna bör inte uppfattas som en alternativ ekonomisk sektor så att en "dual ekonomi" skulle uppstå. Dessa verksamheter har i princip ingen ekonomisk rationalitet och är förlagda bortom och utanför den ekonomiska sfären. Deras fullgörande är inte medlet att nå ett resultat, en uppfyllelse, det åstadkommer självt direkt detta resultat, denna uppfyllelse. Den tid man ägnar åt musik, åt kärlek, åt utbildning, åt tankeutbyte, åt att trösta en sjuk, åt att skapa etc., det är själva livets tid, den har inget pris som den kan säljas eller köpas för. Att kunna utvidga livets tid och minska på den tid man ägnar åt nödvändigt arbete eller åt att tjäna pengar, det har varit ett ständigt mål för mänskligheten.
Inget tvingar oss att tänka oss minskningen av tiden för det betalda arbetet som en förkortning av arbetstiden per dag eller vecka. Möjligheterna för individuell och/eller kollektiv självförvaltning av arbetstiden ökar med datoriseringen och med de decentraliserade produktionsenheternas större smidighet. Redan nu kan statstjänstemännen i Québec fördela de 140 timmars arbete de ska bidra med varje månad precis som det passar dem. Fabriker och verk har organiserats om för att avskaffa allt tidstvång, de olika posterna är oberoende av varandra. Mot arbetsgivarnas flexibilisering av arbetstiden är det lämpligt hävda dessa möjligheter till självförvaltning av tiden genom arbetarna själva.
Tusen timmar om året, det kan vara 20 timmar i veckan på två och en halv dagar eller tio dagar i månaden eller tjugofem veckor om året eller tio månader fördelade över två år etc., utan minskning av realinkomsten förstås (jag återkommer till det). Man kan också planera arbetstiden för hela livet: till exempel 20000 till 30000 timmar per liv, som ska avverkas under de femtio åren potentiellt aktivt liv och som ger var och en, livet igenom, den fulla inkomst som idag ges för 1600 timmars aktivt liv per år.
En sådan möjlighet till självbestämmande för hela livet diskuteras i Sverige på grund av följande fördelar: den tillåter var och en att arbeta mer eller mindre under vissa perioder av sitt liv, att ta ut den årliga arbetstiden i förskott eller efterskott; att avbryta sin yrkesverksamhet utan inkomstförlust under flera månader eller flera år för att studera vidare, lära sig ett annat yrke, skapa ett företag, uppfostra barn, bygga sitt hus, förverkliga ett konstnärligt, vetenskapligt, humanitärt, kooperativt projekt etc.
Möjligheten att samtidigt ha ett betalt arbete och autonoma verksamheter, eller att alternera mellan dem, bör inte uppfattas som en nedvärdering av det betalda arbetet. Den personliga utvecklingen genom självständiga verksamheter återverkar alltid på yrkesarbetet, befruktar det och berikar det. Idén att man måste hänge sig helt, under hela sin tid, åt ett och samma arbete för att kunna lyckas eller skapa där, är en felaktig idé. Skapande människor och pionjärer är i allmänhet mångsysslare som har centrala intressen och mycket varierade och växlande sysselsättningar. Einstein tänkte ut relativitetsteorin under de lediga stunder som hans heltidsarbete på patentverket i Bern gav honom.
Förnyelse, skapande kommer i allmänhet inte av ett regelbundet, ihållande arbete utan av en spasmodisk ansträngning (20 timmar i rad eller mer vid dataprogrammering; 300 till 500 timmar i månaden flera månader i sträck vid skapandet av ett företag eller utarbetandet av en ny teknik, en ny installation etc.), följd av perioder då reflexion, läsning, mekande, resor, känslomässigt och intellektuellt utbyte tar överhand.
Att lidelsefullt ägna sig åt arbetet utan avbrott är inte bra för kreativiteten och inte för effektiviteten heller. Det är bra för självkänslan hos dem som försvarar den rang och maktposition som deras arbete förlänar dem. Det är sällsynt att pionjärer, skapande konstnärer, forskare på hög nivå är i arbete mer än 1000 timmar per år. Erfarenheten har förresten visat att när två personer arbetar två och en halv dag var och delar på en ansvarsfull befattning (som dekanus vid ett universitet, som personalchef, som juridisk rådgivare, som stadsarkitekt, som läkare etc.) blir arbetet bättre och effektivare gjort än av en person på heltid.
En arbetstidsminskningspolitik begränsad till de okvalificerade arbetena enbart skulle inte hjälpa mot den klyvning, den segmentering av samhället som det just gäller att hindra; den skulle bara flytta på klyvningslinjerna. Den skulle skapa å ena sidan yrkes-"eliter" som skulle monopolisera ansvars- och maktpositionerna och å andra sidan en massa avkvalificerade, periferiska, maktlösa arbetare på deltid. Om så många personer som möjligt ska ha tillgång till de kvalificerade, kreativa, ansvarsfulla sysselsättningarna, måste arbetstiden minskas där lika mycket som på annat håll. Att dessa sysselsättningar för närvarande är så få förklaras mindre genom brist på kallelse och talanger än av att de kvalificerade, kreativa, ansvarsfulla arbetena tas om hand av "yrkeseliter" som där försvarar korporativa maktställningar och klassprivilegier. En större proportion arbetande människors tillträde till dessa anställningar, deras "demokratisering", kommer att underlättas genom själva arbetstidsminskningen på grund av de möjligheter den öppnar, för dem som önskar det, att förvärva nya kompetenser och att bedriva studier vid vilken ålder som helst.
När näringslivet kräver mindre och mindre arbete och delar ut färre och färre löner för en växande produktionsvolym kan inte medborgarnas köpkraft och deras rätt till inkomst längre bero av mängden arbete de utför. Den fördelade köpkraften bör växa trots att mängden arbete som behövs avtar. Den fördelade realinkomstens storlek och mängden utfört arbete måste bli oberoende av varandra, annars finner produktionen inte tillräckligt många köpare och den ekonomiska depressionen förvärras. Problemet som alla industristater måste ta ställning till är inte principen utan villkoren för en inkomstfördelning som är frikopplad från näringslivets behov av arbetskraft. Tre recept är tänkbara.
Skapandet av sysselsättningar utanför det egentliga näringslivet förordas ofta, särskilt till vänster, enligt principen: "Det är inte arbete som fattas, för mängden behov att tillfredsställa är praktiskt taget obegränsad." Men är det så säkert att dessa behov blir bättre tillfredsställda genom betalt arbete av personer som är anställda för det ändamålet? Man kan urskilja två grupper av behov som av naturen är icke solventa:
- En första grupp av behov har med miljön att göra, närmiljön som livskvaliteten är beroende av: behov av utrymme, ren luft, tystnad, en stadsplanering och arkitektur som är lämpad för mänskliga relationer, etc. Dessa behov kan inte komma till uttryck på marknaden genom en solvent individuell efterfrågan som väcker gensvar från utbudssidan. De resurser som dessa behov gäller kan faktiskt inte produceras och säljas, vilket pris som än erbjuds. Dessa behov kan inte tillfredsställas genom att man arbetar och producerar mer utan genom att man arbetar och producerar på annat sätt. För det ändamålet kan en politik med incitament och selektiva offentliga subventioner uttrycka en kollektiv efterfrågan och göra det motsvarande utbudet lönsamt (särskilt när det gäller återplantering av skog, minskning av nedsmutsande utsläpp, energisparande, trafikplanering, förebyggande av sjukdomar etc.). Ett begränsat antal anställningar kommer att bli följden. En del av de på så sätt skapade anställningarna kommer hur som helst att avskaffas på annat håll på grund av minskad konsumtion av energi, läkarvård, apoteksprodukter liksom även andra varor och tjänster, för anställningar som kommit till genom den offentliga efterfrågan finansieras genom offentliga resurser, genom skatter uttagna på ekonomin.
- En annan grupp icke solventa och icke ekonomiska behov berör hjälp- och vårdverksamheterna (hjälp åt personer som är gamla eller i nöd, vård av barn, sjuka etc.). Industrialiseringen har åstadkommit brist på tid och självverksamhet och botat bristen med professionalisering och monetarisering av verksamheter som av tradition hör till den privata sfären, till familjen eller basgemenskapen. Det har fått en utarmning och en avpersonalisering av de mänskliga relationerna till följd, en upplösning av basgemenskaperna, en standardisering och teknifiering av vården och hjälpverksamheten, alltsammans saker som de "nya sociala rörelserna" reagerar mot på olika nivåer. Vi måste alltså fråga oss i vilken mån de hjälp- och vårdbehov som de offentliga eller privata tjänsterna svarar mot har åstadkommits genom brist på tid; i vilken mån de alltså kan bli bättre tillfredsställda genom en utvidgning av den disponibla tiden än genom rekrytering av betald personal som får betalt för att ta hand om våra barn i vårt ställe, eller om våra gamla föräldrar, ungdomar på glid, vänner som drabbats av sorg etc. Arbetstidsminskning utan inkomstbortfall kan möjliggöra en tillbakaflyttning in i basgemenskaperna – i form av frivilligt samarbete, inbördes-hjälp-förhållanden på kvarters- eller fastighetsnivå – av en allt större grupp tjänster, som kommer att bli mera tillfredsställande och behovsanpassade om vi gör dem själva, åt varandra, än när yrkesutbildat folk får betalt för att göra oss dem enligt normer och procedurer som bestäms av staten. Det handlar inte om att rasera välfärdsstaten utan om att avlasta den, allteftersom tiden för arbetet med ekonomiskt mål minskar, från vissa uppgifter som förutom att de kostar leder till omyndigförklaring av vårdtagarna.
Det andra receptet som kopplar bort inkomstnivån från arbetsmängden är införande av ett åt varje medborgare ovillkorligen garanterat "socialt minimum" eller en "samhällsinkomst". Detta recept har anhängare både till vänster och höger. Allmänt sett har det till mål att rädda en stor massa arbetslösa, vars ökning hålls för oundviklig, från misär. I de generösaste varianterna av det bör den åt varje medborgare garanterade sociala inkomsten ligga ovanför fattigdomströskeln.
I den nyliberala varianten däremot bör den garanterade samhällsinkomsten vara lika med existensminimum eller rentav ligga under det, så att bidragstagarna i praktiken blir tvingade att genom "småjobb" skaffa sig en biinkomst som ska kunna slås samman med det garanterade minimumet, så länge det inte överskrider en viss summa. I denna uppfattning bör det garanterade minimumet göra det möjligt för priset på arbete att utvecklas enligt lagen om utbud och efterfrågan och, om det faller sig så, hamna under existensminimum.
I alla fallen är den garanterade samhällsinkomsten ett arbetslöshetsbidrag avpassat för en epok då ett stort antal arbetslösa aldrig har arbetat och har liten chans att hitta ett avlönat fast arbete. Det rör sig om en form av socialhjälp som utbetalas av staten och som varken hindrar arbetslösheten att öka eller samhället att klyvas i å ena sidan en klass yrkesaktiva människor som arbetar heltid och å andra sidan en stor massa utstötta människor, hel- och halvarbetslösa.
Det tredje receptet som gör det möjligt att göra inkomstnivån oberoende av mängden utfört arbete är arbetstidsminskning utan inkomstförlust. Detta recept förlikar allas rätt till ett betalt arbete med möjligheten för alla till en större existentiell autonomi, så att de själva kan ta hand om uppgifterna i sitt personliga liv, familj- eller gemenskapsliv. Detta recept är det som bäst passar in i den fackliga traditionen. Medan kravet på en garanterad samhällsinkomst är ett socialpolitiskt krav ställt till staten, som facket inte kan stödja genom strider på fältet och alltså inte heller ta upp som sitt genom en facklig praktik, kan kravet på en sänkning av arbetstiden till 32, 28, 24, 20 timmar, utan realinkomstförlust, stödjas genom kollektiva aktioner och framför allt åstadkomma sammanhållning mellan löntagare, arbetslösa och dem – kvinnor och ungdomar framför allt – som önskar att deras arbete ska vara en del av deras personliga liv i stället för att kräva att det offras.
Till skillnad från samhällsinkomsten, som är ett plåster på såret i en situation av social och ekonomisk utstötning, är arbetstidsminskningen svaret på ett tredubbelt rättvisekrav:
- arbetsbesparingarna som den tekniska mutationen möjliggör måste komma alla till godo;
- alla måste få arbeta mindre och mindre för att alla ska få arbeta;
- arbetstidsminskningen får inte medföra realinkomstminskning, eftersom mer tillgångar produceras med mindre arbete.
Dessa syften är inte nya. Det finns exempel på att man tidigare har skrivit kollektivavtal, överenskommelser inom en bransch eller ett företag, där man planerat en fortlöpande minskning av arbetstiden med bibehållen köpkraft och stabilisering eller rentav ökning av arbetsstyrkan.
Vad som är nytt idag är att den tekniska revolutionen berör alla verksamhetsområden och medför mycket differentierade arbetsbesparingar för en lång tid framöver. Fackligt agerande är nödvändigt för att uppnå de arbetstidsminskningar som motsvarar den förutsedda produktivitetsökningen; den är i synnerhet nödvändig för att de reducerade arbetstiderna ska leda till en självförvaltning av tiden av löntagarna själva och inte till en flexibilisering av tiderna efter arbetsgivarnas godtycke. Men fackligt agerande räcker inte till när det gäller att uppnå en programmerad, stegvis företagen arbetstidsminskning som sträcker sig över hela samhället. Det krävs då specifika politiska åtgärder som nära angår fackföreningsrörelsen men inte kan vidtas av den. Dessa specifika politiska åtgärder bör gälla fyra områden: Planering och programmering; Sysselsättning; Utbildning; Finansiering.
Produktivitetsökningarna är varken oförutsebara eller oförutsedda. Företagen, branscherna och administrationerna gör i allmänhet i ordning fleråriga investeringsprogram åt sig som bör resultera i förutsedda produktivitetsvinster. Samhällets kontroll över den tekniska förändringen består i att översätta dessa förutsägelser till företags-, bransch-, verksavtal etc. som kan tjäna som ram för en permanent förhandling om formerna och de nödvändiga justeringarna.
Den disponibla produktivitetsökningen är uppenbarligen inte densamma i alla branscher, företag och institutioner. Samhällets kontroll över den tekniska utvecklingen består i att undvika att det här finns överskott och där underskott på arbetskraft, avskedanden på ett håll och övertidsarbete på ett annat.
Överföring av arbetskraft blir alltså ofrånkomlig från företag och branscher där den disponibla produktiviteten snabbt växer till dem där den växer lite eller inte alls. Dessa överföringar är villkoret för en någorlunda lika arbetstidsminskning för alla, i proportion till den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet, under förhållanden som ligger den fulla sysselsättningen så nära som möjligt. En sysselsättningspolitik är alltså nödvändig och den bör innebära incitament till rörlighet mellan olika yrken. Det måste självfallet då också finnas möjligheter att lära ett nytt yrke eller vidareutbilda sig i vilken ålder som helst, utan inkomstbortfall.
De aktuella utbildningsmetoderna är ofta dåligt anpassade och föga motiverande. En pedagogisk reform på alla nivåer av undervisningen är angelägen; den bör lägga tonvikten på förmågan att lära sig själv, på förvärv av en grupp närbesläktade kapaciteter som medger polyvalens och pendling mellan olika yrken. Skolan, å sin sida bör ha motsatta prioriteringar: i stället för att satsa på att skapa "mänskliga datorer" vilkas förmåga att lägga saker på minnet, analysera, räkna etc. har överträffats och till stor del gjorts överflödig av de elektroniska datorerna, gäller det att ge förtur åt utveckling av oersättligt mänskliga färdigheter: manuella, konstnärliga, känslomässiga, moraliska. Man kan tillägga: förmågan att ställa oförutsedda frågor, att ge mening, att vägra ställa upp på det meningslösa även om det är logiskt sammanhängande etc.
I och med att mindre än 1000 timmar per år eller 20000 till 30000 timmar per liv räcker för att producera lika mycket eller rentav mer rikedomar än vi för närvarande producerar på 1600 timmar per år eller 40000 till 50000 per aktivt liv, bör var och en av oss få en realinkomst som är lika stor som eller större än de nuvarande lönerna för en starkt reducerad arbetsmängd. I praktiken betyder detta att på samma sätt som vi idag bevarar vår fulla inkomst under våra betalda semestrar, under utbildningskurser, eventuellt också under sabbatsåret etc., ska vi också i framtiden bevara vår fulla månatliga inkomst om vi väljer att bara arbeta varannan månad eller sex månader om året eller till och med två år på fyra för att förverkliga ett personligt eller kollektivt projekt eller experimentera med andra levnadssätt.
Här handlar det inte om en av staten beviljad inkomst åt dem som inte hittar något fast avlönat arbete – som när det gäller det garanterade sociala minimumet – utan om den normala inkomsten som är betalning för den normala mängd arbete näringslivet behöver få från var och en. Att denna mängd arbete är så liten att arbetet kan bli intermittent och bara vara en sysselsättning bland andra behöver inte hindra att det betalas med en full månatlig inkomst hela livet igenom. Denna inkomst motsvarar den del av de samhälleligt producerade resurserna som tillkommer var och en på grund av hans eller hennes deltagande i den samhälleliga produktionsprocessen. Denna inkomst är egentligen inte längre en lön, för den beror inte av mängden utfört arbete (under månaden eller året) och betalar inte individerna i deras egenskap av arbetare. Därför är det praktiskt taget omöjligt att denna inkomst ska utbetalas och garanteras på samma sätt som lönen, det vill säga av de ekonomiska enheterna eller företagen, vare sig lönen beräknas efter arbetad timme eller är en årslön. I båda fallen skulle minskningen av arbetstiden med hälften utan realinkomstförlust fördubbla arbetskostnaden per timme i förhållande till den nuvarande nivån.
Förutom konkurrensproblem skulle följden bli en prohibitiv ökning av det relativa priset på de produktioner och tjänster som har hög arbetsintensitet: byggverksamhet, jordbruk, underhålls- och reparationsarbeten, kulturella och pedagogiska aktiviteter etc. Denna svårighet kan kringgås genom följande lösning: företagen betalar bara för de timmar man har arbetat enligt en tariff som förhandlats fram; kännedomen om de reella produktionskostnaderna är då garanterad. Den av arbetstidsminskningen orsakade löneförlusten kompenseras genom en garantikassa som betalar för de genom den tekniska mutationen inbesparade arbetstimmarna. Denna garantikassa finansieras genom en skatt som på samma sätt som momsen eller skatterna på sprit, tobak, bensin, bilar etc. drabbar de automatiserade produktionerna enligt differentierade taxor, allteftersom deras produktionskostnad minskar. Den kommer att drabba dem hårdare, om deras önskvärdhet eller samhällsnytta är svag. Eftersom skatterna är avdragbara från exportpriserna berörs inte konkurrensen. Vad personernas realinkomst beträffar, kommer den att bestå av en direkt lön och en samhällsinkomst som, framför allt under de perioder då man inte arbetar, ensam ska garantera ens normala levnadsstandard.
Införandet av ett system med politiska priser, som återspeglar samhällsval, och skapandet av en samhällsinkomst som är oberoende av mängden utfört arbete, kommer hur som helst att tvinga sig på allteftersom arbetskostnaden blir försumbar i de allt talrikare robotiserade produktionerna. När antalet utdelade löner rasar och de automatiserade produktionernas priser också rasar måste vi få en pris- och inkomstpolitik genom vilken samhället hävdar sina prioriteringar och ger den tekniska utvecklingen en riktning. Ingenting garanterar emellertid att denna riktning och dessa prioriteringar är de rätta ur frigörelsens och självbestämmandets synpunkt; det kan lika gärna bli en riktning mot stärkt herravälde och hårdare kontroll över människorna. Den pågående förändringens riktning är fortfarande obestämd; den kommer att förbli insatsen i de nuvarande och kommande sociala konflikterna och rörelserna.
Jag har försökt klargöra vilken riktning historien kan få, vilken fördel mänskligheten och fackföreningsrörelsen kan dra av den pågående tekniska revolutionen. Jag har försökt visa åt vilket håll man borde gå, vilken politik man borde föra för att komma in på den riktningen. Händelserna kan i alla fall ta en vändning som gör att vi missar att göra den pågående förändringen meningsfull och i så fall ser jag ingen annan utväg: våra samhällen kommer att fortsätta upplösas, segmenteras, glida ner för det sluttande planet mot våld, orättvisa och rädsla.
Last updated on: 2.7.2010