Cuba Socialista No. 25.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Man har gripit till guerillakrig oräkneliga gånger i historien under skilda betingelser och med olika mål. I senare tid har det använts i flera folkliga befrielsekrig i vilka folkets förtrupper valt den regelrätt väpnade kampens väg mot fiender med större stridspotential.
Asien, Afrika och Amerika har varit skådeplatser för sådana aktioner när det gällde att tillvälla sig makt i kamp mot feodal, nykolonialistisk eller kolonialistisk exploatering. I Europa bedrevs guerillakrig vid sidan av egna eller allierade reguljära arméer. I Amerika har man vid olika tillfällen bedrivit guerillakrigföring. Som ett tidigare näraliggande exempel kan man ange César Augusto Sandinos försök i kamp mot USA's expeditionsstyrkor i Segovia i Nicaragua och nyligen det revolutionära kriget på Kuba. Därefter har guerillakrigets problem ställts i de teoretiska diskussionerna inom de framstegsvänliga partierna på kontinenten och möjligheten till och önskvärdheten av dess utnyttjande är ämne för häftig polemik. Dessa anmärkningar skall försöka återge våra idéer om guerillakrig och om vilket dess riktiga utnyttjande skall vara.
Först måste man precisera att denna form av kamp är en metod - en metod för att nå ett mål. Detta mål, oundgängligt, ofrånkomligt för alla revolutionärer är vinnandet av den politiska makten. Därför bör i analyserna av de speciella förhållandena i de olika länderna i Amerika begreppet guerilla användas i sin bemärkelse av metod för kamp att nå detta mål. Nästan av sig själv ställer sig frågan: är guerillakrigets metod den enda formen för maktövertagande i hela Amerika, eller är det helt enkelt ytterligare en formel bland andra för kamp? Och i sista hand frågar man sig om Kubas exempel är tillämpligt på andra verkligheter på kontinenten?
I polemiken brukar man kritisera dem som vill bedriva guerillakrig med argumentet att man glömmer bort masskampen, nästan som om de var motsatta metoder. Vi för vår del förkastar den tolkning som denna inställning innebär; guerillakriget är ett folkkrig, det är en masskamp. Att påstå sig vilja genomföra denna typ av krig utan befolkningens stöd är ett förebud om oundvikligt misslyckande. Guerillan är folkets stridsberedda förtrupp, befintlig på en bestämd plats inom ett givet område, beväpnad, beredd att utföra en serie stridshandlingar inriktade på det enda möjliga strategiska målet: maktövertagandet. Den är stödd av arbetarbefolkningen inom zonen och hela det territorium det är fråga om. Utan dessa förutsättningar kan man inte erkänna guerillakriget.
"I vår amerikanska situation anser vi att den kubanska revolutionen gav tre grundläggande bidrag till de revolutionära rörelsernas mekanik i Amerika, nämligen följande: för det första kan folkets stridskrafter vinna ett krig mot armén, för det andra kan man inte alltid vänta sig att alla betingelser skall vara för handen för revolutionen - upprorskärnan kan skapa själv, för det tredje bör i det underutvecklade Amerika den väpnade kampens domän i huvudsak vara landsbygden." (La guerra de guerillas, Guerillakriget.)
Dessa är bidragen till utvecklandet av den revolutionära kampen i Amerika, och de kan tillämpas på vilket som helst av de länder på vår kontinent i vilka ett guerillakrig kommer att utbryta.
Den Andra Havannadeklarationen säger:
"I våra länder förenas en underutvecklad industris villkor med en agrar regim av feodal karaktär. Det är därför som trots de hårda levnadsvillkoren för städernas arbetare landsbygdsbefolkningen fortfarande lever i de mest fruktansvärda omständigheter av förtryck och utsugning; men utom i undantagsfall utgör den det absoluta flertalet i proportioner som ibland överstiger 70 % av den latinamerikanska befolkningen.
Bortsett från jordägarna som ofta lever i städerna finner återstoden av denna stora massa sin bärgning som lantarbetare på jordegendomarna för eländiga löner eller brukar jorden under villkor för utsugning som inte på något sätt står medeltiden efter. Dessa omständigheter är det som avgör att i Latinamerika landsbygdsbefolkningen utgör en väldig potentiell revolutionär kraft.
Arméerna som är uppbyggda och utrustade för konventionellt krig är de krafter på vilka utsugarklassernas makt stöder sig när de tvingas bemöta landsbygdsbefolkningens irreguljära kamp inom områden som är naturliga för den och de visar sig vara fullständigt vanmäktiga; de förlorar tio man för varje revolutionssoldat som faller och demoraliseringen sprider sig snabbt då de måste möta en osynlig och oövervinnelig fiende som inte ger dem något tillfälle att ge prov på sin akademiska taktik och sina krigsmannafasoner vilka de gör stor affär av för att undertrycka arbetarna och studenterna i städerna.
De begränsade stridsgruppernas inledande kamp växer ständigt i slagkraft, massrörelsen börjar skjuta fart, den gamla ordningen bryts sönder bit för bit och det är då stunden är inne för arbetarklassen och städernas massor att avgöra striden.
Vad är det som redan i början av deras kamp gör dessa första kärngrupper oövervinneliga, oberoende av deras fienders numerär, makt och resurser? Folkets stöd och de kan räkna med detta stöd som hela tiden växer.
Men lantarbetarna utgör en klass som på grund av den bildningsnivå där den kvarhålles och den isolering där den lever behöver revolutionär och politisk ledning från arbetarklassen och de revolutionära intellektuella utan vilken de inte på egen hand skulle kunna ge sig ut i kamp och vinna seger.
Med de faktiska historiska villkoren i Latinamerika kan nationella borgarklasser inte leda den antifeodala och antiimperialistiska kampen. Erfarenheten visar att i våra nationer denna klass även när dess intressen strider mot den nordamerikanska imperialismens varit oförmögen att motstå dessa, förlamad av fruktan för den nationella revolutionen och skrämd av ropet från de exploaterade massorna." (Andra Havannadeklarationen.)
Som komplement till innehållet i dessa satser som utgör kärnan i Amerikas revolutionsförklaring uttrycker Andra Havannadeklarationen följande:
"De subjektiva villkoren i varje land, det vill säga faktorer som medvetenhet, organisation och ledning kan påskynda eller fördröja revolutionen allt efter det stadium den nått i sin utveckling, men förr eller senare i varje historisk epok, då de objektiva villkoren mognat, förvärvas medvetenhet, åstadkoms organisation, framstår en ledning och revolutionen tar sin början.
Att denna äger rum med fredliga medel eller förverkligas efter en smärtsam tillblivelseprocess beror ej på revolutionärerna; det beror på de reaktionära krafterna i det gamla samhället som motsätter sig att det nya samhälle föds som uppstår ur de motsättningar som det gamla bär inom sig. Revolutionen i historien är liksom den läkare som medverkar till att en ny människa kommer till världen. Han gör inte bruk av drastiska medel men tillgriper dem utan tvekan varje gång som det visar sig nödvändigt för att påskynda förlossningen. En förlossning som ger de förslavade och exploaterade massorna hopp om ett bättre liv.
I många länder i Latinamerika är revolutionen idag oundviklig. Det är ingen enskild vilja som bestämmer detta förhållande. Det bestäms av de förfärliga omständigheter av exploatering under vilka den amerikanska människan lever, utvecklingen av massornas revolutionära medvetenhet, imperialismens världskris och den världsomfattande kamprörelsen bland de underkuvade folken."
Vi skall utgå från dessa grundsatser för en analys av hela frågan om guerillakrig i Amerika.
Vi fastslår att det är en kampmetod för att nå ett mål. Vad som först är angeläget är att analysera målet och se om man kan åstadkomma ett maktövertagande på annat sätt än genom väpnad kamp här i Amerika.
Den fredliga kampen kan få framgång medelst massrörelser och i speciella krissituationer tvinga regeringarna att ge vika och makten övertas eventuellt av folkets styrkor vilka inför proletariatets diktatur. Teoretiskt korrekt. Då vi analyserar det amerikanska skeendet måste vi komma till följande slutsatser:
På denna kontinent finns i allmänhet objektiva villkor som driver massorna till våldshandlingar mot jordägande och borgerliga regeringar, det förekommer maktkriser i många andra länder och dessutom vissa subjektiva villkor. Det är uppenbart att det i länder där alla villkor är för handen, det skulle vara näst intill brottsligt att inte handla för att överta makten. I de övriga, där detta inte gäller, är det riktigt att skilda alternativ yppar sig och att det för varje enskilt land tillämpbara beslutet framgår ur den teoretiska diskussionen. Det enda historien ej tillåter är att de som analyserar och leder proletariatets politik tar miste. Ingen kan åberopa värdigheten att vara ett ledarparti som ett officiellt diplom från ett universitet. Att vara ett ledarparti innebär att gå i spetsen för arbetarklassen i kampen för maktövertagandet, att kunna leda den dithän, även att utpeka genvägar. Detta är våra revolutionära partiers mission och analysen måste vara djupgående och uttömmande så att inga misstag uppstår.
Idag ser man i Amerika ett ostadigt jämviktstillstånd mellan den oligarkiska diktaturen och trycket underifrån. Vi beskriver diktaturen som oligarkisk då vi vill definiera den reaktionära alliansen mellan varje lands borgarklass och dess jordägarklass med större eller mindre övervikt för feodala strukturer. Dessa diktaturer arbetar inom en viss ram av legalitet som de själva drog upp för att fungera bättre under hela perioden av oinskränkt klassdominans. Men vi genomgår en etapp i vilken trycket underifrån är mycket starkt; det knackar på den borgerliga legalitetens dörrar och denna legalitet kränks av sina egna upphovsmän för att hålla tillbaka massornas anstormning. Men de ohöljda överträdelser som strider mot varje tidigare införd lagstiftning - eller den lagstiftning som införts a posteriori för att rättfärdiga faktum - försätter folkets krafter i större spänningstillstånd. Därför försöker den oligarkiska diktaturen utnyttja gamla lagliga förordningar för att ändra författningens innehåll och bättre kväva proletariatet utan att sammanstötningen sker öppet. Likväl är det här motsättningen uppstår. Folket accepterar inte längre gamla och än mindre nya tvångsåtgärder vilka införts av diktaturen och försöker bryta dem. Vi får aldrig glömma det borgerliga samhällets autoritära och destruktiva klasskaraktär. Lenin talar om detta sålunda:
"Staten är en produkt och yttring av klassmotsättningarnas oförenliga karaktär. Staten uppstår på den plats, i den stund och i den utsträckning klassmotsättningarna ej kan objektivt förlikas. Och omvänt: statens existens visar att klassmotsättningarna är oförenliga." (Staten och revolutionen.)
Det vill säga, vi får inte medge att ordet demokrati, använt i apologetiskt syfte att beteckna de exploaterande klassernas diktatur, förlorar sitt djupaste begreppsinnehåll och kommer att innebära vissa mer eller mindre betydande friheter som ges åt borgaren. Att kämpa enkom för att förverkliga en viss borgerlig legalitet utan att ställa problemet med den revolutionära makten är att kämpa för en återgång till en viss diktatoriell ordning som uppstått med de härskande samhällsklasserna; det är i vilket fall att kämpa för att införa fotbojor med ett järnklot som är lättare för fången.
I dessa konfliktsituationer bryter oligarkin sina egna fördrag, sitt eget sken av "demokrati" och anfaller folket även om den alltid försöker att använda de metoder i överbyggnaden som den har utformat för förtrycket. Man ställs i detta ögonblick åter inför frågan: vad skall man göra? Vi svarar: våldet är ej exploatörernas arvedel, det kan användas av de exploaterade och inte nog därmed, de måste använda det när deras stund kommer. Martí sade: "Den är en brottsling som i ett land framkallar krig som kan undvikas, och den som underlåter att framkalla det oundvikliga kriget."
Lenin för sin del sade:
"Socialdemokratin har aldrig betraktat och betraktar inte kriget från sentimental synpunkt. Den fördömer absolut kriget som ett grymt medel att lösa meningsskiljaktigheter mellan människor, men vet att krigen är oundvikliga så länge samhället är indelat i klasser, så länge människans exploatering av människan består. Och för att göra slut på denna exploatering kommer vi inte att kunna bortse från det krig som alltid och överallt inleds av samma exploaterande, härskande och förtryckande klasser."
Detta sade han år 1905, senare hävdade han i det "Militära programmet för den proletära revolutionen":
"Den som erkänner klasskampen kan inte annat än erkänna inbördeskrigen, ty i varje klassamhälle representerar de klasskampens naturliga och under vissa omständigheter oundvikliga förlängning, utveckling och skärpning. Alla de stora revolutionerna bekräftar detta. Att förneka inbördeskrigen eller glömma dem vore att hamna i den yttersta opportunism och ett avståndstagande från den socialistiska revolutionen."
Det vill säga, vi får inte frukta våldet, de nya samhällenas barnmorska; men detta våld skall utlösas precis i det ögonblick då folkets ledare har funnit de mest gynnsamma förhållandena.
Vilka är dessa? Det beror subjektivt sett på två faktorer som kompletterar varandra och som i sin tur fördjupas under kampens förlopp: medvetenheten om förändringens nödvändighet och övertygelsen om denna förändrings möjlighet; sammankopplade med de objektiva villkoren som i nästan hela Amerika är synnerligen gynnsamma för kampens utveckling, med beslutsamhet i viljan att lyckas och med nya styrkeförhållanden i världen, bestämmer de ett visst sätt att handla på.
Hur avlägsna de socialistiska länderna än är så kommer alltid deras positiva inflytande att göra sig kännbart för de kämpande folken och deras lärorika föredöme kommer att ge styrka. Fidel Castro sade sistlidna 26 juli:
"Och revolutionärens plikt, framför allt i detta ögonblick, är att kunna uppfatta, kunna begripa de förändringar i styrkeförhållandena som ägt rum i världen och förstå att dessa förändringar underlättar folkens kamp. Revolutionärens plikt, de latinamerikanska revolutionärernas plikt, består ej i att vänta på att förändringen i styrkeförhållandena åstadkommer underverk ifråga om Latinamerikas sociala revolutioner utan i att omsorgsfullt dra nytta av allt som i denna förändring av styrkeförhållandena gynnar den revolutionära rörelsen, och i att göra revolution!"
Det finns de som säger: "Låt oss erkänna det revolutionära kriget som ett lämpligt medel i vissa speciella fall för att vinna den politiska makten; varifrån får vi de stora ledarna, flera Fidel Castro som leder oss till seger?" Liksom varje annan mänsklig varelse är Fidel Castro en produkt av historien. De militära och politiska ledare som styr upprorskampen i Amerika, enade om möjligt bakom en enda person, kommer att lära sig krigets konst i själva krigets praktiska värv. Det finns inget ämbete eller yrke som man kan lära sig enbart i läroböcker. I detta fall är kampen den store läromästaren.
Det är uppenbart att uppgiften inte kommer att bli lätt och inte fri från allvarligt hot under sitt förlopp.
Under den väpnade kampens gång gives två moment av yttersta fara för revolutionens seger. Det första yppar sig på det förberedande stadiet och det sätt det löses på ger ett mått på den kampberedskap och målinriktning som folkets styrkor har.
När den borgerliga staten ansätter folkets positioner måste naturligtvis följden bli defensiv verksamhet mot den fiende som i detta läge anfaller ur överläge. Om de objektiva och subjektiva villkor som erfordras har utvecklats så bör försvaret vara väpnat men utformat så att folkets styrkor inte förvandlas blott till någon som tar emot de slag fienden utdelar; skådeplatsen för det väpnade försvaret får ej heller förvandlas blott till en tillflyktsort för de förföljda. Guerillan, vid ett givet tillfälle folkets defensiva rörelse, har förmåga till anfall mot fienden och denna förmåga måste ständigt utvecklas. Denna förmåga är det som med tiden bestämmer guerillans karaktär av katalysator av folkets styrkor. Det innebär att guerillan inte är passivt självförsvar, den är försvar med anfall och från den stund då den framstår som sådan har den som yttersta mål att erövra den politiska makten.
Detta moment är viktigt. I det avgörande skedet kan skillnaden mellan våld och icke-våld inte mätas genom skottväxlingens omfattning; den svarar mot konkreta och växlande situationer. Och man måste kunna se det ögonblick då folkets styrkor, medvetna om sin relativa svaghet men samtidigt om sin strategiska styrka, skall tvinga fienden att ta de steg som är nödvändiga för att situationen inte skall försämras. Man måste göra våld på den jämvikt som råder mellan den oligarkiska diktaturen och trycket underifrån.
Diktaturen försöker ständigt handla utan ett öppet bruk av sin makt; att tvinga den att visa sig utan förklädnad, det vill säga i dess verkliga aspekt av de reaktionära klassernas våldsdiktatur, kommer att bidra till dess avslöjande vilket fördjupar kampen till sådana ytterligheter att ingen återvändo ges. Det målmedvetna inledandet av omfattande väpnad kamp beror på hur folkets styrkor fyller sin funktion i uppgiften att tvinga diktaturen till att definiera sig - avstyra eller utlösa kampen. Hur det andra riskmomentet undvikes beror på den betydelse i den stegrade utvecklingen som folkets styrkor har. Marx rekommenderade alltid att då den revolutionära processen väl inletts måste proletariatet anfalla om och om igen utan att förtröttas. En revolution som inte fördjupas är en revolution som är på tillbakagång. De kämpande mattas ut och börjar förlora sin tro och då kan någon av de manövrer lyckas som borgarklassen vant oss vid. Det kan vara val med överflyttande av makten till någon annan herre med mjukare röst och mera änglalikt anlete än den tjänstgörande diktatorn eller en kupp iscensatt av reaktionärerna, i allmänhet ledda av armén, och med direkt eller indirekt stöd hos de framstegsvänliga krafterna. Det finns andra tillvägagångssätt men det är inte vår avsikt att analysera taktiska finter. Vi fäster uppmärksamhet huvudsakligen vid den ovan antydda möjligheten av militärkupp. Vad kan militärerna ge den verkliga demokratin? Vilken lojalitet kan man begära av dem om de blott är maktinstrument för de reaktionära klasserna och de imperialistiska monopolen och såsom samhällsklass i kraft av de vapen de förfogar över endast eftersträvar att behålla sina privilegier.
När militärerna i för förtryckarna svåra skeden konspirerar och störtar en diktator som i verkligheten är besegrad måste man anta att de gör det därför att denne ej är i stånd att slå vakt om deras klassprivilegier utan yttersta våld vilket i allmänhet i detta läge inte passar oligarkins intressen.
Detta påstående innebär ingalunda att man förkastar utnyttjandet av militärerna som individuella stridande skilda från den miljö där de verkat och i själva verket rest sig mot. Och de skall användas inom ramen för den revolutionära ledning de kommer att tillhöra som stridande och ej som representanter för en klass.
Det är redan länge sedan Engels i förordet till tredje upplagan av "Inbördeskriget i Frankrike" sade:
"Efter varje revolution var arbetarna beväpnade. Därför var det den första åtgärden för de borgare som fann sig i ledningen för staten att avväpna dem. Efter varje revolution som arbetarna vunnit uppstod därför en ny väpnad kamp som ledde till deras nederlag ..." (citerat efter Lenin, "Staten och revolutionen").
Detta spel av ständiga strider i vilka man vinner en formell förändring av något slag och sedan strategiskt drar sig tillbaka har upprepats i decennier i den kapitalistiska världen. Men i detta avseende har det ständiga bedrägeriet gentemot proletariatet under mera än ett århundrade periodiskt inträffat.
Det är också förenat med risk att de progressiva partiernas ledare styrs av önskan om att under en viss tid slå vakt om mera gynnsamma villkor för den revolutionära aktionen genom att utnyttja vissa aspekter av den borgerliga legaliteten varigenom de mycket ofta blandar samman begreppen och glömmer det slutgiltiga strategiska målet: maktövertagandet.
Dessa två svåra moment i revolutionen som vi kortfattat analyserat undvikes när de ledande marxist-leninistiska partierna är i stånd att klart se situationens innebörd och att maximalt mobilisera massorna och leda dem på den rätta vägen till en lösning av de grundläggande motsättningarna.
Under vår framställning har vi antagit att idén om väpnad kamp accepteras och även guerillakriget som kampmetod. Varför utgår vi ifrån att guerillakriget under förhandenvarande omständigheter i Amerika är den riktiga vägen? Det finns enligt vår uppfattning fundamentala argument som bestämmer nödvändigheten av guerillaverksamhet i Amerika som central del i kampen.
För det första: om vi accepterar som en sanning att fienden kommer att kämpa för att hålla sig kvar vid makten, måste vi tänka på att tillintetgöra förtryckararmén; för att krossa den måste vi sätta upp en folkarmé mot den. Denna föds inte spontant, den måste beväpnas i det vapenförråd som fienden tillhandahåller och detta nödvändiggör en hård och mycket utdragen kamp i vilken folkets styrkor och dess ledare alltid är förberedda på anfall från överlägsna styrkor utan nödiga försvarsanordningar och utan manöverduglighet.
Å andra sidan garanterar guerillans kärntrupper, grupperade i för kampen gynnsamma områden, den revolutionära ledningens säkerhet och bestånd. Styrkor i städerna vilka leds från folkarméns högkvarter kan utföra aktioner av ovärderlig betydelse. Det eventuella krossandet av dessa grupper kan inte förkväva revolutionen eller dess ledning som från sin befästa ställning på landsbygden fortsätter att ge kraft åt massornas revolutionära inriktning och att organisera nya styrkor för andra strider.
Dessutom påbörjas i denna zon uppbyggandet av den framtida statsapparaten vilken det åligger att på ett effektivt sätt ge ledning åt klassdiktaturen under hela övergångsperioden. Ju längre kampen blir desto större och svårare blir de administrativa problemen och i lösandet av dessa skaffar sig kadrerna erfarenhet för den invecklade uppgiften att på ett senare stadium konsolidera makten och utvecklingen i sin helhet.
För det andra: den latinamerikanska lantarbetarklassens allmänna situation och den allt våldsammare karaktären av hans kamp mot de feodala strukturerna inom ramen för ett samhällsskick där förbund ingåtts mellan exploatörerna på landsbygden och i utlandet.
Om vi återgår till Andra Havannadeklarationen:
"Folken i Amerika befriade sig från den spanska kolonialismen i början av förra århundradet men de gjorde sig inte fria från exploatering. De feodala jordägarna övertog de spanska härskarnas myndighet, indianerna levde vidare i plågsamt slaveri, den latinamerikanska människan fortsatte att i en eller annan form vara slav och folkens minsta förhoppningar gick om intet under oligarkins makt och det utländska kapitalets ok. Detta har varit sanningen för hela Amerika med en eller annan nyansskillnad, med en eller annan variant. Idag lever Latinamerika under en mycket våldsammare, mycket mäktigare och mera oförsonlig imperialism än den spanska kolonialimperialismen.
Och inför den latinamerikanska revolutionens objektiva och historiskt oundvikliga verklighet, vilken är den nordamerikanska imperialismens inställning? Förbereda sig att börja ett kolonialkrig mot Latinamerikas folk, skapa maktstrukturer, de politiska förevändningarna och de pseudolagliga instrumenten i samförstånd med de reaktionära oligarkierna för att i blod och eld undertrycka de latinamerikanska folkens kamp.
Denna objektiva situation visar oss den styrka som latent slumrar hos våra lantarbetare och nödvändigheten att väcka den för Amerikas frigörelse."
För det tredje: Kampen omfattar en världsdel. Kan man tänka sig denna nya etapp i Amerikas befrielse som en sammandrabbning mellan två lokala styrkor som kämpar om makten i ett givet område? Svårligen. Kampen kommer att vara på liv och död mellan alla folkets styrkor och alla förtryckets styrkor. Även ovan citerade stycken förutsäger detta. Nordamerikanerna kommer att intervenera av intressesolidaritet och därför att kampen i Amerika är avgörande. I själva verket ingriper de redan genom att förbereda förtryckets styrkor och organisera en kontinental stridsapparat. Men framdeles kommer de att göra så med all sin energi; de kommer att slå mot folkets styrkor med alla de förstörelsevapen de har till sitt förfogande, de kommer ej att låta den revolutionära makten konsolideras och om någon lyckas därmed kommer de att gå till förnyat anfall, de kommer ej att erkänna den, de kommer att försöka splittra de revolutionära krafterna, de kommer att nästla in reaktionärer av alla slag, de kommer att skapa gränsproblem, de kommer att driva andra reaktionära stater mot den nya staten, de kommer att försöka ekonomiskt kväva den, med ett ord förinta den.
Med ett sådant amerikanskt perspektiv blir det svårt att tro att segern vinnes i ett enskilt land. De återhållande krafternas förbund måste bemötas med de folkliga krafternas förbund. I alla de länder där förtrycket når outhärdliga nivåer måste upprorsfanan höjas och den kommer med historisk nödvändighet att gälla för hela världsdelen. La Cordillera de los Andes är kallad att bli Amerikas Sierra Maestra, såsom Fidel sagt, och alla de väldiga områden som denna kontinent omfattar är kallade att bli skådeplatser för kampen på liv och död mot den imperialistiska makten.
Vi kan inte säga när kampen kommer att få karaktären av en världsdels kamp, ej heller hur länge kampen kommer att vara, men vi kan förutsäga dess början och dess seger ty den är resultatet av oundvikliga historiska, ekonomiska och politiska omständigheter och dess inriktning kan inte avledas. Att inleda den när villkoren finns för handen, oberoende av situationen i andra länder, är uppgiften för revolutionens styrkor i varje land. Kampens utveckling kommer att påverka den allmänna strategin; förutsägelsen om dess kontinentala natur är ett resultat av analysen av styrkorna på båda sidor, men detta utesluter på intet vis dess oberoende utbrott.
Såsom den påbörjade kampen på ett ställe i ett land är avsedd att föras vidare över hela dess territorium, bidrar det revolutionära krigets inledning till att framkalla nya förhållanden i kringliggande länder.
Revolutionernas utveckling har normalt skett i omvänt proportionella vågor; mot den revolutionära vågen svarar den kontrarevolutionära tillbakagången och vice versa finns i skeden av revolutionär tillbakagång en kontrarevolutionär framgång. Vid dessa tillfällen blir situationen svår för folkets styrkor och de måste tillgripa bättre försvarsmedel för att lida mindre skada. Fienden är ytterst stark och finns i hela världsdelen. Därför kan man inte analysera de relativa svagheterna i lokala borgarklasser i syfte att fatta beslut med regionalt begränsad giltighet. Än mindre skulle man kunna tänka sig en eventuell allians mellan dessa oligarkier och folket i vapen. Den kubanska revolutionen har ringt i alarmklockan. Krafternas polarisering kommer att bli fullständig: exploatörerna på ena sidan och exploaterade på den andra; småborgarskapets massa kommer att luta åt ena eller andra hållet i enlighet med dess intressen och den politiska skicklighet man behandlar den med; neutralitet kommer att utgöra ett undantag. Så kommer det revolutionära kriget att bli.
Låt oss fundera över hur en guerillahärd skulle kunna börja.
Relativt små kärngrupper väljer gynnsamma platser för guerilla om det nu är för att starta ett motanfall eller för att rida ut stormen och där börjar den sin verksamhet. Följande måste slås fast: i första momentet är guerillans relativa svaghet sådan att den endast kan bemöda sig om att trygga sitt område, lära känna miljön, etablera förbindelser med befolkningen och befästa de platser som kanske kommer att förvandlas till bas.
Det finns tre villkor för att en guerilla som börjar utvecklas under de förutsättningar som här angivits skall kunna klara sig: ständig rörlighet, ständig vaksamhet, ständig misstänksamhet. Utan en riktig tillämpning av dessa tre punkter i den militära taktiken kommer guerillan knappast att överleva.
Man måste komma ihåg att guerillasoldatens heroism under detta skede består i det uppsatta målets betydelse och den väldiga rad uppoffringar han måste utstå för att förverkliga det.
Dessa uppoffringar kommer inte att vara daglig strid man mot man med fienden, de kommer att få mera obestämda former som är svårare att utstå kroppsligen och andligen för den individ som är i guerillan.
De kommer kanske att bestraffas hårt av fiendens trupper, ibland splittras i smågrupper, tillfångatas och pinas, förföljas som jagade djur i de områden de valt att agera i med den ständiga oron att ha fienden strax inpå sig, med den ständiga misstron mot alla eftersom de uppskrämda lantborna i vissa fall kommer att utlämna dem för att själva bli kvitt motståndarens trupper i och med att förevändningen för deras närvaro avlägsnas, utan annat alternativ än död eller seger vid en tidpunkt då tanken på döden är tusenfalt närvarande och segern den myt som endast revolutionären förmår drömma om. Detta är guerillans heroism; därför säger man att marschera är ett sätt att strida, att fly undan strid i ett visst läge inte är något annat än ett sätt att kämpa på. Inför fiendens allmänna överlägsenhet är problemet att finna en taktisk metod att erhålla relativ överlägsenhet i ett utvalt område för att kunna koncentrera större enheter än denne och skaffa fördelar i områdets utnyttjande som omkastar styrkeförhållandena. Under dessa betingelser tryggas den taktiska segern; om den relativa överlägsenheten inte är säkrad är det bäst att inte handla. Man får inte gå till en strid som ej ger seger så länge man inte själv kan välja "hur" och "när".
Inom ramen för den omfattande politisk-militära verksamheten, som den är ett element i, växer och konsolideras guerillan; då bildas stödjepunkterna, oundgängliga för att guerillaarmén skall kunna växa sig stark. Dessa stödjepunkter är sådana att fiendearmén kan tränga in endast till priset av svåra förluster, revolutionens bastioner, guerillans tillflykt och utgångspunkt för allt längre och djärvare utbrytningar.
Så långt kommer man om man samtidigt övervunnit svårigheterna av taktisk och politisk natur. Guerillasoldaterna får aldrig glömma sin funktion att vara folkets förtrupp, den uppgift de förkroppsligar, och därför måste de skapa nödvändiga politiska betingelser för befästandet av den revolutionära makten som baseras på ett helgjutet stöd från massorna. Lantarbetarklassens krav måste tillfredsställas i den utsträckning och på det sätt omständigheterna gör tillrådligt så att hela befolkningen görs till en kompakt och beslutsam helhet.
Om den militära situationen kan vara svår under den första tiden så är den politiska inte mindre besvärlig, och om ett enda militärt misstag kan omintetgöra guerillan, så kan ett politiskt misstag hejda dess utveckling under lång tid. Kampen är politisk-militär och så måste den föras och uppfattas.
Under sin tillväxtperiod kommer guerillan till en punkt där dess aktionsförmåga täcker ett bestämt område vars storlek gör att det finns ett överskott på manskap och alltför stor koncentration inom zonen. Där uppstår bikupeeffekt och en av ledarna, en framstående guerillasoldat, går över in i ett annat område och börjar guerillakrigets olika faser medan han står under befäl från högkvarteret.
Det är nödvändigt att påpeka att man utan bildandet av en folkarmé inte kan eftersträva seger. Guerillastyrkorna kan öka till en viss storlek; folkets styrkor i städer och andra zoner där fienden har inflytande kan orsaka honom förluster men reaktionens militära potential skulle fortfarande vara intakt. Man måste alltid hålla i minnet att det slutliga resultatet måste vara motståndarens nederlag. Därför måste alla de nya zoner som skapas, plus zonerna för penetrering av fienden bakom hans linjer, plus de styrkor som opererar i de viktigare städerna, stå i lydnadsförhållande till ett högkvarter. Man kan inte påstå att det föreligger den slutna hierarkiska uppbyggnad som karaktäriserar armén men väl en strategisk uppbyggnad.
Med viss frihet för egna operationer måste guerillastyrkorna utföra alla högkvarterets strategiska order; detta finns installerat i någon av zonerna, den säkraste, den starkaste, där det förbereder villkoren för styrkornas förening vid en given tidpunkt.
Kan det finnas andra, mindre dyrköpta utvägar?
Guerillakriget eller befrielsekriget kommer i allmänhet att ha tre skeenden: först den strategiska defensiven under vilken fienden irriteras av den lilla styrkan som drar sig undan; den är inte på flykt för att bygga upp ett passivt försvar inom ett litet område utan dess försvar består i de begränsade anfall den kan utföra. Därefter når man ett jämviktsläge där fiendens och guerillans aktionsmöjligheter stabiliseras och sedan det slutgiltiga ögonblick då förtryckarhären överflyglas och de stora städerna erövras, de stora, avgörande drabbningarna, motståndarens fullständiga krossande. Efter att ha nått det jämviktsläge där båda sidor respekterar varandra får guerillakriget under sin utveckling nya utmärkande drag. Man börjar satsa på större operationer, stora avdelningar som anfaller styrkepunkter, rörlig krigföring med truppförflyttningar och anfallsmetoder med större verkan. Men på grund av den motståndskraft och förmåga till motanfall som fienden ännu besitter, ersätter detta manöverkrig inte slutgiltigt guerillan; det är bara en av dess handlingsformer; en växande betydelse för guerillastyrkorna tills de slutligen framstår som en folkarmé med armékårer. Även vid denna tidpunkt går guerillan i sin "egentliga" egenskap före huvudtruppernas aktioner och förstör kommunikationer, saboterar fiendens hela försvarsapparat.
Vi hade förutsagt att kriget skulle omfatta hela kontinenten. Detta innebär också att det kommer att bli utdraget; det kommer att finnas många fronter, kosta mycket blod, oräkneliga liv under lång tid. Men de polariseringsfenomen som inträffar i Amerika, den tydliga skillnaden mellan exploatörer och exploaterade som kommer att finnas i de framtida revolutionskrigen innebär dessutom att då folkets väpnade förtrupp förverkligar maktövertagandet så kommer det land eller de länder där detta sker samtidigt att ha gjort sig kvitt imperialismen och de inhemska exploatörerna. Den socialistiska revolutionens första etapp kommer att ha avslutats; folken kommer att kunna läka sina sår och påbörja den socialistiska uppbyggnaden.
Kan det finnas andra, mindre dyrköpta utvägar?
Det är länge sedan den sista indelningen av världen ägde rum i vilken lejonparten av vår kontinent tillföll USA; idag manifesterar sig ånyo imperialisterna i den gamla världen och den europeiska gemensamma marknaden skrämmer till och med nordamerikanerna. Allt detta skulle kunna få oss att tro att det finns en möjlighet att som åskådare bevittna kampen mellan imperialisterna för att sedan vinna framgångar i förbund med de starkaste nationella borgarklasserna. Bortsett från att passiv politik aldrig ger goda resultat i klasskampen och att förbund med borgarklassen hur revolutionär den än verkar i ett givet ögonblick endast har övergångskaraktär, finns det tidsskäl som ger anledning till att man väljer ett annat alternativ. Skärpningen av den grundläggande motsättningen tycks ske så snabbt i Amerika att den besvärar den "normala" utvecklingen av motsättningarna i det imperialistiska lägret i deras tävlan om marknaderna.
De nationella borgarklasserna har i sitt stora flertal ingått förbund med den nordamerikanska imperialismen och de bör gå samma öde till mötes som denna. Även i de fall där det kan komma till pakter och upphävande av motsättningarna mellan den nationella borgarklassen och andra imperialistiska system mot det nordamerikanska så sker detta inom ramen för en grundläggande kamp som nödvändigtvis kommer att omfatta under loppet av sin utveckling alla exploaterade och alla exploatörer. Polariseringen av antagonistiska krafter i klassmotsättningar är hittills snabbare än utvecklingen av motsättningarna mellan exploatörerna för bytets delning.
Lägren är två: alternativet blir klarare för varje individ och för varje särskild befolkningsgrupp.
Framstegsalliansen är ett försök att hejda vad som ej kan hejdas.
Men om framgång för den europeiska gemensamma marknaden eller vilken annan imperialistisk gruppering som helst på de amerikanska marknaderna var snabbare än utvecklingen av den grundläggande motsättningen skulle det bara återstå att föra fram folkets styrkor som en kil i det bräsch som öppnats och låta dem leda hela kampen medan man samtidigt utnyttjar de nya inkräktarna i klar medvetenhet om vilka deras egentliga avsikter är.
Man utlämnar inte åt klassfienden någon position, något vapen, någon hemlighet utan risk att förlora allt.
I själva verket har den amerikanska kampens utbrott ägt rum.
Kommer dess stormcentrum att finnas i Venezuela, Guatemala, Colombia, Peru, Ecuador ...? Kan dagens konflikter vara endast yttringar av en oro som ej givit resultat? Det är oviktigt vilket resultatet är av dagens strider. Det är oviktigt för det slutgiltiga resultatet om den ena eller den andra rörelsen betvingas. Det avgörande är det beslut att kämpa som växer sig starkare för var dag; medvetenheten om den revolutionära omvandlingens nödvändighet, vissheten om dess möjlighet.
Det är en förutsägelse. Vi uttalar den med övertygelsen att historien kommer att ge oss rätt. Analysen av objektiva och subjektiva faktorer i Amerika och den imperialistiska världen bevisar riktigheten i dessa påståenden som grundats på Andra Havannadeklarationen.