Che Guevara

Om handel och utveckling

Tal vid Förenta Nationernas konferens i Genève

Den 25 mars 1964

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.

Herr ordförande! Herrar delegater!

Nu talar till er delegationen från Kuba, en ö belägen där Mexikanska Golfen förenar sig med Karibiska havet. Den talar till er först och främst som representanter för ett land som genomför det gigantiska experimentet att bygga socialismen. Den gör det också som representant för ett land som tillhör gruppen latinamerikanska nationer, även om rättsvidriga domsutslag tillfälligt skilt Kuba från den regionala organisationen genom påtryckningar från Amerikas Förenta stater. Det geografiska läget antyder att det är ett underutvecklat land som talar till er. Ett land som bär ärren efter den koloniala och imperialistiska exploateringen och som känner hela den bittra erfarenheten av att se sina marknader, hela sin ekonomi eller, vilket är sak samma, hela sin regeringsapparat underkastad en utländsk makt. Kuba talar till er i sin egenskap av ett land som är föremål för aggression.

Det är dessa drag som har placerat vår nation på förstasidorna i världspressen trots dess litenhet, dess svaga ekonomiska betydelse och dess lilla befolkning.

På denna konferens kommer Kuba att uttrycka sin åsikt ur de olika synvinklar som kan anläggas på dess särskilda ställning i världen. Men denna analys skall baseras på Kubas mest betydande positiva egenskap: ett land som bygger socialismen. Som latinamerikanskt och underutvecklat land kommer Kuba att ansluta sig till brödraländernas huvudsakliga krav och i egenskap av ett land som är offer för aggression kommer Kuba att från första stund avslöja alla komplotter som anstiftats av Amerika Förenta staters imperialistiska tvångsapparat.

Vi har gjort dessa inledande klarlägganden därför att vårt land anser det oundgängligt att exakt definiera räckvidden för denna konferens, dess innebörd och de återverkningar den kan få.

Vi kommer till detta möte 17 år efter Havanna-konferensen, under vilken man sökte ordna världens affärer i överensstämmelse med de imperialistiska makternas konkurrensintressen. Trots att Kuba stod som värdland för den konferensen känner sig inte vår revolutionära regering på minsta sätt komprometterad av den roll som den dåvarande av imperialistiska intressen beroende regeringen spelade, inte heller av innehållet eller räckvidden av den s.k. Havannastadgan.

Under denna Havanna-konferens liksom under den tidigare i Bretton Woods skapades en rad internationella organ vilkas verksamhet varit olycksdiger för de beroende ländernas intressen i vår tid. Och trots att Amerikas Förenta stater inte undertecknade Havannastadgan, som de ansåg alltför "djärv", har de olika internationella bank- och finansorganen liksom GATT, de konkreta resultaten av dessa bägge konferenser, visat sig vara effektiva vapen i försvaret av deras intressen och dessutom anfallsvapen mot vårt land.

Detta är ämnen som vi skall behandla ingående längre fram.

I dag är konferensens dagordning breddad och mer realistisk, ty den kommer bland annat in på tre avgörande problem i vår samtida värld: relationerna mellan länderna i det socialistiska lägret och de utvecklade länderna i det kapitalistiska lägret, relationerna mellan de underutvecklade länderna och de utvecklade kapitalistiska länderna och det stora utvecklingsproblemet för den beroende världen.

Antalet deltagare i detta nya möte överstiger avsevärt Havanna-konferensens 1947. Ändå kan vi inte i sanningens namn påstå att detta är ett forum för världens folk. De underliga juridiska tolkningar som vissa makter ännu ostraffat gör sig skyldiga till medför att det i denna församling saknas länder som spelar en stor roll i världen, såsom Folkrepubliken Kina, den enda och lagliga representanten för mänsklighetens största folk, och att i dess ställe en falsk representation för detta folk upptar dessa bänkar, en representation som till råga på allt äger vetorätt inom Förenta Nationerna.

Det bör likaså påpekas att representanter för Demokratiska Republiken Korea och Demokratiska Republiken Vietnam, autentiska företrädare för sina folk, inte finns här, medan regeringsrepresentanter för den södra delen av bägge dessa delade länder är närvarande. Dessutom är Tyska Demokratiska Republiken orättvist förbigången, medan Tyska förbundsrepubliken deltar i konferensen och står för ordförandeskapet. Och medan de nämnda socialistiska republikerna inte är representerade här, stoltserar regeringen för Sydafrikanska unionen med en plats i denna sal, en regering som kränker FN:s stadga med sin inhumana och fascistiska apartheidpolitik, som är stadfäst i dess egna lagar, en regering som utmanar FN genom att vägra ge information om de territorier den administrerar i kraft av sitt mandat.

Alla dessa anomalier gör att detta möte inte kan betraktas som ett forum för världens folk. Det är vår plikt att visa upp och fästa de närvarandes uppmärksamhet på detta faktum. Ty så länge sakernas nuvarande tillstånd består och rättvisan sköts av en del mäktiga intressen kommer de juridiska tolkningarna också i fortsättningen att göras i överensstämmelse med de förtryckande makternas intressen och det kommer att bli svårt att eliminera den rådande spänningen, vilket kommer att medföra påtagliga faror för mänskligheten. Vi framhåller även dessa fakta för att fästa uppmärksamheten på det ansvar som vilar på våra skuldror och på de konsekvenser som kan följa på de beslut som här fattas. Ett enda ögonblicks svaghet, tvekan eller kompromiss kan fläcka våra handlingar inför den framtida historien, liksom vi själva, medlemsländer i FN, på sätt och vis är medbrottslingar till Patrice Lumumbas död och har våra händer fläckade av hans blod. Den kongolesiske premiärministern lönnmördades i det ögonblick då FN-trupperna förmodades garantera stabiliteten i dennes regim. Ett försvårande faktum är att dessa trupper tillkallats just av martyren Patrice Lumumba.

Allvarliga ingripanden av detta eller liknande slag, som riskerar att försämra relationerna mellan folken och sätta vår ställning som suveräna stater på spel, bör tillbakavisas vid denna konferens.

Vi lever i en värld som är djupt och antagonistiskt delad i nationer som företräder mycket skilda ekonomiska, sociala och politiska tendenser. I denna värld av motsättningar framstår den som existerar mellan de socialistiska och kapitalistiska utvecklade länderna som den mest grundläggande. Det faktum att det kalla kriget, som framkallats av det krigiska västerlandet, visat sin praktiska ineffektivitet och sin brist på politisk realism är en av de faktorer som ligger till grund för vår konferens. Men även om detta är den viktigaste motsättningen är den inte den enda. Det existerar likaså motsättningen mellan de utvecklade kapitalistiska länderna och världens underutvecklade länder och på denna Konferens för Handel och Utveckling har de existerande motsättningarna mellan dessa grupper av nationer en avgörande betydelse. Dessutom finns motsättningen mellan de olika utvecklade kapitalistiska länderna vilka oupphörligt kämpar sinsemellan för att dela världen och säkra sina marknader, som tillåter dem en bred utveckling, olyckligtvis baserad på hunger och exploatering i den beroende världen.

Dessa motsättningar är viktiga, de speglar den aktuella verkligheten i världen och ur dessa uppstår faran för nya bränder som kan få global omfattning i atomåldern.

Om man under denna konferens, där alla nationer likaberättigat med sin röst kan uttrycka sitt folks aspirationer, kunde nå en lösning som vore tillfredsställande för majoriteten så skulle ett enastående steg ha tagits i världens historia. Många krafter arbetar emellertid för att detta inte skall ske. Ansvaret för de beslut som skall fattas faller på representanterna från de underutvecklade länderna. Om alla folk, som lever i svåra ekonomiska förhållanden och i beroende av utländska makter då det gäller vitala sektorer inom ekonomin och den politiska och sociala strukturen, är i stånd att stå emot frestelserna av iskallt beräknade erbjudanden och här kräver en ny typ av relationer, så kommer mänskligheten att ha tagit ett stort steg framåt.

Om däremot grupperna av underutvecklade nationer låter sig lockas av sirensången, som döljer intressena hos de utvecklade makter, vilka exploaterar deras eftersläpning, och dras in i ofruktbara stridigheter sinsemellan om smulorna från festbordet, där de som behärskar världen bänkat sig, om de bryter enheten i sin numerärt överlägsna styrka eller visar sig oförmögna att framtvinga klara åtaganden utan smyghålsbestämmelser som kan föranleda godtyckliga tolkningar eller helt enkelt kan kränkas efter de maktägandes behag, då kommer våra ansträngningar att ha varit förgäves. De långa överläggningarna vid denna konferens kommer då endast att resultera i menlösa dokument i arkiven där den internationella byråkratin svartsjukt kommer att vaka över tonvis med skrivet papper och kilometervis med ljudband, där medlemmarnas åsikter finns samlade. Och världen kommer att förbli som den är.

Konferensen står inte bara inför de problem som ställs genom marknadssituationen och försämringen av villkoren för handelsutbytet utan måste också angripa den viktigaste orsaken till detta tillstånd i världen. De mer utvecklade länderna underkuvar de beroende ländernas nationella ekonomier och behärskar genom investeringar de väsentliga sektorerna inom de underutvecklade ekonomierna.

Vi inser klart och vi säger det utan omsvep att den enda korrekta lösningen på mänsklighetens problem för närvarande är det absoluta upphävandet av de utvecklade kapitalistiska ländernas exploatering av de beroende länderna med alla de konsekvenser som detta medför. Vi har kommit hit i full insikt om att det gäller en diskussion mellan representanter för de folk som har upphävt människans exploatering av människan, de länder som fortfarande upprätthåller denna exploatering som grund för sitt handlande och den väldiga grupp som är utsatt för exploateringen, och vi bör etablera dialogen med dessa fakta som utgångspunkt.

Även om vår övertygelse är så fast att inga argument finns som skulle kunna få den att ändras, så är vi beredda till en konstruktiv dialog inom ramen för den fredliga samlevnaden mellan länder med olika politiska, ekonomiska och sociala system. Svårigheten för oss består i att veta vad vi kan tänkas uppnå utan att nödgas ta till våld och var man måste avstå från ett privilegium innan man oundvikligen förlorar det genom våld. Det är genom detta trånga och svåra pass som konferensen måste passera. Avvikelser därifrån kommer att leda oss till ofruktbara marker.

Vi tillkännagav i början av talet, att Kuba skulle tala också som ett land som är utsatt för aggression. Var och en känner till den senaste händelseutvecklingen som gjort vårt land till måltavla för imperialisternas vrede och som redan före Playa Girón och fram till i dag förvandlar det till föremål för alla tänkbara slag av repressalier och kränkningar av den internationella rätten. Det är inte av en slump som Kuba har varit den främsta skådeplatsen för en av de händelser som utsatte världsfreden för den allvarligaste fara till följd av de legitima åtgärder Kuba vidtagit enligt sin rätt att tillämpa de normer som det utstakat åt sig för sitt eget folks utveckling.

Förenta staternas angrepp mot Kuba började praktiskt taget omedelbart efter revolutionens seger. Under den första etappen karakteriserades aggressionen av direkta attacker mot kubanska produktionscentra. I fortsättningen tog den formen av åtgärder som avsåg att paralysera den kubanska ekonomin. Vid mitten av 1960 gällde det att beröva Kuba det bränsle som var nödvändigt för att hålla igång dess industrier, transporter och elektricitetsverk. Genom påtryckning från Förenta staternas utrikesdepartement vägrade de oberoende oljebolagen i Nordamerika att sälja olja till Kuba eller att leverera tankbåtar som skulle göra det möjligt att transportera den. Strax därefter försökte man hindra Kuba att få den nödvändiga valutan för dess utrikeshandel. Den 6 juli reducerade dåvarande presidenten Eisenhower Kubas sockerkvot till Förenta staterna till 700.000 ton och upphävde fullständigt denna kvot den 31 mars 1961, några få dagar efter proklamerandet av Framstegsalliansen och några dagar före händelserna vid Playa Girón. Man försökte paralysera den kubanska industrin genom att beröva den råvaror och reservdelar för maskinerna. I detta syfte fattade Förenta staternas handelsdepartement den 19 oktober 1960 ett beslut som förbjöd leverans av ett stort antal produkter till vår ö. Detta förbud mot handel med Kuba har därefter utvidgats fram till den 3 februari 1962, vid vilken tidpunkt dåvarande presidenten Kennedy lade totalt embargo på Förenta staternas handel med Kuba.

Då alla dessa aggressioner misslyckats, började Förenta staterna tillämpa ekonomisk blockad mot vårt land för att hindra andra länders handelsutbyte med oss. Först tillkännagav Förenta staternas finansdepartement den 24 januari 1962 förbud mot införsel till Förenta staterna av varje produkt som helt eller delvis tillverkats av kubanska råvaror, även om dessa bearbetats i ett annat land. Under en ny etapp som innebar upprättande av en faktisk ekonomisk blockad publicerade Vita huset den 6 februari 1963 en kommuniké som tillkännagav att varor som köpts för den amerikanska regeringens pengar inte fick fraktas av fartyg under utländsk flagg som fortsatte acceptera frakter på Kuba efter den 1 januari 1963. På så sätt upprättades den svarta lista som kommit att omfatta över 150 fartyg tillhörande länder som inte fogat sig i den illegala yankee-blockaden. I ett annat försök att försvåra handelsutbytet med Kuba blockerade Förenta staternas finansdepartement den 8 juli 1963 alla kubanska tillgångar på Förenta staternas territorium och förbjöd överförande av dollar från eller till Kuba liksom varje annat slag av transaktioner med dollar genom förmedling av tredje land. I sin besatthet att anfalla oss uteslöt Förenta staterna genom Trade Expansion Act uttryckligen vårt land från de fördelar som denna lag anses innebära. I år fortsätter aggressionerna. Den 18 februari 1964 tillkännagav Förenta staterna att de hade inställt sin hjälp till Storbritannien, Frankrike och Jugoslavien, då dessa hade fortsatt att handla med Kuba. Utrikesminister Dean Rusk förklarade ordagrant:

"Samtidigt kan det inte bli någon förbättring i förbindelserna med det kommunistiska Kina så länge det uppmuntrar och stöder aggressionerna i Sydostasien, och inte heller med Kuba så länge det utgör ett hot mot den västra hemisfären. Detta hot kan inte försvinna på ett för Washington tillfredsställande sätt annat än genom att Castro-regimen störtas av det kubanska folket. För oss är denna regim tillfällig."

Kuba uppmanar den delegation som representerar Förenta staternas regering att säga huruvida de handlingar, som denna och andra liknande deklarationer förutsätter, liksom ovan relaterade fakta, står i motsättning eller icke till samexistensen i världen av i dag och om den rad av ekonomiska aggressioner som företagits mot vår ö och mot andra länder som handlar med oss är legitima enligt den uppfattning som delegationen från Förenta staterna hyser. Om denna attityd står i motsättning eller ej till principen för det organ som sammankallat oss, nämligen att visa fördragsamhet staterna emellan, och till den förpliktelse som detta organ ålägger de länder som har ratificerat dess stadgar, nämligen att lösa sina tvister på fredlig väg. Om en sådan attityd står i motsättning eller ej till andan vid detta möte till förmån för upphävandet av all diskriminering och avskaffande av alla barriärer mellan länder med olika samhällssystem och som nått skilda grader av utveckling. Vi ber denna konferens att den må uttala sig om den förklaring som Förenta staternas delegation kommer att avge i detta avseende - ifall den vågar avge en sådan. För vår del står vi orubbligt fast vid vår hållning i denna fråga. Vi är beredda till dialog förutsatt att den inleds utan förhandsvillkor.

Från Havanna-stadgans undertecknande fram till i dag har händelser av obestridlig betydelse utspelats på handelns och den ekonomiska utvecklingens plan: först och främst måste man peka på det socialistiska lägrets utvidgning och det koloniala systemets sammanbrott. Ett stort antal länder, med en yta som överstiger 30 miljoner km² och med en tredjedel av världens befolkning, har som utvecklingssystem valt att bygga det kommunistiska samhället och som handlingsfilosofi marxismen-leninismen. Andra har redan visat sin vilja att lägga grunden för socialismens byggande, även om de inte direkt omfattar den marxistisk-leninistiska filosofin. Europa, Asien och nu även Afrika och Amerika är kontinenter som skakas av de nya idéer som tränger fram i världen.

Det socialistiska lägret har oavbrutet utvecklats i en mycket snabbare tillväxttakt än de kapitalistiska länderna, trots att deras utvecklingsnivå i början i de flesta fall var relativt låg och trots att de har måst utstå utrotningskrig och stränga blockader.

Mot den stormande tillväxten i det socialistiska lägrets länder och den utveckling som sker, fast i mycket långsammare tempo, i de flesta kapitalistiska länder står det obestridliga faktum att det råder absolut stagnation i en stor del av de så kallade underutvecklade länderna, där i vissa fall den ekonomiska utvecklingstakten är lägre än befolkningstillväxten. Dessa karakteristiska drag beror inte på en slump utan svarar exakt mot naturen hos det utvecklade och i full expansion stadda kapitalistiska systemet, som i de beroende länderna inför de mest förödande och mest nakna former av exploatering.

Sedan förra århundradets slut har denna expansionistiska och offensiva tendens framkallat oräkneliga aggressioner mot olika länder på de mest efterblivna kontinenterna. Men för närvarande håller den reellt på att övergå i kontroll av produktion och råvaruhandel i de beroende länderna från de utvecklade makternas sida. Allmänt sett visar sig denna tendens i att ett givet land är beroende av en enda basprodukt, vilken i sin tur dirigeras till en given marknad i kvantiteter som begränsas av denna marknads behov. Det är penetreringen av kapitalet från de utvecklade länderna som är grundförutsättningen för att skapa ekonomiskt beroende. Denna penetrering antar olika former: den kan uppträda i form av lån på kostsamma villkor, investeringar som utlämnar ett givet land till investerarnas godtycke, det underutvecklade landets nästan absoluta tekniska beroende av det utvecklade eller i form av en kontroll över utrikeshandeln från de stora internationella monopolens sida. Och den kan också i extrema fall använda sig av våld som ekonomisk påtryckningsfaktor för att förstärka de andra formerna av exploatering.

Det händer ibland att denna penetrering antar en subtilare form såsom utnyttjande av internationella finans-, kredit- och andra organ. Internationella Valutafonden, Internationella Uppbyggnads- och Utvecklingsbanken, GATT och i vårt Amerika Interamerikanska Utvecklingsbanken, är alla exempel på internationella organ i de stora kapitalistiska makternas och framför allt i den nordamerikanska imperialismens tjänst.

Dessa blandar sig i den inre ekonomiska politiken, i utrikeshandelspolitiken och i alla finansiella former av inre och mellanfolkliga relationer.

Internationella Valutafonden är dollarns bandhund i det kapitalistiska lägret. Internationella Uppbyggnads- och Utvecklingsbanken är instrumentet för det nordamerikanska kapitalets penetrering i den underutvecklade världen och den Interamerikanska Utvecklingsbanken fyller denna sorgliga funktion på den amerikanska kontinenten. Alla dessa organ styrs enligt regler och principer som man vill framställa som de enda som kan garantera rättvisa och reciprocitet i de internationella ekonomiska förbindelserna, medan de i verkligheten inte är annat än fetischer bakom vilka döljer sig de mest raffinerade instrument för att föreviga underutvecklingen och exploateringen. Internationella Valutafonden, som förutsätts vaka över de olika valutornas stabilitet och frigörande av de internationella betalningarna, hindrar i själva verket endast de otillräckligt utvecklade länderna att vidta de minsta försvarsåtgärder mot de utländska monopolens konkurrens och inblandning.

Medan den framtvingar de s.k. åtstramningsprogrammen och bekämpar de betalningssystem, som är nödvändiga för handelns utveckling mellan de länder som lider av allvarlig diskriminering på den internationella handelns område, söker den desperat att rädda dollarn ur en prekär situation utan att gå till grunden med de strukturproblem som tynger på det internationella valutasystemet och utgör ett hinder för en snabbare utveckling av världshandeln.

GATT för sin del bidrar, genom att etablera likhet i behandling och ömsesidiga koncessioner mellan utvecklade och underutvecklade länder, till att vidmakthålla status quo och tjänar de förstnämnda. Den mekanism på vilken GATT grundas tillhandahåller inte de nödvändiga medlen för att avskaffa jordbruksprotektionismen, subventionerna, tulltarifferna och andra hinder som omöjliggör för de beroende länderna att öka sin exportvolym. Och detta trots att den nu har sitt s.k. "Aktionsprogram" och trots att genom ett egendomligt sammanträffande "Kennedyrundan" skall inledas inom den närmaste tiden.

För att stärka den imperialistiska dominansen har man tillgripit upprättandet av preferenszoner som inte är annat än en form för exploatering och nykolonialistisk kontroll. Om detta kan vi tala med full kännedom om fakta för vi har på vårt eget skinn fått känna konsekvenserna av preferensavtalen mellan Kuba och Nordamerika som har paralyserat vår handel genom att utlämna den åt de nordamerikanska monopolens godtycke.

Ingenting kan bättre visa vad dessa preferensavtal betytt för Kuba än det uttalande som Förenta staternas ambassadör, Sumner Welles, gjorde om Fördraget om kommersiell reciprocitet, som tillkom 1933 och undertecknades 1934:

"... den kubanska regeringen i sin tur skulle för oss säkerställa praktiskt taget monopol på den kubanska marknaden för nordamerikansk import med det enda förbehållet att eftersom Storbritannien var Kubas huvudsakliga köpare av den del av sockret som inte gick till Förenta staterna, den kubanska regeringen skulle önska medge vissa fördelar för en begränsad importmängd från Storbritannien."

"... I detta ögonblick skulle slutligen förhandling om ett kommersiellt reciprocitetsavtal med Kuba enligt de huvudlinjer som angivits tidigare inte bara bidra till ett nytt uppsving för Kuba utan skulle i praktiken även ge oss kontrollen över en marknad där vi oavbrutet förlorat terräng under de tio senaste åren inte bara beträffande våra industrivaror utan även för vår export av jordbruksprodukter, särskilt spannmål, animaliskt fett, köttprodukter, ris och potatis." (Telegram från ambassadör Welles till Förenta staternas utrikesminister, avsänt den 13 maj 1933 kl. 6 på kvällen och publicerat sid. 289 och 290 i Volym V av den officiella publikationen Foreign Relations of the United States som behandlar år 1933.)

Resultatet av det så kallade Fördraget om kommersiell reciprocitet har bekräftat ambassadör Welles' bedömning. Vårt land tvingades saluföra sin enda basprodukt, sockret, för att skaffa valutor från världens alla länder i syfte att säkerställa jämvikten i betalningsbalansen till Förenta staterna, och de specialtariffer som påtvingades oss hindrade såväl många europeiska länder som de kubanska producenterna att konkurrera med de nordamerikanska. Det räcker att nämna några siffror för att klargöra den roll som man anvisat Kuba, nämligen att förse Förenta staterna med valutor från hela världen. Under perioden 1948-57 hade Kuba gentemot Förenta staterna en ständigt negativ handelsbalans som totalt uppgick till 382,7 miljoner pesos, medan dess handelsbalans med den övriga världen hela tiden var gynnsam och totalt uppgick till 1.274,6 miljoner. Men betalningsbalansen under perioden 1948-1958 var ännu mer vältalig. Kuba hade gentemot hela världen, med undantag av Förenta staterna, en positiv balans om 543,9 miljoner pesos som landet var tvunget att överlämna i händerna på sin rike granne gentemot vilken Kuba hade en negativ balans på 952,1 miljoner pesos, varigenom dess valutareserver minskade med 408,2 miljoner pesos.

Den s.k. Framstegsalliansen är ett annat påtagligt exempel på de bedrägliga metoder som Förenta staterna använder för att vidmakthålla falska förhoppningar hos folken medan exploateringen i själva verket endast skärps.

När vår premiärminister Fidel Castro 1959 i Buenos Aires påpekade nödvändigheten av en minimiökning på 3.000 miljoner dollar årligen av inkomsterna från utlandet för att finansiera en utvecklingsrytm som effektivt skulle kunna reducera den väldiga klyftan mellan Latinamerika och de utvecklade länderna, så menade många att denna siffra var omåttligt överdriven. I Punta del Este utlovades emellertid 2.000 miljoner årligen. I dag erkänner man att enbart den förlust som beror på försämringen av bytesvillkoren under 1961 (det senaste år för vilket siffror finns tillgängliga) skulle för kompensation kräva en årlig ökning med 30 procent av det kapital som i teorin ställts i utsikt. Nu uppstår följande paradoxala situation: Medan lån inte beviljas eller, om de beviljas, binds vid projekt som föga eller inte alls bidrar till regionens industriella utveckling, så överförs allt större mängder valuta till industriländerna, vilket innebär att de nordamerikanska imperialistiska kretsarna tillgodogör sig de rikedomar som utvunnits genom arbete av folk som till största delen lever i underutveckling, hunger och fattigdom. Enligt CEPAL:s uppgifter uppgick sålunda 1961 kapitalutflödet från Latinamerika i form av vinster på utländska investeringar och liknande överföringar till 1.735 miljoner dollar, och kapitalexporten i form av amortering på kort- och långfristiga lån till utlandet uppgick till 1.456 miljoner dollar. Om man till detta lägger den indirekta förlust som beror på minskningen av exportens köpkraft (d.v.s. försämringen av bytesvillkoren), vilken uppgick till 2.660 miljoner dollar 1961, och en kapitalflykt på 400 miljoner dollar får man en global volym av mer än 6.200 miljoner dollar. Detta motsvarar mer än tre år av "framstegsallians". Om situationen inte ytterligare förvärras under 1964 kommer sålunda de latinamerikanska länder som tillhör Framstegsalliansen att under de tre månader som denna konferens skall pågå direkt eller indirekt förlora nästan 1.600 miljoner dollar. Som motvikt härtill kommer de för hela året beräknade fonderna med en optimistisk bedömning att uppgå till knappt hälften av de 2.000 miljoner dollar som utlovats.

Latinamerika har gjort en sorglig erfarenhet av denna typ av "hjälp", vilken man tillgriper som det säkraste och effektivaste medlet att förbättra inkomsterna från utlandet i stället för att öka dessa genom att utvidga exportens volym och värde och modifiera dess struktur. Denna erfarenhet borde vara lärorik för andra regioner och för den underutvecklade världen i allmänhet. I dag har utvecklingen inte bara praktiskt taget stagnerat i dessa områden utan de drabbas dessutom av inflation och arbetslöshet, fångna i den onda cirkeln av skuldsättningen till utlandet och offer för spänningar som då och då utmynnar i väpnad kamp.

Kuba avslöjade en gång i tiden dessa fakta och förutsade resultatet. Händelseutvecklingen har givit oss rätt. Andra Havannadeklarationen har visat sin historiska giltighet.

Detta komplex av företeelser som vi analyserat beträffande Latinamerika men som är giltigt för alla beroende länder i världen leder till att de utvecklade makterna kan vidmakthålla sådana handelsvillkor som försämrar bytesförhållandet mellan beroende och utvecklade länder.

Denna uppenbara aspekt, som hela den kapitalistiska propagandaapparaten inte lyckats dölja, är ett av motiven för den konferens vi deltar i.

Försämringen av bytesvillkoren uttrycks i praktiken på ett mycket enkelt sätt: de underutvecklade länderna måste exportera ständigt mer råvaror och basprodukter för att kunna importera likvärdiga kvantiteter industrivaror. Problemet är utomordentligt allvarligt när det gäller maskiner och utrustning som är absolut nödvändiga för jordbrukets och industrins utveckling.

Vi visar på nästa sida en liten tablå som volymmässigt anger den kvantitet råvaror som krävdes för att importera en traktor på 30-39 hästkrafter under åren 1955 och 1962. Dessa siffror försöker bara ge en grafisk framställning av problemet. Det är uppenbart att det finns vissa råvaror, vilkas pris inte sänkts utan kanske i viss mån ökat under samma period och vilka sålunda möjliggjort för oss att köpa maskiner och utrustning, på vilka prisökningen inte vart så stark som i vårt exempel. Vår avsikt är att belysa en allmän tendens.

Vi har valt några länder som är representativa såsom producenter av råvaror eller basprodukter vilka nämns i tablån, fastän de givetvis inte är de enda producenterna av dessa varor.

Många underutvecklade länder kommer vid en analys av sina svårigheter till synes logiskt fram till följande slutsats: till följd av prissänkning på de råvaror de exporterar och prishöjning på de fabriksvaror de importerar inom ramen för världsmarknaden, är försämringen av bytesvillkoren en objektiv realitet och ligger till grund för de flesta problem i dessa länder; när de upptar handelsrelationer med de socialistiska länderna, baserade på gällande priser på marknaden, så drar de senare länderna nytta av dessa förhållanden, eftersom de vanligtvis exporterar industrivaror och importerar råvaror. Vi bör öppet och ärligt erkänna att det är så, men med samma ärlighet måste vi medge att de socialistiska länderna inte har framkallat denna situation (de absorberar knappt 10 procent av råvaruexporten från de underutvecklade länderna till den övriga världen) och att de av historiska skäl sett sig tvingade att i sina handelsförbindelser acceptera de villkor som råder på världsmarknaden som resultat av den imperialistiska dominansen över de beroende ländernas inre ekonomi och yttre marknader. Det är inte på dessa grunder som de socialistiska länderna driver sin handel på lång sikt med de underutvecklade länderna. Bevis härför är bl.a. Kuba. När vårt samhällssystem förändrades och våra relationer med det socialistiska lägret nådde en högre grad av ömsesidigt förtroende, upprättade vi, utan att upphöra att vara underutvecklade, relationer av en ny typ med länderna i detta läger. Det förnämsta uttrycket för dessa relationer utgörs av de avtal om sockerpriset som slutits med Sovjetunionen och enligt vilka denna brodernation utfäster sig att köpa växande mängder av vårt socker fram till 1970 till fasta och rättvisa priser.

Man får inte heller glömma att det finns underutvecklade länder av olika kategorier som bedriver politik av annan karaktär gentemot det socialistiska lägret. Vissa länder har som Kuba valt socialismens väg, andra här nått fram till en relativ kapitalistisk utveckling och börjat producera fabriksvaror för export, andra åter har nykolonial ställning eller en nästan helt feodal struktur. Och slutligen finns det sådana som tyvärr inte deltar i konferenser som denna, därför att de utvecklade länderna inte gett dem det oberoende deras folk eftersträvar. Det är till exempel Brittiska Guyana, Puerto Rico och andra länder på vår kontinent, i Afrika och i Asien. Utom beträffande den första av dessa grupper har det utländska kapitalets penetrering genomförts på ett eller annat sätt. De krav som i dag riktas till de socialistiska länderna bör formuleras på den reella grundval på vilken i vissa fall dialogen mellan ett underutvecklat och ett utvecklat land vilar. Men nästan alltid etableras en dialog mellan två länder som båda är diskriminerade. I många fall begär samma länder en unilateral, gynnad behandling från de utvecklade ländernas sida utan undantag, de socialistiska länderna följaktligen inbegripna. De hindrar på många sätt den direkta handeln med sistnämnda länder. Det kan till och med hända att de gör anspråk på att handla via nationella organ som är beroende av imperialistiska makter, vilka på det sättet kan utverka enorma vinster genom att presentera ett givet land såsom underutvecklat och berättigat till unilaterala preferenser.

Om vi vill undvika att denna konferens misslyckas måste vi orubbligt hålla fast vid principerna. I egenskap av underutvecklat land måste vi vädja till de förnuftsskäl vi kan åberopa. I vårt fall, i egenskap av socialistiskt land, kan vi också tala om den diskriminering som utövas mot oss inte bara från vissa utvecklade kapitalistländers sida utan också från underutvecklade länder som medvetet eller omedvetet tjänar monopolkapitalet, vilket har tillskansat sig den avgörande kontrollen över deras ekonomi.

Vi anser inte att de aktuella prisrelationerna i världen är rättvisa. Men de är inte den enda formen av orättvisa. Några länder utövar också direkt exploatering av andra. Det existerar diskriminering mellan länder på grund av skillnader i deras ekonomiska struktur. Vidare förekommer, som vi redan har sagt, en penetrering av utländskt kapital som slutligen kommer att för den egna profitens skull kontrollera ett lands ekonomi. Om vi uppträder konsekvent när vi framställer önskemål till de utvecklade socialistiska länderna, bör vi även ange de åtgärder som vi tänker vidta för att göra slut på diskrimineringen och åtminstone de mest uppenbara och farliga formerna av den imperialistiska penetreringen.

Man känner väl till den diskriminering som de imperialistiska huvudländerna har utövat inom handeln gentemot de socialistiska länderna för att hindra deras utveckling. Den har ibland antagit formen av en veritabel blockad, till exempel den nästan 100-procentiga blockad som den nordamerikanska imperialismen upprätthåller gentemot Tyska demokratiska republiken, Folkrepubliken Kina, Demokratiska Republiken Korea, Demokratiska Republiken Vietnam och Republiken Kuba. Likaså känner alla till hur denna politik har misslyckats och hur andra makter, som i början följde Förenta staternas politik, steg för steg avlägsnat sig från denna makt i avsikt att inhösta egna vinster. Vid det här laget framstår det mer än tydligt hur denna politik misslyckats.

Det har även förekommit diskriminerande åtgärder i handeln mellan beroende länder och socialistiska länder med det innersta syftet att bevara monopolens exploateringsområden och samtidigt förstärka blockaden mot det socialistiska lägret. Denna politik håller även den på att misslyckas och det är hög tid att ställa frågan om det är logiskt att förbli bunden vid historiskt dömda utländska intressen eller om stunden är kommen att krossa handelshindren och bredda marknaderna inom den socialistiska sfären.

Fortfarande upprätthålls alltså olika former av diskriminering som hindrar handeln och möjliggör för imperialisterna att manipulera med en rad stapelvaror och en rad länder som producerar dessa. Det är i atomåldern helt enkelt löjligt att tillskriva vissa produkter såsom koppar och andra mineralier en strategisk betydelse och förbjuda handel med dem. Denna politik har emellertid tillämpats och tillämpas alltjämt. Man talar även om den påstådda oförenligheten mellan statsmonopol på utrikeshandeln och de kapitalistiska ländernas handelssystem, och man tillgriper diskriminerande åtgärder, kvoter, etc. I dessa manövrer har GATT spelat en framträdande roll, skenbart för att bekämpa orättvisa relationer. Diskrimineringen gentemot den statliga handeln tjänar inte endast som vapen mot de socialistiska länderna utan bidrar också till att hindra de underutvecklade länderna att vidta en av de angelägnaste åtgärderna för att öka sin förhandlingsstyrka på den internationella marknaden eller motverka monopolen.

En annan variation på samma tema är åtgärderna att genom internationella organ avbryta den ekonomiska hjälpen till länder som övergår till en socialistisk styrelseform. Internationella Valutafondens angrepp mot de bilaterala betalningsavtalen med de socialistiska länderna och det förhållandet att man tvingat dess svagaste medlemmar att tillämpa en politik som motsätter sig denna typ av mellanfolkliga förbindelser, har hört till ordningen för dagen för oss de senaste åren.

Som vi redan visat har alla diskriminerande åtgärder som framtvingats av imperialismen det dubbla syftet att genomföra en blockad mot det socialistiska lägret och intensifiera exploateringen av de underutvecklade länderna.

På samma sätt som det är sant att de aktuella priserna är orättvisa, lika säkert är det att dessa priser beror på den monopolistiska begränsningen av marknaderna och skapande av politiska relationer som ger begreppet fri konkurrens en unilateral innebörd: fri konkurrens för monopolen, "frihet för räven i hönsgården". Om man öppnade det socialistiska lägrets vidsträckta och växande marknader, även utan att ta hänsyn till de avtal som kan framgå ur denna konferens, skulle denna åtgärd bidra till att höja råvarupriserna.

Världen hungrar men har inte pengar för att köpa livsmedel, och paradoxalt nog stäcks i den underutvecklade världen, den hungrande världen, möjligheterna till utveckling av livsmedelsproduktionen i syfte att upprätthålla priserna. Det är denna obönhörliga lag, byggd på utplundringens filosofi, som måste bringas att upphöra som norm för förbindelserna mellan folken.

Det finns dessutom den möjligheten att vissa underutvecklade länder exporterar bearbetade produkter till de socialistiska länderna och även att långfristiga avtal träffas, som gynnar ett bättre utnyttjande av vissa länders naturrikedomar; även specialisering inom givna industrisektorer skulle möjliggöra för dessa länder att delta i världshandeln som producenter av fabriksvaror. Allt detta kan förverkligas om man beviljar långfristiga krediter för utveckling av de industrier eller industrigrenar som vi talat om. Men man måste alltid betänka att det i förbindelserna mellan de socialistiska och de underutvecklade länderna behövs vissa åtgärder som inte kan vidtas unilateralt.

Det framstår som en egendomlig paradox att medan Förenta Nationerna i sina rapporter förutser underskottstendenser i de underutvecklade ländernas utrikeshandel och medan herr Prebisch, konferensens generalsekreterare, understryker de faror som detta sakernas tillstånd medför, så talar man fortfarande om möjligheten - och i vissa fall, exempelvis i fråga om s.k. strategiska material, om nödvändigheten - att utöva diskriminering mot vissa stater därför att de tillhör det socialistiska lägret.

Alla dessa anomalier kan uppstå på grund av det obestridliga faktum att de underutvecklade länderna i det nuvarande stadiet av mänsklighetens utveckling är det slagfält, där ekonomiska tendenser från olika perioder i historien kämpar mot varandra. I några råder feodalism, i andra måste framväxande, ännu svaga bourgeoisier utstå det dubbla trycket från imperialistiska intressen och från ett proletariat som kämpar för en rättvisare fördelning av tillgångarna.

Inför detta alternativ har vissa nationella bourgeoisier bevarat sitt oberoende eller uppnått en viss form av samarbete med proletariatet, medan andra har gjort gemensam sak med imperialismen. De har blivit dess verktyg, dess agenter, och de har överfört denna karaktär till de regeringar som representerar dem. Det är nödvändigt att påpeka att detta slags beroende, skickligt utnyttjat, kan äventyra varje väsentligt framsteg i arbetet under denna konferens, men också att de fördelar som dessa regeringar kan vinna i dag, till priset av splittring, kommer att få betalas med ränta i morgon, när de ensamma och föremål för sitt eget folks fientlighet måste möta anloppet från monopolen, vilkas enda lag är den maximala profiten.

Vi har summariskt analyserat orsakerna till och konsekvenserna av de motsättningar som existerar mellan det socialistiska och imperialistiska lägret, liksom mellan de exploaterade och de exploaterande ländernas läger. Häri ligger två uppenbara faror för världsfreden. Men man måste också påpeka att det ökande uppsvinget i vissa kapitalistiska länder och deras inneboende tvång till expansion mot nya marknader har medfört förändringar i styrkeförhållandet mellan dem och skapat spänningar som man måste ta hänsyn till när man bedömer frågan om världsfredens bevarande. Man får inte glömma att de bägge senaste världsbränderna började med sammanstötningar mellan utvecklade makter som inte såg någon annan lösning på sina problem än våldet. Överallt kan man observera en rad företeelser som visar kampens växande tillspetsning.

Detta kan medföra faror för freden i framtiden. Redan i dag äventyrar dessa spänningar en gynnsam utveckling av denna konferens. Det råder mellan Förenta staterna och andra utvecklade kapitalistiska makter en klar fördelning av inflytelsesfärer, som omfattar de underutvecklade kontinenterna och i vissa fall Europa. Om dessa inflytanden når en sådan styrka att de kan förvandla de exploaterade länderna till slagfält där folken skulle kämpa för de imperialistiska makternas räkning, skulle det innebära ett skeppsbrott för syftena med denna konferens.

Som det står uttryckt i de underutvecklade ländernas gemensamma deklaration anser Kuba att våra länders handelsproblem är väl kända och att det som krävs är tillämpning av klara principer och konkreta åtgärder som leder till en ny epok i världen. Vi anser även att den principdeklaration, som framlagts av Sovjetunionen och andra socialistiska länder, utgör en grund för att inleda dialogen och vi stöder den helt och fullt. Vårt land stöder även de åtgärder som rekommenderats av de brasilianska experternas konferens och som innebär den logiska tillämpningen av de principer vi förespråkar och kommer att framlägga.

Kuba är angeläget att först och främst understryka att vi inte tänker tigga om hjälp. Vi bör kräva rättvisa, men inte en rättvisa som kan tolkas godtyckligt, vilket vi ofta sett exempel på vid de internationella organens sammankomster, utan en rättvisa som folken kanske inte kan definiera i juridiska termer men som deras hjärtan längtar efter sedan de i generationer utsatts för exploatering och förtryck.

Kuba framhåller att denna konferens bör leda till en definition av den internationella handeln såsom ett lämpligt instrument för snabbast möjliga ekonomiska utveckling i underutvecklade och diskriminerade länder. Denna definition bör inbegripa upphävande av alla diskriminerande och differentierande åtgärder, även dem som härrör från en påstådd likhet i behandlingen. Behandlingen måste vara rättvis och rättvisa är inte i detta fall liktydigt med likställdhet. Rättvisa innebär nödvändigtvis icke-likställdhet för att de exploaterade folken skall uppnå en acceptabel levnadsstandard. Vi måste här lägga grunden för en ny internationell arbetsfördelning, som vilar på fullständigt utnyttjande av alla naturrikedomar i varje land genom att man successivt höjer graden av bearbetning av råvarorna fram till de mest komplicerade former av produktion.

Likaså måste man nå fram till denna nya arbetsfördelning genom att återlämna till de underutvecklade länderna deras traditionella exportmarknader, vilka på ett artificiellt sätt berövats dem genom vissa åtgärder för protektion och stimulans av de utvecklade ländernas produktion. De underutvecklade länderna måste få en rättvis andel av den framtida konsumtionsökningen.

Denna konferens bör rekommendera ett system av konkreta regler för att utnyttja överskottet av basprodukter, hindra att de förvandlas till ett slags subvention för de utvecklade ländernas export till förfång för de underutvecklade ländernas traditionella export eller till ett instrument för det utländska kapitalets penetrering i ett underutvecklat land. Det är orimligt att de underutvecklade länderna, som lider enorma förluster genom försämringen av bytesvillkoren och som trots deras permanenta kapitalutflöde har amorterat och till och med ökat värdet av de imperialistiska makternas investeringar, skall kämpa mot den växande bördan av sina skulder och amorteringar medan man inte ens erkänner deras mest rättmätiga krav. Den kubanska delegationen föreslår, att så länge köpkursen på de underutvecklade ländernas exportprodukter inte uppnått en nivå som är tillräcklig för att gottgöra de berörda för lidna förluster under det senaste decenniet, dessa länder inställer alla betalningar som utgör räntor, utdelningar och amorteringar på skuld.

Man måste klart inse den fara för handeln och världsfreden som ligger i investeringarna av utländskt kapital som behärskar ekonomin i ett givet land, i försämringen av bytesvillkoren, ett lands kontroll över ett annat lands marknader, diskriminerande handelsrelationer eller nyttjande av våld som övertalningsmedel.

Denna konferens bör även otvetydigt fastslå alla folks rätt till fullständig handelsfrihet liksom förbud för alla länder som underskriver det avtal som konferensen kan leda till, att på något som helst sätt, direkt eller indirekt, begränsa denna frihet.

Rätten för alla länder att fritt sluta kontrakt om sjö- och lufttransporter och om fri transit i hela världen utan några som helst hinder måste definitivt fastslås.

Man måste fördöma tillämpningen av eller uppmuntran till sådana ekonomiska åtgärder som möjliggör för en stat att kränka en annan stats suveräna frihet och därigenom erhålla fördelar eller framkalla dess ekonomiska sammanbrott.

Av alla här nämnda skäl framgår att det är nödvändigt att helt och fullt tillämpa den princip om självbestämmanderätt, som FN:s stadga fastställt, och bekräfta alla staters rätt att förfoga över sina egna tillgångar, att skapa sig den ekonomiska och politiska organisation som passar dem bäst och att välja sin egen väg för utveckling och specialisering av den ekonomiska verksamheten, utan att därför utsättas för några som helst repressalier.

Konferensen bör vidta åtgärder för att i fråga om finansiering, krediter och tulltariffer skapa organ som grundas på jämlikhet utan inskränkningar och på rättvisa och som ersätter de nuvarande organen, som är föråldrade ur funktionssynpunkt och förkastliga i fråga om sina konkreta mål.

För att säkerställa att varje folk helt och fullt får förfoga över sina egna tillgångar måste man fördöma existensen av utländska baser och förläggning, temporär eller inte, av främmande trupper på något som helst lands territorium utan detta lands samtycke, liksom förlängning av kolonialregimer från vissa utvecklade makters sida.

Alla dessa skäl gör att konferensen måste uppnå en överenskommelse och lägga en fast grund för en internationell handelsorganisation styrd enligt principen om universalitet och dess medlemmars jämlikhet. Den måste ha tillräcklig auktoritet för att fatta beslut som respekteras av alla signatärländer och på så sätt få den praxis att upphöra, som innebär att man från församlingar av detta slag håller borta länder som vunnit sin frihet efter FN:s tillkomst och vilkas sociala struktur inte tycks falla vissa av denna världens mäktiga i smaken.

En organisation av denna typ måste skapas för att ersätta de nuvarande organen vilka tjänar till att vidmakthålla status quo och diskriminering. Det får inte stanna vid urvattnade formler som endast medför att vi då och då samlas och talar till leda om vad vi redan vet. Endast en sådan ny organisation kan garantera nya normer i de internationella relationerna och den ekonomiska säkerhet som vi eftersträvar.

På alla väsentliga punkter måste man fastställa de exakta tidsfrister inom vilka de beslutade åtgärderna skall träda i kraft.

Det måste påpekas att många av de idéer som i dag sanktioneras - på grund av att de upptagits av en del internationella organ och på grund av att den aktuella situationen i utvecklingsländerna ingående analyserats av konferensens generalsekreterare herr Prebisch - liksom många av de initiativ som senare godkänts av andra stater (handeln med de socialistiska länderna, krediter från dessa länder, nödvändigheten av grundläggande sociala reformer som är nödvändiga för den ekonomiska utvecklingen, etc.) alla har framlagts och tillämpats av Kuba under den revolutionära regeringens femåriga existens. Men för dessa idéers och initiativs skull fördömdes vårt land orättvist och blev föremål för ekonomisk och militär aggression som godkänts av vissa länder, vilka i dag understöder samma principer.

Det räcker med att påminna om den kritik och det fördömande man riktat mot vårt land för att det upprättat handelsförbindelser och samarbete med länder utanför vår hemisfär, liksom den ännu de facto gällande uteslutningen av Kuba ur den regionala latinamerikanska grupp som samlas under auspicierna av stadgan för Alta Gracia, d.v.s. OAS.

Vi har behandlat de grundläggande frågorna om utrikeshandeln liksom nödvändigheten att ändra de utvecklade ländernas utrikespolitik gentemot de underutvecklade och att förnya strukturen av alla internationella kredit-, finans- och övriga organ. Man måste emellertid understryka att detta inte är tillräckligt för att säkerställa den ekonomiska utvecklingen. Det behövs också andra åtgärder som Kuba, ett underutvecklat land, har förverkligat. Dessa minimivillkor är: kontroll som förbjuder eller väsentligt begränsar kapitalutförsel till utlandet, statlig kontroll över utrikeshandeln, en jordreform, återställande till nationen av äganderätten till alla dess naturtillgångar, uppmuntran av den tekniska utbildningen och alla andra åtgärder för inre reorganisation som är ofrånkomliga för att ett land skall kunna beträda vägen till snabb utveckling.

Av hänsyn till de regeringars vilja som här är representerade tar Kuba inte upp bland de ofrånkomliga minimiåtgärderna den som innebär att staten tar hand om alla produktionsmedel. Men vi anser att en sådan åtgärd skulle bidra till att effektivare och snabbare lösa de allvarliga problem som här diskuteras.

Och imperialisterna, kommer de att stå med armarna i kors? Nej.

Det system de tillämpar är orsaken till det onda vi lider under, men de kommer att försöka hölja denna orsak i dunkel genom lögnaktiga påståenden som de är mästare i. De kommer att försöka försvaga konferensen och splittra de exploaterade ländernas läger genom att erbjuda dem några småsmulor.

De kommer med alla medel att försöka vidmakthålla de gamla internationella organen som så utmärkt passar deras intressen, och de kommer att föreslå några ytliga reformer. De kommer att göra allt för att denna konferens skall hamna i en återvändsgränd och upplösas eller uppskjutas. De kommer att försöka nedvärdera dess betydelse eller se till att den avslutas utan att ha kommit till några konkreta resultat.

De kommer inte att acceptera något nytt internationellt handelsorgan. De kommer att hota med att bojkotta det och förmodligen sätta sitt hot i verket. De kommer att försöka bevisa att den nuvarande internationella arbetsfördelningen är fördelaktig för alla, och de kommer att karakterisera industrialiseringen som en överdriven och farlig ambition.

Och slutligen kommer de att anföra att de underutvecklade länderna själva bär skulden till underutvecklingen.

Till detta sista kan vi svara att de på sätt och vis har haft rätt och att de kommer att få ännu mer rätt om vi inte är i stånd att lojalt och beslutsamt ena oss och skapa en enhetsfront mellan de exploaterade och diskriminerade länderna.

De frågor som vi bör ställa till denna församling är: kommer vi att vara i stånd att genomföra den uppgift som historien ställer oss inför? Kommer de utvecklade kapitalistiska länderna att ha nog politisk klarsynthet för att tillfredsställa våra minimikrav?

Om de åtgärder vi anvisat inte kan antas av denna konferens, om resultatet ännu en gång blir vaga och undvikande deklarationer, och om man inte ens river ner de ekonomiska och politiska barriärer, som hindrar såväl handeln mellan alla regioner i världen som det internationella samarbetet, då kommer de underutvecklade länderna att också i fortsättningen ställas inför ständigt svårare situationer, och spänningen kan komma att öka på ett farofyllt sätt. I vilket ögonblick som helst kan en världsbrand utbryta som framkallas av strävan hos något imperialistiskt land att krossa de socialistiska ländernas läger eller genom de olösliga motsättningar som inom en ganska snar framtid kommer att uppstå mellan de kapitalistiska länderna själva. Men också viljan till uppror hos de folk som lider under olika slags exploatering kommer att öka för varje dag, och dessa folk kommer att resa sig med vapen i hand för att med våld erövra de rättigheter som inte kunnat uppnås på enbart förnuftsmässig väg.

Detta är vad som händer i dag bland folken i det s.k. Portugisiska Guinea och i Angola, vilka kämpar för att befria sig från det koloniala oket, liksom hos folket i Sydvietnam som med vapen i hand är berett att skaka av sig imperialismen och dess marionetter.

Man bör veta att Kuba stöder och beundrar dessa folk som har sagt "nog" till exploateringen efter att ha uttömt alla möjligheter till fredlig lösning. Man bör veta att deras storslagna resning har hela vår kämpande solidaritet.

Efter att ha framlagt de väsentliga punkter som vår analys av den aktuella situationen vilar på, efter att ha formulerat de rekommendationer som vi tror vara avgörande för denna konferens liksom vår bedömning av framtiden i händelse inget framsteg görs i handelsförbindelserna mellan länderna - ett framsteg som skulle vara det bästa medlet att dämpa den internationella spänningen och bidra till utvecklingen - vill vi understryka vår förhoppning att den konstruktiva dialog som vi talat om skall inledas. Våra ansträngningar syftar till att denna dialog organiseras till fördel för alla och till att stärka enheten inom alla de underutvecklade länderna för att de skall bilda en gemensam front. Vi hoppas på framgång för denna konferens. Vi förenar innerligt våra förhoppningar med alla de fattigas i världen och med de socialistiska ländernas, och vi skall sätta in alla våra krafter, hur blygsamma de än må vara, för dessa förhoppningars seger.

Guevara Arkivet | Che Guevara Archive - verk på engelska
Svensk avdelning | MIA