Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Kära bröder!
Kuba kommer till denna konferens för att ensamt höja de amerikanska folkens röst, och som vi betonat vid andra tillfällen även i sin egenskap av underutvecklat land som samtidigt bygger socialismen. Det är inte av en tillfällighet som vår delegation tillåts ge uttryck för sina åsikter i kretsen av Asiens och Afrikas folk. En gemensam strävan att krossa imperialismen enar oss i vår marsch mot framtiden. Ett gemensamt förflutet av kamp mot samma fiende har enat oss längs vägen.
Detta är ett möte mellan de kämpande folken. Kampen förs på två lika betydelsefulla fronter och kräver alla våra ansträngningar. Kampen mot imperialismen för frigörelse från de koloniala eller nykoloniala banden förs med politiska vapen, militära vapen eller kombinationer av båda. Den är inte skild från kampen mot underutveckling och fattigdom. Båda är etapper på en och samma väg mot skapandet av ett nytt samhälle, som är både rikt och samtidigt rättvist. Det är absolut nödvändigt att vinna den politiska makten och oskadliggöra förtryckarna, men därefter måste man ta itu med kampens andra etapp, som blir om möjligt ännu svårare än den föregående. Allt sedan monopolkapitalet bemäktigade sig världen har det hållit större delen av mänskligheten nere i fattigdom och delat upp vinsterna mellan de starkaste länderna. Dessa länders levnadsstandard är baserad på våra länders misär. För att höja de underutvecklade folkens levnadsstandard är det alltså nödvändigt att kämpa mot imperialismen. Och varje gång en gren slits bort från imperialismens träd är inte bara en delseger vunnen över huvudfienden, utan denna delseger bidrar även till att imperialismen verkligen försvagas och är ett steg på vägen till den slutliga segern.
Det finns inga gränser i denna kamp på liv och död. Vi kan inte förbli likgiltiga inför vad som sker i olika delar av världen. Varje lands seger över imperialismen är vår seger, liksom varje nations nederlag är ett nederlag för oss alla. Att visa proletär internationalism är inte endast en plikt för de folk som kämpar för att säkra en bättre framtid utan är dessutom en ofrånkomlig nödvändighet. Om den nordamerikanska imperialistiska fienden eller någon annan utvecklar aggressivitet mot de underutvecklade folken och de socialistiska länderna, blir en allians mellan de underutvecklade folken och de socialistiska länderna en elementär logisk nödvändighet. Även om det inte funnes någon annan förenande faktor borde den gemensamme fienden utgöra en sådan.
Naturligtvis kan inte dessa allianser upprättas spontant, utan diskussioner, utan att de ibland föregås av födslovåndor. Varje gång ett land frigör sig är det, som vi har sagt, ett nederlag för det världsomfattande imperialistiska systemet. Men vi bör ha klart för oss att denna frigörelse inte sker i och med att oberoendet utropas eller att segern vinns med vapen i en revolution. Den verkliga frigörelsen sker då den ekonomiska imperialistiska makten upphör att utövas över ett folk. Följaktligen är det ett vitalt intresse för de socialistiska länderna att dessa frigörelser verkligen sker och det är vår internationella plikt - den plikt som bestäms av den ideologi som leder oss - att bidra med våra krafter till att frigörelsen sker så snabbt och blir så djupgående som möjligt.
Av allt detta kan vi dra en slutsats: utvecklingen av de länder som nu anträder vägen till sin befrielse bör bekostas av de socialistiska länderna. Vi säger detta utan minsta vilja till utpressning eller effektsökeri. Inte heller är det ett enkelt knep för att närma oss de afro-asiatiska folken. Vi säger det därför att det är vår djupa övertygelse. Socialismen kan inte existera om det inte sker en förändring i medvetandet som framkallar en ny broderlig hållning gentemot mänskligheten såväl på det individuella planet i det samhälle där man bygger eller har byggt socialismen som på det globala planet gentemot alla folk som lider under det imperialistiska förtrycket.
Vi tror att det är i denna anda ansvaret bör tas då det gäller hjälpen till de beroende länderna och att man inte längre bör tala om att utveckla en handel med ömsesidiga fördelar baserad på de priser som värdelagen och det internationella olikmässiga handelsutbytet, en produkt av värdelagen, påtvingar de underutvecklade länderna.
Att till världsmarknadspriser sälja råvaror som kostar svett och gränslösa lidanden för de underutvecklade länderna och till världsmarknadspriser köpa maskiner som producerats i nutidens väldiga automatiserade fabriker, hur kan detta kallas "ömsesidig fördel"?
Om vi etablerar denna typ av relationer mellan två grupper av nationer bör vi vara överens om att de socialistiska länderna på sätt och vis är medbrottslingar i den imperialistiska exploateringen. Man kan invända att handelsutbytet med de underutvecklade länderna utgör en obetydlig del av dessa länders utrikeshandel. Detta är en stor sanning, men det undanröjer inte handelns omoraliska karaktär.
De socialistiska länderna har den moraliska skyldigheten att avveckla sitt tysta samförstånd med västerlandets exploaterande länder. Det faktum att handeln i dag är liten betyder ingenting: 1959 sålde Kuba tillfälligtvis socker till länder inom det socialistiska blocket framför allt genom engelska och andra mäklare och i dag är åttio procent av Kubas handel inriktad på de socialistiska länderna. Alla dess vitala förnödenheter kommer från det socialistiska lägret och de facto har Kuba inträtt i detta läger. Vi kan inte säga att detta skett endast på grund av den ökade handeln, inte heller att handeln ökat därför att Kuba krossat den gamla samhällsstrukturen och slagit in på den socialistiska formen av utveckling. Bägge ytterligheterna berör varandra och bägge har inbördes samband.
Vi har inte börjat marschen som skall leda till kommunismen med alla steg utstakade i förväg, som en logisk produkt av en ideologisk utveckling som går mot ett bestämt mål. Socialismens sanningar plus imperialismens grymma sanningar formade vårt folk och visade det den väg som vi sedan medvetet slagit in på. Afrikas och Asiens folk som går mot sin definitiva frigörelse bör slå in på samma väg. De kommer att göra detta förr eller senare, även om deras socialism i dag definieras med olika adjektiv. Det finns ingen annan definition på socialismen som är giltig för oss än avskaffandet av den ena människans utsugning av den andra. Så länge detta inte har skett, befinner man sig i perioden för uppbyggandet av det socialistiska samhället. Om däremot arbetet på att upphäva exploateringen stoppas upp eller till och med går tillbaka finns det ingen anledning att ens tala om uppbyggandet av socialismen.
Vi måste skapa betingelser för att våra bröder direkt och medvetet skall slå in på vägen till exploateringens definitiva avskaffande. Men det kan vi inte göra om vi själva är medbrottslingar. Om man frågade oss efter vilka metoder rättvisa priser bör fastställas skulle vi inte kunna svara. Vi känner inte till den praktiska räckvidden av denna fråga, vi vet bara att Sovjetunionen och Kuba efter politiska diskussioner har undertecknat för oss fördelaktiga överenskommelser, genom vilka vi kommer att kunna sälja ända upp till fem miljoner ton socker till fasta priser, som ligger över de normala på den så kallade fria världsmarknaden för socker. Folkrepubliken Kina tillämpar också dessa inköpspriser.
Detta är endast en utgångspunkt. Den verkliga uppgiften består i att fastställa de priser som möjliggör utveckling. En stor förändring i inställningen krävs för att förändra de internationella relationerna. Det bör inte vara utrikeshandeln som bestämmer politiken, den bör i stället vara underordnad en mot folken broderlig politik.
Låt oss kort analysera problemet med långfristiga lån för att utveckla basindustrier. Vi finner ofta att de länder som kommer i åtnjutande av dessa lån går in för att bygga ut industrier som inte står i proportion till deras aktuella kapacitet. Produkterna kommer inte att konsumeras inom landet och reserverna sätts i fara genom kraftansträngningen. De socialistiska staternas investeringar i det egna landet tynger direkt på statsbudgeten och fås tillbaka endast genom att produkterna förädlas ända till den yttersta länken i tillverkningskedjan. Vårt förslag är att man skall tänka på möjligheten att göra investeringar av denna typ i de underutvecklade länderna.
På detta sätt skulle man kunna sätta en oändlig potentiell kraft i rörelse på våra kontinenter, som alltid utsatts för en vedervärdig exploatering men aldrig blivit hjälpta i sin utveckling, och börja en ny etapp av genuin internationell arbetsfördelning baserad inte på historien fram till i dag utan på den framtida historien.
De länder i vilka de nya investeringarna placeras skulle ha alla rättigheter som suveräna ägare av dem utan att det skulle föreligga någon som helst skyldighet till betalning eller kredit. Ägarna skulle däremot vara förpliktade att leverera bestämda kvantiteter produkter till investeringsländerna under ett bestämt antal år till ett bestämt pris.
Det är även värt att studera formen för finansieringen av den lokalt betingade andelen av de utgifter som ett land, vilket gör investeringar av denna typ, måste åtaga sig. En form av hjälp, som inte innebär förbrukning av fritt konvertibel valuta, kunde vara leverans medelst långfristiga lån av lättsålda produkter till regeringarna i de underutvecklade länderna.
Ett annat svårlöst problem gäller förvärvandet av tekniken. Alla känner till den brist på tekniker som de underutvecklade länderna lider av. Det fattas institutioner och kadrer för undervisning. Det fattas ibland verklig insikt om våra behov och vår beslutsamhet att genomföra en politik för teknisk, kulturell och ideologisk utveckling av första angelägenhetsgrad.
De socialistiska länderna bör lämna hjälp att skapa organ för teknisk utbildning, betona den fundamentala vikten av detta och bidra med kadrer som kan avhjälpa den aktuella bristen. Det är nödvändigt att ytterligare insistera på denna sista punkt: de tekniker som kommer till våra länder måste vara exemplariska. Det är kamrater som har att möta en okänd miljö, många gånger fientlig mot tekniken, en miljö med ett annat språk och helt skilda vanor. De tekniker som ställs inför denna svåra uppgift måste först och främst vara kommunister i ordets djupaste och mest nobla bemärkelse. Endast med denna egenskap plus ett minimum av organisationsförmåga och flexibilitet kommer man att uträtta underverk.
Vi vet att man kan lyckas därför att de broderliga länderna har skickat oss ett antal tekniker som har gjort mer för vårt lands utveckling än tio institut och de har bidragit mer till vår vänskap än tio ambassadörer eller hundra diplomatiska mottagningar.
Om man kunde komma fram till ett effektivt förverkligande av de punkter vi pekat på och dessutom ställa de utvecklade ländernas hela teknologi till de underutvecklade ländernas förfogande utan att följa de nuvarande metoderna med patent som skyddar olika parters uppfinningar, skulle vi göra stora framsteg i vår gemensamma uppgift.
Imperialismen har besegrats i många delstrider, men den utgör en ansenlig styrka i världen och man kan inte hoppas på att definitivt kunna besegra den annat än genom ansträngningar och uppoffringar av alla.
Alla de föreslagna åtgärderna kan emellertid inte förverkligas unilateralt. Utvecklingen av de underutvecklade måste innebära kostnader för de socialistiska länderna, men krafterna i de underutvecklade länderna måste också spännas och beslutsamt börja bygga ett nytt samhälle - sen får det kallas för vad det vill - i vilket maskinen, arbetsredskapet, inte är ett medel för människans exploatering av människan. Man kan inte heller göra anspråk på de socialistiska ländernas förtroende om man balanserar mellan kapitalism och socialism och försöker spela ut de bägge krafterna mot varandra för att därigenom utverka bestämda fördelar. En ny politik av absolut uppriktighet bör styra relationerna mellan dessa två grupper av samhällen. Det bör ytterligare en gång betonas att produktionsmedlen helst bör ligga i statens händer så att småningom tecknen på exploatering försvinner.
Vidare kan man inte överlämna utvecklingen till fullständig improvisation. Uppbyggandet av det nya samhället måste planeras. Planeringen är en av socialismens lagar och utan den kan socialismen inte existera. Utan en korrekt planering kan inte en tillräcklig garanti skapas för att de ekonomiska sektorerna, i vilket land det vara må, harmoniskt samordnas för att göra de språng framåt som krävs i den epok vi lever i. Planeringen är inte ett isolerat problem i vart och ett av våra länder, små och förkrympta i sin utveckling, ägare till några få råvaror eller producenter av en del hel- och halvfabrikat, men som i övrigt lider brist på de flesta andra produkter. Planeringen bör från första början syfta till en viss regionalism för att kunna genomsyra ländernas medvetande och på detta sätt komma fram till en integration på grundval av en verkligt ömsesidig fördel.
Vi tror att den nuvarande vägen är fylld av faror, faror som inte är konstruerade eller har förutsetts för en avlägsen framtid av någon överlägsen hjärna. De är det påtagliga resultatet av hårda realiteter, som piskar oss. Kampen mot kolonialismen har nått sitt slutstadium men i den nuvarande epoken är kolonial status endast en konsekvens av den imperialistiska dominansen. Så länge imperialismen existerar kommer den med nödvändighet att utöva sin dominans över andra länder. Denna dominans kallas i dag neokolonialism.
Neokolonialismen utvecklades först i Sydamerika, över en hel kontinent, och i dag börjar den göra sig märkbar med växande intensitet i Afrika och Asien. Dess former av penetrering och utveckling har skilda kännetecken. En är den brutala form som vi känner från Kongo. Den brutala styrkan, utan hänsyn eller någon som helst förklädnad, är dess yttersta vapen. Det finns också en annan mer raffinerad metod: penetrering i de länder som befriar sig politiskt, liering med den inhemska bourgeoisi som är under utveckling, främjande av en parasitär borgarklass i intimt förbund med stormaktsintressena. Den senare gynnas av ett visst välstånd eller en övergående höjning av folkens levnadsnivå, vilket beror på att i mycket efterblivna länder steget från ett feodalt system till ett kapitalistiskt system innebär ett stort framsteg, oberoende av de ödesdigra konsekvenser som det i längden för med sig för de arbetande.
Neokolonialismen har visat sina klor i Kongo. Detta är inte ett tecken på styrka utan på svaghet. Den har måst tillgripa sitt yttersta vapen, våldet, som ekonomiskt argument, vilket ger upphov till starka motreaktioner. Men neokolonialismen utövas i en rad andra länder i Afrika och Asien i en mycket subtilare form, och det skapas snabbt vad somliga kallar en "sydamerikanisering" av dessa kontinenter, d.v.s. utveckling av en parasitär bourgeoisi som inte bidrar till den nationella rikedomen och som dessutom sätter in sina väldiga orättfärdiga profiter i kapitalistiska banker utomlands och förhandlar med utlandet för att få än större profiter, medan den visar absolut likgiltighet för sitt eget folks välstånd.
Det finns även andra faror, såsom konkurrens mellan broderländer som politiskt är vänner och ibland grannar och som försöker göra samma slags investeringar på samma gång och för marknader som många gånger inte räcker till. Denna konkurrens har det felet att den slösar med energi som kunde utnyttjas för en mycket mer omfattande ekonomisk samverkan, och därtill befrämjar den de imperialistiska monopolens intriger.
Inför den reella omöjligheten att göra en bestämd investering med det socialistiska lägrets hjälp, görs den ibland genom avtal med kapitalisterna. Dessa kapitalistiska investeringar är inte felaktiga endast genom den form i vilken lånen ges utan har även andra fel av stor betydelse, såsom upprättande av blandbolag med en farlig granne. Då investeringarna vanligtvis görs parallellt i olika stater, innebär detta en tendens till splittring mellan vänskapligt sinnade länder på grund av ekonomiska olikheter och medför fara för den korruption som härrör från kapitalismens konstanta närvaro, dess skicklighet att förespegla en bild av utveckling och välstånd, som är ägnad att förvirra många människor.
Produktionen av likartade produkter medför senare mättnad på marknaden och prisfall. De berörda länderna ser sig tvungna att begära nya lån eller att tillåta kompletterande investeringar för att stå sig i konkurrensen. Den slutliga konsekvensen av en sådan politik är att ekonomin hamnar i monopolens händer och en långsam men säker återgång till det förflutna. Enligt vår mening finns det en enda säker form att tillåta investeringar med deltagande av de imperialistiska makterna: ett direkt deltagande av staten som enda mottagare av investeringsmedlen; att man begränsar den imperialistiska verksamheten till leveranskontrakt och att man inte låter dem komma längre än till ytterporten i vårt hus. Här är det däremot tillåtligt att utnyttja de imperialistiska motsättningarna för att uppnå mindre kostsamma villkor.
Vi måste också fästa uppmärksamheten på den "osjälviska" hjälp av exempelvis ekonomisk och kulturell art som imperialismen beviljar själv eller via marionettstater som är bättre sedda i vissa delar av världen.
Om man inte ser alla de här nämnda farorna i tid, kan den neokoloniala vägen öppnas i länder som med hopp och entusiasm påbörjat sin nationella frigörelse, genom att monopolens dominans etableras gradvis och försiktigt på ett sådant sätt att det blir mycket svårt att inse konsekvenserna förrän de brutalt ger sig till känna.
En stor uppgift står i dag framför oss. Ofantliga problem för våra två världar, de socialistiska ländernas värld och den så kallade tredje världen. Problem som har direkt samband med människan och hennes välstånd och med kampen mot den som bär den största skulden till vår efterblivenhet. Inför dessa problem måste alla länder och folk som är medvetna om sina skyldigheter, om den farofyllda situationen och om de offer som utvecklingen för med sig, vidtaga konkreta åtgärder för att vår vänskap skall stärkas både på det ekonomiska och politiska planet, som aldrig kan åtskiljas, och bilda ett stort kompakt block som i sin tur hjälper nya länder att befria sig inte endast från imperialismens politiska utan även från dess ekonomiska makt.
Frågan om att med vapen befria sig från ett politiskt förtryck måste behandlas enligt den proletära internationalismens regler: om det är orimligt att föreställa sig att en företagsledare i ett socialistiskt land i krig skulle tveka att sända de stridsvagnar han producerar till en front där det inte finns någon garanti för betalning, så är det inte mindre absurt, tycker man, att fråga efter betalningsmöjligheter hos ett folk som kämpar för sin befrielse eller behöver dessa vapen för att försvara sin frihet. Vapnen kan inte vara handelsvaror i våra världar, de bör överlämnas utan någon som helst kostnad och i de nödvändiga och möjliga kvantiteterna till de folk som begär dem för att rikta dem mot den gemensamme fienden. Det är i denna anda som Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina har erbjudit oss sin militärhjälp. Vi är socialister och utgör en garanti för användningen av dessa vapen, men vi är inte de enda och alla bör vi behandlas lika.
Den nordamerikanska imperialismens avskyvärda angrepp mot Vietnam och Kongo bör besvaras med leverans till dessa broderländer av alla de försvarsmedel de behöver och genom att vi ger dem hela vår reservationslösa solidaritet.
Vad beträffar ekonomin måste vi övervinna svårigheterna på vägen till utveckling genom att förskaffa oss den mest avancerade teknik som står till buds. Vi kan inte börja om igen mänsklighetens långa vandring framåt från feodalism till atomkraftens och automationens tidsålder. Det skulle bli en vandring med ofantliga och delvis onödiga offer. Tekniken måste vi tillägna oss på det stadium den befinner sig. Det är nödvändigt att göra det stora tekniska språnget för att småningom reducera den skillnad som i dag råder mellan de mest utvecklade länderna och oss. Denna teknik måste utnyttjas i de stora fabrikerna liksom i för denna teknik lämpat jordbruk. Framför allt måste tekniken vila på en teknisk och ideologisk kultur med tillräcklig styrka och förankring hos massorna för att oavbrutet underhålla de forskningsorgan och de vetenskapliga institutioner som måste skapas i varje land, liksom den behöver människor som behärskar den nya tekniken och är i stånd att utnyttja nya tekniska rön.
Dessa kadrer måste ha ett klart medvetande om sin plikt mot det samhälle i vilket de lever. Det kan inte finnas en adekvat teknisk kultur om den inte kompletteras med en ideologisk kultur. Och i de flesta av våra länder kan det inte skapas en tillfredsställande bas för industriell utveckling, vilket är avgörande i det moderna samhället, om man inte börjar med att säkerställa folkets försörjning, de nödvändigaste konsumtionsvarorna och en ändamålsenlig utbildning.
Det är nödvändigt att anslå en stor del av nationalinkomsten till så kallade improduktiva investeringar för utbildningen och att prioritera utvecklingen av jordbruksproduktiviteten. Denna har nått en otroligt hög nivå i många kapitalistiska länder och har framkallat den motsägelse som överproduktionskriserna innebär, med överskott på säd och andra livsmedel eller industriråvaror. Men i den svältande världen finns det jord och människor i tillräcklig utsträckning för att producera många gånger om vad hela världen behöver för sin försörjning.
Jordbruket måste betraktas som en grundval för utvecklingen. Därför måste förändringen i jordbruksstrukturen, anpassningen till teknikens nya möjligheter och till kravet på att upphäva människans exploatering utgöra den grundläggande aspekten.
Innan vi fattar beslut som kan medföra stora kostnader och irreparabla skador, är det nödvändigt att noggrant inventera det nationella territoriet. Detta är första steget för att undersöka de ekonomiska möjligheterna och en elementär nödvändighet för en korrekt planering.
Vi stöder varmt Algeriets förslag att institutionalisera våra förbindelser. Vi vill endast anföra några kompletterande synpunkter.
För det första: För att denna union skall kunna bli ett medel i kampen mot imperialismen är de latinamerikanska folkens medverkan nödvändig, liksom en allians med de socialistiska länderna.
För det andra: Unionens revolutionära karaktär måste skyddas genom att man portförbjuder regeringar eller rörelser som inte identifierar sig med folkens allmänna strävanden och genom att man skapar möjlighet att utesluta den som avviker från den rätta vägen, det må vara en regering eller en folkrörelse.
För det tredje: Man måste kämpa för att upprätta nya förbindelser på jämställd fot mellan våra länder och de kapitalistiska, genom att skapa en revolutionär rättsvetenskap som skyddar oss i händelse av konflikt och ger nytt innehåll åt relationerna mellan oss och resten av världen.
Vi talar ett revolutionärt språk och vi kämpar ärligt för vår saks seger, men många gånger trasslar vi själva in oss i den internationella juridikens nät, som är en produkt av de imperialistiska makternas konfrontationer och inte tjänar de folks rättvisa sak som kämpar för sin frihet.
Våra folk känner exempelvis det plågsamma trycket av utländska baser som anlagts på våra territorier och vi måste bära en enorm börda av skulder till utlandet.
Bakgrunden till det abnorma läget är känd av alla: marionettregeringar som försvagats av en lång frigörelsekamp eller påtvingade kapitalistiska marknadslagar har lett till avtal som hotar vår inre stabilitet och sätter vår framtid i fara.
Tiden är inne för oss att skaka av oss oket, framtvinga en revision av de tyngande utlandsskulderna och tvinga imperialisterna att lämna sina anfallsbaser.
Jag skulle inte vilja avsluta detta tal, denna genomgång av begrepp och principer som ni alla känner till, utan att fästa detta seminariums uppmärksamhet på det förhållandet att Kuba inte är det enda amerikanska landet. Det är endast så att det i dag är Kuba som har tillfälle att tala inför er. Andra länder gjuter sitt blod för att vinna den rätt som vi har. Härifrån, från alla konferenser, var de än äger rum, måste vi - samtidigt som vi hälsar de heroiska folken i Vietnam, Laos, det s.k. portugisiska Guinea, Sydafrika och Palestina, alla de utplundrade folk som kämpar för sin frigörelse - uttrycka vår vänskap, utsträcka vår hand och ge vår uppmuntran till broderfolken i Venezuela, Guatemala och Colombia, som i dag med vapen i hand säger ett definitivt "Nej!" till den imperialistiske fienden.
Och få platser är så symboliska som Alger, en av frihetens mest heroiska huvudstäder, att sända denna hälsning från. Må det storslagna algeriska folket, härdat som få i frihetskampen, under sitt partis beslutsamma ledning och med vår käre kamrat Ahmed Ben Bella i spetsen, inspirera oss till skoningslös kamp mot världsimperialismen.