Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Kära gamlingar!
Åter igen känner jag Rosinantes rygg under mej; jag vänder tillbaka till landsvägen, med lansen i hand.
För nästan tio år sedan skrev jag ett annat avskedsbrev till er. Om jag minns rätt beklagade jag mej den gången över att jag inte var en bättre soldat och en bättre läkare. Det senaste bekymrar mej inte längre, och en något så när hygglig soldat har jag faktiskt blivit.
Egentligen har ingenting förändrats, utom att jag har blivit mycket mera medveten, min marxism har blivit renad och fördjupad. Jag tror att den väpnade kampen är den enda framkomliga vägen för de folk som kämpar för sin befrielse, och jag tänker handla i överensstämmelse med min övertygelse. Många kommer att kalla mej äventyrare och förmodligen med rätta; bara med den skillnaden att jag tillhör den typ av äventyrare som riskerar sitt skinn för vad han tror på. Kanske är det definitivt den här gången. Jag längtar inte efter det, men det ingår ju i den logiska sannolikhetskalkylen. Om det blir så är det här ett sista farväl.
Jag har älskat er mycket, fastän jag kanske inte har kunnat uttrycka min ömhet. Jag är oerhört konsekvent i det mesta jag företar mej, och ni kanske inte alltid har förstått mej. Å andra sidan var det väl inte alltid så lätt att förstå mej, men gör ett försök, om så bara för i dag!
Nu ska en vilja som jag har slipat och polerat med nästan konstnärlig hängivenhet bära upp ett par magra ben och ett par trötta lungor. Det får klara sej.
Tänk någon gång på denne lille kondottiär i det tjugonde seklet. Och krama Celia, Roberto, Juan Martín och Beatriz från mej. Och till er själva en stor kram från er förlorade och oefterrättlige son.
Ernesto