Originaltitel: "Spartakism to national bolshevism"
Publicerat: Som pamflett av Solidarity, London 1970. Ffg på svenska av "Revolutionära Rådssocialister", Jönköping 1972.
Digitalisering: FAM
Korrektur: Jonas Holmgren
Med den nu publicerade pamfletten - Från Spartakism till Nationalboljevism - inleder Revolutionära Rådssocialister en som vi är övertygade om unik och en som vi hoppas på uppskattad och spridd revolutionär pamflettserie.
Vad gäller innehållet i Från Spartakism till Nationalbolsjevism inställer sig omedelbart en rad viktiga frågor. Vem och vilka förrådde den tyska revolutionen? En revolutions seger som med en till visshet gränsande sannolikhet skulle framkallat världsrevolutionen. Och - hur var då detta möjligt?
Vi hyser inga förhoppningar om att blott med denna pamflett kunna lämna fullständiga och uttömmande svar på frågor som dessa. För oss är Från Spartakism till Nationalboljevism bara början till en inledning av pamfletter o. dyl. som syftar till fördjupade kunskaper och - inte minst - historiska lärdomar om den västeuropeiska arbetarklassens revolutionära kamp.
Skriften - som manar läsaren till eftertanke och fördjupade studier på egen hand - ger emellertid "vissa" antydningar om vad svaret kommer att bli ...
Vad gäller Revolutionära Rådssocialisters utgivning på det hela taget, måste vi förklara ett par viktiga saker. Revolutionära Rådssocialisters pamflettserie uttrycker inte alltid och ibland med undantag våra egna politiska ställningstaganden. Vi ser oss istället i första hand bedriva ett historie- och lärdomsforskande arbete kring centrala frågor för arbetarklassens kamp för socialismen. Därav den ofta skiftande karaktären i våra kommande pamfletter.
Ett står emellertid klart: vår utgivning kommer med alla medel bekämpas och - som vi vet av erfarenheter - förtalas av såväl borgare, vilkas förtalningskampanjer och trakasserier av arbetarklassen är välkända, som stalinister, för vilka arbetarklassens historia måste ställa alla "absoluta sanningar" på huvudet. Såtillvida ligger nämligen stalinisterna bara en armslängd efter borgarna.
Mot denna bakgrund och de ekonomiska betingelser vi idag arbetar under uppmanar vi DIG KAMRAT att stödja vår verksamhet. KÖP - SÄLJ och SPRID våra pamfletter!
De kommunistiska partierna i Västeuropa, som bildades efter 1:a världskriget, är av varierande ursprung. I många fall hade de grupper, som kommit samman för att bilda de nya partierna, divergerande samhällsanalyser. Det skulle till en lång, inre kamp innan ideologisk enhetlighet uppnåtts, innan den "demokratiska" centralismens princip drivits igenom och innan det ryska partiet fått en klart dominerande position.
I Tyskland var situationen densamma. Det Tyska Kommunistpartiet (Kommunistische Partei Deutschlands, KPD) bildades av enskilda som hade varit medlemmar av eller funktionärer inom det gamla socialdemokratiska partiet (SPD), och som hade brutit med SPD på grund av dess stöd år den tyska imperialismen under kriget.[1] Visserligen anslöt sig många nya element till spartakisterna (unga arbetare, soldater, deklasserade) sedan revolutionen brutit ut, men under den aktuella perioden utgjordes nästan hela ledningen och majoriteten av f.d. socialdemokrater.
Spartakusgruppen - ursprungligen Internationella Gruppen - var de mest beslutsamma av alla antikrigsaktivister. "Spartakusbreven", liksom illegala flygblad och demonstrationer, bidrog till att hålla den internationalistiska andan vid liv. Många spartakister fängslades, däribland Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Från att ursprungligen ha arbetat med att sprida propaganda inom SPD, anslöt de sig 1917 till Oberoende Socialdemokraterna (en utbrytning ur SPD, innehållande allt från pacifister till revolutionära socialister). Spartakisterna behöll sin självständiga ställning inom Oberoende Socialdemokraterna (USPD), men bildade ingen särskild organisation under kriget. Härvidlag följde Rosa Luxemburgs ståndpunkt: "Att valla in arbetarna i skilda partifållor bygger på en sekteristisk uppfattning om partiet". De hoppades dessutom kunna utnyttja USPD som rekryteringsbas.
Att denna politik hade varit ett misstag utvisade det ganska obetydliga antalet spartakister vid revolutionens utbrott, liksom oförmågan även hos ganska avancerade arbetare att göra en riktig distinktion mellan spartakisterna och USDP. Det var dock spartakisterna man betraktade som embryot till en revolutionär rörelse, och de utgjorde också huvudstyrkan när KPD bildades.
Revolutionen hade svept över huvuddelen av Tyskland när resningen i Berlin slutligen utbröt den 9 november 1918. Revolten mötte föga motstånd, och inom några få dagar täckte ett nätverk av råd (arbetar-, soldat-, matros- och bonderåd) det tyska riket. Dessa råd (vars föregångare var fabrikskommittéerna under 1917 och 1918 års strejkrörelser) övertog i stor utsträckning den gamla statapparatens funktioner. I några få områden var de genuina organ för arbetarmakt, såsom i Hamburg, Bremen och Braunschweig. Driftsråd på fabrikerna federerades till centralråd som täckte hela städer. Röda Miliser bildades, borgarpressen stoppades, reaktionärer i officiell ställning berövades sina positioner. I Wilhelmshaven sökte matrosrådet få kontakt med de ryska matroserna i Kronstadt, och i Berlin uppmanade Exekutivrådet av Berlins Arbetar- och Soldatråd den internationella arbetarklassen att intensifiera kampen med sikte på omedelbar världsrevolution. Detta Exekutivråd återkallade den order som SPD:s ledare Ebert utfärdat, nämligen att återge officerskastet högsta befälet och därmed den politiska makten. Den 23 november tillkännagav Exekutivrådet: "Den politiska makten ligger nu i händerna på den tyska Socialistiska Republikens Arbetar- och Soldatråd".
I många områden var emellertid råden ingenting annat än tomma skal. När det stod klart att ingenting kunde stoppa revolutionen ställde sig många av socialdemokraterna bakom den. De formerade beredvilligt "råd" på många orter tillsammans med folk ur USPD:s högerflygel. Medlemmarna bestod mestadels av funktionärer inom SPD och fackföreningarna. T.o.m. icke- socialistiska partier deltog i rörelsen. Inom armén hände det att officerare bildade råd[2] och de få bonderåd som bildades var till övervägande delen icke-revolutionära. Härigenom var majoriteten av de "råd" som bildades inga genuina sådana, sammansatta av valda och återkallbara delegater för arbetarklassen, utan i huvudsak verktyg för SPD, som betraktade dem som ordningens upprätthållare tills statsapparaten reparerats och en Nationalförsamling kommit till stånd.
Berlins Exekutivråd sammankallade till en alltysk rådskongress, som öppnades i Berlin den 16 december 1918. Delegaterna till denna kongress var inte valda, utan utsedda av de lokala råden, så att av 490 delegater var 288 socialdemokrater, 88 från USDP och endast 10 spartakister. Soldaterna, med sina 20 procent av deltagarna, var klart överrepresenterade. Vidare var 250 personer "professionella" politiker eller funktionärer, jämfört med bara 179 arbetare.
Mühler, å Exekutivrådets[3] vägnar, öppnade förhandlingarna med den profetiska varningen: "Om råden faller, kommer ingenting att återstå av revolutionen". Hans tal stördes av demonstrerande berlinarbetare, som krävde all makt åt arbetarråden och upplösandet av SPD-kabinettet. Denna massans manifestation hade emellertid ingen effekt, lika lite som Daumigs (vänster-USDP) eller Laufenbergs (Förenade Revolutionärer) deklamationer. Den senare yttrade: "Den högsta myndigheten har kommit att tillfalla råden. Som representanter för Tysklands arbetar- och soldatråd, griper denna kongress den politiska makten". Men kongressen avslog med 344 röster mot 98 en motion till förmån för rådssystemet, och krävde istället att allmänna val skulle hållas för upprättandet av en Nationalförsamling.
Daumig yttrade: "Revolutionen har hängt sig själv".
Spartakisterna hade deltagit efter bästa förmåga i rådsrörelsen, liksom andra ultravänstergrupper. De var bland de första att inse möjligheterna hos dessa nya former för proletär organisering, och hade via flygblad uppmanat till deras bildande redan före revolutionens utbrott. Så tidigt som den 10 november krävde Rosa Luxemburg i spartakisttidningen "Rote Fahne": "Riksdagens upplösning och Berlins Arbetar- och Soldatråds övertagande av makten fram till dess att en representation för hela riket kan etableras".
Det vore emellertid ett misstag att tro att Luxemburgs hållning till råden var alltigenom konsekvent. I mitten av november yttrade hon: "Spartakusförbundet kommer aldrig att gripa makten utom i överensstämmelse med den klart uttryckta viljan hos majoriteten av de proletära massorna". Detta och andra yttranden pekar mot att det fanns plats i hennes schema även för en spartakistisk regering som existerade parallellt med råden.
Spartakisterna var inte blinda för SPD:s farligt dominerande ställning i råden, utan krävde vid upprepade tillfällen under revolutionens två första veckor att nya val skulle hållas, för att få råden mera i linje med den snabba händelseutvecklingen.
Spartakisterna var, av förklariga skäl, ytterst missbelåtna med rådskongressens utgång och påskyndade sina ansträngningar att få till stånd ett oberoende tyskt kommunistparti. Liebknecht gav i sin pamflett "Krisen i USPD" uttryck för en mognad insikt i nödvändigheten av en brytning med de Oberoende.
Angående rådskongressen skrev han: "Rådskongressens reaktionära beslut uppnåddes i samverkan med USPD-kabinettets medlemmar. Majoriteten av USPD-ledarna propagerade för en Nationalförsamling och mot rådssystemet".
Röster för bildandet av ett kommunistiskt parti hördes också från IKD (Internationella Kommunister) i Bremen. Denna gruppering var ännu en utbrytning ur SPD, mycket mindre än spartakisterna och definitivt mer sympatiskt inställda till bolsjevikerna. IKD influerades av Karl Radek, som hade anlänt till Tyskland med Lenins välsignelse för att stödja uppbygget av ett kommunistiskt parti. I sin tidning "Arbeiterpolitik" hade de krävt (ända från maj 1917) att en separat organisation skulle bildas, och deras ultimatum till spartakisterna att partiet skulle upprättas "med eller utan dem" överkom slutligen Liebknechts och Luxemburgs tvivel. Men många ledande spartakister var fortfarande inte säkra på att det var rätt ögonblick, utan ansåg att arbetet inom USPD borde ha fortsatt ännu en tid, och denna falang inkluderade Levi. Den slutliga brytningen skedde när USPD-ledarna vägrade hörsamma spartakisternas krav på en rikskongress.
Under Tyska Kommunistpartiets konstituerande kongress (30/12 1918 - 1/1 1919) fick spartakisternas gamla garde ledande poster. De gavs ingen beslutsfattande makt, men hamnade på ganska viktiga positioner som sambandsmän och propagandaansvariga. En delegat, Eberlein, yttrade: "Det är inte tillåtligt att delegera uppifrån ... enskilda organisationer måste ha fullständig autonomi".
Under debatten om Nationalförsamlingen följde majoriteten en motion från Rühle angående valdeltagande. Rühles åsikt var att "(deltagande) kommer att bidra till att föra in kampen från gatorna till parlamentet ..." Med 62 röster mot 23 beslutade sig kongressen för valbojkott,[4] och samma attityd avspeglade sig i diskussionen om fackföreningarna. Lange förordade ett uttåg ur fackföreningarna, vilka betraktades som imperialisternas hantlangare sedan de helhjärtat stött kriget. Han tillade att i den nya situationen "är fabriksråden de nödvändiga organisationerna för att införa socialismen, och dessa måste överta ledningen av fabrikerna".
Rosa Luxemburgs attityd under denna kongress kan bara förklaras som ett resultat av den missräkning rådskongressens utgång innebar för henne. I ett tal den 30 december konstaterade hon: "Råden är fortfarande långt ifrån klara över varför de existerar", men av detta drog hon slutsatsen att valdeltagande var nödvändigt.
Partiets ledare betraktade resultatet av den konstituerande kongressen som en smärre katastrof.[5] Man hade inga KPD-medlemmar i det första republikanska parlamentet och på grund av den attityd som intagits gentemot fackföreningarna, vägrade die Obleute (en organisation av valda förtroendemän för arbetarna i Berlin, med anknytning till USPD) att ansluta sig till det nya partiet. En del gamla spartakister ville ge upp försöket och begrava KPD, och Luxemburg skrev att valdeltagande borde ha varit ett villkor för medlemskap. Men fram till Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts död gjordes föga eller ingenting.
Mindre än en vecka efter partiets bildande kastades det in i de historiska händelser som senare kommit att kallas för "Spartakusupproret". Berlin var huvudfästet för vänsterkrafterna i Tyskland; på verkstadsgolven fanns die Obleute och vänsterflygeln inom USPD hade ett kraftigt inflytande.
I slutet av december blev kontrarevolutionen en fullt tänkbar möjlighet. SPD-regeringen hade satt in trupper mot revolutionära matroser och tagit de första stegen mot organiseringen av die Freikorps, en militär formation av f.d. officerare, studenter och bönder. Flygblad och broschyrer uppmanade frontsoldater att "slå ihjäl Liebknecht", och ett pris sattes på hans huvud.
I denna atmosfär skedde den incident som skulle komma att utlösa revolten. Efter bråket med matroserna hade USPD lämnat regeringen, som då tog tillfället i akt att bli av med polischefen Eichhorn. Denne hade organiserat de s.k. Säkerhetsstyrkorna; 1500 beväpnade arbetare med allmänna vänstersympatier. Säkerhetsstyrkorna hade stött matroserna och avväpnat kontrarevolutionära studentmiliser. Eichhorn vägrade att låta sin avskedas, förutom av Berlins Exekutivråd., som hade tillsatt honom. KPD, die Obleute och USPD skyndade till Eichhorns försvar och publicerade en gemensam deklaration den 5 januari: "Ebert-Scheidemannregeringen har ökat sin kontrarevolutionära aktivitet ... de söker etablera ett despotiskt välde över Berlin, fientligt mot arbetarna".
Denna dag deltog 700.000 arbetare, många av dem beväpnade, i den största manifestationen som någonsin skådats i huvudstaden. Ledarna sveptes med i den allmänna entusiasmen, höll ett möte och beslutade sig för att kasta regeringen ur sadeln. Huvuddelen av de närvarande på mötet var Obleute eller folk från USPD:s vänsterflygel, endast Liebknecht och Pieck deltog från KPD, och ingen av dem hade något som helst mandat från partiet. Den 6 januari förklarades regeringen avsatt i namnet av en Förenad Revolutionär Kommitté, sammansatt av en medlem var från die Obleute, USPD och KPD. Meddelandet löd:
"KAMRATER! ARBETARE! Ebert-Scheidemannregeringen har gjort sig själv omöjlig. Den förklaras avsatt av undertecknade revolutionära kommitté. Lebedeur, Liebknecht, Svholze"
Denna dag fylldes på nytt Berlins centrum av beväpnade arbetare, alltmedan kommittén debatterade. Regeringen förberedde sig på att fly staden, då den saknade trupper till sitt förfogande. Förutom de beväpnade arbetarna kunde Säkerhetsstyrkorna och de 3.000 beväpnade matroserna (die Vollsmarine Division) mobiliseras för revolutionen, men föga gjordes för att dra med dessa grupper, och endast enstaka förband deltog i striderna. Den revolutionära kommittén ägnade sig helt och hållet åt sina interna diskussioner, alltmedan SPD-regeringen å sin sida arbetade febrilt med att organisera kontrarevolutionen. De begränsade revolutionära aktioner som kom till stånd utfördes på initiativ av beväpnade arbetare, som t.ex. ockupationen av järnvägsstationerna (för att förhindra att trupper tog sig in i staden den vägen) och av SPD:s tryckerier. Luxemburg, som från början motsatte sig resningen, var nu motståndare till varje kompromissförsök, medan Liebknecht och den revolutionära kommittén försökte förhandla. Hon kritiserade kommittén i skarpa ordalag: "Massorna har hörsammat de revolutionära appellerna med våldsam energi ... de väntar på vidare instruktioner. Vad har ledarna gjort? Ingenting. Det är ingen tid att förlora ... avväpna kontrarevolutionen, ockupera alla strategiska positioner" (Rothe Fahne, 7 januari).
Föregående dag hade massorna väntat i kylan och duggregnandet medan ledarna diskuterade. Nu i avsaknad av varje som helst plan för vidare offensiv, skingrades de och begav sig hemåt, desillusionerade och förbannade. Mycket få av dem deltog i slutstriderna.
Regeringen drog fördel av demoraliseringen. Freikorps-enheter arbetade sig inåt via förorterna och krossade systematiskt allt motstånd i deras väg. De understöddes av "Socialdemokratiska Hjälptrupperna" sammansatta av partitrogna SPD:are. Hundratals människor dödades innan "ordningen" återupprättades, däribland både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Denna kamp hade mer eller mindre tvingats på revolutionärerna, och att slå till reträtt var lika med självmord; men det imbecilla sätt på vilket kampen fördes kom att stärka, snarare än försvaga, reaktionen. Beslutsamma aktioner kunde ha lett till upprättandet av en Berlin-sovjet. Resningar inträffade vi denna tid på andra platser, som i Bremen och i Rhenlandet. En Berlin-sovjet kunde ha blivit den klippa mot vilken reaktionen slog sin panna blodig, och den radikalisering som skett under 1919 hade inte så lätt kunnat undertryckas.
Även om KPD:s vanliga medlemmar deltog i striderna, förmodligen till det bittra slutet, var huvuddelen av partiets centralkommitté kritiska mot upproret. Den 9 januari yttrade Radek: "Kampen är hopplös", och majoriteten av CK instämde. Det så kallade "Spartakusupproret" var i huvudsak en affär för die Obleute, vänster-USDP:are och deras tusentals sympatisörer i Berlin. KPD utgjorde ingen drivande kraft.
Under de följande månaderna konsoliderades kontrarevolutionen. Många socialister fängslades och dödades, och KPD var illegalt under en längre tid. Die Freikorps blev en välutrustad styrka, som krossade vänsteraktioner över hela Tyskland.
Det skedde många lokala resningar och våldsamma strejker under de första månaderna 1919. I Bremen, Braunschweg och Ruhr utropades "sovjeternas makt" för kortare perioder, och över 48 miljoner arbetsdagar förlorades genom strejker, av vilka många tog sig upproriska former. Ytterligare oroligheter utbröt i Berlin under mars månad. En generalstrejk ledde till strider med armén (Reichswehr), under vilka närmare 1.500 människor dödades. Rote Fahne krävde (den 3 mars) Nationalförsamlingens upplösning och all makt åt arbetarråden. KPD stod nu för den huvudsakliga insatsen, men armén var starkare än förut, och resningen krossades i blod.
Det var emellertid i München som sovjetmakten var mest långlivad. Bayern var den mest efterblivna av alla Tysklands delstater, med en övervägande katolsk bondebefolkning och en rudimentär industri, koncentrerade till själva München. Revolutionen installerade en USPA- regim. Anarkisten Mühsam arbetade tillsammans med spartakisterna inom Münchens Arbetarråd för en överföring av all makt på råden. Stigande priser och arbetslöshet ledde till demonstrationer i staden. Mühsam föreslog Münchens Arbetarråd i februari "att Bayern utropas till en socialistisk sovjetrepublik", men röstades ner med 234 mot 70. Der Landrat (delstatsparlamentet), i vilket de icke-socialistiska partierna med bonderösternas hjälp fått 66 procent av platserna, skulle sammanträda den 4 april. Men Münchens Arbetarråds Centralråd dundrade nu: "Centralrådet kommer att vidta nödvändiga åtgärder för att få sammanträdet inställt."
Garnisonen i München förklarade sig stå bakom Centralrådets aktion. Centralrådet hade emellertid, trots sitt tillbakavisande av der Landrats legalitet, inte förmått framställa några egna maktanspråk. Man förnekade en representation, men hade ingenting att sätta istället. I detta läge utropade ett antal anarkister, vänster-USDP:are och andra, på ett möte med mindre än 100 personer, en sovjetrepublik. Delstatsregeringen flydde.
KPD:s attityd var avvaktande. Sedan Levine hade anlänt till München för att ta ledningen över den lokala partiavdelningen hade allt samarbete med anarkisterna upphört, därtill hade han låtit dra in alla partikort och återutdelade bara några få. Kommunisterna fördömde denna "pseudo- sovjet" och betecknade den som "en produkt av ledare som massorna vägrat att följa". Levine hade instruktioner att inte kasta sig in i några oöverlagda aktioner, order som han till en början åtlydde.
Den första sovjetrepubliken varade en vecka. Landauer, anarkist i Proudhons anda, skickade ett vykort till en vän, föreställande honom själv, med texten: "Jag är nu kommissarie för utbildning, vetenskap, propaganda och en del annat ..." Enfalden hos dagens proudhonister har av allt att döma historiska rötter. Utrikesministern förklarade krig mot påven, och efter en veckas fars överflyglades "sovjeten" när en del garnisoner gjorde revolt. Mühsam och Landauer arresterades. Men beväpnade kommunister slog ner kontrarevolutionen och installerade sig själva vid makten, med förklaringen att en "sann" sovjetisk diktatur nu hade upprättats. Och kommunisterna såg i alla fall till att arbetarna beväpnades, de tog också kontrollen över bankerna och sökte rekvirera livsmedel från bönderna. Men med en Freikorpsstyrka om 30.000 man på marsch mot staden, utan mat och med få vapen, var situationen uppenbart hopplös. Efter en omröstning inom Münchens Arbetarråd ogiltigförklarades KPD-styret, varefter man försökte uppta förhandlingar med regeringen. KPD:s militära ledare nonchalerade beslutet. Englehofer (senare skjuten av Freikorps) yttrade: "Röda Armén kommer inte att tillåta sig att bli indragen i ett förräderi mot den sociala revolutionen av någon grupp, inte ens fabrikskommittéerna."
Så Röda Armén härskade i München. Om denna period har den östtyske historikern Beyer skrivit: "Massornas förtroende för partiet ökade stadigt ..."
Den 1 maj invaderade Freikorps staden och sköt omkring 1.000 personer. Landauer slogs ihjäl och Levine arkebuserades för förräderi. Anarkisters och kommunisters kuppmetoder hade beseglat revolutionens öde i München.
Paul Levi övertog ledarskapet i KPD i mars 1919 efter Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts död. Han tillhörde den krets som ursprungligen motsatte sig partibildandet, och i likhet med en del andra ledande medlemmar ansåg han att alla ansträngningar borde inriktas på att vinna över USPD:are en masse till partiet. För detta ändamål måste vissa "misstag" begångna under den konstituerande kongressen och tiden därefter "korrigeras".
I en artikel om München-sovjeten ifrågasatte han visdomen i företaget, och för att förekomma nya intermezzon av samma slag, lät han upplösa det s.k. "Röda Soldatförbundet" under sommaren. Detta förbund utgick från en rörelse som grundats av Karl Liebknecht, med uppgift att bedriva propaganda inom krigsmakten. Förbundet propagerade också inom och hade starka anknytningar till vissa halvmilitära enheter (K-O, Kampf-Organisationen), som var till för att skydda arbetardemonstrationer, strejkande, etc. Då dessa enheter i allmänhet tillhörde partiets vänsterflygel, kunde Levi påräkna stöd för sin åtgärd från den övriga ledningens sida. Men de flesta av dessa enheter fortsatte att existera och motsatte sig ledningens överhöghet. Härigenom ställde man sig automatiskt utanför partiet, vilket i sin tur fick till resultat att partiledningen fick en starkare ställning än vad den konstituerande kongressen givit den. Jämsides med denna utveckling intensifierades kontakterna med USDP:s vänsterflygel.
KPD:s andra kongress avhölls i Heidelberg, oktober 1919, och innebar en vändpunkt i partiets korta historia. Eftersom partiet var illegalt hölls kongressen i all hemlighet. Omkring 60 delegater representerade 105.000 medlemmar, jämfört med 80 delegater för 3.000 medlemmar under den konstituerande kongressen.
Under kongressen framlade Levi - med den övriga ledningens vetskap och tysta bifall - ett antal teser med vilka han avsåg att åstadkomma en brytning med partiets vänsterflygel. Dessa teser hade inte diskuterats, eller ens publicerats före kongressen. Härigenom lyckades man undvika att delegaterna utsågs av medlemmarna med avseende på hur de ställde sig till de aktuella teserna, vilket förmodligen hade inneburit att kongressen fått en annan utgång. Levis "Teser om kommunistiska principer och taktik" stadgade bl.a.: "Kampen kommer att föras med alla politiska och ekonomiska medel ... inklusive parlamentariska". (Tes 3) "Federalism omöjliggör arbetarnas förenade aktion. KPD förkastar federalism". (Tes 6)
Wolfheim tillbakavisade några av de anklagelser som riktats mot vänsteroppositionen: "Vi har aldrig ansett att partiet skulle sakna existensberättigande; det har en propagandamission. Men proletariatets diktatur är inte lika med partiets diktatur."
Teserna överlag antogs med 31 röster mot 18, och den sista tesen, som innebar att de som inte godtog de övriga teserna skulle uteslutas, röstades igenom med blott 29 mot 20 (hela ledningen röstade för).
Inom partiet som helhet taget hade emellertid vänsterflygeln en starkare ställning; enligt ledningens egna uppgifter på den tredje partikongressen (februari 1920) hade ungefär hälften (50.000) lämnat partiet, inkluderande samtliga väpnade enheter och nästan 100 procent av medlemmarna i så viktiga städer som Bremen, Berlin och Hamburg. På dessa orter behöll KPD endast några dussin trogna. Förlorade var också många av partiets främsta ideologer, vilka senare i många fall anslöt sig till KAPD.
Radek, en av Levis argaste motståndare inom partiet, hade försökt avvärja brytningen i sista minuten. Radek ogillade Levis' "överdrivna motstånd mot kupptaktik" och hans åsikt att "kommunister aldrig bör kämpa utan att vara fullständigt säkra på segern". Men för Radek var det bara fråga om taktiska ställningstaganden, avsedda att undergräva Levis auktoritet. Han misstänkte nämligen denne för illojalitet mot Moskva.
Det är möjligt att Levis misstankar inte var helt obefogade, ty i Moskva hade man inte fått veta någonting förrän splittringen var ett fullbordat faktum. I vilket fall slog meddelandet ner som en bomb. Men i april 1920, i sin "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom", ställde sig Lenin i huvudsak bakom KPD-ledningens åtgärder: "En brytning är att föredra framför förvirring, som hämmar partiets ideologiska, teoretiska och revolutionära tillväxt och utveckling."
De uteslutna medlemmarna rasade mot det officiella partiet och anklagade det för att söka snickra ihop en koalitionsregering tillsammans med USDP. Man fördömde det "ledarskaptes parti som söker dirigera kampen uppifrån", och i vissa fall ifrågasatte man t.o.m. behovet av ett revolutionärt parti. Men antiparlamentarikerna grundade ingen ny organisation och förefaller att - fram till april 1920 - fortfarande betrakta sig som "KPD:are"; åtminstone att döma av de talrika försöken att få till stånd en ny, demokratisk partikongress.
I sina byråkratiseringssträvanden fick det gamla spartakistgardet god hjälp av två omständigheter: dels partiets illegalitet, som försvårade demokratisk kommunikation, dels av det faktum att deras inriktning på parlamentarisk aktivitet föreföll att vara en "förnuftig" attityd efter utgången av rådskongressen. Ledningens tendens att avskilja sig själv från de enkla medlemmarna, och i ökande utsträckning fatta viktiga beslut på egen hand, tilltog under och efter Kappkuppen i mars 1920.
Den 13 mars marscherade Freikorps- och Reichwehravdelningar in i Berlin och överflyglade SPD-regeringen. En individ vid namn Kapp installerades vid makten. Krafterna bakom honom var bourgeoisiens ultrareaktionära flygel, inte dess progressiva falang, som betraktade alliansen med socialdemokratin som den säkraste garantin för kapitalismens fortbestånd.
Arbetarnas svar var strejken: 12 miljoner arbetare gick ut i den största strejkrörelsen i Tysklands historia. I Kiel reste sig marinen på nytt och arresterade sina officerare, vilka hade sympatier för kuppens anstiftare. I Chemnitz slog beväpnade arbetare ner kuppmakarna, och "sovjeternas makt" utropades. I Ruhr besegrades Reichswehr i ett regelrätt fältslag av en hastigt organiserade Röda Armé, i vilken de lokala kommunisterna var mycket aktiva. Arbetarklassen hade nu sin största chans sen januari 1919, med en splittrad bourgeoisie och en expanderande massrörelse. Röda Armén var ett verk av aktionskommittéer i vilka kommunister, USPD:are, syndikalister och K.O.-enheter var aktiva. De hade skapat en väpnad styrka, 50.000 man stark, som gick på offensiven och till vilken armédesertörer hade flytt. Reichswehr kastades helt enkelt ur Ruhr. Men USPD och KPD tog sin matts ur skolan, och en kompromissöverenskommelse ("die Loyale Opposition") drogs upp i Bielfeld. Denna stadgade bl.a. att gruvorna skulle nationaliseras (närmare bestämt förstatligande under arbetarkontroll) och att Röda Armén skulle upplösas. I östra Ruhr lade arbetarna ner vapnen, men i väst ignorerades uppmaningen. Resterna av Röda Armén krossades av Reichswehr. Bielfeld-överenskommelsen respekterades naturligtvis aldrig.
Trots att själve Lenin uttryckte sitt stöd åt "die Loyale Opposition", så var de flesta delegaterna på den fjärde partikongressen i april kritiska; Levi anklagades för att ha sumpat alla revolutionära chanser genom at personligen åka till Ruhr för att bönfalla arbetarna att kapitulera. Han utpekades också som ansvarig för "die Loyale Opposition", men trots att han stödde överenskommelsen kunde han faktiskt inte lastas för dess tillkomst (han satt nämligen bakom galler vid den aktuella tidpunkten).
Tysklands Kommunistiska Arbetarparti (Kommunistische Arbeiterparei Deutschlands; KAPD) konstituerades i Berlin, april 1920. Bland grundarna återfanns veteraner som Rühle och Laufenberg. Huvuddelen av dem som uteslutits ur KPD anslöt sig till det nya partiet. KAPD räknade 38.000 medlemmar, obetydligt färre än KPD; och var i själv verket det starkaste under 1920 i städer som Berlin och Hamburg.
Från partiets konstituerande kongress härstammar "KAPD:s första upprop"[6] vilket väl illustrerar de ideologiska inkonsekvenser som skulle komma att leda till att även detta parti fick vidkännas söndring och splittring. KAPD deklarerade sin "oförsonliga kamp mot parlamentet, fackföreningarna och de legaliserade företagskommittéerna". Men dokumentet uttrycker också en helt schizofren syn på partiet och dess roll. Det fastslår att:
"KAPD är inget parti i traditionell bemärkelse. Det är inget ledarskapets parti" och "KAPD är det tyska proletariatets beslutsamma avantgarde".
Inte heller var man klar om råden skulle styra direkt, eller om KAPD skulle styra genom råden. Många betraktade AAUD (en federation av fabrikskommittéer under KAPD:s kontroll) som embryon till framtida råd.
Partiets attityd till Komintern är också intressant. I sitt "första upprop" förklarade man sig stödja denna organisation, och man ansökte omedelbart om medlemskap. Man tilldelades en speciell status inom Komintern, och på en punkt erbjöds man jämställd status med det "officiella" partiet, något som resulterade i ett hot från KPD:s sida att lämna Komintern. KAPD anklagades av Trotskij för att ha för avsikt att söka skapa en 4:e International, men i själva verket hade man inga planer åt det hållet. Zinoviev uttryckte den ryska synen: "KAPD:s goda arbetarelement måste vinnas för ett förenat parti".
Även Lenin hoppades på en återförening, som han trodde var möjlig om KAPD uteslöt de anti-bolsjevikiska medlemmarna. Lenins attityd hade förmodligen influerats av det faktum att alla väpnade element numera återfanns inom KAPD, och som han själv uttryckte det: "vänsterkommunisterna är bättre agitatorer bland massorna" ("Radikalismen - kommunismens barnsjukdom").
KAPD:s förbindelse med Komintern bröts slutligen 1921; själva hävdade de att de gick frivilligt; andra menar att de uteslöts.
I slutet av år 1920 skedde ytterligare en splittring; konflikterna utkämpades denna gång i huvudsak inom verkstadsorganisationerna. En grupp - "die Einheitlerna" ("de förenade") - som motsatte sig existensen av ett parti avskilt från verkstadsorganisationerna, konstituerade en ny grupp, kallad AAUD-E.
Die Einheitlern förkastade partidiktaturen i "Sovjet"unionen och hävdade att KAPD endast kunde särskiljas från KPD i sitt tillbakavisande av parlamentarismen. Några av AAUD-E:s tillskyndare (bl.a. Rühle) hade lämnat KAPD, medan andra (t.ex. Laufenberg) hade uteslutits. Die Einheitlern gav långt större självstyre åt de lokala grupperna än KAPD.
I sin historik över KAPD fördömer Reichenbach "die Einheitlern under Rühles ledning" som en del av "en tendens av outtalad anarkosyndikalistisk natur, genomsyrad av småborgerlig ideologi, förnekande partiet som ett organ för proletariatet alltigenom".
Die Einheitlern hävdade att om proletariatet var alltför blint för att fatta korrekta beslut så kunde inget parti ersätta det; proletariatet måste komma över sina egna brister.
KAPD, i valet mellan arbetarautonomi och partistyre, påminner i mångt och mycket om "Arbetaroppositionen" inom det ryska kommunistpartiet.[7] Efter 1923 blev de flesta av dess medlemmar inaktiva, eller gick tillbaka till traditionella organisationer. Brytningen med AAUD-E (som tog med sig 3.000 medlemmar) försvagade partiet och ledde till fortsatt söndring längre fram.
Alltmedan KAPD började vittra sönder, förstärktes de byråkratiska tendenserna inom KPD. Vid den femte partikongressen i november 1920 upprättades organisatoriska och politiska byråer under ledningens kontroll, och ett system med politiska kommissarier introducerades för att sammanbinda lokalgrupperna med centrum. Centralkommitténs verksamhetsberättelse fastslog: "Partiet har valt centralismen ... den hårdaste centralisering och järndisciplin är nödvändig för att förstärka partiets slagkraft."
En delegat invände: "Vi vill inte ha byråkrati, vi vill ha demokratisk centralism", och han hävdade vidare att dörren alltid borde stå öppen för dem som hade uteslutits ur partiet, men hans appell mötte föga gensvar.
Påföljande månad avhölls en kongress i Berlin med syfte att förena KPD med majoriteten av USPD. Den senare hade slutligen accepterat de 21 villkoren för anslutning till Komintern, och Levis politik hade burit frukt. KPD hade nu över 400.000 medlemmar, med en kraftigt ökad representation i parlamentet, inflytande i fackföreningar, etc.
Levi kunde vara belåten över sina framgångar; men paradoxalt nog var det hans byråkratisering av partiet och manövrar mot ultravänstern som bäddade för hans eget fall. Ty KPD skulle nu föras in under striktare rysk kontroll, en politik som Levi opponerade sig emot, men som aldrig lyckats utan partiets byråkratisering.
En ny vänsterflygel hade uppstått inom KPD efter fiaskot vid Kapp-kuppen och "die Loyale Opposition". Under vintern 1920 fick "vänstern" vind i seglen när den gick till attack mot Levis planer på att dra över småborgerliga element till partiet. Oppositionen blev känd som "Berlin-vänstern", och dess ledare Fischer och Maslow började att i viss utsträckning kasta blickarna mot Arbetaroppositionen inom SUKP. Dessa vänsterbyråkrater hade ett ganska utbrett stöd inom partiets "djupa led". Detta inflytande kom dem väl till pass när "Rote Fahne", den 8 januari 1921, publicerade en officiell inbjudan om en "Förenad Front". Denna inbjudan gick ut till alla grupper och organisationer som kallade sig "socialistiska", från KAPD till SPD.[8] I likhet med affären med "die Loyale Opposition" fick Levi skulden av vänstern, trots att flera var inblandade. Lenin uttryckte sitt stöd åt utspelet och intog en klart avvisande hållning mot vänstern: "Det tyska partiet borde skicka Maslow och ett par-tre stycken av hans överhettade anhängare till Sovjetryssland för ett eller två år. Det tyska partiet skulle ha en del att vinna på det."
Inte bara vänsterflygeln, utan också Radek var på krigsstigen; i Moskva steg Radeks aktier i samma takt som Levis rasade. Bolsjevikerna ville göra Levi ansvarig för KPD:s öppna hot att lämna Komintern om KAPD fick jämställd status, vidare hade Levi för Lenin uttryckt tvivel på att det tyska proletariatet skulle resa sig om Röda Armén skulle uppenbara sig vid gränsen. Detta var vid en tidpunkt då andra inom partiet gav prov på sin "lojalitet" genom att, som Mayer, fälla uttalanden om att Ryssland måste stödjas "även om dess nuvarande defensiva krig mot de kapitalistiska makterna byttes i militär offensiv."
Under korseld från höger och vänster, provocerades Levis fall slutligen fram av Kominterns Exekutivkommitté. Denna hade beordrat en sektion inom Italienska Socialistiska Partiet att bryta sig ur och bilda ett oberoende kommunistiskt parti. KPD:s Centralkommitté utfärdade en resolution där man uttryckte sitt fulla stöd åt Kominterns agerande, och Levi drog sig tillbaka från ledningen (dock ej från partiet) i protest, följd av en handfull anhängare. Han och de övriga som drog sig ur i början av mars ersattes snabbt av folk som var villigare att ta order från Moskva.
Tyskland var mycket viktigt för bolsjevikerna, då de ansåg att en revolution där skulle rädda den ryska revolutionen från nederlag genom isolering. Men på samma gång var Tysklands huvudfiender (ententemakterna) också "Sovjet"-Rysslands fiender, och tanken tog form att en allians med det borgerliga Tyskland måhända kunde tjäna samma syfte. Lenin anmärkte: "Den tyska borgerliga regeringen när ett vansinnigt hat till bolsjevikerna, men intresset för världssituationen för dem i riktning mot fred med Sovjetryssland mot dess egen vilja."
Allt enligt vilken av de två analyserna händelseutvecklingen talade för, alternerade den bolsjevikiska politiken mellan försök at driva KPD på offensiven och experiment med högst dubiösa allianser med den härskande klassen i Tyskland.
Mars 1921 sändes Béla Kun (ledare för den kortlivade ungerska sovjetrepubliken 1919) till Tyskland av Komintern (närmare bestämt av Zinoviev och Bucharin) för att där, med hjälp av Fröhlich och en del andra, övertyga KPS:s Centralkommitté om att tiden var inne för handling; att KPD inte passivt kunde vänta på att en massrörelse skulle växa fram. De måste forcera fram revolutionen genom beslutsam aktion.
Vid denna tid hotades bolsjevikernas position i Ryssland. Strejker i Petrograd hade lett till revolten i Kronstadt, med dess krav på ett återvändande till den ursprungliga sovjetdemokratin. Den kris som ledde fram till marsaktionen hade följaktligen mer sina rötter i Ryssland än i Tyskland.
Den 18 mars publicerade "Rote Fahne" en appell om allmän resning, författad av Béla Kun, där han bl.a. proklamerade: "Varje arbetare sätter sig över lagen och tar sig ett vapen där han kan finna det!" Kun hade övertalat Brandler, då ordförande för KPD att sätta uppmaningen på pränt.
Rörelsen som följde var av lokal och sporadisk karaktär. De deltagande var i huvudsak aktiva KPD-medlemmar, som gjorde frenetiska försök att dra massorna med sig. I Hamburg invaderade kommunister och arbetslösa ett varv, efter att ha misslyckats med att få ut varvsarbetarna i strejk; senare råkade i slagsmål med arbetarna för att slutligen bli arresterade av polisen. Händelser av liknande slag upprepades i hela riket, och det var endast i centrala Tyskland som man lyckades få ett mer utbrett deltagande för en tid. Här hörsammades maningen till generalstrejk, och beväpnade gruvarbetare från Mansfeld, kemiarbetare från Leuna-verken och beväpnade grupper under Max Hölz (KAPD-sympatisör) kämpade mot Reichswehr under en veckas tid. Men även i detta distrikt, som länge varit en "oroshärd", och där ett slutligt utbrott ansetts oundvikligt, slogs resningen ner, arbetarna avväpnades och KPD:s och KAPD:s lokalorganisationer krossades.
När det stod klart för KPD att hela företaget höll på att gå i stöpet, övergick man till sådan taktik som att spränga en del av sina egna kontor i luften för att vinna sympati. Inte nog med att detta misslyckades, det avslöjades snart som en bluff. Hela upproret kollapsade nu, kommunister sparkades ut från fabrikerna och medlemskåren minskade från 400.000 till 150.000 på några få månader.[9] Den viktigaste "slutsatsen" man drog av nederlaget var att massorna förfallit till "letargi".
För KAPD utvisade upproret, trots dess nederlag, en "radikalisering" av KPD:s "enkla medlemmar". KAPD:s organ kommenterade: "Kommunistpartiets massor upptog våra paroller; de tvingade sina ledare till det."
Resningen dirigerades av en central aktionskommitté i Berlin, sammansatt av folk från KPD och KAPD. KAPD:s väpnade element spelade en ganska viktig roll i själv stridigheterna. Die Einheitlern å sin sida vägrade att delta i resningen, som de betraktade som ett försök att vända uppmärksamheten från Kronstadt-upproret. Rühle kritiserade också uppläggningen av aktionen och liknade den vid en "borgerlig militäroperation".
Istället för att bromsa det ryska inflytandet, kom marsaktionen att istället öka det. Levi uteslöts ur partiet efter att ha betecknat alltsammans som en kupp, och uttalat ett fördömande över Kominterns roll i det hela. Zetkin och Daumig, som - i mildrad form - upprepade Levis kritik, klarade sig från uteslutning på ett hår när. Samma sak med många andra inom den "luxemburgska" högerflygeln. KPD lyckönskade sig själv till att ha tvingat dessa "opportunistiska tendenser" att avslöja sig.
Den verkliga omfattningen av det ryska militära samarbetet med Reichswehr kommer förmodligen aldrig att bli känt, men det är troligt att de preliminära kontakterna upptogs 1919. Känt är att tysk militär förhandlade så tidigt som 1920 med Trotskij. Under 1922 bildades Reichswehrofficerare och -piloter i Ryssland, och flottbesök ägde rum mellan de bägge länderna. En organisation för tyska militära och industriella intressen i Sovjetryssland (GEFU) upprättades, och den ägde bestånd under hela 20-talet. I dess regi skedde produktionen av bl.a. artilleriammunition, stridsgas och flygplan i Ryssland för Reichswehrs räkning. I april 1923 slöt Menzel, å tyska generalstabens vägnar, en överenskommelse med Sovjetryssland om produktionen av krigsmateriel för ett värde av 35 miljoner guldmark.[10]
Hand i hand med detta militära närmande pågick en ökande handel mellan de bägge länderna. Efter fördraget i Rapollo varnade Krassin (i en intervju i "Rote Fahne"), Folkkommissarie för utrikeshandeln, de tyska arbetarna för att ge sig in i strejkaktioner som kunde leda till störningar i leveranser av viktiga produkter till "Arbetarnas Fosterland".
KPD:s uppgift var att popularisera alliansen. 1923 introducerade KPD sin s.k. "Schlageter Linie", som innebar samarbete med fascistiska och nationalistiska grupper. Under sommarens lopp avhölls gemensamma möten, där både kommunistiska och fascistiska talare pläderade för en allians med Sovjetryssland mot ententemakterna, som hade ockuperat Ruhr. Gemensamma pamfletter på samma tema gick ut i massupplagor, och greve Reventlow, inpiskad nationalist och senare nazist, skrev artiklar i KPD:s "Rote Fahne". Zetkin (som ömsat attityd som ett skinn efter Levis fall) påpekade i parlamentet att "ett samarbete är fullt möjligt mellan Reichswehr och Röda Armén. Föremålet för den tänkta operationen skulle vara Polen (detta infriades dock först 1939).
En "nationalbolsjevikisk" teori utnyttjades för att rättfärdiga denna allians mellan höger och vänster. Radek insisterade på att "betonandet av nationen i Tyskland är en revolutionär handling", alltmedan Thalheimer i "Die Internationale" (teoretiskt organ för KPD), kom till slutsatsen att "den tyska bourgeoisien har kommit att få en objektivt revolutionär roll mot sin vilja".
Vi har nu kommit en bra bit på väg från Liebknechts ståndpunkt, att för en socialist finns huvudfienden ingen annan stans är i ens eget hemland.
En större strejkrörelse under sommaren hade lett till den dåvarande regeringens fall. Massarbetslöshet och inflation kom att innebära en radikalisering av arbetarklassen. KPD hade skäppan full på annat håll - åtminstone av deras inaktivitet under strejkrörelsen att döma. Men så fort ekonomin åter började stabiliseras, och strejkerna successivt avblåsts, bestämde KPD - än en gång - att tiden var inne för handling. I september, när strejkrörelsen var praktiskt taget avsomnad, förkunnade Profinterns (Röda Fackföreningsinternationalen) organ: "Revolutionen står för dörren i Tyskland ... det är bara en fråga om månader".
En av de ivrigaste förespråkarna för en ny "offensiv" var Trotskij, som till varje pris ville vederlägga den allt mer utbredda uppfattningen att den revolutionära tidvattenvågen i Västeuropa dragit sig tillbaka för denna gång. Än en gång stod händelsernas ursprung att finna i Sovjetryssland och inte i Tyskland.
Brandler och andra KPD-ledare kallades till Moskva och övertalades för projektet. Trotskij insisterade på att datumet för "revolutionen" skulle fastställas till den 7 november, årsdagen av oktoberrevolutionen i Ryssland, och framförde uppfattningen att "intagandet av en inväntande attityd på en växande massrörelse" var - mensjevism![11]
Till slut fick emellertid tyskarna tillåtelse att själva välja lämpligt datum. Stalin var till en början kritisk mot företaget, men övertalades och skickade ett brev till KPD den 10 oktober och gratulerade i förväg.
Sachseb, där KPD gått i koalition med SPD och bildat regering, skulle bli revolutionens centrum, och en rådgivare från Röda Armén sändes dit för att ge militärteknisk assistans. "Proletära hundraden" organiserades och beväpnades. Så fulla av tillförsikt var KPD, att de - enligt Serge - redan delat ut ministerposterna i den nya tyska regeringen åt sina ledande medlemmar.
Men Reichswehr kvävde allt i sin linda genom att marschera in i Sachsen, upplösa delstatsregeringen och avväpna de "proletära hundraderna" efter några mindre skärmytslingar. KPD:s uppmaning till generalstrejk mötte föga gensvar, och Brandler avblåste upproret. Men 300 man hade rest sig i Hamburg och gått till attack mot polisstationerna. Dessa likviderades efter några dagars strider, utan att ha lyckats dra med sig några större skaror i resningen.
Trotskij yttrade senare att "proletariatet föreföll att ha sträckt ut sin hand efter makten", och han fördömde "Tyska Kommunistpartiets paniska reträtt". Vad som verkligen hände 7 november var inte Trotskijs version, utan en middag på Sovjetiska Ambassaden i Berlin för tyska officerare, industrimän och ämbetsmän på årsdagen av en annan Oktober. Komintern hade nya lekkamrater.
Slutfasen innebar som vanligt, beskyllningar och motbeskyllningar. "Berlinvänstern" hävdade att resningen misslyckats på grund av samarbetet med SPD. De vann kontroll över partiet, bröt med socialdemokraterna och tågade ut ur fackföreningarna. Dock kastades de ur sadeln följande år utan större svårigheter. Centralkommittén kallades till Moskva och beordrades att bryta med Fischer och Maslow, och en ny centralkommitté med Thälmann i spetsen upprättades. "Berlinvänstern" fortsatte att existera fram till 1927, då den uteslöts ur partiet och sökte ett närmande med resterna av KAPD. Vad de senare beträffar hade de än en gång deltagit i KPD:s aktioner även om de senare skulle komma att ifrågasätta det förnuftiga häri. 1927 sände de ett öppet brev till KPD, där de ville veta om de som fått sätta livet till under oktoberhändelserna föll för rysktillverkade kulor ...
Den väg som tillryggalagts från KPD:s konstituerande kongress till oktoberhändelserna är lång och slingrande. Det är vägen från en organisation bestående av autonoma grupper, med arbetarrådens maktövertagande som främsta mål för ögonen, till en genombyråkratiserad pendang till Sovjetryssland. Dess seger efter 1919 hade inneburit vare sig "räddningen" för den ryska revolutionen eller ett socialistiskt Tyskland, bara upprättandet av ytterligare en statsbyråkratisk regim, denna gång i centrala Europa.
I viss utsträckning var de faktorer som gynnade byråkratiseringen inneboende i själva situationen. Den första bataljen, mot ultravänstern och med Levi i spetsen, utkämpades av gamla spartakister som bildade en relativt sluten grupp, och som ideologiskt stod USPD ganska nära. Deras paroller var nationalisering, parlamentarisk aktion, partistyre - och en viss plats i schemat reserverad för arbetarråden. Efter rådskongressens utgång var detta en "realistisk" attityd för f.d. socialdemokrater. Men yttre omständigheter spelade också in. Fr.o.m. 1920 var det den luxemburgistiska högerflygeln som stod i skottgluggen, och partiets "bolsjeviker" som stod för angreppen. Dessa senare krävde fortfarande socialisering o.s.v., men dessa krav betraktades som sekundära i förhållande till de ryska intressena. "Bolsjeviseringen" löpte naturligt nog parallellt med den revolutionära tidvattenvågens tillbakagång i Tyskland.
Under den aktuella perioden (1918-1924) var KPD nästan systematiskt utan verklig kontakt med massornas egen kamp. Det gäller för januarihändelserna, händelserna efter Kapp-kuppen, under upproret 1921 och slutligen 1923. KPD:s "revolutionära politik" improviserades fritt, nästan i lika hög utsträckning som de gamla blanquisternas.
Vi vill undvika missförstånd. Vi hävda inte (vilket borde vara uppenbart) att om KPD gjort så eller så, eller om den och den falangen vunnit på den och den kongressen, så hade revolutionen segrat - det vore manipulativ historieskrivning på ett avstånd av femtio år i tiden.
Men frågan huruvida den tyska revolutionen hade några möjligheter har ställts. Om man med "revolution" menar att KPD skulle tagit makten, då är svaret jakande; det är troligt att ett kuppförsök före 1923 kunde blivit framgångsrikt. Men det kan ifrågasättas om det skulle ha inneburit "socialismen". Frågan om det tyska proletariatet var kapabelt att självt gripa makten är betydligt svårare att besvara. Det är omöjligt att säga vad som kunde ha inträffat om arbetarna mer kraftfullt sökt utnyttja de möjligheter som erbjöds dem 1919 och 1920, men det faktum att de även vid dessa tillfällen väntade på order och åtlydde (om än ovilligt) direktiven från sina traditionella organisationer, pekar mot en pessimistisk slutsats. Men innan vi ger ett definitivt svar måste vi först veta mer; mer om rådens funktioner och aktiviteter, mer om gruvockupationerna i Ruhr och mer om strukturen hos Ruhrs Röda Armé. Vi måste också veta mer om KAPD:s och die Einheitlerns aktiviteter på verkstadsgolvet. Kort sagt, mer om de ting som KPD och den tyska bourgeoisien haft intresse av att gömma undan i historiens dunkel.
Men vad som redan på detta stadium lugnt kan sägas är att KPD:s aktiviteter bidrog föga till att utveckla ett adekvat socialistiskt medvetande hos det tyska proletariatet. "Det är en samhälleliga vara som bestämmer ens medvetande", enligt Marx. En revolutionär organisation som inte kan fylla sin uppgift som länk mellan vara och medvetande saknar existensberättigande.
[1] Detta är viktigt att hålla i minnet. Många av spartakisterna övertog accepterade, om än indirekt, mycket av det gamla SPD:s filosofi, d.v.s. partiets roll som samhällslivets regulator under socialismen. Därtill krävde de nationalisering (Liebknecht var imponerad av "krigskommunismens" resultat under kriget), och Luxemburg, i sitt anförande vid KPD:s konstituerande kongress, yttrade att med "obetydliga variationer" borde Marx' krav i det Kommunistiska manifestet (nationalisering av bankerna, statskontroll av ekonomin, etc.) vara också de tyska revolutionärernas.
[2] Hindenburg beordrade sina officerare: "Sedan rörelsen för att bilda soldatråd inte kan stoppas, måste den övergå i officerarnas händer. Råd av 'förtroendemän' måste formeras på alla kompanier" (citat från "The Reichswehr and Politics" av Carsten, sid. 10).
[3] Exekutivrådet utsattes för en hel del kritik både från vänster och höger. Luxemburg kallade det för "revolutionens likkista". Trots dess brister sökte det bilda ett Rött Garde, och att stödja arbetare som strävade efter "att utöva kontroll över och delta i alla beslut som rörde produktionsprocessen".
[4] På en kongress dagen innan KPD:s bildande hade IKD beslutat bojkotta valen (med en rösts övervikt).
[5] Besluten som fattades på denna kongress upprörde inte enbart de som senare skulle komma att bli pålitliga stalinistiska byråkrater (som Radek), eller återvända till SPD:s fadersfamn (som Levi), utan också sådana revolutionärer som trotskisten Pierre Brabant, som i sin "La Révolution Allemande" (1959) fördömer de "tendances ultra-gauche et sectaire" (ultra-vänsteristiska och sekteristiska tendenser) som dominerade vid denna tid. Några brittiska trotskisters attityd till Rosa Luxemburg förtjänar också att nämnas. Både Tony Cliff i sin Luxemburg-biografi 1968 och R. Black (i "Newsletter" 21/1-69) utnämner henne till "sin egen", genom att peka på hur hon fick motta ett "postumt fördömande" av lillefar Stalin. Vi är inga fantaster på historisk storviltsjakt, men det är notabelt att ingen av författarna upptäckte hennes skarpa kritik av Engels i hennes anförande på KPD:s konstituerande kongress. Sådant ger, när allt kommer omkring, en märkbar doft av illegitimitet i trotskisternas "linje" av ideologiska förfäder.
[6] För material (på engelska) om KAPD:s filosofi; se "Workers Councils' in Germany" av Raden (Contic press) och intervjun med en av KAPD:s grundare i "Solidarity" vol. 6 nr 2.
[7] Det var en medlem av KAPD som förde ut Alexandra Kollontajs broschyr "Arbetaroppositionen" ur Sovjet. Utgiven på svenska av Federativs förlag.
[8] De enda som accepterade erbjudandet var anarkosyndikalisterna med sina ca 200 medlemmar.
[9] KPD betraktade inte detta som ett nederlag. "Partiet gick från inre förruttnelse till renande" var den officiella versionen.
[10] En god dokumentation av det militära samarbetet återfinns i Carsten "The Reichswehr and Politics".
[11] Detta i en artikel betitlad: "Kan en revolution eller en kontrarevolution planeras till ett exakt datum?"