Det sovjetisk-tyska kriget går redan på sin tionde månad. När hitlerklicken började detta krig, hoppades den på en lätt seger. De tyska fascisternas fräcka självsäkerhet var så stor, att de redan före kriget ansågo sig ha Sovjetunionens områden och fabriker i egen ficka och sågo sovjetbefolkningen undergivet arbeta under de tyska våldsverkarnas knutpiska. Och nu är Hitler orolig, upplever feghetens feberyrsel, håller på att kvävas och skriker hysteriskt, upprepande Tredjakovskijs ord: framför mig står ett väldigt vidunder med hundra huvuden och hundra liv. Hitler och hans klick medge nu själva, att de misstagit sig och underskattat Sovjetunionens krafter. Sovjetunionen och dess armé visade sig vara betydligt starkare, än den tyska generalstaben och många utländska specialister antagit. Röda Armén har redan tillfogat de tysk-fascistiska trupperna många hårda slag, men detta är blott knopparna till de frukter, som skola komma.
Fienden skall krossas, segern skall bli vår.
En garanti härför utgör hela förloppet av vår kamp mot den tyska fascismen, det reella styrkeförhållandet i dagens situation. Ett av de viktigaste elementen för en seger är trupperna moraliska tillstånd. Moralen i vår armé står på en hög nivå och stiger för varje dag. Denna tillväxt baserar sig på en djup och livgivande grund - folket blir alltmer medvetet om den fascistiska faran. Sovjetfolket inser allt djupare innebörden av krigets faktum, förstår allt klarare, att aggressorerna sträva efter att draga slaveriets snara över det. Ett folk, som rest sig till kamp för sin självständighet, heder och frihet, blir fruktansvärt för fienden. För Röda arméns kommendörer, kämpar och politiska instruktörer är krigets mål solklart. Genom sin upphöjda och ädla karaktär griper det fullständigt våra kämpar och kan inte annat. Fosterlandet är i fara, stråtrövarna misshandla våra mödrar, hustrur och barn - vilken hederlig människa kan under sådana förhållanden lugn åskåda de illdåd, som förövas!
Och därför går vår rödarmist ut i kampen i fullt medvetande om att det inte finns någon annan väg än att utrota fienden. Här höjer sig människan till det höga medvetandet om att fosterlandets försvar är den högsta ära, som fallit på hennes lott, att hon genom att stupa vid fosterlandets försvar blir odödlig för århundraden framåt, och att hjältebragderna bli ett mönster för många släktled. Fosterlandskrigets hjältar äras i folkets sånger som trogna söner av sitt land. Sådana människors liv mätas med betydelsen av och storheten i deras bragder. Röda Armén för ett rättfärdigt frihetskrig för fädernelandets frihet och oberoende. Röda Armén har, heter det i Stalins dagorder, "sitt ädla och upphöjda krigsmål, som inspirerar den till bragder."
Häri ligger Röda Arméns styrka.
Den tysk-fascistiska armés svaghet ligger framför allt däri, att den tyske soldaten inte har detta upphöjda och ädla krigsmål, att man tvingar honom till kamp för att utplundra och förtrycka andra folk. Hur förlett det tyska folket än är av den stinkande hitlerismen, så kan det ej inom sig döva medvetandet om ett så uppenbart faktum, som att det utför en rövargärning. Röveri, godtycke och övervåld kunna draga dessa människor med sig, endast om det finns relativt lätta möjligheter att ostraffat få föröva dessa gärningar. Ju svårare det blir att begå rövarhandlingar, ju sannolikare och närmare vedergällningen kommer, desto starkare demoraliseras det organiserade bandets led och sjunker dess stridsduglighet. Det överväldigande flertalet av den tyska arméns soldater längtar efter att få slut på kriget. Den hitlerska krigsmaskinen hålles i betydande grad samman medelst fascistisk drill samt av soldaternas fruktan för officerarna och för repressalier mot familjerna i hemlandet, om de vägra att kämpa. Det råder intet tvivel om att de tyska soldaternas och underofficerarnas - särskilt reservisternas - missnöje växer i samband med de ökade svårigheterna och Röda Arméns allt starkare tryck. Deras protest och strävan att undkomma fascisternas blodiga äventyr kommer att bli allt starkare. De tyska truppernas moral är så låg, att den inte på något sätt kan jämföras med Röda Arméns moraliska tillstånd.
Hur står det till med övriga element, som trygga en seger?
Tidigare kände vi den tyska upprustningens storlek endast teoretiskt, huvudsakligen ur artiklar av specialister, som satte den fascistiska arméns stridsstyrka mycket högt. De senaste åren har man uppskattat den tyska arméns styrka och teknik på grundval av de segerrika krig, som det fascistiska Tyskland fört i Europa. Nu, när kampen mot de tysk-fascistiska trupperna redan går på sin tionde månad, känner vårt kommando otvivelaktigt bättre än någon annan den fascistiska arméns starka och svaga sidor. Dess starka sidor äro den goda tillgången på material, i synnerhet flygplan, stridsvagnar och eldvapen. Tyskarna förstå också att göra god reklam för sina positiva sidor. Utgående från den stora erfarenhet, som våra trupper samlat i kriget mot tyskarna, äro vi emellertid i stånd att mycket noggrant och nyktert uppskatta den fascistiska arméns krafter och möjligheter.
I dag har det tyska flygvapnet inte längre herraväldet i luften. Naturligtvis kunna tyskarna ännu kasta ett betydande antal flygplan till det ena eller andra frontavsnittet och göra det också. Men det tyska kommandot måste nu allt oftare tillgripa denna åtgärd för att försvara sina förband eller ställningar mot våra truppers anstormning. Detta är redan framtvingade aktioner, som dikteras av vårt kommando och leda till väldiga förluster för det tyska flygvapnet. Varje stridsdag bringar ständigt nya vittnesbörd om att vårt flygvapen, och särskilt dess personal, står kvalitativt högre än det tyska.
Proportionen beträffande stridsvagnar utjämnas allt mer och mer i två riktningar. För det första förintar vårt flygvapen och artilleri de tyska stridsvagnarna synnerligen effektivt, och vårt infanteri har väl anpassat sig för denna kamp. Våra infanterister veta redan, att de tyska stridsvagnarna absolut inte är oövervinneliga, att man kan bekämpa dem och slå dem, vilket de också göra. För det andra har antalet sovjetstridsvagnar avsevärt ökats, och det är allmänt erkänt, att kvaliteten i våra stridsvagnar är betydligt högre än i de fascistiska.
En av de grundfaktorer, som avgöra den väpnade kampens utgång, är - som Stalin framhåller - arméledningens organisationstalang. Det tyska kommandots otaliga misslyckanden i sina planer mot Sovjetunionen under detta krig äro ett talande bevis för att det tyska generalitetets organisationsförmåga ingalunda bör överskattas. Myten om den planmässighet och det "förutseende", som skulle känneteckna det tyska kommandots alla aktioner, denna av hitlerklicken skapade myt, har slutgiltigt skingrats av Röda Arméns slag. Man behöver blott erinra sig, att det tyska kommandot inte i tid förberedde vinterutrustningen för sin armé, vilket otvivelaktigt kostade de fascistiska trupperna två ā tre hundra tusen ihjälfrusna soldater, frånsett alla dem, som fingo frostskador.
Den tyska fascismen har ett tillräckligt antal svaga sidor, som förutbestämma dess ofrånkomliga nederlag. En av fascistregimens största svagheter ligger i dess oförmåga till produktivt arbete. De av tyskarna besegrade länderna och de länder, som befinna sig i "allians" med Tyskland, äro ruinerade till sista stadiet. Härom vittnar även det faktum, att fascisterna trots den fruktansvärda terrorn i hela Europa och Tyskland självt inte kunnat insamla varma kläder för sin armé. Fascisterna inbilla sig, att kanonerna kunna förskaffa dem allt, och att under kanonmynningarna de erforderliga produkterna skulle strömma till från hela världen. Hittills har denna plundring delvis lyckats, men nu finns det inget och ingen att plundra mer i de besatta områdena. Europa är utplundrat och barskrapat.
Hitler förklarade med den ansvarslöshet, som kännetecknar honom, att Ukraina under ledning av tyskarnas "organisatoriska snille" skulle kunna försörja hela Europa. nu säger han själv, att Ukraina under innevarande år inte kan ge någon spannmål. Det finns inga traktorer och jordbruksmaskiner, och även om det funnes bensin, så finns det ingen arbetskraft. Och vi tillfoga - ingen boskap, inget utsäde, inga fjäderfän, - allt detta har utplundrats "organisatoriskt" av den fascistiska rövararmén. Överallt är det som om en gräshoppesvärm hade dragit fram.
Hitler gjorde stark reklam för "våroffensiven", men i sitt senaste tal yttrade han redan, att han skulle angripa till sommaren och inte på våren. För den tyska armén ha nya svårigheter uppstått till våren. Hitleristerna få inga ägg och höns och inget smör mer. I Ukraina och Beloryssland kommer det inte heller att finnas något bröd för dem. Antingen den fascistiska regeringen vill det eller ej, så måste allt detta i betydande grad föras till armén från Tyskland. Våra bönder hysa ett flammande hat till ockupanterna, och det finns inte heller något att ta hos dem. Om tyskarna fortsätta kriget, måste de sålunda utom kanoner anskaffa en hel del, som de tidigare skaffat sig på ort och ställe genom plundring. Dessa svårigheter med livsmedelsförsörjningen komma inte att vara mindre för den tyska armén än vinterns umbäranden. Allt detta tillsammans ger anledning till slutsatsen, att de tysk-fascistiska truppernas stridsduglighet i dag är sämre än förr, och att den under Röda Arméns slag med tiden kommer att avtaga allt mer. De tyska förstärkningarna äro inte längre så ståndaktiga som kadertrupperna, och t.o.m. kadersoldaten låter sig lättare tillfångatagas nu än tidigare. Den fascistiska armén har passerat sin höjdpunkt och befinner sig nu i nedåtgående. På vår styrka och Röda Arméns tapperhet beror det nu, hur lång tid, som kommer att krävas för att fullständigt krossa den hitlerska krigsmaskinen. Och vi förfoga över tillräckliga krafter. Dessa är t.o.m. större, än vi själva ibland tro.
En av de stora faktorerna i vår styrka är det kollektiva systemet i jordbruket. Den kollektiva ordningens produktivkrafter äro ofantliga. Se på de från fascisterna befriade områdena! Hur många år skulle inte ha erfordrats för att återuppbygga det förstörda under det privatkapitalistiska systemets betingelser! Tusentals bönder skulle aldrig ha repat sig, deras egendom skulle för alltid ha varit förlorad, och kulakerna skulle ha begagnat sig av fattig- och medelböndernas tvångsläge för att köpa upp deras jord. En massa hemlösa tiggare skulle ha blivit den oundvikliga följden. Väldiga jordytor skulle aldrig ha blivit besådda. Även om staten gåve hjälp, så skulle den endast ha kommit kulakerna till godo. Men vad se vi nu? Sovjetstaten och dess lokala organ ila till kollektivjordbrukens allsidiga hjälp. Många kollektivjordbruk i andra områden sända redskap, utsäde, boskap och kläder till kollektivjordbruk, som lidit under tyskarnas ockupation. Ett kollektivjordbruk hjälper ett annat snabbare och mera än en människa hjälper en annan. Städer, fabriker och verk understödja också kollektivjordbruken. Till sist är det under alla omständigheter lättare för ett kollektivt jordbruk att återupprätta och igångsätta hushållet. Mobiliseringen av den manliga arbetskraften får inte sådana följder för arbetet på kollektivjordbruken, i varje fall bli följderna här mindre, än de skulle ha varit vid enskilda småjordbruk. Hustru och barn, som stanna kvar i kollektivjordbruket, bli tillräckligt försörjda och befrias från elände. Vårt jordbruk förblir högproduktivt.
I november skröt Hitler inför hela världen, att den tyska spionagetjänsten hade mycket noga reda på vad som försiggick inom vår armé och i dess rygg. Nu klaga de tyska militärspecialisterna över att de inte vetat eller förutsett, att ryssarna byggt upp en krigsindustri i Ural och bakom Ural. De lade inte märke till elefanterna!
Stalin, som förutsett vad som nu inträffat, ansåg det nödvändigt att för landets försvar skapa en metallurgisk bas i öster, och denna skapades redan långt före kriget. Stalin drog oförtrutet försorg om dess utveckling.
Nu inser var och en värdet av detta förutseende, tack vare vilket vi skapat det viktigaste elementet i vår nuvarande styrka. Det tyska kommandot "beräknade" allt för sitt lömska överfall på Sovjetunionen. Det var blott en sak, som det uraktlät - det räknade inte med vår lednings motreaktioner. Tyskarna räknade med att de i de erövrade städerna med våra maskiner och våra arbetares hjälp skulle kunna framställa ammunition för eget bruk. Det lyckades dem inte. De tyska officerarna beklagade sig över att man i Gomel inte kunde uppdriva så mycket som en nål, då allt var borttransporterat, i Kiev hoppades tyskarna erövra ett stort byte, men meddelade senare mycket besvikna, att de t.o.m. måste anskaffa ett elektricitetsverk från Tyskland för stabens belysning. Vi evakuerade all utrustning, däribland också stadens elektricitetsverk, som nu arbetar på annat håll, där man tillverkar vapen och ammunition för Röda Armén. Vi utförde ett gigantiskt arbete vid evakueringen. I dag se vi, att detta är en av de viktigaste faktorerna i vår styrka.
Hitler uppställde som sitt mål att från Rostov före vintern sätta sig i besittning av Donetsbäckenet, att erövra Moskva och Leningrad och därigenom segerrikt göra slut på kriget. Detta var ett grovt misstag av det tyska kommandot. För det första skulle kriget inte ens därigenom varit slut, det skulle ha fortsatt med inte mindre förbittring än i dag. Vidare - och det är huvudsaken - visade sig de tyska fascisterna ha för små krafter för att nå ett så stort mål. Den tyska angriparen förlyfte sig. Och hur Hitler än skrek om sin styrka - så höll den inte vid försöket att lyfta en tyngd, som var den övermäktig. Sjukdomen är enligt erfarna läkares diagnos obotlig. Hitler kunde inte erövra Leningrad, och vid Moskva led han ett förkrossande nederlag. Donetsbäckenet håller som bäst på att befrias, och dess gruvarbetare bege sig till sitt arbete, som inte är lätt, då de fascistiska barbarerna äro mästare i att förstöra. De ha utfört ett grundligt arbete för att förstöra våra schakt. Men det är inte första gången, som sovjetmänniskorna ha att återuppbygga det förstörda. Snabbare än fienden tänkt sig kommer Donetsbäckenet åter att ge landet kol för fiendens fullständiga förintande. Detta är också ett plus till vår styrkefaktor.
I sin dagorder ställde Stalin följande uppgifter:
"Det är nödvändigt, att ständigt nya truppenheter sändas till fronten att smida segern över den förvildade fienden. Det är nödvändigt, att vår industri - och särskilt krigsindustrin - arbetar med fördubblad energi. Det är nödvändigt, att fronten för varje dag får allt mer och mer stridsvagnar, flygplan, kanoner, granatkastare, kulsprutor, gevär, automatvapen och ammunition."
Dessa krav av Folkkommissarien för Försvaret tryggas av de materiella resurser, som finnas i vårt land. Dessa krav kunna och måste fyllas. I spetsen för oss står Lenins och Stalins parti, bolsjevikernas kommunistiska parti, som andligen berikar folket och inspirerar det till stordåd. Det sänder sina bästa söner till armén som kämpar i den heliga kampen mot mänsklighetens värsta fiende - fascismen. Folket inspirerar våra kämpar i det hårda kriget mot fascisterna. Det hjälper vår tappra Röda Armé att utdela slag, som för ett rättfärdigt frihetskrig, kommer att bereda de tyska inkräktarna ett slutgiltigt nederlag.
SEGERN SKALL BLI VÅR!