Publicerat: Paris 1972
Översättning: IAK, januari 1974
Digitalisering: Jonas Holmgren
Originalets titel: "Le tigre de papier: sur le développement du capitalisme en Chine
1949-1971"
Publicerat: Paris 1972
Översättning: IAK, januari 1974
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Kapitalet förutsätter alltså lönearbetet, lönearbetet förutsätter kapitalet. De betingar varandra ömsesidigt, de alstrar ömsesidigt varandra" (K. Marx: "Lönearbete och kapital")
"Varken förvandlingen till aktiebolag (och truster) eller till statsegendom upphäver produktivkrafternas egenskap att vara kapital" (F. Engels: "Anti-Dühring" III, s. 42)
Den proletära offensivens nederlag, som ägde rum på internationell nivå åren kring 1920, ställde det ryska proletariatet (som var en produkt av en epoks alla begränsningar) inför omöjligheten att fortsätta sin självständiga aktivitet ända till ett krossande av de kapitalistiska produktionsförhållandena: den ryska revolutionen gick ej längre än till den borgerliga (anti-feodala) revolutionens stadium. Makten, som proletariatet i ett ögonblick hade erövrat, gled det snabbt ur händerna och koncentrerades i den bolsjevikiska byråkratins händer, vilken påbörjade uppgiften med att återuppbygga den nationella ekonomin (och alltså nödvändigtvis kapitalackumulationen). Bland den nya styrande klassen började då utvecklas den tes, enligt vilken avskaffandet av privategendomen till produktionsmedlen och införandet av en statsplanering av ekonomin skulle vara lika med socialismens införande.[1]
I Kinas fall underlättades den förenade uppkomsten av en statskapitalism och dess "socialistiska" ideologi av frånvaron av någon som helst proletär rörelse år 1949. Den nationella (och) socialistiska utvecklingen i Ryssland lyckades med krossandet av den proletära interventionen, vilket fick sitt uttryck såväl i teorin som i praktiken inom bolsjevikpartiet. I Kina tog sig socialismens födelse formen av en ny konstitution som säger att Kina hädanefter är en socialistisk nation, i vilken privatföretagens nationalisering och jordens kollektivisering utgör grunderna för så kallade icke-kapitalistiska produktionsförhållanden.
För "marxismen-leninismen", statskapitalismens ideologi, eliminerar nationaliseringarna kapitalismens inneboende motsättningar mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, eftersom denna motsättning skulle vara lika med den som existerar mellan produktivkrafternas utveckling och produktionsmedlens privata form. Det är så den revolutionära kritiken av kapitalismen likvideras, den som grundar sig på analysen av, å ena sidan tillväxten av arbetets samhälleliga produktivitet (i vilken kapitalismens organiska sammansättning kommer till uttryck) och å andra sidan svårigheterna som möter kapitalets agenter att pressa ut, och alltså att realisera, en tillräckligt stor mervärdesmängd för att garantera den ökade reproduktionen av det existerande kapitalet. För den revolutionära teorin är det i lönearbetesförhållandet som det kapitalistiska produktionssättets fundamentala motsättning ligger, och möjligheten av dess revolutionära besegrande genom proletariatets ingripande. För den revolutionära teorin är lönearbetet och kapitalet oskiljaktiga.[2]
Så länge som lönearbetet fortlever, så länge förblir arbetskraften en vara, "... föremålet som arbetet producerar, dess produkt, möter det som ett främmande ting, som en makt oberoende av producenten" (Marx: Manuskript från 1844). Arbetaren "... producerar värden som i sin tur tjänar till att behärska hans arbete, för att slutligen med hjälp av dessa skapa nya värden (...). Lönearbetarens arbetskraft kan bara bytas mot kapital, och hjälper därmed kapitalets tillväxt och förstärker den makt som förslavar honom" (Marx: Lönearbete och kapital). Vad som är viktigt är inte den juridiska ägandeformen till produktionsmedlen, utan åtskiljandet av arbetskraften från dess användande och dess produkt, förhållandet i vilket arbetaren förhåller sig till "det föremål söm han själv har skapat som till en främmande egendom" (Marx: Grunddrag till kritiken av den politiska ekonomin, band I, s. 480, fr. uppl.).[3]
Vid en given nivå av kapitalets organiska sammansättning är möjligheten att förverkliga nya investeringar, och alltså möjligheten att uppnå en ny ackumulationsnivå, beroende i sista hand av arbetarklassens förmåga att motstå en växande exploatering. På samma sätt som klasskampen i marknadskapitalismen reflekteras i räntabilitets- och investeringskriser, på samma sätt reflekterar i statskapitalismen de alternerande expansions- och kontraktionsrörelserna vad det gäller ackumulationen (och dessas sociala effekter: befolkningens migration och urbanisering, förändringar i familjestrukturerna, ungdomsproblem, etc.) den mer eller mindre intensiva klasskampen som har sitt ursprung i utvinnandet av mervärdet, likväl som i problemen att använda detta utvunna för att öka arbetets produktivitet. Till skillnad från Ryssland, där hela den stalinistiska perioden grundades på ett försvagande av klasskampen[4], stötte ackumulationsprocessen i Kina ofta på en intensifiering av klasskampen, av vilken de olika perioderna av politiska förändringar (Stora Språnget, Kulturrevolutionen) är de mest kända uttrycken. I Ryssland motsvarar den stalinistiska perioden en snabb utveckling av produktivkrafterna, medan den intensiva klasskampen är grunden för ackumulationssvårigheterna i Kina efter 1949. Den ryska kapitalismen har lyckats investera tillräckligt i den primära sektorn, vilket grundat sig på exproprieringen av jordbruksöverskottet[5] och på det progressiva tillintetgörandet av bönderna som den största klassen i det ryska samhället, medan den kinesiska kapitalismen ännu idag inte har lyckats lösa den agrara frågan. Det vill säga, den har ännu inte lyckats lägga grunden för en tillväxt av kapitalets organiska sammansättning genom att förstöra den agrara ekonomin - Kina har idag lika stor arbetskraft sysselsatt med jordbruksproduktion som 1949.
Att förespråka tesen om "socialism i ett land", det är att tro att utvecklingen av produktivkrafterna i form av kapitalackumulation kan förverkligas mycket snabbare inom nationens gränser i de "socialistiska" länderna än i de marknadskapitalistiska länderna. I Ryssland jämställde bolsjevikerna socialismen med "sovjeter plus elektrifiering", och senare, under Stalin, var beviset för att det socialistiska systemet fungerade bättre än det kapitalistiska det spektakulära utbasunerandet att tillväxtsiffrorna för produktivkrafternas utveckling hade överstigit de siffror som uppnåtts i den gamla marknadskapitalismens områden. I och med den kinesiska "revolutionen" 1949, och i synnerhet efter 1960 - som följd av de självständiga försöken av den nya styrande klassen i Kina i förhållande till den ryska kapitalismen -, så är det inte längre bara den bolsjevikiska-stalinistiska modellen som förs fram av statskapitalismens ideologer, utan även den nya kinesiska modellen, som tycks särskilt intressant att använda för de föga kapitaliserade ekonomierna, de som kallas "underutvecklade". Den kinesiska statens ideologer har for övrigt inte låtit detta element försvinna, i stället har de förändrat Manifestets fras: "proletärer och förtryckta folk i hela världen, förena er".
Men den revolutionära analysen måste, för att kunna kritisera dessa ståndpunkter, inte bara analysera den aktuella situationen i de statskapitalistiska länderna utan måste också kunna förstå kapitalismens utveckling i Ryssland med utgångspunkt från den tidpunkt då det proletära perspektivet krossades. Den ryska kapitalismens svaghet 1917, produktivkrafternas låga nivå, vid en tidpunkt då en enorm mängd av befolkningen ännu inte levde under kapitalistiska produktionsförhållanden, nedgången i produktionen och svårigheten att på icke-kapitalistiskt sätt omorganisera de alltför svaga produktivkrafterna, nödvändigheten av återuppbyggande under kapitalistiska produktionsformer (NEP) för att komma ur denna kris (också den kapitalistisk) - alla dessa faktorer bestämdes av världsrevolutionens situation. Mer precist var det nederlaget för revolutionen i de västliga länderna, i synnerhet i Tyskland, som isolerade den proletära kampen i Ryssland. Med utgångspunkt från detta kunde utvecklingen av produktivkrafterna i Ryssland bara ske inom nationens gränser i form av utvinnande av mervärde, lönearbetets fortlevande och den primitiva ackumulationen av kapital. Men detta innebär inte att denna utveckling försiggick självständigt och isolerat. Redan på sommaren 1919 reste en industriell beskickning från den tyska kapitalismen till Ryssland för att söka efter marknader för sin tunga industri[6] vilket snart preciserades i form av ett stort industriellt och militärt hjälpprojekt, som utmynnade i Rapallofördraget 1922, vilket var i full funktion 1923. Politiskt var detta det kapitalistiska uttrycket för krossandet av inte bara det ryska proletariatet utan också av de mest framstående sektorerna av proletariatet i Tyskland.[7] Detta visade också att utvecklingen av den ryska statskapitalismen inte kunde vara isolerad från världskapitalismens utveckling. Det internationella kapitalets insats i utvecklingen av de ryska produktivkrafterna förstärktes på nytt under perioden från mitten av andra världskriget till Koreakriget.
I Kinas fall är tesen om den påstådda självständiga utvecklingen av produktivkrafterna ännu mycket lättare att vederlägga. Det är sant att den nya statens härskare fram till 1955 bara genomförde en omorganisering av den redan existerande produktionsapparaten, men man får inte glömma att förstörelsen av det asiatiska produktionssättet i Kina hade börjat långt innan. Denna tog sin början med införandet av den västliga marknadskapitalismen, och fick fart i och med ockupationen och utvecklingen av Manchuriet av den japanska kapitalismen före det andra världskriget och med den amerikanska kapitalismens hjälp åt Chiang Kai-cheks administration. Då de kommunistiska arméerna tog administrationen i sina händer, var de för-kapitalistiska förhållandena redan i ett långtgående upplösningsstadium på landet (inbördeskriget hade bidragit därtill) och det industriella kapitalets ackumulationskapacitet hade ännu inte uppnått ens det primitiva stadiet. Vid en mycket hög utvecklingstakt ger sig avsaknaden av kapital tillkänna och från 1955 är det det ryska kapitalet som har svarat för denna nödvändighet. Så länge Kina förblev integrerat i den ryska statskapitalismens block gick utvecklingen fram med en tillräcklig hastighet (ty i utbyte mot en utveckling av produktivkrafterna tog Kina plats i arbetsfördelningen mellan de så kallade socialistiska ländernas ekonomier). Efter brytningen 1960 dämpades utvecklingen av produktivkrafterna till en nivå som nästan innebar stagnation. Den första stora slutsats som man kan dra är alltså det faktum att produktivkrafternas utveckling i Kina efter 1949 och kapitalackumulationen där har förverkligats, inte självständigt, utan just genom dess integration i ett av de två kapitalistiska blocken[8]. Detta är särskilt viktigt än idag, då den kinesiska kapitalismen står inför växande svårigheter, genom att det fortfarande är i de sektorer som organiserats och kapitaliserats av det ryska kapitalet som kineserna uppnår ökad produktion.[9]
Med början från den tidpunkt då den kinesiska kapitalismen fann sig skild från den ryska statskapitalismen tog sig produktivkrafternas utvecklingsprocess en annan form, främst karakteriserad av de växande svårigheterna i att utvinna mervärdet. Detta beror på frånvaron av insatser från externt kapital, men speciellt på producenternas motstånd mot varje kännbar ökning av exploateringen av dem. Med de uppgifter som man idag har om den kinesiska ekonomins tillväxtsiffror, blir det mer och mer uppenbart att utvecklingen sedan 1960 går på ett ganska långsamt sätt, med produktionsfall som framkallats av långa perioder av upplösning inom produktionen (Stora Språnget och Kulturrevolutionen), följt av mer eller mindre lyckade återupptaganden av produktionen. På intet sätt kan den nuvarande situationen ses med optimism av den styrande klassen i Kina: i de grundläggande sektorerna, som ex-vis sädesproduktionen, har produktionsnivån ännu inte passerat vad som uppnåddes på 50-talets slut, befolkningsökningen är fortfarande större än tillväxten i produktionskapaciteten. De kinesiska styrande döljer det inte längre själva och understryker den kinesiska nationens "föga utvecklade" nivå utan att likväl uttrycka de politiska konsekvenserna av denna realitet, nämligen att den kinesiska kapitalismens "underutvecklade" karaktär hindrar den från att spela den roll i de interkapitalistiska konflikterna som den berömmer sig själv av att spela: rollen som basen för hjälp åt de "små folken"!
Med avseende på detta måste man sluta att i Kina se en imperialistisk stat som är kapabel att motsätta sig både den amerikanska kapitalismen och den ryska statskapitalismen. I själva verket är denna tendens snarare den omvända efter krossandet av kommunistpartiets kupp i Indonesien 1965; den ideologiska striden har mer och mer ersatt en alltmer begränsad materiel hjälp. De senaste händelserna på den asiatiska subkontinenten (kriget i Östpakistan) visar väl vad denna tendens går ut på. Då Pakistan ensamt erhöll omkring 15 % av den totala kinesiska hjälpen till utlandet, så lämnar krossandet av Pakistan av Indien och den ryska statskapitalismen inga tvivel om omöjligheten för den kinesiska kapitalismen att intervenera i en inter-kapitalistisk konflikt. Den kinesiska regeringens tendens att stödja varje förstärkning av det nationella status quo i Sydostasien[10] är bara ett uttryck för denna svaghet hos den kinesiska kapitalismen och den dementerar i praktiken dess ideologi om "propagerandet av revolutionen".
För övrigt finns det ett faktum som klart illustrerar den kinesiska statskapitalismens små möjligheter till extern intervention: den låga nivån på hjälpen som Kina kan leverera till andra länder. Kina befinner sig redan i svårigheter med brist på kapital för sin egen utveckling och den kinesiska regeringen kan bara erbjuda som "hjälp" produktionsteknik på en ganska låg teknologisk nivå (bevattningsprojekt, vägar, textilfabriker) och i synnerhet "arbetskraftskapital" (specialiserat arbete), det enda kapital som den kinesiska kapitalismen förfogar över i överflöd.[11]
Om man slutligen fäster avseende vid den kinesiska kapitalismens utvecklingssvaghet, hur skall man då se dess förhållanden till marknadskapitalismen, särskilt de senaste närmandena till den amerikanska kapitalismen? Kinas relationer med det marknadskapitalistiska blocket är inte nya; som det skall visa sig längre fram dök de åter fram vid tiden för den relativa brytningen med den ryska statskapitalismen. Det är uppenbart att man, bortom de politiska händelsernas spel, inte kan se en integration av Kina i den marknadskapitalistiska zonen. I själva verket gör sig den motsatta tendensen, den för en total återinsugning av Kina i det statskapitalistiska blocket, alltmer tillkänna på ett viktigt sätt. Detta tar sig uttryck i den sino-sovjetiska konflikten och i oenigheten inom den kinesiska styrande klassen. Denna tendens förstärks av dess kapitalisms statliga form.
Men på andra sidan av den amerikanska eller någon annan kapitalisms eventuella "penetration" av den kinesiska marknaden (en marknad som för övrigt är alltför inskränkt för att kunna suga upp en anmärkningsvärd del av den västliga kapitalismens överskott, vilket de nuvarande härskarna i Kina bevisar varje gång de är tvungna att skingra dimman) finns det relativa nederlaget för de kinesiska härskarnas ansträngningar att utveckla kapitalet. Dessutom finns svårigheterna som de får erfara för att höja den interna ackumulationens storlek, och för att lösa jordbruks- och befolkningsproblemen. Kort sagt, det är problemen vid en övergång till ett högt kapitaliserat samhälle, som måste utgöra utgångspunkten för analysen av kapitalismens utveckling i Kina efter 1949.
Att påstå att det inte har ägt rum mycket djupgående förändringar i Kina sedan 1949 är att ta sin tillflykt till rena fantasin. Den kinesiska kapitalismen, ömklig och i total upplösning mot slutet av andra världskriget, har återuppstått och produktivkrafterna har utvecklats väsentligt. Samtidigt har de för-kapitalistiska sektorerna (i vilka majoriteten av befolkningen befann sig 1950, det vill säga huvudsakligen jordbruksproduktionen) omorganiserats fullständigt, och kapitalistiska förhållanden - lönearbetet - har introducerats där. Slutligen är den kinesiska arbetarklassen, krossad och i minoritet vid krigsslutet, idag en viktig kraft vilken statskapitalismens nuvarande styrande är tvungna att räkna med, vilket visade sig under utvecklingen av Kulturrevolutionen. Ty för att finna en kapitalistisk utväg ur den nuvarande stagnationen är de kinesiska styrande tvungna att på nytt öka exploateringen av proletariatet genom ökat våld och ökad exploatering med hjälp av injektioner av konstant kapital av amerikanskt, ryskt eller japanskt ursprung.[12] Det är bara nu som arbetarklassens intervention blir ordningen för dagen. Detta enda faktum, d.v.s. kapitalismens utveckling i Kina och dess motsättningar, öppnar nya perspektiv för dess förstörelseprocess, för den revolutionära rörelsen.
Det kinesiska kommunistpartiet rekonstituerade sig, efter att proletariatet krossats, vilket det till stor del var ansvarigt för, med sin bas bland bönderna. Efter makterövrandet ägnade det sig åt kapitalackumulationsuppgiften.
När de maoistiska arméerna 1949 beredde sig att göra sitt intåg i Shanghai, Hankow och Kanton så publicerade det militära kommandot följande proklamation:
"Vi kräver av arbetarna och anställda i alla yrken att de fortsätter att arbeta, och att affärerna skall skötas som vanligt. Kuomintangs funktionärer och alla andra politiska och administrativa kårer, såsom polisen, bör stanna på sina poster, lyda Folkets Befrielsearmés och Folkregeringens order."[13]
Med andra ord, efter att ha besegrat de fientliga arméerna och ha satt sig i besittning av administrationen, utannonserade Kinas Kommunistparti till arbetarmassorna att Revolutionen var avslutad. För att kunna förstå vad som var programmet för samhällsomvandlingen och den ideologi för att rättfärdiga denna som fördes fram av Kinesiska Kommunistpartiet, är det nödvändigt att kort påminna sig dess historia och den kinesiska arbetarklassens historia.
Fastän den aldrig representerade mer än en liten del av befolkningen, så utgjorde den kinesiska arbetarklassen på 20-talet en viktig revolutionär potential. Den var starkt koncentrerad till flera kuststäder och i de öppna hamnar vilka blivit områden med industriella investeringar från utländsk kapitalism, och som gynnades av ett bra kommunikationsnätverk. Shanghai, Kanton och Hankow var stora investeringsområden för den västerländska kapitalismen, medan Manchuriet var under japanskt inflytande sedan slutet av 1800-talet. I dessa områden hade den kinesiska arbetarklassen skapat sina egna organisationsformer under sin kamp. Eftersom den tunga industrin var föga utvecklad befann sig majoriteten av arbetarna i lätt industri och i hantverksindustrier. Och före 1949 var huvuddelen av fackföreningarna av korporativt slag. Det anarko-syndikalistiska inflytandet var då ganska starkt i dessa arbetarskikt. Trots sin numerära svaghet hade arbetarklassen varit aktiv alltsedan början av sin utveckling, och dess kamprörelses uppkomst skedde mycket tidigare än KKP:s födelse. Detta sistnämnda grundades under den period som såg förnyelsen av arbetar- och studentrevolter (4-maj rörelsen) och blev i början av 20-talet en viktig politisk styrka som organiserade och samordnade arbetarklassens aktioner. Militanterna i KKP:s bas spelade en viktig roll i den strejkvåg som började 1925-26 i Shanghai, Hankow och Kanton. Men som så ofta skedde i kommunistpartiernas sorgliga historia, tvingades KKP av Komintern till en enad front med nationalistpartiet - Kuomintang - och såg sig påtvingat ett nationalistiskt-småborgerligt program av Moskva, till gagn för den ryska nationen och på bekostnad av det internationella proletariatet. Resultatet av "enhetsfronts"-politiken var Chiang Kai-Sheks massaker på arbetare i de stora städerna 1927-28.[14] KKP:s arbetarbas blev fullständigt bortsopad av Kuomintangs ryska vapen, och efter 1928 förlorade partiet fullständigt kontakten med arbetarklassen. Den "äventyrliga" upprorskommunen i Kanton i december 1927 var i själva verket det sista försöket att återvinna en kontroll över arbetarna som hade förlorats under den verkligt revolutionära perioden, som slutade med massakrerna 1927.[15] I enlighet med de leninistiska partiernas vanor, så kallades aktionerna av de radikala elementen i arbetarrörelsen, som hade en revolutionär inriktning för "vänster-äventyrligheter" av KKP, samtidigt som detta själv lanserade en äventyrlig politik vid den tidpunkt då arbetarklassen inte längre manifesterade sig och då den revolutionära rörelsen var krossad. Och, efter proletariatets krossande, för vilket partiapparaten till stor del var ansvarigt, blev partiapparaten tvingad att söka sin bas där dess makt allvarligt kunde konkurrera med Kuomintang, på landsbygden.
År 1949 bestod Folkets befrielsearmé (FBA) huvudsakligen av bönder och av yrkessoldater, och 3-4 miljoner av KKP:s medlemmar var bönder.[16] Följaktligen representerade den sociala kraft som tog makten väsentligen bonde-skikten, ledda av en byråkrati som utgick från de gamla fackföreningarna och ur den intellektuella bourgeoisien; det program som man höll på var en blandning av agrara reformer och nationalism, och det har uppenbarligen ingenting att göra med ett kommunistiskt program för en proletär revolution. Detta förklarar arbetarklassens kyliga passivitet i det ögonblick då KKP tog makten. För de radikala arbetare som ännu levde stod KKP sedan länge utanför arbetarklassen, och det var ansvarigt för massakrerna på proletariatet på 20-talet. Under dessa förhållanden är det inte förvånande att partiet krävde av detta proletariat, på vilket det åberopade sig, och vilket hade en lång revolutionär tradition, att "fortsätta att arbeta som vanligt" samma dag som "revolutionen" tog makten.[17]
Motsättningen mellan KKP:s sociala grund och dess "historiska funktion" har lösts ideologiskt genom det konstanta åberopande av den subjektiva och volontaristiska faktor som är "det proletära medvetandet". Ännu mer än leninismen själv har KKP:s ideologi alltid satt värde på rollen av detta "medvetande som tillföres massorna av partiet" och nödvändigheten för kadrerna att gå till folket.
I Kina är existensen av det som Marx kallade "det asiatiska produktionssättet" (karakteriserat av en samhällelig produktion som ständigt reproducerar sina grunder och utan ackumulation av kapital), ursprunget till den kejserliga byråkratins makt och frånvaron av en borgarklass kapabel att spela sin historiska roll i utvecklingen av kapitalismen.[18] För övrigt gör den låga utvecklingsnivån av produktivkrafterna i detta land liksom i alla länder som kallas "underutvecklade", det nödvändigt med en massiv intervention av staten i det ekonomiska livet. Det är därför som nationell reorganisering och kapitalackumulation blir en uppgift för en ny byråkrati som utgår ur de intellektuella skikten, som styr den kinesiska ekonomin mot statskapitalismen. En stor majoritet av de intellektuella och t.o.m. av kapitalisterna upprördes av Kuomintangs vårdslöshet och anslöt sig dessutom till KKP och blev sedan den nya administrationens kadrer.
Den process som ledde till KKP:s makterövrande är den kinesiska varianten av en cykel, som började på 20-talet och uppnådde sin höjdpunkt under efterkrigstiden, som har inneburit kontrarevolutionens seger över hela världen, segern för Kapitalet i dess olika ideologiska-politiska förklädnader: fascism, stalinism, reformism. Och om det kinesiska partiet påstår sig vara kommunistiskt och åberopar sig på arbetarklassen så är även detta bara en särskild aspekt av ett världsomfattande fenomen: överallt har de förändringar som gjorts i kapitalets tjänst utförts i arbetarklassens namn, i "folkets" namn.[19]
Den kinesiska statskapitalismen byggs upp med Rysslands hjälp. På arbetarklassens aktivitet till försvar för sin levnadsstandard efter kriget, svarar staten med att skapa fackföreningar som medel att organisera arbetarna. Den agrara reformen blir medlet för att förbättra böndernas produktivitet.
Omedelbart efter makterövrandet fann sig den nya regeringen - KP och "progressiva" partier kontrollerade av KP - stå inför uppgiften att omorganisera ekonomin och det kinesiska samhället i sin helhet. Inbördeskriget, med dess militära kostnader (det förde med sig enorma underskott i regeringsbudgeten), liksom ödeläggelsen av jordbruksproduktionen och kommunikationssystemets upplösning, medförde en gigantisk inflation och en kraftig urban revolt som fortsatte under de fyra första åren av KP:s regering, 1948-1952. Vid slutet av denna epok började partiet att lösa dessa problem genom omorganisation av administrationen, jordbruksproduktionen återuppgång, och framförallt genom utvecklingen av fackföreningarna som ett medel att kontrollera arbetarklassen, och slutligen genom befästandet av den militära kontrollen över hela det nationella territoriet. Allt detta för att lösa samma problem: problemet med en ekonomisk utveckling - ackumulation av kapital - inom nationens ramar, när produktionen och distributionen var i upplösning.
Efter kriget försökte Förenta Staterna att hålla Kina och hela Sydostasien utanför statskapitalismens inflytelsesfär. I den "fria världens" imperium hade man tankar på att industrialisera Kina genom den allmänna sektorns tillväxt med stöd av externt privat kapital, främst amerikanskt: detta var Marshall-planens motsvarighet för Chiang Kai-sheks Kina. Men Kuomintangs oförmåga att kontrollera landsbygden socialt och militärt, kommunikationssystemets sammanbrott, den kontroll som KP utövade över Manchuriet, en av de mest industrialiserade regionerna, hindrade Kuomintang från att genomföra minsta steg av industrialiseringsprojekten.
1949 hade problemet med den politiska kontrollen över landsbygden lösts av KKP-regeringen; det problem som hädanefter gjorde sig gällande var inte bara att stärka kontrollen för att kunna utvinna det nödvändiga överskottet för den "socialistiska industrialiseringen", utan även att finna en tillgång på konstant kapital och tekniska kunskaper för att kunna genomföra denna omvandling.
Den nya regeringen fann en lösning på detta problem genom att integreras i den ryska statskapitalismens block. I februari 1950, fyra månader efter makterövrandet, undertecknades ett biståndsavtal mellan Ryssland och Kina till ett värde av 300 milj. U.S. dollar, ett annat på 430 milj. följde 1954. Krediterna hade till mål att sätta igång den första Femårsplanen, genom att koncentrera ansträngningarna till återuppbyggnaden av den industriella zonen i Manchuriet. Det första ryska lånet var i amerikanska dollar, för att Kina skulle kunna anskaffa de för det ekonomiska uppbygget nödvändiga produktionsmedlen från den amerikanska marknadens område. Detta på grund av den ryska statskapitalismens svaghet vid krigsslutet och dess oförmåga att möta Kinas behov av varor för utvecklingen av basen. 1954, efter Koreakriget och mitt under kalla kriget, räknades hjälpprogrammets summor i rubel.[20] Det återstod inget annat än att en del av det för den första planen nödvändiga fasta kapitalet erhölls från det område av världsmarknaden som kontrollerades av USA; imperialismen som KKP säger sig ha besegrat är densamma som det är tvunget att vända sig till för att ställa de ekonomiska grunderna för sitt överlevande på fötter.
Det faktum att den kinesiska ekonomin i början var beroende av den ryska ekonomin är mycket viktigt, inte bara för att det visar statskapitalismens imperialistiska karaktär och att det bevisar att en "tredje väg" för nationell utveckling utanför de två viktigaste polernas kontroll nu är omöjlig, utan dessutom eftersom detta beroende är ursprunget till de framtida skiljaktigheterna i den styrande kinesiska eliten vad det gäller de politiska olikheterna angående "socialistisk utveckling". Särskilt gruppen kring Mao i armén och i partiet har alltid varit för en uppbyggnad av en gentemot den ryska statskapitalismen självständig ekonomi, och detta innebär att mycket hårda åtgärder för exploatering påtvingas de kinesiska bönderna och arbetarna. Å andra sidan följer den styrande teknokratiska gruppen, som fann sitt ursprung i förbindelserna med det stalinistiska Ryssland, den ekonomiska politik, som i Ryssland och östländerna driver på mot en allt större integration i den internationella kapitalismen, såväl i sin statliga form som i sin marknadsform.
Ett stort antal av fabrikerna är alltså konstruerade direkt av ryssarna, som med det konstanta kapitalet tog med sig en kvalificerad arbetsstyrka. Under de tio år det gäller hade 10.000 ryska tekniker ekonomins ledning i sin hand.[21] Man kan bara förvånas över likheterna i de metoder som de två stora imperialismerna använder: samtidigt som USA sätter sig i besittning av de gamla europeiska kolonierna, av dessas råvaruresurser, deras viktiga lätta industrier, alltmedan man i Europa investerar det nödvändiga kapitalet för dess ekonomiska återupprättande men samtidigt för amerikansk dominans; samtidigt plundrar Sovjetunionen Östeuropas länder, medan man lånar Kina det nödvändiga kapitalet för dess ekonomiska uppbygge och samtidigt för den ryska dominansen. Vid tiden för den ryska ockupationen av kinesiska Manchuriet under kriget mot Japan överfördes nästan alla produktionsmedelsfabriker som konstruerats av japanerna till Ryssland. Sedan var en del av "hjälpen" från den ryska statskapitalismen till den nya kinesiska staten bara det överskott som producerats med de produktivkrafter som förflyttats från den enda stora industriella regionen i Kina - Manchuriet. Man känner här igen politiken "hjälp åt de underutvecklade länderna", som följer på en period av plundring av samma länder.
Vid samma tid nationaliserade regeringen den största delen av den tunga industrin och kommunikationssystemet, och denna process underlättades av den ekonomiska situationen efter kriget och av det faktum att majoriteten av den tunga industrin var kontrollerad av utländskt kapital. Nationaliseringarna var en nationalistisk handling, som fick stöd från den nationella bourgeoisien (som vid denna tid kallades "progressiv") vilken till stor del kontrollerade den lätta industrin.
Den nödvändiga administrativa apparaten för att sätta planer i verket organiserades efter sovjetisk modell av de ryska teknikerna. Men förutom nationaliseringarna och uppbyggandet av en ny statsapparat var två villkor nödvändiga för uppbygge av en planerad ekonomi: ökning av jordbruksöverskottet och ökad statskontroll över arbetarklassen. Det gör att dessa två punkter efter maktövertagandet ägnades alla ansträngningar från den nya styrande klassen.
Ökningen av produktiviteten i den tunga industrin och marknadens stabilisering i städerna och på landsbygden kunde inte förverkligas utan "samarbete" med arbetarklassen, ett samarbete som blev dubbelt svårt p.g.a. att de vanliga medlen för att kontrollera arbetarna i en modern kapitalism, arbetarfackföreningarna, praktiskt taget inte existerade i det för-"kommunistiska" Kina. När de maoistiska arméerna satte sig i besittning av makten fanns det i Kina bara två industriarbetarfackföreningar, för sjömän och järnvägsarbetare. I februari 1950 uppmanade partiets tidning, "Folkets Dagblad", att tio arbetarfackföreningar skulle skapas på sex månader.[22]
Sedan oktober 1949 hade en strejkrörelse utvecklats i de industriella områdena.[23] Talrika viktiga sektorer blev fullständigt lamslagna av strejkerna och de nyligen skapade fackföreningarna, med sina KKP-funktionärer, befann sig fullständigt vid sidan av denna rörelse. Arbetarkampen gav på samma gång ett svar på tillämpningen av nya ekonomiska åtgärder för att öka produktiviteten och exploateringen i fabrikerna, och var en följd av KKP:s ideologiska demagogi som presenterade alla politiska förändringar i arbetarklassens namn. Faktum är att genast efter att den nya regeringen hade tagit makten så meddelade KKP och fackföreningarna lönesänkningar och nedskärning av de sociala förmånerna i de nationaliserade företagen.[24] Detta var en av de första åtgärderna för att öka det från arbetarklassen utvunna mervärdet. Reaktionen blev mycket stark, ty det var inom den tunga industrin som den kinesiska arbetarklassen hade den allra längsta kamperfarenheten och samtidigt de allra högsta lönerna och materiella förmånerna (av hela arbetarklassen). Stoppandet av produktionen blev så effektivt att den ekonomiska situationen vid slutet av våren 1950 hade blivit förfärlig. KKP och fackföreningarna kom då till de "nationella och progressiva" arbetsgivarnas hjälp och åstadkom starkt tryck på arbetarna för att skapa en rörelse för "återgång till arbetet".
Denna strejkrörelse bevisade två saker: först visade den hur stor skillnaden var mellan KKP och arbetarklassen precis efter revolutionen. Som den maoistiska ideologin själv uttrycker det besitter partiet det proletära medvetandet och representerar hela samhällets (Nationens) intressen medan arbetarnas intressen bara är speciella intressen. Det är bara på lång sikt som de båda sammanfaller. Med andra ord, de som påstås vara arbetarnas "verkliga" intressen, de som påstås vara deras "historiska" intressen, yttrade sig som ökningen av deras egen exploatering, eftersom detta är i folkets, d.v.s. nationens, intresse, eller mer precist, i kapitalackumulationsprocessens intresse. För arbetaren reduceras därefter det "socialistiska" medvetandet till att acceptera sin egen exploatering. Då detta accepterande uppenbarligen är nödvändigt för kapitalackumulationens framgång, så är det helt enkelt en politisk mystifikation att låta kalla denna den kapitalistiska ackumulationens historiska fas för socialism eller kommunism.
Den andra konsekvensen som strejkerna visade, var att de nyskapade fackföreningarna var fullständigt skilda från arbetarna och alltså oförmögna att upprätthålla någon som helst disciplin i produktionen, vilket under denna epok var KKP:s viktigaste uppgift. Och i juni 1950, precis efter återgången till arbetet, påbörjade partiet en "rättelse-kampanj" under Centralkommitténs ledning. Målet var att få arbetarna att få förtroende för fackföreningarna, med avsikt att återupprätta en institutionell kontroll över arbetarklassen.
"Partiet har lagt märke till en brist på fungerande kontakter, en väldig avsaknad av kommunikationerna mellan fackföreningarna och arbetarna."[25]
För att uppnå denna självkritik började fackföreningarna att använda en ekonomistisk linje för att närma sig arbetarna. Detta gjorde att de förespråkade talrika lönekrav och krav på materiella fördelar, vilka tidigare hade undertryckts.
Denna process underlättades av det faktum att staten sedan början av 1952 hade börjat nationalisera ett växande antal privata industrier. För detta ändamål räknade man med att det skulle vara nyttigt att tillfredsställa arbetarnas lönekrav med avsikten att det skulle ställa de privata industrierna inför svårigheter. Ty avsaknaden av nya investeringar sedan -49 gjorde det omöjligt att upprätthålla de höga lönerna genom en höjning av produktiviteten. Samtidigt som fackföreningarna underblåste lönekraven i den privata industrin, så hindrade de, naturligtvis, i den nationaliserade tunga industrin, där arbetarna redan hade blivit fabrikernas "ägare", varje försök att stoppa produktionen genom strejker eller andra aktionsformer, och arbetade för att förstärka sin kontroll över arbetarklassen. Denna politik vann vissa framgångar, eftersom proportionen arbetare i KKP ökade efter 1952, medan den tidigare varit konstant.[26] Men denna förändring i förhållandet mellan arbetare och styrande skulle inte ha kunnat äga rum utan en förbättring av arbetarnas levnadsförhållanden, av deras reella löner, som naturligtvis bara kunde ske med en allmän ökning av produktiviteten.
Det är därför som lönerna från och med första Femårsplanen blir allt mer sammanbundna med produktiviteten, och avkastningspremierna blir en viktig del av den totala lönen.[27] Man kan sedan bestyrka att ökningen i arbetarklassens levnadsnivå går parallellt med ökningen av exploateringsgraden. Detta har gjorts möjligt genom ökningen av produktiviteten som härrör från en ökning i kapitalets organiska sammansättning. Det är ökningen av produktiviteten genom insatsen av nytt fast kapital som således tillåter att man med framgång svarar på arbetarklassens autonoma aktivitet, när den motsätter sig minskade reella löner eller förlängningar av arbetsdagen. Detta gäller inte längre senare (jfr Kulturrevolutionen) utan exploateringsgraden ökas då genom tillväxt av den icke betalda delen av arbetsdagen (förlängning av arbetsdagen, minskning av reallönerna).
Med början 1952 ägde den huvudsakliga relativa höjningen av arbetarklassens levnadsnivå rum, innebärande sociala fördelar (vilohem, pension, betald ledighet, social säkerhet) som då utvidgades och utökades. Staten överlät skötseln av dessa fördelar till fackföreningarna och förstärkte därmed deras (och alltså sin egen) kontroll över arbetarklassen.[28] När den sedan möttes av arbetarnas motstånd, ändrade regeringen sin fackföreningspolitik, den som tillät den att förstärka fackets kontroll över arbetarklassen. Denna kontroll blev slutligen institutionaliserad, men endast till priset av en viss självständighet för fackföreningsbyråkratin gentemot KKP-apparaten. Detta förhållande stat-arbetarklass har bestämt det som har kallats den "ekonomistiska faran" inom partiet, och det som är huvudpunkten i diskussionerna mellan de olika ekonomisk-politiska linjerna. Icke desto mindre är denna autonomi (och denna "fara") det pris som KKP måste betala för att kunna bemöta arbetarnas reaktion när de finner sig inför uppgiften att accelerera kapitalets ackumulation genom ökningen av den "socialistiska" exploateringen.
Från 1949 till 1952 hjälpte omfördelningen av en del av jorden till de allra fattigaste bondeskikten till att öka jordbruksproduktionen, och i samband med att transporterna åter började fungera ökade städernas livsmedelsförsörjning. Alla dessa åtgärder siktade på att lägga band på utvecklingen av inflationen i ekonomin. Förnyelsen av den industriella produktionen i händerna på den nationella bourgeoisien hade samma effekt, och hjälpte, kombinerat med utvecklingen av fackföreningarna inom produktionens ram, till med att reducera de urbana massornas aktivitet till en lägre nivå.
Det är viktigt att lägga märke till att fördelningen av jorden endast gjordes utifrån de stora jordägarnas jord, jordbrukskapitalisterna som inte själva arbetade på jorden. Små- och mellanbönderna fick rätt att bevara, och i vissa fall att utöka, sina egendomar, och det hade till resultat att de fortsatte att ge KKP sitt politiska stöd. Denna första period visade svagheten i den sociala basen för KKP, som på samma gång konstruerade sin regim på den nationella bourgeoisien, små- och mellanbönderna och på det ryska kapitalet.
Under loppet av 1952 hade ekonomins inflation upphört, produktionen ökade på nytt i städerna, delvis under statens kontroll, delvis i privatkapitalismens form. Och då fördelningen av jorden på landsbygden upphörde, fungerade jordbruksproduktionen och den privata marknaden mer eller mindre normalt. Den totala produktionens nivå passerade den punkt som tidigare hade uppnåtts 1949. Och, än en gång uppställdes problemet med industriell utveckling. I motsats till Chiangs och japanernas regim, vilka likaledes var engagerade i vägen till industrialisering, hade den nya regimen verkliga medel till sitt förfogande för att kontrollera arbetarklassen, d.v.s. de nya fackföreningarna, och för att kontrollera bönderna, genom jordreformen och de lokala organisationerna som var uppbyggda kring partiet i varje by.
Staten tillägnade sig jordbruksöverskottet, direkt genom beskattning, indirekt genom prissystemet. Den långa perioden av inbördeskrig hade pålagt bönderna i de omorganiserade regionerna mycket tunga offer och deras börda lättades förmodligen något, men i stället kom tvånget för bönderna att till staten betala viss procent av produktionen, och den pålagda procenten förblev mycket hög, och fixerades i förväg på ett obarmhärtigt sätt. Som så ofta var bönderna på denna punkt tvungna att tömma sina sädeslager, vilket följande år ledde till allvarlig avsaknad av utsäde och föda. Det indirekta utvinnandet av jordbruksöverskottet uppnåddes tack vare den kontroll som utövades av staten på priserna på städernas produkter; staten sålde maskiner och tillverkade konsumtionsvaror och köpte jordbruksprodukterna, och det till priser som den själv bestämde. Följaktligen:
"I jämförelse med t.ex. 1936 års nivå var under 1950 genomsnittspriset på produktionsvaror fem gånger högre, medan priset på jordbruksprodukterna bara hade dubblerats. I Kina stod efter den kommunistiska regimens installerande statsföretagen för nästan den totala produktionen av produktionsvaror, medan konsumtionsvaruindustrierna inte 'socialiserades' förrän 1956, och jordbruket och hantverket förblev utanför den statliga sektorn. Som en följd av detta innebar antagandet av en prispolitik med relativt högre priser på produktionsvaror en överföring av de privata sektorernas inkomster till staten. Ett antal kinesiska ekonomer stöder en sådan ekonomi då den tillåter regeringen att ackumulera kapital för industrialiseringen. Andra motsätter sig den, ty de menar att en sådan politik förstorar skillnaderna mellan industrins och jordbrukets priser, och följaktligen förstör böndernas stimulans."[29]
Mot mitten av 50-talet återhämtade sig jordbruket och det fanns inte längre mer än ett mycket litet antal människor som led av hungersnöd i Kina. Det faktum att den har ökat "befolkningens välstånd" anses vanligen som en av revolutionens triumfer och att det skall bevisa dess socialistiska karaktär. I själva verket har under hela Kinas långa historia varje ny dynasti baserat sin framgång på det nationella enandet och på utvecklingen av jordbruksproduktionen. Organisationen och kontrollen av dessa funktioner var de gamla mandarinernas (kejsardömets byråkrati) uppgifter. Varje ny dynasti föddes ur en omstörtning av den förutvarande dynastin genom sociala rörelser på landsbygdens grund, bestående av böndernas egalitära arméer, vilka genomförde en omfördelning av jorden, som man kan se i fallet med Taiping-revolten på 1800-talet och den regim som existerade mellan de två Han-dynastierna under det gamla kejsardömet, Med restaureringen av det komplexa bevattningssystemet runt de stora floderna tog hungersnöderna och plågorna, som medföljde perioden av kaos mellan en dynastis slut och en annans början, slut, och likaledes försvann de stora översvämningar som berodde på ras i nätverket av fördämningar. Det nationella enandet på enhetlig grund gjorde likaledes slut på konflikterna mellan en mängd lokala krigsherrar och de provinsiella dynastierna, och förskonade sedan det kinesiska folket från de talrika härjningarna som härrörde ur systemet med mångfaldiga stater. Eliminerandet av detta förskräckliga slöseri med resurser kombinerat med tillväxten i jordbruksproduktionen placerade regimen i en oerhört gynnsam ställning för att tillägna sig ett enormt överskott, samtidigt som det tillät den att förbättra böndernas levnadsnivå. Efter uppnåendet av nationell enhet kan återställandet av normala förhållanden och ökningen av produktionen genom KP och FBA inte anses som något nytt, något speciellt i den kinesiska historien. Jämförelsen mellan dessa perioder slutar emellertid där, ty om det i det asiatiska produktionssättets cykliska kriser aldrig ägde rum någon förändring i ägandeformerna, så var en sådan förändring ett av det nya "socialistiska" samhällets fundament. Det som skiljer den "kommunistiska" perioden från de gamla dynastiernas epok av stabilisering av produktionen och av förverkligande av nationell enhet, det är alltså inte att hungersnöderna tar slut, utan det är i själva verket strävan efter ett jordbruksöverskott för de uppgifter som ställs av industrialiseringens accelererade utveckling, den industrialisering som redan påbörjats av den västerländska imperialismen, och denna strävan integrerades i basstrukturen i den första Femårsplanen.
Början till planering och integrering i statskapitalismens zon. Alliansen med den nationella bourgeoisien bryts. Början till jordbrukskollektivisering och böndernas motstånd. Allmänt tillämpande av lönearbete på landsbygden.
Den första Femårsplanen gällde mellan 1952 och 1957, då Kina just hade kommit ut ur den period under vilken den privata marknaden hade återställts inom jordbruket och den lätta industrin, den period som påminde om Nya Ekonomiska Politikens period i Sovjetunionen. Den centraliserade planeringsperioden började utan de långa strider inom partiet och mot arbetarklassen som utmärkte utvecklingen i Ryssland. Detta härrörde från det faktum att den industriella sektorn av den kinesiska ekonomin till stor del redan var integrerad i det ryska systemet, speciellt på styrande och planerande nivå, på grund av de sovjetiska teknikerna och planerarna, liksom av den ryska insatsen av konstant kapital. Denna integration medförde nästan automatiskt den stalinistiska utvecklingsmodellen, vilken betonar en snabb tillväxtrytm baserad på utvecklingen av den tunga industrin på bekostnad av den lätta, konsumtionsvaruindustrin, av bostäder och av jordbruket. I Sovjetunionen rörde sig ända fram till 1928 all debatt om den ekonomiska politiken kring frågan om de mer eller mindre tunga skatter man lade på bönderna och på arbetarna, och även kring frågan om fördelningen av ackumulationen av jordbruksöverskottet mellan den lätta industrin och den tunga.[30] De politiska och sociala konsekvenserna av en snabb ackumulation eller av en mycket långsammare ackumulation och de olika blandningarna mellan privatmarknadens mekanismer och den av staten totalt centraliserade styrningen av ekonomin kom fram genom de olika grupperingarna inom ryska KP. Naturligtvis fanns det inte några representanter för arbetarna och bönderna själva i dessa diskussioner efter att bondepartierna hade undertryckts under inbördeskriget och efter att det slutliga uttrycket för en autonom arbetarklassrörelse hade undertryckts i och med likvideringen av Arbetaroppositionen och Kronstadt-kommunen 1921, liksom de andra mindre kända oppositionerna inom bolsjevikpartiet.
Men i Kina var projekten för en framtida utveckling av Kapitalet ännu mindre "demokratiskt" utarbetade, eftersom man inte hade den materiella möjligheten att försvara en annan lösning än den stalinistiska industrialiseringsmodellen, och den försvarades också inom KKP. För övrigt måste man varje gång man jämför de två situationerna hålla i minnet skillnaden i nivån av produktivkrafternas utveckling. I förhållande till Ryssland 1928 (året för den första planen) var produktivkrafterna i Kina 1949 mycket efterblivna. Inte bara den industriella produktionen var svag, utan också transporterna var otillräckliga för att frakta de väsentliga jordbruksprodukterna till de urbana regionerna. 1952 var inkomsten per capita i Kina 3 till 4 gånger lägre än i Ryssland 1928.[31]
Under den period som följde omedelbart efter maktövertagandet var arbetarnas motstånd och fullbordandet av jordreformen starka hinder för tillväxten av den del av jordbruksöverskottet som överfördes till staten, och mer allmänt för kapitalets ackumulation. Att regeringen tog hjälp av de små och mellanstora jordägarna och av den nationella bourgeoisien visar att ända fram till det den militära och administrativa makten konsoliderats kunde jordbruksöverskottets utvinningsrytm inte ökas.
Denna första period av allians med den nationella bourgeoisien slutade med den första Femårsplanen, vid den tid då, tack vare den ryska apparaten för ekonomisk planering och interventionen i Koreakriget, villkoren var goda för en förstärkning av statsapparaten som utgick från redan då alltmer och mer viktiga nationaliseringar i industrin[32] och påbörjandet av de olika etapperna i kollektiviseringen av jordbruket.[33] Liksom i den stalinistiska modellen utvecklades den tunga industrin (produktionsvaror) på bekostnad av produktionen av konsumtionsvaror och utvecklingen av jordbruket. Denna användning av resurserna är tydlig om man betraktar statens bruttoinvesteringar i de olika sektorerna mellan 1953 och 1957: 58,8 % gick till den tunga industrin och till transporterna, 11,2 % till den lätta industrin, och 6,2 %[34] till jordbruket. Det enorma överskott som utvanns genom skatterna och genom prissystemet återvände inte till jordbruket, utan gick till den tunga industrin. Parallellt med detta ökade statens växande kontroll över den lätta industrin möjligheterna att bestämma konsumtionsvarornas pris. Och detta kombinerat med skattebördorna förstörde för bönderna de stimulantia som skulle ha kunnat få dem att öka jordbrukets produktivitet genom att spara för att köpa maskiner. Detta ledde till en nedgång i jordbruksproduktiviteten, efter den återgång som hade följt på inbördeskrigets härjningar, och tvingade staten att mycket snabbt inrikta sig på jordbrukets kollektivisering för att upprätthålla utvinnandet av jordbruksöverskottet och använda det mer till investeringar än till konsumtion.
Det är en intressant aspekt av den kinesiska revolutionen och dess ideologi att dess viktigaste sociala bas och dess huvudsakliga stöd under hela inbördeskriget (ett stöd som berodde på politiken för fördelningen av de stora jordegendomarna), bönderna, blev det första offret för den "socialistiska" industriella utvecklingen. Den nya kinesiska konstitutionen som proklamerats av regeringen 1954 kungjorde påbörjandet av samhällets "socialistiska" omvandling, d.v.s. i praktiken industrins nationalisering och jordbrukets kollektivisering (förstatligande). Och vad gäller kontrollen över den sociala produktionen, förblev proletariatets roll att vara mervärdesproducent. Som det preciseras i själva texten till planen:
"i Kina liksom i Sovjetunionen är det den centrala auktoriteten som skall bestämma varukvantiteten och resursernas användning."[35]
Under hela den första Femårsplanens tid bestod den huvudsakliga ansträngningen i att undvika att sänka arbetarklassens levnadsnivå. De sociala fördelarna upprätthölls, ackordslönesystemet ersattes av en lön kalkylerad på grundval av 8 nivåer, varav den sista var 3 gånger högre än den första. Denna lönernas stabilitet och de materiella fördelarna hade till syfte att närma fackföreningarna till arbetarklassen.
Men det var på jordbrukets område som de allra största förändringarna ägde rum under planen. Vi har beskrivit den enorma process av utvinnande av jordbrukets överskott som ökade under denna period tack vare beskattningsåtgärder och prissystemet, med resultat en nedgång för produktionens stimulantia och följaktligen för jordbruksproduktiviteten.
Detta tillstånd ledde till ökning av den statliga kollektiviseringen av jordbruket på ett sådant sätt att staten mot slutet av planen redan kontrollerade 96,3 % av jordbruksproduktionen.[36] Detta ägde rum i flera etapper: "arbetslag för ömsesidig hjälp" vilka följdes av "jordbrukskooperationsrörelsen", "lägre kooperativ", i vilka arbetet med jorden för första gången organiserades som gemensam exploatering. Slutligen med "högre jordbrukskooperativ" 1956 hade "jorden med alla produktionsinstrument av betydelse - boskap, maskiner, verktyg - blivit kollektiv egendom"[37]. Denna sista fas, som uppnåddes mot slutet av 1957, konsoliderades under den följande Femårsplanen, men böndernas motstånd tvingade staten att i viss utsträckning modifiera sina planer.
För att förstå ursprunget till detta motstånd mot den påtvingade kollektiviseringen måste man se vilken förändring i utvinnandet av mervärdet det motsvarar. Utvinnandet av jordbruksöverskottet bestämdes av förhållandet mellan priset på de konsumtionsvaror som köptes av bönderna och priset på jordbruksprodukterna. Detta pris beräknades på grundval av en "rimlig kompensation för arbetet och den nödvändiga summan för att öka jordbrukets mekanisering"[38]. År 1956, när kollektiviseringen nästan var förverkligad introducerades förändringar i denna form av utvinnandet av jordbruksöverskottet. Övergången från individuellt familjearbete på privata jordlotter till lönearbete på kollektivjordbruk ledde till en minskning av den "rimliga kompensationen för arbetet". Man ser att i själva verket ökar den del av lönen som betalas i tjänster (restauranter, transporter, skolor, fritid, bostäder.) i förhållande till den del som betalas i mynt. Tjänstedelen representerar efter detta 35 % av den totala lönen.[39] Övergången från individuella tjänster till kollektiva tjänster betecknar å ena sidan en minskning av den direkta konsumtionen, å andra sidan sänkningen av värdet på dessa tjänster på grund av arbetets rationalisering. Det är alltså en dubbel minskning av lönen genom kommunsystemet: å ena sidan direkt minskning av konsumtionen, å andra sidan minskningen av värdet på det som konsumeras.
Som vid alla övergångar till ett industrialiserat samhälle innebär förändringen av produktionscellen familjen en minskning av de tjänster som förverkligas inom denna cell och en ökande inriktning mot enbart direkt produktion (se integrationen av kvinnan i produktionen). Även den traditionella familjen har en tendens att försvinna och lämna plats åt den moderna familjecellen (ett par med barn), undervisningen tas om hand av staten. I detta sammanhang är det inte förvånande att se den enorma kinesiska propaganda som utvecklar teman om sexuell avhållsamhet, om att arbeta 12 timmar om dagen i stället för att älska det motsatta könet, för sena äktenskap, och alla gamla teman som är identiska med den puritana kultur som var förbunden med kapitalismens utveckling på 1800-talet.[40]
Slutligen tillåter nationaliseringen av konsumtionsvaruindustrin och av handeln staten att erhålla den direkta kontrollen över provianteringen och priserna på kommunernas produkter. Det blir också möjligt att fullständigt planera användningen av böndernas arbetskraft lika bra som arbetarklassens. Grundmålen för den första Femårsplanen i jordbruket blev alltså uppnådda, med minskning av konsumtionen i jordbruket, ökning av produktiviteten, och styrning av ett växande överskott till utvecklingen av den tunga industrin.
Det blev emellertid snart uppenbart att kollektiviseringen medförde rätt allvarliga problem: först och främst minskade jordbrukets produktion - under hela den första Femårsplanens tid ökade jordbruksproduktionen totalt med 24,7 %, men det sista året enbart 1 %, denna ökning kan jämföras med 70-80 % ökning av den industriella produktionen under samma period.[41]
Samtidigt ökade svårigheterna för att utvinna överskottet från jordbruket. Det växande motståndet från en del av bönderna fick inte bara sitt uttryck i en sänkning av jordbruksproduktionen, utan också i en minskning av den del av skörden som staten tog i form av skatt och betalning - en minskning från 29 % av skörden 1953-54 till 25 % 1956-57.[42]
Till detta motstånd fogade sig det faktum att jordbruksproduktionen till stor del fortfarande led av frånvaron av utrustning, och vilade på den enkla, mänskliga arbetskraften, sysselsatt på ett intensivt och massivt sätt, men med en produktivitet som var svag då överskottet hela tiden utgjorde en mycket begränsad del av den totala produktionen.
Jordbrukets stagnation och den demografiska frågan. Investeringssvårigheter och Det Stora Språngets "lösning" av detta. Kommunen, den nya formen för utvinnande av jordbruksöverskottet.
I början av 1958 stod den kinesiska staten och partiet inför ett allvarligt problem, som man kan sammanfatta så här: fram till 1958 var de ekonomiska kantrollmetoderna otillräckliga för att öka jordbruksöverskottet och för att tillåta en bevarad konstant tillväxt av investeringarna i den tunga industrin och ekonomin i allmänhet. Ekonomins tillväxtsiffror under den första Femårsplanen hade varit ganska tillfredsställande, omkring 14 % per år, men var huvudsakligen resultatet av en massiv investering av ryskt kapital, liksom av återuppbyggnaden och omorganiseringen av den redan existerande industrin - 1958 hade ryssarna konstruerat och satt upp nästan 900 industriella anläggningar.[43] Problemet var då att bevara denna tillväxtsiffra i den industriella produktionen när man byggde nya produktionsenheter. Men i förhållande till denna goda situation i den industriella sektorn - produktionsnivån under åren 1958-60 var bland de bästa sedan "revolutionen" (tabell 4 och 4a) - så rådde stagnation i jordbruket.
Förbundet med jordbruksproduktionens stagnation är den demografiska frågan. Under alla dynasticykler åtföljs återgången till normala jordbruksförhållanden av ett fall i mortaliteten och en ökning i giftermålsfrekvensen och nativiteten. I det efterrevolutionära Kina accentueras denna process med en mycket tydlig minskning av mortaliteten genom införandet i stor skala av modern sanitär teknik (vaccinering, hygien, etc.). Resultatet blev en tillväxt i ålderspyramidens bas och en växande andel av individerna uppnådde produktiv ålder. Denna tendens tog sin början före 1949, men medförde en stor ökning under 50-talets slut och i början av 60-talet, när efterkrigstidens barn uppnådde aktiv arbetsålder. Omkring 10 miljoner inträdde varje år på arbetsmarknaden vid 50-talets slut, men tillväxten av den industriella styrkan enligt arbetsplanen kunde bara absorbera omkring 500.000.[44] Återstoden omvandlades till en hela tiden växande jordbruksöverbefolkning, som konsumerade överskottet som annars kunde ha omvandlats till investeringar. Detta hade till följd en sänkning av jordbruksproduktionen per invånare, där utvecklingens dynamik skulle kunna ha ökat den. Allmänt sett blev resultatet av befolkningsökningen en kännbar sänkning av levnadsstandarden för talrika sociala skikt.
På ett visst sätt blev resultatet av denna acceleration i befolkningstillväxten under en så kort period, att det ställdes problem som var ovanliga för ett land som försöker förverkliga en primitiv ackumulation: i marknadskapitalismens länder var detta fenomen generellt sett gynnsamt för kapitalackumulationen, marknadsförhållandena tvingade arbetskraftsöverskottet att utvandra till städerna, vilket medförde en ökad brist på arbete och lönesänkningar. För Kina var det industritillväxtens avtagande som omöjliggjorde omvandlingen av landsbygdsbefolkningen till industriell arbetskraft.
För det andra, angående den demografiska frågan i länder som genomgår en intensiv industrialisering, är nativiteten i allmänhet sjunkande. Och ju snabbare koncentrationen av arbetarna i städerna fortgår, desto större blir denna nedgång. Denna nedgång avspeglar familjestrukturens totala sammanbrott vilket följer av de massiva migrationerna till städerna, liksom av den relativa bristen på konsumtionsvaror, speciellt gällande bostäder i städerna, under liknande perioder då ackumulationen koncentreras till den tunga industrin. Det bästa exemplet på denna process är fallet i den ryska nativiteten, som sjönk från den höga nivå som motsvarade perioden innan den snabba utvecklingen till den "moderna" låga nivån under en kort period av tio år (1928-1938), vilket avspeglar den väldiga omorganiseringen av de sociala förhållandena under den stalinistiska industrialiseringen. Detta fall uppkom trots att den stalinistiska regimen övergav den liberala abortpolitiken, och trots propaganda för stora familjer vid 30-talets slut. Detta fall påverkade inte på 15-20 år produktivkrafternas tillväxtrytm, men det slutade med ett ökat tryck på ackumulationen efter denna period. Tvärtom har i Kina nativiteten inte fallit anmärkningsvärt, och mortaliteten har antagligen fortsatt att sjunka med utbredandet av åtgärder för den allmänna hälsan. Detta uttrycker helt enkelt att den snabba kapitalackumulationen och de sociala förändringar som åtföljer den inte har utvecklats enligt det vanliga mönstret. Det kinesiska partiet har ända tills nyligen alltid varit motståndare till födelsekontroll, ett motstånd som uttrycktes i Maos slogan: "en mun är lika med två armar". För honom är det enda problemet att sätta överbefolkningen i arbete.[45] Det är därför som den kinesiska staten övergick från en massiv användning av det industriella kapitalet, vilket karakteriserade den första Femårsplanen, till en massiv användning av landsbygdens arbetskraft (vilket ersatte bristen på fast kapital) under Det Stora Språnget. Det faktum att jordbruksproduktiviteten sjunkit progressivt med spridandet av kollektiviseringen skapade problem inte bara angående exporten (exporten av jordbruksprodukter hade blivit nödvändig för importen av verktygsmaterial och för återbetalandet av kontrakterade skulder till ryssarna), utan även angående försörjningen av städerna och det industriella proletariatet, för att inte tala om de problem som ställdes genom den snabba tillväxten av landsbygdsbefolkningen.[46]
Det faktum att denna första plan inte lyckades förverkliga en kännbar ökning av jordbruksproduktiviteten och inte heller, på ett grundläggande sätt, lyckades utvinna tillräckligt jordbruksöverskott, framstår tydligt vid en jämförelse mellan denna period och den stalinistiska perioden i Ryssland, då landsbygdsbefolkningen inte bara minskade utan också lätt absorberades av den industriella utvecklingen i de urbana regionerna. Ett ekonomiskt-politiskt beslut blev nödvändigt. Det underlättades i viss mån av det faktum att staten hade försäkrat sig om kontrollen över den sociala produktionen.
Det var då man beslutade att lansera Det Stora Språnget, vars väsentliga mål var att öka jordbruksproduktionen genom att förstärka den kontroll som utövades av partiet på landsbygdsbefolkningen, kombinerat med en massiv användning av icke-specialiserad arbetskraft för att konstruera den för jordbruksproduktiviteten nödvändiga infrastrukturen; och samtidigt upphörde man att ge prioritet åt de industriella investeringarna.
Men för att lansera denna totala omorganisation av jordbruksproduktionen måste Kinesiska Kommunistpartiet "uppfostra" befolkningen, som inte tycktes vilja acceptera så lätt den första Femårsplanens "socialistiska" uppoffringar. En av de konstanta faktorerna i Kinas utvecklingsprocess utgörs av den ideologiska mobiliseringen av massorna före varje period av accentuerad "socialistisk" exploatering. Det var fallet under liberaliseringskampanjen - de 100 blommornas tid - på våren 1957 och de följande åren, det var fallet under "kulturrevolutionen". Liksom maoismens extrema idealism (det "revolutionära" medvetandet genom ideologisk utbildning) utan tvivel gränsar till den leninistiska volontarismen, så reflekterar den också den ganska låga materiella utvecklingens nivå, med utgångspunkt från vilken den primitiva ackumulationsprocessen har startat i Kina. Nödvändigheten av en ökande statlig intervention i produktionen för att accelerera ackumulationen tvingade partiet att insistera på ideologisk uppfostran av arbetarna, för skapandet av den "socialistiska människan" (förmedlat av ett parti bestående av intellektuella, bönder och militärer). Den leninistiska uppfattningen om det revolutionära medvetandet som åtskilt från arbetarklassens historiska aktivitet förverkligades i Kina i mycket hög grad genom bedrägeriet med det "proletära medvetandet" bland en befolkning som innehöll en liten minoritet arbetare (9 % 1958) och genom uppfostrandet av den "kommunistiska människan" i ett samhälle som ännu befann sig kämpande för att uppnå kapitalets primitiva ackumulation.
"Liberaliseringsperioden" 1957 hade konkreta grunder, huvudsakligen eliminerandet av de sista representanterna för den "nationella" bourgeoisien ur statsapparaten. Denna bourgeoisie hade utgjort en enad front med KKP sedan 1949. Deras intressen hade redan försvunnit genom nationaliseringsprocessen, och det politiska stödet från denna bourgeoisie vår inte längre nödvändigt för staten.[47]
Den viktigaste institutionen för omorganisationen av den sociala produktionen under Det Stora Språnget var landsbygdkommunen, den väsentliga nymodigheten i förhållande till de föregående formerna för jordbrukets organisering. Kommunen, med ett genomsnitt av 20.000 invånare, blev inte bara centrum för jordbruksproduktionen utan också ett nytt försök för att utveckla de vidhängande småindustrierna. Förutom den stora befolkningskoncentrationen likviderade kommunen samtidigt den privata landsbygdsegendomen som hade existerat tills dess, speciellt i form av privata jordlappar och boskap. Organiserad av partikadrerna hade kommunen inte bara att tillfredsställa sina egna invånares behov utan även att försörja ett stort antal kantiner som frekventerades av arbetare, som kom från urbana regioner för att genomföra arbetet med infrastrukturen. Kommunens huvudsakliga mål var att öka exploateringsgraden, och faktiskt var 30-40 % av kommunens produktion enligt planerna avsedd för ackumulation.[48] Det är ett viktigt element som man måste förstå, eftersom den maoistiska ideologin alltid har presenterat kommunen som "övergången till socialismen" och "det kommunistiska samhällets grundenhet"[49], medan projektet väsentligen var helt inriktat på ökningen av utvinnandet av jordbruksöverskottet genom partiets allt starkare kontroll över produktionen. Det bör noteras att ett av denna periods karakteristika var kampanjen för skapandet av "beslutscentra nära den konkreta verkligheten", vilket innebar en omorganisering av partiet utifrån basen. Men denna låtsade decentralisering av produktionen var i själva verket en förstärkning av centraliseringen i partiets händer, samtidigt som de beslutscentra som skapats under den föregående perioden av byråkraterna (vare sig dessa tillhörde partiet eller ej) förstördes. Tack vare kommunsystemet övergick KKP:s kontrollsystem direkt till produktionsnivån. Denna kampanj benämndes "kampen mot enmansledning". Denna "kommunistiska" plan som initierades av staten lämnade i själva verket knappast initiativet till arbetarna. I verkligheten, även under den tid där "kommunerna" var som mest idealiserade, hade Peking alltid vägrat varje försök till en organisering av samma typ i industriområdena, säkerligen av rädsla för borgerliga tendenser inom arbetarklassen!
Bunden till produktionen i de extensiva jordbruksområdena tjänade kommunen som bas för en massiv omflyttning av den urbana befolkningen emot landsbygden. Detta å ena sidan för att hindra överskottsbefolkningen att koncentrera sig i städerna, och å andra sidan för att sätta i gång väldiga projekt för landsbygdens infrastruktur. Vad det gäller bevattningssystemets underhåll och vattendistributionsnätet så steg det "mänskliga kapitalet" (antalet sysselsatt människor) ända till 100 milj. människor 1958 (det var 20 milj. mellan 1949 och 1952)[50], det är efter denna period som elektrifieringsprogrammet antar enorma dimensioner. Den totala arbetskraften sysselsatt i offentliga arbeten är ungefär lika med ökningen av arbetsstyrkan sedan 1950, överskottet i arbetsstyrkan efter detta år kan inte absorberas av industrin. Det massiva sysselsättandet av icke-kvalificerat arbete, av enkel arbetskraft, presenteras officiellt som en ny aspekt av skapandet av den "kommunistiska människan". Bevattningsarbeten, offentliga byggen och kommunikationssystemet, har alltid genomförts i Kina på detta sätt under olika dynastier. Skillnaden ligger i det faktum att denna väldiga arbetsstyrka nu förbereder vägen till en ökning av arbetsproduktiviteten.
Spridningen av småföretag och småindustrier till kommunerna är mer ett tecken på produktivkrafternas eftersläpning än på någon sorts "decentralisering". Bristen på kapital att investera i de stora industriella komplexen utgjorde ursprunget till denna "lösning" vilken tillät dem att absorbera överskottet från jordbruksarbetet (alltså utan de försörjningsproblem som skulle ha uppkommit i händelse av migration till de industriella centra). Vad det gäller utvinnandet och distributionen av mervärdet bör det anmärkas att nästan allt mervärde som utvanns gick till staten, och egna investeringar var nästan noll. Således hade de små "decentraliserade" företagen till sin uppgift att leverera de för den kinesiska statskapitalismens "centralisering" och för skapandet av en storindustri nödvändiga investeringarna.[51]
Under det första året av Det Stora Språnget, 1958, uppnådde jordbruket en bra nivå, och man kan säga att denna massiva användning av arbetskraften var produktiv. Men snart skulle problemen börja hopa sig lika snabbt som själva ackumulationen. Bönderna, som redan hade förlorat alla sina privata jordlappar och var tvungna att arbeta intensivt på fälten liksom i de nya nyligen skapade småindustrierna, började motsätta sig överexploateringen, trots det faktum att partiet hade "satt politiken i främsta rummet", det vill säga hade ökat den ideologiska propagandan och försökt skapa en anda av "socialistiskt arbete". Mot hösten 1960 blev situationen katastrofal på det nationella planet. I jordbruksområdena hade motståndet mot intensivt arbete förstärkts av de dåliga klimatförhållandena, vars starka följder på jordbruket avslöjar den låga nivån på jordbruksproduktiviteten. Även försöket att skapa en decentraliserad småindustri misslyckades: dess låga produktivitet, dess produkters väldigt mediokra kvalitet (till den grad att de var praktiskt oanvändbara) blev hela tiden alltmer uppenbara. Förutom jordbruksproduktionens nedgång bidrog järnvägsnätets desorganisation till att det blev allt svårare att garantera försörjningen av de urbana områdena. Samtidigt föll industriproduktionen, på grund av bristen på råmaterial och eftersom lönepremiesystemet hade ersatts av systemet med "ideologisk uppmuntran". Denna ersättning som skulle reducera arbetarnas konsumtion medförde en ökning av arbetarklassens motstånd.[52] Enligt andra källor[53] hade industrilönerna inte ökat sedan början av första planen, medan produktivitetens ökning hade varit ganska anmärkningsvärd. Slutet på produktivitetsuppgången åtföljdes här, liksom för övrigt i marknadskapitalismen, av lönestopp eller -minskningar. I båda fallen är det exploateringsgradens ökning, eller åtminstone dess temporära bibehållande på konstant nivå, som är av vikt för kapitalet.
I januari 1961 övergav partiets centralkommitté 1958-59 års reformer, kommunerna upplöstes och ersattes av mycket mindre jordbruksenheter. Mao intog vid denna tidpunkt ståndpunkten att sluta med den "parallella vägen" (samtidig utveckling av jordbruket och industrin) och att bibehålla kommunen, som var den starkaste stödjepunkten för den ideologiska påtryckningen på landsbygdsbefolkningen. Slutligen gav centralkommittén 1963 inte bara laga kraft åt beslutet från 1961 att upplösa kommunerna, utan blev också tvingad att erkänna återuppkomsten av en privat jordbruksmarknad, vilande på nya privata jordlappar, för att åter driva upp jordbruksproduktionen. Priset som staten måste betala för denna omorganisation av den privata egendomen var att definitivt överge vad som varit ett av målen för Det Stora Språnget. Vid denna tid "kan man dra slutsatsen att inkomsten från den privata jorden uppgick till 40 % av totalinkomsten från jordbruksproduktionen."[54]
Vid denna tid togs den centrala industriplanen, som hade övergetts under Det Stora Språnget, åter till heders.[55] För att ta skadan igen efter Det Stora Språngets misslyckande ägnade partiet perioden 1960-62 till "återställande, konsolidering, förstärkning och förbättring" huvudsakligen för att "förbättra planeringsarbetet och försöket att uppnå en bättre jämvikt mellan den nationella ekonomins olika sektorer"[56]. Med alla sina fel var uppenbarligen den centrala plan, som hade försvarats av ryssarna, bättre än Det Stora Språngets extrema volontarism, som inte tog hänsyn till de allra enklaste materiella överväganden och produktionsfluktuationer som inträffade i talrika fall. Största oordning rådde i jordbruket, men det bar ändå de största ansträngningarna, och det på bekostnad av industrisektorn, som redan arbetade mycket över sin kapacitet och med stora organisationsproblem.
Slutligen, Det Stora Språngets huvudsakliga mål, att öka ackumulationen och jordbrukets produktivitet, blev inte bara ogenomfört, utan dessutom föll industriproduktionen, både absolut och i proportion av den totala produktionen (jfr tabell 1). I själva verket var det motsatsen som uppnåddes, d.v.s. minskning av investeringarna i produktionsmedelssektorn (vilket alltså reducerade den industriella tillväxtpotentialen mycket) för att omorganisera och rädda jordbruket (jfr tabell 1, kolumn 3). Sammanfattningsvis föll jordbruksproduktionen till den nivå den haft före 1957 (tabell 3a) och vad gäller industrin inträffade en relativ stagnation (jfr tabell 2 och 4).
Kinas integration i den "socialistiska arbetsfördelningen" blir en broms på det nationella kapitalets ackumulation. "Öppningen" mot marknadskapitalismen.
Det politiska uttrycket för den ekonomiska politikens misslyckande var brytningen med ryssarna i juli 1960. De sovjetiska planerarna hade alltid försvarat idén om en progressiv kollektivisering - efter den stalinistiska kollektiviseringens förebild - tillsammans med massiva investeringar i den primära sektorn, och naturligtvis användning av centraliserade ekonomiska planer.
Denna förändring i förhållandet mellan de två staterna bragte deras ömsesidiga beroende av varandra i ljuset. Fram till 1960 hade 40 % av kinesernas behov av utrustning tillfredsställts direkt genom import och konstruktioner från de statskapitalistiska länderna[57] (jfr tabell 6). Kina hade då en skuld på 320 milj. dollar till Ryssland, en skuld som inte likviderades förrän 1964. Detta ger en uppfattning om graden av Kinas beroende av de s.k. "socialistiska" ekonomierna, vad det gäller utvecklingen av produktivkrafterna fram till 1960. Men om man ser på handelsbalansen (tabell 6) mellan Kina och Ryssland (den huvudsakliga handelspartnern bland de statskapitalistiska länderna) lägger man märke till att tendensen fram till Det Stora Språnget var en ökande kinesisk skuldsättning. Samtidigt som dess beroende av produktionsmedel ökade, så ökade konsumtionsvarornas andel av den totala exporten, men inte tillräckligt för att neutralisera det växande underskottet gentemot Ryssland. Alltmer integrerat i den statskapitalistiska sfären blev Kina således en leverantör av konsumtionsvaror inom den "socialistiska" arbetsfördelningen. Det är uppenbart att dessa tendenser till ökat ekonomiskt beroende inte var utan motsättningar i förhållande till den kinesiska styrande klassens behov av och tvång att mycket snabbt utveckla den primära sektorn och att lösa bondefrågan. Inte bara de ryska investeringarna, som mer och mer gjordes i konsumtionsvarusektorn, utan också den växande andelen av dessa varor i den totala kinesiska exporten utgjorde gränser för den interna konsumtionen. Det verkade som om ryssarna, i det de använde de kinesiska produktivkrafterna for sin egen försörjning av konsumtionsvaror, begränsade utvecklingen av storindustrin. Samma process hade redan ägt rum i Östeuropa, där sedan 1950 de sektorer av produktivkrafterna som inte var nödvändiga för den "socialistiska" arbetsfördelningen hade råkat i stagnation. I Kina antog frågan en annan politisk vikt på grund av böndernas sociala styrka och alltså nödvändigheten av bondefrågans lösning. Det Stora Språngets misslyckande med att öka investeringarna genom en överexploatering av bönderna och misslyckandet att hitta en lösning på den växande skuldsättningen gentemot Ryssland framtvingade en "brytning". Valet var alltså att begränsa denna skuldsättning, att lämna sin plats i den "socialistiska" arbetsfördelningen (som producent av vissa konsumtionsvaror), och att lansera en plan för egna investeringar. Den kinesiska ekonomin var fullständigt beroende av den ryska kapitalismen vad gäller tekniker, maskiner, teknik, etc. och en omställning tycktes nästan omöjlig. I själva verket var det så att om exporten av fabriker och den tekniska hjälpen upphört efter 1960 så skulle ryssarna likväl upprätthålla försörjningen av nödvändig utrustning för att huvuddelen av de av dem själva konstruerade produktionsenheterna skulle fungera.[58]
Den styrande kinesiska klassen började alltså fr.o.m. 1960 att försöka finna de produkter och maskiner som var nödvändiga för ackumulationen hos marknadskapitalismens länder. Det är fr.o.m. 1960 som Kina öppnar sig för den västerländska marknaden, vilket framgår av handelsutbytes tabeller (jfr tabell 5). Det minskade utbytet med Ryssland motsvaras av en ökning i utbytet med marknadssfären. Denna motsvarighet är emellertid inte fullständigt ekvivalent: medan Ryssland exporterade mer och mer viktiga anläggningar, som således snabbt bidrog till den industriella tillväxten, så gällde de marknadskapitalistiska ländernas export till Kina, åtminstone fram till Kulturrevolutionen, snarare jordbruksbranschen (traktorer, jordbruksmaskiner och gödsel från Japan) liksom råmaterial (tysk koppar, fransk nickel, och krom för atomprojekten, kautschuk från Sydostasien och kanadensiskt och australiensiskt spannmål) och en del färdiga produkter som specialstål. För att belysa denna förändring räcker det att anmärka att medan Ryssland fram till 1960 hade konstruerat ett tusental industriella projekt, så har sedan 1965 bara ett dussin nya produktionsenheter satts i bruk med hjälp av marknadskapitalistiska länder (speciellt Frankrike och Tyskland). Totalt sett minskade Kinas handelsutbyte med utlandet efter 1960, på grund av de ekonomiska misslyckanden som följde på Det Stora Språnget, vilket nödvändiggjorde en minskad exploatering av bönderna och att ägna en del av de för export avsedda produkterna till inhemsk konsumtion.
Allt detta visar bara stagnationen inom den kapitalistiska ackumulation som Kina gått igenom under decenniet 1960-70, och som bestämmer de politiska förändringar som följer.
Nederlag för Maos tendens. Den Tredje Femårsplanen och Det Stora Språngets misslyckande i jordbruksproduktionen. Den påtvingade stabiliseringen av arbetarklassen i städerna. Vietnamkriget och interna svårigheter för den kinesiska kapitalismen.
Det Stora Språngets misslyckande gjorde definitivt slut på projektet för parallell utveckling av industrin och jordbruket. Målet "att gå på två ben" dog 1960 i och med antagandet av politiken "jordbruket som grund, industrin i ledningen i utvecklingsprocessen", vilket kännetecknade en återgång till en ekonomisk utveckling baserad på jordbrukets överskott. Men även om målet var bestämt så ledde den påföljande ekonomiska politiken till modifieringar i målets förverkligande.
När försvarsminister P'eng Te-Huai i juli 1959 såg sin tendens kastas över ända av Maos, som innebar ansträngningar för en parallell utveckling, så var det ett nederlag för den ryska modellen för ekonomisk utveckling (som innebar överskott från jordbruksproduktionen grundat på materiella stimulantia och små privategendomar förenade med statsegendom). Men då denna Maos tendens i sin tur stod inför misslyckandet, och återvändandet till jordbruket som utvecklingens "grundval" blev nödvändigt, så var det som därpå följde på sätt och vis mycket nära P'engs program, den enda skillnaden var att man lade lite mer vikt vid produktionsmedelssektorn.
På den politiska nivån medförde Det Stora Språngets misslyckande att Maos fraktion förlorade kontrollen över Kommunistpartiet. Likväl hade polemiken mellan de olika ekonomiska utvecklingspolitiska linjerna bara börjat. Perioden från Det Stora Språnget till Kulturrevolutionen är en period av en ny kapitalackumulationspolitik. På nytt beror denna politiks framgång eller nederlag på det mer eller mindre ihållande motstånd som det kinesiska proletariatet bemöter den ökande exploateringen med.
Det är viktigt att inse att Maos ekonomiska politik är fullständigt inriktad på arbetets produktivitet. Enligt honom skall en ökning av produktiviteten uppnås genom ett mycket jämlikt lönesystem, med små eller inga materiella stimulanser, utan tack vare styrkan i den kontroll som partiet utövar över arbetsstyrkan (ideologisk uppfostran). Det är orsaken till att Mao, när han i januari 1961 tvingas erkänna att Det Stora Språnget misslyckats, icke desto mindre vägrar att överge kommunen som organisationsformen för jordbruksproduktionen.
För att ordentligt kunna följa denna process är det nödvändigt att se utvecklingen av politiken efter Det Stora Språnget inom jordbruket och dess återverkningar på den industriella utvecklingen. Vid början av den tredje Femårsplanen (1962-66) var hela planens huvudsakliga mål att åter driva upp jordbrukets produktivitet för att garantera en högre tillväxtgrad, och att tack vare det erhållna överskottet åter öka den industriella utvecklingen. I motsats till den första Femårsplanen fanns inget främmande kapital (ryskt) disponibelt för investeringar. Detta innebar att utvinnandet av jordbruksöverskottets måste öka ännu mer om man ville uppnå samma industriella utvecklingsgrad. För detta mål förändrades statskontrollen av landsbygdsproduktionen efter skapandet av kommunerna, vilka fortfarande existerade som administrativa enheter trots utökningen av privategendomen och omorganiseringen av arbetet i dem. "Kommunen hade således blivit en oundgänglig förbindelselänk mellan landsbygdssamhället och administrations- och planeringsorganen."[59]
Kommunen hade i sig i liten utsträckning förändrat jordbruksproduktionens organisering och villkor. Det Stora Språnget uppnådde vissa resultat: förverkligandet av en väldig jordbruksinfrastruktur, som omfattade vägarna, elektrifiering och utvidgade bevattningsarbeten och styrning av flodernas lopp, allt detta på bekostnad av ett i grunden exploaterat "mänskligt kapital". Resultatet av uppgången för jordbruket efter misslyckandena blev en produktionsnivå som var högre än 1957 (jfr kolumn 3, tabell 3). Men under planen (1962-66) gick jordbrukets mekanisering bara sakta framåt, huvudsakligen på grund av industrins svaga kapacitet att producera traktorer, jordbruksmaskiner, dragkärror, etc. Det Stora Språnget bidrog således på sätt och vis till en produktivitetsökning: arbeten med bevattningsanläggningar och dessas mekanisering och elektrifiering möjliggjorde en bättre användning av jorden; produktionen av gödsel med manuella metoder utvecklades, och en industriell utvecklingsprocess började. Skördens typ och fördelning modifierades och studerades, och prioritet gavs åt industriellt bruk i stor skala (ris och spannmål); slutligen gjordes ansträngningar för att mildra de klimatiska förhållandenas effekter med vetenskapliga medel. Men en av de väsentliga förändringarna för att öka produktionen var återgången av en del av jorden till privategendom och skapandet av en fri jordbruksmarknad för de skördade produkterna. Fem till sju procent av jorden var i privat ägo 1964[60] och producerade 65 % av svinköttet och 95 % av kycklingarna och äggen, och 1965 gick 70 % av den produktion som bistod jordbruket till privatjorden.[61]
Effekten av denna "stimulering" av produktionen berodde mer på det mänskliga kapitalet än på mekaniska framgångar, och mot allvarliga fluktuationer i jordbruksproduktionen svarade svängningar i bondeklassens kamp. Parallellt med återintroducerandet av privategendomen som stimulans för det kollektiva arbetet effektiviserades lönesystemet med produktivitetspremier. Under den tredje Femårsplanen blev lönerna registrerade på arbetsplatserna som förut, men de "ideologiska stimulanserna" övergavs och ersattes av materiella premier.[62]
Det finns siffror som visar graden av böndernas exploatering under denna period. Av den totala produktionen utgjorde lönerna 50 %, 5 % gick till jordbruksinvesteringar, och resten gick till det industriella kapitalets uppbyggnad.[63] Detta förhållande betecknar en tillbakagång till tiden före Det Stora Språnget, en återgång till den första Femårsplanens nivå. Eftersom det inte fanns något främmande kapital som satsades, så innebar detta ett fall i industritillväxten i förhållande till första Femårsplanen, men hur stort detta fall var är oklart.
Samtidigt som det är svårt att få exakta informationer om den kinesiska ekonomins utseende, så bekräftar skilda källor att tillväxten av jordbruksproduktionen fram till 1964-65 inte lyckades överstiga 1957 års nivå med mycket. "En serie siffror antyder att gödselindustrins utveckling i Kina, förenat med åtgärder såsom utvidgandet av elektrifieringen av landsbygden och bevattningssystemet, hade en blygsam men positiv effekt på produktionen. Tillväxten från 1957 till 1965-66 var likväl bara 1 % per år, en siffra som låg under befolkningsökningen"[64]. I själva verket tycks inte böndernas produktivitet i kommunerna ha förbättrats så mycket som var nödvändigt genom återintroducerandet av privategendomen och lönepremierna. Spannmålsproduktionen stagnerade på 1958 års nivå medan jordbrukskonsumtionen ökade (landsbygdsbefolkningen ökade med 10 milj. om året, jfr tabell 3a). För att kompensera denna brist på jämvikt måste den kinesiska regeringen importera spannmål efter Det Stora Språnget, i storleksordningen 5 milj. ton om året för att förbli på 1957 års per capita konsumtion.[65] Det faktum att regimen beslutat orientera sig mot import av produkter av detta slag snarare än mot import av produktionsmedel, visar klasskampens hårdnackade karaktär i städerna och på landsbygden, hur viktigt motståndet emot den låga levnadsstandarden var, en standard som var låg och oundviklig för ackumulationens framgång. 1965 kunde en optimist säga: "Nu när försörjningsgrunden säkrats är det nödvändigt att åter åstadkomma en accelererad industrialisering"[66]. På nytt var situationen den att planen inte lyckades utvinna ett tillräckligt överskott för industrialiseringen, ett problem som hela tiden var detsamma sedan den första Femårsplanens sista år.
Hurdan var utvecklingen i de urbana områdena under denna tid? Från 1962 till 1966 hade den kinesiska arbetarklassen undergått en forcerad stabiliseringsprocess vad det gäller dess sammansättning. Bristen på synbar tillväxt i den industriella sektorn tvingade staten att kontrollera landsbygdsbefolkningens inflyttning till städerna; följaktligen växte arbetarklassen i städerna bara genom sin egen reproduktion, men även denna tillväxt var för snabb för att kunna absorberas av den industriella sektorn. Konsekvenserna blev undersysselsättning i den industriella sektorn, och framför allt en fantastisk utveckling av de offentliga tjänsterna, av funktionärskåren, och en förlängning av kurserna på universitetsnivå för att suga upp ungdomen. Bara knappt en tredjedel av den totala aktiva stadsbefolkningen utgjordes av industriproletariatet, funktionärerna utgjorde en annan tredjedel och under resten samlades studenter, småföretagare och hantverkare.[67] Således absorberade i stort sett två tredjedelar av stadsbefolkningen helt enkelt jordbrukets överskott utan att direkt bidraga till produktionen.
Den materiella situationen för det industriella proletariatet förbättrades också en aning i förhållande till nivån under Det Stora Språnget. År 1963 hade lönegenomsnittet stigit med 10 % och andelen materiella premier i lönerna hade ökat även i förhållande till den första Femårsplanen.[68] Detta var naturligtvis inte en "gåva" från den "socialistiska" staten, utan en nödvändighet för att bevara kontrollen över arbetarklassen, efter en period under vilken lönesänkningarna hade provocerat fram missnöje med och motstånd mot arbetet. Under den tredje Femårsplanen blev fackföreningarna starkare och blev på sätt och vis bättre accepterade av arbetarna, eftersom de inte gjorde några seriösa försök att sänka deras levnadsstandard.
Angående själva den industriella situationen så förbättrades den föga. Den primära sektorn hade ökat sin produktion i förhållande till 1958. Men detta måste sättas i förhållande till det faktum att den industriella sektorn efter det Stora Språngets misslyckande utnyttjade mindre än hälften av sin kapacitet; bara några prioriterade industrier, som berörde jordbruks- eller militärproduktionen och som hade fått nya investeringar (vattenverk (?), kemiska produkter, gödsel, cement), kunde under Det Stora Språnget öka sin produktion - omkring 10 % av BNP - en aning. Fram till 1966 avspeglar den industriella tillväxtgraden inte några nya investeringar i nya fabriker, och alltså var den industriella återupphämtningen bara ett bättre utnyttjande av den existerande kapaciteten. I två av industriutvecklingens nyckelsektorer (kol och stål) hade produktionen praktiskt taget stagnerat mellan 1960 och 1965.[69] Bristen på investeringar i konsumtionsvaruindustrin ledde till en ökning i importen av konsumtionsvaror under 60-talet, såsom textilfibrer, som förut hade producerats i Kina.[70]
Återigen var staten år 1966, för att driva på produktionsenheterna att uppfylla planens mål, tvungen att uppmuntra "enmansstyre" och produktionspremier. Detta underströk övergivandet av Det Stora Språnget (ock även dess misslyckande), som skulle leda till en förstärkning av partikadrernas kontroll över produktionen genom att placera beslutscentra på en nivå som låg nära produktionen.
Dessa svårigheter i den ekonomiska utvecklingen under första hälften av 60-talet var intimt sammanlänkade med Kinas utrikespolitik. Denna period karakteriseras av den hela tiden mycket häftiga motsättningen mellan den amerikanska kapitalismen och Kina, som ansträngde sig att öka sin kontroll över Sydostasien och att försäkra sig om sin egen existens som kapitalistisk statsmakt. Huvudsakligen var det Koreakriget och den första Femårsplanens framgångar som vägde tungt i vågskålen under några år och som utgjorde uttrycken för den nya regimens militära konsolidering. Men det Stora Språngets misslyckande och den ryska hjälpens tillbakadragande ställde den kinesiska kapitalistiska staten i en mycket prekär situation, eftersom den tunga industrin, som utgjorde militärapparatens grund, då var allvarligt hotad. Den amerikanska kapitalismen var mycket medveten om detta tillstånd, och var t.o.m. beredd att invadera Kina och förstöra dess ekonomiska grundvalar om kinesiska "frivilliga" skulle ta del i den vietnamesiska konflikten.[71] Svagheten i den kinesiska statskapitalismens ackumulation, i förhållande till den amerikanska kapitalismen, och även i förhållande till den höga ackumulationstakten i Japan, var den huvudsakliga faktor som tillät Vietnamkrigets eskalering 1965.
Den amerikanska militära eskaleringen tvingade Kina att mer och mer understödja Nordvietnam och att orientera sina tunga investeringar mot militärproduktionen, varigenom man således intecknade den potentiella kommande tillväxten med ett icke-produktivt slöseri med jordbruksöverskottet. Detta förklarar den speciella inriktningen på investeringar i tung industri under den tredje Femårsplanen, som koncentrerades på de militära industrierna och utvecklingen av jordbruket för att försöka öka överskottet. Denna politik hade dock ingen lycklig utgång, och Kina förblev ekonomiskt svagt.
Denna svaghet fann sitt uttryck i den kinesiska utrikespolitiken. Det mest slående beviset på detta är den kinesiska statens attityd gentemot det indonesiska kommunistpartiets kupp 1965. Kina hade understött Sukarnos regering och dess agrara reformer ända fram till 1965 och dess brytning med den västliga privatkapitalismen (huvudsakligen Förenta Staterna), men den kinesiska regeringen stod inte bara utanför den statskupp som organiserades i oktober 1965 av (sägs det) det pro-kinesiska indonesiska kommunistpartiet, utan det tog t.o.m. två månader innan den "förkastade" de stora avrättningarna av mer än en milj. bönder och medlemmar av det indonesiska KP som genomfördes av den pro-västliga regimen. Detta de kinesiska "internationalisternas" "förräderi" är inget annat än en följd av den låga ackumulationsgraden i Kina sedan 1957. I sig representerar striderna i Sydostasien, den indonesiska massakern och Förenta Staternas massiva intervention i Vietnam pendlingar i utbredandet av statskapitalismen i detta område. Den kinesiska utvecklingen av atomvapen är ett uttryck för en allt starkare koncentration av resurserna till det nationella försvaret, vilket likaså medfört en utveckling av den kinesiska elektroniska industrin.
För statskapitalismen, för vilken Internationalism och Socialism betecknar de nationella ekonomiernas integration inom det statskapitalistiska blockets gränser genom mer eller mindre populära statskupper, markerar denna pendling slutet på dess planer om utbredd kontroll över Sydostasien och andra för-kapitalistiska områden. Eftersom den tredje Femårsplanen inte lyckades med att öka tillväxtgraden, på grund av böndernas och arbetarnas motstånd mot en sänkning av deras levnadsnivå, så kan den kinesiska "proletära internationalismen" bara ta sig uttryck i retoriska deklarationer, förutom den helt enkelt livsviktiga nödvändigheten att understödja Nordvietnam och FNL. Denna oförmåga att utvecklas hindrar inte att dessa deklarationer blir alltmer högljudda. Den sanna papperstigern, det är inte USA, utan Kina, den kraftlösa ledaren av den Tredje världs-Revolutionen![72] Den tredje Femårsplanen har precis varit kapabel att höja produktionen lite över Det Stora Språngets nivå, men har inte kunnat göra någonting för att uppnå en kännbar nationell ekonomisk tillväxt. I själva verket hade ekonomin 1966 praktiskt taget stagnerat i förhållande till 1958 års nivå[73], trots vissa omorganiseringar i jordbruket och i den tunga industrins struktur, (tabell 3b och 4). Detta avtynande betecknade att partiet och byråkraterna stod inför å ena sidan arbetarna och bönderna, som motsatte sig en ökning av exploateringen, och å andra sidan isoleringen som styrande klass i förhållande till Kapitalets två världscentra (USA och Sovjet). Denna situation fordrade en brutal förändring av den ekonomiska politiken: det blev Kulturrevolutionen. Den var inget annat än en nyutgåva, under obetydligt annorlunda omständigheter, av en politik av Hundra Blommornas-Stora Språngets typ, avsedd att försäkra en stabil tillväxt i exploateringsgraden genom en omfattande användning av ideologisk manipulation.
Den institutionella "revolutionen" försöker öppna vägen för ökad ackumulation genom att lätta på den byråkratiska apparaten och öka exploateringsgraden. Den möts av kraftigt arbetarklassmotstånd.
"Dagen är för produktionen och kvällen för revolutionen eller för att göra förberedelser för produktionen" - Kwangsi Radio, 2 mars 1967.[74]
När det kinesiska KP själv säger att "den nuvarande stora kulturrevolutionen är bara den första av sitt slag"[75] så erkänner det åtminstone det underliga klassinnehållet i en revolution som förklarats genom dekret från KP:s centralkommitté 16 maj 1966 och som slutade 2 år senare genom ett annat dekret. Ingen annan revolution i historien har haft sådana institutionella ramar och så lite av massdeltagande från dem som den sades genomföras för, producenterna själva. Icke desto mindre hade kulturrevolutionen viktiga följder på produktionens sociala förhållanden. Som redan har påpekats var situationen i Kina i början av 1966 mycket märkt av ekonomisk stagnation, huvudsakligen i den industriella sektorn, som var en följd av de gränser som sattes av arbetarnas motstånd mot den ökande exploateringen. Den "ekonomiska pessimism" som Liu anklagades för i mitten av 60-talet var inget annat än en politisk ståndpunkt baserad på denna situation. Det blev då uppenbart att Kina behövde en förändring av den ekonomiska politiken och av produktionens organisering.
Omkring 1966 började den dominerande tendensen i partiet, som var samlad kring Liu Shao-Chi, att kämpa för en ny ekonomisk politik baserad på en ökning av marknaden för jordbruksprodukter som ett medel att öka produktiviteten och en förskjutning till mera investeringar i tung industri, d.v.s. en ytterligare utveckling av den tredje Femårsplanens politik. Svårigheten i att förverkliga en sådan politik under denna period hade blivit uppenbar, det enda sätt att förverkliga den skulle ha varit att återintegreras i det ryska statskapitalistiska blocket (genom kapitalimport), vilket skulle ha den vidare konsekvensen att följa de ryska reformer som introducerade lönsamhet som ett kriterium för industriföretags fungerande. Liu anklagades senare för att ha önskat återuppbygga kapitalismen i Kina, genom att ha formulerat lösningen sålunda: "Vi skall lära från den kapitalistiska erfarenheten vad det gäller skötseln av företagen, huvudsakligen monopolföretagens skötsel"[76]. Han drog bara upp planerna för att införa lönsamhetskriterium i resursfördelningen, för att öka produktiviteten, effektiviteten och tillväxter i industrisektorn. Uppenbart var detta projekt likt de ryska statskapitalistiska ekonomiska reformerna baserade på användningen av profiter som ett tecken på effektivitet.[77] Denna slags reform befanns vara den enda metoden för att sätta stopp för statsplaneringens oförmåga att förändra sociala förhållanden för att öka produktiviteten. På hela detta område innebar denna reformrörelse inte statskapitalismens försvinnande, utan enbart en modifiering av metoderna för påtryckningar på arbetarna och direktörerna för att höja produktionen.
Mot denna linje bildades en annan tendens av Mao och av höga officerare i armén. Det faktum att Liu representerade majoriteten av partiapparaten, huvudsakligen i de ekonomiska beslutscentra (industriledningen, planeringskontor), såväl som fackföreningsbyråkratin är naturligtvis förbundet med det faktum att både industriledning och fackföreningsbyråkrati bara kunde tjäna på introducerandet av profitmotivet som grund för fabriksdrivande. För ledningen skulle detta innebära större ekonomisk tillväxt och större personliga belöningar och politisk makt, för fackbyråkraterna högre löner att bemöta arbetarnas krav med, och således större kontroll över arbetarklassen.[78] För att gå emot denna tendens stödde Mao och hans förbundna (bland dem också några höga partifunktionärer, som Chou En Lai) sig på armén och studentbefolkningens stora massor. Användningen av studenterna som en politisk kraft att bruka mot partiet underlättades av studentförhållandena i Kina 1966. Som redan har påpekats var den väldiga tillväxten i studentantalet under 60-talet i stor utsträckning en följd av industriell stagnation kombinerad med den folkvåg som uppstod genom högre födelsesiffror och lägre dödssiffror under efterkrigstiden. "Från 1960 till 1966 kom 23 milj. utexaminerade ut på arbetsmarknaden, vid en tidpunkt då stagnationen i industriella investeringar väsentligen minskade behovet av kadrer"[79]. Samma förhållanden råder i alla västerländska länder som har haft befolkningsökningar efter andra världskriget, och det är en fundamental faktor i tillväxten av "ungdomsrevolten" i många olika samhällen på olika nivåer av ekonomisk utveckling (av ackumulation).
Medan denna studentbefolknings levnadsförhållanden inte var bland de värsta i städerna, så gjorde den industriella stagnationen det till ett större ch större problem att integrera denna relativt kunniga potentiella arbetskraft i produktionen. Utbildningsprocessen själv var, liksom i de västerländska länderna, ganska dåligt anpassad till studenternas framtida ställning i den samhälleliga produktionen. Liksom i väst skapade detta en situation i vilken utbildad ungdom kände sig osäker för sitt nu och sin framtid, men då den saknade konkreta band med produktionsprocessen hade den ingen uppfattning om hur denna svårighet skulle attackeras. Denna studenternas politiska mottaglighet kombinerat med den lätthet med vilken denna kraft kunde manipuleras utgjorde en fundamental förutsättning för kampen mot Lius tendens i partiet.
Två skilda faser måste klart urskiljas i kulturrevolutionen, som officiellt började 18 aug. 1966 med massmötet i Peking. I den första, som varade till januari 1967, förde den maoistiska tendensen en helt politisk kamp mot partibyråkratin.[80] Den andra perioden är den då produktionen berördes, som varade från tidigt år 1967 till mitten av 1968. De Röda Gardena skulle "bygga en väl organiserad och disciplinerad militant armé med en hög nivå av politisk medvetenhet, som skulle bli en pålitlig reservstyrka åt Befrielsearmén"[81]. I "8:e augusti-resolutionen" som institutionaliserade "revolutionen" är det klart understruket att kampen skall föras mot "element inom partiet som följer den kapitalistiska vägen". Hela kampen skulle således begränsas till en partirensning och ej beröra produktionen, som Chou En Lai själv hela tiden påpekade. Denna första period karakteriserades huvudsakligen av det nära sambandet mellan de nybildade Röda Gardena och arméapparaten; armén stod inte bara för den organisatoriska modellen utan också för de materiella villkoren för "revolutionen": transporter, kommunikationer, radio, telefon, etc.
Senare 1966 blev det alltmer uppenbart att de partikadrer som delade Lius "revisionistiska" linje var mer än bara en liten grupp småbyråkratförrädare, som lätt kunde attackeras av Röda Gardes-affischer och bilder och magiska utdrivningsriter. Medan våldet i utrensningarna och i attackerna på lokala partimedlemmar ökade, så ökade samtidigt det sociala sammanbrottet, till den punkt då en stor del av kampen blev omedelbart förbunden med produktionsprocessen. Det är inte avsikten med denna analys att beskriva de mer eller mindre "kulturella" aspekterna av Röda Gardenas aktivitet, som uppskattas så mycket av de professionella skaparna av ideologi och skådespel i väst, och inte heller är det vårt mål att göra idealistiska påståenden gällande den kinesiska arméns populära (vad detta "populära" än betyder) karaktär, vilken precis som alla andra arméer skyddar nationell kapitalackumulation och existensen av den nationella härskande klassen och i vilken löneskalan stäcker sig från "2,50 US dollars i månaden för en menig till 192-236 US dollars för en general"[82] år 1962 och för vilken militära utgifter utgör en lika stor del av totala BNP som i USA eller Ryssland. Denna rörelses politiska och sociala betydelse ligger i de förändringar i produktionen den orsakade och de sätt på vilka producenterna själva reagerade på dessa förändringar.
Vid början av 1967 hade inte bara den politiska kampen förts ner till produktionsnivån genom utrensningen av lokala partifunktionärer (fabriksstyrelser och lokala fackföreningsbyråkrater), utan de första försöken hade också gjorts att omorganisera produktionens sociala förhållanden, vilket var det slutgiltiga målet i etableringen av Mao-fraktionen vid makten. Denna process förtydligar det "nya ledarskapets" avsikter och påbörjar en period av enorm social agitation, under vilken arbetarnas egen aktivitet framträder för första gången, inte som något "revolutionärt" alternativ, ty det fanns helt enkelt ingen revolution, utan som en reaktion på de direktiv som kom uppifrån.
I december 1966 var maoisttendensen inom partiets och arméns (där också några utrensningar ägt rum) högsta skikt tillräckligt stark för att börja med de första reformerna. Den 27 december upplöstes fackföreningsfederationen och det beslöts att föra ut "revolutionen" till fabrikerna och fälten. Även vid den tiden var det klart påpekat att målet var att "göra revolution och öka produktionen", eller med andra ord "det är nödvändigt att utan reservationer mobilisera arbetar- och bondemassorna att strida mot och krossa en handfull folk inom partiet, som på grund av sin ledarposition slagit in på den kapitalistiska vägen i industriföretagen och på landsbygden"[83]. Även igenom den ideologiska rökridån hos dessa deklarationer blir det uppenbart att proletariatets uppgift bara var att politiskt stödja en tendens mot en annan utan att det minska omvandla sin egen ställning i produktionen. Den utannonserade förändringen, "förkastandet av den kapitalistiska vägen", skulle genomföras av den "korrekta" tendensen inom partiet, som arbetarna och bönderna förväntades stödja. Vad denna förändring skulle innebära för mervärdesproducenterna kommer vi att upptäcka senare.
Eftersom producenterna själva inte tycktes vara spontant intresserade av att välja mellan de två tendenserna fattades några organisatoriska beslut. De "revolutionära rebellerna", små grupper av arbetare som stödde maoisterna, skapades, och med hjälp av de Röda Gardena började de agera på produktionsnivån med utrensningar av fabriksledningar och fackföreningskadrer såväl som av andra arbetare som hade en "borgerlig ideologi". Eftersom de "revolutionära rebellerna" saknade tillräcklig styrka inom arbetarklassen blev användningen av Röda Garden och armén alltmer en nödvändighet, vilket ledde till produktionens sammanbrott. Eftersom själva "kulturrevolutionen" inte hade något med en spontan arbetarklassrörelse (vilken med sin aktivitet kunde ha erbjudit ett alternativ till kapitalackumulation som den sociala produktionens ändamål) att göra, så blev den resulterande arbetarklassagitationen aldrig mer än en reaktion på de ovanifrån beslutade åtgärderna. Vissa leninister, vilka i kulturrevolutionen korrekt såg en byråkratisk kamp mellan två ekonomiska politiska program för statskapitalistisk utveckling, såg likväl arbetarklassens reaktion på denna konflikt som ett "vänster"-alternativ, men det var inget annat än en reaktion av klassen på ökad exploatering och saknade några andra politiska perspektiv.[84]
Tidigt 1967 tog regeringen de första stegen i den nya ekonomiska politik som annonserades i kulturrevolutionen. I den industriella sektorn skars inte bara alla sociala förmåner ner genom fackföreningarnas upplösning, utan även lönerna reducerades genom elimineringen av materiella stimulanser och bonus.[85] Sålunda skulle de totala lönerna som en del av den totala sociala produktionen minskas och exploateringsgraden öka. Dessutom ledde introducerandet av Röda Garden i fabrikerna (för att "uppfostra" - "skola" - arbetarklassen) till en massiv strejkrörelse som kännetecknade tiden fram till 1969. Eftersom denna arbetarklassaktivitet inte rymdes inom några av de "revolutionära" planerna så ändrade dess inverkan det avsedda händelseförloppet. Den mest förvirrade och upprörda perioden började då och varade till slutet av 1967 då armén Öppet intervenerade för att återupprätta (den kapitalistiska) ordningen och återigångsätta produktionen (av mervärde).
Strejkrörelsen startade i Shanghai den 9 januari 1967 då stuvarna och dockarbetarna strejkade. Från hamnen spred sig rörelsen till industriområdena och alla stadens industrier var snart stängda. Arbetarnas aktivitet var huvudsakligen att svar på löneminskningen och införandet av ideologiska stimulanser, d.v.s. en hårdare kontroll av partiet Över arbetsplatsen och en hierarki bland arbetarna baserad på trohet mot partiet och Maos tänkande. Frågan om ideologiska stimulanser var en av de centrala frågorna under kulturrevolutionen.
Redan under sommaren 1966 hade Röda Garden mött ett visst motstånd mot sin kampanj mot "borgerligt liv" som huvudsakligen bestod i expropriering av gamla protokoll och böcker som tillhörde den arbetande befolkningen! Vid den tiden började också Mao-tendensen att skicka kadrer för att utbildas vid oljefälten i Taching, där arbetarna levde ett "revolutionärt produktionsliv" baserat på förkastande av materiella borgerliga stimulanser.[86] Men som Folkets Dagblad säger (juli 1966) "ett modernt företag skall inte vara beroende av materiella stimulanser utan bara av den politiska ideologins styrka och av ordförande Maos tänkandes styrka, som ger kraft åt folkets anda". Naturligtvis gjorde den kinesiska arbetarklassen, då den inte, säkert på grund av dess dåliga borgerliga natur, kunde leva på en sådan påtaglig sak som en tanke, angrepp på "revolutionen", fastän den inte förväntades göra något annat än att fortsätta producera. Strejkerna 1967 spreds snart till andra industriområden, och för första gången sedan 1926-27 handlade den kinesiska arbetarklassen för att försvara sina omedelbara intressen, i detta fall för att motarbeta ökad exploatering genom lönesänkningar. Ett av sätten som maoist-ideologin förklarar denna aktivitet på var att förvandla strejkrörelsen till ett uttryck för borgerlig ideologi. Eftersom den borgerliga formen av social produktion (privat ägande av produktionsmedlen, enligt kineserna) inte längre sades existera i Kina är det uppenbart att denna ideologi bara kunde existera inom arbetarklassen som en bild av en försvunnen verklighet. Detta förklarar maoisternas stränghet och behovet av en maoistisk utrensning av element som representerade det "gamla samhället". I själva verket var de s.k. "borgerliga tendenserna" nära förbundna med de kinesiska arbetarnas nya sociala position (och inte deras förflutna), d.v.s. deras ställning som lönearbetare och mervärdesproducenter. En annan förklaring uppkom: den om det illvilliga inflytandet från dåliga byråkrater. I uppropet som publicerades av maoistgrupperna i Shanghai, när strejkerna spreds och produktionen avstannade, sades det:
"I samma ögonblick som övertagandet av den reaktionära borgerliga partikommittén i Shanghai ägde rum infiltrerade en liten klicka av mäktiga kapitalister (!) partiet och sysselsatte sig med en ny konspiration ... att få massorna att kämpa mot andra massor, vända kampen i hopp om ekonomiska vinster, sålunda orsakade de arbetets avbrytande i fabrikerna, desorganiserade järnvägarna, blockerade vägarna och uppmanade till och med hamnarbetarna att sluta arbeta... De höjde löner och bonus ... och uppmuntrade massorna att ockupera offentliga byggnader."[87]
Man kan ifrågasätta motsättningen i arbetare som strejkar när de får löneökningar och i kapitalister som har råd att betala bonus och njuta "ekonomiska vinster" genom att avbryta produktionen! Men dessa kinesiska arbetare är i stånd till de underligaste saker, särskilt när de handlar borgerligt!
Som vanligt spreds strejken via järnvägarna till andra industriområden från Shanghai till Manchuriet, där produktionen i det största industriella centrat, Sheng An, stoppades fullständigt, till Fujianprovinsen, där fabriker ockuperades, offentliga byggnader togs över och statsöverskottet distribuerades, till Kanton, till Nanking, där järnvägarna paralyserades, till Pekingområdet, Chungking, Yenan, Sian, Hangchow, såväl som till de industriella områdena i Shansiprovinsen, där flera vädjanden gjordes till arbetarna att återuppta produktionen.
Bland alla dessa rörelser utvecklades den i Shanghai mest. Peking-utsändningen den 13 januari kungjorde att en hård fysisk kamp pågick för att ta över järnvägsstationen och Yangshupu-kraftverket i arbetarförstaden i Shanghai, som tidigare hade ockuperats av "borgerliga arbetare"[88]. Folkets Armé skickades dit och efter det tycks striden ha avslutats - tack vare "Folkets" Armés aktion mot det arbetande folket. Ändå hade detta starka motstånd från arbetarklassen några omedelbara effekter. Angående lönesänkningen gjordes några förändringar: "vissa arbetare vars lön hade hållits inne fick tillbaka delar av sina innestående löner, men beslutet att återbetala de innestående lönerna annullerades snart"[89].
Samtidigt intervenerade armén i ökad utsträckning inte bara för att "lösa" eller krossa alla former av arbetarrevolt, utan också för att begränsa de Röda Gardenas överdrifter. I en alltmer desorganiserad administration, med partiet i fullständig upplösning, med industriproduktionen nedlagd av arbetarna, var det bara arméapparaten som hade tillräckligt med makt för att kontrollera ökningen av den sociala agitationen. Dess kontroll institutionaliserades på en bredare grund genom skapandet av revolutionära kommittéer, de enda kontrollorganen i arbetarområdena, och senare grunden för det nya partiet.
Våren 1967 är trenden för begränsning av "revolutionen" och början till nya former av social kontroll. I februari efterfrågade Folkets Dagblad ett spridande av de "revolutionära kommittéerna" baserade på trippelalliansen (armé, revolutionära kadrer, producenter). Några dagar senare kungjorde den första Röda Gardes-kongressen sitt "enande" och senare publicerar Röda Flaggan en artikel kallad: "Det är nödvändigt att behandla kadrerna korrekt". Dessa tre händelser uttrycker den nya inriktningen.
På produktionsnivån var det nödvändigt att återvinna den förlorade produktionen och att öka produktiviteten, och för det skapas en ny kontrollmetod av partiet. Eftersom de gamla fabriksledningarna och fackföreningarna hade försvunnit så fick de revolutionära kommittéerna, som utgjordes av revolutionära kadrer, arbetarrepresentanter och armén, det nya jobbet. Det är viktigt att understryka att Kulturrevolutionen verkligen hade en anti-byråkratisk tendens, i den utsträckning som byråkratin var en begränsning för kapitalackumulationen. Den enorma institutionella byråkratin (parti, fabriksledning, fackföreningar) hade varit inte bara en börda på överskottet, utan också gjort det allt svårare att utvinna det på grund av deras avskildhet från produktionsnivån, och således från kontrollen av produktionsprocessen. De revolutionära kommittéerna var också en form av kontroll, men inte alls så dyr, och med den fördelen att för det mesta existera på produktionsnivån.
Denna omorganisation och begränsning av byråkratin fortsatte ett tag under tiden efter kulturrevolutionen. Den andra förändring som avspeglade behovet att göra slut på produktionens desorganisation var den nya linjen gällande kadrerna och teknikerna, som inte bara skulle uppfostras utan också integreras i produktionen. Slutligen, institutionaliseringen av de Röda Gardena är tecknet på att dessa gruppers s.k. överdrifter skulle stoppas. Även om de Röda Gardet i allmänhet hade kontrollerats av arméapparaten, så förlorades uppenbarligen kontrollen över vissa grupper som radikaliserades under sin aktivitet.
Mycket har sagts om existensen av "vänster"-tendenser bland de Röda Gardena, ofta med avsikt att ge Kulturrevolutionen en smak av revolutionär rörelse. Vi anser att det tvärtom är nödvändigt att kritisera spekulationer som tenderar att framställa dessa ganska begränsade rörelser som ett bevis på existensen av en radikal strömning under denna period. Det bör påpekas att dess existens bara kan analyseras och förstås i förhållande till de kinesiska arbetarnas motstånd mot Kulturrevolutionen. Detta arbetarklassmotstånd fick vissa Röda Garden att uppstå till vänster om den officiella linjen. Icke desto mindre tillät inte det kinesiska samhällets materiella villkor en utveckling av något revolutionärt projekt inom proletariatet, och ännu mindre inom de få avvikande grupperna av Röda Garden. Deras radikalitet, så långt det är känt, var begränsad till blygsam kritik av de metoder som den härskande klassen använde i sin kamp för att öka exploateringsgraden. Den territoriella utbredningen och den administrativa upplösningen skapade i sin tur trender mot decentralisering, vars reaktionära innehåll är uppenbart i en så efterbliven kapitalism som Kinas. De som planerat kulturrevolutionen såg också situationen så eftersom de hela tiden "varnade" de Röda Gardena för farorna "anarkism, ultrademokratism, fullständig jämlikhet och banditmentalitet"[90].
Här är det viktigt att trycka på det faktum att försöken att etablera kommunal organisation, vilket efteråt övergavs som en "federalistisk fara" (med andra ord utanför det centrala partiets kontroll), ägde rum just i de industriella områden där konfrontationerna hade varit som störst: Shanghai, Shansi. Denna vänsterism var således "revolutionens abnormalitet" som bestraffades med partiets likvidering av de röda gardenas "revolutionära" aktivitet. I juli 1967 öppnades universiteten åter, och studenterna skulle återvända till sina böcker, medan de mest motsträviga hade skickats till jordbruksproduktionen eller t.o.m. likviderats fysiskt.
Vid slutet av 1967 och början av 1968 var partiet i en stor ombildningsprocess, som slutade med KKP:s nionde kongress i april 1969. Under denna period var den huvudsakliga sysselsättningen att upprätthålla produktionen: "KKP:s centralkommitté ber arbetarna att bibehålla åtta-timmars-dagen ..."[91]. Utanför arbetsplatsen där de revolutionära kommittéerna inte arbetar, skulle armén ta hand om "revolutionens" uppgifter.
På landsbygden, i den utsträckning som produktionen inte hade störts, var Kulturrevolutionens effekter mindre viktiga. De genomförda förändringarna gällde där huvudsakligen det sociala organiserandet av arbetet. Redan hösten 1966 hade Kulturrevolutionens ledare skickat ut Röda Garden till fälten för att hjälpa till med skörden, då man tidigare hade insisterat på den absoluta nödvändigheten att inte störa böndernas produktion.
Icke desto mindre gick "uppfostrings"-processen för långt i vissa områden som Manchuriet och Keilongjiang-provinserna, där försök att avskaffa den privata egendomen ledde till bonderevolter vilket nödvändiggjorde arméns intervention. Partiet erkände detta misstag: "Vi måste vara försiktiga vad det gäller frågor som hänger samman med expansionen av jordbruksproduktionen, framförallt vad det gäller ägandeförhållandena"[92]. De enda anmärkningsvärda förändringarna var de som uppnåddes genom massivt intensivt arbete som under det Stora Språnget: dessa gällde huvudsakligen arbete på infrastrukturen. Kulturrevolutionen hade få återverkningar på landsbygden, i detta ligger den väsentliga skillnaden mellan denna period och det Stora Språnget, under vilket ansträngningarna för social omorganisering av kapitalproduktionen var koncentrerade i jordbruksproduktionen. Kulturrevolutionen, däremot, påverkade huvudsakligen industrin och arbetarklassen medan landsbygden skonades för att inte skada jordbruksproduktionen. Kapitalets attack för att förstärka exploateringen överflyttades på lönearbetarna i städerna. Omorganiseringen av partiet medförde dock, även på landsbygden, minskningar av byråkratin och skapandet av nya kontrollformer, som var närmare bönderna, för att öka produktiviteten.
Kulturrevolutionen slutade som den startade genom ett beslut av partiledarskapet. Denna avslutning utannonserades officiellt på KKP:s nionde kongress, samtidigt med skapandet av en ny social institution, de "revolutionära kommittéerna" direkt kontrollerade av partiet, mindre byråkratiska och närmare produktionsnivån. De utgör i själva verket hela den administrativa apparaten tills ombildningen av partiet är avslutad. Samhället är således berett att återställa produktionen för större ackumulation, de nya organens hela syfte är ökad social arbetsproduktivitet och mer överskottsproduktion.
Polemiken mellan två linjer av kapitalistisk utveckling. Återgången till den centrala planen och den sociala omorganiseringen av produktionen. Minskandet av arbetarnas löner. Staten gynnar privat ägande inom jordbruket.
Efter Kulturrevolutionen kan man analysera förändringarna i det kinesiska samhället på tre nivåer: partiorganisationen och den ekonomiska politiken, den sociala organisationen av industriproduktionen, och jordbruksproduktionen. Under hela Kulturrevolutionen och även efter den nionde partikongressen framstod den nya linjen till största delen som en kritik av den "Liu-revisionistiska-kapitalistiska linjen". Om man analyserar de grundläggande dragen i kritiken är det möjligt att förstå vilka som var skillnaderna mellan linjerna och således att definiera den nya ekonomiska linjen. Liu, d.v.s. KKP:s tidigare politiska apparat, stod fram till 1966 inför nödvändigheten av ekonomisk tillväxt. När svårigheterna att utvinna jordbruksöverskottet för industriella investeringar ökade, utvecklades trenden emot en större integration i det ryska statskapitalistiska blocket och mot ett förstärkande av den privata sektorn hemma. Dessa båda riktningar kritiserades av den maoistiska linjen, vilket uttryckte både politisk fruktan för ökad rysk statskapitalistisk kontroll och rädsla för att ett försvagande av statliga sektorn i Kina skulle leda till inträngandet av västerländska influenser, eftersom den amerikanska kapitalismen expanderat mycket i Sydostasien. För den maoistiska linjen kunde frågorna gällande produktiviteten och tillägnandet av överskottet lösas på ett, annat sätt:
"Alla strider som vi hade fört i det förflutna, på landsbygden, i fabrikerna, på den kulturella nivån, har misslyckats eftersom vi inte funnit metoderna för att röra på de stora massorna. Nu har vi funnit den metoden: den stora Kulturrevolutionen"[94].
Detta skulle ske genom att "sätta politiken i ledningen" och genom bildandet av "arbetar-bonde-alliansen". Det sägs emellertid klart "... vi får aldrig tro att sätta proletär politik i ledningen innebär att vi kan klara oss utan ekonomiskt arbete, ekonomiska beräkningar, kostnadsminskningar och ökande ackumulation, ... Företagens vinster är en viktig inkomstkälla för en socialistisk ekonomi"[95]. Frågorna som de två linjerna ställde sig rörde således i båda fallen ökande arbetsproduktivitets utvinnande av mervärde ("profiter") och ackumulation.
I motsats till "den kinesiska Kruschevs linje, som infört lönesystem baserat på arbetsinsatsen" står i stället "att få funktionärerna och massorna att sätta politiken i ledningen i alla yrken och sysselsättningar, så att de arbetar hårdare för att uppnå en hög nivå av politisk medvetenhet och som en följd av detta bli experter på sina jobb"[96]. Med andra ord, målet är att minska värdet på arbetskraften genom införandet av "politisk medvetenhet".
När det gäller att förklara "arbetare-bonde-alliansen" är KKP lika tydliga: eftersom kapitalet för investeringar inte kommer utifrån eller från ett återuppbyggande av en parallell kapitalistisk marknad, som Liu föreslog, så måste det komma från jordbrukets överskott. Den nya linjen försöker således att eliminera det ojämna förhållandet mellan jordbruket och industrin genom att investera mera i sektorer som leder direkt till ökad jordbruksproduktion (gödningsämnen, lastbilar, traktorer, bevattningsmaskineri, etc.) "Endast genom det gradvisa förverkligandet av jordbrukets mekanisering kan produktionen utvecklas i stor skala, bara så kan arbetsproduktiviteten ökas stort, bara så kan frågan om jämvikt mellan jordbrukets och industrins tillväxt lösas, och arbetar-bonde-alliansen ytterligare konsolideras"[97]. Den större jämvikt som således uppnås gör det möjligt för staten att utvinna mervärde med mindre motstånd från bönderna, det är det som är målet. Men hur detta överskott skall fördelas till ekonomins olika branscher, det är problemet.
Efter Kulturrevolutionens början talades det inte om planering. Först i oktober 1970 dyker hänvisningar till central planering åter upp: "Vår socialistiska ekonomi är en planerad ekonomi. Syftet med en socialistisk ekonomi är inte bara (!) att göra profiter utan också att öka produktionen"[98]. Fastän Liu kan ha önskat att öka vinsterna genom att öka den privata sektorns och marknadsmekanismernas roll, vilket enligt hans motståndare skulle göra att "produktionsgrenar skulle jaga profiter blint och hindra statlig planering", så innebär segern för hans motståndare "inte att socialistisk handel inte söker efter profiter"[99]. Vad som därför återigen skulle förstärkas av Kulturrevolutionen var central planering och inte företagsinriktad decentralisering. Detta är viktigt att understryka eftersom den pro-maoistiska ideologin har tryckt på revolutionens demokratisering i Kina efter Kulturrevolutionen. Vad det gäller företagens makt att fatta beslut över produktionen och profiter har den nya linjen efter Kulturrevolutionen förstärkt statens kontroll återigen. Vad det gäller arbetarnas makt att fatta beslut på produktionsnivån ogiltigförklaras fullständigt alla mer eller mindre idylliska beskrivningar av "arbetarkontroll" av den statliga planens verkliga fungerande: "Staten sätter upp kvoter i en nationell plan, och företag förväntas överskrida dessa mål"[100]. Även om "demokrati" existerade på produktionens nivå, så skulle arbetarna därför ha rätten att diskutera enbart graden av extra exploatering som de skulle underkasta sig, utöver den nivå som redan bestämts av Peking.
Den centrala planen är alltså centrum för utvecklingen, och även (och särskilt) efter Kulturrevolutionen den enda regulatorn och fördelaren av resurserna i den kinesiska statskapitalismens utveckling. Betydelsen av militära utgifter i den nationella utvecklingen är en viktig punkt:
"Om vår plan baserades på värdelagen (d.v.s. var styrd av marknaden) så skulle det vara omöjligt för staten att etablera tunga industrier och inlandsindustrier, det skulle vara omöjligt att utveckla de industrier som har lågt produktionsvärde, som gör liten vinst tillfälligt, för att understödja jordbruket, det vore omöjligt att i enlighet med den proletära uppfattningen om internationalism producera produkter som behövs för världens revolutionära folks kamp"[101].
Det behöver inte sägas att den internationalistiska uppfattning som här beskrivs huvudsakligen gäller hjälp till Nordvietnam och FNL i en period under vilken den amerikanska inblandningen i Vietnam alltmer satte en gräns för den kinesiska statskapitalismens utveckling.
För att fortsätta denna centrala planering måste också organen för statens kontroll över produktionen omorganiseras. I perioden före Kulturrevolutionen hade viss självständighet givits åt produktionsenheternas ledning. Den centrala byråkratin hade blivit för stor och ineffektiv, och framför allt alldeles för avskild från produktionens centra, och stod därför inför svårigheter när den centrala planens direktiv skulle utföras. Genom Kulturrevolutionen skapas och organiseras på ett annorlunda sätt ett nytt parti. Baserat på armén, den enda apparat som förblev stabil under Kulturrevolutionen, skapades de revolutionära kommittéerna, som tog "trippelalliansen" som förebild. En del av den ideologi som utvecklats i väst angående Kulturrevolutionen gäller denna decentralisering av makten och den "direkta demokrati" som skulle ha uttryckts av dessa kommittéer. Dessa organisationer förblev i själva verket ända sedan begynnelsen av deras bildande (av partiet självt 1966) nära institutionellt beroende av partiets höga instanser. Det faktum att vissa av dem under "revolutionens" mitt blev självständiga i förhållande till ledarskapet är bara ett undantag som förklaras av existensen av "anarkistiska" tendenser som utvecklades. Det bör understrykas att dessa "anarkistiska" tendenser som revolutionens höga instanser ständigt hänvisar till bara förde fram krav på en viss grad av lokal självständighet. Ett sådant krav är långt ifrån ett uttryck för ett kommunistiskt perspektiv, utan är bara en produkt av den begränsade utvecklingen av den kapitalistiska centraliseringen i Kina.
Redan på den nionde kongressen understryks att kampen mot dessa "självständiga fraktioner" var en grundläggande uppgift i uppbyggandet av partiet: "Byggandet av partiet skall ske av partiet själv och inte av fraktioner"[102] För den som trodde att massorganisationer som de "urbana kommunerna" skulle leva vidare förtydligade partiet problemet: "vissa, som är allvarligt influerade av anarkism och borgerlig fraktionism, förnekar partiets ledarskap från 'vänster'... KP skall utöva ledarskapet i allting ... vissa andra kamrater har desperat överdrivit de tidigare massorganisationernas roll, och skött relationerna mellan massorganisationerna och paritet felaktigt, och försökt att sätta dem över partiorganisationerna för att konkurrera med partiet om ledarskapet. Detta är ett uttryck för reaktionär anarkism, syndikalism"[103]. För att vara mer precis bör man känna till att "... partiets centralkommitté med ordförande Mao som sin ledare är det enda centrat för ledningen av partiet, armén och hela nationen"[104]. Efter detta måste man inse att mycket lite utrymme existerar för de arbetande massornas "självständighet" och "direktdemokrati". Till och med "lokalt initiativ står under centralregeringens centraliserade och förenade ledarskap"[105].
I den industriella produktionen hade saker och ting förändrats, inte vad det gäller vilka (arbetare) som producerade för vad (ackumulation), utan vad det gäller formerna i vilka denna process skulle omorganiseras. Ett av kulturrevolutionens resultat hade varit att minska den institutionella skillnaden mellan de styrande organen och producenternas organisationer (fackföreningarna). Efter att fackföreningarna hade förstörts och "enman-styret" avskaffats hade partiet ersatt dessa två uppgifter med ett enda organ, de revolutionära kommittéerna (som hade olika namn i olika regioner), vilka på samma gång tjänade som styrande organ och som arbetarnas representant. Huvudmålet var att minska slöseriet av överskottet på byråkratisk konsumtion och även att kontrollera arbetskraften bättre genom ett mera direkt tillämpande av de centrala partidirektiven. Samtidigt hade omorganiseringen av lönesystemet och avskaffandet av bonussystemet såväl som förändringarna av den sociala säkerhetens fördelar (som tidigare hade skötts av fackföreningarna) avsevärt minskat den genomsnittliga lönenivån, huvudsakligen genom att sänka de övre lönegraderna till de lägres nivå. Medan de minst kunniga av arbetarna inte hade fått mycket av löneökningar så hade de mer kunniga arbetarna och ledningen i själva verket fått en löneminskning. De påstådda jämlikhetsaspekterna i det nya systemet tycks inte ha gällt mer än dessa förändringar. Viss omformation pekar mot en större differentiering i lönesystemet: "Fabrikerna graderar alla anställda i 8 kategorier som sträcker sig från 34 yuan till 108 yuan i månaden, medan lärlingar tjänar från 18 till så mycket (!) som 30 yuan"[106] Ett annat anmärkningsvärt sätt att eliminera majoriteten av de bonusar som gavs åt speciella jobb eller för lång tjänst är den ökade arbetsrotationen.
På grund av investeringarnas koncentration på tung industri och jordbruksproduktionens mycket långsamma tillväxt har produktionen av konsumtionsvaror inte stigit märkbart sedan kulturevolutionen. Men den stagnerande produktionen av konsumtionsvaror resulterade inte i inflationsartade påtryckningar på tillgången av konsumtionsvaror, som skett i andra "socialistiska" länder (Polen och Kuba), eftersom statens kontroll över arbetarklassen i Kina har blivit mycket starkare, och möjliggör kontroll över lönerna och minskning av "borgerliga materiella incitament". Detta är delvis meningen med att lägga vikten på "politisk revolutionär nit" för produktionen, medan levnadsstandarden förblir starkt kontrollerad. Men eftersom varje kategori i produktionen i själva verket har olika lön och eftersom olika politiska faktorer är en viktig grund för framgångar, så har de politiska incitamenten i praktiken omvandlats till materiella sådana. Det "revolutionära kriteriet" för att bestämma arbetarens lön är i själva verket ett sätt att öka inkomsterna för dem som är lojala mot partiet, och splittrar således arbetarklassen. På "kampmötena", där dessa revolutionära kriterium bestäms, diskuteras dessa frågor bara på partiets förslag, och det är helt uppenbart att det "revolutionära" kriteriet inte är någonting annat än det som bestämts av partiets höga instanser och inte av någon direkt arbetardemokrati".
Angående den nya fabriksgolvsorganisationen är situationen relativt okänd. Under kulturrevolutionens mera upprörda period inrättade armén grupper av övervakare i fabrikerna, vilka senare blev grunden för "trippelalliansen" eller "revolutionära kommittéer". Dessa kommittéer tycks nu ha makten över produktionens administrerande. Vi har redan sett hur produktionsmålen sätts upp av de statliga centrala planeringsorganen. Det faktum att de medlemmar som arbetarna väljer till kommittéerna måste godkännas av partiet innebär att kommittéerna fullständigt följer partiets linje. Det påpekas ständigt att "det är ett uttryck för anarkism att försumma statens enhetliga plan"[107] Det är sant att de nya administratörerna nu är i mycket större direktkontakt med produktionen än den gamla ledningen. Men deras funktion att kontrollera produktionsmålen som bestämts uppifrån finns ändå fortfarande kvar, även om den maoistiska propagandan tenderar att dölja denna funktion: "Vid besök på fabriker är det svårt att få ansvariga att tala om sin rang och sin ansvarighet... de viktigaste administratörerna beskriver oftast sig själva som vanliga arbetare"[108]. Men vad som är intressant är inte vad de tror om sig själva, utan vilken deras verkliga roll i produktionen är. Kulturrevolutionens första effekt på den industriella produktionen var en katastrof: strejker, störningar, frånvaro, arbetsvägran var vanliga attityder hos arbetarna. "Disciplin är nödvändig. För närvarande saknas det i fabrikerna"[109]. Arméns snabba intervention och bildandet av de revolutionära kommittéerna hade emellertid i stor utsträckning fått situationen åter under kontroll och vid slutet av 1968 ökade produktionen i förhållande till 1967 års nivå, som var mycket låg. Den totala produktionen 1967 var 15 % lägre än 1966. Bara två sektorer, olja och elektronik, bibehöll sin produktion under kulturrevolutionen, och detta eftersom de Röda Gardena inte blandade sig i dessa industrier, som var väsentliga för militären.
Efter 1967 hängde de första investeringsprioriteringarna samman med förbättrandet av produktiviteten i jordbruket: gödningsämnen (Kina producerar nu 40 % av alla gödningsämnen landet behöver, i jämförelse med 12Ŋ % före kulturrevolutionen), traktorer, tunga transportmedel (lastbilar), elektrisk utrustning, etc. Slutligen, sedan slutet av 1967, har politiken "lita på sig själv" ("ekonomisk självständighet") som mål att skära ner statsutgifterna för att spara kapital. "Anti-slöseri-rörelsen" 1970 visar att den centrala frågan fortfarande är att öka överskottet genom att minska kostnader och öka effektiviteten. I förhållande till målet att förbättra produktiviteten genom bättre kapitalanvändning är det viktigt att se hur tekniken, produktivkrafterna och arbetskraftens skicklighet har förbättrats genom program med arbetsplatsträning och ett bättre förhållande mellan utbildningssystemet och produktionen. "De omedelbara fördelarna av att sammanlänka universiteten och mellanskolorna direkt med fabrikerna åstadkom uppenbarligen en viktig utdelning i form av höjd teknisk standard"[110]. Dessutom flyttades många av de "extremistiska" röda gardena om till landsbygden och de har blivit en viktig innovationskälla där. Undersysselsättningen i den industriella sektorn och i tjänstesektorn har också reducerats till ett minimum genom den påtvingade massutflyttningen av stadsarbetskraften till landsbygden. Enbart Hsia Fang rörelsen skickade en fjärdedel av den kinesiska stadsbefolkningen att deltaga i byggandet av jordbrukets infrastruktur, vägar och i skördearbete.
Detta gör det möjligt att förstå situationen i jordbruket efter kulturrevolutionen. Produktionen hade inte störts så mycket där (färre byråkratiska kadrer hade rensats ut), utan målet för revolutionens mobilisering hade varit att skicka landsbygden stora mängder arbetskraft. Den mycket exceptionella veteproduktionen 1966-67 (se kol. 3, tab. 3) var delvis ett resultat av det intensiva arbetet med skörden och med infrastrukturen, såväl som med transporter, lagring, etc. Denna goda produktionsnivå upprätthölls till 1970, men återigen ökade sedan svårigheterna för staten att utvinna mervärdet. "Statens indrivning av säd förblev ett problem hela 1970. Nästan överallt såg bönderna, enligt ett stort antal officiella redogörelser, fortfarande en god skörd som en ursäkt för fest, bröllop och nybyggen av hus"[111]. Med andra ord, bönderna ökade sin egen konsumtion hellre än att ge produktionen till staten. Då Kinas grundläggande exporter är jordbruksprodukter och då många av den tunga industrins kapitalvaror till största delen fås genom utrikeshandeln, så påverkar denna begränsning av utvinnandet av jordbruksöverskottet direkt ekonomins tillväxt.
Å andra sidan visar detta citat mycket tydligt att jordbrukssamhällets omvandlingsprocess och höjandet av proportionen utvunnet överskott inte har lyckats. Detta innebär att de oundvikliga sociala konsekvenserna av att höja nivån på utvinnandet av överskottet - den utvidgade familjens sammanbrott, senare giftermål, nativitetsnedgång, och flykt från landsbygden - inte har inträffat i de kinesiska jordbruksområdena.
Den andra faktor som förblir ett fundamentalt element i böndernas produktivitet är det privata ägandet av jordlotter. Medan under kulturrevolutionens första månader dessa jordlotter hade avskaffats, så hade böndernas motstånd varit så starkt att den privata äganderätten på landsbygden återigen erkändes vid slutet av 1967. För närvarande kommer 15 till 20 % av den del av jordbruksinkomsterna som fördelas bland bönderna från privata lotter (som utgör cirka 7 % av den totala brukade arealen)[112]. Privat egendom är således en av grunderna för bondens inkomst och dess avskaffande skulle inte bara leda till allvarliga återverkningar på jordbruksproduktiviteten utan också till en minskning av den del av produktionen som är avsedd för jordbruksinvesteringar och för staten.
Genom återupplivandet av kommunsystemet ökade icke desto mindre partiet sin kontroll över bönderna och kunde göra vissa förändringar i lönesystemet. Lönesystemets inriktning är också här nu på politiska incitament (lojalitet mot partilinjen). Detta system tjänar samma funktion som i industrin, nämligen att minska bondekonsumtionen och förbättra produktiviteten genom ett system med belöningar baserade på konkurrens mellan arbetarna och under den lokala partibyråkratins kontroll.
På det hela taget är den ekonomiska situationen fyra år efter kulturrevolutionens början inte exceptionell. Jordbruksproduktionen har ökat med 3 % om året, och bruttonationalprodukten ökade med 4,5 % per år, omkring en tredjedel av tillväxtgraden under den första femårsplanen.[113] Men först 1969, efter ett stort produktionsfall 1967, nådde den totala produktionen 1966 års nivå.[114] Industriproduktionsindex är inte mycket högre nu än 1959 (se tabell 4). Den tunga industrin arbetar nu för full kapacitet och produktionsökningar kan bara komma från ytterligare investeringar. Detta är desto viktigare nu då bara dessa nyinvesteringar kan möjliggöra en tillväxt av jordbruksproduktiviteten, vilket är den centrala frågan som måste lösas. Ty under hela efterkrigstiden har tillväxtgraden för den totala jordbruksproduktionen släpat efter befolkningstillväxten. Problemet är återigen att höja både industri- och jordbruksinvesteringar, och återigen finns här två möjliga lösningar: beroende av något av kapitalackumulationens två dominerande centra (Sovjet eller USA), eller att få ut det nödvändiga kapitalet genom exploateringen av bönderna. Den nuvarande politiken följer den sistnämnda linjen, men försöker att genomföra den utan att orsaka alltför mycket motstånd från bönderna: "... om inte bönderna var ordentligt försörjda så skulle industrialiseringsbördan (som fortfarande skulle ha måst betalas av jordbruksbefolkningen) varit en mycket större börda än bönderna kunnat uthärda"[115].
Det kinesiska samhällets historia sedan KKP:s övertagande av statsapparaten har således varit en konstant kamp för att finna en organisering av den sociala produktionen kapabel att möjliggöra ett utvinnande av ett överskott tillräckligt för att utveckla produktivkrafterna. I Ryssland genomfördes detta genom ett mera konstant socialt förtryck och med ett system med poliskontroll (stalinism) under en längre period, medan i Kina arbetar- och bondemotståndet emot denna process har inneburit omväxlande lugna perioder med reducerat motstånd och politisk stabilitet och perioder med massiv exploatering och våld. Detta arbetarmotstånd är inget annat än klasskampens historiska form i Kina, kampen mellan en härskande klass vars funktion är att upprätthålla en viss organisering av samhället för att ackumulera kapital och en producerande klass vars exploatering uttrycks genom dess arbetskrafts varukaraktär. I motsättning till den maoistiska uppfattningen, som reducerar de sociala striderna i Kina till en kamp mellan två partifraktioner, varav den ena sägs uttrycka en genuint proletär riktning, visar den proletära interventionen att den är helt främmande för dessa strider och den uppenbarar klasskampens sanna natur: mellan lönearbetare och kapitalets förvaltare.
Den Stora Kulturrevolutionen är det senaste politiska uttrycket för denna kamp, och dess resultat är långt ifrån definitiva, varken från de härskandes eller arbetarnas ståndpunkt. De härskandes problem återstår: hur produktiviteten skall ökas för att komma ur den sedan den första Femårsplanens slut kontinuerliga stagnationen.
I den nuvarande situationen, efter Kulturrevolutionen, är exploateringsgraden på en ganska hög nivå i förhållande till den organiska sammansättningen på kapitalet i Kina. Försök att öka den utan att först ändra förhållandet mellan konstant kapital/variabelt kapital kan orsaka oförutsedd intervention av det kinesiska proletariatet på den politiska scenen. Dessutom, för att uppnå en större organisk sammansättning måste Kina gradvis söka efter fler kontakter med marknadskapitalistiska ekonomier. Tendensen har varit att få kapitalvaror från denna privata marknad genom handel. För närvarande har den kinesiska kapitalismen två huvudområden för utbyte med privat marknadskapitalism, varav det första komplimenterar det andra. I det första området, Sydostasien (Hong Kong, Singapore, Malaysia, Pakistan och Ceylon), ökade Kina sina exporter av konsumtionsvaror (på bekostnad av en ökning av reallönerna i Kina), såsom textilier och livsmedel, och importerade råmaterial för industrin. Detta utbyte skapar en positiv handelsbalans genom vilken Kina får den nödvändiga valutan (handeln med dessa länder är huvudsakligen i pund sterling) för att kunna köpa konsumtionsvaror och produkter, som är nödvändiga för att öka jordbruksproduktiviteten, i det andra området, de kapitalistiska länderna i väst (Kanada, Västtyskland, Japan).
Det första resultatet av denna situation är att den kinesiska staten, som alltid, sätter sina egna utvecklingsintressen som nation före någon form av "internationalism". Stödet till regeringen i Pakistan först under bondeupproret i Bengalen och sedan i kriget mot Indien, såväl som det materiella stödet åt Ceylons regering när den krossade en vänsterinriktad gerilla med ryska MIG och amerikanska gevär och helikoptrar, är bevis nog. Naturligtvis är det inte resultatet av dåligt ledarskap eller taktiska misstag, utan snarare de omedelbara konsekvenserna av behovet av ceylonesiskt gummi och av upprätthållandet av en stor handel med Pakistan, som ger "imperialistiska" valutor för att den "socialistiska" staten skall kunna få mer "kapitalistiska" maskiner.
Men de politiska konsekvenserna av detta den kinesiska ekonomins beroende av import av kapitalvaror slutar inte med det. Faktum är att på grund av den svaga jordbruksproduktiviteten och den låga konsumtionsvaruproduktionen så är ökandet av exporten av dessa inte möjligt bortom vissa väl definierade gränser, som återigen är bestämda av klasskampen. Eftersom kapitalimporter är nödvändiga för att öka jordbrukets produktivitet och eftersom, genom den låga nivån på kapitalimporterna, den ekonomiska stagnationen fortgår står de kinesiska planerarna inför nödvändigheten att reducera icke-produktiva utgifter (särskilt den nationella försvarsbudgeten), för att använda mer av överskottet till att investera i den primära sektorn och i jordbruket. Detta innebär minskad militär makt och en mera diplomatisk inställning till de nuvarande konflikterna med västerländsk kapitalism. Detta alternativ är politiskt svårt, men tycks inte utgöra något hot för den kinesiska statskapitalismens överlevande på kort sikt. Det är i detta sammanhang man måste se Kinas försvar av det nuvarande status quo i Sydostasien; detta innebär i praktiken ett erkännande av dessa ekonomiers integration i marknadskapitalismen. Om detta inte hade tvingats på den kinesiska statskapitalismen, beroende på dess otillräckliga kapitalackumulation, och om Kina således hade visat sig som en betydelsefull konkurrent för den amerikanska kapitalismen i Sydostasien, så skulle naturligtvis den amerikanska härskande klassen ansett militära utgifter och krig som de enda medlen för att undvika profitabilitetskrisen.
Vad som är viktigt att understryka är att i dag bestäms den i båda systemen allmänna bristen på ackumulation mycket utav producenternas ökande kamp emot den ökade exploateringen. I det statskapitalistiska området, där de senaste exemplen är Kina och Polen, såväl som i det marknadskapitalistiska området uttrycks denna kamp mot utvinnandet av överskott i form av en kamp mot inflation eller minskad real-konsumtion, mot undersysselsättning eller lönesänkningar. Denna arbetarnas gemensamma historiska kamp i båda formerna av kapitalism är nödvändigtvis den avgörande faktorn i den nya strategin i förhållandena mellan de två sorternas kapitalism.
Ökning av investeringar, genom de beskrivna procedurerna, skulle kunna placera Kina i samma klass som Sydkorea, Formosa, Mexico och andra länder som exporterar konsumtionsvaror producerade med hög arbetskraftsintensitet och låga löner. Som alltid i handeln med de mindre utvecklade marknadskapitalistiska områdena kan de mera utvecklade västerländska kapitalismerna (huvudsakligen USA) tjäna på handeln (med Kina) och kunna minska sina verkliga lönekostnader genom att införa dessa produkter. Detta skulle göra det möjligt för kapitalisterna att bevara lönenivåerna och samtidigt öka kapitalets profitabilitet. Genom att denna handel skulle göra det möjligt för den kinesiska statskapitalismen att öka produktiviteten genom import av maskiner och liknande för att öka produktionen i den primära sektorn, så skulle den interna konsumtionen således växa och den kinesiska marknaden öppnas än mer för marknadsekonomierna.
För att detta skall lyckas måste den kinesiska statskapitalismen uppenbarligen organisera sin sociala produktion så att det blir möjligt för dess exportprodukter att konkurrera på världsmarknaden, speciellt mot produkterna från de sydostasiatiska ländernas intensiva arbete. Med andra ord, den kinesiska ekonomin lyder under värdelagen, som reglerar denna internationella marknad. Detta innebär att den utgör en social produktion organiserad för att öka eller åtminstone upprätthålla den genomsnittliga profitkvoten. Denna förändring blir alltmer och mer nödvändig för statskapitalismen, ty bara genom denna handel kan de erhålla de materiella villkoren för god ackumulationsgrad, om den nuvarande nivån på exploateringen av arbetarklassen och svårigheterna i att övergå till en högre exploateringsnivå tas i beräkning. Arbetsdisciplinmekanismer introducerades i statskapitalismen för att motverka dessa svårigheter; arbetskod, arbetspass, rörelsekontroll (taylorism) och till och med planering av arbetslöshet för att ersätta undersysselsättning.
Vilken den kinesiska statskapitalismens utveckling än blir så återstår det faktum att inom själva ackumulationsprocessen en ny styrka stiger fram: arbetarklassen. I dag mer än någonsin är den och dess intervention objektivt förenade internationellt - inte av det "revolutionära" avantgardet (som inte uttrycker annat än national-reformistiska alternativ) - utan av kapitalackumulationsprocessens egen utveckling i internationell skala. Likaså är det enbart i internationell skala - från Shanghai till Pittsburgh och Detroit, från Stettin till Paris och Barcelona - som arbetarklassen kan bli en revolutionär kraft. Bara på denna nivå kan det vara möjligt att gå bortom ett samhälle baserat på utvinnande av merarbete, på kapitalproduktion och ackumulation, kort sagt på människans exploatering av människan.
De tabeller som följer är hämtade ut flera olika studier över den kinesiska ekonomin. Bara de som gäller utrikeshandeln (tabell 5 och 6) kan anses vara relativt exakta, de övriga är uppskattningar utifrån icke-officiella källor. Efter brytningen med Ryssland publicerar de kinesiska styrande inte längre officiell statistik över de ekonomiska aktiviteterna (Statistiska Institutet liksom de övriga för en ekonomisk planering nödvändiga organen uppsattes av och fungerade med hjälp av sovjetiska experter). Även om det alltså är sant att siffrorna ej kan anses som absolut exakta - de är i själva verket olika hos olika författare - så visar de ändå tendensen i de ekonomiska aktiviteterna. Det är bilden av denna allmänna tendens - den kinesiska ekonomins ekonomiska stagnation - som intresserar oss och ej eventuell polemik om hur välgrundade uppskattningarna är (uppskattningar som i sista hand beror på författarens ideologiska ståndpunkt i förhållande till maoismen).
| Tabell 1. Bruttonationalprodukt (BNP) (1952 års priser) | ||||
| 1957 | 1959 | 1962 | ||
|---|---|---|---|---|
| Totalt (milj. yuan) | 95,2 | 110,5 | 82,7 | |
| procentsiffror | ||||
| jordbruk | 39,2 | 32,2 | 47,1 | |
| modern industri | 20,3 | 29,5 | 14,5 | |
| hantverk | 5,7 | 5,3 | 6,4 | |
| övrigt | 34,8 | 33,0 | 32,0 | |
| ("China Industrial Development 1958-63", The China Quarterly, nr 17) | ||||
| Tabell 2. Ekonomisk tillväxt | ||||||
| Första Femårsplanen (1953-57) | Andra Femårsplanen (1958-62) | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| mål | angivet resultat |
verkligt resultat |
mål | angivet resultat |
verkligt resultat |
|
| jordbruksprod. | 123 | 125 | 115 | 135 | - | 95 |
| industriprod. | 190 | 215 | 200 | 200 | - | 120 |
| 1952 = 100 | 1957 = 100 | |||||
| (W.K., "China third five-year plan", The China Quarterly, nr 25, jan-mars 1966) | ||||||
| Tabell 3. Spannmålsproduktion | ||||
| År | Areal (i milj. hektar) |
Avkastning (i centner/ha) |
Produktion (i milj. ton) |
|
|---|---|---|---|---|
| 1957 | 118,8 | 14,48 | 172 | |
| 1964 | 120,5 | 15,77 | 190 | |
| 1965 | 120,8 | 15,31 | 185 | |
| 1966 | 120,0 | 14,83 | 178 | |
| 1967 | 120,5 | 15,78 | 190 | |
| 1968 | 120,5 | 15,78 | 190 | |
| (J.-P. Brulé, "Récentes courbes de l'economie chinoise", Projet nr 40, dec 1969, Paris.) | ||||
| Tabell 3a. Produktion och konsumtion av spannmål | ||||||||||
| 1952 | 1957 | 1958 | 1964 | 1965 | 1966 | 1967 | 1968 | 1969 | ||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| produktion (milj. ton) | 163,9 | 185 | 200 | 190- 200 |
185- 207 |
180- 206 |
190- 230 |
180- 206 |
210 | |
| konsumtion per capita (kg) |
185 | 194 | 191 | |||||||
| befolkning i milj. | (567) | (628) | (707) | |||||||
| (Jean Deleyne, "L'economie Chinoise") | ||||||||||
| Tabell 3b. Produktion (i milj. ton) | |||||
| 1958 | 1959 | 1965 | 1970 | ||
|---|---|---|---|---|---|
| elektricitet | 41,5 | 50/60 | 60/100 | ||
| kol | 270 | 347 | 225 | 250/280 | |
| stål | 8 | 13,4 | 12 | 18 | |
| olja | 2,2 | 3,7 | 10 | 20 | |
| kemiska gödnings- ämnen |
1,3 | 6/8 | 14 | ||
| cement | 10 | 12 | |||
| (Jean Deleyne, "L'economie Chinoise") | |||||
| Tabell 4. Index för industriproduktionen | |||||
| 1957 | 100 | 1964 | 190 | ||
| 1958 | 166 | 1965 | 211 | ||
| 1959 | 232 | 1966 | 253 | ||
| 1960-62 | - | 1967 | - | ||
| 1963 | 165 | 1968 | 232 | ||
| (R. Michael Field, "Industrial production in communist China 1957-68", The China Quarterly, nr 42 apr-jun 1970) | |||||
| Tabell 4a. Industriell tillväxt | ||||
| 1952-57 | 14 % | |||
| 1958 | 31 % | } | Under dessa två år sätts den första femårsplanens investeringar (som till största delen ryssarna bidrog till) i bruk. |
|
| 1959 | 26 % | |||
| 1960 | 4 % | |||
| 1964 | 15 % | återhämtning efter Stora Språnget | ||
| 1965 | 11 % | |||
| 1966 | 20 % | återhämtning vid Kulturrevolutionen | ||
| 1966-70 | 5-7 % | |||
| (J. Deleyne, "L'economie chinoise") | ||||
| Tabell 5. Kinas utrikeshandel (i milj. US dollars) | ||||||||||||
| 1959 | 1960 | 1961 | 1962 | 1963 | 1964 | 1965 | 1966 | 1967 | 1968 | |||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Import: | EEC | 236,3 | 109,2 | 105,0 | 115,0 | 106,0 | 231,0 | 231,0 | 408,0 | 371,6 | ||
| Japan | 2,7 | 16,7 | 38,5 | 62,0 | 153,0 | 245,0 | 315,0 | 288,0 | 325,4 | |||
| Kanada | 9,1 | 122,8 | 137,0 | 97,2 | 126,0 | 67,5 | 171,0 | 84,4 | 151,0 | |||
| Sovjet | 954,6 | 817,1 | 367,3 | 233,4 | 187,2 | 135,2 | 191,7 | 175,3 | 50,0 | 36,0 | ||
| Export: | EEC | 147,3 | 86,0 | 89,0 | 105,0 | 140,0 | 194,0 | 248,4 | 221,0 | 225,6 | ||
| Japan | 20,7 | 30,9 | 46,0 | 74,5 | 157,8 | 225,0 | 306,0 | 269,0 | 224,1 | |||
| Hongkong | 207,5 | 180,0 | 212,3 | 260,2 | 344,8 | 406,3 | 484,6 | 397,2 | 313,2 | |||
| Sovjet | 1100,3 | 848,1 | 551,4 | 516,3 | 413,0 | 314,2 | 225,6 | 143,1 | 56,8 | 60,0 | ||
| (O.E.C.D. et China Trade Rep., Hongkong i J. Deleyne, "L'economie Chinoise") | ||||||||||||
| Tabell 6. Handel mellan Kina och Sovjetunionen | |||||
| 1950 | 1953 | 1956 | |||
|---|---|---|---|---|---|
| Import (i % av total import): |
Totalt | 100 | 100 | 100 | |
| Maskiner | 10,7 | 23,1 | 49,6 | ||
| Komplett utrust- ning (fabriker) |
0,3 | 7,1 | 29,3 | ||
| järnmetaller | 5,2 | 9,6 | 8,5 | ||
| Export: | Totalt | 100 | 100 | 100 | |
| jordbruksprodukter | 35,1 | 25,7 | 16,6 | ||
| försörjningsprodukter | 11,3 | 18,8 | 23,8 | ||
| textilier | 8,9 | 12,2 | 7,7 | ||
| metall, annat än järn (tungsten, kvicksilver, molybden) |
10,7 | 21,3 | 16,5 | ||
| Le Thânh Khôi, "Les relations economiques Sino-Soviétiques", Cahiers de l'ISEA, nr 77, Paris, feb. 1959) | |||||
"Konflikten mellan Liu Shao-Qhi och Mao ... vem vet vad den egentligen handlar om?" Den frågan ställer sig en undrande trotskist.[116] Men den kan bara ställas av någon som inte alls förstått någonting av vad som sker i Kina.
Att påstå att Kina skulle vara ett socialistiskt samhälle är en ren myt. Kina håller på att lägga den materiella grund som är nödvändig innan det överhuvudtaget kan bli tal om ett införande av "överflödssamhället", av ett klasslöst samhälle. Och denna materiella grund kan man kalla vad man vill, men i grund och botten är det helt enkelt kapitalism det är frågan om. Kapitalism är en förutsättning för kommunism. Och det är först efter 1949 som man kan tala om kapitalism i stor skala i Kina. Kina håller på att genomgå en kapitalistisk industrialiseringsprocess och som vanligt är det bönder och arbetare som får betala den. Ju senare i tiden efter den begynnande industrialiseringen på 1800-talet en kapitalistisk utveckling genomförs, desto omöjligare blir det att göra det på det "traditionella" sättet. Statskapitalism, d.v.s. en hårt dirigerad och accelererad industrialisering som inte har "råd" att börja på den fria konkurrensens låga nivå av organisk sammansättning, blir det sätt som i ökad utsträckning denna industrialisering äger rum på. Så i Sovjet på 1920-30-talen, så i Kina efter 1949, så i de u-länder som idag hoppas på en industrialisering (och så i viss mån redan under den tyska kapitalismens uppgående skede vid sekelskiftet, med nationaliseringar under första världskriget).
För att denna industrialisering skall vara möjlig krävs tillgång till kapital som kan investeras. Varifrån skall det tas, vem skall betala? Hur skall den nödvändiga ökningen av produktiviteten komma till stånd? De olika politiska omkastningarna i det kinesiska ledarskapet hänger intimt samman med just dessa problem. Liu Shao-Chi anklagas för "högeravvikelse", Lin Piao för "vänsteravvikelse". Liu lade alltför stor vikt vid enbart materiella incitament för att få bönderna att producera mera. Lin beskylls för att ha berövat bönderna "legitima" inkomster genom att så gott som avskaffa materiella belöningar, och förespråka löneutjämning, Lius linje ökade naturligtvis böndernas effektivitet, men innebar också stora kostnader och ett mindre utvinnande av det nödvändiga överskottet, som alltså stannade kvar hos bönderna i stället för att komma industrin tillgodo. Lins linje stimulerade inte ökad produktion, genom likalöner, avsaknaden av materiella belöningar, etc. Det ledde följaktligen till sänkt produktion och sänkt produktivitet, vilket inte alls var gynnsamt för den industriella utvecklingen. Dessa två ytterligheter, som Liu och Lin representerar, visar det kinesiska dilemmat: samtidigt som ökad produktion måste uppmuntras och belönas måste man få ut tillräckligt med överskott till industrialiseringen.
Det var p.g.a. att Liu gjorde för stora eftergifter till bönderna som han rensades ut. Men Lin försökte i stället att utvinna maximalt från bönderna, vilket fick allvarliga följder, nedgång i produktionen som var desto allvarligare som Kina 1971 och 1972 drabbades av svåra jordbrukskriser, dåligt klimat, etc. Alltså måste även Lin Piao rensas ut, den "ultrademokratiska" vägen överges och ersättas med återinförande av materiella stimulanser till viss gräns. Den nuvarande politiken har att vandra den smala vägen mellan Lius och Lins ytterligheter. Men man kan klart skönja hur mycket av de tidigare metoderna som åter kommit till heders. Man trycker på att professionell teknik, ordentlig bokföring och effektiv skötsel inte får försummas för politiken. "Om professionell ledning ignoreras och om kadrerna och teknikerna inte ges maktbefogenheter omöjliggörs en effektiv organisation och arbetsledningen kommer att drabbas av anarki"[117]. En ekonomi kan inte i längden fungera enbart på massaktioner och patriotism, ett kapitalistiskt uppbygge kräver organisation och disciplin, vilket också kineserna har insett. Vad som nu värderas högt är praktiska erfarenheter, och det är ju vad ett utvecklingsland som Kina behöver. I konsekvens med detta blir undervisningen alltmer knuten till näringslivet (vilket när det sker i västvärlden ger vänsteristerna mardrömmar).
Lins utrensning måste därför förstås i relation till den kinesiska ekonomins problem. Likaså med arméns på senare tid minskade inflytande. Den var ju lierad med Lin och därför är en minskning av dess makt bara en ytterligare bekräftelse på att politiken faktiskt måste sättas i andra rummet och att ekonomin måste skötas, inte av idealistiska soldater, utan av kunniga tekniker och dylika, vilka också belönas efter sin insats. På samma sätt måste den senaste tidens återupprättande av gamla kadrer ses i relation till ekonomin: Man har insett att experter är nödvändiga, och de tidigare ledande männen kommer tillbaka till maktpositioner. Detta är också ett tecken på att Kina nu mer och mer vandrar den väg som Liu utstakade, men som inte är vare sig mer eller mindre kapitalistisk än Lin Piaos linje. När kapitalism bygges upp görs det naturligtvis med kapitalistiska metoder, och självklart är materiella belöningar mera gynnsamt för en ökning av produktiviteten än idealistiska förlitanden på Maos tänkande. Det är därför som Kina går den väg det går nu.[118].
I juni 1972 tystnade plötsligt den kinesiska propagandan mot "japansk militarism". Men det är mer än en tillfällighet. Ty samtidigt ökade handelsutbytet mellan de två länderna 31 % under halvåret, dessförinnan, och bara en månad senare slöts handelsavtal om ekonomiskt samarbete. Chou En-Lai sammanträffade med Mitsubishis direktörer - samma företag som var japanska arméns huvudleverantör under kriget! Det japanska KP anklagar Kina för att genom sitt närmande till Tanakas regim stödja högerkrafterna, och blir i sin tur beskyllt för att vara "vänsterextremistiskt", efter att bara några år tidigare ha beskyllts för att vara "revisionistiskt". Det ekonomiska samarbetet innebär att Japan skall hjälpa Kina att exploatera dess oljetillgångar, vilket Kina saknar den tekniska utrustningen för att själv göra (och naturligtvis kommer Japan att få välbehövlig olja därifrån), och hjälp till utbyggandet av kommunikationerna, etc. Kina tar alltså främmande kapital i sin tjänst för att åstadkomma de för industrialiseringen nödvändiga investeringarna; det inhemska kapitalet (det överskott man kan utvinna från arbetare och bönder) är inte alls tillräckligt, speciellt som Lins linje med mycket låga materiella belöningar visade sig helt otillräcklig för att garantera produktivitetsökningar. Men samtidigt kommer naturligtvis denna ökade industrialisering som uppnås genom främst kapitalimport att leda till större enheter, större produktivitet och därigenom till större exploatering av industriarbetarna. Samtidigt kommer konstgödselimport och förbättringar i jordbrukets drift (med japansk hjälp även på detta område) att leda till ökad jordbruksproduktivitet, vilket möjliggör frigörande av landsbygdsarbetskraft, som kan bli industriarbetskraft. Som synes är industrialiseringens förlopp ganska traditionellt, även om den organisatoriskt ter sig annorlunda än den "traditionella".
Kinas ökade ekonomiska samarbete med Japan och övriga västerländska länder får naturligtvis konsekvenser för den kinesiska utrikespolitiken. Det är inte av "taktiska skäl" som Kina stöder en massa kontrarevolutionära regimer i Sudan, Etiopien, Iran, Pakistan, Chile-juntan (som Kina var snabba att erkänna), etc. etc. Då Kina nämligen är beroende av samarbete på det ekonomiska planet med de kapitalistiska länderna blir det uppenbart att den tidigare kritiska inställningen måste utbytas mot en försonligare inställning. Nödvändigheten att åstadkomma en ekonomisk utveckling leder till ett närmande till förut kritiserade nationer, och till ett försvar av status quo i olika delar av världen, då Kina ej har råd att stödja förändringar, och att drabbas av isolering från den världsmarknad som nu förser Kina med produkter av alla slag som är nödvändiga för Kinas industrialisering.
Som sagt, alla idealistiska dimridåer till trots, Kina är ett kapitalistiskt land och ett mycket svagt sådant. Den verkliga papperstigern.
[1] Denna idé omfattades redan av den tyska socialdemokratin och Lenin, som såg förstatligandet av ekonomin under första världskriget som ett första steg mot socialismen.
[2] Man måste understryka de tre väsentliga och nya elementen i Marx' teori, som alltid måste vara en del av en revolutionär rörelses teori: analysen av mervärdet som merarbete och inte som dess speciella former (ränta, profit, hyra), den dubbla karaktären av varan arbetskraft, och slutligen "... lönerna framstår som den irrationella formen i vilken ett bakom dem dolt förhållande framskiner" (Marx till Engels, brev 8-1-1868).
[3] Karl Korsch (i boken "Karl Marx") uttrycker klart förekomsten av det privata tillägnandet som följer av löneförhållandet mellan Kapital-Arbete, när han bekräftar: "... lönearbetet, det proletära arbetet, skapar inte någon personlig egendom, det skapar kapital, d.v.s. den sociala makt som exploaterar lönearbetet" (s. 49).
[4] Det fanns inte någon proletär maktkamp, denna period utmärktes av konfrontationen mellan två sociala grupper: staden och landsbygden. Den stalinistiska makten stöddes i sin kamp mot bönderna i viss utsträckning av arbetarklassen, vilken var underkastad en polisiär terror som relativt sett var mindre omfattande.
[5] Vi menar med jordbruksöverskottet den del av produktionen som återstår efter konsumtionen (individuell - i kärnfamiljen, eller kollektiv - i kommunen).
[6] Apropå detta, se den enorma mängd av uppgifter som ges i E.H. Carr: "Den ryska revolutionen 1917-1923", band 3, kap. 28. Carr, som f.ö. var välvilligt inställd till bolsjevikerna, ger inte bara en beskrivning av förhållandena mellan den tyska kapitalismen och den nya ryska statskapitalismen, utan han ger också information om de politiska förhållandena mellan de tyska kapitalisterna och bolsjevikerna, som handlade som en ny styrande klass redan före det proletära upproret i Kronstadt och början av NEP.
[7] KAPD var vid denna tid den enda grupp som intog en revolutionär ståndpunkt gentemot detta kapitalistiska samarbete mellan den nya ryska staten och den tyska staten. De var de enda som intervenerade när bolsjevikiska utsända krävde av tyska arbetare i strejk att återgå till fabrikerna för att arbeta för den ryska statskapitalismen.
[8] När man här talar om omöjligheten av en självständig utveckling av kapitalismen, hänför man sig särskilt till nödvändigheten för den styrande kinesiska klassen att ta sin tillflykt till import av konstant kapital för att öka utvinnandet av merarbete.
[9] Detta är särskilt fallet i oljesektorn, gödselproduktionen, atom- och elektronikforskningen, i vilka fabrikerna och forskningsinstituten konstruerades och monterades av ryssarna före 1959 (efter J. Deleyne: "L'economie Chinoise").
[10] På samma sätt som den kinesiska regeringens ställning vid krossandet av upproret på Ceylon, och dess stöd åt Sudans regering efter nederlaget för sudanesiska kommunistpartiets kupp. Det är inte utan intresse att veta, apropå detta, att Ceylon är en av de viktigaste leverantörerna av kautschuk till Kina, och att Sudan säljer en stor del av sin bomullsproduktion på den kinesiska marknaden; dessa två produkter är ganska viktiga för den kinesiska ekonomin - för produktionen av transportmedel och av textilier för export.
[11] Den genomsnittliga årliga hjälpen till utlandet motsvarar för närvarande bara omkring 0,1 % av BNP (bruttonationalprodukten), den är alltså sju gånger mindre än den ryska statskapitalismens. I perioden 1956-66 finansierade Kina 190 industrianläggningar i utlandet, men enbart 38 hade fullbordats och var i funktion 1966 (efter J. Deleyne: "L'economie Chinoise").
[12] Denna eventualitet tycks mycket osannolik. Vad Nixons resa framför allt har lärt oss, det är slutet på förhoppningarna om en snabb utveckling av det kommersiella utbytet mellan den kinesiska och den amerikanska kapitalismen, vilket uttrycks av båda sidor. De senaste amerikanska och japanska industriella studierna framhåller att möjligheterna för räntabla investeringar på den kinesiska marknaden är minimala: den kinesiska kapitalismens tillväxtsiffror är (ännu) alltför låga för att dra till sig västerländskt kapital.
[13] Agence Chine Nouvelle, 3 maj 1949.
[14] Jämför "Tragédie de la Révolution Chinoise". Vad det gäller anarko-syndikalistiska rörelsen i Kina, jfr "Anarchist movement in China".
[15] Likadant i Tyskland på 20-talet, då Lenin attackerade vänsterkommunisterna (KAPD) som "äventyrliga" under hela den revolutionära perioden, i avsikt att förstärka det Komintern-kontrollerade kommunistpartiet (KPD). Det var samma KPD, som när arbetarrörelsen till stora delar redan var krossad, förberedde och lanserade den äventyrliga kuppen i oktober 1923 i Hamburg.
[16] Michel Cartiers "La république populaire de Chine de 1949 ā 1962", i tidskriften "Projet", nr 40, 1969, Paris.
[17] Åtskilliga försök har gjorts att jämföra den ryska revolutionen med makterövrandet i Kina 1949. Denna jämförelse analyserar främst kommunistpartiernas politik vad det gäller frågan om den nationella och socialistiska ackumulationen. De två historiska situationerna är emellertid fundamentalt olika i det att hela den nationella utvecklingsprocessen i Kina började och utvecklades utan någon revolutionär intervention av proletariatet - som var fallet i Ryssland 1917. Man måste också hålla i minnet det viktiga faktum att produktivkrafternas utvecklingsnivå i Ryssland vid första femårsplanens tid (1928) var långt överlägsen Kinas 1949. Frånvaron av dessa element i grunden av en jämförande analys av utvecklingen av dessa två processer kan bara skapa förvirring och förfalla i en mekanisk och abstrakt tolkning (se Cajo Brendel: "La révolution Chinoise", Cahiers du communisme de conseils, nr 4, juli 1969).
[18] För en socio-ekonomisk beskrivning av det traditionella Kina, se framför allt: E. Balazs: "La bureaucratie céleste", Gallimard, 1968.
[19] Ingenting kan bättre visa den definitivt kontrarevolutionära karaktären av olika organisationer (från Franska Kommunistpartiet till maoister), vilka åberopar sig på arbetarklassen, än det faktum att de tagit upp begrepp som härstammar från de borgerliga revolutionerna, och som är fullständigt främmande för proletär teori (med sådana begrepp som "folket", "nationen", "fosterlandet").
[20] Le Thân Khôi: "Les relations economiques sino-sovietiques" Cahiers de l'ISEA, nr 177, feb. 1957.
[21] Ch'ou Ming-Li: "Douze ans cl'industrialisation", Revue "Arguments", nr 23, 1961, Paris.
[22] P. Harper: "The party and the union since 1949", i China Quarterly, nr 37, jan-mars 1969.
[23] Ibid.
[24] Ibid.
[25] "Arbetare-dagbladet", ledare den 6 aug. 1950, citerad av P. Harper.
[26] Proportionen arbetare i KKP: 1951 6,3 %, 1952 7,2 %, 1956 14,0 %, efter P. Harper: "The party and the unions since 1949", The China Quarterly, nr 37, jan-mars 1969.
[27] Labor Development Abroad, U.S. Department of Labor, okt. 1970, vol 15, nr 10.
[28] Ibid.
[29] Nai-Ruenn Chen: "The theory of price formation in communist China", i tidskriften "The China Quarterly", juli-sep. 1963.
[30] "Högern" (Bukharin) föreslog skapandet av en marknad parallell till den centrala planeringen för jordbrukssektorerna, för att uppnå en höjning av produktiviteten, och att låta jordbruket spara en del av profiterna, för att detta skulle ge möjlighet att ägna en del av överskottet åt investeringar i produktionsvaror. "Vänstern" (Trotsky, Preobrachensky) förde fram ett projekt baserat på intensiv kontroll över jordbrukssektorn och konsumtionsvarorna av staten. Tendensernas kamp höll sig inom statskapitalismens gränser, och det måste anmärkas att det var "vänsterns" projekt som användes av Stalin efter 1928 med vissa skillnader i den politiska ordningen, vilket trotskisterna är ivriga att understryka.
[31] Jean Deleyne: "L'economie Chinoise", Seuil, Paris 1971.
[32] Även i produktionsvarusektorn ökade nationaliseringarna under denna period och eliminerade praktiskt taget det privata inom denna sektor. Företag under statsplanering i den primära sektorn: 1949 - 3.145, 1951 - 11.600, 1957 - 60.000 (från Chou-Ming Li: "Douze ans d'industrilisation"). Uppenbart är denna ökning av den nationaliserade sektorn till stor del resultatet av skapandet av nya företag av staten med hjälp av ryskt kapital.
[33] Koreakriget är en viktig fas i den kinesiska statens konsolidering. Motsvarande det kalla krigets utveckling och den amerikanska kapitalismens beslutsamhet att förhindra varje utökande av statskapitalismen i Sydostasien (d.v.s. deras relativt ökande oberoende), förstärkte Koreakriget den kinesiska kapitalismens centraliseringsprocess, och ledde till utvecklingen av en "nationell medvetenhet", som är det nödvändiga subjektiva villkoret för denna centralisering. Detta fenomen är jämförbart med ex-vis konstituerandet genom de revolutionära krigen 1789 av den för den franska kapitalismens utveckling nödvändiga ideologi och administrativa apparat: den Franska Nationen och dess centraliserade stat.
[34] Liu Fu-Chuan: "Report on the first year plan for development of the national economy of the people's of China in 1953-1957", Peking.
[35] Nai-Ruenn Chen, "The theory of price formation in communist China", The China-Quarterly jul-sep. 1963.
[36] Michel Cartier, "La république populaire de Chine de 1949 ā 1962", i tidskriften Projet, nr 40, 1969, Paris.
[37] Meng Yu Ky, "L'organisation de l'agriculture", tidskr. "Arguments", nr 23, tredje kvartalet 1961, Paris.
[38] Nai-Ruenn Chen, "The theory of price formation in Communist China".
[39] se not 37.
[40] "Om folk gifter sig äldre (...) har deras medvetande mer herravälde över deras kroppar, vilket låter dem på ett intellektuellt sätt lösa sina problem och tygla sin sexuella aptit för att inte kompromettera sin hälsa genom omåttlighet (...)". "Om de gifter sig sent kan unga människor lika gärna ägna mycket energi åt statsaffärer och gruppens liv, åt studier av politisk teori och åt politisk kamp (...). Följaktligen representerar det sena äktenskapet ett objektivt villkor för politiskt framsteg." Yang Msiou, "Pour le mariage tardif", tidskr. "Jeunesse de Chine", 1962.
I sin artikel "Ne pas commencer ā faire l'amour trop tôt" (= börja inte älska för tidigt) i L'élčve du Secondaire, 1956, nr 4, insinuerar Ke-Tchang-Youch att onani och nattliga uttömningar är sjukdomar.
[41] Meng Yu Ky, "L'organisation de l'agriculture".
[42] Shigero Ishikawa, "Long term projection of Mainland China's economy 1957-1962", Tokyo, 1965.
[43] Jean Deleyne: "L'economie Chinoise", Seuil, Paris 1971.
[44] Ibid.
[45] Det måste emellertid påpekas att en tendens för införande av födelsekontroll har sett dagens ljus i de mest befolkade regionerna sedan Kulturrevolutionen.
[46] Landsbygdsbefolkningen i miljoner (approximativt): 1952 - 222 milj., 1957 - 297 milj. När det gäller Kinas demografi saknas officiella och precisa uppgifter och det tillåter bara approximativa siffror. Siffrorna ovan visar exempelvis en årlig ökning av befolkningen på ca. 10-15 milj., vilket gäller för 50-talets början. Denna siffra är antagligen mycket större för 60-talet, mellan 15 och 20 milj. Om man antar att Kina lyckas lika bra som andra länder, som är på väg att utvecklas, att reducera mortaliteten, så bör denna vara mellan 7 och 12 ‰ och det innebär att nativiteten bör vara mellan 30 och 40 ‰. Eftersom uppskattningarna om befolkningsökningen ofta skiljer på 40 %, så kan man inte presentera precisa siffror. Följaktligen finner de i texten framlagda argumenten sitt stöd snarare ur den tendens som erhålls ur dessa siffror än ur slutsatser som dras från exakta statistiska siffror.
[47] De "nationella kapitalisterna" existerade hela tiden som social grupp. Efter deras expropriation fick de från staten en utdelning lika med 5 % av företagets värde, i form av statsobligationer med ränta. De erhöll sedan en del av mervärdet som producerades, trots att de inte längre hade med skötseln av företaget att göra (efter J. Deleyne: "L'economie Chinoise").
[48] Folkets Dagblad, 31 okt 1958.
[49] "People's commune in China", Peking-utgåva 1958.
[50] "New China economic achievements 1949-1952", Peking-utgåva 1952.
[51] J. Deleyne: "L'economie chinoise", Seuil, Paris 1971.
[52] "Labor Developments Abroad", U.S. Dept. of Labor, okt 1970, vol 15, nr 10.
[53] J. Deleyne, "L'economie Chinoise".
[54] Tony Cliff, "Crisis in China", International Socialism, London, England.
[55] Dwight H. Perkins, "Economic growth in China and the great Cultural revolution", i tidskriften "The China Quarterly", nr 30.
[56] Folkets Dagblad, 17 april 1962.
[57] J. Deleyne, "L'economie Chinoise".
[58] Ibid.
[59] M.W. Wertheim, "La situation economique et sociale en Chine", tidskr. "Population", maj-juni 1965, Paris.
[60] Peking Information, 37, 11 sep. 1967, "Two opposed lines in the economic construction", reprod. i "Problemes Chinoise", nr 3, La documentation Franįaise, Paris 1967.
[61] "Survey of Chinese Mainland press", nr 3490, 2 juni.
[62] "Labor Developments Abroad", US Dept. of Labor, okt 1970, vol 15 nr 10, 1965.
[63] M.W. Wertheim, "La situation economique et sociale en Chine"
[64] Dwight H. Perkins, "Economic growth in China and the great cultural revolution", tidskr. "The China Quarterly", nr 30.
[65] Ibid.
[66] Se not 63.
[67] M.W. Wertheim, "La situation economique et sociale en Chine".
[68] "Labor Developments Abroad", US Dept. of Labor, okt 1970, vol 15, nr 10.
[69] J. Beleyne, "L'economie Chinoise"
[70] Dwight H. Perkins, "Economic growth in China and the great cultural revolution".
[71] Detta är lärdomarna från "The Pentagon Papers" (Bantam Books, New York, 1971). Detta verks stora dokumentära värde ligger i beskrivningen av den amerikanska regeringens beslutsmekanismer, en beskrivning som uppenbarar graden av sammanväxten stat-kapital. Man kan inte undgås att slås av de seriösa studier som gjorts av de stora bolagen för administrationens räkning, på grundval av vilka regeringen fattat sina beslut (t.ex. vad det gäller Vietnamkriget).
[72] En av de främsta maoist-ortodoxa grupper som har reagerat på den kinesiska politikens aktuella tendenser är Progressive Labor Party i USA. Dess nuvarande kritik av Kina grundar sig på "förräderiet" av internationalismen (som enligt dem började med krossandet av den indonesiska kuppen), och på det faktum att en socialistisk distribution inte har förverkligats inom själva det kinesiska samhället. På samma sätt som trotskisterna förklarar Rysslands utveckling utifrån en dålig ledning (Stalin), så förklarar de som är desillusionerade på den kinesiska statskapitalismen den senaste utvecklingen i den kinesiska politiken som resultatet av en revisionistisk ledning. Som goda leninister finner de problemens orsaker i valet (?) av ledning och inte i produktionens sociala villkor, precis som de skiljer de sociala distributionsförhållandena och den nationella politiken ifrån de existerande kapitalistiska produktionsförhållandena.
[73] Dwight H. Perkins, "Economic growth in China and the great cultural revolution".
[74] Efter "The China Quarterly", nr 30, april-juni 1967.
[75] Folkets Dagblad 18 maj 1967.
[76] Peking Information, "Two opposed lines in the economic construction", nr 37, 11 sep. 1967.
[77] Angående den ryska kritiken av den kinesiska nya ekonomiska politiken se artikeln: M. Slackowky: "Menaces pour les bases économiques du socialisme en Chine", tidskr. "Kommunist", nr 12 aug 1967. Fransk översättning publicerad i "Problemes Chinoise", Documentation Franįaise, nr 3, Paris 1967.
[78] De politiska konsekvenserna av den nuvarande klasskampen i de statskapitalistiska länderna förnekar antagandet att dessa länder är (trots det dåliga efter-revolutionära ledarskapet) "avancerade stadier" eller "progressiva system" i förhållande till marknadskapitalism, till vilken en återgång skulle vara omöjlig. Detta förutsätter att arbetarklassen i dessa länder identifierar sig med den härskande klassen i detta sociala produktionssätt. Faktum är emellertid att den nuvarande klasskampen visar att arbetarklassen i praktiken förstår sin ställning i produktionsprocessen som exploaterad klass, mervärdesproducent och således lönearbetare. Dess motstånd mot ett ökat utvinnande av merarbete (lönekrav, strejker, lägre produktivitet, frånvaro, undersysselsättning) tvingar i själva verket den härskande klassen att öka den privata sektorns del i ekonomin, som den enda vägen för att öka produktiviteten i jordbruket, för att få mer överskott för investering och kapitalackumulation. Bara en sådan ökning i jordbruksproduktiviteten kunde betala arbetarnas krav; detta var i synnerhet fallet i Polen, där förstärkningen av den privata jordbrukssektorn efter arbetarkampen i januari 1971 gjorde det möjligt för dem att återbetala de ryska lån, som hade behövts för att höja lönerna och tillfredsställa efterfrågan på konsumtionsvaror. I tider av ackumulationssvårigheter, såväl i stats- som i marknadskapitalism, tvingar arbetarklassaktiviteten bara kapitalismen till ökad blandekonomi: större statlig sektor i marknadsekonomin, större privatsektor i statskapitalismen.
[79] J. Deleyne, "L'economie Chinoise".
[80] Av två orsaker är det fel att säga att Maos tendens fanns helt utanför partiet. Armén innehöll ett stort antal gamla KP-kadrer och de Röda Gardena hade fötts ur Unga Kina (KKP:s ungdomsavdelning) i aug-sep 1966. Varje försök till "lokalisering" av den ena av de två tendenserna till den ena eller andra delen av statsapparaten (Administrationen, Partiet, Armén, Fackföreningarna) är felaktigt: kampen mellan Liu och Mao var en rent politisk kamp, och inte en konfrontering mellan oförsonliga intressen, ännu mindre mellan olika klassers intressen. Beviset härpå är det stora antalet sidbyten av byråkrater som såg vinden vända, och återkomsten av den allra största delen av den politiska personalen, efter en liten reningsceremoni och ideologisk botgörelse för dess mest komprometterade medlemmar (jfr artiklar i Le Monde, 1, 3, 4, 5, 6 och 7 feb. 1972).
[81] Chou En Lai, tal på mötet den 18 aug. 1966.
[82] Edgar Snow, "The other side of the river: Red China today", New York 1962.
[83] Folkets Dagblad, "Menons jusqu'au bout la GRC", 1 jan 1967, fransk utgåva.
[84] Bland de trotskistiska sekterna analyseras Kulturrevolutionen huvudsakligen som byråkratisk kamp. En mer utarbetad analys har gjorts av den engelska gruppen International Socialism (Tony Cliff, "Crisis in China"). Hos dem identifieras perioden efter Det Stora Språnget med det bucharinska försöket att förlänga NEP i Ryssland (genom att stärka den privata marknaden i jordbruket). Då man förklarar kulturrevolutionen som resultatet av Stora Språngets misslyckande så identifieras den maoistiska trenden indirekt med de som i Ryssland kritiserade förlängandet av NEP och därför med Preobrachensky-Trotsky-linjen, som förespråkade ett stärkande av statens kontroll över ekonomin, liksom likviderandet av privategendomen inom jordbruket.
[85] "Labor Developments Abroad", US Dept. of Labor.
[86] I själva verket uppnåddes de höga produktionsnivåerna i Taching just genom höga löner, jämfört med genomsnittliga kinesiska löner, inte kontant utan i form av sociala förmåner, hus, offentliga tjänster (vatten, elektricitet, transporter, skolor, fritid, etc.). Arbetarna fick också bonus för arbete i isolerat område, som var från 15 % av lönen för arbetare till 35 % för kadrer. Tillkommer att husen är individuella och arbetarna tillåts ha kompletterande privat jordbruksproduktion. På det hela taget kan en Taching-arbetares lön totalt sett uppskattas till dubbelt mot det nationella genomsnittet, ett faktum som när det förbinds med den höga graden av konstanta kapitalinvesteringar förklarar den höga produktiviteten. "Den föregångare i den industriella sektorn som Taching har blivit gör Kina nästan självförsörjande i produktion av rå och raffinerad olja. Men de lysande resultaten erhålls bara genom större materiella stimulanser än någon annanstans, i korthet: de ekonomiska nödvändigheterna övervann de ideologiska, detta är den maoistiska ideologins verkliga negation", från: J.P. Brulé, "Récentes courbes de l'economie chinoise", i Projet, december 1969, Paris.
[87] Folkets Dagblad, "Appeal to the Shanghai population", Problemes Chinoise, jan 1967, nr 1.
[88] Radio Peking, 13 jan 1967. En bra redogörelse för strejkerna finns i "Ouvriers en grčve" i Problemes Chinoise, nr 1.
[89] Labor Developments Abroad, US Dept. of Labor, okt 1970, vol 15 nr 10.
[90] Mao Tse-Tung: "Eliminerandet av felaktiga uppfattningar inom partiet". Denna text skrevs 1929 för att attackera vänstern inom partiet, vilken ville bevara prioriteringen av politiskt arbete inom arbetarklassen, efter att arbetarklassrörelserna hade krossats 1927, vid en tidpunkt då Mao insisterade på arbete bland bönderna. Denna text publicerades åter i Folkets Dagblad 28 januari 1967, denna gång för att attackera vänstern inom de Röda Gardena.
[91] Meddelande till de kinesiska arbetarna från KKP:s CK, 18 mars 1967.
[92] China News Agency, 21 mars 1969, citerat i Le Monde 9 sep. 1969.
[93] Titeln på en artikel i Wall Street Journal om Kulturrevolutionen, slutet av juni 1970.
[94] Lin Piao, tal till den nionde kongressen, 1969.
[95] Hung Ch'i, "The class struggle in the spheres of socialist construction and economics", Peking 1970 (citerad i China Quarterly, nr 42, apr-jun 1970).
[96] Folkets Dagblad 6, 14 och 22 april 1970.
[97] Peking Review nr 1, 1970.
[98] Folkets Dagblad, "The orientation of Chinese socialist commerce", 19 okt. 1970.
[99] Ibid.
[100] Far Eastern Economic Review, 3 okt. 1970, "China 1970".
[101] Hung Ch'i: "The class struggle in the spheres of socialist construction and economics", Peking 1970, citerad i "China Quaterly", nr 42, apr-juni 1970.
[102] Alain Bouc, "La lente renaissance du PCC", Le Monde 25 mars 1970.
[103] Folkets Dagblad 6 jan 1970.
[104] Peking Review nr 12 1970.
[105] Folkets Dagblad 8 maj 1970.
[106] New York Times 3 juni 1971.
[107] Hsich Fu-Chih, minister för den allmänna säkerheten (citerad i "The economic evolution of popular China in 1967", Quarterly Review of China, North Korea and Hongkong, nr 1, 1968).
[108] New York Times 3 juni 1971.
[109] Hsich Fu-Chih, minister för den allmänna säkerheten (citerad i "The economic evolution of Popular China, in 1967", i Quarterly Revieview of China, North Korea and Hongkong, nr 1, 1968).
[110] Far Eastern Economic Review, 3 okt. 1970, "China 1970".
[111] Ibid.
[112] Jean Deleyne, "L'economie chinoise", Seuil, Paris 1971.
[113] W. Klatt, "A review of China's economy in 1970", China Quarterly, nr 42, apr-jun 1970.
[114] R. Michael Field, "Industrial production in Communist China 1957-68", i China Quarterly nr 42 apr-jun 1970.
[115] Ibid.
[116] Robin Blackburn i "Mullvaden" dec. 1972.
[117] Tachung-dagbladet, juli 1972 (i GHT 11 okt -72).
[118] I Far Eastern Economic Review 12 aug 1972 finns en bra artikel om Kinas problem under senare år, "Mao's fallen angels" av Leo Goodstadt.
Last updated on: 4.22.2011