"Här skulle agnarna skiljas från vetet" - så karakteriserar Gustav Möller läget vid det socialdemokratiska arbetarepartiets andra kongress, den berömda Norrköpingskongressen den 17-20 maj 1891. Agnarna - det var företrädarna för den anarkiserande riktning inom rörelsen, som talade mot parlamentarismen och för politisk storstrejk och "handlingens propaganda" och vars mest typiske exponent var Hinke Bergegren. Men många partimedlemmar som inte hörde till denna falang kände sig också osäkra - de socialdemokratiska föreningarna i såväl Stockholm som Malmö hade bl.a. begärt att frågan skulle tas upp till övervägande. Kongressen gav nu besked.
Det socialdemokratiska arbetarepartiet suger sin ideella styrka ur den vetenskapliga kännedomen om lagarna för det kapitalistiska samhällets uppkomst, utveckling och förfall. Kapitalets koncentrering och den allt ödesdigrare anarkin inom produktionen i förening med storindustrins successiva utveckling äro de orsaker, som nödvändiggöra en social revolution i riktning av det samhälleliga arbetets organisation i enlighet med socialismens principer, vilka gå ut på gemensam nyttjanderätt till produktionsmedlen och samhällelig kontroll över produktionen.
I betraktande av att dessa socialismens internationella grundtankar äro absolut oförenliga med de oklara tankeriktningar och försök till partibildningar, som under namn av anarkism framträtt och i de flesta land spelat en övergående, bullersam roll i den praktiska agitationen, åsyftande att uppoffra den socialistiska organisationen av arbetet för den absoluta eller orimligt överdrivna individuella självbestämningsrätten, förklarar partikongressen denna anarkistiska samhällsteori för antisocialistisk. Den är ingenting annat än en ensidig utveckling av den borgerliga individualismens grundtankar, om den också i sin kritik av den nuvarande samhällsordningen utgår från socialistiska synpunkter. Framför allt är den oförenlig med socialismens fordran, att produktionsmedlen skola övergå i hela samhällets hand och samhället reglera produktionen, och den löper ut i en olöslig motsägelse, därest icke produktionen skulle föras tillbaka till det lilla hantverkets dvärgmåttstock.
På grund av denna principiella skillnad mellan socialdemokrati och anarkism beslutar kongressen att det socialdemokratiska arbetarepartiet bör bestämt taga avstånd från de anarkistiska partibildningarna och vid lämpliga tillfällen sakligt bemöta de anarkiserande teorierna.
Då det socialdemokratiska arbetarepartiet är ett revolutionärt parti, som eftersträvar en grundlig omvälvning av det bestående borgerliga samhället, måste det taga i betraktande möjligheten av att det organiserade våldet kan bli det lidande proletariatets slutliga förlossare.
Men så länge ännu icke den allmänna rösträttens fredliga medel är prövat, uttalar kongressen på det bestämdaste sitt ogillande av all slags dynamitagitation och stämplar såsom förrädare mot våra principer sådana agitatorer, som upphetsa massorna till våldshandlingar mot enskilda.
I betraktande av att den parlamentariska verksamheten på grund av erfarenheter i andra land måste betraktas som ett gott agitationsmedel, och även ur andra synpunkter såsom mäktigt befordrande partiets utveckling, beslutar kongressen att partiet bör deltaga i valen till riksdagen och kommunalrepresentationerna så snart den allmänna rösträtten är genomförd eller rösträtten i väsentlig mån utsträckts, dock endast såsom fullt självständigt parti och utan att för arbetarnas ögonblicksfordringar på samhället uppge något av sin principiella motsättning till de borgerliga partierna.
Kongressen förklarar att en om icke allmän så dock kraftigt organiserad storstrejk, riktad mot någon av samhällsorganismens sårbaraste punkter, kan under lämpliga konjunkturer användas som ett av arbetarepartiets propaganda- och maktmedel för att genomdriva sådana politiska och ekonomiska fordringar, som mognat i folkets medvetande.
Dock förklarar kongressen på det bestämdaste, att den ej anser det politiskt klokt och ej heller möjligt att fastställa en bestämd tid när storstrejk skall tillgripas, utan må tidpunkten för densamma dikteras av därför lämpliga politiska och ekonomiska situationer, som möjliggöra ett framgångsrikt begagnande av även detta arbetarklassens maktmedel.
Hänvisande till förra partikongressens och den internationella socialdemokratiska Pariserkongressens uttalande om gagnet och nödvändigheten för arbetarklassens och för hela samhällets demokratisering av att nutidsprogrammets första punkt: den allmänna rösträtten, snarast förverkligas, beslutar kongressen, att det svenska socialdemokratiska partiets agitation ute bland folkets massor för den allmänna rösträtten skall med all kraft fortsättas.
För att kunna öka folkmeningens påtryckning i denna sak å riksdag och regering ger kongressen förtroendemännen i uppdrag att genast börja förbereda och under sommaren eller hösten 1892 anordna runt om i landet val efter allmän rösträtt till en folkriksdag, som skall sammanträda i Stockholm samtidigt med 1893 års riksdag och vidtaga de åtgärder, omständigheterna påkalla för rösträttssakens genomförande.
(Svenska socialdemokratiska partikongresser.
Norrköping 1891 - Göteborg 1894. Officiella
protokoll, uttalanden och beslut. Malmö 1896).