Också vid partiets tredje kongress, som hölls 1894 i Göteborg, stod rösträttsfrågan högt upp på dagordningen och ägnades en resolution, som föredraganden, Axel Danielsson, kallade "kanhända den längsta som avfattats i Sverige". Den med så stora förväntningar motsedda folkriksdagen 1893 hade icke infriat de förhoppningar, man hyst, och den "politiska generalstrejken" dök åter upp som ett tänkbart medel att bryta "de härskande klassernas dåraktiga motstånd mot rösträttsrörelsen".
Folkriksdagen gjorde dock ett intryck uppåt, som man velat förneka, men icke kunnat dölja. Kongressen beslutar därför ålägga det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet att uppbjuda all sin kraft för att bakom 1896 års folkriksdag må stå en så kompakt, enig och kraftig massopinion som möjligt.
Men det måste göras något mer och annat i Sverige än välja folkriksdagar. Det dåraktiga motstånd de härskande klasserna hittills uppställt mot rösträttsrörelsen måste föranleda utomordentliga påtryckningsåtgärder, vilket också redan vid förra folkriksdagen blev påtänkt.
Sedan det under flera år varit på tal inom det socialdemokratiska partiet att begagna den arbetareorganisation, varöver partiets ledning vid ett kritiskt tillfälle förfogar, till en politisk generalstrejk, och sedan vi av rösträttsrörelsens historia i andra land, i synnerhet Belgien, lärt att intet resultat är att vänta i rimlig tid av en folkrörelse som förbiser den politiska roll klasskampen spelar, beslutar därför kongressen att, om även påtryckningarna från 1896 års folkriksdag visa sig fruktlösa, besvara ett förnyat avslag i riksdagen på motion om allmän rösträtt med en arbetsinställelse inom sådana arbetsgrenar, där en allmän strejk kan bliva effektiv och gagnande, och skall denna strejk, om så ske kan, börja omedelbart sedan riksdagens beslut blivit proklamerade.
Ehuru kongressen icke själv tror på möjligheten av en allmän strejk i ordets egentligaste mening, uppmanar den dock Sveriges arbetare inom alla yrken att göra strejken så allmän som det är möjligt.
Emellertid uttalar sig kongressen mot den från flera håll framkastade tanken på en jordbruksarbetarestrejk, dels emedan den ur allmän social synpunkt icke är tillrådlig. Tvärtom bygger kongressen sina förhoppningar huvudsakligen på arbetarna inom Sveriges övriga stora naturliga näringar, bergs-, bruks-, järn- och trävaruindustrin, understödda om möjligt av kommunikationsarbetarna och givetvis av organisationerna i de stora städerna, partiets centralhärdar.
Kongressen ålägger följaktligen partistyrelsen att under de två närmaste åren på ett ändamålsenligt sätt göra landets arbetare förtrogna med tanken på en generalstrejk och särskilt beflita sig om organiserandet av bruks- och sågverksarbetarna i norra och mellersta Sverige.
Slutligen väntar kongressen att utlandets arbetarepartier skola med alla till buds stående medel understödja denna förtvivlade ansträngning av Sveriges underklass att erövra den allmänna rösträtten, och särskilt har kongressen i detta avseende sin uppmärksamhet riktad på Norge.
(Svenska socialdemokratiska partikongresser.
Norrköping 1891. Göteborg 1894. Officiella
protokoll, uttalanden och beslut. Malmö 1896)