Artikel publicerad i SvJT 1975, s. 689-711.
I min avhandling Rätten i klasskampen (Stockholm 1974, Tidens förlag) har jag med användning av en metodik, grundad på den materialistiska historieuppfattningen, sökt belysa vad de ekonomiska motsättningarna mellan kapitalägare och löntagare kan betyda för rättens utformning i ett samhälle av vår typ. Det kan givetvis råda delade meningar om metodens användbarhet, och det är en konkret fråga för den vetenskapliga forskningen om en analys av samhällsklasserna och deras strider är en bättre grund att stå på för forskningen än den sedvanliga utgångspunkten att söka rättens grund i huvudsak i andra faktorer än ekonomiska, såsom allmänmänskliga egenskaper, moraliska idéer, nationella eller religiösa föreställningar, enskilda personers ingripande osv.[1]
Den som i sin vetenskapliga forskning använder en marxistisk teori möts inte sällan i debatten från företrädare med antimarxistisk inställning med en aggressivitet som förvånar.[2] Dessa borgerlighetens talesmän rör sig ofta med vantolkningar av marxismen som bottnar i okunnighet eller social klasstillhörighet. En lära som söker skingra de dimslöjor som omger det kapitalistiska samhället förser de gärna med stämpeln ovetenskaplig propaganda (s. 6 f).[3]
Syftet med denna artikel är att söka återge de tankegångar som ligger bakom min avhandling och ytterligare belysa dem. Detta kan vara av visst allmänt intresse med hänsyn till den ökade uppmärksamhet som under senare tid ägnats marxistisk rättsteori[4] och kanske speciellt för SvJT:s läsare som genom Stig Jägerskiölds recension i tidskriften (1975 s. 211) måste ha bibringats en helt felaktig uppfattning om avhandlingens innehåll, i all synnerhet som recensionen genomgående bygger på recensentens oriktiga eller missvisande uppgifter och bristande kunskaper om marxistisk teori.
Rättsordningen är ett uttryck för mänskliga relationer. Den kan därför inte förstås isolerad från det samhälle som den hänför sig till. Rättsvetenskapens intresse är emellertid i första hand inte riktat mot rättsreglernas orsaker och verkningar utan mot deras formella innehåll. Rättsvetenskapsmannens verksamhet stannar ofta vid att samla in material som han tror kan bidra till att lösa konkreta problem som möter vid lagtillämpningen.
Detta har resulterat i att rättsvetenskapen utmärks av en långtgående splittring eller fragmentisering, något som emellertid är utmärkande även för andra samhällsvetenskaper. Rättsvetenskapsmannen studerar sina paragrafer, sociologen sina speciella mänskliga problem och statsvetenskapsmannen sina detaljproblem. I sin upptagenhet av detaljer synes de obekymrade om helhetens problem.[5]
Grunden till denna fragmentisering torde främst vara att finna i det rådande empiriskt-analytiska vetenskapsidealet, positivismen. Enligt denna är vetenskapens uppgift att ge en värdeneutral beskrivning och förklaring av verkligheten sådan den är. Den tyske rättsfilosofen Wolfgang Naucke säger att de empiriska samhällsvetenskaperna "können nur mitteilen was ist" men att de inte ger besked om "wasim einzelnen gerecht sein soll". Det hävdas att en utveckling av vetenskapen inte är förenlig med en positivistisk vetenskapsfilosofi och att positivismen medför en utarmning av tänkandet. Det kritiska och sovrande tänkandet skulle sättas ur spel. Så skulle positivismen legitimera och slå vakt om rådande ekonomiska maktförhållanden och förtryck. Vetenskapsmännen skulle ha fallit offer för en förment objektivitet som i själva verket innebär ett fantasilöst och okritiskt försvar av den rådande ordningen. Vid bedömningen av ett politiskt systems legitimitet fästes ingen vikt vid materiella kriterier. För rättspositivisten räcker det att systemet vilar på legal grund. Begreppen makt och rätt blir därmed identiska och all maktutövning som sker inom de legalt fastslagna ramarna legitim.[6]
Positivismens kritiker anser att samhällsforskningens primära uppgift inte kan vara att endast ge objektiva beskrivningar av den givna verkligheten. Den måste också kritiskt analysera denna verklighet och granska dess brister.[7]
En av de riktningar som främst kritiserat positivismen är marxismen. Denna intar under hänvisning till rådande missförhållanden inom det kapitalistiska samhället en kritisk attityd till detta. Sålunda skall samhällsföreteelser, t. ex. rättsordningen, analyseras från de mänskliga behov de tjänar. Forskaren skall fråga vilka samhällsgrupper som rätten tillgodoser och vilka den missgynnar. Behovet av en helhetssyn kan tillgodoses av den vetenskapsteori som Marx lade grunden till — den materialistiska historieuppfattningen (s. 18 f, 24 f).
Den materialistiska historieuppfattningen har till utgångspunkt produktionen av människornas livsförnödenheter. Det är sättet för denna produktion som ytterst betingar samhällets uppbyggnad och utveckling. När Marx talar om ekonomins grundläggande betydelse för utvecklingen, avser han de objektiva betingelser under vilka människorna förvärvar sitt livsuppehälle eller m. a. o. de praktiska förutsättningarna för deras verksamhet. Dessa förutsättningar ligger i deras arbetsorganisation, i det sätt på vilket de frambringar och fördelar det som är nödvändigt för livets uppehälle, fortbestånd och utveckling. Det materiella livets produktion bildar den grundval ur vilken de högre livsyttringarna framgår.[8] Detta gäller också rätten.
I fråga om produktionssättet skiljer den historiska materialismen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
Produktivkrafterna är produktionssättets tekniska och materiella betingelser eller förhållandet människa-produktionsmedel-natur. Till dessa krafter räknas inte bara verktyg och maskiner utan också individernas insatser i form av arbete, kunskaper och teknik. Här finns alltså inte bara en materiell faktor, produktionsmedlen, utan också själva arbetet med de idéer, syften och motiv som är förknippade med detta. Arbetsprocessen — det system som dessa faktorer bildar — skiftar från epok till epok. Den såg exempelvis helt annorlunda ut i slavsamhället och i det feodala samhället än i vårt kapitalistiska samhälle.
Produktionsförhållandena är produktionssättets samhälleliga betingelser eller förhållandet människa-produktionsmedel-människa. Detta förhållande bestäms av människornas relation till egendomen. Om arbetaren äger verktyg och produkt är det han själv som drar fullnytta av sitt arbete, produktionen i dess helhet tillfaller honom själv.
Om han däremot är skild från produktionsmedlen tillägnar sig ägarna av dessa en del av den framställda produkten.
Summan av produktionsförhållandena bildar samhällets ekonomiska struktur, dess bas.
En undersökning av produktionsförhållandena ger således en bild av relationerna mellan människorna, i vad mån deras behov är tillgodosedda, om några grupper är diskriminerade eller inte med hänsyn till produktivkrafternas utvecklingsnivå. Det är mot denna bakgrund som rätten måste analyseras. Den kan inte analyseras självständigt, lösryckt från sin anknytning till produktionssättet.
Om människorna finner att deras behov på grund av det sätt på vilket produktionsförhållandena är ordnade inte tillgodoses till den grad som produktivkrafterna medger, kan detta leda till att det ekonomiska och politiska systemet ersätts med ett nytt, såsom när det feodala systemet ersattes med det kapitalistiska. Om det rådande missförhållandet är mindre framträdande, kanske kraven begränsas till att staten utan ändring av samhällets ekonomiska struktur bl. a. med rättsordningens hjälp rättar missförhållandet genom inkomstutjämning, ändring av skattesystemet, arbetarskyddsanordningar eller välfärdsanordningar etc.[9]
På samhällets ekonomiska bas reser sig, för att tala med Marx, en juridisk och politisk överbyggnad vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.[10] Överbyggnaden är genom själva sin natur anpassad till den ekonomiska basen och därmed till det rådande produktionssättet. Överbyggnadens roll skiftar således med produktionssättets utformning.
Under feodalismen spelade sålunda överbyggnaden en framträdande roll. För att bönderna skulle fullgöra sin dagsverksskyldighet tillgreps olika medel: religion, lagstiftning och våld. Religionen präglade ideologin. För att få människor att tålmodigt underkasta sig förtrycket erbjöds en hinsides belöning: de lägsta skulle bli de främsta i himlen. Kyrkan hotade den uppstudsige och arbetsovillige med eviga straff (jfr s. 51 ff). Detta satte sina spår i lagstiftningen om arbetsskyldighet (s. 201 ff). Det är inte någon tillfällighet att innehållet i våra gamla legostadgor uppvisar slående likheter med Luthers lilla katekes.
I vårt tidigare kapitalistiska samhälle, präglat av konkurrens utan statliga ingripanden, spelade överbyggnaden en mindre framträdande roll än i dag. Produktionen försiggick i stort sett i frihet. I dagens senkapitalistiska eller monopolkapitalistiska samhälle är det staten som borgar för produktionen och som svarar för ekonomisk stadga. Det är en kapitalism under statsinterventionism. Staten ingriper i ökande omfattning för att skydda människorna mot exploatering av olika slag, mot arbetslöshet etc. De missförhållanden som orsakas av det ekonomiska systemet har det blivit statens — det politiska systemets — uppgift att undanröja. Överbyggnaden får därmed en helt annan tyngd än tidigare. Denna statens roll framträdde första gången påtagligt under 1930-talets depression. Efterfrågan på varor ökades då genom underbalansering av statsbudgeterna och därigenom kunde man komma till rätta med överproduktionen. Genom sociala reformer, investeringsgarantier och stödlån men främst genom de militära upprustningarna hölls det kapitalistiska systemet under armarna. Roosevelts New Deal i USA och Ernst Wigforss' arbetslöshetspolitik i vårt land var båda yttringar av denna kapitalismens nya gestalt.
Denna utveckling innebär att den liberala rättsstaten med dess ursprungligen stränga åtskillnad mellan det politiska och det ekonomiska systemet tenderar att förvandlas till en socialstat, där det väsentliga är den materiella och inte längre den formella jämlikheten mellan människorna. Med politikens hjälp genom bl. a. legala ingripanden i ekonomin och på det sociala området ges det kapitalistiska systemet möjlighet att fortleva.
Produktionssättet är en internt balanserad enhet. Mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena råder med andra ord ett bestämt regelbundet förhållande. Detta är en förutsättning för produktionen. En modern teknologi, t. ex. en stor industriell enhet som ett järnverk eller ett skeppsvarv, kräver naturligtvis en annan form av samarbete och arbetsdelning än exempelvis ett hantverk eller ett mindre jordbruk. Ett givet stadium hos produktivkrafterna kräver med andra ord motsvarande produktionsförhållanden. Produktionsförhållandena anpassas sålunda efter produktivkrafternas utveckling.
Marx skilde mellan fem olika historiska produktionssätt: det primitiva samhällets, slavsamhällets, det feodala samhällets, det kapitalistiska samhällets och det socialistiska samhällets. Dessa produktionssätt karakteriseras just av produktivkrafternas och de motsvarande produktionsförhållandenas nivå.
Tre av produktionssätten — slaveriet, feodalismen och kapitalismen — är antagonistiska i den meningen att de ger vissa sociala grupper bestämmanderätten över produktionsmedel, arbetsprocess och användningen av arbetsprodukterna, medan andra grupper utestängs från denna bestämmanderätt. Det är fråga om objektivt oförenliga positioner. I slavsamhället utgörs de antagonistiska klasserna av slavarna och deras herrar, i det feodala, samhället av de livegna och feodalherrarna och i det kapitalistiska samhället av arbetstagarna och kapitalägarna.
Under ett kapitalistiskt produktionssätt föreligger en olöslig intressekonflikt mellan de två sidorna, för det första därför att kapitalägaren — ägaren av produktionsmedlen — tillägnar sig själv det mervärde som produceras av arbetaren och för det andra därför att mängden av detta mervärde står i omvänt förhållande till arbetarens lön. Grunden till denna antagonism är det privata ägandet av produktionsmedlen. Denna olikhet i ägande ger också upphov till andra sociala olikheter, såsom ojämlika möjligheter till utbildning, hälsa och kultur.[11]
Den kapitalistiska produktionsprocessen är en värdeökningsprocess: kapitalistens köp av arbetskraft sker under förutsättning att hans i produktionen insatta kapital ökas. Det är under denna förutsättning som han ingår arbetsavtalet. Till formen är detta avtal att likställa med andra avtal om köp och försäljning av en vara. Men i arbetsavtalet finns inbyggd risken för en nedslitning av arbetskraften, betingad av kapitalistens önskan om största möjliga vinst. Denna risk kan den enskilde arbetaren inte genom egen kraft undanröja, eftersom han för sin existens' skull måste sälja sin arbetskraft till någon medlem av kapitalistklassen (s. 12 f). Hans frihet gäller endast vilken arbetsgivare han måste underkasta sig. Ensam saknar han möjlighet att skydda sig mot arbetsgivarnas exploatering. Denna antagonism mellan kapitalägare och arbetare tar klasskampens form. Genom sina politiska och fackliga organisationer för arbetarna därför sin kamp mot motsvarande organisationer på arbetsgivarnas sida. I sina motåtgärder på arbetsmarknaden har arbetsgivarna och borgerligheten i övrigt främst inriktat sig på att pacificera fackföreningsrörelsen (s. 214 ff). Genom sin kamp har arbetarklassen framtvingat begränsningar av den makt som ligger inbyggd i ägandet till produktionsmedlen. Detta har skett dels genom kollektivavtalet (s. 238), dels genom statliga ingripanden i form av arbetarskydds- och sociallagstiftning.
Enligt Marx har klassmakten i det kapitalistiska samhället tre aspekter: en ekonomisk, en politisk och en ideologisk.[12]
Den ekonomiska makten består i kontroll över produktionsmedel, produktionsprocess och distribution av produkten. Rätten till denna kontroll finns inskriven i lagar, främst i dem som skyddar ägandet och arbetsgivarnas makt inom arbetsprocessen.[13]
Den politiska makten utgörs av sanktioner till skydd för det bestående ekonomiska systemet. Staten måste i detta syfte söka eliminera de faror som hotar detta, något som bl. a. sker med lagstiftningens hjälp. Lagstiftaren ingriper sålunda direkt med våld mot dem som inte följer givna legala normer men söker också förhindra viss politisk verksamhet, t. ex. genom speciella vallagar, mötesförbud och förhindrande av politisk propaganda (s. 27, 81 ff, 135 ff, 160 ff, 188 ff, 349 f, 358 f). Indirekt verkar lagstiftningen så att medlemmar i den underordnade klassen avstår från att kritisera rådande förhållanden.[14]
Den ideologiska makten tjänar samma syfte som den politiska. Den härskande klassen propagerar för sitt ekonomiska system på ett sådant sätt att flertalet av medlemmarna i samhället skall tro att detta är det bästa av system. Herbert Tingsten har i sitt arbete om den svenska socialdemokratins idéutveckling tecknat huvuddragen av den strid som fördes mellan den tidigare arbetarrörelsen och de övriga klasserna i samhället, hur de makthavande mobiliserade vissa statsinstitutioner — skolorna, universiteten och kyrkan — i striden (s. 36).[15]
Det är i den juridiskt-politiska överbyggnaden som motsättningarna i samhället främst kommer till uttryck (s. 24 ff, 364 ff). För att inte detta skall sönderslitas i kampen mellan den härskande klassen och arbetarklassen behövs en kraft som hindrar de kämpande samhällsklasserna från handlingar som raserar samhällets ekonomiska struktur. Staten spelar denna roll genom att fungera som en tillsynes neutral sammanhållningsfaktor. Denna statens funktion är fredsskapande. Resultatet blir att den existerande ekonomiska strukturen permanentas. Detta sker genom ingrepp på alla tre nivåerna, i ekonomin, i politiken och i ideologin. Sålunda upprätthålls det ekonomiska systemet genom ekonomiska åtgärder, lagstiftning, ingripande av polis och militär mot oppositionella element och föreskrifter om undervisningen i skolor och vid universitet etc.
Staten är alltså inte neutral i klasskampen, kan inte vara det. Den slår vakt om det gällande ekonomiska systemet. Härigenom skyddar den den ekonomiskt härskande klassen. Staten är främst dennas instrument. Denna uppfattning om statens roll som beskyddare av det bestående ekonomiska systemet har företrädare även bland borgerliga rättsvetenskapsmän, bland dem Karl Olivecrona och Frede Castberg.
I sitt arbete Om lagen och staten skriver sålunda Olivecrona att i det kapitalistiska samhället är det för vår existens' skull nödvändigt att staten värnar om det ekonomiska maskineriet — äganderätten till produktionsmedlen, köpeavtalet och andra rättsliga institut varpå detta samhälle vilar (s. 364). Den norske rättsfilosofen Castberg understryker i sin bok Rett og revolusjon i Norge att de ekonomiska förhållandena i hög grad präglar stora områden av rätten. Det finns, säger han, drag i bilden av vårt samhälle som gör uttrycket borgerlig klasstat begripligt. Det kapitalistiska systemet leder oundvikligen till åtskillig orationell manipulering av köpkraft och produktiva krafter. Det skapar en inkomstfördelning som är påfallande orimlig. Castberg talar om en formell upphöjd likhet inför lagen som i verkligheten innebär en vakthållning kring den olika fördelningen av egendomen.[16]
Rättens funktion som den ekonomiskt härskande klassens maktinstrument synes med Olivecronas utgångspunkt närmast ofrånkomlig. Denna uppfattning har även Per Stjernquist givit uttryck åt, därvid han stöder sig på en undersökning som utförts av den amerikanske nationalekonomen Gardiner C. Means. Staten måste, för att tala med Olivecrona, med det organiserade våldets hjälp — lagen — slå vakt om det ekonomiska maskineriet så att producenterna i trygghet kan behärska produktionsmedlen (s. 372 f).
Staten ger således ett skydd åt det etablerade systemet och verkar därmed som ett instrument i den härskande klassens intresse (s. 364ff). Den är en oundviklig följd av arbetsdelningen i samhället med dennas utgångspunkt i besuttenhet och egendomslöshet. Denna klassfunktion utformas så att den uppfattas som en allmän funktion, avseende alla medborgare i samhället. Detta är t. ex. uppenbart i det skydd som staten ger ägandet. Genom lagstiftning skyddar den äganderätten till såväl egendom för individuellt behov som produktionsmedlen, klassamhällets främsta instrument (s. 20 f).
Genom utvecklingen under de senaste årtiondena med överbyggnadens (främst politikens) ökade roll tenderar som förut nämnts staten i vårt samhälle liksom i vissa andra västerländska samhällen alltmer att lämna sin formella roll som rättsstat allenast och förvandlas till en socialstat. I socialstaten bedöms det politiska systemets legitimitet i första hand med utgångspunkt från dess förmåga att fylla de materiella (ekonomiska och sociala) krav som medborgarna ställer. Huvudvikten läggs inte längre såsom i den renodlade rättsstaten vid samhällets möjligheter att trygga formella friheter och rättigheter. Dessa måste fyllas med ett materiellt innehåll.[17]
Vid studiet av sambandet mellan samhällets ekonomiska struktur och rätten kan man särskilja två typer av rättsregler: dels sådana som är en ofrånkomlig följd av systemet, dels sådana som begränsar det legala utrymmet för dem som bekämpar detta system. Rättsregler som är en ofrånkomlig följd av vårt kapitalistiska system är 1864 års näringsfrihetsförordning, som rev upp det gamla regleringssystemet, avtals- och köplagar samt aktiebolags- och banklagar, förutsättningar för det kapitalistiska samhällets kapitalbildning. Av rättsregler som begränsar det legala utrymmet för kampen mellan samhällsklasserna kan nämnas bestämmelser som förbjuder vissa kampmedel, t. ex. strejk, bojkott eller blockad i vissa situationer eller som hindrar kontakter mellan medborgarna, t. ex. begränsningar av yttrande- och mötesfrihet. Det är dessa "begränsande" rättsregler som jag granskat i min avhandling. Jag kommer därvid in på frågan om klasslagsbegreppet (s. 28 f).
Med utgångspunkten att staten måste ses som den egendomsägande klassens maktinstrument, att det kapitalistiska samhället skapar de normer som skyddar de rådande produktionsförhållandena, följer närmast slutsatsen att all lagstiftning skulle vara klasslagstiftning. I det kapitalistiska samhället skulle således de som innehar den ekonomiska makten ensamma bestämma lagstiftningens innehåll (s.29).
För huvudsyftet med min avhandling — att belysa hur lagstiftningen utnyttjades som ett led i klasskampen för att pacificera arbetarrörelsen (s. 8 f, 38) — har emellertid ett mera begränsat begrepp varit tillräckligt. Man synes enligt min mening då ha två alternativ att välja mellan. Antingen kan man med klasslag förstå varje lag som framsprungit ur en kamp mellan samhällsklasserna och medfört en förskjutning i ena eller andra riktningen av makt- eller privilegiepositionerna. Eller också kan man med klasslag förstå endast den lag som en samhällsklass tillgriper för att skaffa sig en privilegierad ställning, stärka denna eller för att bevara en redan vunnen position (s. 31).
Enligt den första av dessa definitioner skulle som klasslag räknas inte endast lagar som slår vakt om, ökar eller skapar ett politiskt eller ekonomiskt övertag för en klass över en annan utan även den lag som minskar en ojämn fördelning av maktresurserna eller privilegierna i samhället. Som klasslagar, verkande i sistnämnda riktning, skulle vara att anse exempelvis lagar som skapar ekonomisk trygghet i tillvaron för människorna, lagar som ger möjlighet till rikare fritid, lagar som utjämnar inkomst- och utbildningsklyftor etc. även som lagar som angriper den ekonomiska maktkoncentrationen (s. 32).[18]
Frågan är på vilka områden sådana eftergifter av den ekonomiskt härskande klassen är möjliga. Den svenska politiska och fackliga arbetarrörelsen har som bekant framtvingat en rad sociala reformer. Dessa eftergifter från borgerlighetens sida har ofta skett först efter en hård politisk kamp. Det må vara tillräckligt att erinra om striderna om åttatimmarsdagen på 1920-talet och den allmänna pensionsreformen på 1950-talet. Den besuttna klassens makt har emellertid inte minskat genom reformerna. Dessa synes genom sin pacificerande verkan på arbetarklassen snarast ha stärkt den förras positioner.
Insikten om klassens specifika objektiva intressen kan föranleda att medlemmar av borgarklassen sluter upp kring lagstiftningsåtgärder som på kort sikt kan synas strida mot de egna intressena men som i längden ger valuta genom att de pacificerar motståndaren. Känt är att Bismarck på sin tid genomdrev en sociallagstiftning i syfte att motverka den tyska socialdemokratins frammarsch. Denna tyska lagstiftning blev en förebild för liknande försök till reformlagstiftning i vårt land från liberalt och konservativt håll (s. 33).
Med en samhällsklass' specifika objektiva intressen förstås klassens intresse att tillvarata sina ekonomiska angelägenheter och skapa den samhällsordning som detta förutsätter (s. 25 f). Detta borgarklassens intresse kan inte vara att till varje pris maximera sina vinstintressen på arbetarklassens bekostnad. Om den försökte detta, skulle den äventyra sin ställning. Arbetarklassen skulle vidta åtgärder som skulle kunna leda till att makten helt förlorades (s. 29, 369 ff).
Därför kan borgarklassen godta åtgärder som — visserligen kortsiktigt — kan förefalla många av dess medlemmar impopulära men som på lång sikt tryggar dess ställning.[19]
Jag stannade för att förbehålla begreppet klasslag åt en sådan lag som en samhällsklass tillgriper för att vinna, stärka eller vidmakthålla en maktställning över en annan samhällsklass, en definition som nära ansluter till det av K. G. Westman redan 1912 uppställda begreppet.[20] Till denna lagstiftning är att hänföra även lagbestämmelser som tillkommit i annat syfte men som befinnes lämpliga att användas i klasskampen (s. 32), t. ex. då 1868 års ordningsstadga användes för att förhindra företrädare för den politiska oppositionen att komma till tals (s. 81 ff, 140 ff).
Den marxska teorin om samhällsklasserna är inte oomstridd. I det traditionella juridiska tänkandet och för borgerlig syn på rättspolitiken ställs ofta uppfattningen att rätten kan vara resultatet av en kamp mellan samhällsklasser i skuggan av en starkare ideologisk strömning i rättstänkandet som betonar "samhällets intressen", "samhällsnyttan", "hänsynen till laglydnaden", "folkets rättsuppfattning" och liknande termer som uttrycker sammanhållning, gemenskap och frånvaron av djupare motsättningar mellan medborgarna i en stat (s. 25).[21]
Stig Jägerskiöld förmenar att de marxistiska klasskampsteorierna inte är en fruktbar utgångspunkt för en undersökning av svensk lagstiftning.[22] I annan riktning talar den livliga debatt som sedan något decennium pågår för och emot marxismen både i vårt land och i andra länder i Västerlandet.[23] Det är en vitt spridd uppfattning bland vetenskapsmän av olika kategorier att vill man studera samhället måste man undersöka förhållandet mellan samhällsklasserna. Överallt har Marx' tankar i motsats till vad Jägerskiöld hävdar visat sig ytterst fruktbara.[24]
Jägerskiöld kan emellertid inte helt blunda för att olika samhällsgrupper strider mot varandra om rättens utformning. Han talar nämligen om "olika avvägningar mellan motsatta intressen som kan vara nog så svåra att göra". Hans svepande formuleringar ger emellertid ingen ledning till förståelse av vilka intressen han menar eller hur hans tankemodell är utformad. Möjligen hänför han sig till gängse sociologiska teorier om intressegrupper och makteliter.[25]
Vid en jämförelse mellan den marxska teorin och intressegruppsteorin slås man av den likheten mellan teorierna att båda betonar intressemotsättningarna i samhället, inte social harmoni. Men olikheterna mellan teorierna är framträdande. De kan sammanfattas i två punkter:
För det första är det i den marxska teorin fråga om ett ekonomiskt intresse och ett därur härlett politiskt intresse. Den härskande klassen är en produkt av det ekonomiska systemet. Den består av individer som genom sina relationer till produktionsmedlen besitter en privilegierad position vid fördelningen av samhällets produkter. Den förtryckta klassen är de som är uteslutna från kontroll av produktionsmedlen trots att de är de direkta varuproducenterna. Marx såg maktkampen som en omfattande social förvandling av samhället som skulle innebära en förändring av klassväldets grundläggande element.
För intressegruppen kan striden däremot gälla så gott som varje intresse: ekonomiska, politiska, kulturella, geografiska, religiösa etc.
För det andra har den marxska teorin och intressegruppsteorin olika meningar om hur makten är fördelad. När Marx talar om den härskande klassens makt avser han kapitalägarnas makt: Dessa tar ett mervärde som arbetaren skapar. De leder och fördelar arbetet samt anställer och avskedar folk.[26] Kapitalägarna besitter därjämte det medel som öppnar vägen till makt — penningen. De skapar också den legala ramen till det rådande systemet och sprider sin ideologi tack vare att de behärskar massmedia.
Intressegruppsteorin menar däremot med makt möjligheten att utöva inflytande på statsledningens beslut. Den beaktar bara det politiska inflytandet. Regeringen, menar intressegruppen, representerar inte uteslutande den kapitalistiska klassen. Det är således inte en klass utan många klasser som genom intressegrupperna utövar inflytande över regeringen. Regeringens politik blir således ofta en kompromiss mellan grupperna. Gruppen kan driva en politik mot näringslivets intressen men detta betyder inte att den önskar störta kapitalistklassens välde. Gruppen arbetar inom det bestående samhällets ram.
Medan den härskande klassen är en produkt av det ekonomiska systemet, är makteliten en produkt av samhällets politiska struktur. Makteliten består av individer som deltar i utformandet och fattandet av statliga beslut eller som utövar direkt inflytande över beslutsfattarna. I princip är politikern suverän i förhållande till kapitalägarna. Men dessa har alltid utövat inflytande över politiken och regeringsmakten genom sin rikedom, kontroll över vissa massmedia och sina informella förbindelser med de styrande.
Makteliten bygger sin position på de gällande egendomsförhållandena. Rent teoretiskt kan eliten representera den härskande klassens intressen, flera klassers intressen eller alla klassers intressen. Makteliten tar den härskande klassens ekonomiska dominans för given men den kan påverka fördelningen av ekonomiska värden liksom den sekundära fördelningen av nationalprodukten: möjligheterna till utbildning, hälsovård, trygghet på ålderdomen och andra sociala förmåner.
Under hänvisning till vad jag sålunda anfört vill jag hävda att den marxistiska uppfattningen om ett samhälle med två antagonistiska klasser, vilkas antagonism bottnar i produktionssättet, är en mer fruktbar utgångspunkt för en undersökning av vår lagstiftning än att som utgångspunkt välja motsättningar mellan grupper som inte ifrågasätter samhällsordningens legitimitet utan arbetar inom ramen för det existerande systemet. I det senare fallet övertygas man lätt om att all maktutövning som sker inom legalt fastslagna ramar är legitim. Mina undersökningar visar, menar jag, att den av mig valda utgångspunkten ger en bild som juristen gärna utestänger från sin uppfattning av rätten, verksam som han i regel är i det bestående systemets tjänst. Redan i ett sådant påpekande måste ligga något värdefullt.
Jag är inte ensam om min uppfattning. Den framstående norske rättssociologen Vilhelm Aubert anser sålunda att vid undersökningar om enskilda lagåtgärder kan Marx' grundsyn på produktionsförhållandena och rättslivet ge ett fruktbart bidrag till hypotesbildningen (s. 24 ff). En jämförelse mellan den marxistiska teorin, å ena, och intressegrupps- och maktelitteorierna, å den andra sidan, synes väl belägga ett sådant påstående. Även de förut citerade uttalandena av Olivecrona och Castberg ger vid handen att sådana undersökningar kan vara givande för en förståelse av rättens uppkomst och funktion i samhället.[27]
Den kritik som Jägerskiöld framfört mot mina tankegångar synes inte i något avseende bärande. Detta framgår av det redan sagda. Jag skall i det följande visa på några grundläggande felslut av Jägerskiöld.
Jägerskiöld utgår i sina recensioner från att jag skulle hävda att vi i vårt land har två kämpande klasser som är klart avskilda från varandra, kapitalägarklassen och arbetarklassen, och att enligt min mening "den härskande klassen" skulle vara någon mystisk person, "enhetligt handlande efter ett förutbestämt schema". "Enligt det marxistiska schema, som ligger till grund för förf:s tankegångar, föres ju klasskampen mellan en väl sammansvetsad kapitalistklass och ett proletariat, som ej ännu är alldeles säkert i sitt klassmedvetande" (SvJT s. 213). Varifrån Jägerskiöld hämtar dessa påståenden är helt oförklarligt och ett klart vilseledande av läsekretsen. Vad jag sagt är följande (s. 22):
Vi finner sålunda inte, såsom Marx väntade sig, en samhället helt dominerande bourgeoisie och ett utarmat proletariat utan en social hierarki, som består av en skiktning i mer eller mindre klart definierade statuspositioner, bestämda av många faktorer: inkomst, förmögenhet, utbildning m. m. och inte enbart av privat egendom. Därtill kommer en social rörlighet som visserligen inte skapar ett klasslöst samhälle men som dock utjämnar den sociala pyramiden så att några skarpa gränser inte mer är skönjbara. Politiska och sociala rättigheter har därjämte utsträckts till grupper av befolkningen som inte har del i ägandet av produktionsmedlen.
Jag har vidare sagt — och det är väsentligt — att denna utveckling inte har ändrat den grundläggande klassmotsättningen och att denna visar sig i de hårda striderna om den politiska och ekonomiska makten i dagens samhälle, en strid som jag exemplifierat med ATP-striden på 1950-talet och dagens strid på arbetsrättens område om § 32 i SAF:s stadgar. Inte heller finns det något i avhandlingen som stöder ett påstående om den enhetligt handlande klassen. Tvärtom skildrar jag motsättningarna inom borgarklassen och den olika politik på den ifrågavarande lagstiftningens område som fördes från konservativt resp. liberalt håll liksom motsättningarna inom enskilda partier på båda sidor (se t. ex. s. 61 f, 106 ff, 150, 166 f, 353 ff).
Mot denna bakgrund är Jägerskiölds krav att jag borde förklarat varför personer som inte tillhörde proletariatet kunde i riksdagen uppträda mot förslagen till klasslagar (SvJT s. 213) obefogat och vittnar om okunnighet inte bara om vad jag faktiskt skrivit utan även om de tankegångar som ligger bakom marxistisk teori och metod. Ett klassamhälle, bestående av endast två klasser, kapitalister och proletärer, klart skilda från varandra, har aldrig existerat i praktiken. De produktionssätt som Marx nämner — det primitiva samhället, slavsamhället, feodalsamhället, det kapitalistiska samhället och det socialistiska samhället — har han abstraherat ur en analys av olika komplicerade typer av historiska ekonomiska system. Inom dessa system existerar eller har vid sidan av varandra existerat olika produktionssätt och därmed samhällsklasser av olika typ, något som inte minst gäller vårt kapitalistiska samhälle.
Det bör hållas i minnet att ett gammalt produktionssätt vanligen långsamt förvandlas till ett nytt, en process som kan pågå i decennier och leda till uppkomsten av en mängd grupper som genom sina utmärkande egenskaper i större eller mindre utsträckning tillhör en viss klass — de håller på att bli eller upphör att vara medlemmar av en given klass. Inte heller är att förglömma att det kapitalistiska produktionssättet leder till uppkomsten inte endast av de två antagonistiska klasserna utan också av andra sociala grupper, vanligen kallade sociala strata, en utveckling som jag omnämnt (s. 22).
Jägerskiöld förbiser i detta sammanhang en viktig punkt i den marxistiska teorin, nämligen att produktionssätt — exempelvis det feodala och det kapitalistiska — kan existera vid sidan av varandra, såsom de länge gjorde i vårt land, och det är ju förhållandena där jag skildrar och inte i ett fantasisamhälle av Jägerskiölds typ. Man bör hålla i minnet att vårt gamla produktionssätt gradvis förvandlades till ett nytt. En komplikation härrör vidare ur det faktum att det vid sidan av vårt gamla produktionssätt och det nya kapitalistiska finns den enkla varuproduktionen (s. 23). I denna produktion är produktionsmedlen den direkte producentens — exempelvis hantverkarens eller småbondens — egendom: han utnyttjar dem och produkten av hans arbete tillhör honom. Det är därför ett produktionssätt där det inte föreligger något antagonistiskt förhållande. Det är därför inte alls orimligt att som jag gör i enlighet med av historiker vedertagna termer tala om självägande bönder eller medelklass etc. som särskilda klasser. Dessa komplikationer på det ekonomiska området påverkar givetvis klasstrukturens aktuella form. Denna är som visats vanligen mer invecklad än vad som framgår av en analys av de renodlade produktionssätten. Än mer försvåras bestämmandet av klasstrukturen av det faktum att det i det kapitalistiska produktionssättet ingår den anställde tjänstemannen som utför en rad nödvändiga funktioner.
I sina recensioner frågar Jägerskiöld hur kapitalisterna gick till väga när de drev igenom klasslagarna och förmenar att jag inte besvarat frågan. Ingenting kan vara mer felaktigt. Om Jägerskiöld läst och förstått mitt arbete, skulle han ha funnit svaret på frågan utan svårighet. Bland annat har jag behandlat den i kap. 15.
Jag framhåller där bl. a. att i striden om den lagstiftning som jag behandlat företräddes de båda huvudklasserna — kapitalisterna och arbetarklassen — av politiska och fackliga organisationer, något som också framgår av skildringen av lagarnas tillkomst och striden om dessa. Då det låg i den ekonomiskt härskande klassens intresse att bevara status quo i ekonomiskt och politiskt hänseende, ställde sig i första hand de konservativa politiska organisationerna och deras företrädare bakom lagstiftningen. Vid sidan av dessa stod SAF. Liberaler och frisinnade motsatte sig till att börja med — i enlighet med sina formella övergripande mål: frihet och jämlikhet — föreslagna begränsningar i de medborgerliga friheterna men intog efterhand en mera positiv hållning till en lagstiftning som inskränkte dessa. De har därvid av allt att döma påverkats av sina förbindelser med näringslivet och sin uppfattning att grundvalen för det ekonomiska livet är den enskilda äganderätten och det fria initiativet. Socialdemokraterna var — liksom de övriga socialistiska partierna— helt naturligt motståndare till en begränsning av sådana mänskliga rättigheter som yttranderätt, mötesrätt och strejkrätt, rättigheter som var livsviktiga för dem i deras kamp för ett annat samhälle.
Det var aldrig tillskyndarnas avsikt att lagar som Åkarpslagen och munkorgslagen skulle gälla lika för alla — detta var för övrigt inte möjligt på grund av deras utformning — utan avsikten var att de skulle fungera som lettres de cachet — arresteringsfullmakter för att avlägsna oppositionsledare från stridslinjen. Rädslan för den nya maktfaktorn — den organiserade arbetarklassen — var uppenbar.
Om vi dröjer ett ögonblick vid Åkarpslagens (SL 15: 22 andra stycket) tillkomst, finner vi att när den drevs igenom 1899 var första kammaren helt sammansatt av en elit av förmögenhetsägare och höga ämbetsmän, landshövdingar, biskopar, generaler, godsägare och företrädare för industri och handel. Andra kammaren bestod av 156 högermän, 73 liberaler och en socialdemokrat (s. 55, 96, 104, 351). Det är förvånande att se hur Jägerskiöld mot denna kompakta borgerlighet med en helt dominerande ställning i riksdagen plockar fram ett och annat yttrande av mera vidsynta män och därmed tror sig visa att samhällets delning i kapitalägare och arbetare skulle vara utan betydelse för lagens tillkomst och att idéerna här skulle spelat en avgörande roll. Åkarpslagen genomfördes i samverkan mellanstatsapparat, byråkrati och näringsliv. Gemensamt åstadkom dessa ett legalt polisskydd för strejkbrytare. Detta framgår av de kontakter som vid lagens tillkomst togs mellan justitieminister Ludvig Annerstedt och landshövding Robert Dickson, träpatronernas man, som betonade att det viktigaste var att skapa möjlighet att häkta strejkledarna och därigenom skapa lugn på arbetsplatserna (s. 98 ff).
Jägerskiöld förnekar att munkorgslagen (SL 10: 14) var en klasslag, eftersom lagstiftarens motiv skulle varit att upprätthålla samhällsordningen gentemot en revolutionär agitation. Denna invändning är kostlig. Den kan givetvis inte förta lagstiftningen dess karaktär av klasslagstiftning, snarare bekräftar den min uppfattning. Det var faran för socialdemokratisk omvälvning av samhället, oavsett om denna skedde med fredliga eller våldsamma medel, som var grunden till lagstiftningen. I praktiken kom lagrummet att tillämpas endast mot ledande personer inom arbetarrörelsen, främst fackliga företrädare för denna (s. 66 ff, 328 ff).
Kollektivavtalslagstiftningen ser jag som ett led i arbetsgivarnas kamp mot arbetstagarna, då som en röd tråd genom arbetsgivarnas strävanden under trettio år mot ett närmast kompakt motstånd från arbetarhåll går en önskan att pacificera fackföreningsrörelsen (s. 352f, 360 ff).
Jag anser att jag givit mina läsare ett klart besked om hur kapitalisterna gick till väga när de drev igenom klasslagarna: de arbetade i likhet med andra samhällsklasser och intressegrupper genom sina politiska organisationer och representanter. Vid genomdrivandet av dessa lagar hade den ekonomiskt härskande klassen ett avgörande inflytande över riksdag och regering genom sina politiska representanter. Att enstaka personer, tillhöriga kapitalistklassen, såsom landshövding Husberg och statsminister Staaff,[28] fronderade bevisar enligt min mening ingenting. Allra minst skulle detta som Jägerskiöld förmenar motbevisa "den marxistiska teorin".
Ett av Jägerskiölds argument mot min uppfattning om klassdelningens betydelse är att i riksdagsdebatterna meningarna om de framförda lagförslagen brutit sig efter helt andra linjer än klassintresset. "Vi kan", säger han, "följa en idéernas kamp lika ofta som en intressenas". Detta är inte sant. Motståndet mot lagstiftningen ifråga var såsom jag visat inte en idékamp utan en kamp betingad av fruktan för en ekonomisk maktförskjutning. Men Jägerskiölds invändning väcker frågan om man kan förstå samhällets utveckling genom att utgå från idéer och motiv.
Det är enligt min mening inte möjligt att förstå en historisk utveckling genom att endast studera människornas idéer och motiv, allra minst som Jägerskiöld gör genom att hänvisa till enstaka individers uttalanden. Man måste också undersöka de ifrågavarande individernas plats i det ekonomiska systemet. Det var inte en slump eller idéer frigjorda från ekonomiskt tänkande som fick arbetsgivare och borgerligheten i övrigt att ställa sig bakom en lagstiftning som riktade sig mot en rörelse som på sitt program hade ett annat ekonomiskt samhälle som mål. Det är inte de ideologiska förhållandena utan de ekonomiska som avgör utvecklingen. Liksom så många andra borgerliga vetenskapsmän synes Jägerskiöld omfatta något slags idealistisk historieuppfattning med idéerna som den utslagsgivande faktorn i skeendet (jfr s. 16 f). Idéerna kan emellertid enligt marxistisk uppfattning inte ryckas ut ur sitt konkreta sammanhang och ses som en sorts självständiga krafter som ovanifrån dirigerar det historiska händelseförloppet. Det är inte idéer som så att säga ligger i luften utan vissa problemställningar skapade av det ekonomiska systemet som pockar på en lösning. Idéerna är sekundära. Det är inte människornas medvetande, deras idéer som skapar deras tillvaro utan det är tillvaron som skapar idéerna.[29]
Mot min uppfattning åberopar Jägerskiöld att man i debatten om klasslagarna rörde sig med begrepp som "arbetets frihet" och "avtalets frihet". Jag har hävdat att den frihet som tillkom arbetaren var en chimär (s. 27, 376), då avtalet inte ingicks mellan två likaberättigade parter. Arbetaren har vanligen ingen annan existensmöjlighet än att sälja sin arbetskraft till någon medlem av kapitalistklassen. Vidare får han inte betalt för hela sin arbetskraft. Han skapar nämligen ett värde utöver den lön han uppbär, ett mervärde som tillfaller arbetsköparen (s. 19 f). När man avkläder "det fria avtalet" dess juridiska form och ser till dess ekonomiska innehåll framträder sålunda olikheten mellan parterna i all sin bistra nakenhet, en olikhet som tidigt framtvingade kollektivavtalet och en arbetarskyddslagstiftning mot en exploatering av arbetarna. Talet om "arbetets frihet" och "avtalets frihet" var ett sätt — och utnyttjas alltjämt, av exempelvis Jägerskiöld — att ideologiskt beslöja ett ekonomiskt förhållande där den ena parten, arbetaren, var ofri, att till beskådande lyfta fram en formell likhet och blunda för den materiella olikheten i parternas situation (s. 5). Det låg i industriidkarnas intresse att — obundna av kontrakt med bestämda avtalstider — kunna anställa och avskeda arbetare alltefter konjunkturernas växlingar (s. 225). Däremot hyllade arbetsgivarna inom jordbruket inte "arbetets frihet". Där föredrog man en legal reglering för att vara säker på tillgång till arbetskraft vid sådd och skörd (s. 230). Inställningen till "friheterna" bestämdes av den ekonomiska positionen i samhället. Därmed inte sagt att dessa "frihetens" banérförare alltid skulle varit några medvetna bedragare, men flertalet arbetsgivare och deras talesmän kunde givetvis inte vara omedvetna om den makt som arbetsgivaren hade och om att den ensamstående, oorganiserade arbetaren saknade medel som han kunde sätta mot denna makt.
Att representanter för kapitalistklassen uppträdde mot de föreslagna lagarna saknar enligt min mening varje betydelse i förevarande sammanhang. Den antagonism mellan kapitalägare och arbetare som skapas genom det kapitalistiska produktionssättet innebär ingalunda att samhället som Jägerskiöld påstår skulle delas i klasser, enhetligt handlande. Den olikhet som föreligger i fråga om kontrollen över produktionsmedlen lägger grunden till olikheter mellan klasserna även i tänkesätt (ideologi), men dessa olikheter är sekundära och kan hänföras till klassen endast som statistiskt dominanta egenskaper och är alltså inte egenskaper som nödvändigtvis är giltiga för varje medlem av klassen.
Jägerskiöld menar att man vid bedömningen av en lags karaktär, i varje fall som huvudregel, bör tro på lagstiftarens motiv. Det saknas enligt hans mening påvisbart samband mellan det ekonomiska systemet och lagstiftningen. Hans ståndpunkt håller emellertid inte vid en granskning av de samhällen som vi känner från vår historia. Staten och rätten har, vill jag påstå, alltid vilat på den makt egendomen-ägandet ger. Det är inte idéerna utan makten som skapar rätten.
I trälsamhället var det den frie mannen, odalmannen, som utformade rättsreglerna. Detta kan utläsas av våra landskapslagar, även om många av de regler som finns där återspeglar de frambrytande feodala intressena. I feodalsamhället bestämde de makthavande klasserna — adel, präster, borgare och bönder — genom förordningar om privilegier hur rättigheterna skulle fördelas dem emellan. Tjänstefolk och andra ur den obesuttna arbetarklassen hade intet inflytande.
I det kapitalistiska samhället ger ägande av produktionsmedel makt över människor, en makt som kommit till uttryck i de lagar, bl. a. bank- och aktiebolagslagar, som garanterar kapitalbildningen, och i den arbetsrättsliga lagstiftningen och rättstillämpningen (s. 7 f, 12 f). Den beryktade § 32 i SAF:s stadgar har av arbetsdomstolen upphöjts till en allmän rättsgrundsats i arbetsgivarnas och den härskande klassens intresse.
Jägerskiöld finner det överraskande att jag tagit med även lagförslag som avvisats. "Som prov på 'härskarklassens' förtryck ter sig detta besynnerligt." Detta — att vissa lagförslag av klasslagskaraktär avvisades — skulle enligt Jägerskiöld vara belägg för att något syfte att med lagens hjälp försvara sina positioner inte fanns hos härskarklassen. Jag har givetvis inte åberopat dessa lagstiftningsförsök som prov på härskarklassens förtryck utan för att visa den betydelse som de politiska organisationerna, främst arbetarrörelsen, hade i kampen om lagstiftningens innehåll. Redogörelsen i detta avseende är betingad av avhandlingens syfte att visa den politiska maktens roll i förevarande sammanhang (s. 38 ff). Det av mig studerade kraftspelet har nämligen här ofta kommit väl så klart till uttryck som i debatten om de antagna lagarna. Att lagförslag avvisades även med stöd av en del representanter för den ekonomiskt härskande klassen stöder ingalunda Jägerskiölds uppfattning. Jag hänvisar i detta sammanhang till vad jag förut nämnt, bl. a. om riksdagens sammansättning och om de eftergifter som kan göras i en samhällsklass' objektiva specifika intresse. Jägerskiöld vägrar att se att jag skildrar händelseutvecklingen i ett framväxande demokratiskt samhälle, där de demokratiska krafternas inflytande på lagstiftningen blev allt större.
Enligt Jägerskiöld skilde sig den svenska byråkratin och domarkåren liksom de svenska politikerna i allmänhet med heder från de svåra uppgifter som utvecklingen hade lagt på dem (SvJT). Jägerskiölds uttryckssätt kan möjligen ge läsaren det intrycket att jag skulle ansett att den svenska domarkåren medvetet skulle ha gått den härskande klassens ärenden. I fråga om de svenska juristernas hållning i denna strid har jag i stort sett inte någon annan uppfattning än Jägerskiöld, även om deras objektivitet i flera fall kan sättas i fråga och deras formalism stundom kan förvåna (se t. ex. Thyréns inställning till Åkarpslagen, s. 306 ff, jfr s. 39 f). Att jag bedömt AD som klassdomstol ändrar inte detta omdöme. I fråga om ställningstagandet i striden om den fria uppsägningsrätten — och detta gäller också utgången i målet om arbetsledningsrätten — säger jag att utgången för den tidens jurister måste ha framstått som naturlig (s. 337). "De bekände sig till rättsgrundsatser som i allmänhet gällde inom köprätten och som hade befunnits lämpliga även för det enskilda arbetsavtalet." Vad som kan läggas domarna i AD till last är möjligen att de inte tog intryck av utvecklingen i demokratisk riktning inom samhället i övrigt och insåg att denna utveckling borde ha vunnit insteg också på arbetslivets område. Det kan ifrågasättas om det inte varit lagstiftarens sak att ingripa här. Problemet är komplicerat och svårlöst, vilket belysts bl. a. i debatten om arbetsrättskommitténs betänkande.[30]
Jägerskiöld säger att jag befinner mig på ganska långt avstånd från verkligheten när jag påstår att AD vid sin tillämpning av kollektivavtal endast intolkat sådana rättsgrundsatser i dessa som är till arbetsgivarnas fördel. Detta mitt påstående framförs ingalunda så oförblommerat som Jägerskiölds referat i SvJT ger vid handen utan med orden "en intolkning av allmänna rättsgrundsatser i kollektivavtal synes ha skett endast i fråga om arbetsgivarebefogenheter enligt § 32". Min uppfattning torde emellertid delas av Folke Schmidt (s. 335).[31] Jägerskiöld erinrar i sammanhanget om att AD redan före 1933 — före tillkomsten av lagen om förenings- och förhandlingsrätt[32] — "intolkade regeln att arbetsgivaren är pliktig respektera föreningsrätten även om ingen föreskrift därom föreligger". Jag påminner om att jag omnämnt orsakerna till att AD snabbt accepterades och dess verksamhet blev relativt framgångsrik (s. 333). I fråga om föreningsrätten bör man komma ihåg att redan i den bekanta decemberuppgörelsen mellan SAF och LO 1906 erkändes föreningsrätten av SAF (s. 283). AD-domarna 1933 och 1934 om föreningsrätten har alltså en helt annan karaktär än domarna om § 32.
Enligt Jägerskiöld skulle jag ha utpekat högsta domstolen (HD) som en klassdomstol. I SvJT skriver han: "Liksom högsta domstolen framställes arbetsdomstolen som ett instrument för arbetsgivarna i klasskampen." Påståendet är helt grundlöst. Jägerskiöld säger vidare (Metallarbetaren 1975: 15):[33]
"Man kan inte här med anspråk på vederhäftighet påstå, att högsta domstolen eller arbetsdomstolen gått in för kapitalägarnas intressen därför att domstolen i ett fall råkat gå emot fackföreningsintresset vid tillämpningen av en rättsgrundsats, och samtidigt förtiga, att domstolen i andra fall med tillämpning av samma rättsgrundsats dömt till saklig nytta för fackföreningsrörelsen. Alldeles grundläggande intellektuell hederlighet kräver att man reagerar mot sådana metoder."
Vanlig innanläsningskonst ger vid handen att jag inte uttalat att HD är en klassdomstol. I samband med skildringen av debatten om de fackliga organisationernas rättskapacitet skriver jag (s. 241) — det är den skrivningen som Jägerskiöld åsyftar — när det gäller HD:
"År 1910 kom, det på konservativt håll efterlängtade avgörandet i högstadomstolen (NJA 1910 s. 428) som bekräftade att fackförening ägde rättskapacitet och därmed var skyldig att ingå i svaromål. Domstolarnas uppfattning om rättsläget låg helt i linje med arbetsgivarnas önskemål. HD:s yttrande 1907 publicerades i Post- och Inrikes tidningar under storstrejken 1909 under rubriken "Fackföreningars rättsliga ansvarighet". Yttrandet hade alltså blivit ett tillhygge i striden på arbetsmarknaden. Domen tillgodosåg ett klassintresse."
Det är alltså fråga om ett konstaterande av det enkla faktum att man på arbetsgivarhåll begagnade ett domstolens yttrande av 1907 som ett slagträ under storstrejken och att en senare dom tillgodosåg ett arbetsgivarintresse. Något omdöme om HD innehåller skrivningen inte. Ett domstolsavgörande kan naturligtvis mycket väl tillgodose ett klassintresse utan att man därav kan dra den slutsatsen att domstolen är en klassdomstol eller ett arbetsgivarnas instrument i klasskampen.
Om AD:s ställningstagande vill jag i anslutning till citatet tillägga att AD genom sina domar om arbetsgivarnas rätt att avskeda och anställa arbetstagare och rätt att leda och fördela arbetet tog ställning för arbetsgivarparten i mycket betydelsefulla avseenden trots att utvecklingen i samhället i övrigt gick i demokratisk riktning. Om betydelsen av dessa arbetsgivarnas befogenheter hänvisar jag till vad jag förut anfört. Jag erinrar om den vånda som AD:s dåvarande ordförande Arthur Lindhagen kände inför dessa avgöranden, då han förutsåg reaktionen på arbetarsidan (s. 336). I sitt remissyttrande över arbetsrättskommitténs betänkande säger sig LO befara att AD:s framtida rättstillämpning kommer att bli oförändrad om inte AD :s rättsprövningsmetoder ändras.
Jägerskiöld åberopar att han på grund av sin grundläggande intellektuella hederlighet sett sig tvungen att reagera mot den av mig använda metoden. Hans brösttoner är omotiverade. Den attityd han intagit vid recensionerna av min avhandling, en attityd som uppenbarligen mera bestämts av hans politiska preferenser än av en strävan till vetenskaplig objektivitet, är sådan att landshövding Per Nyström ansett att han spelar med falska kort.
Juridiken omspänner ett vidsträckt fält av mänsklig verksamhet. Det är därför slående hur litet rättsvetenskapen i vårt land intresserat sig för hur ekonomiska och politiska faktorer påverkar rättsbildningen och för vad samhällets delning i klasser betyder för denna. Vid läsningen av uttalanden från skilda håll — av rättsvetenskapsmän och utredare — bibringas man närmast den uppfattningen att några motsättningar inte funnits eller finns mellan olika samhällsklasser i fråga om lagarnas innehåll och tillämpning (s. 6 f). Den som hävdar att det här är fråga om mytbildning utsätter sig naturligtvis för kritik.
Det urval av fakta som jag gjort och bedömningen av dem visar oss en annan bild av den svenska rätten än den gängse. Den som är kritisk mot detta urval och denna bedömning har givetvis full frihet att påvisa bristerna i min utredning och utifrån en annan och bättre metod än den jag använt framlägga ett annat resultat. Men att som Jägerskiöld gjort bygga sin kritik på egna antaganden av vad jag förmodas ha menat men inte sagt och på direkt oriktiga påståenden samt genom uteslutning av för bedömningen avgörande fakta är inte förenligt med vetenskapliga metoder.
[1] Jfr Frede Castberg, Rett og revolusjon i Norge, Oslo 1974, s. 12.
[2] Om aggressiviteten i debatten, se bl. a. Sverker Gustavsson, Debatten om forskningen och samhället. En studie i några teoretiska inlägg under 1900-talet, Uppsala 1971, s. 86 f, och Arnold Ljungdahl, Marxismens världsbild, Stockholm, 1947, s. 99 ff. Jfr debatten mellan Stig Jägerskiöld och Per Nyström om min avhandling i Metallarbetaren 1975: 10, 15 och 19—20.
[3] Om inte annat anges avser sidhänvisningarna i texten min avhandling.
[4] Se bl. a. artiklar i TfR 1975: 2 och där angiven litteratur, s. 167 f.
[5] Jfr Alf Ross, Om Ret og Rætfærdighed, Köpenhamn 1953, s. 28 ff, Ole Krarup, Marxistisk retsteori contra borgerlig jura, TfR 1975 s. 158.
[6] Wolfgang Naucke, Über die juristische Relevanz der Sozialwissenschaften, Frankfurt am Main 1972, s. 66 ff (se SvJT 1975 s. 460 f). Om legitimitet och legalitet se Lars D. Eriksson, För ett dynamiskt legitimitetsbegrepp, TfR 1975s . 145 ff.
[7] Se t. ex. Gustavsson a. a. s. 88 ff.
[8] Jfr Ljungdahl a. a. s. 103 f, Torben Wanscher, Teori og retshistorie. Til kritikken af retshistorien, TfR 1975 s. 186.
[9] Jfr Lars Eriksson a.a.s. 149 f.
[10] Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm 1947, s. 7.
[11] Jfr Krarup a.a.s. 159.
[12] Se Wlozimierz Wesolowski, Marx' klassdominansteori: ett försök till systematisering. Ingår i Historiesyn och klassteori. Problem i nutida östeuropeisk sociologi. I redaktion och urval av Göran Sidebäck.
[13] Se vidare under avsnitt 10.
[14] Se vidare uttalanden av Karl Olivecrona och Frede Castberg under avsnitt 5. Se också Göran Elwin, Rätten och "det allmänna bästa", DN 30.11.1974.
[15] Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling, del 1, Stockholm 1941, s. 24 ff. Se ock Tingsten, Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda, Stockholm, 1969, s. 210 f. Jfr Vilhelm Aubert, Rättssociologi, Lund 1972, s. 81 ff.
[16] Frede Castberg a.a. s. 111. Jfr Historieskrivningens dilemma och andra studier av Per Nyström. I redaktion av Tomas Forser. Stockholm 1974, s. 23.
[17] Se Lars D. Eriksson a.a.s. 145 ff.
[18] Jfr vad som sagts under avsnitt 5 om rättsstatens utveckling till socialstat.
[19] Om samhällsklassernas objektiva intressen, se t. ex. Mats Dahlkvist, Staten, socialdemokratin och socialismen. En inledande analys, Lund 1975, s. 101 ff.
[20] K. G. Westman, De svenska rättskällornas historia, Uppsala 1912, s. 34.
[21] Aubert a.a. s. 82.
[22] Recension av min avhandling i SvD 6.7.1974.
[23] Se bl. a. TfR 1975 s. 167 och där angiven litteratur.
[24] Se Lund-Phil-Slök, Europas idéhistoria, Stockholm 1969, s. 262 ff, TfR 1975 s. 158.
[25] Om intressegrupper och makteliter se två uppsatser av Wesolowski i det i not 12 omnämnda arbetet.
[26] Jfr SOU 1975: 1. Demokrati på arbetsplatsen. I detta betänkande ägnas betydande utrymme åt dessa arbetsgivarnas befogenheter. Se också nedan under avsnitt 11.
[27] Se också de förut nämnda artiklarna om marxistisk rättsteori i TfR (not 4).
[28] Skånska bankens chef Carl Herslow, som Jägerskiöld åberopar som motståndare till Åkarpslagen, lämnade riksdagen redan 1893, sex år före Åkarpslagens tillkomst.
[29] Jfr Rudolf Kjelléns uppfattning om staten såsom "tidsåldrarnas samlade erfarenhet i organisatoriskt och rättsbildningsavseende inom Sverige och för Sveriges folk" (s. 147).
[30] Jfr SOU 1975: 1 s. 565 ff, 956 ff.
[31] Folke Schmidt, Arbetsrätt I, Lund 1972 s. 193 ff.
[32] Jägerskiöld påstår i SvJT att jag skulle ha klassat 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt som klasslag. Påståendet är gripet ur luften.
[33] Jägerskiöld syftar i det följande citatet på ett av mig inte omnämnt rättsfall, NJA 1905 s. 70. Rättsfallet omnämns inte av Folke Schmidt i hans Arbetsrätt I vid motsvarande redogörelse. Enligt Tore Sigeman saknar rättsfallet omedelbar relevans i sammanhanget.