Originalets titel: "Sociologie de Marx"
Publicerat: i Paris 1966. Ffg på svenska 1968.
Översättning: Per-Olov Zennström
Digitalisering: Jonas Holmgren
Kapitalismen har visat en vitalitet och smidighet som Marx inte kunde förutse. Och ändå har Marx förutsägelser slagit in, det vågar vi säga. Vad förebådade han, med utgångspunkt från sin noggranna analys och sin helhetsbild? Slutet på konkurrenskapitalismen, som undergrävdes av två krafter: å ena sidan arbetarklassen och å den andra kapitalens koncentration, förbunden med deras centralisation. Dessa båda tendensers ihållande och samtidigt dialektiskt motsatta verkan har verkligen lett till konkurrenskapitalismens slut. Dessa sociala och politiska krafter har upplöst den hela världen omfattande totalitet mot vilken 1800-talets kapitalism och dess ledande klass, bourgeoisin, framskred, utan att kunna uppnå den. Vad har resultatet blivit? "Världens", eller mera konkret världsmarknadens, uppdelning i tre sektorer: monopolkapitalismen, statssocialismen och "tredje världen" (helheten av de efterblivna länder vilkas ekonomi befinner sig på ett stadium angivet med ett icke marxistiskt uttryck som u-länder [utvecklingsländer] och med en marxistisk term som den primitiva ackumulationens). Monopolkapitalismen, som uppkommit genom kapitalkoncentrationen (de stora kapitalistiska organismer som blivit resultatet av denna koncentration förbindes på olika sätt i olika länder - mer eller mindre varaktigt och strukturellt - med de skilda statsformer vilka bourgeoisin avsöndrat som härskande men hotad klass), har också visat en oanad förmåga att hålla sig kvar och anpassa sig. Vi skall inte här gå närmare in på detta förhållande. Bland de många orsaker och skäl som kan förklara detta faktum nämner vi bara den motsatta regimens tryck, de båda politiska och samhälleliga "systemens" ömsesidiga utmaning, de allt snabbare tekniska förändringarna, skakningarna efter det andra världskriget som gjort slut på den malthusianska bourgeoisins lugna samvete, där den dragit sig tillbaka över sina förvärv, o.s.v. Under en så lång period har en mängd förändringar med nödvändighet inträtt bland det kapitalistiska samhällets klasser och i deras förbindelser (bourgeoisin naturligtvis inbegripen). Nya klasser och klassfraktioner har framträtt, andra har försvunnit. Gränser har utsuddats eller markerats skarpare. Det har skett på olika sätt i olika länder, alltefter nivån i deras ekonomiska tillväxt och graden av deras sociala utveckling, deras politiska struktur och de konjunkturer som påverkat denna struktur.
Själva klassbegreppet har förändrats, fördunklats, överförts och betonats på annat sätt, tillsammans med följdbegreppen (klassmedvetande, klassernas psykologi o.s.v.).
Vi lämnar åsido detta frågekomplex för att i stället granska klassbegreppet hos Marx, det vill säga inom den socialekonomiska ramen för den fria konkurrensens kapitalism. Visserligen anser vi även i detta avseende att de begrepp som Marx utarbetat är nödvändiga, ehuru otillräckliga för att förstå den mänskliga verkligheten ett århundrade senare. Vi överlämnar emellertid uppgiften att i det aktuella fallet pröva detta påstående åt andra författare, andra undersökningar. Den går utanför föreliggande framställning. Varför har vi inte här börjat denna med teorin om klasserna och klasskampen, med denna teoris sociologiska aspekter? En sådan inledning om marxismens idéer vore mycket väl tänkbar. Vi har heller inte kunnat undvika upprepade hänvisningar till klassbegreppet, till teorin om klasserna och klasskampen när vi tagit upp vårt tema - Marx sociologi. Ändå är det samhälle i vilket polariseringen i antagonistiska klasser enligt Marx blir väsentligt ett historiskt relativt senkommet samhälle, det sista före socialismen, alltså kapitalismen. Tidigare företer alla samhällen, alla stadier av den ekonomiska och sociala formationen klyvningar, motsättningar, kontraster och konflikter. Samhällena stagnerar eller går tillbaka där dessa motsättningar saknas. De förändras, utvecklas eller bryter samman uteslutande som en funktion av sina inre skillnader och motsättningar. Men ända fram till kapitalismen är dessa motsättningar snarare kännetecken än väsentliga konflikter. Låt oss se på det feodala samhället igen. Vad som utmärker det i dess helhet är de sociala relationernas direkta och omedelbara karaktär. Dessa relationer är förbindelser från person till person och således genomskinliga. De genomskinliga förbindelserna är också beroendeförhållanden inom familjen, ätten, byn och adeln - vasaller och länsherrar, trälar och adelsmän - ett beroende som sträcker sig från bonden till den gudomlige Herren. Böndernas beroende gör det möjligt att förtrycka dem, att avpressa dem merarbete i form av jordränta. För denna utpressning behöver herrarnas prestige och makt kompletteras med väpnade trupper, som också utnyttjas i deras rivalitetskamp. Det är ett förtryckarsystem. Men trälen, som är bunden genom livegenskapen, kan inte skiljas från sina arbetsredskap, sin jord och sitt hus. Exploateringen och förtrycket begränsas av sedvänjan. Åtminstone till en början var feodalherren bondegemenskapens chef, sedvänjans garant, domare och bestraffare.
Det feodala samhället kännetecknas således av hierarki och inte av polarisering. Marx har aldrig förväxlat grupperna, kasterna och de klasser som håller på att växa fram med de konstituerade och polariserande klasserna. Det framgår dessutom av historien i dess helhet att de ideologier som utarbetats av klasser vilka håller på att formeras eller redan konstituerats bibehåller tidigare element. Klassernas ideologier döljer klassernas verklighet genom utnyttjande av historiskt eftersläpande föreställningar. Man kan t.o.m., med tonvikten på den ideologiska sidan, säga att bourgeoisin definierar sig själv som den klass vilken förnekar klasserna (genom att skjuta fram "samhället" i allmänhet eller nationaliteten). Slutligen har Marx påvisat en särskilt viktig process: "samhällets socialisering". Med den växande mångfalden av kommunikationer och utbyten faller avskärmningarna och partikularismen. Det är just inom ett samhälle vilket "socialiserar" sig genom växande komplexitet som antagonistiska klasser framträder. Polariseringen, oppositionen och motsättningarna mellan dessa klasser bekräftas i och genom denna socialisering, som en djup konflikt vilken, enligt Marx, endast socialismen kan och måste lösa. Under förutsättningen att ideologier inte kommer och döljer detta läge, blockerar processen och förhindrar lösningen. Det är av alla dessa skäl som vi behandlat ideologin före klassproblemet.
Samhällets polarisering i klasser vilkas inbördes förhållanden till sitt väsen präglas av konflikter sker först genom ett s.k. ekonomiskt faktum: varans förallmänligande. När "allt" är till salu, som vi kan uttrycka det, splittras samhället i två fientliga grupper: de som säljer och de som hamnar bland de sålda "objekten", bland tingen. Men denna formulering är endast skenbart klar och förklarande. Låt oss se närmare vad som händer. Vi återupptar den grundläggande analysen.
Som bekant är varan en form. För att få grepp om denna form i renodlat tillstånd skiljer Marx i början av Kapitalet medvetet det kaotiska psykologiska och sociologiska innehållet från utbytets handlingar: behoven och underhandlingarna. Han begagnar sig av en reduktion[1] och denna reduktion möjliggör en strukturanalys. Låt oss följa denna analys i Kapitalets första kapitel. Objektet delas upp i kvalitet och kvantitet, i materia och form, i bruksvärde (motsvarande behov, nytta, önskvärdhet) och bytesvärde. Sedan tillgångarnas kvalitativa sida, nämligen det som utgör deras bruksvärde, förts åt sidan genom reduktionen återstår det hos dem endast en kvalitet som möjliggör en kvantitativ jämförelse mellan dem: det faktum att de är produkter av mänskligt arbete, resultat av en arbetsförbrukning (av ett förkroppsligande av den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden för deras produktion, påvisade Marx). Varan framträder således som någonting med två sidor. Tinget, som delas i två i förhållande till sig själv, ställs därmed i formellt sammanbindnings- och likvärdighetsförhållande till andra ting. Mera exakt uttryckt är det tudelade tingets förhållande till andra ting självt dubbelt. Och det är i analysen av denna dubbla aspekt som svårigheten ligger. Vi utgår från att x A = y B (kvantiteten x av varan A är lika mycket värd som kvantiteten y av varan B eller: 20 meter tyg har samma värde som en dräkt). Tyget uttrycker sitt värde i dräkten. Den första varan spelar en aktiv och den andra en passiv roll. Den senare fungerar som ekvivalent till den första, vars värde framställes i relativ form. "Den relativa formen och ekvivalentformen är två korresponderande, oskiljaktiga aspekter, men samtidigt extrema motsatser som utesluter varandra, det vill säga polerna i ett och samma värdeuttryck."
Man bör lägga märke till termerna i den strukturanalys som Marx genomför. Den dubbla formen eller den tredelade formen (relativ, ekvivalent) motsatsställer två element som kompletterar varandra och återstudsar från den ena till den andra, det vill säga utesluter varandra som poler. Dessa formella förhållanden ersätter tingets förnimbara, materiella realitet. Härigenom förvandlas det till vara, till en abstraktion.
Såsom abstraktion införes tinget (tillgången, produkten) ifråga i en dubbel tablå eller i en tablå med dubbel ingång:
| xA = yB | xA = yB = zC = ... | |
| yB = zC | ||
| zC = ... |
Antalet termer som kan ingå i denna tablå är obegränsat. De innebär ett likställande av den i tingen förborgade samhälleliga arbetstiden. De hänvisar till det samhälleliga arbetets specifika karaktärer: enkelt och sammansatt, fragmentariskt och globalt, kvalitativt och kvantitativt arbete. Formen, med dess polära struktur, kan inte fattas utan det samhälleliga arbetets dialektiska rörelse. Men här, i denna dubbla form, är det samhälleliga arbetet med dess motsatta bestämningar endast implicerat.[2] Varornas formella helhet, med deras verkliga länkar, är för övrigt inte obegränsat öppen. Under sin utveckling fastställes den. Det är formens roll som allmänt värde, vilket kan vara vilken vara som helst men som i den samhälleliga praktiken har ett klart bestämt och välkänt namn: penningen eller guldet.
Vi låter nu i fantasin denna helt sammanhängande form fungera. Varorna utgör en kedja, en krets kring världen. De ersätter varandra i ett ständigt växelspel. Varje gång som en vara försvinner, förintad av förbrukningen, ersättes den tomma platsen av en annan - av en ekvivalent. Kedjan spelar sin roll. Vad blir följden? En utbytenas allmänna jämvikt, som äventyras endast om en eller flera platser förblir tomma, om luckor avbryter banan. I sig själv är den harmonisk. Det är liberalismens vision när den godtar, föreslår och befordrar varans förallmänligande och förutsätter helhetens cirkulationsautomatism. Denna uppfattning om en i varan inneboende harmoni, som så småningom skulle framträda ur "låt gåsystemet" (laissez-faire) genom att undanröja hindren framför det triumferande bytesvärdet, är emellertid - tyvärr eller lyckligtvis - falsk. Den skulle gälla om alla underställda mänskliga varelser vore exempelvis hantverkare, om alla vore producenter och konsumenter utan någon brytning mellan dessa båda egenskaper, med inskjutning endast av mellanhänder, handelsmännen. Men det finns en vara som bryter kedjan och harmonin. Låt oss kalla den a: arbetet. För att arbetet skall vara en vara som alla andra, vilken ingår i varucykeln utan att bryta den, måste (och räcker det att) den arbetande säljer sig med kropp och själ till den som vill köpa honom. Det är slavens läge och även situationen för medlemmen av medeltidens "följen". I detta fall finns det emellertid ingenting som specificerar denne arbetandes värde eller hans exakta plats i varukedjan i den bemärkelsen att han, som sålts med kropp och själ, inte köper. För att de arbetande skall bli köpare, det vill säga för att varan skall erhålla en förallmänligad omfattning, krävs att den arbetande inte säljes. Vad kan den arbetande A då sälja för vara? Inte sig själv och hela sin person, utan sin arbetstid, sin arbetskraft. Då förblir han fri och ingår i varornas kretslopp, eller snarare i en del av denna kedja där han uppträder som säljare och även som köpare, liksom han ingår i helheten av de kontrakt som förbinder ägarna och utbytarna av varor, som supplerar bytesvärdenas formella helhet med dess juridiska form. Den som förfogar över sitt "arbete" och endast över sitt arbete kommer då i dubbel bemärkelse in i detta dubbla kretslopp: som producent och som köpare, som säljare och som kontrahent.
Egentligen tvingar varan sig själv på samhället inte som ett ting eller en helhet av ting, utan snarare som en logik. Det är genom formen som den fått sin totala karaktär (eller kanske hellre totaliserande karaktär, då den kan intränga i och uppsluka "allt".). Dess verkan som ting utövas endast på denna omväg. Endast på detta sätt påverkar de ekonomiska fetischerna - varan, penningen, guldet, kapitalet - de mänskliga varelserna. Tesen om reifikationen innebär en missuppfattning av Kapitalets socialekonomiska teori. Än en gång - de fetischer som får sitt eget liv, som blir autonoma och påtvingar de mänskliga förbindelserna sina lagar, kan endast verka såsom abstrakta ting, genom att reducera de mänskliga varelserna till de abstrakta tingens status: genom att låta dem ingå i formerna, genom att reducera dem till dessa former, till dessa formers funktion och strukturer. Det finns en i varan såsom form inneboende logik, vilken tenderar till att konstituera en särskild värld, varans värld. Emedan denna värld är formell har den förbindelse med språkets och den förnuftiga handlingens form, med logos och logiken i egentlig mening. Den talas utan förvanskning av talspråket och framkallar en rationalitet: beräkningen, tingens kvantifiering. Men är det inte möjligt att denna forms - språkets - funktion präglar formerna, bland andra varans form? På det sättet glider varans värld in i praxis, genomtränger eller fångar den, vilket man vill. De mänskliga varelserna blir inte ting. Det inträffar endast under slaveriet (före och utanför varans utvidgning) eller prostitutionen (som spelar en stor roll i marknadens förallmänligande men inte kan bestämma den). De blir snarare levandegjorda abstraktioner, levande fiktioner, vilka skulle lida om de inte dramatiskt motsatte sig denna process.
Varans logik, med dess inglidningar i praxis och dess sammansatta växelverkan med medvetandets och samhällets andra former, lyckas varken inrätta sig eller sluta sig. Det mänskliga arbetet och dess sammansatta bestämningar omfattas inte helt av denna form och blir inte immanenta i den som ett adekvat innehåll. Utbytets omloppskrets kan inte slutas. Den öppnar sig mot en rörelse som drar den med sig, en historisk, dialektisk rörelse. Det paradoxala är att varuformen kan förallmänligas endast genom att öppna sig mot ett annat ting, som övervinner den. Rörelsen översvämmar formen så snart det framträder utblottade, avväpnade människor vilka endast förfogar över sitt arbete och därför naturligtvis måste kallas arbetare. Den vara som de för med sig och kastar ut på marknaden är inte lik de andra. Den har en dubbel och egenartad egenskap. Å ena sidan har den ett värde, den är utbytbar och dess värde bestämmes i varornas kretslopp av den mängd samhälleligt arbete som genomsnittligt är nödvändigt för att producera och reproducera denna vara. När den förbrukas, när den utnyttjas, skapar den emellertid ett värde som är större än dess eget. Om arbetskraften inte hade denna förmåga att producera mervärde skulle det inte finnas någon anledning att använda den för att sätta i rörelse de redskap som är resultat av det förutvarande arbetet. Härigenom blir arbetet inte längre bara en helhet av bestämningar som är oskiljaktiga från varuformens innehåll. Det omsluter denna form och behärskar den. Varornas kedja återbildas på denna nivå: produktionen av mervärde, kapitalets ackumulation. Varans och kontraktets form blir verklighetsnivåer i ett historiskt samhälle och i en konkret praxis. Detta samhälle och denna praxis blir med nödvändighet polära: å ena sidan de som utnyttjar och handhar formerna (vara, pengar och kapital, kontrakt), å den andra de som besitter detta aktiva och produktiva innehåll, men endast detta - arbetet, det vill säga det samhälleliga arbetets kraft och tid. I den politiska ekonomin betyder proletär den avlönade som producerar kapital och befruktar det.
Klassernas framträdande och deras permanenta konflikt konstrueras således teoretiskt med utgångspunkt från de former, funktioner och strukturer vilkas begrepp gör det möjligt att framställa historien genom att göra den begriplig. Analysen genomförs på tre nivåer, på tre simultana plan: den rena formen (logiken); förhållandet mellan form och innehåll, de verkliga produkterna (dialektisk logik); det samhälleliga arbetet och dess inre motsättningar (dialektisk rörelse, som omsluter de föregående bestämningarna och möjliggör en helhetsframställning). Så som vi förutsåg föds så att säga en sociologisk realitet - en praxis - inför våra ögon, alstrad av den dialektiska förbindelsen mellan form och innehåll, i den teoretiskt uppfattade historiska rörelsen. För detta har det räckt att sammanfatta de hundra första sidorna i Kapitalet och därmed göra slut på de ytliga tolkningarna av detta arbete.[3]
Konflikten mellan bourgeoisin (som innehar å ena sidan produktionsmedlen, det vill säga resultaten av det förutvarande arbetet, det konstanta kapitalet, maskinerna och råvarorna samt å andra sidan de tillgängliga pengarna, det variabla kapitalet, de löner som kan åstadkommas) och proletariatet har således en grundval. Enligt vanan borde man till denna sista term foga en annan, ordet objektiv. Men varför en sådan pleonasm? Antingen är en grundval objektiv eller också finns den inte. Grundvalen är också subjektiv: i medvetandet, det vill säga i de förhållanden som tenderar att bli medvetna. "Grundvalen" enar oskiljaktigt det objektiva och det subjektiva, utan att därför dölja konflikterna mellan termerna. Klassernas konflikt - samtidigt ytterst objektiv och subjektiv - är beständig. Där den är latent kan den bryta ut, gömd och stum kan den explodera. Den upphör aldrig, annat än till skenet.
Vi har tidigare, åberopande Marx egen tanke, anvisat den marxistiska sociologin uppgiften att studera växelverkan mellan form och innehåll, mellan strukturer och rörelser, mellan funktioner och genetiska processer. Vi återupptar här detta perspektiv och förtydligar det. Den marxistiska sociologin kan och måste ta upp arbetarklassens ansträngningar för att till sin fördel böja marknadsvärdets form och lagar och för att omvandla denna form genom att utnyttja och behärska dess lagar. Den avser att förhindra ett fall av reallönen under arbetskraftens marknadsvärde, att få lönen att överskrida detta värde och att öka själva detta värde (det vill säga de behov som måste tillgodoses för att underhålla arbetskraften). Sociologin kan och måste med sitt arbetsområde införliva arbetarklassens försök att övervinna värdets och marknadens lagar - varans värld - genom en revolutionär praxis.
Denna ansträngning av arbetarklassen, som i global bemärkelse förtjänar beteckningen "klasskamp", är beständig men mycket ojämn.
"I den kapitalistiska produktionsprocessen utbildas en allt talrikare klass av arbetande vilka tack vare utbildningen, traditionen och vanan undergår regimens krav lika spontant som årstidernas växling... De ekonomiska förhållandenas obönhörliga tryck fullbordar kapitalismens despotism över den arbetande. Ibland tillgripes ännu tvång och brutalt våld, men endast undantagsvis. Under tingens vanliga ordning kan den arbetande överlämnas åt verkningarna av samhällets naturlagar ..."[4]
Dessa lagar är just bytesvärdets och varans. Om arbetarklassen förblir passiv fungerar de som naturlagar. För att den "vanliga ordning" i vilken tingen (abstrakta) genomdriver sin lag skall brytas krävs proletariatets aktiva ingripande. I ett sådant fall ingriper i allmänhet i sin tur "myndigheterna", förvaltningens och statens myndigheter, för att återställa tingens vanliga ordning, det vill säga att de tillser att lagarna och den härskande klassens makt till avgöranden verkar.
Den ofta förekommande termen "spänning" ger endast en ytlig och förvanskad bild av denna verklighet. Det viktigaste är nämligen "spänningarnas" grad, deras tendens och dynamik. Men själva termen medför ofta en missuppfattning av verkan som orsaken och av manifestationen som skälet. Den döljer de realiteter som är förborgade i de företeelser som kan iakttas. Den kan därför ersätta orden "motsättningar", "konflikter" och "antagonismer" endast i ett medvetet reformistiskt perspektiv, som döljer perioderna av skärpt kamp och avvärjer den klargörande praxis vilken strävar efter att omvandla samhällsförhållandena.
För att klargöra perspektivet erinrar vi om att klasserna och klasskampen kan studeras på skilda plan:
a. På produktivkrafternas och produktionsförhållandenas nivå. Arbetarklassen är en produktiv kraft. Detta grundläggande drag konstateras i produktionsenheten, företaget. Men att begränsa arbetarklassens verksamhet till denna nivå är att stympa dess verklighet och möjligheter. Den är också en social och politisk kraft i hela samhällets skala. Men först och främst har den en funktion i produktionen, som följer av arbetsdelningen. Vad bourgeoisin beträffar kan den hålla sig kvar endast genom att oavbrutet omstörta produktionens förutsättningar och detta i den utsträckning som den omstörtar dem. Så snart bourgeoisin upphör att spela denna roll hotas det samhälle som den behärskar av stagnation, sönderfall och parasitism.
"Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av samma samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra."[5]
Bourgeoisin vacklar således mellan den malthusianism som avser att bara bevara status quo och den tekniska förnyelsen. Malthusianismen blir dess ideologi under perioder av depression och tillbakagång, då den är på defensiven. Det tekniska snobberiet blir dess ideologi under perioder av expansion, livaktighet och blomstring. I båda fallen är det på produktivkrafternas nivå som ideologierna föds.
Arbetets organisation kan inte skiljas från redskapen, utrustningen och tekniken. Om man måste göra skillnad mellan arbetets tekniska delning och samhällets splittring så är det för att bättre förstå hur under givna förhållanden det ena alstrar det andra, vad som skiljer dem åt och vad som förenar dem i en funktionsduglig organisation. Det tvingar oss att studera arbetsdelningens allmänna former i ett visst land på världsmarknaden eller inom en viss grupp av länder, mellan jordbruket och industrin, o.s.v., utan att försumma de säregna formerna, ända in i verkstadssektionen. Skillnaden mellan klasserna grundar sig i det moderna (kapitalistiska) samhället inte längre på yrket. Däremot ger arbetsdelningen inom en och samma klass upphov till mycket skilda arbetssätt, visade Marx i Kapitalet. Arbetets sociala uppdelning förändrar den tekniska uppdelningen inte bara därför att ledningens och beslutfattandets funktioner reserverats för vissa grupper (som i verkligheten tillhör bourgeoisin eller kan uppgå i den), utan därför att produktionen som helhet orienteras efter den härskande klassens intressen och syften, i enlighet med de behov den infört eller framkallat. Det sker inte utan motsättningar, motstånd och konflikter.
Studiet av produktionen, av produktionsförhållandena och arbetsdelningen avslöjar en rörlig och sammansatt klasstruktur i varje slag av klassamhälle. En och samma ekonomiska bas - väsentligen densamma - kan under inflytande av skilda empiriska faktorer förete betydande graderingar och variationer (Marx). Detta är fallet inte minst bland de halvproletära skikten. I jordbruksproduktionen - som vissa drag skiljer från industriproduktionen så länge som jordbruket inte uppnått storindustrins tekniska nivå - uppenbarar analysen vissa klasser, klassfraktioner och sociala skikt: arrendatorer, småbönder, lantarbetare, ägare av mindre jordbruk, storgodsägare (förbundna eller inte med industribourgeoisin). Dessa socialekonomiska konstellationer grupperas på olika sätt beroende på produktionens grunddrag i jordbrukssektorn: kvantitativ eller kvalitativ, specialiserad eller inte.
Analysen av klasserna i ett samhälle kan således inte slutföras på produktivkrafternas nivå. Struktur och konjunktur påverkar ständigt varandra. Mångfalden och rörligheten utgör dock inget som helst hinder för klassernas polarisering, som är analysens huvudaxel.
"Ägarna av blott arbetskraft, ägarna av kapital och jordägarna, vilkas respektive inkomstkällor äro arbetslön, profit och jordränta, alltså lönarbetare, kapitalister och jordägare, bilda de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället."[6]
Jordägarnas betydelse minskar gradvis och denna klass tenderar till att uppgå i bourgeoisin, inom vilken den i de mest utvecklade länderna knappast utgör mer än ett skikt, en fraktion eller en särskild grupp.
Analysen av klasserna med utgångspunkt från arbetsdelningen (teknisk och samhällelig) måste drivas fram till vissa skillnader som är svåra att fastställa och ändå betydelsefulla, exempelvis skillnaden mellan produktiva och improduktiva arbeten. Marx har skrivit åtskilligt om denna skillnad, i texter som till större delen är föga kända, bland annat när han diskuterat Adam Smiths teser. Denne ekonom, som tillämpade ett snävt ekonomiskt och uteslutande ekonomiskt kriterium på det samhälleliga arbetet, ville bara behandla de materiellt produktiva arbetena. De andra aktiviteterna och funktionerna var han benägen att kasta ut ur det samhälleliga arbetet i den illa definierade kategorin "tjänster". Enligt Marx[7] är frågan långt känsligare och mera invecklad. Oberoende av sin struktur (oberoende av produktionssättet) fördelar varje samhälle på ett visst sätt de produktivkrafter över vilka det förfogar, framför allt arbetskraften och den globala produktiviteten. Det tillgodoser på ett särskilt sätt sina medlemmars individuella och sociala behov, vilka det på en gång påverkar, framkallar och begränsar (så länge det inte råder överflöd och likaberättigande i överflödet). Socialt är lärarens, läkarens, skådespelarens, journalistens och underhållningsartistens verksamhet lika nödvändiga som murarens eller metallarbetarens. De är emellertid inte producenter av påtagliga och förnimbara materiella konsumtionsvaror. De är nödvändiga för produktionen och ändå improduktiva. Å andra sidan ägnar sig det kapitalistiska produktionssättet och det borgerliga samhället inte direkt åt att tillgodose behov, framför allt inte samhälleliga behov. Behoven kan tillgodoses endast genom marknadens förmedling, under förutsättningen att de tillgångar som skall konsumeras genomgår varustadiet. Vidare är den kapitalistiska produktionens mål inte att i och för sig producera varor, utan profiten. I detta samhälle är arbetet produktivt endast i den utsträckning som det ger kapitalet och kapitalisterna profit. Därav följer att i detta samhälle, behärskat av bourgeoisin, betraktas inte konstnärens, författarens och arkitektens arbete i egenskap av konstnär (till skillnad från vad som var fallet under medeltiden och renässansen) som socialt arbete. Verkens värde blir beroende av psykologiska tillfälligheter, av de ekonomiska möjligheterna hos dem som känner ett särskilt behov av förströelse, underhållning och flykt. Ändå förblir exempelvis en teater ett företag i vilket man kan investera kapital och av vilket man väntar sig profiter. Den erbjuder åskådarna en "tillgång" som de förbrukar och betalar med inkomster från produktionen i allmänhet och från mervärdet. Ytterligare en paradox är att vapenproduktionen uppenbarligen ingår i det produktiva arbetet.
Distinktionen mellan det produktiva och det improduktiva arbetet - en distinktion som inte leder till en formell separation - sammanfaller inte med uppdelningen i fysiskt (materiellt) och intellektuellt arbete.
"För att vara produktiv är det inte nödvändigt att själv lägga handen vid verket. Det räcker med att vara ett organ för den kollektive arbetande, att där fylla en funktion."[8]
Det är alltså med andra ord verkligen arbetsdelningen som måste behandlas, på en gång i dess tekniska aspekt (relativt oberoende av produktionssättet) och dess samhälleliga aspekt (förbunden med produktionssättet, samhällets allmänna grunddrag, den härskande klassens verksamhet och dess ideologier). I det kapitalistiska samhället är "den kollektive arbetande" helheten av produktionsenheterna, av de kapitalistiska företagen med vidlådande organisation i syfte att producera materiella tillgångar och särskilt profit.
Det ger vid handen att enligt Marx tanke förändras begreppet "den kollektive arbetande" med samhällets globala karaktär, med produktionssättet. Analysen av arbetena och av arbetsdelningen förändras allteftersom det gäller ett kapitalistiskt eller ett socialistiskt samhälle. Och särskilt bestämningen av produktiva och improduktiva arbeten, samhälleligt nödvändiga eller inte.
Tekniker och ingenjörer utgör en del av de produktivt arbetande. Jordbruket, fisket, gruvindustrin, omvandlingsindustrierna, uppförandet och reparationerna av byggnader samt varutransporterna måste inräknas bland de produktiva aktiviteterna. Det gäller också om vissa kommersiella aktiviteter (konservering, lagring och transporter av förbrukningsartiklar). Andra kommersiella aktiviteter (reklamen) är improduktiva, liksom de materiella och kulturella "tjänsterna", utbildningen och den vetenskapliga forskningen. Det förhåller sig likadant med statsapparaten, bank- och finansväsendet, de väpnade styrkorna, polisen, byråkratin och den kommersiella distributionsapparaten. Utan övergång och utan kriterium på skillnaden har vi från det produktiva arbetet kommit till det samhälleligt nödvändiga improduktiva arbetet, och från detta till det icke-nödvändiga arbetet eller t.o.m. till avsaknaden av arbete och social parasitism (försåvitt man inte anser att varje verksamhet, varje "funktion" motiveras av det faktum att den "verkligen" existerar).
Det betyder att den av Marx gjorda distinktionen är svår att utnyttja och ändå oumbärlig. Den ställer oss så att säga mot väggen och förelägger analysen svåra sociologiska problem: kritiskt och konkret studium av på en gång "funktionerna", "tjänsterna", den sociala rörlighet som driver samhällsmedlemmarna från den ena kategorin till den andra, o.s.v.
Marx har uttryckligen förkastat den sociologiska funktionalismen. Han betraktar den enbart som en ideologi, enligt vilken de skilda funktionerna i det borgerliga samhället ömsesidigt förutsätter varandra och löser detta samhälles inre motsättningar. Den tekniska och den samhälleliga arbetsdelningen flyter ihop och motiverar varandra. Enligt denna ideologi står funktionerna och tjänsterna faktiskt i kapitalismens "tjänst". Det är samtidigt uppenbart och orimligt och gör det omöjligt att utarbeta en teori om civilisationen.[9]
Denna långvariga och svåra diskussion, som inte avslutats utan alltid återkommer, har vi att tacka för en av de mest lysande sidorna i Marx verk. Vi återger det på grund av dess underbara ironi och inspiration, som inte berövat den något av dess sociologiska värde, tvärtom:
"En filosof producerar idéer, en diktare verser, en präst predikningar, en professor handböcker, o.s.v. En brottsling producerar brott.
Om man betraktar den förbindelse som finns mellan denna del av produktionen och samhället i dess helhet befrias man från många fördomar. Brottslingen producerar inte bara brott, utan också straffrätten, professorn som håller föreläsningar i straffrätt och t.o.m. den oundvikliga handbok där denne professor sammanfattar sin undervisning ... Därmed ökar nationens tillgångar, liksom författarens tillfredsställelse. Brottslingen producerar dessutom polisväsende och rättsväsende, konstaplar, domare, bödlar, jurymedlemmar, skilda yrken som utgör lika många kategorier i den samhälleliga arbetsdelningen, som utvecklar de andliga förmögenheterna, skapar nya behov och nya sätt att tillgodose dem. Enbart tortyren har gett upphov till de mest sinnrika mekaniska uppfinningar och sysselsätter en mängd hederliga arbetare med produktionen av dessa instrument.
Brottslingen producerar intryck, antingen moraliska eller tragiska. Därmed betjänar han publikens moraliska och estetiska känslor. Förutom handböcker i straffrätt, lagsamlingar och lagstiftare producerar han konst, litteratur, romaner och t.o.m. tragedier. Brottslingen medför förströelser i det borgerliga livets enformighet, skyddar det mot tvinsot och framkallar den oroliga spänning, den andliga rörlighet utan vilken t.o.m. konkurrensens stimulansmedel slutligen skulle avtrubbas. Brottslingen ger således produktivkrafterna nya impulser ..."[10]
Det vore lätt att i detta märkliga avsnitt påvisa den "marxistiska" kommentaren till Balzacs verk och den negativa gestalten framför alla andra: Vautrin.
Fragmentet räcker för att belysa med vilken bredd och frihet från pedanteri Marx betraktade analysen av det borgerliga samhället, av produktivkrafterna och klassförhållandena. Det är framför allt arbetsdelningen i dess totalitet som bör observeras och analyseras, utan att fastna i klassificeringen av statiskt (icke-dialektiskt) uppfattade sektorer, funktioner och nivåer.
Vi har här ständigt understrukit betydelsen av formerna, av det vetenskapliga intresse som växelverkningarna "former-innehåll" äger. Varför? Därför att den dogmatism som åberopar Marx för länge sedan ansett sig vara tvungen att betona innehållen på formernas bekostnad. Denna ståndpunkt tycktes förbunden med den filosofiska materialismen och var det också i den utsträckning som denna materialism åter blev ett filosofisk-politiskt system. Ordet "form" uppfattades på ett ytligt sätt, utifrån. Formen i hela dess räckvidd och styrka, såsom i uttrycket "formell logik", var misskänt och försummat. Varuformen uppfattades inte längre som sådan, och inte heller de politiska, juridiska, estetiska, filosofiska och andra formerna. Man glömde att innehåll är innehåll endast om det antar en form, om det får en form, och att från och med då hör innehållets och formens dialektiska rörelse till de mest väsentliga.
Kan man säga att arbetets samhälleliga delning ger en form, bestämd av produktionssättet, åt arbetets tekniska delning? Utan tvekan. Produktivkrafterna är produktionsförhållandenas innehåll. De senare tenderar till att fånga in produktivkrafterna i sina nät, medan produktivkrafterna tenderar till att tänja ut eller bryta dessa bojor. Produktionsförhållandena (däribland marknaden, de lönearbetande, penningmakten och kapitalet) skiljer sig inte från produktivkrafterna annat än i en dialektisk (konfliktpräglad) enhet. Det är därför som det sociologiska och det ekonomiska i egentlig mening inte kan isolera sig, utan att de därför behöver gå upp i varandra. För att dementera vårt påstående skulle det krävas att arbetets tekniska delning och den samhälleliga delningen sammanföll. Vissa teknokrater antar att det redan nu förhåller sig så. De anser att med teknikens alltmer dominerande välde, under vilken som helst etikett (kapitalistisk eller socialistisk), närmar sig den socialekonomiska verkligheten ett jämviktstillstånd, en feedback som övervinner de av Marx beskrivna och analyserade konflikterna. Vi kan inte här gå in på denna diskussion. Vi hävdar bara att den teknokratiska utopismen därmed fått ett av sina mest tvivelaktiga uttryck. Vi anser att besluten inte alltid och enbart är följden av tekniska orsaker, att den skiftande strategin alltjämt beror av samhällets globala karaktär och av produktionssättet, att tekniken inte uppsugit och upplöst de sociala förbindelserna och deras konflikter. Den till Marx och det marxistiska perspektivet knutna sociologin har med andra ord inte förlorat sitt existensberättigande. Den måste tvärtom återupprättas i hela sin analytiska och globala kraft, i stället för att ersättas med en enkel empirism eller en ideologi (teknokratins).
b. På egendomsförhållandenas och de juridiska förhållandenas nivå. Inget samhälle fungerar som en helhet av funktioner. Över de ekonomisk-sociala funktionerna och deras helhetsform krävs, för att bevara och reglera dem, en annan formell helhet: regler, normer, "värden" och juridiska principer. Vad som är sant om varje samhälle är det i ännu högre grad om det kapitalistiska samhället. Varans välde beledsagas av kontraktets välde. De kontrakterade förbindelserna mellan detta samhälles medlemmar (som är mångfaldiga och binder även proletärerna genom "avtalet") kontrasterar mot samhällets mångfaldiga konfliktkaraktär. Ett sådant samhälle har mer än något annat behov av en lagbok (eller av flera lagsamlingar med underavdelningar). Bourgeoisins uppsving och kapitalismens bildande kom således till uttryck i utarbetandet och utfärdandet av Napoleons Code civil. Den formaliserar och institutionaliserar egendomsförhållandena inom de för detta samhälle karaktäristiska produktionsförhållandena. Inspirerad av den romerska rätten fördjupade den kontraktets alla aspekter och gav det en sammanhängande, nära nog logisk form. Det är endast på ett fördolt sätt, inneslutet i formen, som det borgerliga samhället hävdas och bekräftas. Varans värld framträder här endast som sin dubbelgångare i kontraktsförbindelsernas kretslopp. Marx och Engels har understrukit den romerska rättens betydelse. Den har förevigats - med justeringar och anpassningar - tvärs igenom produktionssätten och samhällena (slaveriet, feodalismen, kapitalismen och även socialismen), vilket visar att den inte kan betecknas som en vanlig "överbyggnad" eller institution. Såsom form för de mänskliga förbindelserna har den en djupare och varaktigare grundval än produktionsförhållandena. Den reglerar förbindelserna mellan individerna och grupperna så länge som samhället domineras av varuutbytet, så länge som det på ett olikmässigt sätt under icke-överflödet fördelar de tillgångar som producerats genom det samhälleliga arbetet. Juridikens rättvisa är en oundviklig följd av orättvisan. Summun jus, summa injuria. Under alla förhållanden är den juridiska formen solidarisk med de andra stora former som påtvingats de mänskliga innehållen, produkterna, verken och aktiviteterna: den formella logiken, varuformen, diskursens och språkets form.
Lagboken har således en oerhörd betydelse. En snäv funktionalism förväxlar funktionerna sådana de inrättas på den socialekonomiska nivån och samma funktioner sådana de anges och normeras av lagen. Utan lagboken skulle det borgerliga samhället - trots arbetsdelningen eller snarare på grund av denna (dess komplexitet, hoptrasslingen av förbindelserna, som är noggrant organiserade i den kapitalistiska produktionsenheten men inte har någon sammanhängande ordning utanför företagen) - förbli ett kaos av individuella initiativ och intressekonflikter. Lagboken belyser detta kaos av atomer och monader genom att till en sammanhängande form upphöja dess inneboende principer, de som följer av privategendomen.
Lagboken gör det således möjligt att uttyda, att avkryptisera det borgerliga samhället. Den ger oss dess nyckel. Den utvisar de specifika grunddragen och de grundläggande alienationerna (exempelvis splittringen mellan det privata och det offentliga, mellan människorna och medborgarna, mellan den faktiska egoismen och det fiktiva gemenskapsidealet) .
Trots att lagboken eftersträvar ett formellt sammanhang som står logiken nära äger den en viss tänjbarhet och anpassningsförmåga. De i olika länder och nationer utfärdade lagsamlingarna är inte identiska, även om de har gemensamma principer. Dessutom skapas underordnade lagsamlingar (sous-codes) (vi lånar här från språkforskningen en form med en viss formell analogi) vilka påverkar den egentliga lagboken, förr eller senare sammansmälter med den och därmed förändrar den. Så har det vid sidan av "Code napoléonien", trots och mot den, konstituerats rättigheter under konkreta mänskliga villkor: för de arbetande, kvinnorna, barnen, de gamla och de sjuka.
Dessa underordnade lagsamlingar innebär endast reformer. En revolution skulle bryta sönder lagboken, samtidigt som den skulle återuppta och ändra en del av dess element. Ett socialistiskt samhälle kännetecknas också av kontrakt, av en rätt. Det kan inte komma förbi "den borgerliga rättens snäva horisont" och den egendomliga blandning av formell jämlikhet och faktisk olikhet som den reglerar. Endast det kommunistiska samhället, det överflödssamhälle som ledes av principen: Åt var och en efter hans behov, av var och en efter hans förmåga kan avstå från en kod, från lagar, normer och formella föreskrifter, genom att på oförutsedda vägar återvända till sedvänjan. Fram till detta historiska ögonblick kommer det formaliserade sociologiska studiet av institutionerna att utgöra en särskilt viktig aspekt av studiet av klassförhållandena, det vill säga av sociologin i det marxistiska perspektivet.
De kodifierade juridiska förhållandena utgör den verkliga strukturen i ett samhälle som inbegriper icke-likaberättigande. Deras formalisering förvandlar produktionsförhållandena till ett system. Det är i denna mening man kan tala om "kapitalistiskt system" eller om "socialistiskt system". Men med ett uttryckligt förbehåll: systematiseringen, strävan till sammanhang kan inte undanröja motsättningarna. Man påtvingar dem en norm, mildrar eller undertrycker dem. Man föreslår ofullständiga och otillfredsställande lösningar som inte löser konflikterna. Systematiseringen och struktureringen, som endast försiggår på en viss nivå, lyckas aldrig innesluta innehållet. Under dem bevarar "basen" en egen verklighet som den ibland uttrycker i svårigheter, problem, tekniska och ekonomiska förändringar, däribland depressioner och kriser. Över den juridiska struktureringen upprättas överstrukturer, avsedda att omtolka, uppfånga och i nya former instänga det som överskrider strukturen i egentlig mening. Det är naivt och grovt att betrakta "systemen" och "strukturerna" bokstavligen som "funktioner". I det verkliga samhället, det vill säga i praxis, finns det gap, luckor och förskjutningar mellan alla dessa termer. Man (Vem? Myndigheterna eller Makten?) justerar och återanpassar empiriskt de olika styckena. Man täpper till luckorna samtidigt som nya former framträder. Det är lika otillrådligt att försumma begreppet totalitet som att fatta det bokstavligt, logiskt i stället för dialektiskt.
c. På de politiska överstrukturernas nivå. Vi går här snabbt förbi denna punkt, eftersom vi tänker ägna ett särskilt kapitel åt den marxistiska politiska sociologin, det vill säga teorin om staten.
d. På ideologiernas nivå. Vi skall här, efter Marx föredöme, utveckla ett bestämt exempel: individualismen. Den enskilde kapitalisten betraktar sig som ägare (privat) av sitt kapital: pengar, produktionsmedel, konstant kapital (anläggningar, maskiner, råvaror) och variabelt kapital (pengar tillgängliga för "lönefonden"). Han uppfattar sitt företag som resultat av sina initiativ och sitt affärssinne. Men om det "verkligen" förhöll sig så skulle samhället inte kunna fungera ens några minuter. Det skulle falla i stycken, eller snarare aldrig komma ut ur kaos utan förbli en oformlig massa av atomer, av monader. Den marxistiska analysen visar varför och hur allmänna lagar och även globala självregleringar uppstår ur de privata initiativens växelverkan: en tendens till bildande av genomsnittsprofit, ett mer eller mindre brutalt undanröjande av icke konkurrenskraftiga företag och en utvidgad ackumulation (avbruten av depressioner och kriser som befriar regimen från dess överskott). Vad innebär då individualismen? En blandning av verklighet och illusioner. Kapitalisterna har svårt att upptäcka resultaten av sina handlingar, som undgår dem. Även om de utnyttjar medvetandet och makten förmår de knappast utforska marknaden, och ännu mindre kan de behärska den. Individualismen är illusorisk. Den följer av individernas misslyckanden och någras tvivelaktiga framgång när det gäller att samla pengar och kapital. Ändå är inte individualismen betydelselös i det borgerliga samhället. Den verkar sporrande. Den täcker luckorna i verkligheten, livet och kulturen. Den inger självförtroende. Den döljer verklighetens outhärdliga sidor och förhärligar de sidor som borgaren kan godta. Den tillåter borgarna att bevara sin "för min del", att tro sig mänskliga i den omänskliga verklighet som gynnar dem och som de underhåller. Den har en mängd etiska och estetiska fördelar. Dessutom antyder den en allmän form för det individuella självförverkligandet, en form som i det borgerliga samhället förblir en möjlighet utan innehåll. Endast ett annat samhälle kan förverkliga den av den borgerliga perioden antydda, tänkta och drömda individen. Slutligen, ett av individualismens grunddrag, som inte är det minst viktiga, är att den ger en föreställning om världen som överlever dess ursprungliga villkor. Individualismen försvinner inte med den konkurrenskapitalism som varit dess upphov. Trots att den "organiserade" kapitalismen - med dess jättelika produktions- och förvaltningsenheter, med dess byråkrati - borde förvisa individualismen till de föråldrade ideologierna, tjänar denna föreställning alltjämt som en sporre, som ett redskap mot andra, mera adekvata föreställningar, som dimridå och som motivering.
De ideologiska formernas sociologi söker deras klassinnebörd på ett dialektiskt sätt, på en mångfald nivåer, i det förflutna liksom i nuet: födelsevillkor, angreppspunkter, återuppblomstringar och återupptagningar, föreställningarnas och illusionernas verkliga funktioner, tidsförskjutningar, cyniska utnyttjanden, o.s.v. Den kritiska analysen av ideologierna fördjupar distinktionen mellan skenet och det verkliga. Vi vet redan att det inte finns något socialt "verkligt" i ren och enkel form. Begreppen praxis och ideologi har avslöjat sin sammansatthet, sitt dialektiska samband. Det finns inget verkligt som inte också producerar sken. Det finns ingen praxis (utom kanske den skapande praxis under de stora revolutionära perioderna) som inte alstrar illusioner. I samhällena är skenet en del av det verkliga och illusionerna en del av praxis. Det overkliga är i vissa fall verkligt, och omvänt. Med andra ord gör den dialektiska metoden det möjligt för oss att bekräfta begreppet "det verkliga", "det formella" inbegripet.
Det sociologiska studiet av ideologierna kröner, för att tala bildligt, analysen av klasserna och klassförhållandena. Vi återfinner, genom att belysa det närmare, begreppet ideologi. Varje ideologi systematiserar (formaliserar) en helhet av illusioner, av stympade och förvridna föreställningar, vilka emellertid bevarar en tillräcklig förbindelse med det "verkliga" (praxis) för att förefalla sanna, för att infogas i detta verkliga, för att vara levande. Annars är det inte fråga om ideologi, utan om grovt bedrägeri. Analysen av ideologierna kommer till sin rätta nivå i studiet av de former som tvingar fram en viss ordning - relativ, förgänglig, ofta ifrågasatt - för de element som konstituerar ett klassamhälle.
För den dialektiska analys- och framställningsmetoden, i enlighet med Marx föredöme i Kapitalet, blir formen på en viss nivå innehåll för den högre nivån i formernas hierarki. Således tjänar de juridiskt formaliserade förbindelserna som element och innehåll för den eftertanke som bygger upp ideologier,
Denna hierarkisering fullbordas med den ideologiska formen. På denna nivå kan analysen tematisera de element över vilka den förfogar. Den kan ägna sig åt kritiken av en viss ideologi - åt studiet av den helhet av ideologier och "värden" som utgör "kulturen" - eller också åt teorin om vad som kallas "civilisationen", vilkens avigsida och baksida är ett ur vissa aspekter växande barbari i den s.k. "moderna" världen.
I den föregående framställningen har vi undvikit att skilja mellan det statiska och det dynamiska, det strukturella och det konjunkturbetingade, det analytiska och det globala, det genetiska och det aktuella, det "diakroniska" och det "synkroniska". Ingen av dessa termer är helt korrekt och inget av dessa motsatspar helt adekvat. Hopblandade med begreppen innehåller de alla ideologiska element. Men ur deras helhet och ur enheten mellan de motsatta aspekterna går en historieuppfattning: vardandet konstituerar stabiliteter (relativa) för att sedan överskrida dem, upplösa eller bryta sönder dem. Detta är Marx uppfattning, fastän han inte formulerat den färdigt. Den dialektiska metoden måste på grund av själva sitt väsen ena vardandets aspekter och moment. Enheten utesluter varken teoretiska motsättningar eller verklig kamp. Tvärtom: den inbegriper dem.
Det är uppenbart att vi inte uttömt den sociologiska aspekten på den marxistiska klassteorin. Innan vi avslutar detta kapitel vill vi på nytt belysa några grundläggande satser. För det första: inga klasser utan klasskamp, utan politisk kamp. En klass existerar endast som möjlighet (det är en "klass i sig", inte en "klass för sig") så länge den inte inträtt på den politiska arenan, på praxis högre nivå, med en revolutionär praxis. För det andra: de polariserade klasserna, i kamp och konflikt, utgör inte desto mindre en enhet. Denna enhet får en allmän beteckning ("samhället"), en särskild beteckning (nationen) eller en säregen beteckning (delningen av de kompletterande arbetena i produktionsenheterna). Konflikterna tillåter oss att betona enheten. Å andra sidan måste vi, så snart vi betonat enheten, klargöra dess konfliktkaraktär.
Klassernas och klassfraktionernas konstellationer, det vill säga samhällets struktur, förändras med konjunkturen. I Revolution och kontrarevolution i Tyskland räknar Marx upp åtta klasser: feodalherrar, bourgeoisi, småborgare, storbönder, mellanbönder, småbönder, trälar, lantarbetare och industriarbetare. I Klasskampen i Frankrike är det emellertid tal om bara sju klasser: finansbourgeoisi, industribourgeoisi, småborgare, bönder, proletariat och trasproletariat. Det betyder att vid samma tidpunkt (år 1848) fanns det en betydande skillnad mellan den sociala strukturen i två olikmässigt utvecklade länder på kapitalismens väg. Strukturanalysen måste ge rum åt det konjunkturbetingade, som infogas i historien.
En revolution härrör ur en struktur. Men den revolutionära händelsen är konjunkturbetingad.
De klasser Marx beskrivit och analyserat som väsentliga under konkurrenskapitalismen, nämligen jordägarna, industrikapitalisterna och arbetarna, får sina inkomster från tre skilda källor: jordräntan, profiten och lönen. Jordägaren drar emellertid lika litet sin ränta från sina torpare, arrendatorer och lantarbetare som kapitalisten profiten från sina egna arbetare. Det producerade mervärdets helhet infaller i en allmän massa: nationalinkomsten. Marx arbete, Kapitalet, skulle avslutas med teorin om inkomsten och dess fördelning. Produktions- och egendomsförhållandena är - i samhällets konkreta verksamhet - medel, apparater liknande pumpar, för att suga upp mesta möjliga av den globala överproduktionen eller, med ett annat ord, nationalinkomsten. Fördelningen sker genom den sociala helheten. Den idé enligt vilken kapitalisten "exploaterar sina arbetare" är naiv och grov. Det är bourgeoisin som klass som exploaterar proletariatet som klass, liksom de andra grupperna, klasserna och klassfraktionerna, genom att med skilda medel - ekonomiska, sociala, politiska, administrativa, fiskaliska och t.o.m. kulturella (organiserande av fritiden och av konstproduktionen ) - ta ut största möjliga del av nationalinkomsten. Inkomstens fördelning sker genom den sociala helheten och staten, det är den centrala idén i Kapitalets sista avsnitt. De ledande klasserna och deras fraktioner handlar som påtryckningsgrupper, genom att utnyttja lagstiftningen och andra procedurer. Det är i den globala ramen, vilken angår sociologin lika mycket som ekonomin, som man måste förlägga den marxistiska klassanalysen.
Tyvärr är Kapitalet ett oavslutat arbete. Den framställning som struktur- och konjunkturanalysen skulle leda till har förblivit ofullständig. Om marxismens grundare hade kunnat slutföra sitt verk, om han efter sig lämnat den avhandling om den dialektiska metodologin som han planerat under senare delen av sitt liv och färdigställt den socialekonomiska teorin om det kapitalistiska samhället skulle många missförstånd och felbedömningar ha undvikits!
[1] Man kan jämföra denna metod med den fenomenologiska reduktionen (Husserl), vilken sätter en del av medvetandets innehåll eller t.o.m. totaliteten av detta innehåll inom parentes, liksom med den semantiska reduktionen (Saussure), som skiljer talet från språket. En mycket viktig skillnad är att reduktionen enligt Marx pågår ständigt, i själva praxis. Den är ingen tankeoperation, utan en verklig (dialektisk) rörelse.
Vi understryker på nytt ett faktum: de flesta av Kapitalets läsare och uttolkare har underskattat formen i den grundläggande teorin om bytesvärdet och varan. De har gett detta ord en ytlig innebörd, liknande den som det får i en trivial mening: "Träet har hos snickaren fått formen av ett bord, en stol ..." Men innebörden av ordet form i teorin ifråga är strängt preciserad. Den bör jämföras med termens innebörd i uttrycken logisk form och matematisk form. Formen är, som Marx framhåller och påvisar, en struktur. Vi måste här lämna åsido flera problem, exempelvis de som berör förhållandena mellan formerna, bland annat språkets och varans form. Historiskt råder det inget tvivel om att bytesvärdets, det vill säga varans, framträdande som form medfört medvetande om språket som form, i exempelvis den grekiska logos, med dess formella bruk och kunskaper (logiken, retoriken, sofistiken, grammatiken). Analysen och framställningen av dessa förbindelser och denna växelverkan kräver ett specialarbete. Vi skall inte här utveckla detta tema utan nöjer oss med att ange det. Kapitalets första band är en underbar, men mycket svår text. Det är omöjligt att förstå den utan en omfattande bildning och vidsträckta kunskaper. Bästa "approach", som man säger på samhällsvetenskaparnas jargong, går över hegelianismen. Men det är bättre att börja med Kapitalet efter studier av den klassiska filosofin, fenomenologin eller t.o.m. existentialismen och strukturalismen än att söka läsa verket utan förberedelser. Vi tillägger att det inte är någon "approach" som i dag motiverar en förnyad läsning, utan den praktiska erfarenheten av den "moderna" världen och nödvändigheten av att klarlägga den med begreppens hjälp.
Varifrån kommer själva begreppet form? Grundvalen för det vetenskapliga medvetandet har utarbetats av filosofin, särskilt av logiken och logikerna. Vetenskapen har lånat begreppet från filosofins systematiserade konstruktioner. De som inte förstår denna väsentliga aspekt av medvetandet hemfaller oundvikligen åt en scientistisk positivism. De gör vetenskapen till en hög fakta som förbindes med godtyckliga påståenden, antaganden och postulat.
Vad vi här hävdar är resultat av en lång strävan att återställa de formella övervägandena (formell logik, o.s.v.) inom det dialektiska tänkandet. Det handlar således inte om någon formalistisk eller strukturalistisk tolkning av marxismen ... (H. L.)
[2] Om vi fullföljer analogin mellan varan och språket kan vi säga att det samhälleliga arbetet har en paradigmatisk karaktär i jämförelse med varuformen. Formen ger varje "sak" betydelsen av vara och inför den i en helhet (i hoplänkningar) av syntagmatisk karaktär. (H. L.)
[3] Den ytligaste tolkningen förbigår varans dubbla karaktär genom att psykologiskt karakterisera den med nyttovärdet (önskevärde, "ophémilité"). Vi har förkastat denna banala tolkning genom att understryka analogin mellan varan och språket, således varans dubbla karaktär, i likhet med tecknets (symbolens) dubbla värde. Lukács reifikationsteori går mycket längre men misskänner inte desto mindre Marx teori. En allvarlig konsekvens är att reifikationsteorin eliminerar samtidigt kapitalismens teoretiska genesis och varje konkret sociologi om det borgerliga samhället (liksom om dess försvinnande och övergången till "något annat"). (H. L.)
[4] H. L. hänvisar till Kapitalet, éd. E. S. I., i övers. av Roy, band III, s. 11. Citatet har återgivits från den franska texten. (Övers. anm.)
[5] Kommunistiska manifestet, Arbetarkultur, Sthlm 1943, s. 26.
[6] Kapitalet, sista (oavslutade) delen. Band III, s. 835 i Sandlers övers. Denna sista del var avsedd att innehålla en detaljerad analys och framställning av alla klasser och klassförhållanden i det kapitalistiska (konkurrens-)samhället. (H. L.)
[7] Marx förenklar kanske i sin polemik Adam Smiths tankegång. (H. L.) Jfr Theorien über den Mehrwert, Dietz Verlag, Berlin 1942, band 1 och 2.
[8] Kapitalet, band III. H. L.:s citat ur övers. av Roy, band III, s. 183, har återgetts efter den franska texten.
[9] Ibid., övers. av Roy, band II, s. 157 ff.
[10] Histoire des doctrines économiques, band II, s. 157 ff.