Skrivet: I maj 1901.
Publicerat: I maj 1901 i nr 4 av tidningen Iskra
Källa: V I Lenin, Samlade skrifter. 5:e ry uppl, b 5, s 5-13
HTML: Martin Fahlgren
På senare år har frågan ”vad bör göras?” ansatt ryska socialdemokrater med speciell envishet. Frågan gäller inte vilken väg vi måste välja (så som var fallet under slutet av 80- och början av 90-talet), utan vilka praktiska steg vi måste ta på den väg vi känner, och hur vi skall ta dem. Frågan gäller ett system och en plan för praktiskt arbete. Vi måste medge att vi ännu inte har löst denna fråga om kampens art och metoder, en fundamental fråga för ett parti som ägnar sig åt praktiskt arbete, samt att denna fråga fortfarande ger upphov till allvarliga meningsskiljaktigheter som avslöjar en beklagansvärd ideologisk ostadighet och vacklan. Å ena sidan har vi ”ekonomismen” som långt ifrån är död. Den försöker klippa ner och snäva in räckvidden hos arbetet med politisk organisering och agitation. Å andra sidan har vi den principlösa eklekticismen (tendensen till principlöst urval) som åter sticker upp huvudet. Den apar efter varje ny ”strömning” och är ur stånd att särskilja omedelbara behov från de huvuduppgifter och permanenta behov rörelsen som helhet har. Denna strömning har, som vi vet, förskansat sig i Rabotjeje Delo. Denna tidskrifts senaste ”programförklaring”, en pösig artikel under den pösiga rubriken ”En historisk vändning” (”Listok” Rabotjego Dela[1] nr 6), understryker med särskild kraft den karakteristik vi givit. Det var bara igår som där förekom flirt med ”ekonomismen”, raseri mot det beslutsamma fördömandet av Rabotjaja Mysl, och man höll på att tona ner Plechanovs presentation av frågan om kampen mot självhärskardömet. Trots detta citerar man idag Liebknechts ord: ”Om omständigheterna ändras på tjugofyra timmar, så måste taktiken förändras inom tjugofyra timmar.” Man pratar om en ”stark kamporganisation” för direkt angrepp, för att storma självhärskardömet. Man pratar om ”bred revolutionär politisk agitation bland massorna” (så energiska vi är nu – både revolutionära och politiska!). Man pratar om ”oupphörliga uppmaningar till gatuprotester”. Man pratar om ”gatudemonstrationer av uttalat (sic!) politisk karaktär”, och så vidare, och så vidare.
Vi borde kanske prisa oss lyckliga att Rabotjeje Delo så snabbt fattat det program vi uppställde i första numret av Iskra[2]. Programmet uppmanade till bildandet av ett starkt och välorganiserat parti, vars mål är att inte enbart vinna enstaka eftergifter utan storma självhärskardömets själva fästning. Dessa personers brist på någon som helst fast åsikt kan emellertid endast tjäna till att kväva vår lycka.
Rabotjeje Delo nämner naturligtvis Liebknechts namn förgäves. Agitationens taktik med hänsyn till någon speciell fråga, eller dess taktik med avseende på någon detalj i partiorganisationen, kan ändras på tjugofyra timmar. Det är dock endast helt principlösa människor som kan ändra åsikt, på tjugofyra timmar, eller på tjugofyra månader för den delen, om nödvändigheten – i allmänhet, oupphörligen och absolut – av en kamporganisation och en organisation för politisk agitation bland massorna. Det är löjligt att dra fram ändrade omständigheter och nya perioder som skäl: det är livsnödvändigt att bygga upp en kamporganisation under vilka ”trista och fredliga” omständigheter som helst, hur markerade de än må vara av en ”sjunkande revolutionär anda”. Det är dessutom just under sådana perioder och omständigheter som arbete av detta slag är särskilt nödvändigt, eftersom det är försent att skapa organisationen under tider av explosioner och utbrott. Partiet måste vara redo att skrida till handling med bara ett ögonblicks varsel. ”Ändra taktiken inom tjugofyra timmar!” Men för att kunna ändra taktiken är det först och främst nödvändigt att ha en taktik. Utan en stark organisation, med god övning i att utkämpa politisk kamp under alla omständigheter och vid alla tidpunkter, kan det inte bli fråga om den systematiska handlingsplan, klargjord genom fasta principer och beslutsamt genomförd, som ensam är värd namnet taktik. Låt oss alltså tänka över frågan. Vi får nu höra att det ”historiska ögonblicket” serverat vårt parti en ”fullständigt ny” fråga – frågan om terror. Igår var den ”fullständigt nya” frågan politisk organisering och agitation. Idag är det terror. Är det inte underligt att höra människor, som så grundligt glömt sina principer, uttrycka åsikter om en genomgripande förändring av taktiken?
Rabotjeje Delo har lyckligtvis fel. Frågan om terror är inte alls någon ny fråga. Det är tillräckligt att i korthet upprepa den ryska socialdemokratins fastställda åsikter i frågan.
I princip har vi aldrig förkastat terror, och vi kan inte göra det. Terror är en av de militära aktionsformer som kan vara fullständigt riktiga, och till och med nödvändiga, vid ett visst tillfälle i striden, då trupperna befinner sig i ett visst tillstånd och vissa villkor föreligger. Poängen är emellertid att man just nu inte alls föreslår terror som ett operationssätt för armén på fältet, ett operationssätt som är nära förenat med och inordnat i kampsystemet som helhet. Man föreslår i stället terrortaktik som en självständig form av tillfälliga angrepp, utan samband med någon armé. Genom att vi saknar en central organisation, och på grund av svagheten hos de lokala revolutionära organisationerna är detta faktiskt allt terrortaktik kan vara. Vi förklarar därför med skärpa att en sådan kampmetod är felaktig och olämplig under nuvarande omständigheter, att den drar bort de mest aktiva kämparna från deras verkliga uppgift, den uppgift som är viktigast om man ser det med utgångspunkt från intressena hos rörelsen som helhet, och att den förvirrar styrkorna – inte regeringens styrkor, utan revolutionens. Vi behöver bara minnas händelser på senare tid. Vi har med egna ögon sett att massan av arbetare och ”vanliga människor” i städerna drivit på i kampen, medan revolutionärerna saknat en stab av ledare och organisatörer. Finns det inte en risk under sådana omständigheter, när de mest energiska revolutionärerna övergår till terrortaktik, att de kämpande avdelningarna försvagas? Det är endast dessa man kan hysa fullständigt förtroende till. Finns det inte en risk att man bryter kontakten mellan de revolutionära organisationerna och den splittrade massan av missnöjda som protesterar och är villiga till kamp, som är svaga just därför att de är splittrade? Ändå är dec denna kamp som är vår enda garanti för framgång. Vi förnekar minst av allt betydelsen av hjältemodiga individuella angrepp, men det är vår plikt att kraftigt varna för att bli besatt av terror, att uppfatta terrortaktik som kampens huvudsakliga och grundläggande metod, som så många människor så gärna vill göra just nu. Terrortaktik kan aldrig bli en reguljär militär operationsmetod. I bästa fall kan den bara tjäna som en av de metoder som används vid ett avgörande anfall. Men kan vi uppmana till ett sådant avgörande angrepp just nu? Rabotjeje Delo tycks tro att vi kan det. Den utropar i varje fall: ”Formera anfallslinjer!” Men detta är åter igen mer iver än förnuft. Största delen av våra väpnade styrkor består av frivilliga och rebeller. Vi har bara ett fåtal mindre enheter reguljära styrkor, och de är inte ens mobiliserade. De har inget samband med varandra. De har inte heller någon övning i att formera något slags linje, minst av allt anfallslinjer. Med tanke på allt detta måste det stå klart för var och en som är i stånd att uppfatta kampens allmänna villkor, och håller dem i minnet vid varje ”vändning” i det historiska skeendet, att vår uppmaning för närvarande inte kan vara ”till anfall!”. Den måste vara: ”Belägra fiendens fästning!” Med andra ord: den omedelbara uppgiften för vårt parti är inte att sammankalla alla tillgängliga styrkor till angrepp nu genast, utan uppmana till bildandet av en revolutionär organisation som kan förena alla styrkor och leda rörelsen i verklig handling och inte bara i ord, det vill säga en organisation som är beredd att i varje ögonblick understödja varje protest och varje uppror, och använda dem för att bygga upp och konsolidera de stridande styrkor som lämpar sig för den avgörande kampen.
Lärdomarna från händelserna i februari och mars[3] är så djupgående att vi knappast kommer att möta någon principiell oenighet om denna slutsats. Vad vi för tillfället behöver är emellertid inte en principlösning av problemet, utan en praktisk lösning. Vi bör inte bara ha klart för oss egenskaperna hos den organisation som krävs, och dess exakta ändamål, utan vi måste även utarbeta en bestämd plan för organisationen, så att denna kan bildas med hänsyn till alla synvinklar. Med tanke på frågans överhängande betydelse tar vi oss friheten att för vår del framlägga en schematisk plan för kamraterna. Denna kommer att utvecklas i större detalj i en pamflett som just förbereds för tryckning[4].
Startpunkten för vår verksamhet, första steget mot att skapa den önskade organisationen, eller låt oss säga den huvudtråd som (om vi följer den) kommer att göra det möjligt för oss att utveckla, fördjupa och utsträcka denna organisation, borde enligt vår mening vara att grunda en allrysk politisk tidning. En tidning är vad vi mest av allt behöver. Utan denna kan vi inte föra en systematisk, allomfattande och i principfrågorna konsekvent propaganda och agitation. Denna är socialdemokratins permanenta huvuduppgift i allmänhet, och den för ögonblicket överhängande uppgiften i synnerhet, nu när intresset för politik och för socialismens problem har väckts bland folkets djupaste lager. Aldrig har behovet känts så starkt som idag, att förstärka spridd agitation i form av enskilda aktioner, lokala flygblad, pamfletter o. s. v., med samordnad och systematisk agitation. Denna kan endast utföras med hjälp av tidskriftspressen.
Man kan utan överdrift säga, att en exakt bedömningsgrund för hur väl denna högst nödvändiga sektor av vårt militanta arbete är uppbyggd, är hur ofta och regelbundet en tidning trycks (och distribueras). Vad mera är, vår tidning måste vara allrysk. Om vi misslyckas – och så länge vi misslyckas – med att förena våra ansträngningar att påverka folket och regeringen med hjälp av det tryckta ordet, kommer det att vara verklighetsfrämmande att tänka på att förena andra medel som är svårare och mera komplicerade – men också mer avgörande – för att utöva inflytande. Vår rörelse lider i ideologiskt, såväl som i praktiskt och organisatoriskt avseende främst av sitt splittringstillstånd, att allra största delen av socialdemokraterna nästan helt är försjunkna i lokalt arbete som snävar in deras vyer, begränsar omfånget av deras arbete och deras övning i att uppehålla sekretessen och sin egen beredskap. Det är i just detta splittringstillstånd man måste söka de djupaste rötterna till den osäkerhet och vacklan vi påpekat ovan. Första steget mot att göra slut på dessa brister, mot att förvandla spridda lokala rörelser till en enda allrysk rörelse måste vara att grunda en allrysk tidning. Vad vi behöver är slutligen definitivt en politisk tidning. Utan politiskt organ är en politisk rörelse värd namnet otänkbar i dagens Europa. Utan en sådan tidning kan vi omöjligt lösa vår uppgift att koncentrera alla element av politiskt missnöje och protest, och därigenom ge livskraft år proletariatets revolutionära rörelse. Vi har tagit första steget. Vi har uppväckt iver hos arbetarklassen att göra ”ekonomiska” avslöjanden i fabrikerna. Vi måste nu ta nästa steg, att i varje befolkningsgrupp, som är det minsta politiskt medveten, väcka iver att göra politiska avslöjanden. Vi får inte låta oss nedslås av det faktum att de röster som ropar ut politiska avslöjanden idag är så svaga, så blyga och så sällsynta. Detta beror inte på att man genomgående underkastat sig polisens förtryck, utan på att de som kan och vill göra avslöjanden inte har någon tribun att tala från, ingen ivrig och uppmuntrande publik. Ingenstans bland folket kan de se den styrka till vilken det vore värt att rikta sina klagomål över den ”allsmäktiga” ryska regeringen. Allt detta undergår emellertid idag en snabb förändring. Det finns en sådan styrka – det revolutionära proletariatet, som visat att det är redo att inte bara lyssna till och stödja uppmaningarna till politisk kamp, utan även att djärvt uppta striden. Vi är nu i ett läge där vi kan tillhandahålla en talartribun för ett landsomfattande avslöjande av tsarens regering, och det är vår plikt att göra detta. Denna talartribun måste vara en socialdemokratisk tidning. Den ryska arbetarklassen – till skillnad från andra klasser och samhällsskikt i Ryssland – visar ett oavbrutet intresse för politisk kunskap, och ställer oavbrutet (och inte bara vid tillfällen då det råder stark oro) vittomfattande krav på illegal litteratur. När det är uppenbart att det finns ett sådant masskrav, när man redan börjat öva upp erfarna revolutionära ledare, och när koncentrationen av arbetarklassen till arbetardistrikten i storstäderna och industriorterna och samhällena, gör den till den verklige härskaren i dessa områden, då är det fullt möjligt för proletariatet att grunda en politisk tidning. Genom proletariatet kommer tidningen att nå småbourgeoisien i städerna, hantverkarklassen på landsbygden och bönderna, och blir därigenom en verklig politisk tidning för folket.
En tidnings roll är emellertid inte begränsad enbart till att utså idéer eller politisk uppfostran, eller till att vinna politiska allierade. Den är inte bara en kollektiv propagandist och agitator, den är dessutom en kollektiv organisatör. I detta sista avseende kan man likna den vid byggnadsställningarna runt ett husbygge. De utmärker byggnadens konturer och underlättar sambandet mellan byggnadsarbetarna. De gör det möjligt för dem att dela upp arbetet och se de resultat de gemensamt åstadkommer med sitt organiserade arbete. Med hjälp av tidningen, och genom tidningen, kommer en permanent organisation att ta form av sig själv. Denna kommer att engagera folk, inte bara i lokala arbetsuppgifter, utan i regelbundet allmänt arbete. Den kommer att öva sina medlemmar i att följa politiska händelser noggrant, uppskatta deras betydelse och effekt på skilda befolkningsskikt, och utveckla medel för det revolutionära partiet att effektivt påverka dessa händelser. Enbart den tekniska uppgiften att regelbundet förse tidningen med artiklar och att befrämja regelbunden distribution kommer att nödvändiggöra ett nätverk av agenter för det enade partiet. Dessa agenter kommer att uppehålla oavbruten kontakt med varandra och känna till det allmänna tillståndet. De kommer att få vana vid att regelbundet utföra sina speciella uppgifter i det allryska arbetet, och får pröva sina krafter i att organisera skilda revolutionära aktioner. Detta nätverk av agenter[5] kommer att forma ryggraden till just det slag av organisation som vi behöver – en som är stor nog att omfatta hela landet, tillräckligt bred och mångsidig att åstadkomma en sträng och detaljerad arbetsfördelning, tillräckligt stabil att kunna utföra sitt eget arbete i stadig takt under alla omständigheter, vid alla ”plötsliga vändningar” och i alla krissituationer. Organisationen blir så flexibel att den å ena sidan kan undvika öppen strid mot en överlägsen fiende då han har koncentrerat sina styrkor till en enda punkt, men kan å andra sidan dra fördel av fiendens orörlighet och anfalla honom när och var han minst väntar sig ett anfall. Idag är vi ställda inför den relativt enkla uppgiften att stödja studentdemonstrationer på storstädernas gator. Imorgon ställs vi kanske inför den mera besvärliga uppgiften att stödja exempelvis kampen för de arbetslösa i ett bestämt område. I övermorgon får vi kanske vara på plats för att spela en revolutionär roll i ett bondeuppror. Idag måste vi dra fördel av den spända politiska situation som uppkommit ur regeringens kampanj mot zemstvon. Imorgon kanske vi måste stödja ett allmänt raseri mot någon tsaristisk Basji-Bazuks ogärningar, och genom bojkott eller fördömande demonstrationer göra det så hett för honom att vi tvingar honom till öppen reträtt. En sådan grad av stridsberedskap kan vi endast utveckla genom oavbrutet arbete med reguljära förband. Om vi enar våra krafter för att framställa en gemensam tidning, kommer detta arbete att öva upp och frambringa, inte bara de skickligaste propagandisterna, utan även de skickligaste organisatörerna och de mest begåvade politiska ledarna för partiet, som kan uppmana till den avgörande kampen i det rätta ögonblicket, och leda denna kamp.
Till sist några ord för att förhindra möjliga missförstånd. Vi har oupphörligen talat om systematisk och planerad förberedelse, men det är på intet vis vår mening att påstå att man kan kasta omkull självhärskardömet endast genom regelrätt belägring eller organiserat stormangrepp. En sådan åsikt vore löjlig och doktrinär. Tvärtom är det fullt möjligt, och historiskt sett mycket mera troligt, att självhärskardömet rasar samman under trycket av något av de spontana utbrott eller någon av de oförutsedda politiska förvecklingar som alltid hotar det från alla håll. Inget politiskt parti som vill undvika äventyrliga hasardspel kan emellertid grunda sitt arbete på förväntningar om sådana utbrott och förvecklingar. Vi måste gå vår egen väg, och oberört och regelbundet utföra vårt arbete, och ju mindre vi är beroende av oväntade händelser, desto mindre är risken att vi blir tagna på sängen av någon ”historisk vändning”.
Skrivet i maj 1901 V I Lenin, Samlade skrifter,
Publicerat i maj 1901 5:e ry uppl, b 5, s 5-13 i nr 4 av tidningen Iskra
[1] ”Listok” Rabotjego Dela. (Bilaga till Rabotjeje Delo). 8 nummer utkom i Genève med oregelbundna mellanrum mellan juni 1900 och juli 1901.
[2] Se artikeln Vår rörelses omedelbara uppgifter.
[3] Detta syftar på de revolutionära massaktioner av studenter och arbetare – politiska demonstrationer, möten och strejker – som inträffade under februari och mars år 1901 i S:t Petersburg, Moskva, Kiev, Charkov, Kazan, Jaroslavl, Warszawa, Belostok, Tomsk, Odessa och andra städer i Ryssland.
Studentrörelsen 1900-1901, som inleddes med akademiska krav, fick karaktär av revolutionära aktioner mot självhärskardömets reaktionära politik. Den stöddes av de medvetna arbetarna och mötte gensvar i alla skikt av det ryska samhället. Den direkta orsaken till demonstrationerna och strejkerna under februari och mars 1901 var att 183 studenter vid Kievs universitet inkallades till armén som straff för att de deltagit i ett studentmöte. Regeringen gick till våldsamt angrepp på dem som deltog i revolutionära aktioner. Polisen och kosackerna skingrade demonstrationer och angrep deltagarna. Hundratals studenter arresterades och relegerades från högskolor och universitet. Den 4 mars skingrades en demonstration på torget framför Kazankatedralen i S:t Petersburg med särskild brutalitet. Händelserna i februari och mars var tecken på revolutionär kraftsamling i Ryssland. Att arbetare deltog under politiska slagord i rörelsen var av oerhörd vikt.
[4] Se Lenins verk Vad bör göras? – Brännande frågor för vår rörelse.
[5] Man bör naturligtvis förstå att dessa agenter kan arbeta framgångsrikt endast då de står i nära kontakt med vårt partis lokala kommittéer (grupper och studiecirklar). Hela denna plan vi framlägger kan naturligtvis i allmänhet endast utföras med synnerligen aktivt stöd från de kommittéer som vid upprepade tillfällen försökt ena partiet. Vi är säkra på att de kommer att åstadkomma denna enighet, om inte idag, i så fall imorgon, om inte på ett sätt, så på ett annat. (Lenins not)