Följande artikel publicerades den 28 december i nr 1 av Zvezda (Stjärna).
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Vår lära - sade Engels i sitt eget och i sin berömde väns namn - är ingen dogm utan en vägledning till handling. I denna klassiska sats framhäves med underbar kraft och pregnans en sida hos marxismen, som mycket ofta förbises. Men om vi förbiser denna sida, gör vi marxismen ensidig, vanställer den, gör den livlös, berövar den dess levande själ, undergräver dess viktigaste teoretiska grundval - dialektiken, läran om den allsidiga och motsägelsefulla historiska utvecklingen: vi undergräver dess förbindelse med epokens bestämda praktiska uppgifter, vilka kan förändras vid varje ny vändning i historien.
Och just i vår tid påträffar man bland dem, som intresserar sig för marxismens öde i Ryssland, särskilt ofta personer, som förbiser just denna sida hos marxismen. Emellertid står det klart för var och en, att Ryssland under de senaste åren upplevat tvära vändningar, som ovanligt snabbt och ovanligt häftigt förändrat situationen, den sociala och politiska situation, som i främsta rummet och omedelbart bestämmer betingelserna för verksamheten och följaktligen också dess uppgifter. Jag talar naturligtvis inte om de allmänna och grundläggande uppgifterna, som inte ändras vid historiens vändningar, därest inte det grundläggande förhållandet mellan klasserna ändras. Det är alldeles uppenbart, att denna allmänna riktning i Rysslands ekonomiska (och inte endast den ekonomiska) evolution och likaså i det grundläggande förhållandet mellan det ryska samhällets olika klasser inte ändrats under de senaste, låt oss säga, sex åren.
Däremot har de närmaste och omedelbara uppgifterna för verksamheten under denna tid ändrats synnerligen tvärt, liksom också den konkreta sociala och politiska situationen ändrats, och följaktligen måste också i marxismen, då den är en levande doktrin, olika sidor av den träda i förgrunden.
För att belysa denna tanke skall vi betrakta, vilken förändring som inträtt i den konkreta sociala och politiska situationen under de senaste sex åren. Det framträder då genast två tidsskeden, vart och ett omfattande tre år, i vilken denna period sönderfaller: den första, som slutade ungefär med sommaren 1907, och den andra med sommaren 1910. Det utmärkande för den första treårsperioden är - rent teoretiskt betraktat - de snabba förändringarna i grunddragen av Rysslands statsordning, varvid förloppet av dessa förändringar var synnerligen olikmässigt och svängningsrörelsen åt båda sidorna mycket stor. Den sociala och ekonomiska basen för dessa förändringar i "överbyggnaden" var ett så öppet, imponerande massuppträdande av alla klasser i det ryska samhället på de mest olikartade områden (verksamheten i Duman och utanför densamma, pressen, föreningarna, mötena o.s.v.) att dess motstycke inte ofta påträffas i historien.
Den andra treårsperioden utmärkes däremot - vi inskränker oss som sagt denna gång till en rent teoretiskt "sociologisk" synpunkt - av en så långsam evolution, att den nästan liknar en stagnation. Inga något så när märkbara förändringar i statsordningen. Inga eller nästan inga öppna och mångsidiga aktioner av klasserna på de flesta av de "skådeplatser", där dessa aktioner utspelades under den föregående perioden.
De båda perioderna liknade varandra däri, att Rysslands evolution såväl under den förra som under den senare perioden förblev den gamla, kapitalistiska evolutionen. Motsättningen mellan denna ekonomiska evolution och förekomsten av en hel rad feodala, medeltida institutioner avlägsnades inte, den förblev likaså den gamla och försvagades inte utan snarare stärktes genom att ett visst delvis borgerligt innehåll till en del trängde in i den ena eller andra av dessa institutioner.
Skillnaden mellan dessa båda perioder består i, att under den första perioden frågan om hur resultatet av de ovannämnda snabba och olikmässiga förändringarna komme att gestalta sig, stod i förgrunden för det historiska handlandet. Till följd av att evolutionen i Ryssland hade en kapitalistisk karaktär, måste innehållet i dessa förändringar vara borgerligt, men det finnes olika slag av bourgeoisi. Bourgeoisins mellanskikt och storbourgeoisin, som intog ståndpunkten av en mer eller mindre moderat liberalism, fruktade redan på grund av sin klasställning tvära förändringar och bemödade sig att bevara betydande rester av de gamla institutionerna såväl i agrarförfattningen som i den politiska "överbyggnaden". Småbourgeoisin på landsbygden, som var sammanflätad med de av "sina händers arbete" levande bönderna, måste sträva efter ett annat slags borgerliga omgestaltningar, vilka lämnade betydligt mindre plats över åt alla möjliga medeltida inrättningar. Lönarbetarna måste - försåvitt de var medvetna om vad som försiggick runt omkring dem - inta en bestämd hållning gentemot denna sammandrabbning mellan två olika tendenser, som båda stannade inom den borgerliga regimens ram, ehuru de syftade till helt olika former för denna regim, helt olika tempo för dess utveckling, en helt olika räckvidd för dess progressiva inflytande.
Sålunda har den förgångna treårsperioden inte av en tillfällighet utan nödvändigt dragit de frågor inom marxismen, vilka man brukar kalla taktikfrågor, i förgrunden. Det finns ingenting felaktigare än den meningen, att stridigheterna och meningsskiljaktigheterna i dessa frågor skulle ha varit diskussioner av "intellektuella", en "kamp om inflytandet på det omogna proletariatet", att de skulle ha varit ett uttryck för "de intellektuellas anpassning till proletariatet", såsom "Vjechi"-folket[1] av alla schatteringar tror. Tvärtom, just emedan den ifrågavarande klassen nått mognad, kunde den inte stå likgiltig inför sammandrabbningen mellan de två olika tendenserna inom Rysslands hela borgerliga utveckling, och denna klass' ideologer kunde inte undgå att föra fram teoretiska formuleringar, som (omedelbart eller medelbart, i direkt eller omvänd återspegling) motsvarade dessa olika tendenser.
Under den andra treårsperioden stod sammandrabbningen av de olika tendenserna inom Rysslands borgerliga utveckling inte på dagordningen, ty dessa båda tendenser hölls nere av "uroxarna"[2], trängdes tillbaka, drevs inåt och överröstades för en tid av dessa. De medeltida uroxarna fyllde inte bara avantscenen, utan de fyllde också sinnena hos de bredaste skikt av det borgerliga samhället med en "Vjechi"-stämning, med en försagdhetens anda, en renegatanda. Det var inte sammandrabbningen mellan två metoder för omgestaltandet av det gamla, som stod i förgrunden, utan den förlorade tron på allt omgestaltande överhuvud, "foglighetens" och "ångerfullhetens" anda, entusiasm för antisociala läror, mysticismens modenyck o.s.v.
Och denna påfallande tvära vändning var varken en tillfällighet eller blott ett resultat av det "yttre" trycket. Den föregående epoken hade till den grad ruskat upp de befolkningsskikt, som under generationer, under sekler stått på sidan om de för dem främmande politiska frågorna, att en "omvärdering av alla värden", ett nytt sysslande med huvudproblemen, ett nytt intresse för teorin, för ABC, för det elementära lärandet naturligt och oundvikligt uppstod. De miljoner, som plötsligt väckts upp ur sin långa dvala och med en gång såg sig ställda inför de viktigaste problem, kunde inte länge hålla sig på denna höjd, kunde inte komma tillrätta utan en paus, utan att återvända till de elementära frågorna, utan en ny förberedelse, som skulle hjälpa dem att "smälta" de oerhört rika lärdomarna och ge en ojämförligt mycket bredare massa möjlighet att ånyo gå framåt, men nu redan mycket fastare, mera medvetet, säkrare, ståndaktigare.
Den historiska utvecklingens dialektik var sådan, att under den första perioden förverkligandet av de omedelbara omgestaltningarna på alla områden av landets liv stod på dagordningen, under den andra perioden däremot bearbetades erfarenheterna, omfattades av bredare skikt, trängde ned i jordgrunden, om man så får säga, ned bland de olika klassernas efterblivna led.
Just emedan marxismen inte är en död dogm, inte någon avslutad, färdig, oföränderlig lära, utan en levande vägledning till handling, just därför kunde den inte undgå att återspegla det påfallande tvära ombytet i det samhälleliga livets förhållanden. Återspeglingen av ombytet var ett djupgående förfall, söndring, alla slags vacklanden, kort sagt en mycket allvarlig inre kris hos marxismen. På dagordningen kom åter ett energiskt motstånd mot detta förfall, en beslutsam hårdnackad kamp för marxismens grundvalar. Utomordentligt breda skikt av de klasser, som vid utformandet av sina uppgifter inte kan förbigå marxismen, hade under den föregående epoken tillägnat sig marxismen på ett ytterst ensidigt och vanställt sätt, de hade inpräglat hos sig de ena eller andra "parollerna", de ena eller andra svaren på de taktiska frågorna men inte förstått de marxistiska kriterierna för dessa svar. Den "omvärdering av alla värden", som skett på samhällslivets alla områden, ledde till en "revision" av marxismens abstraktaste och allmännaste filosofiska grundvalar. Inflytandet av den borgerliga filosofin i dess mångfaldiga idealistiska schatteringar kom till uttryck i den machistiska epidemin bland marxisterna. Upprepandet av de utantill lärda men icke förstådda, inte genomtänkta "parollerna" främjade en omfattande spridning av innehållslösa fraser, som i praktiken utmynnade i absolut omarxistiska, småborgerliga strömningar, exempelvis den öppna eller den skamsna "otsovismen"[3], eller erkännandet av otsovismen som en "berättigad schattering" av marxismen.
Å andra sidan trängde "Vjechi"-andan, renegatandan, som gripit de bredaste skikt av bourgeoisin, också in i den riktning, som strävar att leda in den marxistiska teorin och praktiken i "moderationens och ackuratessens" strömfåra. Här är marxismen inte längre någonting annat än en fraseologi, som skyler det av liberal anda helt genomsyrade resonemanget om "hierarki" och "hegemoni" o.s.v.
Det kan givetvis inte vara denna artikels uppgift att analysera dessa resonemang. Det är tillräckligt att hänvisa till dem för att illustrera det som tidigare sades om djupet av den kris, som marxismen genomgår, om dess samband med hela den samhälleliga och ekonomiska situationen under den innevarande perioden. De frågor, som den rullar upp, kan inte ignoreras. Det finns ingenting skadligare och principlösare än försöken att klara sig ifrån dem med fraser. Det finns ingenting viktigare än en sammanslutning av alla marxister, som kommit till insikt om krisens djup och nödvändigheten att bekämpa den för att försvara marxismens teoretiska grundvalar och dess grundläggande satser, vilka utsättes för förvrängning från de mest motsatta håll, genom att det borgerliga inflytandet sprider sig till marxismens olika "medlöpare".
Den föregående treårsperioden har väckt breda skikt till medvetet deltagande i det samhälleliga livet, vilka nu ej sällan för första gången verkligen börjar lära känna marxismen. Den borgerliga pressen åstadkommer här mycket mera villfarelser än tidigare och sprider dem i vidare kretsar. Upplösningen inom marxismen är under sådana förhållanden särskilt farlig. Därför är det i ordets direktaste och mest exakta mening marxisternas uppgift under denna epok att förstå orsakerna till den oundvikliga upplösningen under nuvarande tid och att sammansluta sig till en konsekvent kamp mot den.
[1] "Vjechi" - en tidskrift. - Red.
[2] Ärkereaktionärerna. - Red.
[3] År 1908 krävde en del bolsjeviker att de socialdemokratiska deputerade i riksduman skulle återkallas (på ryska: otosvat). Härifrån härleder sig benämningen "otsovister".