V.I. Lenin

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

1916

Skrivet: I januari-juni 1916
Publicerat: Första gången i april 1917 i Petrograd som en särskild broschyr.
Källa: V.I. Lenin, Skrifter, fjärde ryska uppl., b. 22, sid. 173-290.
Digitalisering: Jonas Holmgren

Lenins "klassiska" analys av den historiska övergången från konkurrens- till monopolkapitalism; "det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats".

Innehåll:

• Förord
• Förord till den franska och den tyska upplagan
  1. Produktionens koncentration och monopolen
  2. Bankerna och deras nya roll
  3. Finanskapitalet och finansoligarkin
  4. Kapitalexporten
  5. Världens uppdelning mellan kapitalistsammanslutningarna
  6. Världens uppdelning mellan stormakterna
  7. Imperialismen som ett särskilt stadium av kapitalismen
  8. Kapitalismens parasitism och förruttnelse
  9. Kritik av imperialismen
  10. Imperialismens plats i historien
• Anmärkningar
• Noter

FÖRORD[1]

Den broschyr, som härmed förelägges läsaren, skrev jag i Zürich våren 1916. På grund av därvarande arbetsförhållanden led jag självfallet i viss mån brist på fransk och engelsk litteratur, men alldeles särskilt på rysk. Det grundläggande engelska arbetet om imperialismen, J. A. Hobsons bok, har jag dock utnyttjat med den uppmärksamhet, som detta verk enligt min övertygelse förtjänar.

Broschyren är skriven med hänsyn tagen till den tsaristiska censuren. Därför har jag inte bara tvingats att strängt inskränka mig till uteslutande teoretisk - särskilt ekonomisk - analys, utan även att formulera de få nödvändiga anmärkningarna om politiken med den största försiktighet, att tala i antydningar, använda ett allegoriskt språk, det fördömda aesopiska språk, som tsarismen tvang alla revolutionärer att använda sig av, så snart de tog pennan i hand för att skriva någonting "legalt".

Det känns svårt att nu, under frihetens dagar, läsa igenom de ställen i broschyren, vilka av hänsyn till den tsaristiska censuren blivit stympade, komprimerade, pressade som i ett skruvstäd. Att imperialismen är tröskeln till den socialistiska revolutionen, att socialchauvinismen (socialism i ord, chauvinism i handling) är ett fullständigt förräderi mot socialismen, en fullständig övergång till bourgeoisins sida, att denna splittring inom arbetarrörelsen står i samband med imperialismens objektiva villkor o.s.v. - allt detta var jag tvungen att tala om på "slavspråket" och jag måste därför hänvisa den läsare, som intresserar sig för denna fråga, till den snart utkommande nya upplagan av mina utomlands skrivna artiklar från åren 1914-1917. Ett ställe på sid. 119 och 120 bör särskilt omnämnas: för att i en form, som inte kunde angripas av censuren, kunna klargöra för läsaren, hur skamlöst kapitalisterna och de till deras sida övergångna socialchauvinisterna (mot vilka Kautsky kämpar så inkonsekvent) ljuger i frågan om annexionerna, hur skamlöst de överskyler sina kapitalisters annexioner, var jag tvungen att som exempel välja ... Japan! Den uppmärksamme läsaren skall med lätthet i Japans ställe sätta Ryssland och i stället för Korea - Finland, Polen, Kurland, Ukraina, Chiva, Buchara, Estland och de övriga områden, som icke bebos av storryssar.

Jag vågar hoppas, att min broschyr skall bidra till att klargöra den grundläggande ekonomiska fråga, utan vars studium det är omöjligt att förstå att värdera det nutida kriget och den nutida politiken, nämligen frågan om imperialismens ekonomiska väsen.

Författaren
Petrograd den 26 april 1917

FÖRORD TILL DEN FRANSKA OCH DEN TYSKA UPPLAGAN

I

Föreliggande bok är, såsom redan nämndes i förordet till den ryska upplagan, skriven 1916 med hänsyn tagen till den tsaristiska censuren. Jag har för närvarande inte möjlighet att omarbeta hela texten, och detta vore väl inte heller ändamålsenligt, ty bokens huvuduppgift var och förblir: att på grundval av en obestridlig borgerlig statistiks samlade resultat och erkännanden av borgerliga lärda från alla länder ge en helhetsbild av den kapitalistiska världsekonomin i dess internationella växelförhållanden i början av det 20:e århundradet, omedelbart före det första imperialistiska världskrigets utbrott.

Dessutom kan det också vara nyttigt för många kommunister i de avancerade kapitalistiska länderna att av denna, ur den tsaristiska censurens synpunkt legala, boks exempel övertyga sig om att det är möjligt - och nödvändigt - att utnyttja också de sparsamma rester av legalitet, vilka ännu återstår för kommunisterna, låt oss säga i våra dagars Amerika eller i Frankrike, efter de nyligen företagna häktningarna av nästan alla kommunister, för att avslöja hela lögnaktigheten i de socialpacifistiska åsikterna och förhoppningarna på en "världsdemokrati". De nödvändigaste tilläggen till denna censurpliktiga bok skall jag försöka ge i detta förord.

II

I denna bok har bevisats, att kriget 1914-1918 från båda sidor var ett imperialistiskt krig (d.v.s. ett erövrings-, plundrings- och rövarkrig), ett krig om världens uppdelning, om fördelning och nyuppdelning av kolonierna, finanskapitalets "inflytelsesfärer" o.s.v.

Ty beviset på krigets verkliga sociala, eller rättare sagt, verkliga klasskaraktär, kan man naturligtvis inte finna i krigets diplomatiska historia, utan genom en analys av det objektiva läget för alla de krigförande makternas härskande klasser. För att kunna ge en bild av detta objektiva läge bör man inte ta exempel och enskilda uppgifter (så ytterligt komplicerade som företeelserna inom det samhälleliga livet är, kan man alltid finna så många exempel eller enskilda uppgifter man önskar för att bekräfta vilken sats som helst), utan man måste ovillkorligen ta helheten av uppgifterna om grunderna för alla krigförande makters och hela världens ekonomiska liv.

Just sådana sammanfattande uppgifter, som inte kan vederläggas, har jag anfört vid skildringen av världens uppdelning under åren 1876 och 1914 (i § 6) och uppdelningen av järnvägarna i hela världen under åren 1890 och 1913 (§ 7). Järnvägarna utgör resultat av utvecklingen inom den kapitalistiska industrins viktigaste grenar, nämligen kol- och järnindustrin - resultatet och de åskådligaste uttrycken för världshandelns och den borgerligt demokratiska civilisationens utveckling. Hur järnvägarna är förbundna med storproduktionen, med monopolen, syndikaten, kartellerna, trusterna, bankerna och finansoligarkin, påvisas i de tidigare kapitlen i denna bok. Järnvägsnätets fördelning - ojämnheten i denna fördelning och i järnvägsnätets utveckling - detta utgör resultat av den moderna, monopolistiska kapitalismens utveckling i världsmåttstock. Och dessa resultat visar, att imperialistiska krig är absolut oundvikliga på denna ekonomiska grundval, så länge privatäganderätten till produktionsmedlen består.

Byggandet av järnvägar förefaller att vara ett enkelt, naturligt, demokratiskt, kulturellt och civilisatoriskt företag. Så ter det sig för de borgerliga professorerna, vilka betalas för att försköna det kapitalistiska slaveriet, och för de småborgerliga filistrarna. I verkligheten har de kapitalismens trådar, vilka med tusentals nät förbinder dessa företag med privatäganderätten till produktionsmedlen i allmänhet, förvandlat järnvägsbygge till ett medel att undertrycka en miljard människor (i kolonierna och halvkolonierna), d.v.s. över hälften av jordens befolkning i de avhängiga länderna samt kapitalets löneslavar i de "civiliserade" länderna.

Privategendomen, baserad på småföretagarens arbete, den fria konkurrensen, demokratin - alla dessa paroller, med vilka kapitalisterna och deras press lurar arbetarna och bönderna, har kommit långt på efterkälken. Kapitalismen har vuxit över i ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal "framskridna" länder. Och delningen av detta "byte" försiggår mellan två, tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, England, Japan), vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.

III

Freden i Brest-Litovsk, som dikterades av det monarkistiska Tyskland, och därefter den ännu brutalare och gemenare Versailles-freden, dikterad av de "demokratiska" republikerna Amerika och Frankrike samt också det "fria" England har gjort mänskligheten den största tjänst genom att avslöja såväl imperialismens lejda skrivslavar som de reaktionära kälkborgare - låt vara att dessa kallar sig pacifister och socialister - vilka lovprisade "wilsonismen" och sökte bevisa möjligheten av fred och reformer under imperialismen.

De tiotals miljoner lik och krymplingar, som kriget efterlämnat, ett krig som gällde vilken grupp av finansrövare, den engelska eller den tyska, som skulle erhålla den största delen av bytet, och därefter dessa båda "fredsfördrag" öppnar med tidigare icke skådad snabbhet ögonen på miljoner och åter miljoner av bourgeoisin kuvade, undertryckta, bedragna och lurade människor. På grundval av den världsomfattande utarmning, som skapats genom kriget, växer sålunda den revolutionära världskrisen, vilken - hur långa och svåra omskiftningar den än genomgår - inte kan sluta på något annat sätt än med den proletära revolutionen och dess seger.

Andra internationalens Basel-manifest, som 1912 hade gett en värdering av just det krig, som utbröt 1914, och icke av krig i allmänhet (det finns olika slags krig, det förekommer också revolutionskrig), förblev ett minnesmärke, som avslöjar Andra internationalens hjältars hela skymfliga sammanbrott, hela räckvidden av deras avfall.

Jag återger därför detta manifest såsom tillägg till denna upplaga och gör läsaren eftertryckligt uppmärksam på, att Andra internationalens hjältar sorgfälligt undviker de ställen i manifestet, där det koncist, klart och direkt talas om sammanhanget mellan just detta annalkande krig och den proletära revolutionen - de undviker dem lika sorgfälligt, som en tjuv undviker den plats där han begått sin stöld.

IV

Särskild uppmärksamhet har i föreliggande broschyr ägnats kritiken av "kautskyismen", en internationell idéströmning, som i all världens länder företrädes av de "mest framstående teoretiker", Andra internationalens ledare (Otto Bauer & Co. i Österrike, Ramsay MacDonald o.a. i England, Albert Thomas i Frankrike o.s.v.) samt av en mängd socialister, reformister, pacifister, borgerliga demokrater och präster.

Denna idéströmning är å ena sidan en produkt av Andra internationalens upplösning och förruttnelse, å andra sidan en oundviklig frukt av småborgarnas ideologi, vilka av hela sin levnadsmiljö hålles bundna i borgerliga och demokratiska fördomar.

Hos Kautsky och hans gelikar betyder dylika åsikter ett fullständigt avfall från just de marxismens revolutionära grundsatser, vilka denne författare under årtionden försvarat, bl.a. särskilt i kampen mot den socialistiska opportunismen (Bernstein, Millerand, Hyndman, Gompers o.a.). Det är därför ingen tillfällighet, att "kautskyanerna" världen runt nu praktiskt och politiskt förenat sig med de yttersta opportunisterna (genom Andra eller gula internationalen) och med de borgerliga regeringarna (genom de borgerliga koalitionsregeringarna med socialisternas deltagande).

För den proletära revolutionära rörelsen i allmänhet och för den kommunistiska i synnerhet, vilka växer i hela världen, är det absolut nödvändigt att analysera och avslöja "kautskyismens" teoretiska fel. Detta är desto nödvändigare som pacifismen och "demokratismen" överhuvud taget, som inte alls gör anspråk på att vara marxism, men precis på samma sätt som Kautsky & Co. döljer djupet av imperialismens motsättningar och oundvikligheten av den revolutionära kris imperialismen framkallar, ännu har en utomordentligt stark utbredning i hela världen. Kampen mot dessa strömningar är obligatorisk för proletariatets parti, som från bourgeoisin måste erövra de av denna bedragna småföretagarna och miljoner arbetande, vilka försatts i mer eller mindre småborgerliga levnadsförhållanden.

V

Om kapitel VIII: "Kapitalismens parasitism och förruttnelse" bör några ord sägas. Såsom det redan påvisats i texten, har Hilferding, f.d. "marxist", numera Kautskys vapenbroder och en av de främsta representanterna för borgerlig, reformistisk politik inom "Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti",[2] i denna fråga tagit ett steg bakåt i jämförelse med den utpräglade pacifisten och reformisten, engelsmannen Hobson. Den internationella klyvningen av hela arbetarrörelsen har numera öppet trätt i dagen (Andra och Tredje internationalen). Väpnad kamp och inbördeskrig mellan de båda riktningarna har också blivit ett faktum: i Ryssland har mensjevikerna och "socialistrevolutionärerna" understött Koltjak och Denikin mot bolsjevikerna - i Tyskland har scheidemännen och Noske & Co. gått tillsammans med bourgeoisin mot spartakisterna,[3] likaså i Finland, Polen, Ungern o.s.v. Vari består den ekonomiska grundvalen för denna världshistoriska företeelse?

Den består just i kapitalismens parasitism och förruttnelse, vilka är utmärkande för kapitalismens högsta historiska stadium, d.v.s. imperialismen. Såsom det i föreliggande bok bevisats, har kapitalismen nu alstrat ett fåtal (mindre än en tiondel av jordens befolkning - "frikostigt" och mycket överdrivet räknat, mindre än en femtedel) särskilt rika och mäktiga stater, vilka genom vanlig "kupongklippning" plundrar hela världen. Kapitalexporten ger en inkomst av 8-10 miljarder francs årligen - enligt förkrigstidens priser och borgerliga statistik. För närvarande naturligtvis mycket mera.

Det är klart, att man med en sådan gigantisk extraprofit (emedan den erhålles utöver den profit, som kapitalisterna utpressar av arbetarna i "sitt" land) kan muta arbetarledarna och arbetararistokratins övre skikt. Detta blir också bestucket av kapitalisterna i de "framskridna" länderna - bestucket med tusen olika medel, direkta och indirekta, öppna och maskerade.

Detta skikt förborgerligade arbetare eller "arbetararistokrati", som genom sitt levnadssätt, sina löneinkomster och hela sin världsåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisins främsta sociala (icke militära) stöd. Ty de är i sanning bourgeoisins agenter inom arbetarrörelsen, kapitalistklassens arbetarlakejer (labour lieutenants of the capitalist class), reformismens och chauvinismens verkliga förmedlare. I inbördeskriget mellan proletariatet och bourgeoisin ställer de sig i betydande antal oundvikligen på bourgeoisins sida, på "Versaillesmännens" sida mot "kommunarderna".

Utan att ha förstått denna företeelses ekonomiska rötter, utan att ha värderat dess politiska och samhälleliga betydelse är det omöjligt att ta ett enda steg framåt mot lösningen av den kommunistiska rörelsens och den annalkande sociala revolutionens praktiska uppgifter.

Imperialismen är tröskeln till proletariatets sociala revolution. Detta har sedan 1917 bekräftats i världsmåttstock.

Den 6 juli 1920.
N. Lenin

Under de senaste 15-20 åren, särskilt efter det spansk-amerikanska kriget (1898) och boerkriget (1899- 1902) använder den ekonomiska såväl som den politiska litteraturen både i gamla och nya världen allt oftare begreppet "imperialism", för att karakterisera den epok, som vi nu genomlever. 1902 utkom i London och New York den engelska nationalekonomen J. A. Hobsons verk: Imperialismen. Författaren, som företräder den borgerliga socialreformismens och pacifismens ståndpunkt - en ståndpunkt, som i själva verket är identisk med f.d. marxisten K. Kautskys nuvarande ställning - gav en utomordentlig och utförlig beskrivning av imperialismens grundläggande ekonomiska och politiska säregenheter. 1910 utkom i Wien den österrikiske marxisten Rudolf Hilferdings verk: Finanskapitalet (rysk översättning, Moskva, 1912). Trots författarens fel i frågan om penningteorin och en viss böjelse att försona marxismen med opportunismen, utgör detta verk en i högsta grad värdefull teoretisk analys av "det senaste stadiet i kapitalismens utveckling", såsom underrubriken till Hilferdings bok lyder. I själva verket har det, som under de senaste åren blivit sagt om imperialismen, särskilt i den väldiga mängden av tidskrifts- och tidningsartiklar över detta ämne och likaså i de resolutioner, som blev antagna t.ex. på kongresserna i Chemnitz och Basel hösten 1912 - knappast gått utöver kretsen av de idéer, vilka utvecklats, eller riktigare sagt sammanfattats av de båda nämnda författarna ...

I det följande skall vi försöka att i korthet och i så populär form som möjligt framställa sammanhanget och växelförhållandet mellan imperialismens grundläggande ekonomiska säregenheter. Att uppehålla oss vid den icke-ekonomiska sidan av frågan så utförligt som den skulle förtjäna, har vi icke möjlighet till. Litteraturanvisningar och andra anmärkningar, som inte är av intresse för alla läsare, har vi förlagt till bokens slut.

I. Produktionens koncentration
och monopolen

Industrins oerhörda tillväxt och den påfallande snabba processen av produktionens koncentration i allt större företag utgör en av kapitalismens mest karakteristiska säregenheter. Den moderna industristatistiken ger oss synnerligen fullständiga och noggranna uppgifter om denna process.

I Tyskland t.ex. fanns på varje tusental industriföretag följande antal större företag, d.v.s. med mera än 50 lönarbetare: år 1882 - 3, 1895 - 6 och 1907 - 9. Det antal industriarbetare som de sysselsatte var 22, respektive 30 och 37 på varje hundratal arbetare. Men koncentrationen av produktionen är mycket starkare än koncentrationen av arbetare, ty i storföretagen är arbetet mycket produktivare. Detta framgår av uppgifterna om ångmaskinerna och de elektriska motorerna. Om vi tar i betraktande allt det, som man i Tyskland betecknar som industri i vidsträcktare mening, d.v.s. med handeln, trafikväsendet o.s.v. inberäknade, så visar det sig att av 3.265.623 företag i Tyskland är 30.588, d.v.s. endast 0,9 %, storföretag. På de senares andel kommer: 5,7 miljoner av sammanlagt 14,4 miljoner arbetare - d.v.s. 39,4%, 6,6 miljoner av ångmaskinernas sammanlagt 8,8 miljoner hästkrafter - d.v.s. 75,3%, 1,2 miljoner av sammanlagt 1,5 miljoner kilowatt elektrisk energi - d.v.s. 77,2%.

Mindre än en hundradel av företagen förfogar över mera än tre fjärdedelar av den samlade ång- och elektriska energin! På de 2,97 miljoner småföretagens (med högst 5 lönarbetare) andel, vilka utgör 91% av hela antalet företag, kommer endast 7% av ång- och elektriska energin! Några tiotusentals storföretag betyder allt, miljoner småföretag - intet.

År 1907 fanns i Tyskland 586 företag med tusen arbetare och däröver. Dessa förfogade över nästan en tiondel (1,38 miljoner) av hela antalet arbetare och nästan en tredjedel (32%) av all ång- och elektrisk energi.[1*] Penningkapitalet och bankerna gör, såsom vi skall se, denna en handfull jätteföretags övervikt än mera överväldigande och detta i bokstavlig mening, så att miljoner små, medelstora och t.o.m. en del av de stora arbetsgivarna i verkligheten är fullständigt beroende av några hundra finansmän med miljonförmögenhet.

I ett annat av den moderna kapitalismens framskridna länder, nämligen Nordamerikas förenta stater, utvecklas produktionens koncentration ännu snabbare. Här avskiljer statistiken industrin i trängre bemärkelse, och företagen grupperas efter årsproduktionens värde. År 1904 fanns det 1.900 storföretag med en årsproduktion av 1 miljon dollar och däröver (d.v.s. 0,9% av hela antalet - 216.180). Dessa hade 1,4 miljoner arbetare (d.v.s. 25,6% av hela antalet - 5,5 milj.) och en årsproduktion på 5,6 miljarder (d.v.s. 38% av hela summan - 14,8 miljarder). Fem år senare, 1909, var motsvarande siffror: 3.060 företag (1,1% av sammanlagt 268.491) med 2 miljoner arbetare (30,5% av sammanlagt 6,6 miljoner) och 9 miljarder i årsproduktion (43,8% av sammanlagt 20,7 miljarder).[2*]

Nära hälften av totalproduktion i landets alla företag var i händerna på en hundradel av hela antalet företag i landet! Och dessa tretusen jätteföretag omfattar 258 industrigrenar. Härav framgår tydligt, att koncentrationen på ett visst stadium av sin utveckling så att säga av sig själv leder ända fram till monopolet. Ty för några tiotal jätteföretag är det lätt att komma överens, medan å andra sidan just företagens jätteomfång försvårar konkurrensen och alstrar tendens till monopol. Denna konkurrensens förvandling till monopol är en av de viktigaste företeelserna - om icke den allra viktigaste - i den moderna kapitalismens ekonomi, och det är nödvändigt, att vi ingående uppehåller oss vid den. Men först måste vi förebygga en eventuellt uppkommande missuppfattning.

Den amerikanska statistiken omtalar: 3.000 jätteföretag i 250 industrigrenar. Detta skulle utgöra endast ett dussin jätteföretag på varje industrigren.

Så är emellertid icke fallet. Storföretag förekommer icke inom varje industrigren. Och en ytterst viktig säregenhet för kapitalismen i det högsta utvecklingsstadiet utgör å andra sidan den s.k. kombinationen, d.v.s. förenandet av företag tillhörande olika industrigrenar i ett företag. Dessa företag utgör då antingen varandra efterföljande stadier av råmaterialets bearbetning (t.ex. framställning av tackjärn ur järnmalm och förädling av tackjärnet till stål samt möjligen därtill produktion av färdiga stålprodukter av ett eller annat slag) eller hjälpföretag i förhållande till varandra, (t.ex. bearbetning av avfalls- eller biprodukter, tillverkning av förpackningsmaterial o.s.v.).

"Kombinationen" - skriver Hilferding - "utjämnar konjunkturolikheter och åstadkommer därigenom en beständigare profitnorm för det kombinerade företaget. För det andra åstadkommer kombinationen handelns upphävande. För det tredje åstadkommer den möjlighet till tekniska framsteg och därigenom erhållande av extraprofit i jämförelse med de 'rena' (d.v.s. icke-kombinerade) företagen. För det fjärde förstärker den det kombinerade företagets ställning gentemot det 'rena' i konkurrenskampen under en stark depressionstid (stagnation i affärslivet, kris), då prissänkningen på råmaterialet icke håller jämna steg med sänkningen av fabrikatens pris."[3*]

Den tyske borgerlige nationalekonomen Heymann, som ägnat skildringen av de "blandade", d.v.s. kombinerade företagen i den tyska järnindustrin ett särskilt arbete, säger:

"De rena företagen krossas mellan höga material- och låga fabrikatpriser ..." Och här är vad som händer: "Återstår å ena sidan de stora kolbolagen, vars produktion uppgår till miljoner ton kol, fast organiserade i sitt kolsyndikat, samt i nära förbindelse med dem de stora stålverken och deras stålsyndikat. Dessa jätteföretag med en årlig stålproduktion på 400.000 ton (ett ton = 60 pud) med en väldig kol- och malmutvinning såväl som färdigfabrikation av stålprodukter, med 10.000 arbetare, vilka är inhysta i kaserner inom fabrikens område, ja, delvis med egna järnvägar och hamnar, dessa jätteföretag är i dag den tyska järnindustrins typiska företrädare. Och koncentrationen går ständigt framåt. Det enskilda företaget blir ständigt större, allt flera företag av samma eller olika art sammanfogas till jätteföretag, vilka finner sitt stöd och sina ledare i ett halvt dussin storbanker i Berlin. Beträffande gruvindustrin är riktigheten av Karl Marx' lära om koncentrationen exakt bevisad, åtminstone i ett land, där denna industri såsom hos oss skyddas med hjälp av tullar och frakttariffer. Tysklands gruvindustri är mogen för expropriering".[4*]

Till en sådan slutsats måste en undantagsvis samvetsgrann borgerlig nationalekonom komma. Det bör påpekas, att han tycks betrakta Tyskland som ett slags särfall, med hänsyn tagen till att dess industri skyddas av höga tullar. Men denna omständighet har blott kunnat påskynda koncentrationen och bildandet av företagarnas monopolistiska förbund, karteller, syndikat o.s.v. Utomordentligt viktigt är, att i frihandelns land, England, koncentrationen också leder till monopol, om än något senare och kanske i en annan form. Professor Hermann Levy skriver i sin specialundersökning Monopol, karteller och truster, på grundval av uppgifterna om den ekonomiska utvecklingen i Storbritannien följande:

"I Storbritannien är det just företagens väldiga omfång och deras höga prestationsförmåga, som i sig innesluter en monopolistisk tendens. Detta beror först och främst på, att de stora kapitalinvesteringarna per företag, så snart koncentrationsprocessen en gång börjat, ställer växande krav på kapitalanskaffningen för de nya företagen, varigenom deras bildande försvåras. Vidare innebär (och det förefaller oss vara den viktigaste punkten) varje nytt företag, som vill hålla jämna steg med de genom koncentrationen uppståndna jätteföretagen, tillverkning av en sådan uppsjö av produkter, att en vinstgivande försäljning av dem endast kan ske genom en enorm stegring av efterfrågan, ty i annat fall pressar detta produktionsöverflöd priserna ned till en nivå, som är oräntabel både för det nya företaget och för de monopolistiska sammanslutningarna." Till skillnad från andra länder, där skyddstullarna underlättar kartellbildningen, uppstår i England monopolistiska sammanslutningar, karteller och truster i regel endast i de fall då antalet konkurrerande huvudföretag inskränkes till "ett par dussin enskilda firmor ... Koncentrationsrörelsens inflytande på den storindustriella monopolorganisationen träder här för ett helt ekonomiskt områdes vidkommande kristallklart i dagen".[5*]

Då Marx för ett halvt århundrade sedan skrev sitt Kapitalet, betraktades den fria konkurrensen av de flesta nationalekonomer som en "naturlag". Den officiella vetenskapen försökte tiga ihjäl det verk som skrivits av Marx, vilken genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen bevisade, att den fria konkurrensen alstrar koncentration av produktionen och att denna koncentration på ett visst stadium av sin utveckling leder till monopol. Nu har monopolet blivit ett faktum. Ekonomerna skriver högar av böcker, i vilka de beskriver monopolets enskilda yttringar och fortsätter att i kör förklara, att "marxismen blivit vederlagd". Men fakta är envisa ting, säger ett engelskt ordspråk, och man måste med eller mot sin vilja räkna med dem. Fakta visar, att skillnaden mellan de enskilda kapitalistiska länderna, t.ex. beträffande protektionism eller frihandel, endast betingar oväsentliga olikheter i fråga om monopolens form eller tiden för deras uppträdande, medan monopolens uppkomst som följd av produktionens koncentration överhuvud taget utgör en allmän och grundläggande lag för kapitalismen på dess nuvarande utvecklingsstadium.

För Europas vidkommande kan man tämligen noggrant fastställa tidpunkten, då den gamla kapitalismen definitivt avlöstes av den nya: nämligen början av det 20:e århundradet. I ett av de nyaste översiktsarbetena över "monopolbildningarnas" historia, läser vi följande:

"Man kan anföra enskilda exempel på kapitalistiska monopol från tiden före 1860, man kan i dem upptäcka embryot till de former, vilka nu blivit så vanliga. Men allt detta är obetingat kartellernas förhistoria. De moderna monopolen började egentligen, allra tidigast, på 1860-talet. Deras första stora utvecklingsperiod börjar med den internationella depressionen på 1870-talet och varar till början av 1890-talet ... Ur europeisk synpunkt betraktat, kulminerar den fria konkurrensen på 60- och 70-talet. Vid denna tid avslutade England utbyggandet av sin kapitalistiska organisation av gamla stilen. I Tyskland trängde denna organisation kraftigt framåt på hantverkets och hemindustrins bekostnad och började skapa sig egna existensformer."

"Den stora omvälvningen börjar med kraschen år 1873 eller, rättare sagt, med den därpå följande depressionen, vilken med ett knappast märkbart avbrott i början av 80-talet och en ovanligt häftig men kortvarig 'boom' (uppsving) omkring år 1889, omfattar 22 år av Europas ekonomiska historia ... Under den korta hausseperioden, 1889-90, använde man sig i hög grad av kartellordningen för att utnyttja konjunkturerna. En kortsynt politik drev priserna ännu snabbare och starkare i höjden, än vad kanske annars varit fallet utan karteller, och nästan alla dessa karteller fann ett nesligt slut i 'kraschens grav' ".

Så följde en femårsperiod med dåliga affärer och låga priser, men det var inte längre samma stämning, som härskade inom industrin. Man betraktade inte längre depressionen såsom någonting självklart, utan man ansåg den blott vara en vilopaus före en ny, gynnsam konjunktur.

"Så inträdde kartellbildningen i sin andra epok. I stället för en övergående företeelse blir kartellerna en av grundvalarna för hela det ekonomiska livet. De erövrar det ena området efter det andra, och framför allt råvaruindustrin. Redan i början av 90-talet utformades i kokssyndikatets organisation, efter vilken förebild sedan kolsyndikatet organiserades, en kartellteknik, utöver vilken man knappast kommit i någon väsentlig grad. Det stora uppsvinget i slutet av 19:e århundradet och krisen 1900-1903 står, åtminstone i fråga om gruv- och hyttindustrin, för första gången helt och hållet i kartellernas tecken. Och om detta då ännu föreföll som någonting nytt, så har det numera ingått i det allmänna medvetandet som en självklar sak, att stora delar av det ekonomiska livet i regel undandragits den fria konkurrensen."[6*]

De viktigaste resultaten i monopolens historia är alltså följande: 1. 1860-1870-talet, - det högsta, kulminerande stadiet i den fria konkurrensens utveckling. Monopolen är ännu knappast märkbara embryon. 2. Efter krisen 1873 en omfattande utveckling av karteller, vilka dock ännu utgör undantag. De är ännu icke stabila, de utgör en övergående företeelse. 3. Uppsving vid slutet av 1800-talet och kris 1900-1903: kartellerna blir en av grundvalarna för hela det ekonomiska livet. Kapitalismen har förvandlats till imperialism.

Kartellerna ingår överenskommelser beträffande försäljningsvillkor, betalningsterminer o.s.v. De fördelar avsättningsområdena mellan sig. De bestämmer mängden av de varor, som skall produceras. De fastställer priserna. De fördelar profiten mellan de enskilda företagen o.s.v.

Antalet karteller i Tyskland uppskattades 1896 till ungefär 250 och 1905 till 385, omfattande ungefär 12.000 företag.[7*] Det är dock allmänt erkänt, att dessa tal är för lågt tilltagna. Av den tyska industristatistikens tidigare anförda uppgifter för år 1907 framgår att t.o.m. de 12.000 största företagen säkerligen koncentrerar mer än hälften av all ång- och elektrisk kraft. I Nordamerikas förenta stater anslogs trusternas antal 1900 till 185, 1907 till 250. Den amerikanska statistiken uppdelar alla industriföretagen i sådana, som tillhör enskilda personer, firmor respektive bolag. 1904 tillhörde 23,6% av företagen bolag, 1909 - 25,9%, d.v.s. över en fjärdedel av alla företag. Antalet arbetare i dessa företag uppgick 1904 till 70,6%, 1909 till 75,6%, d.v.s. tre fjärdedelar av hela antalet arbetare. Produktionen uppgick till respektive 10,9 och 16,3 miljarder dollar, d.v.s. 73,7% och 79% av dess totala summa.

Kartellerna och trusterna koncentrerar ofta 7 eller 8 tiondelar av en industrigrens totala produktion i sina händer. Rhen-Westfalska kolsyndikatet koncentrerade vid sitt grundande 1893 86,7% men 1910 redan 95,4% av den totala kolproduktionen inom detta område.[8*] Det på detta sätt skapade monopolet säkerställer jättevinster och leder till bildandet av tekniskt-produktiva enheter av oerhörda mått. Den berömda oljetrusten i Förenta staterna (Standard Oil Co.) grundades 1900. "Dess kapital utgjorde 150 miljoner dollar. Stamaktier har utgivits för 100 miljoner dollar, preferensaktier för 106 miljoner. På dessa senare har 1900-1907 följande dividender betalats: 48, 48, 45, 44, 36, 40, 40, 40%, sammanlagt 367 miljoner dollar. Från 1882 till slutet av 1907 utdelades av den till 889 miljoner dollar uppgående nettovinsten 606 miljoner i dividender, resten lades till reservfonden".[9*] "År 1907 sysselsattes inom samtliga fabriker tillhörande ståltrusten (United States Steel Corp.) inte mindre än 210.180 anställda ... 1908 hade det största företaget inom den tyska gruvindustrin, Gelsenkirchener Bergwerksgesellschaft, 46.048 anställda".[10*] Redan 1902 producerade ståltrusten 9 miljoner ton stål.[11*] Dess stålproduktion uppgick 1901 till 66,3% och 1908 till 56,1% av Förenta staternas hela stålproduktion,[12*] dess malmbrytning steg under samma år till respektive 43,9 och 46,3%.

I den amerikanska regeringskommissionens rapport om trusterna heter det:

"Trusternas överlägsna ställning gentemot sina konkurrenter beror på deras företags storlek och deras utomordentliga tekniska utrustning. Tobakstrusten har alltifrån sitt grundande strävat efter att i vidaste utsträckning ersätta det manuella arbetet med maskiner. Den har i detta syfte förvärvat alla patent, vilka har något som helst samband med tobaksberedningen, och härför utbetalat kolossala summor. Många av patenten kunde till en början inte användas och måste fullkomnas av trustens ingenjörer. I slutet av 1906 grundades två dotterbolag, vilka uteslutande har till uppgift att förvärva patent. För samma ändamål har trusten anlagt egna gjuterier, maskinfabriker och reparationsverkstäder. En av dessa fabriker, i Brooklyn, sysselsätter i genomsnitt 300 arbetare. Här blir uppfinningar för framställning av cigaretter, cigarrcigaretter, snus, staniolpackningar, cigaretthylsor, askar o.d. prövade och om det är nödvändigt förbättrade ... Också andra truster än de ovannämnda anställer i sin tjänst s.k. developing engineers, vilka har till uppgift att finna nya produktionsmetoder och pröva de tekniska förbättringarna. Ståltrusten betalar sina ingenjörer och arbetare höga premier för uppfinningar, vilka är ägnade att höja tekniken eller sänka produktionskostnaderna."[13*]

På liknande sätt är systemet för tekniska förbättringar organiserat i den tyska storindustrin, t.ex. den kemiska industrin, som utvecklat sig så oerhört under de senaste årtiondena. Produktionens koncentration hade redan 1908 inom denna industri gett upphov till två ledande "grupper", vilka på sitt sätt även närmade sig monopolet. Att börja med utgjorde dessa grupper "tvåmaktsförbund", bestående av två par av de största fabrikerna, med ett kapital på 20-21 miljoner mark vardera: å ena sidan Höchster Farbwerke, tidigare Meister, Lucius och Brüning i Höchst am Main samt Leopold Casella & Co. i Frankfurt a.M.; å andra sidan Badische Anilin- und Sodafabrik i Ludwigshafen a.Rh. och f.d. Friedrich Bayer & Co. i Elberfeld. Därpå slöt 1905 den ena gruppen och 1908 den andra var och en å sin sida överenskommelse med en stor fabrik. Så uppstod två "tremaktsförbund" med ett kapital på 40-50 miljoner mark var, vilka började "närma sig" varandra, komma till "samförstånd" om priserna o.s.v.[14*]

Konkurrensen förvandlar sig till monopol. Följden blir ett gigantiskt framsteg i produktionens församhälleligande. Bl.a. församhälleligas också de tekniska uppfinningarnas och förbättringarnas process.

Detta är redan något helt annat än den gamla fria konkurrensen mellan spridda företagare, som ingenting vet om varandra och producerar för avsättning på en okänd marknad. Koncentrationen har redan nått så långt, att man kan uppgöra en ungefärlig beräkning över alla råvarukällor (t.ex. järnmalmfyndigheter) i ett givet land, och t.o.m. som vi skall se, i flera länder, ja i hela världen. Och inte nog med att sådana beräkningar uppgöres: väldiga monopolförbund bemäktigar sig också dessa källor och samlar dem på en hand. En ungefärlig beräkning över marknadens omfång anställes. Denna marknad blir på grundval av avtalsmässiga överenskommelser "uppdelad" mellan dessa förbund. Den kvalificerade arbetskraften blir monopoliserad, man anställer de bästa ingenjörerna, slår under sig vägar och transportmedel - järnvägarna i Amerika och rederierna i Europa och Amerika. I sitt imperialistiska stadium leder kapitalismen ända fram till det mest allsidiga församhälleligande av produktionen, den drar kapitalisterna så att säga mot deras vilja och utan deras vetskap in i ett slags ny samhällelig ordning, som bildar övergången från den fullständigt fria konkurrensen till fullständigt församhälleligande.

Produktionen blir samhällelig, men tillägnandet förblir privat. De samhälleliga produktionsmedlen förblir ett fåtal personers privategendom. Den allmänna ramen för den formellt erkända fria konkurrensen kvarstår, och de få monopolisternas tryck på den övriga befolkningen blir hundrafalt tyngre, kännbarare och olidligare.

Den tyske nationalekonomen Kestner har i ett särskilt arbete undersökt "kampen mellan kartellerna och de utomstående", d.v.s. företagare, som icke inträtt i kartellerna. Han har kallat detta arbete: "Organiseringstvånget", medan man naturligtvis, för att inte försköna kapitalismen, borde tala om tvånget till underkastelse under monopolförbunden. Det är redan lärorikt att kasta en flyktig blick bara på förteckningen över de medel, som monopolförbunden använder i den nuvarande, moderna, civiliserade kampen för "organisering":

1. Avstängning från råvaror (en av de "viktigaste metoderna för att framtvinga anslutning till kartellerna").

2. Avstängning från arbetskraft genom "allianser" (d.v.s. överenskommelser mellan kapitalisterna och arbetarnas organisationer, enligt vilka arbetarna endast åtar sig att arbeta i kartelliserade företag).

3. Avstängning från tillförsel.

4. Avstängning från avsättning.

5. Överenskommelser med köparna, enligt vilka dessa förbinder sig att upprätthålla affärsförbindelser uteslutande med kartellerna.

6. Planmässig sänkning av prisen (i syfte att ruinera de "utomstående", d.v.s. företag, som inte underkastar sig monopolförbunden, ger man ut miljoner för att under en viss tid kunna sälja varorna under självkostnadspriserna: inom bensinindustrin har det hänt, att man sänkt priset från 40 till 22 mark, d.v.s. nästan till hälften!).

7. Avstängning från kredit.

8. Bojkottförklaring.

Vi bevittnar inte längre en konkurrenskamp mellan små och stora, tekniskt efterblivna och tekniskt framskridna företag. Vi bevittnar, hur monopolisterna kväver alla, som inte underkastar sig monopolet, dess förtryck och godtycke. Låt oss se, hur denna process avspeglar sig i en borgerlig nationalekonoms medvetande:

"Men också inom den rent ekonomiska verksamheten - skriver Kestner - inträder en förskjutning från den köpmannamässiga verksamheten i ordets gamla betydelse till organisatorisk-spekulativ verksamhet. Den största framgången vinner inte den köpman, som på grund av sina tekniska och kommersiella erfarenheter bäst förstår kundernas behov, som förstår att finna och effektivt väcka en latent efterfrågan, utan spekulationsgeniet (?!), som förmår att i förväg beräkna eller i förväg ana den organisatoriska utvecklingen, möjligheten av förbindelser mellan de enskilda företagen och bankerna ..."

Översatt till ett mänskligt språk betyder detta: kapitalismens utveckling har fortgått så långt, att varuproduktionen, som visserligen ännu "härskar" såsom förut och alltjämt räknas såsom grundvalen för hela hushållningen, i verkligheten redan är underminerad och huvudparten av profiterna inhöstas av finansmanipulationernas "genier". Grundvalen för dessa manipulationer och svindlerier är produktionens församhälleligande, men det väldiga framåtskridandet för mänskligheten, som arbetat sig fram till detta församhälleligande, kommer - spekulanterna till godo. Vi skall strax se, hur den småborgerligt reaktionära kritiken av den kapitalistiska imperialismen "av denna grund" drömmer om ett återvändande tillbaka, till den "fria", "fredliga", "hederliga" konkurrensen.

"En bestående höjning av prisen såsom resultat av kartellbildningen - skriver Kestner - har hittills kunnat antecknas endast i fråga om de viktigaste produktionsmedlen, särskilt kol, järn, kali, men i längden däremot aldrig i fråga om färdiga produkter. Den därmed sammanhängande höjningen av räntabiliteten har också förblivit begränsad till produktionsmedelsindustrin. Denna iakttagelse måste utvidgas därhän, att råvaruindustrin genom den hittillsvarande kartellbildningen erhållit fördelar gentemot den industri som vidare bearbetar halvfabrikaten, inte enbart med avseende på inkomster och räntabilitet, utan att den över denna senare industri vunnit ett maktförhållande som var okänt under den fria konkurrensen."[15*]

Det av oss kursiverade ordet visar det väsentliga i saken, det som de borgerliga ekonomerna så ogärna och sällan erkänner och som opportunismens nuvarande försvarare med K. Kautsky i spetsen så ivrigt söker bortförklara och bagatellisera. Maktförhållandena och det med dem förbundna våldet är det typiska för "kapitalismens senaste utvecklingsfas", det som med nödvändighet måste uppstå och uppstått ur de allsmäktiga ekonomiska monopolens bildande.

Låt oss ge ännu ett exempel på hur kartellerna styr och ställer. Där det är möjligt att erövra alla eller de viktigaste råvarukällorna, där är kartellernas uppkomst och monopolens bildande synnerligen lätt. Men det vore oriktigt att tro, att monopol icke uppstår också inom andra industrigrenar, där det är omöjligt att bemäktiga sig råvarukällorna. För cementindustrin finnes råmaterial överallt. Men också denna industri är starkt kartelliserad i Tyskland. Fabrikerna har förenat sig distriktsvis i syndikat, t.ex. det sydtyska, det Rhen-Westfalska o.s.v. Monopolpriser har fastställts: 230-280 mark per vagnslast vid ett självkostnadspris på 180 mark! Företagen ger dividender upp till 12-16%, varvid man inte bör glömma, att den moderna spekulationens "genier" förstår att låta stora summor av vinsten försvinna i sina fickor vid sidan av det, som utdelas i dividender. För att undanröja konkurrensen i en så vinstgivande industri, tillgriper monopolisterna t.o.m. alla slags knep: man sprider lögnaktiga rykten om industrins dåliga läge, man trycker anonyma meddelanden i tidningarna: "Kapitalister, akta er för att placera kapital i cementaffärer!" Slutligen köper de upp de "utomståendes" (d.v.s. de som icke tillhör syndikaten) företag och betalar dem "överlåtelsesummor" på 60-80-150 tusen mark.[16*] Monopolet bryter sig väg överallt och med alla medel, från "blygsamma" överlåtelsesummor till "användning", på amerikanskt sätt, av dynamit gentemot konkurrenten.

Att kartellerna upphäver kriserna är en saga, som uppfunnits av de borgerliga nationalekonomerna, vilka till varje pris söker försköna kapitalismen. Tvärtom, monopolet, som uppstår inom några industrigrenar, förstärker och skärper det kaotiska tillstånd, som är utmärkande för hela den kapitalistiska produktionen. Disproportionen mellan lantbrukets och industrins utveckling, vilken är karakteristisk för kapitalismen i allmänhet, blir ännu större. Den privilegierade ställning, som den starkast kartelliserade, s.k. tunga industrin, särskilt kol- och järnindustrin, intar, leder inom de övriga industrigrenarna till "ökad planlöshet" såsom Jeidels, författare till ett av de bästa arbetena om "de tyska storbankernas förhållande till industrin", erkänner.[17*]

"Ju mera utvecklad en folkhushållning är - skriver Liefmann, en kapitalismens oförbehållsamme försvarare - desto oftare vänder den sig till mera riskabla företag eller utländska företag, till sådana som behöver en mycket lång tid för sin utveckling, och slutligen till sådana, som äger endast lokal betydelse."[18*] Den ökade risken hänger slutligen samman med den oerhörda tillväxten av kapitalet, vilket så att säga flyter över bräddarna, strömmar till utlandet o.s.v. Och samtidigt alstrar teknikens allt snabbare utveckling ständigt talrikare uttryck för disproportionen mellan näringslivets olika delar, kaos och kriser. Samme Liefmann är tvungen att erkänna: "Troligen står mänskligheten inom inte allt för avlägsen framtid på nytt inför stora omvälvningar på teknikens område, vilka även kommer att utöva sitt inflytande på näringslivets organisation ..." (elektricitet, flyg) ... "Under sådana tider av genomgripande ekonomiska förändringar brukar vanligen och som allmän regel även en stark spekulation utvecklas".[19*]

Men kriser av varje slag - främst ekonomiska, men inte blott ekonomiska kriser - förstärker i sin tur i oerhörd grad koncentrations- och monopoltendenserna. Vi anför här Jeidels utomordentligt lärorika omdöme om betydelsen av krisen år 1900, en kris, vilken som vi vet betydde en vändpunkt i de moderna monopolens historia:

"Krisen år 1900 fann vid sidan av jätteföretagen inom industrins viktigaste grenar många företag med en efter nutida begrepp föråldrad organisation, de 'rena' (d.v.s. icke kombinerade) företagen, vilka av högkonjunkturens våg lyfts i höjden. Prisfallet, den minskade efterfrågan försatte dessa 'rena' företag i ett nödtillstånd, om vilket det antingen inte alls eller blott för en kort tid var tal om för de kombinerade jätteföretagens vidkommande. Till följd härav ledde krisen år 1900 till en mycket starkare industriell koncentration än de tidigare, än krisen 1873, som visserligen medförde ett urval, men teknikens dåvarande nivå medgav icke ett sådant urval, att ett monopol skapades av de företag, som gick segrande ur krisen. Ett sådant bestående monopol har däremot i hög grad jätteföretagen i våra dagars järn- och elektriska industri, och i ringare grad företagen inom maskinbranschen och vissa metall-, trafik- o.a. branscher uppnått genom sin komplicerade teknik, sin stort upplagda organisation och sin kapitalstyrka."[20*]

Monopolet, det är det sista ordet i "kapitalismens senaste utvecklingsfas". Men vår föreställning om de moderna monopolens verkliga makt och betydelse skulle vara högst otillräcklig, bristfällig och begränsad, om vi icke tog hänsyn till bankernas roll.

II. Bankerna och deras
nya roll

Bankernas grundläggande och ursprungliga operation är betalningsförmedling. I samband härmed förvandlar bankerna passivt penningkapital till aktivt, d.v.s. vinstbringande kapital, samlar penninginkomster av alla slag och ställer dem till kapitalistklassens förfogande.

I samma mån som bankväsendet utvecklar sig och koncentreras i några få institutioner, förvandlar sig bankerna från blygsamma förmedlare till allsmäktiga monopol, som förfogar över nästan alla kapitalisters och småföretagares samlade penningkapital och dessutom över största delen av produktionsmedlen och råvarukällorna i ett visst land eller i en hel rad av länder. Denna förvandling av en mängd blygsamma förmedlare till en handfull monopol utgör en av de viktigaste processerna i kapitalismens överväxande till kapitalistisk imperialism, och det är därför som vi i första hand bör uppehålla oss vid bankväsendets koncentration.

År 1907-1908 utgjorde insättningarna i alla aktiebanker i Tyskland, vilkas aktiekapital översteg 1 miljon mark, 7 miljarder mark. 1912-1913 utgjorde de redan 9,8 miljarder. Detta innebär en ökning på 40% under 5 år. Av dessa 2,8 miljarder i ökning fördelades 2,75 miljarder på 57 banker, vilka hade ett kapital på över 10 miljoner mark var. Fördelningen av insättningarna mellan stor- och småbankerna såg ut på följande sätt[21*]:

De små bankerna har trängts undan av de stora, av vilka enbart 9 koncentrerar nära hälften av samtliga insättningar. Men härvid är det mycket som icke tagits i betraktande, t.ex. att en hel mängd av de små bankerna faktiskt förvandlats till filialer av de stora o.s.v. Vi återkommer till detta längre fram.

I slutet av 1913 beräknade Schulze-Gaevernitz insättningarna i de 9 stora berlinbankerna till 5,1 miljarder mark av ett totalbelopp på omkring 10 miljarder. Med hänsyn tagen till inte endast insättningarna utan hela bankkapitalet, skrev samme författare:

"De 9 storbankerna i Berlin och de till dem anslutna bankerna förvaltade i slutet av 1909 11,3 miljarder mark, d.v.s. c:a 83% av hela det tyska bankkapitalet. Deutsche Bank, som tillsammans med de till den anslutna bankerna förvaltar omkring 3 miljarder mark, utgör vid sidan av de preussiska statsjärnvägarna den största - och samtidigt mest decentraliserade - kapitalsammanslutningen i den gamla världen."[22*]

Vi har framhävt hänvisningen till de "anslutna" bankerna därför att denna hänvisning hänför sig till en av de viktigaste säregenheter kännetecknande den moderna kapitalistiska koncentrationen. Storföretagen, särskilt bankerna, ej endast uppslukar de små företagen, utan även "ansluter" dem till sig, underordnar dem, inkorporerar dem i "sin" grupp, i sitt "konsortium" - som den tekniska termen lyder - genom "delaktighet" i deras kapital, genom köp eller utbyte av aktier, genom kreditsystemet o.s.v., o.s.v. Professor Liefmann har ägnat ett helt stort "verk" på ett halvt tusental sidor åt beskrivningen av dessa moderna "delägar- och finansieringsbolag".[23*] Tyvärr har han till det ofta dåligt bearbetade råmaterialet tillagt en del "teoretiska" betraktelser av ytterst undermålig kvalitet. Vilka resultat i fråga om koncentrationen detta "delägar"-system leder till, det framgår bäst ur bankmannen Riessers verk om de tyska storbankerna. Men innan vi övergår till hans uppgifter skall vi ge ett konkret exempel på "delägar"-systemet.

Deutsche Banks "grupp", utgör en av största - om icke den allra största av samtliga storbanksgrupper. För att undersöka de viktigaste trådar, som förbinder alla banker inom denna grupp med varandra, måste man skilja mellan "delaktighet" av första, andra och tredje graden, eller med andra ord, ett avhängighetsförhållande (de mindre bankernas avhängighet av Deutsche Bank) av första, andra och tredje graden. Vi får då följande bild[24*]:

Till de åtta bankerna av "första avhängighetsgraden", vilka "tidvis" är underordnade Deutsche Bank, hör tre utländska banker: en österrikisk (Wiener Bankverein) och två ryska (Sibiriska handelsbanken och Ryska banken för utrikeshandel). Inalles tillhör 87 banker direkt och indirekt, helt eller delvis till Deutsche Banks grupp, och totalsumman av eget och främmande kapital, som denna grupp förfogar över, belöper sig till 2-3 miljarder mark.

Det är klart, att en bank, som står i spetsen för en dylik grupp och som träffar överenskommelser med ett halvt dussin andra, inte fullt så betydande banker i och för särskilt omfattande och fördelaktiga finansoperationer, t.ex. statslån, redan vuxit ifrån rollen av "förmedlare" och förvandlats till ett förbund av en handfull monopolister.

Med vilken hastighet koncentrationen av bankväsendet försiggick i Tyskland just under slutet av 19:e och början av 20:e århundradet, framgår av följande, här i förkortad form återgivna uppgifter, hämtade från Riesser:

Vi ser, hur snabbt det växer fram ett tätt nät av kanaler, som omfattar hela landet, centraliserar samtliga kapital och penninginkomster och förvandlar tusen och åter tusen splittrade företag till en enhetlig, landsomfattande kapitalistisk hushållning och slutligen till en kapitalistisk världshushållning. Den "decentralisation", som Schulze-Gaevernitz å våra dagars borgerliga politiska ekonomis vägnar talar om i ovan anförda citat, består i själva verket däri, att ett ständigt växande antal förut jämförelsevis "självständiga", eller rättare sagt lokalt begränsade ekonomiska enheter underordnas ett enhetligt centrum. I verkligheten betyder den alltså - centralisation, förstärkning av monopoljättarnas roll, betydelse och makt.

I de äldre kapitalistiska länderna är detta "banknät" ändå tätare. I England (med Irland) var 1910 hela antalet bankfilialer 7.151. Fyra storbanker hade över 400 avdelningar (från 447 till 689) var, fyra andra över 200 och 11 över 100 var.

I Frankrike utvecklade tre storbanker: Crédit Lyonnais, Comptoir National och Société Générale sina operationer och sitt nät av filialer på följande sätt[25*]:

För att karakterisera en modern storbanks "förbindelser", anför Riesser uppgifter om antalet ingående och utgående brev i Disconto-Gesellschaft, en av de största bankerna i Tyskland och i hela världen (som 1914 hade ett kapital på 300 miljoner mark):

I den stora parisbanken Crédit Lyonnais steg antalet konton från 28.535 år 1875 till 633.539 år 1912.[26*]

Dessa enkla siffror visar kanske åskådligare än långa utläggningar, hur kapitalets koncentration och bankomsättningens tillväxt radikalt förändrar bankernas betydelse. Av de spridda enskilda kapitalisterna bildas en kollektiv kapitalist. När banken för kontokurant för några kapitalister, utför den till synes en rent teknisk, helt underordnad operation. Men så snart denna operation antar jättedimensioner visar det sig, att en klick monopolister gör sig till herrar över hela det kapitalistiska samhällets handels- och industrioperationer. Genom sina bankförbindelser, de löpande räkningarna och andra finansiella operationer - får de möjlighet till en början att skaffa sig en noggrann kännedom om de enskilda kapitalisternas affärsställning, därnäst att kontrollera dem, utöva inflytande på dem genom att utvidga eller inskränka, underlätta eller försvåra krediten, och slutligen att helt och hållet bestämma över deras öde, bestämma deras räntabilitet, undandraga dem kapital eller ge dem möjlighet att snabbt och i väldig utsträckning öka sitt kapital o.s.v.

Vi nämnde nyss Disconto-Gesellschaft i Berlin med dess kapital på 300 miljoner mark. Denna Disconto-Gesellschafts kapitalökning utgjorde en av episoderna i kampen om herraväldet mellan de två största berlinbankerna, Deutsche Bank och Disconto-Gesellschaft. År 1870 var Deutsche Bank ännu en nykomling och förfogade över ett kapital på 15 miljoner, medan Disconto-Gesellschafts uppgick till 30 miljoner, 1908 ägde den förstnämnda 200 miljoner, den senare 170 miljoner. 1914 hade Deutsche Bank höjt sitt kapital till 250 miljoner och Disconto-Gesellschaft genom fusion med en annan storbank av första storleksordning, A. Schaffhausenscher Bankverein, till 300 miljoner. Och självfallet går denna kamp om herraväldet parallellt med allt oftare upprepade och fastare knutna "överenskommelser" mellan de båda bankerna. Denna utveckling föranleder sådana specialister på bankväsendet, som betraktar de ekonomiska frågorna från en synpunkt, vilken på intet sätt överskrider ramen för en högst moderat och strikt borgerligt reformism, till följande slutsatser:

"Andra banker kommer att följa den inslagna vägen - skrev den tyska tidskriften Die Bank med anledning av att Disconto-Gesellschaft ökat sitt kapital till 300 miljoner - och de 300 personer, som i dag ekonomiskt regerar Tyskland, kommer med tiden att minskas till 50, 25 eller ännu mindre. Det är heller inte att vänta, att den senaste koncentrationsrörelsen skall inskränka sig endast till bankväsendet. De nära förbindelserna mellan enskilda banker leder naturligtvis också till ett närmande mellan de industrikoncerner, som dessa banker gynnar ... En vacker dag kommer vi att vakna och gnugga oss i ögonen: omkring oss bara truster; vi kommer att ställas inför nödvändigheten att ersätta privatmonopolen med statsmonopol. Och ändå har vi i grund och botten ingenting annat att förebrå oss, än att vi givit fritt lopp åt utvecklingen, som blott påskyndats något genom aktien."[27*]

Detta är ett exempel på hjälplösheten i den borgerliga publicistiken, från vilken den borgerliga vetenskapen skiljer sig blott genom mindre uppriktighet och en strävan att dölja tingens verkliga väsen, så att man inte skall kunna se skogen för bara träd. Att stå "förvånad" inför koncentrationens följder, att "rikta förebråelser" mot det kapitalistiska Tysklands regering eller mot det kapitalistiska "samhället" ("oss"), att frukta för ett "påskyndande" av koncentrationen, såsom följd av aktiernas införande, liksom den tyske "kartellspecialisten" Tschierschky fruktar de amerikanska trusterna och "föredrar" de tyska kartellerna, emedan dessa, som han påstår, "inte i så hög grad påskyndar det tekniska och ekonomiska framåtskridandet som trusterna"[28*] - är inte detta hjälplöshet?

Men fakta förblir fakta. I Tyskland finns inga truster, det finns "bara" karteller, men Tyskland behärskas av högst 300 kapitalmagnater. Och deras antal minskar ständigt. Under alla omständigheter, i alla kapitalistiska länder och under alla olika former av banklagstiftning förstärkes och påskyndas kapitalkoncentrationens och monopolbildningens process i hög grad av bankerna.

För ett halvt århundrade sedan skrev Marx i Kapitalet: "Bankerna skapar i samhällelig skala formen för en allmän bokföring och fördelning av produktionsmedlen, men också endast formen" (Kapitalet, rysk översättning III, 2, s. 144). De av oss anförda uppgifterna över bankkapitalets tillväxt, över ökningen av antalet kontor och avdelningar av storbankerna, av antalet konton o.s.v. visar oss konkret denna "allmänna bokföring" för hela kapitalistklassen, och inte endast för kapitalisterna, ty bankerna uppsamlar ju - om också blott för en tid - alla möjliga penninginkomster såväl från småföretagarna som från tjänstemännen och ett ringa överskikt bland arbetarna. Formellt betraktat framväxer en "allmän fördelning av produktionsmedlen" ur de moderna bankerna - dessa 3-6 storbanker i Frankrike, 6-8 i Tyskland, vilka förfogar över miljarder och åter miljarder. Till sitt innehåll är emellertid denna fördelning av produktionsmedlen inte alls "allmän", utan privat, d.v.s. anpassad efter intressena hos storkapitalet - främst det största, monopolistiska kapitalet - som verkar under förhållanden, då befolkningens stora massa lever på svältgränsen, då lantbrukets utveckling ligger hopplöst efter industrins, varav en gren, "den tunga industrin", uppbär tribut av alla de övriga industrigrenarna.

Beträffande den kapitalistiska hushållningens församhälleligande kan man notera sparkassornas och postsparbankernas begynnande konkurrens med bankerna, därför att de är mera "decentraliserade" än bankerna, d.v.s. drar in flera orter och avlägsna områden samt bredare befolkningslager under sitt inflytande. Här har vi några uppgifter, som en amerikansk kommission samlat i fråga om förhållandet mellan insättningarna i bankerna och sparkassorna:[29*]

Sparkassorna, som betalar 4 och 4¹/₄% på insatta medel, måste söka en "räntabel" placering för sitt kapital, inlåta sig på växel-, hypoteks- och andra operationer. Gränserna mellan bankerna och sparkassorna "utplånas allt mera". Handelskamrarna, t.ex. i Bochum och Erfurt, kräver att sparkassorna skall "förbjudas" att utföra "rena" bankoperationer, såsom att diskontera växlar, och att postanstalternas "bankverksamhet" skall inskränkas.[30*] Bankmagnaterna tycks befara, att ett statsmonopol kunde smyga sig över dem från ett alldeles oväntat håll. Men denna fruktan överskrider givetvis inte gränserna för konkurrensen mellan exempelvis två avdelningschefer inom samma kansli. Ty å ena sidan är det dock sist och slutligen samma bankmagnater, som faktiskt förfogar också över sparkassornas miljardkapital, och å andra sidan utgör statsmonopolet i ett kapitalistiskt samhälle endast ett medel att höja och stabilisera inkomsterna för några av bankrutt hotade miljonärer inom en eller annan industrigren.

Den omständigheten, att den gamla kapitalismen, där den fria konkurrensen härskade, avlöses av den nya kapitalismen, där monopolet härskar, uttryckes bl.a. genom börsens minskade betydelse. Tidskriften Die Bank skriver: "Börsen har för länge sedan upphört att vara den oumbärliga förmedlaren av omsättningen, som den var förut, då bankerna ännu inte kunde placera de flesta emissionerna inom sin kundkrets".[31*]

" 'Varje bank är en börs' - är ett uttryck, som innehåller desto mera sanning ju större banken är och ju större framsteg koncentrationen inom bankväsendet gör."[32*] "... Om börsen en gång på 70-talet med sina ungdomliga excesser" (en "fin" anspelning på börskraschen 1873, "grundarskandalerna"[4] o.s.v.), "inledde Tysklands industrialisering så kan i dag bankerna och industrin klara sig själva'. Våra storbankers herravälde över börsen ... är ingenting annat än ett uttryck för den fullt organiserade tyska industristaten. Om därigenom de automatiskt verkande ekonomiska lagarnas omfång inskränkes och området för en medveten reglering genom bankerna i utomordentlig grad utvidgas, så växer därmed några få, ledande personers ansvar för folkhushållningen ofantligt." -

Så skriver den tyska professorn Schulze-Gaevernitz,[33*] den tyska imperialismens apologet, en auktoritet för imperialisterna i alla länder, vilken försöker överskyla en "småsak", nämligen att denna "medvetna reglering" genom bankerna består däri, att en klick "fullständigt organiserade" monopolister utplundrar allmänheten. Den borgerliga professorns uppgift är icke att avslöja hela maskineriet och påvisa bankmonopolisternas alla manipulationer utan i stället att försköna dem.

På samma sätt avfärdar även Riesser, en ekonom och bankspecialist med ännu större auktoritet, obestridliga fakta med ett par intetsägande fraser: "börsen förlorar alltmera den för hela samhällsekonomin och för värdepappersomsättningen oumbärliga egenskapen att vara inte blott det finaste mätinstrumentet utan också en nästan automatiskt verkande regulator för de ekonomiska rörelser, vilka mötes i börsen."[34*]

Med andra ord: den gamla kapitalismen, den fria konkurrensens kapitalism, med börsen som en ovillkorligen nödvändig regulator, håller på att försvinna. Den avlöses av en ny kapitalism, som bär tydliga drag av någonting övergående, en slags blandning av fri konkurrens och monopol. Då uppstår naturligt frågan: vad är det då som denna den nyaste kapitalismen håller på att "övergå" till? Men de borgerliga lärda fruktar att ställa denna fråga.

"För 30 år sedan utförde de fritt konkurrerande företagarna 9/10 av det ekonomiska arbete, som inte tillhörde 'arbetarens' fysiska arbete. I dag utföres 9/10 av detta ekonomiska andliga arbete av tjänstemän. Bankväsendet står i spetsen för denna utveckling."[35*] Detta Schulze-Gaevernitz' erkännande löper återigen ut i frågan om, vad den moderna kapitalismen, kapitalismen i sitt imperialistiska stadium, håller på att övergå till ...

Bland de få banker, vilka till följd av koncentrationsprocessen står kvar i spetsen för hela den kapitalistiska hushållningen, gör sig självfallet en allt starkare strävan att träffa monopolistiska överenskommelser, att bilda en banktrust, gällande. I Amerika härskar icke nio utan två storbanker - miljardärerna Rockefellers och Morgans banker - över ett kapital på 11 miljarder mark.[36*] Då tyska Disconto-Gesellschaft som tidigare nämnts uppslukade Schaffhausenscher Bankverein föranledde detta följande uttalande av ett organ för börsintressena, Frankfurter Zeitung:

"Med den fortgående koncentrationsprocessen blir den krets, till vilken man kan vända sig med stora kreditanspråk, allt trängre, så att storindustrins beroende av några få bankkonsortier ökar. Det intima sambandet mellan industrin och finanskretsarna inskränker de till bankkapital hänvisade industribolagens rörelsefrihet. Av denna orsak följer storindustrin bankernas tilltagande förtrustning med blandade känslor. Således visar sig redan flera ansatser till vissa överenskommelser mellan de enskilda storbankkonsortierna, vilka går ut på en inskränkning av konkurrensen."[37*]

Ännu en gång visar det sig, att det sista ordet i bankväsendets utveckling, det är monopolet.

Beträffande det intima sambandet mellan bankerna och industrin, så är det kanske på detta område som bankernas nya roll framträder åskådligast. Om banken diskonterar en växel åt en viss företagare, öppnar kontokurant åt honom o.s.v., så förminskar dessa operationer, var för sig betraktade, icke det ringaste denna företagarens självständighet, och banken överskrider icke förmedlarens anspråkslösa roll. Men så snart dessa operationer mångfaldigas och stabiliseras, om banken i sina händer "samlar" oerhörda kapital, om förandet av ifrågavarande företags kontokurant sätter banken i stånd att - och så är ju fallet - allt mera detaljerat och fullständigt lära känna sin kunds ekonomiska ställning, så följer därav, att industrikapitalisten blir allt mera beroende av banken.

Samtidigt utvecklar sig så att säga en personalunion mellan bankerna och de största industri- och handelsföretagen, en sammansmältning av de ena och de andra genom aktieförvärv, genom bankdirektörernas inträde i handels- och industriföretagens förvaltningsråd (eller styrelser) och tvärtom. Den tyske nationalekonomen Jeidels har sammanställt synnerligen utförliga uppgifter över denna form för koncentrationen av kapital och företag. Sex av de största berlinbankerna var genom sina direktörer representerade i 344 industribolag och genom sina styrelsemedlemmar i ytterligare 407, alltså sammanlagt i 751 bolag. I 289 bolag hade de antingen två medlemmar i varje förvaltningsråd eller besatte dess ordförandepost. Bland dessa industri- och handelsbolag finner vi de mest olikartade industrigrenar företrädda; vidare försäkringsbolag, trafikföretag, restauranger, teatrar, konstindustri o.s.v. Å andra sidan fanns (1910) i de sex bankernas förvaltningsråd 51 representanter för storindustrin, bl.a. en direktör från Krupp, en från det väldiga rederiet Hapag (Hamburg-Amerika linjen) o.s.v. Var och en av dessa sex banker har under tiden 1895-1910 deltagit i emission av aktier och obligationer för flera hundra industribolag, nämligen mellan 281 och 419.[38*]

Bankernas "personalunion" med industrin kompletteras genom bankernas och industrins "personalunion" med regeringen. Jeidels skriver: "Platser i förvaltningsråden ställes frivilligt till förfogande åt personer med fina namn, också f.d. statstjänstemän, vilka kan åstadkomma mångahanda lättnader (!!) i förbindelserna med myndigheterna ..." "I en storbanks förvaltningsråd finner man vanligtvis en parlamentsledamot eller en ledamot av Berlins stadsfullmäktige".

De storkapitalistiska monopolens uppkomst och så att säga utgestaltning fullföljes följaktligen med högsta möjliga fart på alla "naturliga" och "övernaturliga" vägar. En viss arbetsfördelning mellan några hundra av det moderna kapitalistiska samhällets finanskungar utbildas systematiskt:

"Jämsides med denna utvidgning av enskilda industribaroners verksamhetsområde" (genom inträde i bankstyrelser o.s.v.) "och inskränkningen av landsortsdirektörernas verksamhet till ett bestämt industriområde försiggår en viss tilltagande specialisering av storbankernas ledande män på särskilda affärsgrenar. En sådan specialisering är tänkbar endast när hela bankväsendet och i synnerhet dess industriella förbindelser nått ett stort omfång. Denna arbetsfördelning sker i två riktningar: så att förbindelsen med industrin i sin helhet anförtros en av direktörerna som hans specialområde och så att vid sidan härav varje direktör i egenskap av medlem av förvaltningsrådet övertar kontrollen över enskilda isolerade eller flera genom produktion och intressen förbundna företag ..." (Kapitalismen har redan uppnått en organiserad övervakning av enskilda företag.) "Den tyska industrin, ibland också endast den västtyska" (Västtyskland är mest utvecklat i industriellt avseende), "blir den enes specialområde, förbindelserna med andra stater och utlandets industri, personfrågor, börsaffärer o.s.v. den andres specialitet. Dessutom har var och en av de enskilda bankdirektörerna ofta en särskild industrigren eller ett särskilt område, ... den ene arbetar huvudsakligen i de elektriska bolagens förvaltningsråd, den andra i kemiska fabriker, bryggerier eller sockerfabriker, ytterligare andra finner man endast i mindre, isolerade industriföretag, vidare i förvaltningsrådet för försäkringsbolag ... Det är ostridigt, att i storbankerna, i samma mån som affärernas omfång och mångsidighet växer, en tilltagande arbetsfördelning mellan ledarna utvecklas, och att denna arbetsfördelning har till syfte och resultat att i viss mån höja dem över de rena bankaffärerna, och höja deras omdömesförmåga och sakkunskap beträffande såväl industrins allmänna frågor som de enskilda industrigrenarnas speciella frågor och därigenom öka deras prestationsförmåga inom bankernas industriella inflytelsesfär. Detta bankernas system kompletteras av deras strävan att i sitt eget eller filialernas förvaltningsråd invälja personer med industriell sakkunskap, företagare, f.d. tjänstemän, särskilt från järnvägarna, gruvförvaltningen" o.s.v.[39*]

Institutioner av liknande art, blott i något avvikande form, finner vi inom Frankrikes bankväsen. En av Frankrikes tre största banker, Crédit Lyonnais, har t.ex. inrättat en särskild "byrå för finansstudier" (service des études financiéres). I denna byrå arbetar ständigt över 50 personer - ingenjörer, statistiker, ekonomer, jurister o.s.v. Utgifterna för denna byrå uppgår till sexhundratusen eller sjuhundratusen franc årligen. Byrån är i sin tur uppdelad i åtta avdelningar: en samlar uppgifter speciellt över industriföretag, en annan studerar den allmänna statistiken, en tredje järnvägsbolagen och rederierna, en fjärde - fonderna, en femte - finansrapporterna o.s.v.[40*]

Resultatet blir å ena sidan allt större sammansmältning, eller såsom N. I. Bucharin träffande uttrycker sig, ett sammanväxande av bankkapitalet med industrikapitalet, och å andra sidan bankernas förvandling till institutioner av verkligt "universell karaktär". Vi anser det för nödvändigt att anföra Jeidels' exakta uttalanden i denna fråga, emedan han är den författare, som grundligast studerat detta ämne:

"Vid en överblick av de industriella förbindelserna i deras helhet framträder den universella karaktären hos de för industrin arbetande finansinstitutionerna. I motsats till andra bankformer och i motsats till det emellanåt i litteraturen uppställda kravet, att bankerna skulle specialisera sig på ett bestämt område eller en bestämd industrigren för att inte förlora fotfästet - söker storbankerna att gestalta sina förbindelser med industriella företag med hänsyn till ort och produktionsgren så mångsidigt som möjligt, att avlägsna de olikheter i fördelningen efter ort och industri, vilka finner sin förklaring i de skilda företagens historia ... Den ena tendensen är att göra förbindelsen med industrin allmän, den andra är att göra den bestående och intensiv. Båda är redan i hög grad förverkligade i de sex storbankerna, om inte helt och fullt, så dock i det väsentliga i samma utsträckning."

Man hör ganska ofta industri- och handelskretsar klaga över bankernas "terrorism". Det är inte heller att undra på, att dylika klagomål höjes, då storbankerna för ett sådant "regemente", som följande exempel visar. Den 19 november 1901 vände sig en av Berlins D-banker (de fyra största berlinbankernas namn börjar med bokstaven D) till styrelsen för Nordwest-Mitteldeutschen Zement-Syndikat med följande brev:

"Av den av Edert bolag i Reichsanzeiger av den 18 dennes publicerade kungörelsen framgår det att vi måste räkna med möjligheten, att på den bolagsstämma, som äger rum den 30 dennes, beslut kommer att fattas, vilka kan medföra för oss oacceptabla förändringar i Edert företag. På grund härav ser vi oss med största beklagande nödsakade att härmed indraga den Eder beviljade krediten ... Skulle emellertid på stämman icke sådana för oss oacceptabla beslut fattas, och vi i detta avseende genom tillfredsställande garantier blir skyddade också för framtiden, så förklarar vi oss gärna beredda att träda i underhandlingar med Eder beträffande beviljande av ny kredit."[41*]

I själva verket har vi här samma klagan som småkapitalets klagan över storkapitalets förtryck, bara med den skillnaden, att ett helt syndikat här råkat komma i de "smås" kategori! Den gamla kampen mellan små- och storkapital upprepar sig på ett nytt, ojämförligt högre utvecklingsstadium. Det är klart, att storbankernas miljardföretag kan befordra även den tekniska utvecklingen med medel, som i intet avseende kan jämföras med tidigare använda. Bankerna inrättar t.ex. särskilda sällskap för teknisk forskning, vilkas resultat naturligtvis endast kommer "vänskapligt sinnade" industriföretag till godo. Hit hör t.ex. "Sällskapet för studium av de elektriska järnvägarna", "Centralbyrån för vetenskaplig och teknisk forskning", o.s.v.

Storbankernas ledare kan själva inte undgå att se, att nya betingelser håller på att bildas för näringslivet, men de står hjälplösa inför dem:

"Den som under de senaste åren iakttagit personskiftet inom storbankernas styrelser och förvaltningsråd - skriver Jeidels - måste lägga märke till, hur småningom sådana personer kommer till makten, vilka anser ett aktivt ingripande i industrins allmänna utveckling vara den nödvändiga, alltmer aktuella uppgiften för storbankerna, hur på grund härav en motsättning i samband med affärerna, och ofta en personlig motsättning utvecklar sig mellan dem och de äldre bankdirektörerna. Det rör sig egentligen därom, huruvida icke bankernas verksamhet såsom kreditinstitut blir lidande vid ett sådant ingripande i den industriella produktionsprocessen, om inte de solida grundsatserna och den säkra vinsten offras till förmån för en verksamhet, som inte har någonting att göra med kreditförmedling och som skulle föra banken in på ett område, där den mera än förut vore utsatt för den industriella konjunkturens blinda välde. Medan många av de äldre bankmännen förfäktar denna ståndpunkt, ser flertalet av de yngre i det aktiva ingripandet i industriella frågor samma nödvändighet, som med den moderna storindustriella utvecklingen också skapat storbankerna och de nuvarande industriella bankföretagen. Endast i en fråga är de båda riktningarna eniga - att fasta grundsatser och ett konkret mål för storbankernas nya verksamhet ännu inte existerar."[42*]

Den gamla kapitalismen har överlevt sig själv. Den nya utgör övergången till något. Att söka "fasta grundsatser och ett konkret mål" för monopolets "försoning" med den fria konkurrensen är naturligtvis hopplöst. Det erkännande, som kommer från praktikens män, klingar helt annorlunda än de officiella lovsånger över den "organiserade" kapitalismens tjusning, vilka uppstämmes av dess apologeter i stil med Schulze-Gaevernitz, Liefmann och dylika "teoretiker".

Till vilken tidpunkt bör man egentligen hänföra den slutgiltiga konsolideringen av storbankernas "nya verksamhet"? På denna viktiga fråga finner vi ett tämligen exakt svar hos Jeidels:

"De industriella förbindelserna med deras nya syfte, deras nya former och deras nya organ, d.v.s. de samtidigt centralistiskt och decentralistiskt organiserade storbankerna, utbildas knappast före 1890-talet som en för folkhushållningen karakteristisk företeelse; i viss mening kan man t.o.m. förlägga denna utgångspunkt till år 1897 med dess stora fusioner, vilka för första gången inför den nya formen av decentralistisk organisation med hänsyn till bankernas industripolitik, eller man kan möjligen också förlägga den till en något senare termin, emedan krisen (år 1900) i hög grad påskyndat och skärpt koncentrationsprocessen såväl i industrin som inom bankväsendet och för första gången gjort förbindelsen med industrin till ett storbankernas monopol samt gjort denna förbindelse i detalj betydligt intimare och intensivare."[43*]

Således utgör det 20:e århundradet vändpunkten från den gamla kapitalismen till den nya, från kapitalets herravälde i allmänhet till finanskapitalets herravälde.

III. Finanskapitalet och
finansoligarkin

"En ständigt växande del av industrikapitalet - skriver Hilferding - tillhör inte de företagare, vilka använder det. Kapitalet ställes till deras förfogande endast genom banken, som gentemot dem representerar ägaren. Å andra sidan måste banken fixera en ständigt växande del av sina kapital i industrin. Därigenom blir banken i allt större utsträckning förvandlad till industrikapitalist. Det bankkapital, alltså kapital i penningform, som på så vis i verkligheten förvandlats till industrikapital, kallar jag finanskapital ... Finanskapitalet är alltså kapital, som står till bankernas förfogande och användes av företagarna".[44*]

Denna definition är såtillvida ofullständig, som däri saknas hänvisningen till ett av de viktigaste momenten, nämligen tillväxten av produktionens och kapitalets koncentration i så hög grad, att koncentrationen leder och redan lett till monopol. Men hela Hilferdings framställning över huvud taget och särskilt de två kapitel, som föregår det kapitel, ur vilket denna definition hämtats, understryker de kapitalistiska monopolens roll.

Produktionens koncentration; därur framväxande monopol; bankernas sammansmältning eller sammanväxande med industrin - se här historien om finanskapitalets uppkomst och detta begrepps innehåll.

Vi måste nu övergå till skildringen av, hur de kapitalistiska monopolens "regemente" under varuproduktionens och privategendomens allmänna förhållanden oundvikligen leder till finansoligarkins herravälde. Vi bör lägga märke till, att representanterna för den tyska - och inte blott den tyska - borgerliga vetenskapen, såsom Riesser, Schulze-Gaevernitz, Liefmann o.a., helt och hållet är imperialismens och finanskapitalets apologeter. De avslöjar inte oligarkibildningens "maskineri", oligarkins metoder, storleken av dess inkomster - både "tillåtliga" och "otillåtliga" - dess förbindelser med parlamenten o.s.v., utan de överskyler och förskönar dem. De avfärdar dessa "fördömda frågor" med uppstyltade, dunkla fraser, med appeller till bankdirektörernas "ansvarskänsla", med lovsånger över de preussiska tjänstemännens "pliktkänsla", med gravallvarlig analys av struntsaker i fullständigt löjliga lagförslag om "övervakning", "reglementering", med teoretiska spetsfundigheter i stil med t.ex. följande "vetenskapliga" definition, som härrör från professor Liefmanns penna: "... Handeln är förvärvsverksamhet genom samling, förvaring och förmedling av ägodelar"[45*] (kursiverat och spärrat av professorn). Härav följer, att handel förekommit redan hos urtidens människa, som ännu inte kände till varuutbytet, och också måste förekomma i det socialistiska samhället!

Men de vidunderliga fakta, vilka rör finansoligarkins vidunderliga herravälde, är till den grad iögonenfallande, att det i alla kapitalistiska länder, i Amerika, i Frankrike och i Tyskland, uppstått en litteratur, vilken utgår från borgerlig ståndpunkt, men ändå ger en tämligen sann bild och en - naturligtvis kälkborgerlig - kritik av finansoligarkin.

I främsta rummet bör man ställa det "delägarsystem", vilket vi tidigare i korthet berört. En tysk ekonom, Heymann, kanske den förste, som riktade uppmärksamheten på sakens kärna, beskriver denna kärna på följande sätt:

"Ledaren kontrollerar moderbolaget, detta dotterbolag, dessa återigen sina dotterbolag, o.s.v., så att man med ett relativt litet kapital kan behärska väldiga produktionsavsnitt; ty om innehavet av 50 procent av kapitalet alltid är tillräckligt för att utöva kontrollen, så behöver ledaren äga endast 1 miljon för att hos dotterbolagens dotterbolag kunna kontrollera 8 miljoner. Fortsätter han med uppdelningen, så kommer han upp till 16 miljoner, 32 miljoner o.s.v."[46*]

I verkligheten visar erfarenheten, att det är tillräckligt att äga 40 procent av alla aktier för att bestämma över ett aktiebolags affärer,[47*] ty en viss del av de splittrade små aktieägarna har i praktiken alls ingen möjlighet att deltaga i bolagsstämmorna o.s.v. "Demokratiseringen" av aktieinnehavet, av vilken de borgerliga sofisterna och de opportunistiska "också-socialdemokrater" väntar (eller föreger att de väntar) en "demokratisering av kapitalet", ett stärkande av småindustrins roll och betydelse o.s.v., är i verkligheten ett av medlen att stärka finansoligarkins makt. Det är bl.a. på grund härav som lagstiftningen i mera framskridna eller äldre och mera "erfarna" kapitalistiska länder tillåter aktier av lägre värde. I Tyskland är aktier under 1.000 mark i lag förbjudna, och de tyska finansmagnaterna ser med avund på England, där lagen tillåter aktier på 1 pund sterling (= 20 mark, omkring 10 rubel). Siemens, en av de största industrimännen och "finanskungarna" i Tyskland förklarade i riksdagen den 7 juni 1900, att "aktien på ett pund utgör den engelska imperialismens grundval".[48*] Denne köpman har tydligen en djupare, mera "marxistisk" uppfattning av vad imperialismen är, än en viss otillständig författare, vilken gäller som den ryska marxismens grundläggare[5] men som tror, att imperialismen är en dålig egenskap hos det ena folket ...

Men "delägarsystemet" tjänar inte endast till att i oerhörd utsträckning öka monopolisternas makt, det möjliggör dessutom ostraffat alla slags dunkla och smutsiga affärer och plundring av allmänheten, ty ledarna för "moderbolaget" är formellt, enligt lag, inte ansvariga för "dotterbolaget", vilket gäller som "självständigt" och medelst vilket allt kan "ordnas". Här har vi ett exempel, som vi lånat ur den tyska tidskriften Die Bank, majnumret 1914:

"Så har exempelvis Aktiebolaget för fjäderstålindustri i Rassel, som ända till för några år sedan var ett av de mest inbringande företagen i Tyskland, genom en olycklig förvaltning bragts därhän, att dividenderna inom några få år gick ned från 15% till 0%. Styrelsen hade utan aktieägarnas vetskap försträckt ett dotterbolag, Hassia, vars nominella kapital endast belöpte sig till några hundratusen mark, en summa av 6 miljoner mark. Om detta engagemang, som utgjorde nästan tredubbla summan av moderbolagets aktiekapital, fanns ingenting infört i det senares balanser - ett fördöljande mot vilket i juridiskt hänseende icke det minsta kunde anföras, och som kunde fortsätta i två år, emedan det inte överskred någon av handelslagstiftningens bestämmelser. Ordföranden i förvaltningsrådet, vilken som ansvarig undertecknade dessa vilseledande balanser, var och är fortfarande ordförande i Kassels handelskammare. Aktieägarna fick kännedom om Hassia-engagemanget först då detta för länge sedan visat sig vara ett missgrepp ..." (detta ord borde författaren ha satt inom citationstecken) "... och sedan kursen på Fjäderstålaktierna fallit ungefär 100% till följd av att de aktieägare, som var invigda, började sälja.

... Detta typiska exempel på en inom aktieväsendet helt alldaglig balansekvilibristik förklarar, varför aktiebolagens förvaltningsråd med lättare hjärta inlåter sig på riskabla företag än privatföretagaren. Den moderna balanstekniken gör det inte blott lätt för dem att dölja risken i företaget för aktieägaren i gemen, utan den tillåter också huvudintressenterna att undandra sig följderna av ett misslyckat experiment genom att i rätt tid göra sig av med sitt aktieinnehav, medan privatföretagaren själv får svida för allt vad han gör ...

Många aktiebolags balanser liknar de från medeltiden bekanta palimpsesterna" (palimpsest är ett pergament, på vilket den ursprungliga handskriften blivit utsuddad och överskriven med en annan text) "från vilka man först måste utplåna skriften för att kunna dechiffrera de under denna stående tecknen med den verkliga meningen ...

Det enklaste och därför mest använda sättet att göra en balans ogenomtränglig består i att klyva det enhetliga företaget i flera delar genom att upprätta eller ansluta dotterbolag. Detta systems fördelar med hänsyn till syftemålen - legala och illegala - är så självklara, att man redan nu måste beteckna de stora bolag, som inte godtagit detta system, såsom undantag."[49*]

Som exempel på ett mycket stort och monopoliserat bolag, vilket tillämpar detta system i vidaste utsträckning, nämner författaren det berömda Allgemeine Elektrizitäts-Gesellschaft (AEG, som vi längre fram kommer att sysselsätta oss med). 1912 antog man, att AEG var delägare i 175-200 bolag, som det naturligtvis behärskar, samt i allt förfogar över ett kapital på omkring 1½ miljard mark.[50*]

Alla slags föreskrifter om kontroll, publicering av balanserna, utarbetande av ett bestämt schema för desamma, tillsättande av kontrollinstanser o.s.v., varmed välsinnade professorer och ämbetsmän - välsinnade mot kapitalismen, vilken de försvarar och förskönar - tar publikens uppmärksamhet i anspråk - blir här fullständigt betydelselösa. Ty privategendomen är helig, och man kan inte förbjuda någon att köpa, sälja och byta aktier, förpanta dem o.s.v.

Vilken omfattning detta "delägarsystem" uppnått inom de ryska storbankerna, kan man bedöma med ledning av de uppgifter, som meddelats av E. Agahd. Denne, som under 15 år var anställd i den rysk-kinesiska banken, publicerade i maj 1914 ett verk under den något svävande rubriken: "Storbanker och världsmarknad".[51*] Författaren indelar de ryska storbankerna i två huvudgrupper: a) sådana som arbetar efter "delägarsystemet" och b) sådana, som är "oberoende", varvid han med "oberoende" alldeles godtyckligt menar oberoende av utländska banker. Den första gruppen indelar författaren i tre undergrupper: 1) med tyskt, 2) med engelskt och 3) med franskt deltagande, varvid menas "deltagande" och herravälde, utövat av de största utländska bankerna av respektive nationalitet. Bankernas kapital indelar författaren i "produktivt" placerat (i handel och industri) och "spekulativt" placerat (i börs- och finansoperationer), då han utifrån sin småborgerliga reformistiska synpunkt föreställer sig, att det vore möjligt att med bibehållande av kapitalismen skilja de båda formerna av kapitalplacering samt helt utrota den senare formen.

Här följer författarens uppgifter:

Enligt dessa siffror tillfaller av de nära 4 miljarder rubel, vilka utgör storbankernas "arbetande" kapital, mer än tre fjärdedelar, över 3 miljarder, banker, som i själva verket utgör dotterbolag till utländska banker, i främsta rummet parisbanker (den berömda banktrion: Union Parisienne, Banque de Paris et des Pays-Bas, Société Générale) och berlinbanker (särskilt Deutsche Bank och Disconto-Gesellschaft). Två ryska storbanker, Ryska banken (Ryska banken för utrikeshandel) och Internationella banken (St. Petersburgs internationella handelsbank) har från 1906 till 1912 höjt sitt kapital från 44 till 98 miljoner rubel och reservkapitalet från 15 till 39 miljoner, varvid de "till tre fjärdedelar arbetar med tyskt kapital". Den förra tillhör konsortiet Deutsche Bank och den senare konsortiet Disconto-Gesellschaft, båda i Berlin. Den gode Agahd är djupt upprörd över att berlinbankerna har aktiemajoriteten i sina händer och att de ryska aktieägarna därför står maktlösa. Och det land, som exporterar kapital, skummar naturligtvis grädden: när t.ex. Deutsche Bank införde Sibiriska handelsbankens aktier i Berlin, lät den aktierna ligga ett helt år i portfölj och sålde dem sedan till en kurs av 193 för 100, d.v.s. till nästan fördubblad kurs. Den "förtjänade" därvid omkring 6 miljoner rubel, en profit som Hilferding kallat "grundarvinst".

De petersburgska storbankernas hela "makt" uppskattar författaren till 8.235 miljoner rubel, nära 8¹/₄ miljard. Därvid fördelar han de utländska bankernas "deltagande" eller rättare sagt herravälde på följande sätt: franska banker - 55 procent, engelska - 10 procent, tyska - 35 procent. Av denna summa, 8.235 miljoner aktivt kapital kommer, enligt författarens beräkning, 3.687 miljoner, d.v.s. över 40 procent, på syndikaten Produgol, Prodamet, olje-, metall- och cementsyndikat. Följaktligen har också i Ryssland bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet i samband med de kapitalistiska monopolens bildande gjort kolossala framsteg.

Finanskapitalet, som koncentrerats på några få händer och åtnjuter ett verkligt monopol, vinner väldiga och ständigt växande profiter av bolagsstiftningar, emission av värdepapper, statslån o.s.v., befäster härmed finansoligarkins herravälde och pålägger hela samhället en tribut till monopolisterna. Här har vi ett bland tusentals andra, av Hilferding anfört exempel på de amerikanska trusternas "regemente": 1887 grundade Havemeyer sockertrusten genom fusion av 15 mindre bolag, vilkas sammanlagda kapital uppgick till 6½ miljoner dollar. Men trustens kapital blev, som det amerikanska uttrycket lyder, "urvattnat" och fastställt till 50 miljoner. Vid denna "omvärdering" av kapitalet räknade man med framtida monopolprofiter, liksom ståltrusten - alltjämt i Amerika - räknar med framtida monopolprofiter, då den ständigt köper upp nya järnmalmsfyndigheter. "Sockertrusten" fastställde verkligen monopolpriser och erhöll sådana inkomster, att den kunde utdela 10% i dividender på ett sjufalt "urvattnat" kapital, d.v.s. nära 70% på det kapital, som faktiskt inbetalats vid trustens bildande! 1909 hade trusten ett kapital på 90 miljoner dollar. På 22 år har kapitalet mera än tiodubblats.

I Frankrike har "finansoligarkins" herravälde ("Contre l'oligarchie financière en France" - "Mot finansoligarkin i Frankrike" heter Lysis' bekanta verk, som 1908 utkom i sin femte upplaga) antagit en endast obetydligt avvikande form. De fyra största bankerna åtnjuter ett icke relativt utan "absolut monopol" vid emission av värdepapper. I verkligheten har vi här en "storbankernas trust". Och monopolet säkrar monopolprofiter av emissionerna. Det land, som upptar ett lån, erhåller vanligtvis inte mera än 90 procent av hela summan; 10 procent tillfaller bankerna och de övriga förmedlarna. Bankernas profit av det rysk-kinesiska lånet på 400 miljoner franc utgjorde 8%, av det ryska lånet (1904) på 800 miljoner - 10%, av Marockolånet (1904) på 62½ miljoner franc - 18³/₄%. Kapitalismen, vilken börjat sin utveckling med ett litet ockrarkapital, slutar sin utveckling med ockrarkapital av jättedimensioner. "Fransmännen är Europas ockrare" - säger Lysis. Alla det ekonomiska livets förhållanden undergår till följd av denna kapitalismens omvandling en djupgående förändring. Vid stagnation i folkökningen, i industrin, handeln och sjöfarten kan "landet" berika sig genom ocker. "50 personer, vilka representerar kapital på endast 8 miljoner franc, kan förfoga över två miljarder i fyra banker." "Delägarsystemet", vilket vi redan känner till, har samma följder: en av de största bankerna (Société Générale) emitterar 64.000 obligationer för sitt dotterbolag, Sucreries et Raffineries d'Egypte (Egyptens sockerfabriker). Emissionskursen är 150%, d.v.s. banken förtjänar 50 centime på varje franc. Dividenderna från detta bolag visade sig vara fiktiva och "allmänheten" förlorade 90-100 miljoner franc. "En av direktörerna för Société Générale var styrelsemedlem i Raffineries d'Egypte." Det är inte underligt, att Lysis är tvungen att dra följande slutsats: "Den franska republiken är en finansmonarki", "finansoligarkins herravälde är fullständigt; den behärskar pressen och regeringen."[52*]

Den utomordentligt höga räntabiliteten hos värdepappersemissionerna, som är en av finanskapitalets främsta transaktioner, spelar en mycket viktig roll i finansoligarkins utveckling och befästande. "... Inom landet finnes det överhuvud taget ingen affär av denna art, som avkastar ens närmelsevis en sådan vinst som övertagandet och förmedlingen av ett utländskt lån", skriver den tyska tidskriften Die Bank.[53*]

"Det finns ingen bankoperation, som inbringar så stor vinst som emissionsaffärerna." Vinsten vid emissionen av industriföretagens värdepapper utgjorde, enligt en sammanställning av Deutscher Ökonomist, i genomsnitt per år:

"Under loppet av 10 år, 1891 - 1900, uppgick 'förtjänsten' på tyska industripapper till över en miljard."[54*]

Om finanskapitalets profiter under det industriella uppsvinget växer i kolossal grad, så innebär nedgångsperioderna en krasch för de små och svaga företagen, medan storbankerna "deltar" i uppköp av dessa till vrakpris eller i vinstgivande "saneringar" och "reorganiseringar" av dem. Vid "saneringarna" av oräntabla företag, "sänkes aktiekapitalet, d.v.s. inkomsten fördelas på ett mindre kapital och beräknas framdeles efter detta. Om avkastningen sjunkit till noll, indrages nytt kapital, vilket förenas med det gamla, mindre inbringande kapitalet och sedan kommer att avkasta tillräcklig inkomst. I förbigående må anmärkas - tillfogar Hilferding - att alla dessa saneringar och reorganiseringar har en dubbel betydelse för bankerna: för det första som en inbringande operation, och för det andra som ett tillfälle att göra sådana nödlidande bolag beroende av sig".[55*]

Ett exempel: gruvaktiebolaget Union i Dortmund stiftades 1872. Det utställdes aktier till nära 40 miljoner mark, och då första året dividender på 12% utdelades, steg kursen till 170%. Finanskapitalet skummade grädden, d.v.s. tjänade en bagatell på omkring 28 miljoner. Vid stiftandet av detta bolag spelade Disconto-Gesellschaft huvudrollen - samma tyska storbank, som lyckligt uppnått ett kapital av 300 miljoner mark. Senare sjönk Unions dividender till noll. Aktieägarna måste gå med på att "avskriva" en del av kapitalet, d.v.s. att förlora en del för att inte förlora allt. Och som resultat av en rad "saneringar" försvinner under loppet av 30 år mera än 73 miljoner mark ur Unions böcker. "För närvarande har detta bolags ursprungliga aktieägare i sina händer endast 5% av det nominella värdet av deras aktier"[56*] - och vid varje "sanering" fortsatte bankerna att "förtjäna".

En för finanskapitalet särskilt inbringande operation är också spekulationen med tomter i omgivningen av snabbt växande storstäder. Bankmonopolet sammansmälter här med monopolet på jordräntan och på trafikväsendet, ty prisstegringen på tomterna, möjligheten att sälja dessa fördelaktigt i mindre lotter o.s.v., är framför allt beroende av goda trafikförbindelser med stadens centrum, och dessa trafikmedel befinner sig i händerna på stora bolag, vilka genom deltagarsystemet och direktörsposternas fördelning står i förbindelse med samma banker. Så uppstår det, som den tyske författaren L. Eschwege, en medarbetare i tidskriften Die Bank, vilken speciellt studerat tomtjobberiet, förpantningen av tomter o.s.v., kallat "träsket": en vanvettig spekulation med tomter i förstäderna, krascher för byggnadsfirmor, såsom t.ex. firman Boswau & Knauer i Berlin, vilken roffat åt sig närmare 100 miljoner mark genom förmedling av den "högst solida och respektabla" Deutsche Bank, som naturligtvis medverkade enligt "delägarsystemet", d.v.s. hemligt, i skymundan, och efter en förlust av "blott" 12 miljoner mark drog sig ur affären - därnäst ruin för småföretagare och arbetare, vilka inte får någonting av svindelfirmorna i byggnadsfacket, smussel med den "hederliga" berlinpolisen och förvaltningen för att få hand om magistratens utgivning av meddelanden om tomter och om byggnadstillstånd o.s.v.[57*]

De "amerikanska seder", över vilka europeiska professorer och rättänkande borgare hycklande himlar sig, har under finanskapitalets epok blivit till sedvänja i bokstavligen varenda storstad i vilket som helst land.

I Berlin var det i början av 1914 tal om att bilda en "trafiktrust", d.v.s. en "intressegemenskap" mellan de tre största trafikföretagen i Berlin: Elektriska järnvägen, spårvägsbolaget och omnibusbolaget.

"Att en sådan avsikt förefinnes - skrev Die Bank - vet vi ända sedan den dag, då det blev känt, att aktiemajoriteten i omnibusbolaget övergått i händerna på de båda andra trafikbolagen ... Man kan utan vidare sätta lit till dem som arbetar för dessa planer, då de säger sig hoppas genom en enhetlig reglering av trafikväsendet kunna åstadkomma besparingar, vilka sist och slutligen delvis också skulle komma allmänheten till godo. Men frågan blir invecklad därigenom, att bakom den planerade trafiktrusten står banker, vilka om de så vill, kan ställa det av dem monopoliserade trafikväsendet i sina tomtintressens tjänst. Att denna tanke ligger nära till hands förstår man, då man erinrar sig, att redan vid det elektriska järnvägsbolagets bildande en sammansmältning ägde rum mellan trafikintressena och tomtintressena hos den storbank, som stod bakom järnvägen, ja, att sammansmältningen t.o.m. utgjorde en väsentlig förutsättning för detta trafikföretags bildande. Den östra linjen av banan skulle anlöpa de tomtområden, vilka banken - sedan banans anläggning tryggats - försålde med storvinst för sig och några medintressenter ..."[58*]

Sedan monopolet en gång kommit till stånd och nu förfogar över miljarder, genomtränger det med absolut oundviklighet alla områden av det samhälleliga livet oberoende av den politiska strukturen eller vilka som helst andra "detaljer". I den tyska ekonomiska litteraturen förekommer mycket ofta lakejaktiga lovsånger över de preussiska tjänstemännens "hederlighet", med adress till den franska Panamaskandalen och amerikansk politisk besticklighet. Men faktum är, att till och med den borgerliga litteraturen om bankväsendet i Tyskland ständigt är tvungen att gå långt utöver gränserna för behandlingen av rena bankoperationer och t.ex. med anledning av att allt fler statstjänstemän övergår till banktjänst skriva om "strömmen till bankerna": "hur står det emellertid till med omutligheten hos en statstjänsteman, vars stilla längtan står till en varm vrå vid Behrenstrasse?"[59*] (Den gata i Berlin, där Deutsche Bank har sitt huvudkontor.) Utgivaren av tidskriften Die Bank, Alfred Lansburgh, skrev 1909 en artikel: "Byzantinismens ekonomiska betydelse" med anledning av bl.a. Wilhelm II:s resa i Palestina och det "omedelbara resultatet av denna resa, byggandet av Bagdadbanan, detta ödesdigra 'standardverk av den tyska företagarandan', vilket mera än alla våra övriga politiska fel tillsammans bidragit till 'inringningen' "[60*] (med inringningen menas Edvard VII:s politik, som gick ut på att isolera Tyskland och omringa det med ett imperialistiskt tyskfientligt förbund). Den av oss tidigare nämnda medarbetaren i samma tidskrift, Eschwege, skrev 1911 en artikel: "Plutokratin och ämbetsmannakåren", där han avslöjade t.ex. fallet med den tyske ämbetsmannen Völker, vilken som medlem av en kommission för undersökning av kartellfrågan utmärkte sig för sin energi men efter någon tid visade sig vara innehavare av en inbringande liten syssla just i den största kartellen, stålsyndikatet. Liknande fall, vilka alls inte är tillfälliga, tvang samme borgerliga författare att erkänna, att "den av Tysklands författning garanterade ekonomiska friheten redan nu på många områden av vårt ekonomiska liv förvandlats till en innehållslös fras" och att sedan plutokratin en gång upprättat sitt herravälde "t.o.m. den mest vittgående politiska frihet inte längre kan rädda oss från att förvandlas till ett folk av ofria ..."[61*]

Vad Ryssland beträffar, så skall vi inskränka oss till ett exempel: för några år sedan gick genom hela pressen ett meddelande om, att direktören för kreditkansliet, Davydov, lämnade statens tjänst för att överta en post i en storbank med en lön, som enligt kontraktet inom några år skulle komma att överstiga 1 miljon rubel. Kreditkansliet är en institution, som har till uppgift att "förena alla statliga kreditinstitutioners verksamhet" och som beviljar huvudstadens banker understöd på upp till 800 och 1.000 miljoner rubel.[62*]

Kapitalismen har överhuvud taget den egenskapen, att den skiljer innehavandet av kapital från användningen av kapital i produktionen, penningkapitalet från industri- eller produktionskapitalet, rentiern, som lever blott på inkomster från penningkapitalet, från företagaren och alla, som omedelbart deltar i förfogandet över kapitalet. Imperialismen eller finanskapitalets herravälde är det kapitalismens högsta stadium, då detta avskiljande antar en väldig omfattning. Finanskapitalets övervikt gentemot kapitalets alla övriga former innebär rentierens och finansoligarkins herravälde, innebär att några få stater, vilka besitter finansiell "makt", utsöndrar sig från de övriga. I vilket omfång denna process försiggår, visar oss statistiken över emissionerna, d.v.s. utgivandet av alla slags värdepapper.

I Bulletin från Internationella statistiska institutet[63*] har A. Neymarck offentliggjort synnerligen utförliga, fullständiga och åskådliga uppgifter om emissionerna i hela världen, uppgifter, som senare upprepade gånger återgivits i utdrag i den ekonomiska litteraturen. Siffrorna för fyra årtionden är följande:

På 1870-talet steg summan av emissionerna i hela världen, särskilt på grund av lån i samband med tyskfranska kriget och den därpå följande "grundartiden" i Tyskland. I det stora hela försiggår stegringen under loppet av det 19:e århundradets tre sista årtionden relativt sett inte särdeles snabbt, och först det 20:e århundradets första årtionde medför en väldig ökning, nästan en fördubbling på 10 år. Det 20:e århundradets början utgör följaktligen genombrottsepoken inte blott i fråga om monopolens (kartellernas, syndikatens, trusternas) utveckling, varom vi redan talat, utan också i fråga om finanskapitalets ökning.

Totalsumman av värdepapper i hela världen år 1910 uppskattar Neymarck till omkring 815 miljarder franc. Efter ett ungefärligt avdrag för dubbelräkningar minskar han summan till 576-600 miljarder. Fördelningen på de olika länderna blir följande (med 600 miljarder som summa):

Av denna tabell framgår det genast, hur starkt de fyra rikaste kapitalistiska länderna, av vilka vart och ett äger värdepapper till ett belopp av omkring 100-150 miljarder franc, skiljer sig från de övriga. Av dessa fyra länder är två - England och Frankrike - de äldsta kapitalistiska länderna och, såsom vi skall se, rikast på kolonier, de två andra - Förenta staterna och Tyskland - de mest framskridna kapitalistiska länderna i fråga om utvecklingstempot och de kapitalistiska monopolens utbredningsgrad i produktionen. Dessa fyra länder äger tillsammans 479 miljarder franc, d.v.s. nästan 80% av världens finanskapital. Nästan hela den övriga världen spelar i en eller annan form rollen av gäldenär eller tributpliktig till dessa länder - dessa internationella bankirer, dessa fyra "pelare" för hela världens finanskapital.

Det är nödvändigt att företa en särskild undersökning av den roll, som kapitalexporten spelar vid skapandet av finanskapitalets internationella nät av beroende och förbindelser.

IV. Kapitalexporten

För den gamla kapitalismen med den fria konkurrensens fullständiga herravälde var exporten av varor typisk. För den nuvarande kapitalismen, med monopolens herravälde, har exporten av kapital blivit typisk.

Kapitalismen är varuproduktionen i dess högsta utvecklingsstadium, då också arbetskraften blir en vara. Varuutbytets ökning såväl inom ett land, som i synnerhet internationellt, är ett karakteristiskt kännetecken för kapitalismen. Den ojämna och språngartade utvecklingen av enskilda företag, enskilda industrigrenar och enskilda länder är oundviklig under kapitalismen. England utvecklade sig före de andra länderna till ett kapitalistiskt land, och i mitten av 19:e århundradet, då det införde frihandeln, gjorde detta land anspråk på rollen av "hela världens verkstad", som skulle leverera fabrikat till alla länder, vilka i gengäld hade att förse England med råmaterial. Men detta Englands monopol var undergrävt redan under sista fjärdedelen av 19:e århundradet, ty ett antal andra länder, vilka värjde sig medelst "skyddstullar", utvecklade sig till självständiga kapitalistiska stater. På tröskeln till det 20:e århundradet finner vi, att ett nytt slags monopol håller på att utbildas: för det första kapitalisternas monopolistiska förbund i alla länder med utvecklad kapitalism, för det andra en monopolställning för ett fåtal av de mycket rika länderna, där kapitalackumulationen uppnått gigantiska dimensioner. Det uppstår ett väldigt "kapitalöverflöd" i de avancerade länderna.

Om kapitalismen kunde utveckla lantbruket, som nu överallt släpar skrämmande långt efter industrin, om den kunde höja levnadsnivån för befolkningens massor, vilka trots det kolossala tekniska framåtskridandet ännu överallt för en eländig tillvaro på svältgränsen - då skulle det naturligtvis inte kunna bli fråga om något kapitalöverflöd. Och detta "argument" anföres oupphörligt av de småborgerliga kritikerna av kapitalismen. Men i så fall vore kapitalismen inte någon kapitalism, ty både denna ojämnhet i utvecklingen och detta att massans levnadsnivå hålles vid svältgränsen, utgör väsentliga och oundvikliga villkor och förutsättningar för detta produktionssätt. Så länge kapitalismen är kapitalism, användes kapitalöverflödet inte för att höja massans levnadsnivå i ett givet land, ty detta skulle innebära minskning av kapitalisternas profit, utan i stället för att höja profiten genom kapitalexport till utlandet, till efterblivna länder. I dessa efterblivna länder är profiten vanligen hög, ty kapitalmängden är där liten, jordpriset relativt lågt, arbetslönen låg och råvarorna billiga. Möjlighet till kapitalexport skapas därigenom, att en rad efterblivna länder redan är indragna i världskapitalismens kretslopp, de viktigaste järnvägarna redan byggda eller påbörjade, de elementära villkoren för industrins utveckling säkerställda o.s.v. Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder kapitalismen blivit "övermogen" och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en "räntabel" placering av kapitalet. Följande siffror visar den ungefärliga storleken av det kapital, som de tre främsta länderna investerat i utlandet[64*]:

Härav ser man, att kapitalexporten uppnådde jättedimensioner först i början av det 20:e århundradet. Före kriget uppgick det kapital, som de tre främsta länderna investerat i utlandet, till 175-200 miljarder franc. Inkomsten från denna summa, beräknad så lågt som till 5%, torde uppgå till 8-10 miljarder per år. En solid grundval för det imperialistiska förtrycket och exploateringen av de flesta nationer och länder i världen, för ett fåtal av de rikaste staternas kapitalistiska parasitism!

Hur fördelar sig detta i utlandet placerade kapital mellan de olika länderna, var är det placerat? På denna fråga kan man ge endast ett ungefärligt svar, vilket dock är ägnat att belysa vissa sidor av den moderna imperialismens allmänna ömsesidiga förhållanden och förbindelser:

För Englands vidkommande står i främsta rummet dess koloniala besittningar, vilka också i Amerika (t.ex. Kanada) är mycket betydande, för att inte tala om Asien o.s.v. Den gigantiska kapitalexporten står här i närmaste förbindelse med de väldiga kolonierna, vilkas betydelse för imperialismen vi senare återkommer till. Annat är förhållandet med Frankrike. Dess utomlandskapital är i huvudsak placerat i Europa, framför allt i Ryssland (inte mindre än 10 miljarder franc). Det utgöres företrädesvis av lånekapital, statslån, och inte av kapital, investerat i industriföretag. Till skillnad från den engelska, koloniala imperialismen kunde den franska kallas ockrarimperialism. I Tyskland finner vi en tredje avart: dess kolonier är inte stora, och Tysklands kapitalexport fördelar sig jämnast mellan Europa och Amerika.

I de länder, dit kapitalexporten försiggår, utövar den inflytande på kapitalismens utveckling och påskyndar denna i mycket hög grad. Om därför denna export till en viss grad kan hämma utvecklingen i de exporterande länderna, så är detta möjligt endast till priset av en utvidgning och fördjupning av kapitalismens fortsatta utveckling i hela världen.

De kapitalexporterande länderna får nästan alltid möjlighet att vinna vissa "fördelar", vilkas art belyser det egenartade för finanskapitalets och monopolens epok. Tidskriften Die Bank, Berlin, skrev t.ex. i oktober 1913:

"På den internationella kapitalmarknaden utspelas sedan en relativt kort tid en komedi, som vore värd en Aristofanes' penna. Ett flertal främmande stater, från Spanien till balkanländerna, från Ryssland till Argentina, Brasilien och Kina, framträder öppet eller hemligt på de stora penningmarknaderna med sina lånekrav, av vilka en del är synnerligen trängande. Läget är visserligen inte särskilt gynnsamt på penningmarknaderna, och de politiska utsikterna är alltjämt inte strålande. Men likväl vågar ingen av penningmarknaderna avvisa de främmande lånekraven av fruktan för att någon av grannarna kunde förekomma honom, bevilja lånet och därigenom förskaffa sig rätt till vissa små gentjänster. Vid sådana internationella affärer får ju alltid långivaren någonting, vare sig det är en handelspolitisk fördel eller en kolningsstation, uppbyggnaden av hamn, en fet koncession eller en kanonbeställning"[65*].

Finanskapitalet har skapat monopolens epok. Och monopolen för överallt med sig monopolistiska principer. I stället för konkurrensen på den öppna marknaden träder utnyttjandet av "förbindelserna" i syfte att sluta fördelaktiga överenskommelser. Den vanligaste företeelsen är följande: som villkor för ett lån uppställes kravet, att en viss del av lånet nedlägges i inköp av produkter från det kreditbeviljande landet, framför allt rustningsmaterial, fartyg o.s.v. Frankrike har under loppet av de två senaste decennierna (1890-1910) mycket ofta tillgripit detta medel. Kapitalexporten till utlandet blir ett medel att främja varuexporten till utlandet. Transaktionerna mellan särskilt stora företag är därvid av sådan art, att de som Schilder[66*] "milt" uttrycker sig, "står på gränsen till korruption". Krupp i Tyskland, Schneider i Frankrike, Armstrong i England - alla utgör de exempel på sådana firmor, som står i nära förbindelse med storbankerna och regeringen och vilka det inte är lätt att "förbigå", när ett lån skall upptas.

Frankrike, som beviljade Ryssland ett lån, "pressade" det i handelsfördraget av den 16 september 1905 och tillförsäkrade sig vissa eftergifter från Rysslands sida till 1917. Detsamma skedde vid handelsfördraget med Japan av den 19 augusti 1911. Tullkriget mellan Österrike och Serbien, vilket med ett avbrott på sju månader fortgick från 1906 till 1911, var delvis framkallat av konkurrensen mellan Österrike och Frankrike om Serbiens försörjning med krigsmaterial. Paul Deschanel förklarade i januari 1912 i kammaren, att franska firmor under tiden 1908-1911 levererat Serbien krigsmaterial för 45 miljoner franc.

Den österrikisk-ungerske konsuln i São Paulo (Brasilien) skriver i en rapport: "De brasilianska järnvägarna bygges till största delen med hjälp av franskt, belgiskt, brittiskt och tyskt kapital; i de finansiella operationerna förbundna med järnvägsbygget tillförsäkrar sig dessa länder leveransen av det nödvändiga järnvägsmaterialet."

På detta sätt spänner finanskapitalet i ordets bokstavliga mening, kan man säga, sina nät över hela världen. En stor roll spelar härvid de i kolonierna upprättade bankerna och deras filialer. De tyska imperialisterna betraktar med avund de "gamla" kolonialländerna, vilka i detta avseende ställt det synnerligen "gynnsamt" för sig. År 1904 hade England 50 kolonialbanker med 2.279 filialer (1910 - 72 banker med 5.449 filialer), Frankrike - 20 banker med 136 filialer, Fiolland - 16 banker med 68 filialer men Tyskland "inalles blott" 13 banker med 70 filialer.[67*] De amerikanska kapitalisterna missunnar i sin tur de engelska och tyska: "I Sydamerika - klagade de år 1915 - äger 5 tyska banker 40 filialer och 5 engelska 70 filialer ... England och Tyskland har under de senaste 25 åren i Argentina, Brasilien och Uruguay placerat omkring 4 miljarder dollar, och resultatet är, att de deltar med 46% i dessa tre länders totala handelsomsättning."[68*]

De länder, som exporterar kapital, har bildlikt talat, uppdelat världen emellan sig. Men finanskapitalet har också lett till en direkt uppdelning av världen.

V. Världens uppdelning mellan
kapitalistsammanslutningarna

Kapitalisternas monopolistiska sammanslutningar - karteller, syndikat, truster - delar mellan sig först och främst den inre marknaden, genom att mer eller mindre fullständigt bemäktiga sig ifrågavarande lands produktion. Men under kapitalismen är den inre marknaden oundvikligen förbunden med den yttre. Kapitalismen har för länge sedan skapat en världsmarknad. Och i samma mån som kapitalexporten vuxit och de största monopolistförbundens utländska och koloniala förbindelser och "inflytelsesfärer" i alla avseenden utvidgats, har utvecklingen på ett "naturligt" sätt lett till världsomfattande överenskommelser dem emellan, till bildandet av internationella karteller.

Detta utgör ett nytt steg i kapitalets och produktionens världsomfattande koncentration, ojämförligt mycket högre än de föregående. Låt oss se, huru detta övermonopol uppstår.

Mest typisk för de senaste tekniska framstegen för kapitalismen i slutet av 19:e århundradet och början av 20:e århundradet är elektriska industrin. Och denna utvecklade sig särskilt i de två mest avancerade av de nya kapitalistiska länderna, Förenta staterna och Tyskland. I Tyskland utövade krisen 1900 ett särskilt starkt inflytande på koncentrationens utveckling inom denna gren. Bankerna, som vid denna tid redan var tillräckligt sammanvuxna med industrin, påskyndade och fördjupade under denna kris i högsta grad de relativt små företagens undergång och deras uppslukande genom storföretagen.

"Då bankerna - skriver Jeideis - tar sin hand från de företag som mest behöver deras hjälp, befordrar de först en svindlande hausse och sedan en räddningslös ruin för de bolag, som inte är tillräckligt nära lierade med dem."[69*]

Följden var, att koncentrationen efter 1900 gick framåt med jättesteg. Före 1900 fanns det inom den elektriska industrin 8 eller 7 "grupper", som var och en bestod av flera bolag (tillsamman 28), och bakom varje grupp stod 2 till 11 banker. Omkring 1908-12 sammansmälte alla dessa grupper till två eller en enda grupp. Denna process försiggick på följande sätt:

Det berömda AEG (Allgemeine Elektrizitäts-Gesellschaft), som vuxit på detta sätt, behärskar (genom "delägarsystemet") 175-200 bolag och förfogar över ett samlat kapital på ungefär 1,5 miljarder mark. Enbart antalet av AEG:s direkta utländska representationer uppgår till 34, varav 12 aktiebolag, i mer än 10 stater. Redan 1904 beräknade man det kapital som den tyska elektriska industrin placerat utomlands, till 233 miljoner mark, därav 62 miljoner i Ryssland. Det är överflödigt att nämna, att AEG utgör ett kolossalt "kombinerat" företag - enbart dess industribolag uppgår till 16 - för tillverkning av de mest olikartade produkter, från kablar och isolatorer till bilar och flygmaskiner.

Men koncentration i Europa utgjorde också en beståndsdel av koncentrationsprocessen i Amerika. Utvecklingen försiggick på följande sätt:

På så vis uppkom två "makter" inom den elektriska industrin. "Andra av dessa båda fullständigt oberoende elektriska bolag - skriver Heinig i sin artikel Elektricitetstrustens väg - finns inte på jorden". Om omsättningen och storleken av dessa båda "trusters" företag ger följande siffror en viss, ehuru långt ifrån fullständig föreställning:

År 1907 händer det att ett avtal om delning av världen slutes mellan den amerikanska och den tyska trasten. Konkurrensen upphäves: GEC "får" Förenta staterna och Kanada, AEG "erhåller" Tyskland, Österrike, Ryssland, Holland, Danmark, Schweiz, Turkiet och balkanstaterna. Särskilda - naturligtvis hemliga - avtal har slutits beträffande dotterbolagen, som tränger in i nya industrigrenar och i "nya", formellt ännu icke fördelade, länder. Erfarenheter och uppfinningar utbytes ömsesidigt.[70*]

Det säger sig självt, hur försvårad konkurrensen blivit gentemot denna i verkligheten enhetliga, världsomfattande trust, som förfogar över kapital på flera miljarder och har "avdelningar", representationer, agenturer, förbindelser o.s.v. i alla avkrokar av världen. Men uppdelningen av världen mellan två starka truster utesluter naturligtvis inte en ny uppdelning, ifall styrkeförhållandena förändras till följd av den ojämna utvecklingen, krig, krascher o.s.v.

Ett lärorikt exempel på ett försök att göra en sådan ny uppdelning, på kampen för en ny uppdelning, erbjuder oljeindustrin.

"Världens oljemarknad - skriver Jeidels 1905 - är i det väsentliga än i dag uppdelad mellan tvenne stora finansgrupper: Rockefellers amerikanska Standard Oil Co. och herrarna över den ryska Baku-oljan, Rothschild och Nobel. Båda grupperna står i nära förbindelse med varandra, men deras monopolställning hotas sedan flera år av fem fiender ..."[71*]

1) de amerikanska oljekällornas utsinande; 2) konkurrensen från firman Mantasjev i Baku, 3) oljekällorna i Österrike och 4) i Rumänien samt 5) de transoceana oljekällorna, särskilt i de holländska kolonierna (tillhörande de rika firmorna Samuel och Shell, vilka också är förbundna med engelskt kapital). De tre sistnämnda grupperna av företag är anknutna till tyska storbanker med den största, Deutsche Bank, i spetsen. Dessa banker har självständigt och planmässigt utvecklat oljeindustrin t.ex. i Rumänien, för att ha en "egen" stödjepunkt. Det utländska kapitalet i den rumänska oljeindustrin uppskattades 1907 till 185 miljoner franc, varav 74 miljoner utgjordes av tyskt kapital.[72*]

Så började en kamp, vilken i den ekonomiska litteraturen också kallas kampen om "världens delning". Å ena sidan Rockefellers "oljetrust", som i sin strävan att slå under sig allt, grundade ett dotterbolag i själva Holland och köpte upp oljekällorna i holländska Indien för att på så sätt rikta ett slag mot sin huvudfiende, den holländsk-engelska "Shell"-trusten. Å andra sidan sökte Deutsche Bank och andra berlinbanker "åt sig bevara" Rumänien och sammansluta det med Ryssland mot Rockefeller. Denne förfogade över ett ojämförligt större kapital och en ypperlig organisation för transport och leverans av olja till konsumenterna. Kampen kunde endast sluta och slutade 1907 med fullständigt nederlag för Deutsche Bank, vilken hade endast två utvägar att välja på: antingen likvidera sina "oljeintressen" med miljonförluster eller underkasta sig. Man valde det senare, och ett för Deutsche Bank mycket ofördelaktigt avtal med "olje-trusten" slöts. Enligt detta avtal förpliktade sig Deutsche Bank att icke "företaga sig någonting till skada för de amerikanska intressena", med ett förbehåll, nämligen att avtalet skulle förlora sin giltighet, ifall Tyskland antoge en lag om statsmonopol på oljan.

Nu börjar "oljekomedin". En av Tysklands finanskungar, von Gwinner, direktör för Deutsche Bank, sätter genom sin privatsekreterare Stauss i gång en agitation för oljemonopol. Hela den väldiga berlinbankens jätteapparat, alla dess vidlyftiga "förbindelser" sättes i rörelse, pressen rasar i "patriotisk" avsky över den amerikanska trustens "ok", och den 15 mars 1911 antar riksdagen nästan enhälligt ett beslut, enligt vilket regeringen uppmanas att utarbeta förslag till ett oljemonopol. Regeringen upptog denna "populära" idé, och det såg ut, som om Deutsche Bank, som ville föra sin amerikanska kontrahent bakom ljuset och förbättra sina egna affärer med statsmonopolets hjälp, skulle ha vunnit sitt spel. De tyska oljekungarna njöt redan i förväg av jätteprofiter, vilka inte skulle stå efter de ryska sockerfabrikanternas ... Men så råkade för det första de tyska storbankerna i strid om bytets delning, och Disconto-Gesellschaft avslöjade Deutsche Banks snikna intressen, för det andra fruktade regeringen en kamp mot Rockefeller, ty det var ytterst tvivelaktigt, om Tyskland kunde erhålla olja utan honom (Rumäniens produktion är liten), för det tredje stod man just inför miljardbevillningen år 1913 till Tysklands militära rustningar. Monopolförslaget bordlades. Rockefellers oljetrust gick tillsvidare som segrare ur striden.

Berlintidskriften Die Bank skrev med anledning härav, att Tyskland skulle kunna bekämpa oljetrusten endast genom att införa monopol på elektrisk ström och genom att förvandla vattenkraften till billig elektrisk kraft.

"Men - tillfogade författaren - det elektriska monopolet kommer till stånd i det ögonblick, då producenterna behöver det, d.v.s. när nästa stora krasch inom den elektriska industrin står för dörren, när de väldiga och dyra kraftstationer, som nu bygges överallt av den elektriska industrins privata koncerner och som stater, kommuner och andra redan nu beviljar dem partiella monopol på, inte längre är i stånd att arbeta med vinst. Då kommer man att rycka fram med vattenkraften. Men man kommer inte att på statens bekostnad kunna förvandla den till billig elektrisk kraft, utan man måste ändå överlämna den till ett 'statskontrollerat privat monopol', emedan den privata industrin redan avslutat en rad transaktioner och förbehållit sig kraftigt tilltagna kompensationer ... Så var det med kalimonopolet, så är det med oljemonopolet, och så blir det med elektricitetsmonopolet. Våra statssocialister, som låter sig bländas av en vacker princip, bör slutligen inse, att monopolen i Tyskland aldrig haft som mål och resultat att tjäna konsumtionen eller ens låta staten få del i företagarvinsten, utan alltid tjänat till att med statsmedel sanera privatindustrier, vilka råkat i svårigheter."[73*]

Sådana värdefulla medgivanden är Tysklands borgerliga ekonomer tvungna att göra. Vi ser här åskådligt, hur de privata och de statliga monopolen under finanskapitalets epok flätas in i varandra, och hur de ena såväl som de andra i verkligheten endast utgör enskilda länkar av den imperialistiska kampen mellan de största monopolisterna om världens delning.

Också inom sjöfarten har koncentrationens väldiga tillväxt lett till en uppdelning av världen. I Tyskland avskilde sig två jättebolag: Hamburg-Amerikalinje (Hapag) och Norddeutscher Lloyd, med ett kapital på 200 miljoner mark vardera (i aktier och obligationer) och med fartyg till ett värde av 185-189 miljoner mark. Å andra sidan grundades i Amerika den 1 januari 1903 den s.k. Morgan-trusten, Internationella sjöfartsbolaget, som förenar 9 amerikanska och engelska rederibolag och förfogar över ett kapital på 120 miljoner dollar (480 miljoner mark). Redan 1903 avslöt de tyska jättebolagen en överenskommelse med denna amerikansk-engelska trust om delning av världen i samband med delningen av profiterna. De tyska bolagen avstod från att konkurrera i fraktfarten mellan England och Amerika. Man fastställde noggrant, vilka hamnar, som skulle "överlämnas" åt var och en, tillsatte ett gemensamt kontrollutskott o.s.v. Avtalet slöts på 20 år med det förutseende förbehållet, att det i händelse av krig förlorar sin giltighet.[74*]

Synnerligen lärorik är också historien om den internationella rälskartellens tillkomst. Första gången de engelska, belgiska och tyska rälsfabrikanterna gjorde ett försök att grunda en sådan kartell var redan 1884, under en period av den svåraste industriella depression. Man kom överens om att inte konkurrera på respektive länders inrikesmarknad och att fördela de utländska marknaderna efter följande norm: England 66%, Tyskland 27% och Belgien 7%. Indien överlämnades helt och hållet åt England. Mot ett engelskt bolag, som inte gick med på överenskommelsen, fördes ett gemensamt krig, vars kostnader täcktes med en viss procent av den samlade försäljningen. Kartellen upplöstes emellertid 1886, då två engelska firmor utträdde ur förbundet. Det är betecknande, att man inte lyckades få till stånd någon överenskommelse under de påföljande industriella uppgångsperioderna.

I början av 1904 grundades ett stålsyndikat i Tyskland. I november 1904 blev den internationella rälskartellen återupprättad enligt följande norm: England 53,5%, Tyskland 28,83%, Belgien 17,67%. Senare inträdde Frankrike med 4,8%, 5,8% och 6,4% utöver 100% för det första, det andra och det tredje året, d.v.s. med en totalmängd på 104,8% o.s.v. År 1905 anslöt sig Förenta staternas ståltrust (United States Steel Corporation) och därpå Österrike och Spanien till kartellen.

"För ögonblicket - skrev Vogelstein 1910 - är jordens uppdelning fullbordad, och de stora konsumenterna, framför allt statsjärnvägarna, kan nu, då världen blivit bortgiven utan att deras intressen bevakats, som diktaren bo i Zeus' himmel."[75*]

Vi nämner vidare det internationella zinksyndikatet, som grundades 1909 och noggrant fördelade produktionsvolymen mellan 5 grupper av fabriker: tyska, belgiska, franska, spanska och engelska; vidare den internationella kruttrusten, denna - enligt Liefmanns ord - "fullt moderna, intima sammanslutning av alla tyska företag, som framställer sprängämnen, vilka sedan tillsammans med de på samma sätt organiserade franska och amerikanska sprängämnesfabrikerna så att säga delade hela världen emellan sig".[76*]

I allt räknar Liefmann för året 1897 omkring 40 internationella karteller, i vilka Tyskland deltar, och för år 1910 redan omkring 100.

En del borgerliga författare (till vilka nu också K. Kautsky anslutit sig efter att fullständigt ha svikit sin marxistiska inställning från t.ex. år 1909) har gett uttryck åt den meningen, att de internationella kartellerna, såsom en av de mest typiska uttrycksformerna för kapitalets internationalisering, skulle ge möjlighet att hoppas på fred mellan folken under kapitalismen. Denna åsikt är ur teoretisk synpunkt orimlig; i praktiken är den en sofism och en oärlig metod att försvara den värsta opportunism. De internationella kartellerna visar, i vilken grad de kapitalistiska monopolen nu vuxit, och vad kampen mellan kapitalistförbunden gäller. Denna senare omständighet är den allra viktigaste. Endast den klargör för oss händelsernas historisk-ekonomiska mening, ty kampens form kan växla och växlar ständigt, beroende av olika, jämförelsevis speciella och övergående orsaker, men kampens väsen, dess klass-innehåll kan inte växla, så länge klasserna existerar. Det är förståeligt, att den tyska borgarklassen till vilken Kautsky i sina teoretiska utläggningar i verkligheten övergått (därom mera senare), är intresserad av att fördunkla innehållet i den nutida ekonomiska kampen (delningen av världen) och framhäva än den ena, än den andra formen för denna kamp. Det är samma fel som Kautsky begår. Och detta gäller naturligtvis inte blott den tyska, utan den internationella bourgeoisin. Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit. Delningen utföres härvid "efter kapital", "efter makt" - någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar - om dessa förskjutningar är av "rent" ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. Att utbyta frågan om innehållet i kampen och överenskommelserna mellan kapitalistsammanslutningarna med frågan om kampens och överenskommelsernas form (i dag fredliga, i morgon ickefredliga och i övermorgon åter icke-fredliga), det är att sjunka ned till sofistens roll.

Den nuvarande kapitalismens epok visar oss, att vissa relationer mellan kapitalisternas sammanslutningar utbildas på grundval av världens ekonomiska uppdelning och att samtidigt och i samband därmed utbildas vissa förhållanden mellan de politiska sammanslutningarna, staterna, på grundval av världens territoriella uppdelning, kampen om kolonierna, "kampen om det ekonomiska territoriet".

VI. Världens uppdelning
mellan stormakterna

I sin bok "De europeiska koloniernas territoriella utveckling" ger geografen A. Supan[77*] följande korta sammanfattning av denna utveckling vid slutet av det 19:e århundradet:

"Det karakteristiska för denna period - sammanfattar Supan - är således Afrikas och Polynesiens uppdelning." Då det i Asien och Amerika icke finnes obesatta områden, d.v.s. områden som icke tillhör någon stat, så måste man utvidga Supans slutsats och säga, att det karakteristiska draget för denna period är världens slutgiltiga delning, slutgiltig icke i den meningen, att en nyuppdelning vore omöjlig - tvärtom, nyuppdelningar är möjliga och oundvikliga - utan i den meningen, att de kapitalistiska ländernas kolonialpolitik avslutat erövringen av obesatta landområden på vår planet. Världen har för första gången visat sig redan vara uppdelad, så att det i framtiden blott kan bli fråga om nyuppdelningar, d.v.s. övergång från en "innehavare" till en annan, men inte om ett herrelöst lands övergång till en "herre".

Vi genomlever följaktligen en egenartad epok i den koloniala världspolitiken, vilken är intimt förbunden med "kapitalismens senaste utvecklingsstadium", med finanskapitalet. Det är därför nödvändigt att framför allt utförligt behandla fakta för att så noggrant som möjligt klargöra såväl skillnaden mellan denna epok och de föregående som också läget i närvarande tid. Två konkreta frågor inställer sig i första hand: kan man iaktta en förstärkning av kolonialpolitiken, en skärpning av kampen om kolonierna just under finanskapitalets epok, och hur är världen för närvarande uppdelad just i detta hänseende.

Den amerikanske författaren Morris försöker i sin bok om koloniseringens historia[78*] att sammanfatta uppgifterna om de engelska, franska och tyska koloniala besittningarnas omfång under olika perioder av det 19:e århundradet. Vi återger här i förkortad form de resultat han kommit till:

För Englands vidkommande infaller en period av väldiga koloniala erövringar under åren 1860-80, men de är också under de sista två årtiondena av det 19:e århundradet betydande. För Frankrikes och Tysklands vidkommande infaller denna period just under dessa 20 år. Vi har redan sett, att den förmonopolistiska kapitalismens högsta utvecklingsperiod, kapitalismen med övervägande fri konkurrens, infaller på 1860- och 1870-talet. Nu ser vi att just efter denna period inträder ett oerhört "uppsving" i de koloniala erövringarna och en höggradig skärpning av kampen om världens territoriella uppdelning. Det är alltså ett otvivelaktigt faktum, att kapitalismens övergång till den monopolistiska kapitalismens stadium, till finanskapitalet, är förbunden med en skärpning av kampen om världens delning.

I sitt verk om imperialismen framhåller Hobson perioden 1884-1900 såsom en period av ökad "expansion" (territoriell utvidgning) för de viktigaste europeiska staterna. Enligt hans beräkning förvärvade England under denna tid 3,7 miljoner kvadratmil med en befolkning på 57 miljoner, Frankrike - 3,6 miljoner kvadratmil med en befolkning på 36,5 miljoner, Tyskland - 1 miljon kvadratmil med 14,7 miljoner, Belgien - 900.000 kvadratmil med 30 miljoner och Portugal 800.000 kvadratmil med 9 miljoner invånare. Alla kapitalistiska staters jakt efter kolonier vid slutet av 19:e århundradet, särskilt efter 1880, utgör ett allmänt känt faktum i diplomatins och utrikespolitikens historia.

Under den epok, då den fria konkurrensen uppnådde sin största blomstring i England, från 1840 till 1860-talet, var de ledande borgerliga politikerna i England motståndare till kolonialpolitiken och ansåg koloniernas frigörande och fullständiga avskiljande från England vara oundvikligt och gagneligt. M. Beer påvisar i sin 1898 publicerade artikel om "den moderna engelska imperialismen",[79*] att en engelsk statsman som Disraeli, vilken i det stora hela hade en imperialistisk inställning, år 1852 yttrade: "Kolonierna är kvarnstenar om vår hals". Men i slutet av 19:e århundradet var dagens hjältar i England Cecil Rhodes och Joseph Chamberlain, vilka öppet förkunnade imperialismen och med den största cynism drev imperialistisk politik!

Det är icke utan intresse, att sammanhanget mellan den moderna imperialismens så att säga rent ekonomiska och dess socialpolitiska rötter redan då framstod klart för dessa den engelska bourgeoisins ledande politiker. Chamberlain predikade imperialismen som den "sanna, kloka och ekonomiska politiken", och hänvisade särskilt till den konkurrens på världsmarknaden, vilken England nu möter från Tysklands, Amerikas och Belgiens sida. Räddningen ligger i monopolen - sade kapitalisterna och grundade karteller, syndikat och truster. Räddningen ligger i monopolen - instämde bourgeoisins politiska ledare och skyndade att bemäktiga sig de ännu icke uppdelade områdena av världen. Journalisten Stead, en intim vän till Cecil Rhodes, berättar att denne 1895 yttrade följande om sina imperialistiska idéer:

"Jag var i går i Londons Eastend (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse ... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, d.v.s. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, det har jag alltid sagt. Om ni inte önskar inbördeskrig, så måste ni bli imperialister."[80*]

Så talade år 1895 Cecil Rhodes, miljonär och finanskung samt den främste upphovsmannen till boerkriget. Hans försvar av imperialismen är visserligen grovt och cyniskt, men skiljer sig i grunden inte från den "teori", som förfäktas av herrarna Maslov, Südekum, Potresov, David, grundaren av den ryska marxismen o.s.v. Cecil Rhodes var en något ärligare socialchauvinist ...

För att ge en så noggrann bild som möjligt av världens territoriella uppdelning och de förändringar i detta hänseende, som ägt rum under de senaste decennierna, skall vi använda oss av de uppgifter, som Supan anför i sitt ovannämnda verk över alla världsmakternas kolonialbesittningar. Supan utgår från åren 1876 och 1900. Vi utgår från året 1876 - en tidpunkt, som är mycket väl vald, ty just vid denna tid kan man i stort sett anse den västeuropeiska kapitalismens utveckling i dess förmonopolistiska stadium såsom avslutad - och året 1914, varvid vi ersätter Supans siffror med nyare uppgifter från Hübners "Geografiska-statistiska tabeller". Supan studerar endast kolonierna - för att få en fullständig bild av världens delning anser vi det nyttigt att i korthet tillfoga uppgifter också över de icke-koloniala samt över de halvkoloniala länderna, till vilka vi räknar Persien, Kina och Turkiet: det förstnämnda landet har redan nästan helt och hållet blivit en koloni, det andra och tredje är på väg att bli det.

Vi får då följande resultat:

Vi ser här åskådligt hur "avslutad" delningen av världen var på tröskeln mellan det 19:e och 20:e århundradet. De koloniala besittningarna har efter 1876 utvidgats i oerhörd grad: de sex största makternas besittningar växte från 40 till 65 miljoner kvadratkilometer, alltså med mera än 50%. Ökningen utgör 25 miljoner kv. km., d.v.s. en och en halv gång mera än moderländernas areal (16,5 miljoner). Tre makter ägde år 1876 inga som helst kolonier och en fjärde, Frankrike, nästan inga. Till år 1914 hade dessa fyra stater förvärvat kolonier med en areal av 14,1 miljoner kvadratkilometer, d.v.s. omkring halvannan gång så mycket som Europas areal, med en befolkning på nära hundra miljoner. Kolonialområdenas utvidgning försiggår mycket ojämnt. Jämför man t.ex. Frankrike, Tyskland och Japan, vilka beträffande areal och invånarantal inte skiljer sig från varandra särskilt mycket, så visar det sig, att det förstnämnda landet tillägnat sig nära tre gånger mera kolonier (efter areal räknat) än de båda andra tillsammantagna. Men med hänsyn tagen till sitt finanskapital var kanske Frankrike, i början av den åsyftade perioden, också flera gånger rikare än Tyskland och Japan tillsammans. Inte blott de rent ekonomiska förhållandena, utan också geografiska och andra förhållanden, påverkar, på de ekonomiska förhållandenas grundval, storleken av de koloniala besittningarna. Hur stark världens nivellering och utjämningen av de ekonomiska förhållandena och levnadsförhållandena i de olika länderna än varit de senaste årtiondena under storindustrins, varuutbytets och finanskapitalets tryck, så består dock en betydande olikhet. Bland de ovannämnda sex länderna finner vi å ena sidan unga, ovanligt raskt framåtskridande kapitalistiska länder (Amerika, Tyskland, Japan) och å andra sidan länder med gammal kapitalistisk utveckling (Frankrike och England), vilkas framåtskridande under senare tid försiggått betydligt långsammare än de föregåendes, och slutligen ett land (Ryssland), som i ekonomiskt hänseende är det mest efterblivna och där den moderna kapitalistiska imperialismen så att säga är omspunnen av ett synnerligen tätt nät av förkapitalistiska förhållanden.

Vid sidan av stormakternas koloniala besittningar har vi ställt småstaternas ringare kolonier, vilka så att säga utgör det närmaste objektet för en möjlig och sannolik "nyuppdelning" av kolonierna. Dessa små stater behåller till största delen sina kolonier endast tack vare den omständigheten att det mellan stormakterna existerar intressemotsättningar, slitningar o.s.v., vilka hindrar dem att komma överens om bytets delning. Vad de "halvkoloniala" staterna beträffar, så utgör de exempel på de övergångsformer, vilka möter oss på alla områden i naturen och samhället. Finanskapitalet är en så betydande, man kan säga avgörande kraft i alla ekonomiska och internationella förhållanden, att det är i stånd att underkasta sig, och i verkligheten underkastar sig till och med stater som åtnjuter fullständigt politiskt oberoende. Vi skall strax se exempel härpå. Men det som ger finanskapitalet de mest "bekväma" och största vinsterna, är naturligtvis en sådan underkastelse, som för de underkuvade länderna och folken är förbunden med förlust av deras politiska oberoende. De halvkoloniala länderna är typiska "mellanformer" i detta hänseende. Det är förståeligt, att kampen om dessa till hälften avhängiga länder särskilt måste tillspetsas under finanskapitalets epok, då den övriga världen redan var uppdelad.

Kolonialpolitik och imperialism existerade också före kapitalismens senaste stadium, ja, till och med före kapitalismen. Rom, som var baserat på slaveri, drev kolonialpolitik och förverkligade imperialism. Men "allmänna" betraktelser över imperialismen, vilka glömmer eller skjuter i bakgrunden den grundläggande olikheten i de samhällsekonomiska formationerna, urartar oundvikligen till tomma fraser eller skrävel i stil med jämförelsen mellan det "stora Rom och Storbritannien".[81*] Till och med den kapitalistiska kolonialpolitik, som fördes under kapitalismens tidigare stadier, skiljer sig väsentligt från finanskapitalets kolonialpolitik.

Den nuvarande kapitalismens grundläggande kännetecken är det herravälde, som utövas av de största företagarnas monopolistiska sammanslutningar. Sådana monopol är stabilast, då alla råmaterialkällor samlats på en hand, och vi har sett, med vilken iver de internationella kapitalistsammanslutningarna inriktar sina ansträngningar på att avhända motståndaren varje möjlighet till konkurrens, på att uppköpa t.ex. malmfyndigheter eller oljekällor o.s.v. Endast koloniala besittningar garanterar helt monopolets framgång gentemot alla tillfälligheter i kampen mot konkurrenten, t.o.m. i det fall, då motståndaren skulle söka skydda sig genom en lag om statsmonopol. Ju högre utvecklad kapitalismen är, ju kännbarare bristen på råmaterial, ju skarpare konkurrensen och jakten efter råvarukällor överallt i världen är, desto mera desperat är kampen för att förvärva kolonier.

"Man kan t.o.m. våga det påståendet - skriver Schilder - vilket kanske förefaller mången paradoxalt, att tillväxten av industribefolkningen i städerna i en icke alltför avlägsen framtid långt förr kommer att hindras av brist på för industrin tillgängligt råmaterial än av något slags brist på livsmedel." Så gör sig t.ex. bristen på trä alltmera gällande, och detta råmaterial blir ständigt dyrare. På samma sätt förhåller det sig med läder och råmaterial för textilindustrin. "Som exempel på industrisammanslutningarnas bemödanden att skapa jämvikt mellan lantbruket och industrin inom hela världshushållningen kan man nämna: den sedan 1904 existerande internationella associationen mellan sammanslutningarna av bomullsspinnerier i de viktigaste industristaterna samt den efter detta mönster år 1910 stiftade associationen av de europeiska sammanslutningarna av linnespinnerier."[82*]

Naturligtvis försöker de borgerliga reformisterna, och bland dem särskilt de nuvarande kautskyanerna, att förringa betydelsen av dylika fakta genom att hänvisa till, att man "kunde" erhålla varor på den fria marknaden utan den "dyra och farliga" kolonialpolitiken, att man i hög grad "kunde" höja tillgången på råvaror "helt enkelt" genom att förbättra lantbrukets villkor överhuvud taget. Men dylika hänvisningar förvandlas till apologi för imperialismen, till dess förskönande, ty de grundar sig därpå, att man glömmer den moderna kapitalismens viktigaste kännetecken: monopolen. Den fria marknaden blir alltmer en företeelse som tillhör det förgångna, monopolistiska syndikat och truster kringskär den alltmer för varje dag, men att "helt enkelt" förbättra lantbrukets villkor innebär att förbättra massornas läge, höja arbetslönerna och sänka profiterna. Men var - utom i de sockersöta reformisternas fantasi - existerar väl truster, som är i stånd att bekymra sig om massornas ställning i stället för att erövra kolonier?

Det är icke blott de redan upptäckta råvarukällorna, som är av betydelse för finanskapitalet, utan också sådana, som kan upptäckas, ty tekniken utvecklar sig i våra dagar med otrolig snabbhet, och jordområden, som i dag är obrukbara, kan i morgon göras brukbara, ifall nya metoder uppfinnes (och för detta ändamål kan en storbank utrusta en särskild expedition av ingenjörer, agronomer o.s.v.) och större kapital nedlägges i dem. Detsamma gäller utforskningen av mineraltillgångar, nya metoder för bearbetning och utnyttjande av den ena eller den andra råvaran o.s.v. Härav följer finanskapitalets oundvikliga strävan efter att utvidga sitt ekonomiska territorium och t.o.m. sitt territorium överhuvud taget. Liksom trusterna kapitaliserar sin egendom till dubbla eller tredubbla värdet, då de räknar med i framtiden "möjliga" profiter (och inte de nuvarande), då de räknar med ytterligare resultat av monopolet, så strävar också finanskapitalet överhuvud taget efter att bemäktiga sig så mycket land som möjligt, likgiltigt vilket, var och hur, då det räknar med möjligheten att upptäcka råvaror och fruktar att bli efter i den rasande kampen om uppdelningen av de sista styckena av den ännu icke uppdelade världen eller vid nyuppdelningen av de redan uppdelade områdena.

De engelska kapitalisterna bemödar sig på alla sätt att främja utvecklingen av bomullsproduktionen i sin koloni Egypten - av 2,3 miljoner hektar kultiverad jord i Egypten odlades 1904 bomull på 0,6 miljoner hektar, d.v.s. mer än en fjärdedel - ryssarna gör detsamma i sin koloni, Turkestan, emedan de på detta sätt lättare kan slå sina utländska konkurrenter, lättare monopolisera råvarukällorna och skapa en mera ekonomisk och inbringande textiltrust med "kombinerad" produktion, som skulle samla alla stadier av bomullens produktion och bearbetning på en hand.

På samma sätt driver kapitalexportens intressen till erövring av kolonier, ty på den koloniala marknaden är det lättare (och ibland möjligt endast där) att på monopolets väg slå ut konkurrenten, tillförsäkra sig leveranser, befästa de motsvarande "förbindelserna" o.s.v.

Den utomekonomiska överbyggnad, som växer fram på finanskapitalets grund, dess politik, dess ideologi stärker strävan efter koloniala erövringar. "Finanskapitalet vill inte frihet utan herravälde", säger Hilferding med rätta. Såsom en utveckling och komplettering av Cecil Rhodes' ovan anförda tankar skriver en borgerlig fransk författare, att till den nuvarande kolonialpolitikens ekonomiska orsaker måste fogas också sociala orsaker:

"Till följd av livets växande komplikationer, som trycker icke blott arbetarmassorna utan också mellanskikten, samlar sig i alla sedan gammalt civiliserade länder 'otålighet, ovilja och hat, som hotar samhällslugnet, urspårad energi och vilda krafter som det är angeläget att infånga för att utnyttja dem till något stort verk utanför, om man inte vill att de skall explodera inom landet'."[83*]

Då det är fråga om kolonialpolitiken under den kapitalistiska imperialismens epok, måste man lägga märke till, att finanskapitalet och den därtill svarande internationella politiken, som utmynnar i kamp mellan stormakterna om den ekonomiska och politiska delningen av världen, skapar en hel rad övergångsformer av statligt beroende. Typiska för denna epok är inte endast de två huvudgrupperna av länder: de koloniägande länderna och kolonierna, utan också varierande former av avhängiga länder, formellt politiskt självständiga, men i verkligheten insnärjda i ett nät av finansiellt och diplomatiskt beroende. En av dessa former - halvkolonierna - har vi redan påvisat. En typisk förebild på en annan av dessa former utgör t.ex. Argentina.

"Södra delen av Sydamerika, särskilt Argentina - skriver Schulze-Gaevernitz i sitt verk om den brittiska imperialismen - befinner sig i ett sådant finansiellt beroende av London, att det nästan bör betecknas som en engelsk handelskoloni."[84*] De kapital, vilka England placerat i Argentina, uppskattar Schilder på grundval av uppgifter från den österrikisk-ungerske konsuln i Buenos Aires för år 1909 till 8³/₄ miljarder franc. Det är icke svårt att föreställa sig, vilka fasta förbindelser som till följd härav uppstår mellan Englands finanskapital - och dess trogna "vän", diplomatin - och den argentinska bourgeoisin, samt de ledande kretsarna inom hela detta lands ekonomiska och politiska liv.

Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör "världens uppdelning", förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.

För att avsluta frågan om världens uppdelning måste vi ännu anmärka följande. Icke blott den amerikanska litteraturen efter det spansk-amerikanska kriget och den engelska efter boerkriget upptog helt öppet och klart denna fråga till behandling just vid slutet av det 19:e och början av det 20:e århundradet, icke blott den tyska litteraturen, vilken med största "svartsjuka" iakttagit den "brittiska imperialismen", har systematiskt värderat detta faktum. Också i den franska borgerliga litteraturen har frågan behandlats tämligen bestämt och utförligt, så vitt detta är tänkbart från borgerlig ståndpunkt. Vi hänvisar till historikern Driault, som i sin bok "Politiska och sociala problem i slutet av 19:e århundradet" i kapitlet om "stormakterna och världens delning" skrev följande:

"Under loppet av de senaste åren har alla fria landområden i världen, med undantag av Kina, besatts av Europas och Nordamerikas makter. Flera konflikter och inflytelseförskjutningar, förebud till våldsammare omvälvningar i en nära framtid, har redan ägt rum. Ty det gäller att skynda på: de nationer, vilka ännu inte tagit för sig, riskerar att aldrig kunna göra det och att inte deltaga i den väldiga exploatering av jorden, som kommer att utgöra en av de väsentligaste faktorerna i nästa (d.v.s. det 20:e) århundrade. Det är därför hela Europa och Amerika under senaste tid gripits av den koloniala expansionens feber, av 'imperialismen', vilken framstår som den märkligaste säregenheten vid det 19:e århundradets slut." Och författaren tillfogar: "Vid denna uppdelning av världen, i denna vanvettiga jakt efter jordens skatter och stormarknader, står den relativa betydelsen av de imperier, vilka grundats under detta, det 19:e århundradet, i fullständigt disproportion till den ställning som i Europa intages av de nationer, vilka grundat dem. De makter, vilka dominerar i Europa och avgör dess öden, dominerar inte på samma sätt i världen. Och då den koloniala makten, som utlovar ännu oräknade rikedomar, givetvis kommer att återverka på de europeiska staternas relativa betydelse, så kommer den koloniala frågan, 'imperialismen' om man så vill, som redan förändrat de politiska förhållandena i Europa, att allt mera förändra dem".[86*]

VII. Imperialismen som ett särskilt
stadium av kapitalismen

Vi måste nu försöka dra vissa slutsatser av och sammanfatta det, som ovan sagts om imperialismen. Imperialismen växte fram som en utveckling och en direkt fortsättning av kapitalismens grundläggande egenskaper i allmänhet. Men kapitalismen blev kapitalistisk imperialism först på ett bestämt, mycket högt stadium av sin utveckling, när några av kapitalismens grundegenskaper började förvandlas till sin motsats, då de drag, som karakteriserar epoken av övergång från kapitalismen till en högre ekonomisk och social struktur, utformades och uppenbarades över hela linjen. Det ekonomiskt grundläggande i denna process är, att den kapitalistiska fria konkurrensen avlöses av kapitalistiska monopol. Den fria konkurrensen är den grundläggande egenskapen hos kapitalismen och varuproduktionen överhuvud taget. Monopolet är den direkta motsatsen till den fria konkurrensen, men vi har bevittnat hur denna började förvandlas till monopol, då den skapade storproduktionen, undanträngde smådriften, ersatte storföretaget med jätteföretag, drev koncentrationen av produktionen och kapitalet så långt, att därur framväxte och framväxer monopolet: karteller, syndikat och truster, och - sammansmältande med dem - kapitalet hos något 10-tal banker, vilka råder över miljarder. Men samtidigt som monopolen växer fram ur den fria konkurrensen, upphäver de den inte, utan de existerar över och vid sidan av densamma och framkallar härmed en mängd synnerligen skarpa och tillspetsade motsägelser, slitningar och konflikter. Monopolet utgör övergången från kapitalismen till en högre ordning.

Ifall det vore nödvändigt att ge en så kort definition som möjligt av imperialismen, så måste man säga, att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. En sådan definition skulle innehålla det mest väsentliga, ty å ena sidan är finanskapitalet några få monopolistiska storbankers bankkapital, sammansmält med de monopolistiska industrisammanslutningarnas kapital, och å andra sidan är världens uppdelning övergången från en kolonialpolitik, som ohämmat utvecklas över de områden, vilka icke besatts av någon kapitalistisk makt, till en kolonialpolitik, som består i monopolistisk besittning av den fullständigt uppdelade jorden.

Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför - utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling - ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.

Vi skall senare se, hur imperialismen kan och måste definieras på ett annat sätt, om man inte blott tar hänsyn till de grundläggande rent ekonomiska begreppen (till vilka den ovan anförda definitionen inskränker sig), utan också hänsyn till den plats i historien, som detta stadium av kapitalismen intar i förhållande till kapitalismen överhuvud taget, eller hänsyn till förhållandet mellan imperialismen och de två huvudriktningarna inom arbetarrörelsen. Men nu bör det anmärkas, att imperialismen, enligt den angivna definitionen, otvivelaktigt utgör ett särskilt stadium i kapitalismens utveckling. För att ge läsaren en så väl grundad föreställning om imperialismen som möjligt, har vi med avsikt sökt anföra så många uttalanden som möjligt av borgerliga ekonomer, vilka varit tvungna att erkänna särskilt obestridligt fastställda fakta om den nuvarande kapitalistiska ekonomin. I samma syfte har vi anfört utförliga statistiska uppgifter, som just visar, i vilken grad bankkapitalet o.s.v. vuxit, uppgifter som just anger vari övergången från kvantitet till kvalitet, den utvecklade kapitalismens övergång till imperialism kommer till uttryck. Man behöver väl inte erinra om att alla gränser i naturen och i samhället är villkorliga och rörliga, att det vore meningslöst att strida t.ex. om, till vilket år eller årtionde imperialismens "slutgiltiga" befästande hänför sig.

Men strida om definitionen av imperialismen måste man framför allt med Karl Kautsky, den ledande marxistiske teoretikern från den s.k. Andra internationalens epok, d.v.s. de tjugofem åren mellan 1889 och 1914. Mot de grundläggande idéer, vilka uttryckts i vår ovan anförda definition av imperialismen, uppträdde Kautsky alldeles avgjort 1915, ja, redan i november 1914 och förklarade, att imperialismen inte borde förstås såsom en "fas" eller ett stadium av ekonomin, utan såsom en politik, nämligen en bestämd politik, som finanskapitalet "föredrar" att använda, att imperialismen inte får "identifieras" med den "moderna kapitalismen", att ifall man med imperialism förstår alla den "moderna kapitalismens företeelser" - karteller, protektionism, finansmännens herravälde, kolonialpolitik - då leder frågan om imperialismens nödvändighet för kapitalismen till den "plattaste tautologi", ty då är "imperialismen naturligtvis ett livsvillkor för kapitalismen" o.s.v. Kautskys tanke uttrycker vi noggrannast genom att citera hans definition av imperialismen, vilken riktar sig direkt mot kärnan i de av oss utvecklade idéerna (ty invändningarna från de tyska marxisternas läger, vilka under en följd av år propagerat liknande idéer, är för länge sedan kända av Kautsky såsom invändningar från en bestämd riktning inom marxismen).

Kautskys definition lyder som följer:

"Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den består i varje industriell kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och med sig förena ett allt större agrar-område (kursiverat av Kautsky) utan hänsyn till, av vilka nationer det bebos."[87*]

Denna definition är absolut värdelös, ty den framhäver ensidigt, d.v.s. godtyckligt blott den nationella frågan (låt vara att denna fråga är synnerligen viktig såväl i och för sig som i förhållande till imperialismen), förbinder denna fråga godtyckligt och oriktigt endast med industrikapitalet i de länder, vilka annekterar andra nationer, och skjuter lika godtyckligt och oriktigt annexionen av agrarområden i förgrunden.

Imperialismen är strävan efter annexioner - det är innehållet i den politiska delen av Kautskys definition. Den är riktig men ytterst ofullständig, ty politiskt är imperialismen överhuvud taget en strävan efter våld och reaktion. Det som sysselsätter oss här är emellertid sakens ekonomiska sida, vilken Kautsky själv infört i sin definition. Oriktigheterna i Kautskys definition är uppenbara. Karakteristiskt för imperialismen är ju inte industri-, utan finanskapitalet. Det är ingen tillfällighet att i Frankrike just finans-kapitalets särskilt snabba utveckling, vid sidan av industrikapitalets försvagande, sedan 1880-talet framkallat en ytterst starkt skärpning av den annexionistiska (koloniala) politiken. Karakteristiskt för imperialismen är just dess strävan efter att annektera inte blott agrarområden utan även högt utvecklade industriområden (Tysklands lystnad efter Belgien, Frankrikes efter Lothringen). Att delningen av världen redan fullbordats tvingar nämligen för det första staterna att vid en nyuppdelning sträcka händerna efter alla slags områden, och för det andra är det betecknande för imperialismen att ett fåtal stormakter tävlar om hegemonin, d.v.s. strävar efter att bemäktiga sig områden inte så mycket direkt för sig själva som för att försvaga motståndaren och undergräva hans hegemoni (Belgien är särskilt av betydelse för Tyskland som stödjepunkt mot England, och för England är Bagdad av betydelse som stödjepunkt mot Tyskland, o.s.v.).

Kautsky åberopar i synnerhet - och upprepade gånger - engelsmännen och gör gällande, att de skulle ha fastställt den rent politiska betydelsen av ordet imperialism i hans - Kautskys - mening. Låt oss ta engelsmannen Hobson. I hans år 1902 utkomna bok, Imperialismen, läser vi följande:

"Den nya imperialismen skiljer sig från den gamla för det första däri, att den ersätter ett enda växande imperiums strävanden men tävlande imperiers teori och praktik, varvid dessa imperier alla ledes av samma önskningar om politisk expansion och kommersiell vinst, och för det andra däri, att finansintressena eller kapitalplaceringens intressen råder över handelsintressena".[88*]

Vi ser, att Kautsky absolut har orätt i sak, när han åberopar sig på engelsmännen i allmänhet (han kunde möjligen åberopa sig på de vulgära engelska imperialisterna eller imperialismens direkta apologeter). Vi ser, att Kautsky, som gör anspråk på att fortfarande försvara marxismen, i själva verket tar ett steg bakåt i jämförelse med socialliberalen Hobson, som riktigare uppskattar de två "historiskt konkreta" (Kautskys definition utgör rent av ett hån mot vad som är historiskt konkret!) kännetecknen på den moderna imperialismen: 1) konkurrensen mellan flera imperialismer och 2) finansmannens dominerande roll i jämförelse med köpmannen. Men om frågan främst gäller, att ett industriland skulle annektera ett agrarland, så framhäves därmed köpmannens dominerande roll.

Kautskys definition är inte blott oriktig och omarxistisk. Den tjänar såsom grundval för ett helt system av åsikter, vilka över hela linjen bryter både med den marxistiska teorin och den marxistiska praktiken, och om detta skall vi tala senare. Det är omöjligt att på allvar ta den av Kautsky inledda striden om ord, huruvida kapitalismens nuvarande stadium bör kallas imperialism eller finanskapitalets stadium. Man kan kalla det hur man vill, det spelar ingen roll. Sakens kärna ligger däri, att Kautsky skiljer imperialismens politik från dess ekonomi, då han pratar om annexionerna såsom den politik, vilken finanskapitalet "föredrar" att använda och emot denna ställer en annan borgerlig politik, som det skulle vara möjligt att föra på samma finanskapitalets bas. Följden härav är, att monopolen på det ekonomiska området skulle vara förenliga med ett icke-monopolistiskt, icke-våldsamt, icke-annexionistiskt handlingssätt i politiken. Följden härav är, att världens territoriella uppdelning, vilken slutförts just under finanskapitalets epok och utgör grundvalen för det egenartade i de nuvarande formerna för tävlan mellan de största kapitalistiska staterna, vore förenlig med en icke-imperialistisk politik. Resultatet blir ett undanskymmande, en avtrubbning av de mest fundamentala motsättningarna i kapitalismens senaste stadium i stället för ett avslöjande av deras djupgående karaktär, resultatet blir borgerlig reformism i stället för marxism.

Kautsky polemiserar mot Cunow, imperialismens och annexionernas tyske apologet, vilkens resonemang är klumpigt och cyniskt: imperialismen är den moderna kapitalismen, kapitalismens utveckling är oundviklig och progressiv, alltså är imperialismen progressiv, alltså måste man krypa för imperialismen och lovprisa den! Detta resonemang påminner om den karikatyr av de ryska marxisterna, som narodnikerna tecknade 1894-1895: om marxisterna anser kapitalismen i Ryssland för oundviklig och progressiv, så bör de öppna krogar och syssla med att inplantera kapitalismen. Kautsky invänder mot Cunow: nej, imperialismen är icke den moderna kapitalismen, utan endast en av formerna för den moderna kapitalismens politik, och vi kan och måste bekämpa denna politik, bekämpa imperialismen, annexionerna o.s.v.

Denna invändning förefaller fullt rimlig men i verkligheten betyder den en finare, mera beslöjad (och därför farligare) propaganda för försoning med imperialismen, ty en "kamp" mot trusternas och bankernas politik, som icke berör grundvalen för trusternas och bankernas ekonomi, utmynnar i borgerlig reformism och pacifism, i fromma och oförargliga önskningar. Att söka komma ifrån de bestående motsättningarna, glömma de viktigaste av dem i stället för att avslöja motsättningarnas hela djup - det är Kautskys teori, som inte har någonting gemensamt med marxismen. Och det är klart, att en sådan "teori" endast tjänar till att försvara idén om enhet med Cunow & Co!

"Ur rent ekonomisk synpunkt - skriver Kautsky - är det således inte uteslutet, att kapitalismen kommer att genomleva ännu en ny fas, kartellpolitikens överförande till utrikespolitiken, en ultraimperialismens fas"[89*] d.v.s. överimperialismens fas, en sammanslutning av hela världens imperialismer och inte kamp dem emellan, en fas, då krigen inställes medan kapitalismen fortbestår, "det internationellt förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen".[90*]

Till denna "teori om ultraimperialismen" måste vi senare återkomma för att noggrant påvisa, i vilken grad den avgjort och oåterkalleligt bryter med marxismen. I överensstämmelse med den allmänna planen för denna studie måste vi här kasta en blick på de exakta ekonomiska uppgifter vilka hänför sig till denna fråga. Är en "ultraimperialism" möjlig ur "rent ekonomisk synpunkt" eller är detta ultrastruntprat?

Om man med en rent ekonomisk synpunkt menar en "ren" abstraktion, så mynnar allt som kan sägas ut i satsen: utvecklingen går i riktning mot monopol, alltså mot ett enda världsmonopol, en enda världstrust. Detta är ett obestridligt men också fullständigt innehållslöst konstaterande, i stil med hänvisningen till, att "utvecklingen går" i riktning mot näringsmedlens framställning i laboratorier. I denna mening är "teorin" om ultraimperialism lika orimlig som en "teori" om "ultrajordbruk" skulle vara.

Men om man talar om de "rent ekonomiska" förhållandena under finanskapitalets epok såsom en historiskt konkret epok, vilken infaller i början av det 20:e århundradet, så är det bästa svaret på de döda abstraktionerna om "ultraimperialismen" (vilka uteslutande tjänar ett ytterst reaktionärt mål: att avleda uppmärksamheten från de förhandenvarande motsättningarnas djup), att gentemot dem ställa den nutida världshushållningens konkreta ekonomiska verklighet. Kautskys tomma prat om ultraimperialism befrämjar bl.a. den djupt oriktiga tanken, som ger imperialismens apologeter vatten på deras kvarn, att finanskapitalets herravälde skulle försvaga ojämnheterna och motsättningarna inom världshushållningen, fast det i verkligheten förstärker dem.

R. Calwer har i sin lilla skrift: Inledning till världsekonomin[91*] gjort ett försök att sammanföra de viktigaste rent ekonomiska uppgifter, vilka gör det möjligt för oss att erhålla en konkret föreställning om de ömsesidiga förhållandena inom världshushållningen vid sekelskiftet. Han delar världen i fem "ekonomiska huvudområden": 1) det mellaneuropeiska (hela Europa med undantag av Ryssland och England), 2) det brittiska, 3) det ryska, 4) det östasiatiska och 5) det amerikanska. Kolonierna hänföres till de länders "område", som de tillhör, och de få länder, som icke blivit uppdelade mellan områdena, t.ex. Persien, Afghanistan och Arabien i Asien, Marocko och Abessinien i Afrika o.s.v. "lämnas åsido".

Här följer i förkortning de av Calwer anförda ekonomiska uppgifterna över dessa områden:

Vi ser här tre områden med högt utvecklad kapitalism (stark utveckling av såväl samfärdsmedlen som handeln och industrin): det mellaneuropeiska, det brittiska och det amerikanska. Bland dem tre stater som dominerar världen: Tyskland, England och Förenta staterna. Den imperialistiska rivaliteten mellan dem och deras kamp antar en ytterligt tillspetsad karaktär därigenom, att Tyskland förfogar över ett obetydligt område och få kolonier; "mellaneuropas" bildande ligger ännu i framtiden, och dess födelse försiggår under en förtvivlad kamp. Än så länge är den politiska splittringen kännetecknande för hela Europa. Inom de brittiska och amerikanska områdena är däremot den politiska koncentrationen mycket stark, men här består en oerhörd disproportion mellan de omätliga brittiska kolonierna och de obetydliga amerikanska. Och i kolonierna har kapitalismens utveckling blott börjat. Kampen om Sydamerika skärpes alltmera.

I två områden, det ryska och det östasiatiska, är kapitalismens utveckling svag. Det förra området är ytterst glest befolkat - det senare ytterst tätt. I det förra området är den politiska koncentrationen stor, i det senare saknas den. Delningen av Kina har blott börjat, och kampen om detta land mellan Japan, Förenta staterna o.a. skärpes allt mera.

Ställ nu denna verklighet, med den oerhörda mångfalden av ekonomiska och politiska betingelser, med det ytterst ojämna tempot i de olika ländernas utveckling o.s.v., med den rasande kampen mellan de imperialistiska staterna - gentemot Kautskys svagsinta fabel om en "fredlig" ultraimperialism. Är icke detta en uppskrämd småborgares reaktionära försök att gömma sig undan den hotfulla verkligheten? Visar oss inte de internationella kartellerna, vari Kautsky ser embryot till "ultraimperialismen" (såsom tillverkningen av tabletter i ett laboratorium "kan" förklaras vara embryot till ultrajordbruket), ett exempel på uppdelningen och nyuppdelningen av världen, övergången från fredlig delning till icke-fredlig och tvärtom? Amerikas och andra länders finanskapital, som tillsammans med Tyskland t.ex. i det internationella rälssyndikatet eller i den internationella sjöfartstrusten fredligt uppdelade hela världen - delar de inte nu på nytt världen på grundval av nya maktförhållanden, vilka förändras på ett absolut icke-fredligt sätt?

Finanskapitalet och trusterna försvagar inte utan skärper olikheterna i utvecklingstempot för olika delar av världshushållningen. Men så snart styrkeförhållandena ändrats - med vilket medel kan väl motsättningarna då lösas under kapitalismen om inte med makt? Synnerligen noggranna uppgifter om det olika tempot i kapitalismens och finanskapitalets tillväxt inom hela världshushållningen har vi i järnvägsstatistiken.[93*] Under de senaste årtiondena av den imperialistiska utvecklingen har järnvägslinjernas längd förändrats på följande sätt:

Snabbast försiggick alltså järnvägarnas utveckling i kolonierna och i de självständiga (och delvis självständiga) staterna i Asien och Amerika. Som bekant härskar och styr här de 4-5 största kapitalistiska staternas finanskapital helt och hållet. 200.000 kilometer nya järnvägslinjer i kolonierna och andra länder i Asien och Amerika - detta betyder nya kapitalplaceringar på över 40 miljarder mark under särskilt gynnsamma förhållanden, med särskilda garantier för räntabiliteten, med inbringande beställningar för stålverken o.s.v.

Snabbast växer kapitalismen i kolonierna och i de transoceana länderna. Nya imperialistiska makter (Japan) framträder bland dem. Kampen mellan världsimperialismerna tillspetsas. Den tribut, som finanskapitalet uttar från de särskilt inbringande koloniala och transoceana företagen, växer. Vid fördelningen av detta "byte" tillfaller en utomordentligt stor del sådana länder, som inte alltid intar första platsen i fråga om tempot för produktivkrafternas utveckling. Järnvägslinjernas längd i de största staterna och deras kolonier framgår av följande tabell:

Omkring 80% av hela järnvägslängden är alltså koncentrerade i de fem största makternas ägo. Men koncentrationen av äganderätten till dessa järnvägar, finanskapitalets koncentration är ojämförligt mera betydande, ty engelska och franska miljonärer äger t.ex. en oerhörd mängd aktier och obligationer i de amerikanska, ryska o.a. järnvägarna.

Tack vare sina kolonier har England utvidgat "sitt" järnvägsnät med 100.000 kilometer, d.v.s. fyra gånger mer än Tyskland. Det är dock bekant att produktivkrafternas utveckling, särskilt stenkols- och järnindustrins utveckling, under samma tid försiggick ojämförligt snabbare i Tyskland än i England, för att inte tala om Frankrike och Ryssland. År 1892 producerade Tyskland 4,9 miljoner ton tackjärn, England däremot 6,8, men år 1912 var motsvarande siffror 17,6 respektive 9,0 - alltså en väldig övervikt i förhållande till England![94*] Frågan är, om det på kapitalismens grundval kunde finnas något annat medel än krig för att upphäva disproportionen mellan produktivkrafternas utveckling och kapitalackumulationen å ena sidan och fördelningen av kolonier och "inflytelsesfärer" för finanskapitalet å andra sidan.

VIII. Kapitalismens parasitism
och förruttnelse

Vi måste nu uppehålla oss vid ytterligare en mycket viktig sida av imperialismen, vilken till största delen icke blivit tillräckligt beaktad i de flesta betraktelser över detta tema. En av marxisten Hilferdings brister består däri, att han här tagit ett steg bakåt i jämförelse med icke-marxisten Hobson. Vi avser här den parasitism som kännetecknar imperialismen.

Såsom vi sett, utgör monopolet imperialismens djupaste ekonomiska grundval. Detta monopol är kapitalistiskt, d.v.s. det har växt upp ur kapitalismen och befinner sig under kapitalismens, varuproduktionens och konkurrensens allmänna villkor, i en ständig och olöslig motsättning till dessa allmänna villkor. Men likväl alstrar det, som varje annat monopol, en oundviklig tendens till stagnation och förruttnelse. Eftersom monopolpriser, låt vara för en tid, fastställes, försvinner till en viss grad drivfjädern till tekniska och följaktligen också till varje annat framsteg, till framåtskridande. Av samma orsak uppstår också den ekonomiska möjligheten att på ett konstlat sätt fördröja det tekniska framåtskridandet. Ett exempel: i Amerika har en viss Owens uppfunnit en maskin för tillverkning av buteljer, vilken skulle åstadkomma en revolution inom buteljtillverkningen. Den tyska kartellen av buteljfabrikanter köper Owens' patent och gömmer dem, förhindrar deras användning. Självfallet kan monopolet under kapitalismen aldrig fullständigt och inte ens för någon längre tid avlägsna konkurrensen från världsmarknaden (häri ligger för övrigt ett av skälen till att teorin om ultraimperialismen är orimlig). Självfallet verkar möjligheten att sänka produktionskostnaderna och öka profiten genom införandet av tekniska förbättringar till förmån för förändringar. Men den tendens till stagnation och förruttnelse, som är utmärkande för monopolet, fortsätter i sin tur att verka, och inom enskilda industrigrenar, i enskilda länder och under en viss tid vinner den överhanden.

Besittningsmonopolet över särskilt omfattande, särskilt rika eller gynnsamt belägna kolonier verkar i samma riktning.

Vidare. Imperialismen är en kolossal ackumulation av penningkapital i några få länder, vilket såsom vi sett når upp till 100-150 miljarder franc i värdepapper. Därav följer en utomordentlig tillväxt av rentiärernas klass, eller rättare sagt skikt - d.v.s. personer, som lever av "kupongklippning", personer, som absolut inte deltar i något som helst företag, personer, som har till yrke att gå sysslolösa. Kapitalexporten, en av imperialismens väsentligaste ekonomiska grundvalar, förstärker ytterligare detta rentiärskikts fullständiga isolering från produktionen och trycker parasitismens stämpel på hela det land, som lever på exploatering av några transoceana länders och koloniers arbete.

"År 1893 - skriver Hobson - utgjorde det brittiska kapital, som var placerat i utlandet, omkring 15% av hela det Förenade konungarikets rikedom".[95*] Som vi påminner oss, hade detta kapital till år 1915 vuxit med ungefär 150 procent. "Den aggressiva imperialismen - läser vi vidare hos Hobson - som blir så dyr för skattebetalarna och har så litet värde för industrimannen och köpmannen ... utgör en källa till stora profiter för kapitalisten, vilken söker placering för sitt kapital" (på engelska återgives detta begrepp med ett ord: "investor" - räntetagare) ... "Storbritanniens hela årsinkomst från sin samlade utrikes- och kolonialhandel, import och export, belöper sig enligt statistikern Giffen till 18 miljoner pund sterling (c:a 170 miljoner rubel) för år 1899, om man räknar med 2,5% av den till 800 miljoner pund sterling uppgående årsomsättningen". Hur stor denna summa än är, så kan den dock inte ge förklaringen till Storbritanniens aggressiva imperialism. Denna finner sin förklaring i den summa på 90-100 miljoner pund sterling, som utgör inkomsten från det "investerade" kapitalet, rentiärskiktets inkomst.

Rentiärernas inkomst överstiger alltså det femdubbla beloppet av inkomsten från hela utrikeshandeln i världens främsta "handelsstat"! Häri ligger imperialismens och den imperialistiska parasitismens kärna.

Begreppet "rentiärstat" (Rentnerstaat) eller ockrarstat blir därför allmänt brukligt i den ekonomiska litteraturen om imperialismen. Världen har uppdelats i ett litet antal ockrarstater och ett oerhört flertal låntagarstater. "Bland kapitalplaceringarna i utlandet - skriver Schulze-Gaevernitz - kommer i främsta rummet de, vilka tillfaller sådana länder, som är politiskt avhängiga eller intimt förbundna med långivarstaten: England lånar åt Egypten, Japan, Kina, Sydamerika. Dess örlogsflotta spelar här i nödfall skatteindrivarens roll. Englands politiska makt skyddar det mot revolt från låntagarna".[96*] Sartorius von Waltershausen uppställer i sin bok "Det nationalekonomiska systemet av kapitalplaceringar i utlandet" Holland som exempel på en "rentiärstat" och påvisar, att också England och Frankrike håller på att bli sådana rentiärstater.[97*] Schilder menar, att fem industristater: England, Frankrike, Tyskland, Belgien och Schweiz är "utpräglade kreditorländer". Holland räknar han inte dit endast därför, att detta land är "mindre industriellt utvecklat".[98*] Förenta staterna är en långivarstat endast i förhållande till Amerika.

"England - skriver Schulze-Gaevernitz - förvandlas småningom från industristat till långivarstat. Trots den industriella produktionens och även den industriella exportens absoluta ökning växer den relativa betydelsen av ränte- och dividendinkomster, av emissions-, kommissions- och spekulationsvinster för hela folkhushållningen. Detta faktum utgör enligt min mening den ekonomiska grundvalen för det imperialistiska uppsvinget. Långivaren är fastare förbunden med låntagaren än säljaren med köparen".[99*] Vad Tyskland angår skrev utgivaren av tidskriften Die Bank i Berlin, A. Lansburgh, 1911, i en artikel "Den tyska rentiärstaten" följande:

"Man gycklar gärna i Tyskland över den strävan efter en rentiärtillvaro, som är märkbar bland den franska befolkningen, men man glömmer samtidigt, att såvitt det gäller bourgeoisin, så blir de tyska förhållandena allt mera lika de franska."[100*]

Rentiärstaten är den parasiterande, i förruttnelse stadda kapitalismens stat, och denna omständighet kan inte undgå att påverka såväl ifrågavarande länders alla socialpolitiska förhållanden i allmänhet som arbetarrörelsens två huvudriktningar i synnerhet. För att visa detta så åskådligt som möjligt överlämnar vi ordet åt Hobson, det mest "trovärdiga" vittnet, ty han kan omöjligt misstänkas för förkärlek till den "marxistiska ortodoxin", och å andra sidan är han engelsman och känner väl till läget i det land, som är rikast både på kolonier, finanskapital och imperialistisk erfarenhet.

Under färska intryck från boerkriget skildrade Hobson sammanhanget mellan imperialismen och "finansmännens" intressen, deras växande profiter av entreprenader, leveranser o.s.v. Han skrev: "Medan de, som leder denna utpräglat parasitiska politik, är kapitalister, utövar samma motiv också sitt inflytande på särskilda arbetarskikt. I många städer är de viktigaste affärsgrenarna beroende av regeringsbeställningar eller regeringskontrakt; imperialismen i metall- och skeppsbyggnadindustrins centra är i icke obetydlig grad beroende av detta faktum." Enligt Hobson är det två slags omständigheter, som försvagat de gamla imperiernas makt: 1. "den ekonomiska parasitismen" och 2. arméernas rekrytering bland avhängiga folk. "Det är för det första den ekonomiska parasitismens vana, enligt vilken den härskande staten utnyttjat sina provinser, kolonier och avhängiga länder till att berika sin härskande klass och till att korrumpera sina lägre klasser för att dessa skall hålla sig lugna." Förutsättningen för den ekonomiska möjligheten av en sådan korruption, i vilken form den än sker, är - tillfogar vi å vår sida - en monopolistiskt hög profit.

Beträffande den andra omständigheten skriver Hobson:

"Ett av de sällsammaste symptomen på imperialismens blindhet är den sorglösa likgiltighet, varmed Storbritannien, Frankrike och andra imperialistiska nationer beträder denna farliga stråt. England har gått längst i detta avseende. De flesta drabbningar, genom vilka vi erövrat vårt indiska imperium, har utkämpats av infödda. I Indien, och senare också i Egypten, befinner sig stora, stående arméer under brittiskt kommando; nästan all kamp förbunden med våra afrikanska besittningar, med undantag av den södra delen, har de infödda fört för oss."

Perspektivet om Kinas uppdelning föranleder Hobson till följande ekonomiska värdering:

"Största delen av Västeuropa skulle då anta samma utseende och karaktär som nu präglar områden i Syd-England, på Rivieran samt i de av turister hemsökta och av rikt folk bebodda trakterna i Italien och Schweiz - små kolonier av rika aristokrater, vilka erhåller dividender och räntor från Fjärran östern, med en något större grupp av anställda yrkesutövare och handlare och en stor stab tjänstefolk samt arbetare inom transportväsendet och i slutstadierna av produktionen av färdigfabrikat: alla de viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens stora massa samt halvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika" ... "Vi har förutsett möjligheten av en än mera vittgående förening av väststater, en europeisk stormaktsfederation, vilken långt ifrån att främja världscivilisationens sak, skulle frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas övre klasser erhåller en väldig tribut från Asien och Afrika med vilken de underhåller stora dresserade massor av anställda, vilka inte längre sysselsättes med produktion av stapelvaror i jordbruket eller industrin, utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. De som är böjda för att avfärda en sådan teori" (det borde ha stått perspektiv) "och hävdar att den inte förtjänar prövning, bör tänka sig in i de ekonomiska och sociala förhållandena i de trakter av det nuvarande Syd-England som redan nu råkat i en sådan ställning, och betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, om Kina underkastades ekonomisk kontroll av liknande grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' och politiska och handelstjänstemän, vilka skulle utpressa profit ur den största potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka den i Europa. Situationen är alltför invecklad, världskrafternas spel alltför svårberäkneligt, för att göra denna eller någon annan entydig tolkning av framtiden mycket sannolik: men de inflytanden, vilka nu styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte motverkas eller avledes, verkar de för en sådan utgång."[101*]

Författaren har fullkomligt rätt: om imperialismens krafter inte skulle ha stött på motstånd, så skulle de nämligen leda dithän. Betydelsen av "Europas förenta stater" i det nuvarande, imperialistiska läget har här bedömts riktigt. Man borde blott tillägga, att också inom arbetarrörelsen "arbetar" opportunisterna, som för närvarande i flertalet länder vunnit en tillfällig seger, systematiskt och oavlåtligt just i denna riktning. Imperialismen, som betyder uppdelning av världen och exploatering av inte blott Kina, som betyder monopolistiskt höga profiter för ett fåtal av de rikaste länderna, skapar den ekonomiska möjligheten att korrumpera proletariatets övre skikt, och därmed när, utformar och förstärker den opportunismen. Man får bara inte glömma de krafter, vilka motverkar imperialismen i allmänhet och opportunismen i synnerhet, och vilka socialliberalen Hobson naturligtvis inte kan se.

Den tyske opportunisten Gerhard Hildebrand, som på sin tid blev utesluten ur partiet därför att han försvarat imperialismen, men som i dag mycket väl kunde vara en ledare för det s.k. "socialdemokratiska" partiet i Tyskland, kompletterar på ett utmärkt sätt Hobson genom att propagera "Västeuropas förenta stater" (utan Ryssland) för "gemensamma" aktioner mot ... negrerna i Afrika, mot "den stora islamitiska rörelsen", för upprätthållandet av "en stark armé och flotta", mot "en japansk-kinesisk koalition"[102*] o.s.v.

Schulze-Gaevernitz' beskrivning av "den engelska imperialismen" uppenbarar samma drag av parasitism. Englands nationalinkomst har nästan fördubblats under åren 1865 till 1898, men "inkomsterna från utlandet" under samma period stigit niofalt. Om negrernas "uppfostran till arbete" räknas som imperialismens "förtjänst" (utan tvång går det inte ...) så består imperialismens "fara" däri, att Europa "lastar arbetet överhuvud taget - att börja med jordbruket och gruvarbetet, sedan också det grövre industriella arbetet - på den färgade mänsklighetens axlar och själv drar sig tillbaka till rentiärens roll, varmed det kanske förbereder de färgade rasernas ekonomiska och sedan även deras politiska emancipation".

I England drages en allt större del av jorden ifrån jordbruket och användes för de rikas sport och förlustelser.

Vad Skottland beträffar - det mest aristokratiska landet för jakt och andra sporter - säger man att "det lever på sitt förflutna och på Mr Carnegie" (den amerikanske miljardären). Enbart för kapplöpningar och rävjakt ger England årligen ut 14 miljoner pund sterling (c:a 130 miljoner rubel). Antalet rentiärer i England uppgår till ungefär 1 miljon. Procenttalet av den producerande befolkningen sjunker:

Och den borgerlige utforskaren av "den brittiska imperialismen vid början av 20:e århundradet" är, på tal om den engelska arbetarklassen, tvungen att systematiskt skilja mellan arbetarnas "övre skikt" och "det egentliga proletära undre skiktet". Det övre skiktet levererar huvudmassan av medlemmarna i de kooperativa och fackliga organisationerna, idrottsföreningarna och de talrika religiösa sekterna. Efter dess nivå är rösträtten anpassad, vilken i England "fortfarande är tillräckligt inskränkt för att utesluta det egentliga proletära undre skiktet"!! För att försköna den engelska arbetarklassens läge talar man vanligen endast om detta övre skikt, vilket utgör en minoritet av proletariatet: t.ex. arbetslösheten "är övervägande en fråga, som rör London och det proletära undre skiktet, vilket i politiskt hänseende har ringa betydelse ..."[103*] Det borde hetat: som de borgerliga politikusarna och de "socialistiska" opportunisterna tar ringa hänsyn till.

Till de imperialismens säregenheter, vilka står i samband med ovan skildrade komplex av företeelser, hör minskningen av utvandringen från de imperialistiska länderna och ökningen av invandringen (tillströmning av arbetare samt inflyttning) till dessa länder från mer efterblivna länder med lägre arbetslöner. Utvandringen från England sjunker - som Hobson påpekar - sedan 1884. Den utgjorde detta år 242.000 och år 1900 - 169.000. Utvandringen från Tyskland nådde sin höjdpunkt under årtiondet 1881 - 1890: 1.453.000 och sjönk under de två följande årtiondena till respektive 544.000 och 341.000. I stället växte antalet arbetare, vilka invandrade till Tyskland från Österrike, Italien, Ryssland o.s.v. Enligt folkräkningen 1907 fanns det i Tyskland 1.342.294 utlänningar, varav 440.800 industriarbetare och 257.329 jordbruksarbetare.[104*] I Frankrike är arbetarna inom gruvindustrin "till stor del" utlänningar: polacker, italienare, spanjorer.[105*] I Förenta staterna intar emigranterna från Öst- och Sydeuropa de sämst avlönade platserna, medan de amerikanska arbetarna visar högsta procenttalet uppsyningsmän och bäst betalade arbetare.[106*] Imperialismen har tendens att också bland arbetarna utsöndra privilegierade kategorier och skilja dem från proletariatets breda massa.

Det bör anmärkas, att imperialismens tendens att splittra arbetarna, att främja opportunismen bland dem och att framkalla en tillfällig förruttnelse av arbetarrörelsen, i England framträdde mycket tidigare än i slutet av 19:e och början av 20:e århundradet. Ty två viktiga kännetecken hos imperialismen - stora koloniala besittningar och monopolställning på världsmarknaden - framträdde i England redan i mitten av 19:e århundradet. Marx och Engels följde under flera årtionden systematiskt detta sammanhang mellan opportunismen inom arbetarrörelsen och den engelska kapitalismens imperialistiska särdrag. Engels skrev t.ex. den 7 oktober 1858 till Marx:

"Det engelska proletariatet blir faktiskt mer och mer borgerligt, så att det ser ut, som om denna den mest borgerliga av alla nationer sist och slutligen skulle vilja komma därhän, att den vid sidan av bourgeoisin äger en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat. Men hos en nation, som exploaterar hela världen, är ju detta i viss grad logiskt."

Nästan ett kvartsekel senare skrev han i ett brev av den 11 augusti 1881 om dessa "sämsta engelska fackföreningar, som låter sig ledas av personer vilka är köpta eller åtminstone betalade av bourgeoisin". Och i ett brev till Kautsky av den 12 september 1882 skrev Engels:

"Ni frågar mig, vad de engelska arbetarna tänker om kolonialpolitiken? Alldeles detsamma, som de tänker om politik överhuvud taget. Här finns ju intet arbetarparti, det finnes blott konservativa och liberala radikaler, och arbetarna njuter tillsamman med dem i allsköns ro fördelarna av Englands monopol på världsmarknaden och dess kolonialmonopol".[107*] (Engels framlägger samma tes i förordet till andra upplagan av Arbetarklassens läge i England, 1892.)

Här är orsaker och följder klart påvisade.

Orsakerna:

1. ifrågavarande lands exploatering av hela världen;
2. dess monopolställning på världsmarknaden;
3. dess koloniala monopol.

Följder:

1. en del av det engelska proletariatet förborgerligas;
2. en del av detta proletariatet låter sig ledas av folk, köpta eller åtminstone betalda av bourgeoisin.

Imperialismen vid 20:e århundradets början slutförde världens uppdelning mellan några få stater, av vilka var och en nu exploaterar (i den mening, att de erhåller extraprofit) en inte fullt så stor del av "hela världen" som England år 1858; var och en intar en monopolställning på världsmarknaden, tack vare trusterna och kartellerna, finanskapitalet och sin ställning som långivare gentemot låntagaren; var och en innehar till en viss grad ett kolonialt monopol (vi har sett, att av de 75 miljoner kv. km. vilka utgöres av alla kolonier tillsamman, 65 miljoner kv. km., d.v.s. 86%, är koncentrerade i händerna på 6 makter, 61 miljoner kv. km., d.v.s. 81%, befinner sig i händerna på tre makter).

Det utmärkande för det nuvarande läget består i sådana ekonomiska och politiska förhållanden, vilka inte kunde undgå att göra opportunismen ännu mera oförenlig med arbetarrörelsens allmänna och grundläggande intressen: imperialismen har från ett embryo vuxit ut till ett härskande system, de kapitalistiska monopolen har intagit främsta platsen i folkhushållningen och i politiken, världens uppdelning har fullbordats; och å andra sidan ser vi i stället för Englands obestridda monopol ett litet antal imperialistiska makters kamp för att deltaga i monopolet, en kamp som är karakteristisk för hela början av 20:e århundradet. Nu kan inte opportunismen under en lång följd av årtionden förbli fullständig segrare inom något lands arbetarrörelse, såsom den segrade i England under senare hälften av 19:e århundradet, men i ett flertal länder är den mogen, övermogen och stadd i förruttnelse samt har såsom socialchauvinism fullständigt sammansmält med den borgerliga politiken.[108*]

IX. Kritik av imperialismen

Kritiken av imperialismen uppfattar vi i ordets vidaste mening såsom de olika samhällsklassernas förhållande till imperialismens politik, i samband med deras allmänna ideologi.

Å ena sidan de väldiga dimensioner som det på några få händer koncentrerade finanskapitalet antagit, det utomordentligt vitt förgrenade och täta nät av förhållanden och förbindelser, medelst vilka det undertrycker inte blott de medelstora och små, utan också de allra minsta kapitalister och företagare; å andra sidan den skärpta kampen mot de andra nationernas finansgrupper om världens uppdelning och om herraväldet över andra länder - allt detta leder till en allmän övergång av de besittande klasserna på imperialismens sida. En "allmän" hänförelse för imperialismens perspektiv, ett fanatiskt försvar för imperialismen och förskönande av densamma på alla sätt - det är tidens tecken. Den imperialistiska ideologin intränger även i arbetarklassen, som icke är åtskild från andra klasser genom någon kinesisk mur. Om ledarna för det nuvarande s.k. "socialdemokratiska" partiet i Tyskland med rätta erhållit benämningen "socialimperialister", d.v.s. socialister i ord, imperialister i handling, så har Hobson redan 1902 påpekat förekomsten av "fabianimperialister" i England, vilka tillhör det opportunistiska "Fabian Society".

Borgerliga lärda och publicister uppträder vanligen som försvarare av imperialismen i en något förtäckt form, då de döljer imperialismens fullständiga herravälde och dess djupa rötter och försöker dra enskildheter och underordnade detaljer i förgrunden, bemödar sig att avleda uppmärksamheten från det väsentliga medelst alltigenom löjliga "reform"-förslag som t.ex. poliskontroll över trusterna och bankerna o.s.v. Inte fullt så ofta uppträder de cyniska, öppna imperialisterna, som har mod att erkänna det orimliga i tanken att reformera imperialismens grundegenskaper.

Låt oss anföra ett exempel. I tidskriften Weltwirtschaftliches Archiv beflitar sig de tyska imperialisterna att följa de nationella frihetsrörelserna i kolonierna, särskilt naturligtvis de icke-tyska. De antecknar jäsning och protester i Indien, rörelse i Natal (Sydafrika), i Holländska Indien o.s.v. I en notis med anledning av en engelsk redogörelse över en konferens med undertryckta nationer och raser, som hölls i London den 28-30 juni 1910, och i vilken representanter för olika, under främmande herravälde stående folk i Asien, Afrika och Europa deltog, ger en av dem följande omdöme om de på konferensen hållna talen:

"Imperialismen, heter det, måste bekämpas, de härskande staterna måste erkänna de underkuvade folkens rätt till självstyrelse, och en internationell domstol skall övervaka, att de avtal, som slutits mellan stormakterna och de svagare folken, upprätthålles. Utöver dessa fromma önskningar kommer man inte. Vi märker inte ett tecken till insikt om, att imperialismen är olösligt förbunden med kapitalismen i dess nuvarande form, och att en direkt kamp mot imperialismen därför (!!) är hopplös, med undantag av aktioner mot vissa, särskilt motbjudande excesser."[109*]

Emedan en reformistisk förbättring av imperialismens grundvalar är ett bedrägeri, en "from önskan", emedan de borgerliga representanterna för de undertryckta nationerna inte går "utöver" detta, så går den borgerliga representanten för de förtryckande nationerna "utöver" detta, men bakåt, till kryperi för imperialismen, vilket döljes under anspråk på "vetenskaplighet". Också en "logik"!

Frågorna om, huruvida en reformistisk ändring av imperialismens grundvalar vore möjlig, om man bör gå framåt för att ytterligare skärpa och fördjupa de motsättningar som imperialismen alstrar, eller tillbaka för att avtrubba dem - detta är grundfrågorna för kritiken av imperialismen. Då reaktion över hela linjen och ökat nationellt förtryck, i samband med finansoligarkins förtryck och den fria konkurrensens avskaffande, utgör imperialismens politiska särdrag, så uppträder i början av 20:e århundradet i nästan alla imperialistiska länder en småborgerligt demokratisk opposition mot imperialismen. Och Kautskys och den vitt utbredda internationella kautskyanska strömningens brytning med marxismen består just däri, att Kautsky inte blott har underlåtit och inte förstått att motsätta sig denna småborgerliga, reformistiska, ekonomiskt i grund och botten reaktionära opposition, utan tvärtom i praktiken sammansmält med den.

I Förenta staterna framkallade det imperialistiska kriget mot Spanien 1898 en opposition av "antiimperialister", den borgerliga demokratins sista mohikaner, vilka kallade detta krig "brottsligt", ansåg annexionen av främmande länder för ett brott mot författningen, förklarade att behandlingen av de inföddas ledare på Filippinerna, Aguinaldo, utgjorde ett "chauvinistiskt bedrägeri" (man hade lovat honom, att hans land skulle bli fritt, men landsatte sedan amerikanska trupper och annekterade Filippinerna) och citerade Lincolns ord:

"När den vite mannen regerar sig själv, så är detta 'self-government' (självstyrelse), men när han regerar sig själv och samtidigt också andra, så är det icke längre self-government, det är despotism."[110*]

Men så länge hela denna kritik fruktade att erkänna imperialismens olösliga samband med trusterna och följaktligen med kapitalismens grundvalar, så länge den fruktade att ansluta sig till de krafter, vilka alstras av storkapitalismen och dess utveckling, så länge förblev denna kritik en "from önskan". Av samma art är Hobsons grundläggande ståndpunkt i hans kritik av imperialismen. Hobson föregrep Kautsky, då han vände sig emot "imperialismens oundviklighet" och åberopade nödvändigheten att "höja befolkningens konsumtionsförmåga" (under kapitalismen!). En småborgerlig ståndpunkt i kritiken av imperialismen, bankernas allmakt, finansoligarkin o.s.v. representerar också de av oss upprepade gånger citerade författarna Agahd, A. Lansburgh, L. Eschwege, och bland franska författare Viktor Bérard, författare till den ytliga boken England och imperialismen, som utkom 1900. Alla ställer de, utan att göra anspråk på att vara marxister, den fria konkurrensen och demokratin mot imperialismen, fördömer äventyret med Bagdadbanan, som leder till konflikter och krig, uttalar "fromma önskningar" om fred o.s.v. - ända till de internationella emissionernas statistiker, A. Neymarck, vilken 1912, då han räknade upp de hundratals miljarder franc som de "internationella" värdena representerade, utbrast:

"Hur kan man förutsätta att världsfreden skulle kunna äventyras ... att man inför dylika oerhörda tal skulle riskera att framkalla ett krig?"[111*]

Hos borgerliga ekonomer är en dylik naivitet inte förvånande, för dem är det t.o.m. fördelaktigt att spela naiva och "på allvar" tala om fred under imperialismen. Men vad återstår av Kautskys marxism, när denne 1914, 1915 och 1916 ställer sig på samma borgerligt reformistiska ståndpunkt och hävdar, att "alla" (imperialister, föregivna socialister och socialpacifister) är "överens" i fråga om freden? I stället för en analys och ett avslöjande av imperialismens djupgående motsättningar ser vi ingenting annat än en reformistisk "from önskan" att undandra sig dessa motsättningar och avfärda dem med ord.

Här är ett litet prov på Kautskys ekonomiska kritik av imperialismen. Han utgår från uppgifterna över Englands export och import från Egypten för år 1872 och år 1912. Det visar sig att denna export och import växt långsammare än Englands samlade in- och utförsel. Och Kautsky drar följande slutsats:

"Vi har ingen grund att anta, att den (Englands handel med Egypten) skulle ha vuxit mindre utan militär ockupation av Egypten och under blotta tyngden av de ekonomiska faktorerna." "... Kapitalets utvidgningssträvanden ... främjas bäst genom en fredlig demokrati och inte genom imperialismens våldsamma metoder".[112*]

Detta Kautskys resonemang, vilket i hundratals variationer upprepas av hans ryske vapendragare (och ryske beskyddare av socialchauvinisterna) herr Spectator, utgör grundvalen för den kautskianska kritiken av imperialismen, och vi måste därför närmare ingå på detsamma. Vi börjar med ett citat av Hilferding, vars slutledningar Kautsky många gånger, också i april 1915, förklarat vara "allmänt erkända av alla socialistiska teoretiker".

"... Det är inte proletariatets sak - skriver Hilferding - att mot den mera avancerade kapitalistiska politiken ställa den övervunna politiken från frihandelns era och fientligheten mot staten. Proletariatets svar på finanskapitalets ekonomiska politik, imperialismen, kan inte vara frihandeln, utan kan blott vara socialismen. Målet för den proletära politiken kan inte numera utgöras av ett sådant reaktionärt vordet ideal som återställandet av den fria konkurrensen, utan endast av konkurrensens fullständiga upphävande genom kapitalismens avskaffande."[113*]

Kautsky har brutit med marxismen, då han för finanskapitalets epok predikar ett "reaktionärt ideal", "fredlig demokrati", "blotta tyngden av de ekonomiska faktorerna" - ty objektivt för oss detta ideal tillbaka från den monopolistiska till den icke-monopolistiska kapitalismen, det är ett reformistiskt bedrägeri.

Handeln med Egypten (eller med en annan koloni eller halvkoloni) "skulle ha vuxit" starkare utan militär ockupation, utan imperialism, utan finanskapital. Vad betyder detta? Betyder det, att kapitalismen skulle ha utvecklat sig snabbare, om den fria konkurrensen varken blivit inskränkt genom monopolen överhuvud taget, genom "förbindelser", finanskapitalets förtryck (d.v.s. också genom monopol) eller genom enskilda länders monopolistiska innehav av kolonier?

Någon annan mening kan Kautskys resonemang inte ha, och denna "mening" är en meningslöshet. Låt oss antaga, att så vore, att kapitalismen och handeln skulle utvecklas snabbare under fri konkurrens utan några som helst monopol. Men ju snabbare handeln och kapitalismen utvecklas, desto starkare är koncentrationen av produktionen och kapitalet, vilken alstrar monopolet. Och monopolen har redan uppstått - just ur den fria konkurrensen! Och t.o.m. om monopolen nu börjat hämma utvecklingen, så är detta i alla fall intet argument för den fria konkurrensen, som är omöjlig sedan den alstrat monopolen.

Hur man än vrider och vänder på Kautskys resonemang, så innehåller det intet annat än reaktionär anda och borgerlig reformism.

Om man skulle rätta detta resonemang och säga såsom Spectator: de engelska koloniernas handel med England utvecklar sig nu långsammare än deras handel med andra länder - så räddar inte heller detta Kautsky. Ty England övervinnes också av monopolet, också av imperialismen, ehuru av andra länders (Amerikas, Tysklands). Det är ett känt faktum, att kartellerna lett till skyddstullar av en ny och originell typ: man skyddar (som Engels påpekat redan i band III av Kapitalet) just de produkter, som kan exporteras. Känt är också att kartellerna och finanskapitalet har ett karakteristiskt system av "export till vrakpriser", "dumping", som engelsmännen säger: inom landet säljer kartellen sina varor till monopolistiskt höga priser, men i utlandet säljer den dem flera gånger så billigt i syfte att knäcka konkurrenten och maximalt utvidga den egna produktionen o.s.v. Om Tyskland utvecklar sin handel med de engelska kolonierna snabbare än England, så bevisar detta blott, att den tyska imperialismen är ungdomligare, starkare, bättre organiserad än den engelska, är den överlägsen, men det bevisar på intet sätt den fria handelns "överlägsenhet", ty här kämpar inte frihandel mot protektionism och kolonial avhängighet, utan här kämpar den ena imperialismen mot den andra, det ena monopolet mot det andra, det ena finanskapitalet mot det andra. Den tyska imperialismens överlägsenhet över den engelska är starkare än kolonigränsernas eller skyddstullarnas mur, men att därav konstruera "argument" för frihandel och "fredlig demokrati", det är en platthet, det är att glömma imperialismens väsentliga särdrag och egenskaper, det är att ersätta marxismen med kälkborgerlig reformism.

Det är intressant, att t.o.m. den borgerlige ekonomen A. Lansburgh, vilken kritiserar imperialismen lika kälkborgerligt som Kautsky, likväl bearbetar handelsstatistikens uppgifter på ett mera vetenskapligt sätt. Han jämför inte ett tillfälligt uttaget land och endast en koloni med de andra länderna, utan han jämför exporten från ett imperialistiskt land 1) till länder, som är finansiellt avhängiga av detta land, som lånar pengar av det, och 2) till länder, som är finansiellt oavhängiga. Med följande resultat:

Lansburgh har icke räknat ihop summorna och därför märkvärdigt nog icke märkt, att ifall dessa siffror bevisar någonting, så talar de endast emot honom, ty exporten till finansiellt avhängiga länder växte likväl snabbare, även om inte så mycket snabbare, än till finansiellt oavhängiga länder (vi betonar "ifall", ty Lansburghs statistik är långt ifrån fullständig).

I sin undersökning av sammanhanget mellan exporten och lånen skriver Lansburgh:

"Åren 1890-91 övertogs ett rumänskt lån av tyska banker vilka redan under de föregående åren lämnat förskott därpå, lånet användes i huvudsak till anskaffande av järnvägsmaterial, vilket man erhöll från Tyskland. År 1891 uppgick den tyska exporten till Rumänien till 55 miljoner mark. Följande år sjönk den till 39,4 miljoner mark, för att med vissa avbrott gå ned till 25,4 miljoner (år 1900). Först under de allra senaste åren har samma nivå som år 1891 uppnåtts på nytt - tack vare ett par nya lån.

Den tyska exporten till Portugal steg till följd av lånen år 1888-89 till 21,1 miljoner mark (1890), sjönk under de två följande åren till 16,2 och 7,4 miljoner och uppnådde sin gamla nivå först år 1903.

Än krassare artar sig förhållandena mellan Tyskland och Argentina. Till följd av lånen åren 1888 och 1890 steg den tyska exporten till Argentina 1889 till 60,7 miljoner mark. Två år senare utgjorde exporten endast 18,6 miljoner, alltså mindre än en tredjedel. Först år 1901 överskreds för första gången 1889 års höjdpunkt, vilket stod i samband med övertagandet av nya stats- och stadslån, med utgifter för byggande av elektricitetsverk och andra kreditbevillningar.

Exporten till Chile steg till följd av lånet år 1889 till 45,2 miljoner mark (1892) och sjönk under följande år till mindre än hälften, 22,5 miljoner mark. Sedan tyska banker övertagit ett nytt lån år 1906, steg exporten till 84,7 miljoner (1907), för att redan 1908 åter sjunka till 52,4 miljoner."[114*]

Lansburgh leder ur dessa fakta den lustiga kälkborgarmoralen: hur osäker och ojämn är inte den export, som är förbunden med lån, hur illa är det inte, att exportera kapital till utlandet, i stället för att "naturligt" och "harmoniskt" utveckla hemlandets industri, hur "dyrt" blir det inte för Krupp att betala ut miljoner i drickspengar i samband med de utländska lånen o.s.v. Men fakta talar sitt tydliga språk: exportökningen står just i samband med de svindlarmanövrer, som bedrives av finanskapitalet, som inte bekymrar sig om den borgerliga moralen utan flår oxen två gånger: först genom profit på lånet, och sedan genom profit på samma lån, då det användes till inköp av Krupps produkter eller järnvägsmaterial från stålsyndikatet o.s.v.

Vi upprepar: det är oss fjärran att betrakta Lansburghs statistik som fullkomlig, men vi måste ovillkorligen anföra den, ty den är mera vetenskaplig än Kautskys och Spectators, emedan Lansburgh anger hur man skall inta en riktig ställning till frågan. För att kunna bedöma finanskapitalets betydelse för exporten o.s.v. måste man förstå att utreda exportens alldeles speciella sammanhang dels med finansmännens svindlerier, dels med avsättningen av kartellprodukter o.s.v. Men att helt enkelt jämföra kolonier i allmänhet med icke-kolonier, den ena imperialismen med den andra imperialismen, en halvkoloni eller koloni (Egypten) med alla övriga länder - det innebär att kringgå och undanskymma just sakens kärna.

Kautskys teoretiska kritik av imperialismen har just därför ingenting gemensamt med marxismen, den duger just därför blott som utgångspunkt för propagandan för fred och enhet med opportunister och socialchauvinister, då denna kritik kringgår och undanskymmer just imperialismens djupaste och mest fundamentala motsättningar: motsättningen mellan monopolen och den vid sidan av dem existerande fria konkurrensen, mellan finanskapitalets väldiga "operationer" (och väldiga profiter) och den "hederliga" handeln på den fria marknaden, mellan å ena sidan karteller och truster och å andra sidan den icke-kartellerade industrin o.s.v.

En alltigenom lika reaktionär karaktär har den beryktade teorin om "ultraimperialismen", som Kautsky uppfunnit. Jämför hans resonemang kring detta tema från år 1915 med Hobsons uttalande från år 1902.

Kautsky: "... skulle inte den nuvarande imperialistiska politiken kunna bli undanträngd av en ny, ultra-imperialistisk politik, som skulle ersätta kampen mellan de nationella finanskapitalen med det internationellt förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen. En sådan ny fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar. Ännu saknas dock tillräckliga förutsättningar för att avgöra om den även kan förverkligas."[115*]

Hobson: "Kristendomen, som sålunda vunnit fast fot i ett fåtal mäktiga federativa imperier, vilka var och en behärskar en rad ociviliserade avhängiga länder, förefaller många som en ytterst legitim utveckling av de nutida tendenserna, en utveckling, som skulle erbjuda den bästa förhoppning om en varaktig fred på interimperialismens säkrade grundval."

Ultraimperialism eller överimperialism kallade Kautsky det, som Hobson tretton år tidigare kallat interimperialism eller mellanimperialism. Utom uppfinningen av ett nytt lärt ord, genom att utbyta en latinsk förstavelse mot en annan, består framsteget i Kautskys "vetenskapliga" tänkande endast i hans anspråk på att som marxism utge det, som Hobson i själva verket framför som engelska svartrockars hyckleri. Efter boerkriget var det fullt naturligt för detta högvördiga stånd att i främsta rummet inrikta sina bemödanden på att trösta de engelska småborgarna och arbetarna, vilka förlorat många anhöriga i striderna i Sydafrika och måste betala med höjda skatter för att de engelska finansmännen skulle tillförsäkras en ökad profit. Och vilken tröst hade väl kunnat vara bättre än den, att imperialismen inte är så dålig, att den är nära inter- (eller ultra-) imperialismen, som är i stånd att säkra en varaktig fred? Vilka välsinnade avsikter de engelska svartrockarna och den sockersöte Kautsky än må hysa, så är den objektiva, d.v.s. den verkligt sociala meningen i hans "teori" endast och allenast att erbjuda massorna en högst reaktionär tröstegrund genom att inge dem förhoppningar om möjlighet av en varaktig fred under kapitalismen, genom att avleda deras uppmärksamhet från nutidens skarpa motsättningar och invecklade problem och rikta den mot de bedrägliga perspektiven om något slags föregiven ny, framtida "ultraimperialism". Kautskys "marxistiska" teori innehåller absolut ingenting annat än ett bedrägeri mot massorna.

I själva verket är det tillräckligt att klart sammanställa allmänt kända, obestridliga fakta för att övertyga sig om falskheten i de perspektiv, som Kautsky söker bibringa de tyska arbetarna (och arbetarna i alla länder). Låt oss ta Indien, Indokina och Kina. Det är ju bekant, att dessa tre koloniala och halvkoloniala länder med en befolkning på 600-700 miljoner människor exploateras av finanskapitalet i några få imperialistiska makter: England, Frankrike, Japan, Förenta staterna m.fl. Låt oss anta, att dessa imperialistiska länder sluter förbund, de ena mot de andra, i syfte att skydda eller utvidga sina besittningar, intressen och "inflytelsesfärer" i de nämnda asiatiska staterna. Detta vore "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund. Låt oss anta, att samtliga imperialistiska makter ingår ett förbund i avsikt att "fredligt" dela de nämnda asiatiska länderna - detta vore ett "internationellt förenat finanskapital". I det 20:e århundradets historia har vi faktiskt exempel på sådana förbund, t.ex. stormakternas förhållande till Kina. Frågan är, om det vore "tänkbart" att antaga, att sådana förbund - under förutsättning av kapitalismens fortsatta bestånd (och just detta villkor förutsätter Kautsky) - kunde bli långvariga? Att de skulle utesluta slitningar, konflikter och kamp i alla möjliga och tänkbara former?

Det är tillräckligt att klart uppställa denna fråga för att förstå, att svaret inte kan bli annat än nekande. Ty under kapitalismen kan man inte tänka sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt, finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med Japan i förhållande till Ryssland. Är det "tänkbart" att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut otänkbart.

I den kapitalistiska verkligheten, d.v.s. inte i engelska svartrockars eller den tyske "marxisten" Kautskys banala, kälkborgerliga fantasi, är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund - oavsett i vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition eller i form av ett allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter - ofrånkomligen endast "andhämtningspauser" mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen och uppstår i sin tur som en följd av krig, fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och den icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer. Men för att lugna arbetarna och försona dem med de till bourgeoisins sida övergångna socialchauvinisterna lösrycker den vise Kautsky en länk från en annan i den enhetliga kedjan, lösrycker det nuvarande fredliga (och ultraimperialistiska, ja, t.o.m. ultra-ultraimperialistiska) förbundet av alla makter för att "återställa lugnet" i Kina (tänk på boxarupprorets undertryckande)[6] från morgondagens icke-fredliga konflikt, som i övermorgon åter förbereder ett allmänt "freds"-förbund för, låt oss säga, Turkiets uppdelning, o.s.v., o.s.v. I stället för ett levande sammanhang mellan perioderna av imperialistisk fred och perioderna av imperialistiska krig bjuder Kautsky arbetarna en död abstraktion för att försona dem med deras döda ledare. Amerikanen Hill indelar i inledningen till sin "Diplomatins historia i Europas internationella utveckling" diplomatins senare historia i följande perioder: 1) revolutionens era; 2) den konstitutionella rörelsen; 3) "handelsimperialismens" era[116*] i våra dagar. En annan författare indelar den engelska "världspolitikens" historia sedan 1870 i fyra perioder: 1) den första asiatiska perioden (kamp emot Rysslands framträngande i Centralasien i riktning mot Indien); 2) den afrikanska perioden (omkring 1885-1902) - kampen mot Frankrike om Afrikas delning (Fashoda-konflikten 1898 - kriget med Frankrike hängde på ett hår); 3) den andra asiatiska perioden (fördrag med Japan mot Ryssland); och 4) den "europeiska" perioden - präglad framför allt av kampen mot Tyskland.[117*] "De politiska förpostfäktningarna utkämpas på finansiell grund", skrev bankmannen Riesser redan 1905 och visade hur det franska finanskapitalet genom operationer i Italien förberedde det politiska förbundet mellan dessa båda länder, hur kampen mellan Tyskland och England om Persien, alla de europeiska kapitalens kamp för lånen till Kina o.s.v. utvecklade sig. Så ter sig i den levande verkligheten de "ultraimperialistiska" fredliga förbunden i deras oupplösliga sammanhang med de helt enkelt imperialistiska konflikterna.

Kautskys överskylande av imperialismens djupaste motsättningar, vilket oundvikligen förvandlas till ett förskönande av imperialismen, lämnar också spår efter sig i denne författares kritik av imperialismens politiska egenskaper. Imperialismen är finanskapitalets och monopolens epok, vilka överallt bär en strävan till herravälde och inte till frihet. Reaktion över hela linjen under alla politiska system och en ytterlig skärpning av motsättningarna även på detta område - det är resultatet av dessa tendenser. Särskilt skärpes dessutom det nationella förtrycket och strävan till annexioner, d.v.s. till kränkning av den nationella oavhängigheten (ty annexion är ju ingenting annat än kränkning av det nationella självbestämmandet). Med rätta framhåller Hilferding imperialismens sammanhang med skärpningen av det nationella förtrycket:

"Men i de nyöppnade länderna själva - skriver han - stegrar den importerade kapitalismen motsättningarna och framkallar ett ständigt växande motstånd hos de till nationellt medvetande uppvaknande folken mot inkräktarna, ett motstånd som lätt kan stegras till farliga åtgärder mot det främmande kapitalet. De gamla sociala förhållandena blir fullständigt revolutionerade - den agrara, tusenåriga isoleringen hos dessa 'nationer utan historia' spränges, och de dras själva in i den kapitalistiska strömvirveln. Kapitalismen själv ger de underkuvade successivt medlen och vägarna för deras befrielse. Det mål, som en gång var det högsta för de europeiska nationerna, skapandet av den nationella enhetliga staten som medel till ekonomisk och kulturell frihet, blir också deras. Denna oavhängighetsrörelse hotar det europeiska kapitalet just i dess värdefullaste och mest lovande exploateringsområden, och i växande utsträckning kan det uppehålla sitt herravälde endast genom en oavbruten ökning av sina maktmedel".[118*]

Härtill bör fogas, att det inte blott är i de senast öppnade, utan också i de gamla länderna som imperialismen leder till annexioner, till ökning av det nationella förtrycket och följaktligen också till motståndets skärpning. Då Kautsky vänder sig emot förstärkningen av den politiska reaktionen genom imperialismen, undanskymmer han den fråga, som blivit särskilt brännande; nämligen om omöjligheten av enhet med opportunisterna under imperialismens epok. Han riktar sig mot annexionerna, men ger sina invändningar en form som är så menlös och så lättantagbar som möjligt för opportunisterna. Han vänder sig direkt till den tyska publiken, men döljer icke desto mindre just det allra viktigaste och mest aktuella, t.ex. att Elsass-Lothringen är en annexion av Tyskland. Låt oss anföra ett exempel som gör det möjligt att bedöma denna Kautskys "tankeavvikelse". Låt oss anta att en japan fördömer amerikanernas annexion av Filippinerna. Frågan är, om det finnes många som tror, att han gör detta på grund av avsky mot annexioner överhuvud taget, och inte av önskan att själv annektera Filippinerna? Och måste man inte erkänna japanens "kamp" mot annexionerna såsom uppriktig och politiskt ärlig endast i det fall, att han uppträder emot Japans annexion av Korea, om han kräver frihet för Korea att skilja sig från Japan?

Såväl Kautskys teoretiska analys av imperialismen som hans ekonomiska och politiska kritik av imperialismen är helt och hållet genomsyrade av en anda, som är absolut oförenlig med marxismen och som syftar till att dölja och utjämna de mest grundläggande motsättningarna, en strävan att till varje pris bevara den sönderfallande enheten med opportunismen i den europeiska arbetarrörelsen.

X. Imperialismens plats
i historien

Vi har sett, att imperialismen till sitt ekonomiska väsen är monopolistisk kapitalism. Redan härmed är imperialismens plats i historien bestämd, ty monopolet, som växer upp på den fria konkurrensens grund, och just ur den fria konkurrensen, är övergången från den kapitalistiska ordningen till en högre samhälleligt-ekonomisk ordning. Det är i synnerhet fyra monopolets huvudformer eller fyra den monopolistiska kapitalismens huvudmanifestationer, som bör framhävas, emedan de är karakteristiska för den epok vi behandlar.

1. Monopolet har uppstått ur produktionens koncentration på ett mycket högt stadium av koncentrationens utveckling. Det är kapitalisternas monopolistiska förbund, karteller, syndikat och truster. Vi har sett, vilken kolossal roll de spelar i det nutida ekonomiska livet. Vid början av 20:e århundradet fick de fullständigt överhanden i de framskridna länderna, och om de första stegen på kartellbildningens väg först togs av länder med höga skyddstullar (Tyskland och Amerika) så visade England med sitt frihandelssystem endast något senare samma grundläggande faktum: monopolens uppkomst ur produktionens koncentration.

2. Monopolen har lett till stegrat beslagtagande av de viktigaste råvarukällorna, särskilt inom det kapitalistiska samhällets grundläggande - och starkast kartellerade - industri: stenkols- och järnindustrin. Det monopolistiska besittandet av de viktigaste råvarukällorna har i oerhörd grad ökat storkapitalets makt och skärpt motsättningarna mellan den kartellerade och den icke-kartellerade industrin.

3. Monopolet har vuxit fram ur bankerna. Dessa har förvandlats från blygsamma förmedlande företag till finanskapitalets monopolister. En tre eller fem storbanker inom vilken som helst av de allra främsta kapitalistiska nationerna har genomfört en "personalunion" mellan industri- och bankkapitalet, i sina händer koncentrerat förfoganderätten över miljarder och åter miljarder, som utgör större delen av hela landets kapital och penninginkomster. Finansoligarkin, som spänner ett tätt nät av avhängighetsförhållanden över alla det moderna borgerliga samhällets ekonomiska och politiska institutioner utan undantag - det är detta monopols mest markanta yttring.

4. Monopolet har uppstått ur kolonialpolitiken. Till de talrika "gamla" motiven för kolonialpolitiken har finanskapitalet fogat kampen om råvarukällor, om kapitalexport, om "inflytelsesfärer" - d.v.s. områden för inbringande affärer, koncessioner, monopolprofiter o.s.v. - och slutligen kampen om ekonomiskt territorium överhuvud taget. När t.ex. de europeiska makternas koloniala besittningar upptog endast en tiondel av Afrikas yta, som fallet var år 1876, kunde kolonialpolitiken utvecklas på icke-monopolistisk väg, i form av en så att säga "fri annexion" av områdena. Men när redan 9/10 av Afrika var annekterade (omkring 1900), när hela världen var uppdelad, då inträdde oundvikligen det monopolistiska kolonialbesittandets era, och följaktligen också en synnerligen skärpt kamp för världens delning och nyuppdelning.

I vilken grad den monopolistiska kapitalismen har skärpt alla kapitalismens motsättningar är allmänt känt. Det är tillräckligt att hänvisa till prisstegringen och till det av kartellerna utövade förtrycket. Denna motsättningarnas skärpning utgör den mäktigaste drivkraften under den historiska övergångsperiod, vilken började med det internationella finanskapitalets slutgiltiga seger.

Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England).

Om den ekonomiska utvecklingens hastighet i Tyskland säger Riesser, författare till en undersökning om de tyska storbankerna:

"Den inte precis långsamma utvecklingen under den föregående epoken (1848-1870) förhåller sig till den snabbhet, varmed Tysklands hela hushållning och därmed det tyska bankväsendet utvecklat sig under denna period (1870-1905), ungefär så, som postdiligensernas hastighet i Heliga romerska riket av tyska nationen förhåller sig till en modern automobils hastighet ... Att susa fram i den är emellertid många gånger farligt såväl för den sorglöse fotgängaren som för dem som sitter i bilen".

Detta finanskapital, som växt ovanligt snabbt, har å sin sida, just på grund av sin snabba tillväxt, ingenting emot att övergå till ett "lugnare" besittningstagande av kolonierna, vilka det återstår att annektera - inte blott med fredliga medel - från de rikare nationerna. I Förenta staterna har den ekonomiska utvecklingen under de senaste decennierna varit ännu snabbare än i Tyskland, och just på grund härav har den moderna amerikanska kapitalismens parasitära drag framträtt med särskild tydlighet. Å andra sidan visar en jämförelse mellan, låt oss säga, den republikanska amerikanska bourgeoisin och den monarkistiska japanska eller tyska bourgeoisin, att också den största politiska olikhet i högsta grad minskar under imperialismens epok - inte så, att den i allmänhet skulle vara obetydlig, utan därför, att det i samtliga dessa fall är frågan om bourgeoisi med bestämda parasitära drag.

Därigenom att kapitalisterna inom en av många industrigrenar eller i ett av många länder o.s.v. erhåller monopolistiskt höga profiter, får de ekonomisk möjlighet att korrumpera vissa skikt av arbetare, tidvis t.o.m. en rätt betydande minoritet, och dra dem över på bourgeoisins sida inom ifrågavarande industrigren eller ifrågavarande nation mot alla de övriga. Och denna tendens förstärkes genom skärpningen av de imperialistiska nationernas antagonism på grund av världens uppdelning. Så skapas det sammanhang mellan imperialismen och opportunismen, vilket tidigast och krassast framträdde i England, tack vare den omständigheten, att vissa imperialistiska drag i utvecklingen här kunde iakttas betydligt tidigare än i andra länder. En del författare, t.ex. Martov, älskar att avfärda det faktum, att det existerar ett sammanhang mellan imperialismen och opportunismen inom arbetarrörelsen - ett faktum, som för närvarande är synnerligen iögonenfallande - med "officiellt optimistiska" resonemang (i Kautskys och Huysmans anda) av följande art: kapitalismens motståndare skulle kämpa för en hopplös sak, ifall just den framskridna kapitalismen skulle leda till förstärkning av opportunismen, eller om just de bäst avlönade arbetarna skulle visa benägenhet för opportunism o.s.v. Man bör inte missta sig på betydelsen av denna "optimism"; det är en optimism för opportunismen, optimism som tjänar till att överskyla opportunismen. I själva verket är opportunismens synnerligen snabba och synnerligen motbjudande utveckling ingen garanti för dess varaktiga seger, liksom den hastiga utvecklingen av en svårartad böld på en sund organism blott kan påskynda böldens bristning och organismens befrielse från densamma. Farligast i detta hänseende är de människor, som inte vill förstå, att kampen mot imperialismen, om den ej är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, blott är en tom och lögnaktig fras.

Av allt det som ovan sagts om imperialismens ekonomiska väsen framgår, att den måste karakteriseras som en övergångskapitalism, eller rättare, som den döende kapitalismen. Det är i detta hänseende utomordentligt lärorikt, att de slagord, med vilka de borgerliga ekonomerna beskriver den nuvarande kapitalismen, är "sammanflätning", "frånvaro av isolering" o.s.v.; bankerna är "företag, vilka i enlighet med sina uppgifter och sin utveckling icke har en rent privatekonomisk karaktär och som i ständigt högre grad växer ut ur den rent privatekonomiska regleringens sfär". Och samme Riesser, från vilken de ovan citerade orden härstammar, förklarar med högst allvarlig min, att marxisternas "förutsägelse" beträffande "församhälleligandet" "icke har förverkligats"! Vad uttrycker då detta lilla ord "sammanflätning"? Det uttrycker endast det mest påfallande draget i den process, som försiggår inför våra ögon. Det visar, att iakttagaren inte ser skogen för bara träd. Det kopierar slaviskt det yttre, tillfälliga, kaotiska. Det avslöjar, att iakttagaren är en person, som överväldigats av råmaterialet och absolut inte kan komma underfund med dess mening och betydelse. Aktieinnehav och privatägarnas förbindelser "sammanflätas av en tillfällighet". Men det som ligger under denna sammanflätning - det som bildar dess grundval, det är de i förändring stadda samhälleliga produktionsförhållandena. När ett storföretag växer till ett jätteföretag, som planmässigt, på grundval av noggrant beräknade massuppgifter organiserar leverans av det ursprungliga råmaterialet i ett omfång som motsvarar behovet hos 2/3 eller 3/4 av en befolkning på tiotals miljoner; när det systematiskt organiserar transporten av detta råmaterial till de lämpligaste produktionsorterna, som ofta ligger hundratals eller tusentals verst från varandra; när alla råvarubearbetningens på varandra följande stadier ända fram till framställningen av de mest olikartade färdiga produkter ledes från ett enda centrum; när fördelningen av dessa produkter mellan tiotals och hundratals miljoner konsumenter sker efter en enda plan (den amerikanska "oljetrustens" avsättning av olja både i Tyskland och Amerika) - då är det klart, att vi står inför ett församhälleligande av produktionen och inte alls någon enkel "sammanflätning" - att privatekonomins och privategendomens förhållanden bildar ett hölje, som inte längre motsvarar innehållet och som oundvikligen måste övergå i förruttnelse, om man på ett konstlat sätt fördröjer dess avlägsnande - som kan förbli i förruttnelsetillstånd relativt länge (ifall läkningen av den opportunistiska bölden i värsta fall skulle dra ut på tiden) men som dock oundvikligen kommer att avlägsnas.

Schulze-Gaevernitz, en hänförd beundrare av den tyska imperialismen, skriver:

"Om den högsta ledningen av den tyska bankvärlden har anförtrotts ett dussin män, så är deras verksamhet redan nu av större betydelse för hela folkets väl än de flesta statsministrars" (här är det fördelaktigare att glömma "sammanflätningen" mellan bankmän, ministrar, industriherrar och rentierer ...) ... "Låt oss tänka oss de påvisade utvecklingstendenserna utdragna till deras sista konsekvens: nationens penningkapital är förenat i bankerna, de senare kartellmässigt förenade, nationens investeringskapital har förvandlats till värdepapper. Då förverkligas Saint-Simons geniala ord: 'Den nuvarande anarkin i produktionen, som härleder sig ur det faktum, att de ekonomiska förhållandena utvecklar sig utan enhetlig reglering, måste vika för en organisation av produktionen. Det blir inte längre isolerade företagare, som oberoende av varandra, utan kännedom om människornas ekonomiska behov, inverkar på produktionens gestaltning, utan detta tillkommer en social institution. En central förvaltningsmyndighet, som från sin högre ståndpunkt förmår överblicka den sociala ekonomins vidsträckta område, kommer att reglera denna till helhetens bästa och överlämna produktionsmedlen i lämpliga händer, och särskilt skall den sörja för en ständig harmoni mellan produktion och konsumtion. Det finns institutioner, som bland sina uppgifter upptagit en viss organisation av det ekonomiska arbetet: bankerna.' Vi är ännu långt ifrån dessa ords förverkligande, men vi befinner oss på väg till deras förverkligande - marxism på ett annat sätt, och endast till formen annorlunda än Marx tänkte sig den."[119*]

Det måste man kalla en storartad "vederläggning" av Marx, som tar ett steg tillbaka från Marx' exakta vetenskapliga analys till Saint-Simons aning, utan tvivel genial, men dock blott en aning.

Anmärkningar:

[1] Boken Imperialismen som kapitalismens högsta stadium skrevs under första hälften av 1916. Lenin tog itu med att studera världslitteraturen om imperialismen redan under 1915, då han befann sig i Bern, och boken började han skriva i januari 1916. I slutet av januari detta år flyttade Lenin över till Zürich och fortsatte att arbeta på boken i Zürichs kantonbibliotek. De utdrag, översikter, anteckningar och tabeller, som Lenin tog ur hundratals utländska böcker, tidskrifter, tidningar och statistiska sammanställningar, omfattar över 40 tryckark. Detta material utgavs 1939 i ett särskilt samlingsverk under titeln Häften om imperialismen.

Den 19 juni (2 juli) 1916 avslutade Lenin arbetet och översände manuskriptet till förlaget Parus. De mensjevikiskt sinnade personer, som var sysselsatta i förlaget, strök ur boken Lenins skarpa kritik mot Kautskys och de ryska mensjevikernas (Martov m.fl.) opportunistiska teorier. Det av Lenin använda ordet "överväxande" (kapitalismens överväxande i kapitalistisk imperialism) ersattes med ordet "förvandling" och orden "den reaktionära karaktären" (hos "ultraimperialismens teori") ersattes med orden "den efterblivna karaktären" o.s.v. Till början av 1917 hade förlaget Parus i Petrograd tryckt boken under titeln Imperialismen som kapitalismens senaste etapp.

Efter hemkomsten till Ryssland skrev Lenin ett förord till boken, och den utkom i mitten av 1917.

[2] "Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti" - ett centristiskt parti, bildat i april 1917. Huvuddelen av partiet utgjordes av den kautskyanska organisationen Arbetsgemenskap. "De oavhängiga" propagerade "enhet" med de ohöljda social-chauvinisterna, rättfärdigade och försvarade dem samt krävde att man skulle ta avstånd från klasskampen.

På Oavhängiga socialdemokratiska partiets kongress i Halle i oktober 1920 sprängdes partiet. En betydande del av det anslöt sig i december 1920 till Tysklands kommunistiska parti. Högerelementen bildade ett skilt parti och antog det gamla namnet Oavhängiga socialdemokratiska partiet, vilket existerade fram till 1922.

[3] Spartakisterna - medlemmar av Spartakusförbundet, vilket bildades under det första världskrigets period. I början av kriget sammanslöt sig tyska vänstersocialdemokrater i gruppen Internationalen, vilken leddes av Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring, Clara Zetkin m.fl. Gruppen började också kalla sig Spartakusförbundet. Spartakisterna bedrev revolutionär propaganda bland massorna mot det imperialistiska kriget, avslöjade den tyska imperialismens erövringspolitik och de socialdemokratiska ledarnas svek. Men spartakisterna, de tyska vänstermännen, frigjorde sig inte från halvmensjevikiska fel i teorins och politikens viktigaste frågor: de utvecklade en halvmensjevikisk teori om imperialismen, avvisade principen om nationernas självbestämmanderätt i dess marxistiska uppfattning (d.v.s. ända till avskiljande och bildande av självständiga stater), de bestred möjligheten av nationella befrielsekrig under imperialismens epok, underskattade det revolutionära partiets roll och böjde sig pietetsfullt för rörelsens spontanitet. Kritik av de tyska vänstermännens fel har getts i V. I. Lenins verk "Om Juniusbroschyren", "Om en karikatyr på marxismen och om 'den imperialistiska ekonomismen' " m.fl. (Skrifter, fjärde ryska uppl., b. 22, sid. 291-305 o. b. 23, sid. 16-64). År 1917 inträdde spartakisterna i "de oavhängigas" centristiska parti med bibehållande av sin självständighet i organisatoriskt avseende. Efter novemberrevolutionen 1918 i Tyskland bröt spartakisterna med "de oavhängiga" och bildade i december samma år Tysklands kommunistiska parti.

[4] Grundarskandalerna förekom i början av 1870-talet i Tyskland. Det var en period då aktiebolag grundades i forcerad takt, och detta åtföljdes av bedrägliga manipulationer av borgerliga affärsmän som berikat sig samt av en hejdlös spekulation med jord och med värdepapper på börsen.

[5] Lenin syftar på G. V. Plechanov

[6] Boxarupproret - ett folkuppror, som 1900 utbröt i Kina mot de utländska imperialisternas herravälde och fick namn efter ett av de hemliga kinesiska sällskap som organiserade upproret, nämligen Stora näven. Upproret undertrycktes brutalt av de imperialistiska makternas förenade straffkår, ledd av den tyske generalen Waldersce. År 1901 nödgades Kina underteckna ett s.k. "slutprotokoll", enligt vilket landet ålades att betala oerhörda skadestånd och definitivt förvandlades till en halvkoloni åt den utländska imperialismen.

Noter:

[1*] Efter Annalen des deutschen Reichs, 1911, Zahn.

[2*] Statistical Abstract of the United States, 1912, sid. 202.

[3*] Rudolf Hilferding: Das Finanzkapital, rysk övers., sid. 286-287.

[4*] Hans Gideon Heymann: Die gemischten Werke im deutschen Grosseisengewerbe, Stuttgart 1904, sid. 256 o. 278.

[5*] Hermann Levy: Monopole, Kartelle und Trusts, Jena 1909, sid. 286, 290, 298.

[6*] Th. Vogelstein: Die finanzielle Organisation der kapitalistischen Industrie und die Monopolbildungen i Grundriss der Sozialökonomik, VI Abt., Tübingen 1914. Se av samme författare: Organisationsformen der Eisenindustrie und der Textilindustrie in England und Amerika. Bd. I, Leipzig 1910.

[7*] Dr Riesser: Die deutschen Grossbanken und ihre Konzentration im Zusammenhange mit der Entwicklung der Gesamtwirtschaft in Deutschland, fjärde upplagan, 1912, sid. 149 - R. Liefmann: Kartelie und Trusts und die Weiterbildung der volkswirtschaftlichen Organisation, andra upplagan, 1910, sid. 25.

[8*] Dr Fritz Kestner: Der Organisationszwang. Eine Untersuchung über die Kampfe zwischen Kartellen und Aussenseitern, Berlin 1912, sid. 11.

[9*] R. Liefmann: Beteiligungs- und Finanzierungsgesellschaften. Eine Studie über den modernen Kapitalismus und das Effektenwesen, första upplagan, Jena 1909, sid. 212.

[10*] Ibid., sid. 218.

[11*] Dr S. Tschierschky: Kartell und Trust, Göttingen 1903, sid. 13.

[12*] Th. Vogelstein: Organisationsformen, sid. 275.

[13*] Report of the Commissioner of Corporations on the Tobacco Industry, Washington 1909, sid. 266. Citerad efter dr Paul Tafels bok: Die nordamerikanischen Trusts und ihre Wirkungen auf den Fortschritt der Technik, Stuttgart 1913, sid. 48 o. 49.

[14*] Riesser, sid. 547 och följande, tredje upplagan. Tidningarna meddelar (juni 1916) om bildandet av en ny trust, en koloss som samlar Tysklands kemiska industri.

[15*] Kestner, sid. 254.

[16*] L. Eschwege: Zement, i Die Bank, I, 1909, sid. 115 och följande.

[17*] Jeidels: Das Verhältnis der deutschen Grossbanken zur Industrie mit besonderer Berücksichtigung der Eisenindustrie, Leipzig 1905, sid. 271.

[18*] Liefmann: Beteiligungs- etc. Ges., sid. 434.

[19*] Liefmann: Beteiligungs- etc. Ges. sid. 465-466.

[20*] Jeidels, sid. 108.

[21*] Alfred Lansburgh: Fünf Jahre deutsches Bankwesen. Die Bank, 1913, nr 8, sid. 728.

[22*] Schulze-Gaevernitz: Die deutsche Kreditbank, i Grundriss der Sozialökonomik, Tübingen 1915, sid. 12 o. 137.

[23*] R. Liefmann: Beteiligungs- und Finanzierungsgesellschaften. Eine Studie über den modernen Kapitalismus und das Effekten-wesen, första upplagan, Jena 1909, sid. 212.

[24*] Alfred Lansburgh: Das Beteiligungssystem im deutschen Bankwesen, i Die Bank, 1910, 1, sid. 500.

[25*] Eugen Kaufmann: Das französische Bankwesen, Tübingen 1911, sid. 356 o. 362.

[26*] Jean Lescure: L'épargne en France, Paris 1914, sid. 52.

[27*] A. Lansburgh: Die Bank mit den 300 Millionen, i Die Bank, 1914, 1, sid. 426.

[28*] S. Tschierschky, sid. 128.

[29*] Enligt den amerikanska National Monetary Commission, i Die Bank, 1910, 1, sid. 1200.

[30*] Die Bank, 1913, sid. 811 o. 1022; 1914, sid. 713.

[31*] Die Bank, 1914, 1, sid. 316.

[32*] Dr Oscar Stillich: Geld- und Bankwesen, Berlin 1907, sid. 169.

[33*] Schulze-Gaevernitz: Die deutsche Kreditbank, i Grundriss der Sozialökonomik, Tübingen 1915, sid. 101.

[34*] Riesser, tidigare citerat arbete, fjärde upplagan, sid. 629.

[35*] Schulze-Gaevernitz: Die deutsche Kreditbank, i Grundriss der Sozialökonomik, Tübingen 1915, sid. 151.

[36*] Die Bank, 1912, 1, sid. 435.

[37*] Citerat efter Schulze-Gaevernitz i Grundriss der Sozialökonomik, sid. 155.

[38*] Jeidels och Riesser, tidigare citerade arbeten.

[39*] Jeidels, sid. 157.

[40*] Artikel av Eug. Kaufmann om de franska bankerna i Die Bank, 1909, 2, sid. 851 och följande.

[41*] Dr Oscar Stillich: Geld- und Bankwesen, Berlin 1907, sid. 148.

[42*] Jeidels, sid. 183 o. 184.

[43*] Jeidels, sid. 181.

[44*] R. Hilferding: Das Finanzkapital, rysk övers., Moskva 1912, sid. 338 o. 339.

[45*] R. Liefmann, sid. 476.

[46*] Hans Gideon Heymann: Die gemischten Werke im deutschen Grosseisengewerbe, Stuttgart 1904, sid. 268 o. 269.

[47*] Liefmann: Beteiligungsges. etc., första uppl., sid. 258.

[48*] Schulze-Gaevernitz i Grundriss der Sozialökonomik, V, 2, sid. 110.

[49*] L. Eschwege: Tochtergesellschaften i Die Bank, 1914, 1, sid. 545.

[50*] Kurt Heinig: Der Weg des Elektrotrusts i Neue Zeit 1912 30 årg., 2, sid. 484.

[51*] E. Agahd: Grossbanken und Weltmarkt. Die wirtschaftliche und politische Bedeutung der Grossbanken im Weltmarkt unter Berücksichtigung ihres Einflusses auf Russlands Volkswirtschaft und die deutsch-russischen Beziehungen, Berlin 1914.

[52*] Lysis: Contre l'oligarchie financière en France, Paris 1908, femte upplagan, sid. 11, 12, 26, 39, 40, 48.

[53*] Die Bank, 1913, nr 7, sid. 630.

[54*] Stillich, tidigare citerat arbete, sid. 143 och W. Sombart: Die deutsche Volkswirtschaft im 19. Jahrhundert, andra upplagan, 1909. sid. 526. Anlage 8.

[55*] Hilferding: Das Finanzkapital, sid. 172.

[56*] Stillich, sid. 138 och Liefmann, sid. 51.

[57*] Die Bank, 1913, sid. 952, L. Eschwege: Der Sumpf; ibidem, 1912, I, sid. 223 och följande.

[58*] Verkehrstrust, Die Bank, 1914, I, sid. 89.

[59*] Der Zug zur Bank, Die Bank, 1909, 1, sid. 79.

[60*] Ibid., sid. 301.

[61*] Der Zug zur Bank, Die Bank, 1911, 2, sid. 825; 1913, 2, sid. 962.

[62*] E. Agahd, sid. 202.

[63*] Bulletin de l'institut international de statistique, t. XIX, livre II, La Haye 1912. Uppgifterna om de små staterna (andra kolonnen) är uträknade enligt 1902 års nivå utökat med 20%.

[64*] Hobson: Imperialism, London 1902, sid. 58. - Riesser, sid. 395 och 404, - P. Arndt, i Weltwirtschaftliches Archiv, bd. 7, 1916, sid. 35. - Nejmarck, i Bulletin. - Hilferding: Das Finanzkapital, sid. 492. - Lloyd-George, tal i Underhuset den 4 maj 1915 (enligt Daily Telegraph den 5 maj 1915). - B. Harms: Probleme der Weltwirtschaft, Jena 1912, sid. 235 och följande. - Dr Siegmund Schilder: Entwicklungstendenzen der Weltwirtschaft, Berlin 1912, band 1, sid. 150. - George Paish: Great Britain's Capital Investments, etc. i Journal of the Royal Statistical Society, vol. LXXIV, 1910-1911, sid. 167 och följande. - Georges Diouritch: L'Expansion des banques allemandes à l'étranger, ses rapports avec le développement économique de l'Allemagne, Paris 1909, sid. 84.

[65*] Die Bank, 1913, 2, sid. 1024.

[66*] Schilder, sid. 346, 350 och 371.

[67*] Riesser, fjärde upplagan, sid. 375, och Diouritch, sid. 283.

[68*] The Annals of the American Academy of Political and Social Science, vol. LIX, maj 1915, sid. 301. I samma publikation läser vi på sidan 331 att den bekante statistikern Paish i sista häftet av finanstidskriften Statist uppskattar summan av det kapital som exporterats av England, Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland till 40 miljarder dollar, d.v.s. 200 miljarder franc.

[69*] Jeidels, sid. 232.

[70*] Riesser, tidigare citerat arbete; Diouritch, sid. 239; Kurt Heinig, tidigare citerat arbete.

[71*] Jeidels, sid. 193.

[72*] Diouritch, sid. 245.

[73*] Die Bank, 1912, 1, 1036; 1912, 2, 629; 1913, I, 388.

[74*] Riesser, sid. 125.

[75*] Vogelstein: Organisationsformen, sid. 100.

[76*] Liefmann: Kartelle und Trusts, andra upplagan, sid. 161.

[77*] A. Supan: Die territoriale Entwicklung der europäischen Kolonien, 1906, sid. 254.

[78*] Henry C. Morris: The History of Colonization, New York, 1900, vol. II, sid. 88; vol. I, sid. 419; vol. II, sid. 304.

[79*] Die Neue Zeit, XVI, I, 1898, sid. 302.

[80*] Die Neue Zeit, XVI, I, 1898, sid. 304.

[81*] C. P. Lucas: Greater Rome and Greater Britain, Oxford 1912, eller Earl of Cromer: Ancient and Modern Imperialism, London 1910.

[82*] Schilder, sid. 38-42.

[83*] Wahl: La France aux colonies; citerad av Henri Russier: Le Partage de l'Océanie, Paris 1905, sid. 165.

[84*] Schulze-Gaevernitz: Britiseher Imperialismus und englischer Freihandel zu Beginn des 20-ten Jahrhunderts, Leipzig 1906, sid. 318. Sartorius von Waltershausen säger detsamma i sin bok: Das volkswirtschaftliche System der Kapitalanlage im Auslande, Berlin 1907, sid. 46.

[85*] Schilder, b. I, sid. 160 o. 161.

[86*] J. E. Driault: Problèmes politiques et sociaux, Paris 1907, sid. 299.

[87*] Die Neue Zeit, 1914, 2, (b. 32), sid. 909, 11 september 1914. Se även 1915, 2, sid. 107 och följande.

[88*] Hobson: Imperialism, London 1902, sid. 324.

[89*] Die Neue Zeit, 1914, 2, (b. 32), sid. 921, av den 11 september 1914. Se även 1915, 2, sid. 107 och följande.

[90*] Die Neue Zeit, den 30 april 1915, 1, sid. 144.

[91*] Richard Calwer Einführung in die Weltwirtschaft, Berlin 1906.

[92*] Inom parentes koloniernas areal och folkmängd.

[93*] Statistisches Jahrbuch für das deutsche Reich, 1915; Archiv für Eisenbahnwesen, 1892. Vad år 1890 beträffar har vissa, mindre betydelsefulla detaljer rörande järnvägsväsendets fördelning mellan de olika ländernas kolonier beräknats approximativt.

[94*] Se även Edgar Crammond: The Economic Relations of the British and German Empires i Journal of the Royal Statistical Society, juli 1914, sid. 777 och följande.

[95*] Hobson, sid. 59 och 60.

[96*] Schulze-Gaevernitz: Britischer Imperialismus, sid. 320 och följande.

[97*] Sartorius von Waltershausen: Das volkswirtschaftliche System etc., Berlin 1907, Buch IV.

[98*] Schilder. sid. 393.

[99*] Schulze-Gaevernitz: Britischer Imperialismus, sid. 122.

[100*] Die Bank, 1911, 1, sid. 10 o. 11.

[101*] Hobson, sid. 103, 205, 144, 335, 386.

[102*] Gerhard Hildebrand: Die Erschütterung der Industrieherrschaft und des Industriesozialismus, 1910, sid. 229 och följande.

[103*] Schulze-Gaevernitz: Britischer Imperialismus, sid. 301.

[104*] Statistik des Deutschen Reichs, band 211.

[105*] Henger: Die Kapitalsanlage der Franzosen, Stuttgart 1913.

[106*] Hourvich: Immigration and Labour, New York 1913.

[107*] Briefwechsel von Marx und Engels, bd. II, sid. 290; IV, 433. - K. Kautsky: Sozialismus und Kolonialpolitik, Berlin 1907, sid. 79. Denna broschyr skrevs under den oändligt avlägsna tid då Kautsky ännu var marxist.

[108*] Den ryska socialchauvinismen, både i sin öppna form (herrar Potresov, Tjchenkeli, Maslov o.a.) och i sin förstuckna form (herrar Tjcheidze, Skobelev, Axelrod, Martov o.a.) har också vuxit fram ur den ryska avarten av opportunismen, nämligen ur likvidatorismen.

[109*] Weltwirtschaftliches Archiv, bd. II, sid. 193.

[110*] J. Patouillet: L'impérialisme américain, Dijon 1904, sid. 272.

[111*] Bulletin de l'Institut International de Statistique, t. XIX, livr. II, sid. 225.

[112*] Kautsky: Nationalstaat, imperialistischer Staat und Staatenbund, Nürnberg 1915, sid. 72 o 70.

[113*] Hilferding: Das Finanzkapital, sid. 567.

[114*] Die Bank, 1909, 2, sid. 819 och följande.

[115*] Neue Zeit, 30 april 1915, sid. 144.

[116*] David Jayne Hill: A History of the Diplomacy in the International Development of Europe, vol. I, sid. X.

[117*] Schilder, sid. 178.

[118*] Hilferding: Das Finanzkapital, sid. 487.

[119*] Grundriss der Sozialökonomik, sid 146.

Cross-Language Lenin Index - verk på andra språk
Lenin Archive - verk på engelska | Svensk avdelning | MIA