Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Att vara radikal är att gå till roten med saken. Men roten
till människan är människan själv.
Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. [Einleitung]
Det är inte alls en tillfällighet, att de bägge stora verk från Marx mogna period, som försöker beskriva det kapitalistiska samhället som helhet och demonstrera dess grundläggande karaktär, börjar med en analys av varan. Ty på mänsklighetens nuvarande utvecklingsstadium finns det inte något problem, som inte i sista hand leder till denna fråga och vars lösning inte måste sökas i varustrukturens gåta. Naturligtvis kan denna allmängiltighet hos problemet endast uppnås, om problemställningen får den räckvidd och det djup, som den äger i Marx egna analyser; d.v.s. om varuproblemet framstår inte bara som ett enskilt problem och inte heller som ett centralt problem för ekonomin, uppfattad som en specialvetenskap, utan som ett centralt, strukturellt problem för det kapitalistiska samhället i alla dess manifestationer. Ty det är endast då, som prototypen för alla föremålslighetsformer [Gegenständlichkeitsformen] och motsvarande subjektivitetsformer inom det borgerliga samhället kan upptäckas i varuförhållandets struktur.
Varustrukturens väsen har vi redan vid flera tillfällen påpekat. Det består i att ett förhållande, en relation mellan människor antar karaktären av ett ting och på så sätt får en "spöklik föremålslighet", som i sitt eget stränga, skenbart helt slutna och rationella lagsystem döljer varje spår av sitt fundamentala väsen: att vara en relation mellan människor. Hur central denna frågeställning blivit för själva ekonomin och vilka konsekvenser övergivandet av denna metodologiska utgångspunkt fått för vulgärmarxismens ekonomiska åskådning ska inte undersökas här. Här ska vi endast - med Marx ekonomiska analys som förutsättning - fästa uppmärksamheten på de fundamentala problem, som uppstår å ena sidan på grund av varans fetischkaraktär som föremålslighetsform och å andra sidan på grund av subjektets motsvarande uppförande. Det är endast en förståelse av dessa problem, som möjliggör en klar inblick i de ideologiska problem, vilka är förknippade med kapitalismen och dess undergång.
Men innan vi kan behandla själva problemet, måste vi vara på det klara med, att varufetischismens problem är ett problem, som är specifikt för vår epok, för den moderna kapitalismen. Varuutbyte och motsvarande subjektiva och objektiva varurelationer existerade som bekant redan på samhällets mycket primitiva utvecklingsstadier. Men vad det här gäller är i vilken utsträckning varuutbytet och dess strukturella konsekvenser är i stånd att påverka hela samhällslivet, såväl det yttre som det inre. Frågan om i vilken omfattning varuutbytet är den dominerande formen av omsättning [Stoffwechsel] inom ett samhälle låter sig inte behandlas som en rent kvantitativ fråga - vilket skulle motsvara de moderna tankevanorna, som redan reifierats under inflytande av den härskande varuformen. Skillnaden mellan ett samhälle i vilket varuformen är den härskande formen, som på ett avgörande sätt påverkar alla livsyttringar, och ett i vilket varuformen endast uppträder sporadiskt är snarare av kvalitativ art. Ty samtliga såväl subjektiva som objektiva företeelser inom de berörda samhällena antar i enlighet med denna skillnad kvalitativt skilda föremålslighetsformer. Marx betonar mycket starkt varuformens sporadiska karaktär i det primitiva samhället:
"Den direkta byteshandeln, d.v.s. utbytesprocessens ursprungliga [naturwüchsig] form, representerar snarare bruksvärdets begynnande omvandling till varor, än varornas omvandling till pengar. Bytesvärdet har inte en självständig form, utan är ännu direkt bundet till bruksvärdet. Detta visar sig på två sätt. Till hela sin organisation är själva produktionen inriktad på bruksvärde, inte på bytesvärde, och det är därför endast genom att överstiga den för konsumtion nödvändiga kvantiteten, som bruksvärdena upphör att vara bruksvärden och blir bytesmedel, varor. Å andra sidan blir de endast varor inom ramen för det omedelbara bruksvärdet, om också polärt fördelade på så sätt att de varor som bytes måste vara bruksvärden för bägge ägarna och var och en bruksvärde för den som inte äger dem. I själva verket uppträder varuutbytets process ursprungligen inte inom de primitiva samhällena, utan där dessa upphör, vid deras gränser, de få punkter där de kommer i kontakt med andra samhällen. Här börjar byteshandeln och härifrån återverkar den på samhällets inre med en upplösande tendens."[1]
Konstaterandet av den upplösande effekt, som varuutbytet får när det vänts inåt, ger en uppenbar antydan om den kvalitativa förändring som framkallas av varans herravälde. Men inte heller denna inverkan på den inre samhällsstrukturen är tillräcklig för att göra varuformen till den form som konstituerar ett samhälle. Därtill fordras - som ovan påpekades - inte bara att varuformen upprättar ett yttre samband mellan sig och processer, som är inriktade på produktion av bruksvärden men oberoende av varuformen, utan att den genomtränger alla samhällets livsyttringar och ombildar dem efter sitt eget mönster. Den kvalitativa skillnaden mellan varan som en form (bland många) av den sociala omsättningen och varan som universell form för samhällets strukturering kommer inte bara till uttryck i att varurelationen som enskilt fenomen utövar ett högst negativt inflytande på samhällets uppbyggnad och organisation. Denna skillnad återverkar också på kategorins egen karaktär och giltighet. Varuformen som universell form uppvisar även sedd i sig en annan bild än som speciellt, isolerat och icke dominerande fenomen. Att övergångarna också här är flytande, får emellertid inte dölja den avgörande skillnadens kvalitativa karaktär. Det är på följande sätt som Marx definierar kännetecknet på att varuutbytet inte är dominerande:
"Det kvantitativa förhållande enligt vilket produkter utbyts är från början helt tillfälligt. De antar varuform i den utsträckning de överhuvudtaget är utbytbara, d.v.s. kan uttryckas i en tredje term. Det fortsatta utbytet och den regelbundna reproduktionen för utbytet upphäver mer och mer denna tillfälliga karaktär, till en början inte för producenten och konsumenten utan för mellanhanden mellan dessa två, vilken jämställer olika priser och stoppar skillnaden i fickan. Det är genom denna process som han upprättar likvärdigheten. Handelskapitalet är i början endast den förmedlande rörelsen mellan ytterligheter som det inte behärskar och förutsättningar som det inte skapar."[2]
Och denna utveckling av varuformen till den verkligt dominerande formen inom samhället som helhet har ägt rum först i och med den moderna kapitalismen. Därför är det inte så underligt, att de ekonomiska relationernas personliga karaktär ännu i början av den kapitalistiska utvecklingen ibland genomskådades relativt klart, men att ett genomskådande av reifikationens slöja blivit alltmera sällsynt och allt svårare, ju längre utvecklingen fortskridit och allteftersom mera komplicerade och förmedlande former uppstått. Enligt Marx ligger saken till på följande sätt:
"Under tidigare samhällsformer uppträder denna ekonomiska mystifikation huvudsakligen beträffande pengarna och det räntebärande kapitalet. Det ligger i sakens natur att den är utesluten, för det första i ett system där produktionen för bruksvärdet, för de egna omedelbara behoven överväger, och för det andra i ett system där - som under antiken och medeltiden - slaveri eller livegenskap utgör den breda basen för den sociala produktionen: produktionsbetingelsernas herravälde över producenterna är här dolt genom de herre-och-tjänare-relationer, som framträder som produktionsprocessens omedelbara drivfjädrar."[3]
Ty det är endast som den universella kategorin för hela det sociala varat som varan kan uppfattas i sitt oförfalskade väsen. Det är först i detta sammanhang, som den genom varuförhållandet uppkomna reifikationen får en avgörande betydelse, såväl för den objektiva utvecklingen av samhället som för människornas hållning till denna; för deras medvetandes underkastelse under de former i vilka reifikationen kommer till uttryck; för försöken att förstå denna process eller resa sig mot dess ödeläggande verkningar och befria sig från slaveriet under den 'andra natur' som på detta sätt uppkommit. Marx beskriver reifikationens grundläggande fenomen på följande sätt:
"Det mystiska i varuformen ligger alltså helt enkelt i att den för människorna återspeglar den sociala karaktären av deras eget arbete som om den vore arbetsprodukternas egen föremålsliga karaktär, d.v.s. som dessa tings naturliga sociala egenskap, och följaktligen också producenternas sociala förhållande till det totala arbetet som ett socialt förhållande utanför dem, ett förhållande mellan ting. Genom detta quid pro quo [misstag] blir arbetsprodukterna varor, översinnliga och ändå sinnliga eller sociala ting ... Det är endast det bestämda sociala förhållandet mellan människorna själva, som för dem nu antar den illusoriska formen av ett förhållande mellan ting."[4]
Beträffande detta fundamentala strukturella faktum måste man framför allt komma ihåg, att det är därigenom som människan konfronteras med sin egen verksamhet, med sitt eget arbete som någonting objektivt, vilket är oavhängigt av henne och behärskar henne genom egna lagar, vilka människan står främmande inför. Och detta sker i såväl objektivt som subjektivt avseende. På det objektiva planet genom att en värld av färdiga ting och förhållanden mellan ting uppstår (den värld som varorna och deras cirkulation på marknaden utgör), vars lagar visserligen så småningom blir kända av människorna, men som också då framstår som obetvingliga, egenmäktiga krafter. Kunskapen om dessa krafters spel kan alltså utnyttjas av individen till hans egen fördel, utan att det därmed också skulle vara möjligt för honom att genom sin aktivitet utöva ett modifierande inflytande över dem. På det subjektiva planet genom att människans verksamhet - vid fullt utbildad varuekonomi - objektiveras i förhållande till henne själv, blir till en vara, som är underkastad den människofientliga objektiviteten hos sociala naturlagar, och som måste följa det ekonomiska spelets regler precis lika oberoende av människan som varje bruksföremål vilket blivit varuting.
"Det som alltså karakteriserar den kapitalistiska epoken är", säger Marx, "att arbetskraften ... för arbetaren själv antar formen av en vara som tillhör honom. Å andra sidan är det först i detta ögonblick, som arbetsprodukternas varuform blir universell."[5]
Varuformens universalitet betingar alltså, såväl i subjektivt som objektivt avseende, en abstraktion av det mänskliga arbete som objektiveras i varan. (Å andra sidan är dess historiska möjlighet i sin tur betingad av att denna abstraktionsprocess verkligen fullbordas.) I objektivt avseende genom att varuformen, som form för kvalitativt skilda tings likhet och utbytbarhet, endast möjliggörs av att de - i detta förhållande vilket naturligtvis är det enda som ger dem deras föremålslighet som varor - uppfattas som formellt lika. Principen för deras formella likhet kan därvidlag endast grundas på deras väsen som produkter av det abstrakta (och alltså formellt likartade) mänskliga arbetet. I subjektivt avseende genom att det abstrakta mänskliga arbetets formella likhet inte bara är den gemensamma nämnare, till vilken de olika tingen i varurelationen reduceras, utan också blir den reella principen för den faktiska varuproduktionens process. Självfallet kan det inte vara vår avsikt att här - om än aldrig så skissartat - beskriva denna process, uppkomsten av den moderna arbetsprocessen, av arbetets delning och av den isolerade, 'frie' arbetaren, etc. Här gäller det endast att konstatera, att det är först under loppet av den kapitalistiska produktionens utveckling, som det abstrakta, likartade och jämförbara arbetet - den kapitalistiska arbetsdelningens arbete, vilket med allt större exakthet kan mätas i socialt nödvändig arbetstid[A] - uppstår både som förutsättning för den kapitalistiska produktionen och som resultat av den. Det är alltså först under loppet av denna utveckling, som arbetet blir en social kategori, vilken på ett avgörande sätt påverkar föremålslighetsformen för såväl objekt som subjekt i det samhälle, som håller på att uppstå, deras förhållande till naturen och de mellanmänskliga förhållanden, vilka inom detta samhälles ram är möjliga.[6] Följer man den utveckling, som arbetsprocessen genomgår från hantverk via kooperation och manufaktur till maskinindustri, så visar sig därvid en ständigt stigande rationalisering, ett allt fullständigare uteslutande av arbetarens kvalitativa, mänskliga och individuella egenskaper. Detta sker å ena sidan genom att arbetsprocessen i allt högre grad styckas upp i abstrakt rationella detaljoperationer, varigenom arbetarens förhållande till produkten som helhet upplöses och hans arbete reduceras till en specialfunktion som mekaniskt upprepas. Å andra sidan sker det genom att den socialt nödvändiga arbetstiden under och till följd av rationaliseringen blir själva grundvalen för den rationella kalkylen, i början som en rent empiriskt fattbar, genomsnittlig arbetstid, men senare - på grund av allt större mekanisering och rationalisering av arbetsprocessen - som ett objektivt kalkylerbart arbetspensum, vilket arbetaren finner sig ställd inför i dess färdiga och slutna objektivitet. Med den moderna 'psykologiska' uppdelningen av arbetsprocessen [Taylor-systemet][B] tränger denna rationella mekanisering ända in i arbetarens 'själ'. Till och med hans psykiska egenskaper avskiljs från hans totala personlighet och objektiveras i förhållande till denna för att kunna infogas i rationella specialsystem och bringas i överensstämmelse med kalkylens begrepp.[7]
För oss är det viktigaste den princip, som i och med detta kommer att råda, d.v.s. den på kalkylen, på kalkylens möjlighet baserade rationaliseringens princip. De avgörande förändringar som därmed drabbar den ekonomiska processens subjekt och objekt är av två slag. För det första kräver arbetsprocessens kalkylerbarhet att man bryter produktens egen organiska och irrationella, alltjämt kvalitativt betingade enhet. Rationalisering - i meningen förmåga att alltmera exakt i förväg beräkna alla de resultat som ska uppnås - kan endast genomföras genom den mest fullständiga upplösning av varje komplex i dess beståndsdelar, genom utforskandet av de särskilda och partiella lagar som gäller för dess framställning. Rationaliseringen måste alltså å ena sidan bryta den organiska produktionen av hela produkter, som baseras på traditionell förening av konkreta arbetserfarenheter: rationalisering är otänkbar utan specialisering.[8] Den enhetliga produkten försvinner som objekt för arbetsprocessen. Processen blir en objektiv förening av rationaliserade specialsystem, vars enhet är rent kalkylmässigt bestämd och vars karaktär alltså måste framstå som rent tillfällig i förhållande till varandra. Den rationella och kalkylmässiga upplösningen av arbetsprocessen omintetgör den organiska nödvändigheten av partiella operationer, som sker med avseende på varandra och som i produkten förenas till en enhet. Produktens enhet som vara sammanfaller inte längre med dess enhet som bruksvärde. Att de partiella processerna bakom varans uppkomst blir tekniskt självständiga tar sig under samhällets totala kapitalisering uttryck i att de partiella processerna också ekonomiskt blir självständiga, i en växande relativisering av en produkts varukaraktär på olika stadier av produktionsprocessen.[9] Denna möjlighet till rumslig och tidsmässig upplösning av produktionen av ett bruksvärde brukar gå hand i hand med en rumslig och tidsmässig förening av speciella processer, som i sin tur äger rum med avseende på fullkomligt heterogena bruksvärden.
För det andra betyder denna upplösning av produktionens objekt ovillkorligen på samma gång upplösningen av dess subjekt. Till följd av arbetsprocessens rationalisering framstår de mänskliga egenskaperna och särdragen hos arbetaren alltmer som rena felkällor i förhållande till den i förväg rationellt beräknade funktionen av dessa abstrakta och partiella lagar. Människan framstår varken objektivt eller i sin attityd till arbetsprocessen som dess egentliga bärare. Som en mekaniserad beståndsdel fogas hon in i ett mekaniskt system, som hon konfronteras med i fullbordat skick och som fungerar fullkomligt oberoende av henne och vars lagar hon viljelöst måste följa.[10] Denna viljelöshet förstärks ytterligare genom att arbetarens verksamhet med tilltagande rationalisering och mekanisering av arbetsprocessen alltmera förlorar sin karaktär av verksamhet och blir en kontemplativ attityd.[11] Den kontemplativa inställningen till en mekaniskt lagbunden process, som äger rum oberoende av medvetandet och utan möjlighet att påverkas av mänsklig verksamhet och som alltså uppenbarar sig som ett färdigt och slutet system, förvandlar också de fundamentala kategorierna i människornas omedelbara förhållande till världen. Den reducerar tid och rum till en gemensam nämnare, den reducerar tiden till rummets nivå.
"Genom att människan underordnas maskinen", säger Marx, uppkommer en situation där "människorna försvinner inför arbetet, där klockans pendel blir det exakta måttet för jämförelsen mellan två arbetares prestation, liksom när det gäller hastigheten hos två lokomotiv. Och därför får det inte längre heta, att en människas (arbets-)timme motsvarar en annan människas timme, utan snarare att en människa är lika mycket värd under en timme som en annan människa. Tiden är allt, människan numera intet, på sin höjd tidens förkroppsligande. Det är inte längre fråga om kvalitet. Kvantiteten allena avgör allt: timme för timme, dag för dag ..."[12]
Tiden förlorar därmed sin kvalitativa, föränderliga, flytande karaktär. Den stelnar till ett kontinuum, som är noga avgränsat, kvantitativt mätbart och uppfyllt av kvantitativt mätbara 'ting' (d.v.s. arbetarens prestation som är reifierad, mekaniskt objektiverad och noga avskild från den mänskliga personligheten som helhet). Tiden stelnar till ett rum.[13] Omgivna av denna abstrakta och exakt mätbara tid, som blivit fysikaliskt rum och som både är en förutsättning för och en konsekvens av den vetenskapligt och mekaniskt upplösta och specialiserade framställningen av arbetets objekt, måste också subjekten på motsvarande sätt upplösas rationellt. Detta sker å ena sidan genom att deras mekaniserade delarbete, objektiveringen av deras arbetskraft i förhållande till deras totala personlighet - som redan fullbordats genom försäljningen av denna arbetskraft som vara - görs till en varaktig och oövervinnelig alldaglig verklighet, så att personligheten också här blir en iakttagare berövad allt inflytande över vad som sker med den egna existensen, vilken infogats som en liten, isolerad beståndsdel i ett främmande system. Och å andra sidan sker det genom att den mekaniserande uppsplittringen av produktionsprocessen sliter av också de band, som under 'organisk' produktion förenat arbetets enskilda subjekt till en gemenskap. Produktionens mekanisering gör dem också i detta avseende till isolerade, abstrakta atomer, som inte längre omedelbart organiskt hör ihop genom sina arbetsprestationer, utan vars förbindelse snarare i allt högre grad förmedlas uteslutande av den abstrakta lagbundenheten hos den mekanism i vilken de infogats.
Industriföretagets inre organisationsform skulle emellertid inte - ens inom företaget - kunnat få en sådan effekt, om inte hela det kapitalistiska samhällets struktur hade uppenbarats i koncentrerad form inom företaget. Ty förtryck och utsugning av det mest extrema slag som inneburit ett hån mot all mänsklig värdighet, har också de förkapitalistiska samhällena varit förtrogna med, och även massföretag med mekaniskt likformigt arbete, som t.ex. kanalbyggena i Egypten och Främre Asien, Roms gruvor etc.[14] Men å ena sidan kunde ingen del av massarbetet på den tiden bli ett rationellt mekaniserat arbete, och å andra sidan förblev dessa massföretag isolerade företeelser inom ett samhälle, som producerade på ett annat ('naturligt' [naturwuchsig]) sätt och levde i överensstämmelse med detta. De exploaterade slavarna stod därför utanför det 'mänskliga' samhället i fråga, och deras öde kunde inte framstå för deras samtida eller ens för de största och ädlaste tänkarna som ett mänskligt öde, som människans öde. I och med varukategorins universalitet undergår detta förhållande en radikal och kvalitativ förändring. Arbetarens öde blir hela samhällets gemensamma öde, eftersom dess allmängiltighet ju är förutsättningen för att företagets arbetsprocess ska utformas i denna riktning. Ty den rationella mekaniseringen av arbetsprocessen blir möjlig, först när den 'frie' arbetare uppstått, som fritt kan sälja sin arbetskraft på marknaden som en vara vilken 'tillhör' honom, som ett ting han 'äger'. Så länge denna process ännu är i begynnelsestadiet, är visserligen metoderna att pressa ut merarbetet[C] mera öppet brutala än under senare, mera utvecklade stadier, men reifieringsprocessen av själva arbetet och alltså även av arbetarens medvetande är också långt mindre framskriden. Härtill är det ovillkorligen nödvändigt att samhällets hela behovstillfredsställelse äger rum i form av varuutbyte. Producentens skiljande från produktionsmedlen, upplösningen och splittringen av alla ursprungliga produktionsenheter, etc., samt de ekonomiska och sociala förutsättningarna för den moderna kapitalismens uppkomst bidrar alla till att ersätta de ursprungliga förhållanden, som öppet visade de mänskliga relationerna, med rationellt reifierade förhållanden.
"Människornas sociala arbetsförhållanden framstår", säger Marx beträffande de förkapitalistiska samhällena, "trots allt som deras egna personliga förhållanden och är inte förklädda till sociala förhållanden mellan ting, mellan arbetsprodukter."[15]
Men detta betyder att principen för den rationella mekaniseringen och för kalkylens möjlighet måste omfatta alla livets uppenbarelseformer. Behovstillfredsställelsens medel framstår inte längre som produkter av den organiska livsprocessen inom en liten gemenskap (t.ex. en bygemenskap), utan å ena sidan som abstrakta exemplar av ett visst slag, vilka principiellt inte är annorlunda än andra exemplar av samma slag, och å andra sidan som isolerade objekt, vilka man äger eller inte äger, i enlighet med rationella kalkyler. Det är först genom att hela samhällslivet på detta sätt pulvriseras till isolerade akter av varuutbyte, som den 'frie' arbetaren kan uppstå. På samma gång måste hans öde bli det för hela samhället typiska ödet.
Naturligtvis är den isolering och atomisering som uppkommer på detta sätt rent skenbar. Varornas cirkulation på marknaden och uppkomsten av deras värde eller kort sagt det verkliga spelrummet för varje rationell kalkyl är inte bara underkastad stränga lagar utan förutsätter som grundval för kalkylen en sträng lagbundenhet hos alla företeelser. Individens atomisering är alltså endast en reflex i medvetandet av det faktum att den kapitalistiska produktionens 'naturlagar' omfattat alla samhällets livsyttringar, att hela samhället - för första gången i historien - åtminstone till sin tendens är underordnat en enhetlig ekonomisk process, att alla samhällslänkars öden styrs av enhetliga lagar. (Medan däremot de organiska enheterna inom de förkapitalistiska samhällena i stor utsträckning bedrev sin omsättning oberoende av varandra.) Men denna illusion är en nödvändig illusion. Med andra ord, individens omedelbara praktiska och intellektuella konfrontation med samhället, d.v.s. livets omedelbara produktion och reproduktion - varvid alla 'tings' varustruktur och det 'naturlagsbundna' i deras förhållanden för individen framstår som något fullbordat, något en gång för alla givet, omöjligt att upphäva - kan bara äga rum i form av rationella och isolerade bytesakter mellan isolerade varuinnehavare. Som vi påpekat, måste arbetaren föreställa sig själv som innehavare av sin egen arbetskraft i egenskap av vara. Det speciella i hans situation ligger i att denna arbetskraft är hans enda egendom. Det som i hans öde är typiskt för hela samhällsstrukturen är att denna självobjektivering - detta att en av människans funktioner blir en vara - med största pregnans uppenbarar varuförhållandets avhumaniserade och avhumaniserande karaktär.
Denna rationella objektivering döljer framför allt den - kvalitativa och kvantitativa - omedelbara tingkaraktären av alla ting. Genom att bruksvärdena undantagslöst uppträder som varor, erhåller de en ny föremålslighet [Objektivität], en ny tingnatur [Dinghaftigkeit], som de inte haft under det enbart sporadiska utbytets tid och som förintar deras ursprungliga, egentliga tingnatur, får den att försvinna.
"Privategendomen", säger Marx, "alienerar inte endast människans individualitet, utan också tingens. Jorden har ingenting med jordräntan att göra, maskinen ingenting med profiten. För jordägaren innebär jorden endast jordränta; han arrenderar ut sin mark och tar in räntan. Det är en egenskap, som jorden kan förlora utan att alls förlora någon av sina inneboende egenskaper, t.ex. en del av sin bördighet; en egenskap vars grad, ja vars existens, är beroende av sociala förhållanden, som kan skapas eller upphävas utan den enskilde jordägarens medverkan. Samma sak med maskinen."[16]
Om alltså även det enskilda ting, som människan i egenskap av producent eller konsument finner sig omedelbart ställd inför, genom sin varukaraktär vanställs i sin föremålslighet, så måste uppenbarligen denna process intensifieras, ju mera de förhållanden medierats, vilka människan i sin sociala verksamhet etablerar med tingen som livsprocessens objekt. Det är självfallet omöjligt att här analysera kapitalismens hela ekonomiska struktur. Det får räcka med konstaterandet, att den moderna kapitalismens utveckling inte bara omvandlar produktionsförhållandena efter sina behov, utan också infogar de former av den primitiva kapitalismen, som i förkapitalistiska samhällen fört en isolerad och från produktionen avskuren tillvaro, i sitt totala system och gör dem till moment av den från och med nu enhetliga kapitaliseringsprocessen av hela samhället. (Handelskapital, pengarnas roll som skatt eller finanskapital, etc.) Dessa former av kapital är visserligen objektivt underkastade kapitalets egentliga livsprocess, utpressandet av mervärdet inom själva produktionen, och de kan endast förstås utifrån den industriella kapitalismens väsen, men för medvetandet hos människan i det borgerliga samhället framstår de emellertid som de rena, egentliga och oförfalskade kapitalformerna. Det är i dessa former som de i den omedelbara varurelationen dolda banden mellan människorna och objekten för deras verkliga behovstillfredsställelse förbleknar till fullkomlig oigenkännlighet. Och just därför måste dessa former - för det reifierade medvetandet - framstå som de sanna representanterna för dess sociala liv. Varans varukaraktär och kalkylmöjlighetens abstrakt kvantitativa form uppträder här i sin renaste gestalt. För det reifierade medvetandet blir den alltså uppenbarelseformen för dess egen egentliga omedelbarhet, något som detta medvetande - i egenskap av reifierat medvetande - inte alls strävar att överskrida; det bemödar sig snarare att genom 'vetenskaplig penetrering' hålla fast vid de lagbundenheter [Gesetzmässigkeiten] som kan uppfattas och ge dem evig giltighet. På samma sätt som det kapitalistiska systemet i ekonomiskt avseende fortlöpande producerar och reproducerar sig självt på allt högre nivå, sjunker reifikationsstrukturen under loppet av kapitalismens utveckling allt djupare, alltmera ödesdigert in i människornas medvetande och blir alltmera konstitutivt för detta. Marx ger ofta en mycket inträngande beskrivning av denna intensifierade reifikation. Här ska bara ett exempel anföras:
"I det räntebärande kapitalet har därför denna fetisch automatiskt fått sin rena utformning som ett värde vilket realiserar sig självt, pengar som föder pengar, och i denna form bär det inte längre några spår av sin uppkomst. Det sociala förhållandets förvandling till ett tings - d.v.s. pengarnas - förhållande till sig självt är fullbordad. I stället för den verkliga förvandlingen av pengar till kapital, visar sig här bara dess innehållslösa form ... Det blir lika mycket en egenskap hos pengarna att skapa värde, avkasta ränta, som det är en egenskap hos päronträdet att ge päron. Det är ett sådant räntegivande ting som penningutlånaren säljer. Och inte nog med det. Det verkligt aktiva kapitalet ter sig som vi sett som om det avkastade ränta inte som aktivt kapital, utan som kapital i sig, som finanskapital. Det gäller också omvänt på följande sätt. Medan räntan bara utgör en del av profiten, d.v.s. av mervärdet, som det aktiva kapitalet pressar ut av arbetaren, framstår nu omvänt räntan som den egentliga frukten av kapitalet, som det ursprungliga, och profiten som nu förvandlats till företagarvinstens form framstår blott som en bieffekt och ett tillägg vilket tillkommit under reproduktionsprocessen. Här är kapitalets fetischform och föreställningen om kapitalfetischen färdigutbildade. I formeln Pengar - Pengar' [det inkrementerade värdet] finner vi kapitalets begreppslösa form, produktionsförhållandenas förvändning och försakligande när detta gått som längst; d.v.s. den räntebärande formen, kapitalets enklaste form, i vilken det utgör förutsättningen för sin egen reproduktionsprocess; pengarnas resp. varans förmåga att realisera sitt eget värde oberoende av reproduktionen - detta är kapitalmystifikationen i dess grällaste form. För vulgärekonomin, som vill framställa kapitalet som självständig källa till värdet, som skapare av värden, är naturligtvis denna form en verklig godbit, en form i vilken profitens källa inte längre är igenkännlig, och i vilken resultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen får en från produktionen skild och självständig existens."[17]
Och precis som kapitalismens ekonomiska teori förblir i denna omedelbarhet, som den själv skapat, så händer detta också de borgerliga försöken att göra sig medveten om reifikationens ideologiska fenomen. Till och med tänkare, som inte alls vill förneka eller dölja själva fenomenet utan har kommit till en mer eller mindre klar insikt om dess ödeläggande verkningar för människan, stannar vid en analys av reifikationens omedelbarhet och gör inget försök att från de former, som objektivt sett är mest avledda och avlägsna från kapitalismens egentliga livsprocess, och som alltså är de mest externaliserade och urholkade formerna, att från dessa tränga in till reifikationens urfenomen. I stället isolerar de dessa urholkade uppenbarelseformer från deras kapitalistiska grogrund, gör dem självständiga och förevigar dem som exempel på en tidlös typ av människans möjliga relationer överhuvudtaget. (Tydligast visar sig denna tendens i Simmels bok, Philosophie des Geldes, som i enskildheter är mycket intressant och skarpsinnig.) De ger en ren beskrivning av denna "förtrollade, förvända och på huvudet ställda värld, där Monsieur le Capital (herr Kapital), och Madame la Terre (fru Jord) spökar både som sociala karaktärer och som rena ting."[18] Men därmed överskrider de inte den rena beskrivningen, och deras 'penetrering' av problemet rör sig i cirkel kring reifikationens yttre uppenbarelseformer.
Isoleringen av reifikationens fenomen från den ekonomiska basen för deras existens, från grundvalen för deras sanna förståelse underlättas än mera av att denna omvandlingsprocess måste omfatta samtliga av det sociala livets uppenbarelseformer, om förutsättningarna för ett fullkomligt förverkligande av den kapitalistiska produktionen ska uppfyllas. Den kapitalistiska utvecklingen har t.ex. skapat en rättsordning, som svarar mot dess behov och som är strukturellt anpassad till dess struktur, samt en motsvarande stat, etc. Den strukturella likheten är i själva verket så stor, att den måste konstateras av den moderna kapitalismens alla verkligt klarsynta historiker. Så här beskriver t.ex. Max Weber den grundläggande principen för denna utveckling:
"Bägge är snarare till sitt fundamentala väsen helt likartade. Den moderna staten är samhällsvetenskapligt sett ett 'företag', precis som fabriken: det är just detta som är det historiskt specifika för den. Och även maktförhållandet inom företaget har i bägge fallen likartade betingelser. Liksom den relativa självständigheten hos hantverkaren eller hos dem som arbetade inom hemindustrin, hos den självägande bonden, kommanditären, riddaren eller vasallen berodde på, att de själva var innehavare av verktyg, förråd, penningmedel och vapen, med vars hjälp de ägnade sig åt sin ekonomiska, politiska eller militära funktion och av vilka de levde under fullgörandet av denna funktion, på samma sätt har det hierarkiska beroende man finner hos arbetaren, kommissen, den anställde teknikern, den akademiske institutionsassistenten, och hos den statlige tjänstemannen och soldaten sin grund i ett fullkomligt likartat faktum, nämligen att de verktyg, förråd och penningmedel, som är oumbärliga för företaget och för den ekonomiska existensen, i det ena fallet står till företagarens och i det andra till den politiske härskarens förfogande."
Och efter denna beskrivning tillfogar han också - helt korrekt - orsaken till detta fenomen och dess sociala innebörd:
"Det moderna kapitalistiska företaget har sin inre grundval framför allt i kalkylen. För sin existens behöver det en rättskipning och en förvaltning, vars funktion också, åtminstone i princip, kan beräknas rationellt utifrån fasta generella normer, på samma sätt som man beräknar en maskins sannolika prestation. Företaget kan lika lite försona sig med ... en dom som fälls efter domarens gottfinnande i enskilda fall eller enligt andra irrationella juridiska metoder och principer, som med en patriarkalisk förvaltning, vilken bedrivs godtyckligt eller enligt en obrottsligt helig men irrationell tradition. ... Det som är specifikt för den moderna kapitalismen i motsats till dessa uråldriga former av kapitalistiskt förvärv, den strikt rationella organisationen av arbetet som vilar på rationell teknik, har inte uppstått inom ett irrationellt uppbyggt statsväsen någonstans och skulle inte heller kunna göra det. Ty dessa moderna företagsformer med sitt fasta kapital och sina exakta kalkyler är alltför känsliga för rättens och förvaltningens irrationella beteende för att detta skulle vara möjligt. De kunde endast uppstå där ... domaren, liksom i den byråkratiska staten med dess rationella lagar, mer eller mindre är en paragrafautomat, i vilken man upptill stoppar in akterna tillsammans med omkostnader och arvode, för att den sedan nedtill ska spotta ut domen tillsammans med de mer eller mindre solida domsskälen - och vars funktion alltså åtminstone i stort sett är möjlig att beräkna."[19]
Den process, som här försiggår, är alltså såväl till sina motiv som till sina resultat nära besläktad med den ovan antydda ekonomiska utvecklingen. Även här äger en brytning rum med de empiriska och irrationella metoder inom rättskipning och förvaltning, som vilar på traditionens grund och som subjektivt anpassats efter den verksamma människan och objektivt till den konkreta materien. Det uppstår en rationell systematisering av alla rättsliga regleringar av livet, som åtminstone till sin tendens presenterar ett slutet system, som kan tillämpas på alla möjliga och tänkbara fall. Detta system kan få ett inre sammanhang på rent logisk väg, på den rent juridiska dogmatikens väg, genom att man tolkar lagen, eller genom att domarens praktik är avsedd att fylla ut 'luckorna' i den. För vår strävan att lära känna den moderna juridiska föremålslighetens struktur medför det emellertid ingen skillnad. Ty i bägge fallen ligger det i rättssystemets väsen, att det i sin formella allmängiltighet ska kunna tillämpas på livets alla tänkbara händelser och att denna tillämpning ska vara möjlig att förutse och beräkna. Till och med det som mest liknar denna utveckling men som ändå är en i modern mening förkapitalistisk rättsutveckling, d.v.s. den romerska rätten, har i detta avseende förblivit bunden till det empiriska, det konkreta och det traditionella. De rent systematiska kategorier, på vilka den rättsliga regleringens universella tillämplighet endast kan bygga, uppstod först under den moderna utvecklingen.[20] Och det står utan vidare klart, att detta behov av systematisering, av att överge empirismen, traditionen och de konkreta betingelserna, varit ett behov av exakt kalkyl.[21] Å andra sidan förutsätter just detta behov, att det sociala livets enskilda händelser konfronteras med ett rättssystem som är ett för alltid fullbordat, noga fixerat och förstelnat system. Ur detta uppkommer visserligen oavbrutna konflikter mellan den ständigt revolutionära utvecklingen av den kapitalistiska ekonomin och det förstelnade rättssystemet. Men detta har ändå bara nya kodifieringar till följd: det nya systemet måste dock i sin struktur bevara den fullbordade och förstelnade karaktären av det gamla systemet. Den - skenbart - paradoxala situationen uppstår alltså, att de primitiva samhällsformernas 'rätt', som under århundraden, ibland till och med årtusenden knappast förändrats, har en flytande och irrationell karaktär som ständigt föds på nytt med varje rättsligt beslut, medan den moderna rätten, som objektivt befinner sig i ett kontinuerligt tillstånd av stormig omvandling, uppvisar en stel, statisk och avslutad karaktär. Men paradoxen visar sig vara skenbar, när man betänker att den uppstår blott ur det faktum, att samma faktiska situation i det ena fallet ses från historikerns ståndpunkt (som metodologiskt ligger 'utanför' själva utvecklingen), och i det andra fallet betraktas från det deltagande subjektets ståndpunkt, utifrån ett medvetande som påverkats av samhällsordningen i fråga. Och med denna insikt står det samtidigt klart, att motsättningen mellan det traditionellt empiriska hantverket och den vetenskapligt rationella fabriken här upprepas på ett annat område. Den moderna produktionstekniken, som befinner sig i oavbruten omvälvning, ställer - i varje enskilt moment av sin funktion - den enskilde producenten inför ett stelt och fullbordat system, medan den objektivt relativt stabila, traditionella och hantverksmässiga produktionen - i medvetandet hos den enskilde individ som bedriver den - bevarar en flytande karaktär, som ständigt förnyas och skapas av producenten själv. Därigenom framträder naturligtvis också här den kontemplativa karaktären av subjektets kapitalistiska beteende. Ty den rationella kalkylens väsen vilar ju i sista hand på, att det - av individuellt 'godtycke' oberoende - tvångsmässiga och lagbundna förloppet av bestämda processer är känt och beräknat. Människans handlande tas alltså helt i anspråk av att korrekt beräkna de tänkbara resultaten [Chancen], av detta förlopp (vars 'lagar' föreligger i 'fullbordad' form), för att skickligt undvika störande 'tillfälligheter' genom att använda skyddsinrättningar och försvarsåtgärder, etc. (vilka också grundar sig på kunskap om liknande 'lagar' och utnyttjande av dem). Mycket ofta nöjer man sig till och med med en sannolikhetskalkyl av de troliga konsekvenser, som dessa 'lagar' kommer att leda till, utan att själv göra ett försök att genom utnyttjande av andra 'lagar' ingripa i själva förloppet (genom försäkringsväsen t.ex.). Ju mera ingående man betraktar denna situation och ju mera oberoende man är av de borgerliga legenderna om den 'skapande' karaktär som skulle vara utmärkande för exponenterna för den kapitalistiska epoken, desto tydligare framträder den strukturella analogin mellan varje sådant beteende och arbetarens uppförande gentemot den maskin han betjänar, observerar och kontrollerar. Den 'skapande' karaktären är endast förnimbar i den utsträckning som utnyttjandet av 'lagarna' är någonting - relativt - självständigt, i motsats till någonting rent underordnat, d.v.s. den är beroende av till vilken punkt det rent kontemplativa beteendet trängs tillbaka.
Men den skillnaden att arbetaren konfronteras med den enskilda maskinen, företagaren med den givna nivå som den maskinella utvecklingen nått samt teknikern med vetenskapens aktuella ståndpunkt och den aktuella räntabilitetsnivån av dess tekniska tillämpning - den skillnaden är blott av kvantitativ art och innebär inte omedelbart någon kvalitativ skillnad i medvetandets struktur.
Det är först i detta sammanhang som den moderna byråkratins problem blir helt begripligt. Byråkratin innebär en anpassning av livs- och arbetsformer samt parallellt med dessa av medvetandet till den kapitalistiska ekonomins allmänna sociala och ekonomiska förutsättningar, en anpassning som liknar den vi har konstaterat hos arbetaren i det enskilda företaget. Den formella rationaliseringen av rättsväsen, stat, förvaltning, etc., innebär på det objektiva och materiella planet en likartad upplösning av alla sociala funktioner i deras beståndsdelar, ett likartat sökande efter de rationella och formella lagarna för dessa speciella system som noga skilts från varandra. Och på det subjektiva planet - för medvetandet - får arbetets isolering från den individuella förmågan och de individuella behoven hos den som utför arbetet liknande konsekvenser. Byråkratin innebär alltså en rationell och omänsklig arbetsdelning, som liknar den vi i tekniskt och maskinellt avseende funnit inom företaget.[22] Detta gäller inte bara den lägre byråkratins helt mekaniserade och 'andefattiga' arbetssätt, som kommer den rena maskinbetjäningen utomordentligt nära och till och med ofta överträffar denna i tomhet och enformighet. Å ena sidan är det också frågan om en allt längre driven formellt rationell behandling av alla ärenden, en alltmera tilltagande isolering från det kvalitativt materiella väsen de 'ting' besitter, som den byråkratiska behandlingen befattar sig med. Och å andra sidan rör det sig om en ännu mera monstruös intensifiering av den ensidiga specialiseringen inom arbetsdelningen, som våldför sig på människans väsen. Marx konstaterande beträffande fabriksarbetet, nämligen att "individen själv delas och förvandlas till det automatiska maskineriet för ett detaljarbete" och därigenom "missbildas till en abnormitet", exemplifieras här på ett sätt som är desto brutalare, ju högre, ju mera utvecklade och ju 'andligare' de prestationer är som denna arbetsdelning kräver. Arbetskraftens isolering från arbetarens personlighet, dess förvandling till ett ting, till ett objekt som han säljer på marknaden, upprepas även här, endast med den skillnaden, att inte all intellektuell förmåga undertrycks genom den maskinella mekaniseringen, utan att en speciell förmåga (eller ett komplex av sådana) lösgörs från den totala personligheten, objektiveras i förhållande till denna och blir till ting, till vara. Även om såväl metoderna för den sociala disciplineringen av en sådan speciell förmåga som dess materiella och 'moraliska' bytesvärde är fundamentalt annorlunda än när det gäller arbetskraften (man får naturligtvis inte glömma den långa kedjan av förbindelselänkar, av glidande övergångar), så förblir det grundläggande fenomenet dock detsamma. Den speciella formen av byråkratisk 'samvetsgrannhet' och saklighet, den nödvändiga och fullständiga underkastelsen under det system av relationer mellan ting, som den enskilde byråkraten befinner sig i, och föreställningen att just hans 'heder' och 'ansvarskänsla' fordrar en så fullständig underkastelse,[23] visar att arbetsdelningen här förankrats i det 'etiska' - liksom den genom taylorismen förankrats i det 'psykiska'. Detta innebär emellertid inte ett försvagande utan tvärtom en intensifiering av medvetandets reifierade struktur som en för hela samhället fundamental kategori. Ty så länge den arbetandes öde framstår som ett isolerat öde (ungefär som när det gäller slaven under antiken), så länge kan den härskande klassen leva sitt liv under helt andra former. Det är först kapitalismen, som med sin för hela samhället enhetliga ekonomiska struktur kunnat frambringa en - formellt - enhetlig struktur hos detta samhälles medvetande. Och denna enhetliga struktur kommer till uttryck just i att de problem, som rör lönearbetets medvetande, upprepas inom den härskande klassen, förfinade, förandligade men därför också fördjupade. Den specialiserade 'virtuosen', som säljer sin objektiverade och försakligade intellektuella kapacitet, blir en åskådare inte bara i sitt förhållande till det sociala skeendet (i vilken utsträckning den moderna förvaltningen och rättsskipningen, etc., antar fabrikens ovan antydda karaktär - till skillnad från hantverkets - kan inte ens i förbigående behandlas här), utan han intar en kontemplativ attityd också till den verksamhet som hans egen objektiverade och försakligade förmåga utför. Denna struktur visar sina mest groteska drag i journalistiken, där just det subjektiva, kunnandet, temperamentet och uttrycksförmågan blir en abstrakt mekanism, som följer sina egna lagar och träder i funktion oberoende såväl av 'ägarens' personlighet som av det behandlade föremålets materiellt konkreta väsen. Journalisternas 'hållningslöshet' och prostitutionen av deras upplevelser och övertygelser kan bara förstås som den kapitalistiska reifikationens mest extrema uttryck.[24]
Förvandlingen av varurelationen till ett ting av 'spöklik föremålslighet' kan alltså inte upphöra i och med den process, varigenom alla medel avsedda för behovstillfredsställelse blir varor. Människans hela medvetande präglas av dess struktur. Hennes egenskaper och hennes förmåga uppgår inte längre i personlighetens organiska enhet, utan framstår som 'ting', vilka människan 'äger' och 'externaliserar' [veräussern] på samma sätt som objekten i omvärlden. Och det finns ingen naturenlig form av relation människor emellan och ingen möjlighet för henne att göra sina fysiska och psykiska 'egenskaper' gällande, som inte skulle innebära att de i stigande grad underkastades denna föremålslighetsform. Man behöver bara tänka på äktenskapet. Det är överflödigt att hänvisa till utvecklingen under artonhundratalet, eftersom t.ex. Kant har givit ett klart uttryck för denna omständighet med den naivt cyniska uppriktigheten hos stora tänkare.
"Den sexuella gemenskapen är", säger han, "det ömsesidiga bruk, som människor gör av varandras sexuella organ och förmåga ... äktenskapet ... är en förening av två personer av olika kön vilken syftar till ömsesidig och livslång äganderätt till deras sexuella egenskaper."[25]
Denna fullkomliga rationalisering av världen, som tränger in i människans djupaste fysiska och psykiska vara, finner emellertid sin gräns i den formella karaktären av sin egen rationalitet. Det vill med andra ord säga, att rationaliseringen av livets isolerade element och de - formella - lagbundenheter, som härrör ur denna - omedelbart och vid en ytlig betraktelse - infogas i ett enhetligt system av allmänna 'lagar'. Men ringaktningen för det konkreta i lagarnas materia, en ringaktning som ligger till grund för deras lagkaraktär, kommer till synes i den faktiska bristen på koherens inom lagsystemet, i den tillfälliga karaktären av de speciella systemens förhållande till varandra och i den - relativt - stora självständighet gentemot varandra, som dessa speciella system äger. Denna inkoherens tar sig skarpa uttryck under kristider, vars väsen - sett utifrån det perspektiv som detta resonemang skänker - just ligger i, att den omedelbara kontinuiteten i övergången från ett speciellt system till ett annat plötsligt upplöses, och deras oberoende av varandra, deras tillfälliga förhållande till varandra tvingas in i allas medvetande. Det är därför som Engels kan definiera den kapitalistiska ekonomins 'naturlagar' som tillfällighetens lagar.[26]
Men krisens struktur framstår vid närmare betraktande enbart som en stegring av kvantiteten och intensiteten i det borgerliga samhällets dagliga liv. Att detta liv, som i den oreflekterade vardagens omedelbarhet förefaller så 'naturlagsenligt' sammanhållet och så solitt, plötsligt kan skakas i sina grundvalar är endast möjligt därför att det ömsesidiga förhållandet mellan dess element, dess speciella system, även i dess mest normala funktion är av tillfällig karaktär. Och även illusionen att hela det sociala livet skulle vara underkastat en 'evig, orubblig' lagbundenhet - som visserligen differentieras i olika speciallagar för enskilda områden - kommer ovillkorligen att avslöja sin tillfälliga karaktär. Samhällets sanna struktur framträder snarare i de speciella, oberoende, rationaliserade och formella lagbundenheter, som bara har ett formellt nödvändigt samband med varandra (d.v.s. deras formella samband kan systematiseras formellt), och bara upprättar materiella och konkreta samband av tillfällig karaktär. Detta sammanhang uppvisar vid en något noggrannare analys redan de rent ekonomiska företeelserna. Marx framhåller t.ex. - varvid man naturligtvis måste hålla i minnet att de fall som här anförts endast ska tjäna som metodologisk belysning av situationen och inte gör anspråk på att representera ett aldrig så ytligt försök till innehållsmässig behandling av frågan - att "betingelserna för den omedelbara exploateringen och de som gäller för dess förverkligande inte är identiska. Inte bara till tid och rum utan också begreppsmässigt faller de isär."[27] Det finns således "inget nödvändigt utan endast tillfälligt samband mellan den totala mängd socialt arbete, som läggs ned på en social artikel" och "den omfattning i vilken samhället kräver tillfredställelse av det behov som stillas av denna bestämda artikel."[28] Det säger sig självt att detta endast är avsett som isolerade exempel. Ty det står klart att hela uppbyggnaden av den kapitalistiska produktionen vilar på denna växelverkan mellan en strikt lagbunden nödvändighet för alla enskilda företeelser och en relativ irrationalitet som gäller för processen i dess helhet.
"Arbetsdelningen i den form den t.ex. har inom manufakturen innebär kapitalistens obetingade auktoritet över människor, vilka blott utgör delar av en omfattande mekanism som tillhör honom. Den sociala arbetsdelningen konfronterar oberoende varuproducenter med varandra, som ingen annan auktoritet erkänner än konkurrensens, än det tvång som trycket av deras ömsesidiga intressen utövar på dem."[29]
Ty den kapitalistiska rationaliseringen, som bygger på privat ekonomisk kalkyl, kräver i varje livsyttring detta ömsesidiga förhållande mellan lagbunden detalj och tillfällig helhet. Den förutsätter en sådan uppbyggnad av samhället. Den producerar och reproducerar denna struktur i samma utsträckning som den bemäktigar sig samhället. Detta ligger redan i den spekulativa kalkylens väsen, i den ekonomiska metod som tillämpas av varuinnehavaren på det allmänna varuutbytets stadium. Konkurrensen mellan de olika varuinnehavarna skulle vara omöjlig, om de enskilda företeelserna rationalitet också skulle motsvaras av en exakt, rationell, lagbundet fungerande form för samhället som helhet. Den lagbundenhet som gäller för alla enskildheter inom produktionen måste fullständigt behärskas av varuinnehavaren, om en rationell kalkyl ska vara möjlig. Omsättningens möjligheter och 'marknadens' lagar måste visserligen på samma sätt vara rationella i meningen möjliga att beräkna, att underkastas en sannolikhetskalkyl. Men de får inte behärskas av en 'lag' i samma mening som de enskilda företeelserna, och de får inte under några omständigheter vara rationellt genomorganiserade. Enbart detta utesluter naturligtvis inte att en 'lag' råder över helheten. Men denna 'lag' måste då å ena sidan vara en 'omedveten' produkt av den självständiga verksamheten hos enskilda och av varandra oberoende varuinnehavare, d.v.s. en lag för 'tillfälligheter' som påverkar varandra och inte en lag för en verkligt rationell organisation. Och å andra sidan måste den verka inte bara över de enskildas huvuden, utan också vara omöjlig att vinna fullständig och adekvat kunskap om. Ty den fullständiga kunskapen om helheten skulle garantera subjektet för denna kunskap en sådan monopolställning, att det vore liktydigt med den kapitalistiska ekonomins upphävande.
Denna irrationalitet, denna - ytterst problematiska - 'lagbundenhet' hos helheten, en lagbundenhet, som principiellt och kvalitativt är skild från den som gäller för delarna, är emellertid just inom denna problematik inte bara ett postulat, en förutsättning för den kapitalistiska ekonomins funktion, utan den är på samma gång en produkt av den kapitalistiska arbetsdelningen. Det har redan framhållits, att denna arbetsdelning splittrar varje organiskt enhetlig arbets- och livsprocess och upplöser den i dess beståndsdelar, för att låta dessa rationellt och artificiellt isolerade delfunktioner fullgöras på rationellast möjliga sätt av 'specialister', som psykiskt och fysiskt är särskilt anpassade för dessa. Denna rationalisering och isolering av delfunktionerna har emellertid till nödvändig konsekvens, att var och en av dem gör sig självständig och har en tendens att oberoende av andra delfunktioner inom samhället (eller de delar av samhället, som de tillhör) utvecklas vidare på egen hand och enligt logiken för sin egen specialitet. Och denna tendens blir, som man förstår, allt starkare med tilltagande och alltmera rationaliserad arbetsdelning. Ty ju mera utvecklad denna är, desto starkare blir yrkes- och kastintressena, etc., hos de 'specialister', vilka blir dessa tendensers bärare. Och denna divergerande utveckling är inte begränsad till vissa delar av ett bestämt område. Den framgår ännu tydligare, när vi betraktar de stora sektorer, som frambringas av den sociala arbetsdelningen. På följande sätt beskriver Engels relationen mellan rätt och ekonomi:
"Det förhåller sig på liknande sätt med rätten. Med nödvändigheten av en ny arbetsdelning, som skapar professionella jurister, öppnas ett nytt självständigt gebit, som trots sitt allmänna beroende av produktionen och handeln, ändå äger en särskild förmåga att återverka på dessa områden. I en modern stat måste rätten inte bara motsvara det allmänna ekonomiska läget och vara ett uttryck för det, utan också ett i sig själv sammanhängande uttryck, som inte genom inre motsägelser förintar sig självt. Och för att detta ska kunna uppnås, går troheten i avspeglingen av de ekonomiska förhållandena alltmer förlorad ..."[30]
Det är väl knappast nödvändigt att här anföra ytterligare exempel på inaveln och rivaliteten mellan enskilda 'avdelningar' inom förvaltning (man behöver bara tänka på militärapparatens självständighet i förhållande till civilförvaltningen), fakulteter, etc.
Genom arbetsprestationen specialisering går varje bild av helheten förlorad. Och eftersom behovet av en - åtminstone kunskapsmässig - uppfattning av helheten inte kan stillas, får man ett intryck av (och formulerar också anklagelsen), att vetenskapen, som arbetar just på det här sättet, d.v.s. förblir fången i det omedelbara, skulle ha splittrat verklighetens totalitet och på grund av sin specialisering förlorat blicken för helheten. Gentemot sådana anklagelser för att "momenten inte uppfattas i sin enhet" framhåller Marx med rätta, att denna anklagelse framställs "som om denna upplösning inte trängt från verkligheten och in i läroböckerna, utan tvärtom från läroböckerna och ut i verkligheten."[31] Men hur mycket denna anklagelse i sin naiva form än förtjänar att tillbakavisas, lika förståelig är den dock, om man för ett ögonblick överger det reifierade medvetandets perspektiv och utifrån försöker betrakta den moderna vetenskapens - såväl sociologiskt som immanent metodologiskt nödvändiga och därför förståeliga - aktivitet. Ett sådant synsätt kommer nu att visa (utan att vara en 'anklagelse') att ju mera utvecklad en modern vetenskap blivit och ju mer den kommit till metodologisk klarhet om sig själv, desto beslutsammare måste den vända ryggen åt de ontologiska problemen inom sin sfär och utesluta dem från det område, för vilket den har utarbetat en begreppsapparat. Ju mera utvecklad och vetenskaplig den är, i desto högre grad blir den ett formellt fullbordat system av speciella och partiella lagar, för vilket den värld som ligger utanför den egna domänen - och därmed i första hand även den materia, som denna vetenskap har till uppgift att vinna kunskap om, d.v.s. sitt eget, konkreta verklighetssubstrat - räknas som metodologiskt och principiellt ofattbar. För ekonomins del har Marx givit detta problem en skarp formulering i sin förklaring, att "bruksvärdet som bruksvärde ligger utanför den politiska ekonomins betraktelsesfär."[32] Och det skulle vara ett misstag att tro, att t.ex. 'gränsnyttoteorins'[D] sätt att angripa problemet skulle förmå leda förbi detta hinder. Försöket att utgå från det 'subjektiva' beteendet på marknaden och inte från de objektiva lagar för varornas produktion och cirkulation, som bestämmer både själva marknaden och de 'subjektiva' beteendemönstren på marknaden, förskjuter blott frågeställningen till allt mera avledda och reifierade nivåer, utan att upphäva metodens formella karaktär och dess principiella uteslutande av konkret material. Bytesakten, som ju i sin formella allmängiltighet förblir ett fundamentalt faktum just för 'gränsnyttoteorin', upphäver på samma sätt bruksvärdet som bruksvärde och skapar denna relation av abstrakt likhet mellan konkret olika, ja ojämförbara material, vilken ger upphov till detta hinder. Utbytets subjekt är således precis lika abstrakt, formellt och reifierat som dess objekt. Och gränserna för denna abstrakta och formella metod kommer till synes just i den abstrakta 'lagbundenhet', som gränsnyttoteorin sätter som mål för kunskapen och som den ställer i centrum på precis samma sätt som den klassiska ekonomin gjorde. Genom den formella abstraktionen i denna lagbundenhet förvandlas emellertid ekonomin oupphörligt till ett slutet specialsystem, som å ena sidan varken är i stånd att penetrera sitt eget materiella substrat eller att utifrån detta finna vägen till en kunskap om samhället som totalitet, och som därför å andra sidan uppfattar denna materia som någonting givet, evigt och oföränderligt. Därmed försätts vetenskapen ur stånd att förstå sin egen materias uppkomst och undergång, dess sociala karaktär, ur stånd att förstå den sociala karaktären av de möjliga ståndpunkterna till denna materia samt därmed även den sociala karaktären av vetenskapens eget formsystem.
Här framträder åter med full klarhet den intima växelverkan mellan å ena sidan en vetenskaplig metodik, som har sin grund i en viss klass sociala vara, i dess nödvändighet och behov av att intellektuellt bemästra detta, och å andra sidan klassens vara. Det har redan - också på dessa sidor - vid upprepade tillfällen antytts, att krisen är det problem, som ställer bourgeoisiens ekonomiska tänkande inför ett oöverstigligt hinder. Om vi nu - väl medvetna om det ensidiga i vårt sätt att nalkas problemet - betraktar denna fråga ur ett rent metodologiskt perspektiv, så visar det sig att det är just framgången i den fullständiga genomrationaliseringen av ekonomin och dess förvandling till ett abstrakt och såvitt möjligt matematiskt formaliserat system av 'lagar', som utgör det metodologiska hindret för en förståelse av krisen. Det kvalitativa varat för de 'ting', som lever sitt utomekonomiska liv som bruksvärden, som ting i sig vars natur man inte förstått, och som man under de ekonomiska lagarnas normala funktion anser sig lugnt kunna ignorera, blir emellertid under kriserna plötsligt (d.v.s. för den reifierade och rationella tanken) den utslagsgivande faktorn. Eller med andra ord: dess verkningar kommer till uttryck därigenom att lagarna inte längre gäller, och detta utan att det reifierade förståndet är i stånd att upptäcka en mening i det 'kaos' som uppstår. Och bankrutten drabbar inte bara den klassiska ekonomin, som i kriserna endast kunde upptäcka 'övergående' och 'tillfälliga' störningar, utan den drabbar den borgerliga ekonomin i dess helhet. Krisens obegriplighet och irrationalitet är visserligen också en konsekvens av bourgeoisiens klassposition och klassintressen, men på samma gång är detta en formellt nödvändig konsekvens av bourgeoisiens ekonomiska metod. (Att de bägge momenten för oss endast utgör moment av en dialektisk enhet behöver inte ytterligare förklaras.) Denna metodologiska nödvändighet är så stark, att t.ex. Tugan-Baranovskijs teori som sammanfattning av ett århundrades kriserfarenheter fullständigt försöker utesluta konsumtionen ur den ekonomiska teorin och grunda en 'ren' ekonomi med endast produktionen som studieobjekt. Gentemot sådana tendenser, som anser sig finna krisernas orsak - vars faktum inte går att förneka - i disproportionen mellan produktionens element, d.v.s. i rent kvantitativa moment, har Hilferding fullkomligt rätt när han betonar följande:
"Man opererar endast med de ekonomiska begreppen kapital, profit, ackumulation, etc., och tror sig ha funnit lösningen till problemet, när man klart visat de kvantitativa förhållanden, på vars grundval den enkla och utvidgade reproduktionen är möjlig, och de relationer vilka tvärtom måste leda till störningar. Man förbiser därvidlag, att dessa kvantitativa relationer på samma gång motsvarar kvalitativa betingelser, att det inte endast är värdesummor som står mot varandra och som utan vidare är jämförbara med varandra, utan också bruksvärden av bestämt slag och med bestämda funktioner inom produktion och konsumtion; att det vid analysen av reproduktionsprocesserna inte bara är delar av ett 'universellt' kapital, som står mot varandra, så att t.ex. ett över- eller underskott för det industriella kapitalet skulle kunna 'utjämnas' genom en motsvarande minskning eller ökning av finanskapitalet, och att det inte heller är frågan endast om fast och rörligt kapital, utan att det på samma gång rör sig om maskiner, råmaterial och arbetskraft av mycket bestämt (tekniskt bestämt) slag, vilka som bruksvärden av detta speciella slag är nödvändiga för att undvika störningar."[33]
Hur lite den rörelse hos de ekonomiska fenomenen, som den borgerliga ekonomins 'lag'-begrepp ger uttryck för, är i stånd att förklara den verkliga rörelsen inom det ekonomiska livet som helhet, och i vilken utsträckning svagheten ligger just i (den från denna utgångspunkt metodologiskt nödvändiga) oförmågan att förstå bruksvärdet, den verkliga konsumtionen - detta har Marx vid upprepade tillfällen givit en övertygande demonstration av.
"Inom vissa gränser kan reproduktionsprocessen fortskrida i samma eller i vidgad omfattning, trots att de varor som den producerar i själva verket inte har absorberats av individuell eller produktiv konsumtion. Varukonsumtionen är inte inkluderad i kapitalets kretslopp, ur vilken varan framkommit. Så snart t.ex. garnet sålts kan kretsloppet av det av garnet representerade kapitalvärdet börja på nytt, vad som än kommer att hända härnäst med det sålda garnet. Så länge produkten säljs går allt sin gilla gång, enligt den kapitalistiske producentens sätt att se. Kretsloppet av det kapitalvärde, som produkten representerar, bryts inte. Och om denna process intensifieras - vilket inbegriper ökad produktiv konsumtion av produktionsmedel - så kan kapitalreproduktionen åtföljas av ökad individuell konsumtion (alltså efterfrågan) från arbetarens sida, eftersom processen inleds och förmedlas genom produktiv konsumtion. På detta sätt kan produktionen av mervärde öka och därmed också kapitalistens individuella konsumtion; hela reproduktionsprocessen kan befinna sig i sitt livligaste skede, och detta trots att en stor del av varorna endast skenbart absorberats av konsumtionen och i verkligheten lagras i återförsäljarnas händer och alltså i själva verket ännu befinner sig på marknaden."[34]
Och här måste man särskilt fästa uppmärksamheten på det faktum, att oförmågan att tränga ner till vetenskapens verkliga materiella substrat inte beror på enskildas försummelser, utan att denna oförmåga framstår desto tydligare, ju mera utvecklad vetenskapen är och ju mera konsekvent den arbetar utifrån de förutsättningar som dess begreppsbildning skänker. Det är alltså inte en tillfällighet att - som Rosa Luxemburg övertygande visat[35] - den storslagna, om också ofta primitiva, felaktiga och inexakta helhetsuppfattningen av det ekonomiska livets totalitet, som fanns ännu i Quesnays Tableau économique, alltmer försvinner under utvecklingen via Smith till Ricardo i och med den formella begreppsbildningens tilltagande exakthet. För Ricardo framstår kapitalets totala reproduktionsprocess inte längre som ett centralt problem, fastän det naturligtvis är omöjligt att kringgå.
Samma förhållande återfinner man i ännu tydligare och mera renodlad form inom rättsvetenskapen, vilket har sin grund i dess mera medvetet reifierade attityd. Och detta beror på att frågan om det omöjliga i att med utgångspunkt i kalkylens rationalistiska former vinna kunskap om det kvalitativa innehållet inte antog karaktären av en konkurrens mellan två organisationsprinciper inom samma område (t.ex. bruksvärde och bytesvärde inom nationalekonomin), utan från början uppträdde som en fråga om form eller innehåll. Kampen för naturrätten[E] under den borgerliga klassens revolutionära period utgår metodologiskt just ifrån att rättens formella likhet och universalitet, alltså dess rationalitet, på samma gång är i stånd att bestämma dess innehåll. Man bekämpar därmed å ena sidan den varierande och brokiga privilegierätten, som härrör från medeltiden, och å andra sidan den monarki, som sätter sig över lagen. Den revolutionära borgarklassen vägrar att finna grundvalen för ett rättsförhållandes giltighet i dess faktiska förekomst. "Bränn era lagar och stifta nya!" rådde Voltaire. "Var finna de nya? I förnuftet!"[36] Kampen mot den revolutionära bourgeoisien står t.ex. vid tiden för franska revolutionen ännu till största delen så starkt under denna tankes förtrollning, att naturrätten endast kan bemötas med en annan naturrätt (som hos Burke och även Stahl). Först sedan bourgeoisien åtminstone delvis segrat, tränger en 'kritisk', 'historisk' uppfattning igenom i bägge lägren, vars väsen låter sig sammanfattas i att rättsinnehållet har en rent faktisk karaktär, som inte kan förstås med hjälp av rättens egna formella kategorier. Av naturrättens krav blir endast tanken på det formella rättssystemets fullständigt sammanhängande struktur bestående. Det är karakteristiskt att Bergbohm övertar fysikens terminologi och kallar allt som inte är juridiskt reglerat "ett rättstomt rum"[37]. Men dessa lagars samband är rent formellt, och beträffande det som de är uttryck för gäller att, "de juridiska institutionernas innehåll aldrig är av juridisk utan alltid av politisk, ekonomisk natur."[38] Därmed erhåller den primitiva och cyniskt skeptiska kampen mot naturrätten, som 'kantianen' Hugo inledde i slutet av 1700-talet, en 'vetenskaplig' form. Hugo motiverar bland annat slaveriets rättsliga karaktär med att detta "under årtusenden för många miljoner kultiverade människor verkligen var riktigt."[39] I denna naivt cyniska uppriktighet kommer emellertid den struktur helt klart till uttryck, som rätten i stigande utsträckning erhåller i det borgerliga samhället. När Jellinek kallar rättens innehåll metajuridiskt, och när 'kritiska' jurister hänvisar studiet av rättens innehåll till historien, till sociologin eller till politiken, etc., så gör de i sista hand ingenting annat än det som redan Hugo krävde, nämligen att metodologiskt avstå från att ge rätten en förnuftsmässig motivering och ett rationellt innehåll, att i rätten inte se någonting annat än ett formellt system för kalkyler, med vars hjälp de nödvändiga juridiska konsekvenserna av vissa bestämda handlingar kan beräknas med största möjliga exakthet (rebus sic stantibus).
Men denna rättsuppfattning förvandlar rättens uppkomst och undergång till någonting - juridiskt - lika obegripligt, som krisen blivit för nationalekonomin. Den skarpsinnige 'kritiske' juristen Kelsen säger ju också beträffande rättens uppkomst:
"Det är rättens och statens stora mysterium, som äger rum i den lagstiftande akten, och därför må det vara befogat att dess väsen endast åskådliggörs av otillräckliga bilder."[40]
Eller med en annan formulering:
"Det är ett för rättens väsen betecknande faktum, att också en norm som tillkommit på ett rättsstridigt sätt kan vara en rättslig norm, att med andra ord betingelsen för dess rättsenliga tillkomst inte låter sig upptas i rättens begrepp."[41]
På det kunskapskritiska planet skulle denna förklaring kunna innebära ett verkligt klargörande och därmed vara ett framsteg för kunskapen - om å ena sidan problemet beträffande rättens uppkomst, som skjutits över på andra discipliner, verkligen kunde finna en lösning där, och om å andra sidan karaktären av det rättsväsen, som uppstår på detta sätt och som blott tjänar till att beräkna en handlings konsekvenser och rationellt genomdriva klassmässiga handlingsmönster, på samma gång verkligen kunde genomskådas. Ty i så fall skulle rättens verkliga, materiella substrat genast framträda och bli fattbart. Men varken det ena eller det andra är möjligt. Rätten fortsätter att stå i nära förbund med de 'eviga värdena', varigenom en ny, formalistiskt urvattnad version av naturrätten uppstår i form av rättsfilosofi (som hos Stammler). Och rättens verkliga upphov, d.v.s. förändrade maktförhållanden mellan klasserna, kamoufleras eller förvisas till de vetenskaper där detta behandlas och där - helt i överensstämmelse med det borgerliga samhällets tankeformer - samma problem som inom juridiken uppstår beträffande det materiella substratets transcendens.
Det sätt varpå denna transcendens uppfattas visar hur fåfängt det vore att hoppas eller vänta sig att helhetens sammanhang, som specialvetenskaperna medvetet avstått från kunskap om genom att avlägsna sig från det materiella substratet för sin begreppsapparat, skulle kunna uppfattas av en allomfattande vetenskap, av filosofin. Ty detta vore endast möjligt, om filosofin genom att ställa radikalt annorlunda frågor, genom att vara inriktad på den konkreta, materiella totaliteten av det avsedda kunskapsobjektet kunde bryta igenom den barriär, som en formalism stadd i upplösning utgör. Men för detta skulle krävas, att man avslöjade formalismens orsaker, uppkomst och oundviklighet; att de enskilda specialvetenskaperna inte mekaniskt sammanfördes till en enhet, utan att de även undergick en inre omvandling genom den filosofiska metodens homogeniserande inverkan. Det är klart att filosofin i det borgerliga samhället måste vara oförmögen till detta. Det är inte viljan till syntes som saknas; inte heller förhåller det sig så, att de mest framstående med glädje skulle ha tagit på sig tillvarons och vetenskapens livsfientliga mekanisering och formalisering. Men på det borgerliga samhällets grund är en radikalt förändrad ståndpunkt omöjlig. Man kan göra ett försök att betrakta encyklopedisk sammanfattning av allt vetande som filosofins uppgift (se Wundt). Den formella kunskapens värde för det 'levande livet' kan dras i tvivelsmål (jfr den irrationalistiska filosofin från Hamann till Bergson). Men vid sidan av dessa sporadiska strömningar förblir den grundläggande tendensen i filosofins utveckling att erkänna specialvetenskapernas resultat och metod som givna och nödvändiga samt att tilldela filosofin uppgiften att klarlägga och motivera giltigheten av dessa begreppsbildningar. Filosofin intar därmed precis samma ställning i förhållande till de enskilda vetenskaperna, som dessa i förhållande till den empiriska verkligheten. Genom att den formalistiska begreppsbildningen inom specialvetenskaperna på detta sätt blir det givna, oföränderliga substratet för filosofin, har man slutgiltigt och utan hopp om ändring avlägsnat sig från möjligheten att genomskåda reifikationen, som ligger till grund för denna formalism. Den reifierade världen framstår från och med nu definitivt som den enda möjliga, enda begreppsmässigt fattbara värld, som är oss människor given och får på ett annat plan sitt filosofiska uttryck i det 'kritiska' perspektivet. Vare sig detta sker i ett förklarat ljus, i resignation eller i förtvivlan, eller om man söker en väg till 'livet' genom den irrationella, mystiska upplevelsen, så kan den faktiska situationens karaktär ändå inte på något sätt ändras. Genom att den moderna borgerliga tanken endast undersöker 'villkoren för möjligheten' av dessa formers giltighet, i vilka det fundamentala varat kommer till uttryck, spärrar den själv vägen till de klara frågeställningarna, de som rör dessa formers uppkomst och försvinnande, deras verkliga väsen och substrat. Dess skarpsinne kommer alltmer att likna den legendariska 'kritiken' i Indien, som mot den gamla föreställningen, att världen står på en elefant, riktade den 'kritiska' frågan: vad står elefanten på? Sedan man funnit svaret, att elefanten står på en sköldpadda, lät sig 'kritiken' nöja med det. Men det står klart, att ännu en 'kritisk' fråga av samma typ endast skulle vara i stånd att på sin höjd upptäcka ett tredje underdjur, inte lösningen på det verkliga problemet.
[1] Zur Kritik der politischen Ökonomie, 30.
[2] Das Kapital, III. I, 314.
[3] Ibid., III. II, 367.
[4] Ibid., I, 38-39. Beträffande denna motsats jfr på det rent ekonomiska planet skillnaden mellan utbyte av varor till deras värde och till deras produktionspris. Ibid., III. I, 156, etc.
[5] Ibid., I, 133.
[6] Jfr ibid., I, 286-87, 310, etc.
[7] Hela denna process finns historiskt och systematiskt framställd i första bandet av Das Kapital. Själva fakta - naturligtvis oftast utan hänvisning till reifikationsproblemet - finner man också inom den borgerliga nationalekonomin hos Bücher, Sombart, A. Weber, Gottl m.fl.
[8] Ibid., I, 451.
[9] Ibid., 320 (Anmerkung).
[10] Från det individuella medvetandets ståndpunkt är denna illusion alltigenom berättigad. Vad klassen beträffar måste det framhållas, att denna underkastelse varit resultatet av en långvarig kamp, vilken i och med proletariatets organisering som klass åter tar sin början - på högre nivå och med nya vapen.
[11] Ibid., I, 338-39, 425, etc. Att denna 'kontemplation' kan vara mera ansträngande och deprimerande än den hantverksmässiga 'aktiviteten' är självklart. Men detta faller utom ramen för vår studie.
[12] Elend der Philosophie, 27.
[13] Das Kapital, I, 309.
[14] Beträffande detta jfr Gottl, Wirtschaft und Technik i Grundriss der Sozialökonomik, II, 234 ff.
[15] Das Kapital, I, 44.
[16] Det som avses är framför allt den kapitalistiska privategendomen. Der heilige Max [ur Die Deutsche Ideologi] i Dokumente des Sozialismus, III, 363. I anslutning till denna studie finns några mycket uppslagsrika anmärkningar beträffande reifikationsstrukturens inträngande i språket. En filologisk undersökning, som företogs utifrån en historiskt materialistisk ståndpunkt, skulle på det området kunna leda till intressanta resultat.
[17] Das Kapital, III. I, 378-79.
[18] Ibid., III. II, 366.
[19] Gesammelte politische Schriften (München 1921), 140-42. Webers hänvisning till den engelska rättsutvecklingen har ingen anknytning till vårt aktuella problem. Beträffande den långsamma process under vilken den ekonomiska kalkylens princip blir dominerande jfr även Alfred Weber, Standort der Industrien, särskilt sidan 216.
[20] Max Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, 491.
[21] Ibid., 129.
[22] Att t.ex. statens klasskaraktär inte betonas i detta sammanhang, beror på vår avsikt att studera reifikationen som allmänt, strukturellt och fundamentalt problem inom hela det borgerliga samhället. I annat fall måste ju klassperspektivet anläggas redan vid behandlingen av maskinen. Jfr nedan Proletariatets ställning.
[23] Max Weber, Gesammelte politische Schriften, 154.
[24] Beträffande detta jfr A. Fogarasis artikel i Kommunismus, årg. II, nr 25/26.
[25] Metaphysik der Sitten, första delen, § 24.
[26] Ursprung der Familie, 183-84.
[27] Das Kapital, III. I, 225.
[28] Ibid., 166.
[29] Ibid., I, 321.
[30] Brev till Konrad Schmidt, 27. 10. 1890, i Dokumente des Sozialismus, II, 68.
[31] Zur Kritik der politischen Ökonomie, XXI-XXII.
[32] Ibid., II.
[33] Das Finanzkapital (2: a upplagan), 378-79.
[34] Das Kapital, II, 49.
[35] Akkumulation des Kapitals (1:a upplagan), 78-79. Det vore en intressant uppgift att undersöka den metodologiska relationen mellan denna utveckling och uppkomsten av de stora rationalistiska systemen.
[36] Citerat efter Bergbohm, Jurisprudenz und Rechtsphilosophie, 170.
[37] Ibid., 375.
[38] Preuss, Zur Methode der juristischen Begriffsbildung, i Schmollers Jahrbuch (1900), 370.
[39] Lehrbuch des Naturrechts (Berlin 1799), § 141. Marx polemik mot Hugo (Nachlass, I, 268 ff.) står ännu på hegeliansk grund.
[40] Hauptprobleme der Staatsrechtslehre, 411 (kursiverat av mig).
[41] F. Somlo, Juristische Grundlehre, 117.
[A] socialt nödvändig arbetstid - Den tid som fordras för att utföra ett visst arbete "i ett givet samhällstillstånd, under bestämda sociala genomsnittliga produktionsbetingelser och med en given social genomsnittlig intensitet och skicklighet" (Marx, Lön, pris, profit).
[B] Taylor-systemet - En metod att genom hård rationalisering av arbetet utnyttja arbetskraften mera effektivt och höja produktiviteten utarbetad av en amerikansk ingenjör, F. Taylor (1856-1915).
[C] merarbetet - Det arbete som lönearbetaren utför utöver det som egentligen motsvarar den lön han får. Den produkt och det värde som arbetaren producerar under denna merarbetstid kallas merprodukt resp. mervärde.
[D] gränsnytteteorin - Nationalekonomisk teori som vill förklara efterfrågan och prisbildning genom att införa en hypotetisk faktor som kallas gränsnytta. Denna utgör den ökade nytta som en person kan tänkas få av ett tillskott på en vara som han redan har en viss mängd av. Ju större denna mängd är - d.v.s. ju mera tillfredsställt hans behov blivit - desto mindre antas gränsnyttan vara. Personen kommer att köpa de varor vilkas relativa gränsvärde är störst och priserna bestäms alltså av konsumenterna och blir proportionella mot gränsnyttan. Teorin var allmänt omfattad i slutet av 1800-talet.
[E] naturrätt - En uppfattning enligt vilken vissa rättigheter och rättsregler är oupplösligt förenade med den mänskliga naturen. I franska revolutionens rättighetsförklaring heter det: "Varje samhälles uppgift är att bevara människans naturliga och omistliga rättigheter. Dessa rättigheter är frihet, äganderätt, trygghet och rätt att göra motstånd mot förtryck."