Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den materialistiska läran att människorna är produkter av
omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av
andra omständigheter och ändrad uppfostran, glömmer att omständigheterna
förändras just av människorna, och att uppfostraren själv måste uppfostras.
Marx, Teser om Feuerbach
Vid studiet av legalitet och illegalitet i proletariatets klasskamp är bevekelsegrunderna och de ur dessa framspringande tendenserna - liksom vid varje problem som rör handlingens former - ofta viktigare och mera klargörande än nakna fakta. Ty blotta faktum att en del av arbetarrörelsen handlar legalt eller illegalt är så beroende av historiska 'tillfälligheter', att analysen av detta faktum inte alltid förmår ge principiella resultat. Det finns inte något aldrig så opportunistiskt eller ens så socialförrädiskt parti, att det inte genom omständigheterna skulle kunna drivas till illegalitet. Och omvänt kan man mycket väl tänka sig betingelser, under vilka det mest revolutionära och kompromisslösa kommunistiska parti tidvis skulle kunna arbeta fullkomligt legalt. Eftersom denna distinktion inte är tillräcklig, måste vi gå till en analys av motiven för legal eller illegal taktik. Men man får inte heller stanna endast vid ett - abstrakt - konstaterande av motiven, av de subjektiva bevekelsegrunderna. Ty det är visserligen ytterst betecknande för opportunisterna att de till varje pris håller sig inom legalitetens gränser, men det skulle inte alls stämma om man ville fixera en vilja till motsatsen, illegaliteten, hos de revolutionära partierna. Inom varje revolutionär rörelse finns det naturligtvis perioder, under vilka en illegalitetens romantik är förhärskande eller åtminstone starkt framträdande. Men denna romantik är avgjort en barnsjukdom inom den kommunistiska rörelsen (orsakerna till detta kommer att framgå av den följande framställningen); en reaktion mot viljan till legalitet till varje pris, som därför måste och säkert kommer att övervinnas av varje rörelse som uppnått mognad.
Hur ska då den marxistiska tanken uppfatta begreppen legalitet och illegalitet? Frågan leder ovillkorligen tillbaka till det organiserade våldets allmänna problem, till rättens och statens problem och ytterst till ideologiernas problem. I sin polemik mot Dühring vederlägger Engels på ett lysande sätt den abstrakta våldsteorin. Men när han antyder att våldet (rätten och staten) "ursprungligen vilar på en ekonomisk och social funktion",[1] måste detta - fullständigt i överensstämmelse med andan i Marx och Engels teori - uppfattas på så sätt, att detta samband har sin ideologiska motsvarighet i tanken och känslorna hos de människor, som dragits in i den sfär där våldet är förhärskande. Det vill med andra ord säga, att det organiserade våldet i så hög grad står i samklang med människornas (ekonomiska) livsvillkor eller att det i förhållande till dem representerar en överlägsenhet som förefaller så oövervinnelig, att människorna uppfattar våldet som en naturkraft, som den nödvändiga omgivning i vilken de lever, och att de följaktligen underordnar sig detta frivilligt. (Vilket absolut inte innebär att de är införstådda med det.) Hur nödvändigt det än är för det organiserade våldets bestånd att så ofta det behövs kunna hävda sig mot gruppers eller enskildas motsträviga vilja, så skulle det absolut inte kunna bestå, om det i varje enskilt fall vore tvunget att använda våld. Om detta blir nödvändigt så är revolutionen redan ett faktum; det organiserade våldet befinner sig redan i motsättning till samhällets ekonomiska grundvalar, och denna motsättning avspeglas i människornas intellekt på så sätt, att de inte längre betraktar den bestående ordningen som av naturen nödvändig, och att de ställer våld mot våld. Utan att förneka den ekonomiska basen för denna situation, är det nödvändigt att tillägga, att förändringen av en form av organiserat våld endast är möjlig, när såväl den härskande som den behärskade klassens tro på den bestående ordningen som den enda möjliga är krossad. Revolutionen inom produktionsordningen är den nödvändiga förutsättningen för detta. Men själva omvälvningen kan endast fullbordas genom människor, genom människor som - intellektuellt och emotionellt - har emanciperats från den bestående ordningens välde.
Denna emancipation äger emellertid inte rum mekaniskt parallellt och samtidigt med den ekonomiska utvecklingen, utan i vissa avseenden föregår den och i andra avseenden följer den på denna. Som rent ideologisk emancipation kan den inträffa och inträffar vanligen vid en tidpunkt, då det i den historiska verkligheten endast finns en tendens hos samhällsordningens ekonomiska grundval att bli problematisk. Teorin drar i sådana fall de yttersta konsekvenserna av det, som endast är en tendens, och tolkar denna som en verklighet vilken ska komma, en 'sann' verklighet som teorin ställer mot den bestående ordningens 'falska' verklighet. (Naturrätten som den borgerliga revolutionens preludium.) Å andra sidan är det säkert att även de grupper och massor, som - i enlighet med sin klassbelägenhet - har ett omedelbart intresse av revolutionens framgång, först under (och mycket ofta till och med efter) revolutionen i sitt inre lösgör sig från den gamla ordningen. De behöver med andra ord en åskådlig undervisning för att inse vilket samhälle som står i överensstämmelse med deras intressen och för att i sitt inre kunna befria sig från tingens gamla ordning.
Om dessa iakttagelser gäller för varje revolutionär övergång från en samhällsordning till en annan, så är de ännu giltigare för en social revolution än för en övervägande politisk. Ty en politisk revolution sanktionerar endast ett ekonomisk och socialt tillstånd, som åtminstone delvis genomsyrat den ekonomiska verkligheten. Revolutionen ersätter med våld den gamla rättsordningen, som upplevs som 'orätt', med den nya, 'riktiga', 'rättvisa' rättsordningen. Den sociala miljön undergår ingen radikal förändring. (Den stora franska revolutionens konservativa historieskrivare betonar också denna relativt oförändrade karaktär av det 'sociala' tillståndet under denna epok.) Den sociala revolutionen däremot syftar just till en förändring av denna miljö. Och varje sådan förändring står i så djup motsättning till genomsnittsmänniskans instinkt, att hon i den ser ett katastrofalt hot mot livet överhuvudtaget, en blind naturkraft, ungefär som en översvämning eller en jordbävning. Utan att kunna förstå processens väsen vänder hon sitt blint förtvivlade försvar mot de omedelbara uppenbarelseformer, som hotar hennes invanda tillvaro. På detta sätt reste sig de småborgerligt uppfostrade proletärerna mot fabriken och maskinen i början av den kapitalistiska utvecklingen; också Proudhons teori kan uppfattas som en återklang av detta förtvivlade försvar av den gamla invanda sociala miljön.
Marxismens revolutionära karaktär är lättast att inse på just den här punkten. Marxismen är revolutionens teori just därför att den uppfattar processens väsen (i motsats till dess symptom och yttre manifestationer), därför att den visar upp dess avgörande tendens som pekar mot framtiden (i motsats till de efemära fenomenen). Det är just detta som på samma gång gör marxismen till det ideologiska uttrycket för den proletära klassen på väg mot sin befrielse. Denna befrielse äger framför allt rum i form av faktiska resningar mot de mest plågsamma manifestationerna av kapitalismens ekonomiska system och stat. Dessa strider, som tagna för sig aldrig leder till avgörande seger även om de är framgångsrika, kan endast bli verkligt revolutionära genom medvetandet om deras samband sinsemellan och med den process som oemotståndligt för till kapitalismens undergång. När den unge Marx som program uppställde "reformen av medvetandet", föregrep han därmed den väsentliga karaktären av sin senare verksamhet. Ty hans teori är inte utopistisk, eftersom den utgår från den process som faktiskt äger rum och inte ställer den i kontrast till några 'ideal', som ska förverkligas, utan endast uppdagar dess inneboende mening; men teorin måste samtidigt överskrida det faktiskt givna och orientera proletariatets medvetande mot kunskap om och inte upplevelse av det omedelbart givnas väsen.
"Reformen av medvetandet", säger Marx, "består endast i att man låter världen bli medveten om sitt medvetande, att man väcker den ur drömmen om sig själv, att man förklarar dess egna handlingar ... Det kommer då att visa sig att världen sedan länge hyser en dröm om något, som den endast behöver vara medveten om för att verkligen äga."[2]
Denna reform av medvetandet är själva den revolutionära processen. Ty medvetenhetsprocessen inom själva proletariatet kan endast långsamt fullbordas efter långa och svåra kriser. Även om Marx i sin teori dragit alla teoretiska och praktiska konsekvenser av proletariatets klassbelägenhet (långt innan de blivit historiskt 'aktuella'), även om alla dessa teorier inte alls är historiefrämmande utopier utan består av kunskap om själva den historiska processen, så följer inte av detta att proletariatet blivit medvetet om den befrielse som fullbordats av Marx teori, även om det i sina enskilda aktioner handlar i enlighet med denna teori. I ett annat sammanhang[3] har vi hänvisat till denna process och understrukit att proletariatet, redan när det ännu står helt under den kapitalistiska statens inflytande, kan vara medvetet om nödvändigheten av sin ekonomiska kamp mot kapitalismen. Beviset för att det verkligen var så, är det faktum att Marx och Engels hela kritik av staten kunde råka i fullständig glömska, att de mest betydande teoretikerna inom Andra Internationalen accepterade den kapitalistiska staten som staten överhuvudtaget och uppfattade sin egen verksamhet, sin egen kamp mot den som 'opposition'. (Tydligast blir detta uppenbart i polemiken mellan Pannekoek och Kautsky 1912.) Ty att ta ställning som 'opposition' innebär i själva verket att det bestående accepteras som en i huvudsak oföränderlig grundval och att 'oppositionens' strävan endast går ut på att inom ramen för det bestående samhället uppnå så mycket som möjligt för arbetarklassens del.
Men endast världsfrämmande narrar hade naturligtvis kunnat betvivla den borgerliga statens realitet som maktfaktor. Den stora skillnaden mellan revolutionära marxister och pseudo-marxistiska opportunister består i att den kapitalistiska staten för de förra kommer i betraktande enbart som en maktfaktor, som det organiserade proletariatets makt måste mobiliseras mot, medan de senare uppfattar staten som en institution över klasserna, om vars herravälde proletariat och bourgeoisie utkämpar sin klasskamp. Men genom att de uppfattar staten som det objekt kampen gäller och inte som motståndare i striden, har de redan - intellektuellt sett - ställt sig på samma grundval som bourgeoisien och därmed till hälften förlorat slaget innan det ens börjat. Ty varje stats- och rättsordning, och framför allt den kapitalistiska, vilar ytterst på att dess existens och giltigheten av dess normer inte uppfattas som problematiska utan helt enkelt tas för givna. Överträdelsen av dessa normer innebär i enskilda fall ingen särskild fara för en stats existens, så länge dessa överträdelser i det allmänna medvetandet endast figurerar som just enskilda fall. I sina minnen från Sibirien säger Dostojevskij träffande, att varje förbrytare känner sig skyldig (utan att därför känna ånger), att han är helt på det klara med att han överträtt lagar, som gäller också för honom. Lagarna bevarar alltså även för honom sin giltighet, om också personliga motiv eller omständigheternas makt fått honom att överträda dem. Dessa enskilda överträdelser kommer staten alltid att lätt kunna bli herre över, just därför att dessa inte för ett ögonblick sätter dess grundvalar ifråga. 'Oppositionsattityden' innebär emellertid en liknande hållning till staten: ett erkännande av att den - till sitt väsen - står över klasskampen, att giltigheten av dess lagar inte omedelbart berörs av klasskampen. Med andra ord, antingen försöker 'oppositionen' förändra lagarna med legala medel, varvid de gamla lagarna bevarar sin giltighet tills de nya trätt i kraft, eller blir resultatet - i enskilda fall - en tillfällig överträdelse av lagarna. Det är därför en vanlig demagogisk gest från opportunisternas sida att föra samman den marxistiska statskritiken med anarkismen. Men här är det absolut inte fråga om anarkistiska illusioner eller utopier, utan endast om att redan medan den ännu existerar betrakta och värdera det kapitalistiska samhällets stat som historiskt fenomen. Följaktligen gäller det att i den se enbart en maktkonstellation, som man å ena sidan måste räkna med så långt - men bara så långt - som dess faktiska makt når, och vars ursprung å andra sidan måste underkastas en så noggrann och fördomsfri undersökning som möjligt för att låta de ställen framträda, där denna makt kan försvagas och undergrävas. Men denna starka respektive svaga punkt hos staten är just det sätt på vilket den avspeglar sig i människornas medvetande. Ideologin är i detta fall inte endast en följd av samhällets ekonomiska struktur utan på samma gång en förutsättning för dess ostörda funktion.
Ju tydligare kapitalismens kris upphör att vara enbart ett resultat, som den marxistiska analysen leder till och i stället blir till handgriplig verklighet, desto mera avgörande för den proletära revolutionens öde blir denna funktion hos ideologin. Under den epok när kapitalismen ännu stod orubbad i sin inre uppbyggnad, var det naturligt att stora massor ur arbetarklassen ideologiskt helt och hållet stod på kapitalismens grundval. En konsekvent tillämpning av marxismen skulle ju ha fordrat ett ställningstagande, som de absolut inte kunde vara mogna för. "För att känna en bestämd historisk epok", säger Marx, "måste vi gå utöver dess gränser", och detta innebär en helt enastående intellektuell prestation, när det är fråga om kunskapen om samtiden. Hela den ekonomiska, sociala och kulturella miljön måste nämligen underkastas ett kritiskt studium, vars arkimediska punkt, d.v.s. den punkt från vilken man kan förstå alla dessa företeelser, endast - och detta är det avgörande - kan uppträda som ett krav, som något 'overkligt', 'bara en teori', i förhållande till den samtida verkligheten; medan däremot just samtiden utgör utgångspunkten för den historiska kunskapen om det förflutna. Naturligtvis är det inte frågan om en småborgerlig, utopistisk längtan efter något slags 'bättre' eller 'skönare' värld, utan om proletariatets krav, som inte innebär någonting annat än kunskap om och uttryck för den sociala processens riktning, tendens och betydelse och som i denna process namn praktiskt riktar sig till samtiden. Härigenom blir dock uppgiften ännu svårare. Ty precis som den bäste astronom trots sina kopernikanska kunskaper förblir underkastad sinnesintrycket att solen 'går upp', kan den mest radikala marxistiska analys av den kapitalistiska staten aldrig upphäva dess empiriska verklighet, och bör inte heller göra det. Det speciella intellektuella tillstånd, i vilket den marxistiska kunskapen ska försätta proletariatet, består just i att den kapitalistiska staten i proletariatets uppfattning ska framstå som ett led i en historisk utveckling. Den utgör, därför inte alls 'människans naturliga miljö', utan endast ett reellt faktum, med vars makt man måste räkna, men som inte kan ställa några anspråk på att inifrån bestämma våra handlingar. Statens och rättens giltighet ska alltså behandlas i egenskap av rent empirisk verklighet [Dasein]. Det vill med andra ord säga, på samma sätt som t.ex. en seglare noga måste ge akt på vindens riktning, utan att därför låta sin färdriktning bestämmas av denna utan tvärtom för att - trots denna och med hjälp av denna - hålla fast kurs mot det från början fastställda målet. Men detta oberoende i förhållande till de motsträviga naturmakterna, som människan så småningom förvärvat under loppet av en lång historisk utveckling, saknas ännu idag till största delen hos proletariatet i dess förhållande till det sociala livets företeelser. Och det är naturligt nog, för lika robust och brutalt materiella, som samhällets tvångsåtgärder brukar vara i enskilda fall, lika mycket är makten i varje samhälle ändå till sitt väsen en andlig makt, från vilken endast kunskapen kan befria oss. Och naturligtvis inte enbart abstrakt och cerebral kunskap (den sorten har många 'socialister' haft), utan en kunskap som blivit kött och blod eller med Marx ord en "praktiskt-kritisk aktivitet".
Den kapitalistiska krisens aktualitet gör en sådan kunskap både möjlig och nödvändig. Den blir möjlig eftersom livet självt till följd av krisen låter oss uppfatta och uppleva den invanda sociala miljön som djupt problematisk. Men för revolutionen blir kunskapen avgörande och därför nödvändig, eftersom det kapitalistiska samhällets faktiska makt har rubbats, så att det absolut inte längre vore i stånd att hävda sig med våld, om proletariatet medvetet och beslutsamt skulle ställa sin makt mot dess. Hindret för en sådan aktion är av rent ideologisk natur. Ännu mitt under kapitalismens dödliga kris upplever breda massor ur proletariatet bourgeoisiens stat, rättsväsen och ekonomi som den enda möjliga livsmiljön, en miljö som naturligtvis ska förbättras på många sätt ('återställa produktionen'), men som ändå utgör den 'naturliga' grundvalen för samhället överhuvudtaget.
Detta är den världsuppfattning som ligger till grund för legaliteten. Den är inte alltid ett medvetet förräderi, och inte ens alltid en medveten kompromiss. Den är snarare den naturliga och instinktiva attityden till staten, till den formation vilken för människan framstår som den enda fasta punkten i det kaos, som företeelserna utgör. Denna uppfattning måste övervinnas, om det kommunistiska partiet vill skapa en sund grundval för såväl sin legala som sin illegala taktik. Ty den romantiserade illegalitet, som varje revolutionär rörelse börjar med, höjer sig vad beträffar klarhet endast sällan över den opportunistiska legalitetens nivå. Att den - liksom alla putschistiska tendenser - betydligt underskattar den faktiska makt, som det kapitalistiska samhället förfogar över även under sin kristid, blir visserligen ofta mycket farligt, men detta är ändå endast ett symptom på den sjukdom, som hela denna riktning lider av, nämligen bristen på oberoende i förhållande till staten som ren maktfaktor, vilket ytterst beror på att man inte genomskådat de samband, som vi just analyserat. Genom att illegala kampmedel och metoder erhåller en särskild strålglans och karaktären av en särskild, revolutionär 'äkthet', tillskrivs nämligen den existerande statens legalitet ändå en viss giltighet och inte enbart en empirisk existens. Ty indignationen mot lagen som lag och valet av vissa handlingar på grund av deras illegalitet innebär ju att rätten ändå bevarat sin bindande, giltiga karaktär för den som handlar på detta sätt. Om det fullkomliga kommunistiska oberoendet av rätt och stat existerar, så har lagen och dess förutsägbara konsekvenser inte större (men inte heller mindre) betydelse än vilken omständighet som helst i det vardagliga livet, som man måste räkna med när man bedömer möjligheten att genomföra en viss aktion; risken att överträda lagen får inte ges en annan karaktär än risken att missa en tågförbindelse under en viktig resa. Om det inte är på detta sätt och man med patos föredrar att överträda lagen, så är det ett tecken på att rätten bevarat sin giltighet - om också med omvända förtecken - att den ännu är i stånd att inifrån påverka handlingarna, att den inre emancipationen ännu inte fullbordats. Denna distinktion förefaller kanske vid första anblicken vara hårklyveri. Men om man tänker på hur lätt det fallit sig för typiska illegala partier, som t.ex. de ryska socialrevolutionärerna, att finna vägen tillbaka till bourgeoisien, hur de första verkligt revolutionärt illegala aktionerna - som inte längre var romantiskt heroiska överträdelser av enstaka lagar, utan ett åsidosättande och krossande av hela den borgerliga rättsordningen - avslöjade det ideologiska beroendet av de borgerliga rättsbegreppen hos dessa 'illegalitetens hjältar', så visar det sig att det inte är fråga om en tom och abstrakt konstruktion utan om en beskrivning av den verkliga situationen. (Tänk t.ex. på Boris Savinkov, som inte bara var den berömde organisatören bakom nästan alla stora attentat under tsarismen utan också en av den romantiskt etiska illegalitetens första teoretiker, och som nu kämpar i det vita Polens läger mot det proletära Ryssland.) Frågan om legalitet eller illegalitet blir alltså en rent taktisk fråga för det kommunistiska partiet och till och med en fråga, som avgörs av den för ögonblicket aktuella taktiken, och för vilken några allmänna riktlinjer knappast kan anges; den måste helt och hållet avgöras på grundval av det för ögonblicket nyttiga; det är i denna fullkomligt principlösa ståndpunkt, som den enda möjligheten ligger att praktiskt och principiellt förkasta den borgerliga rättsordningens giltighet. Det är inte enbart på grund av ändamålsenligheten, som en sådan taktik föreskrivs kommunisterna, inte enbart därför att deras taktik endast på detta sätt kan erhålla en verklig smidighet och anpassningsförmåga i valet av de nödvändiga metoderna i ett givet ögonblick, inte endast därför att legala och illegala medel alltid måste växla och ofta till och med användas samtidigt för att verkligt effektivt kunna bekämpa bourgeoisien, utan också därför att denna taktik ska bidra till proletariatets revolutionära självuppfostran. Ty proletariatets befrielse från sitt ideologiska beroende av de livsformer, som kapitalismen skapat är endast möjlig, när det lärt sig att handla så, att dessa livsformer inte längre är i stånd att inifrån påverka dess handlingar, när de för proletariatet blir fullständigt likgiltiga som motiv. Men proletariatets hat mot deras existens och dess brinnande önskan att förinta dem förminskas inte alls genom detta. Tvärtom, det är först genom just denna inre attityd, som kapitalismens samhällsordning i proletariatets ögon kan anta karaktären av ett avskyvärt, dött men dödande hinder för människans sunda utveckling, vilket är en ovillkorlig nödvändighet för proletariatets medvetna och varaktigt revolutionära attityd. Proletariatets självuppfostran är en lång och svår process, under vilken det blir 'moget' för revolutionen, och den är desto långvarigare ju högre utvecklad kapitalismen och den borgerliga kulturen i ett land är och ju starkare proletariatet följaktligen ideologiskt är påverkat av kapitalistiska livsformer.
De överväganden som är oundgängligen nödvändiga för ett revolutionärt, ändamålsenligt handlande sammanfaller lyckligtvis (men naturligtvis inte av en tillfällighet) med de krav, som detta uppfostringsarbete ställer. När t.ex. de kompletterande teser till frågan om parlamentarismen, som antogs av Tredje Internationalens andra kongress bekräftar nödvändigheten av, att den parlamentariska fraktionen helt och hållet underordnar sig partiets - eventuellt illegala - centralkommitté, så är detta inte endast obetingat nödvändigt för en enhetlig aktion, utan det bidrar också till att i de breda proletära massornas medvetande synbart minska parlamentets anseende (på vilket parlamentsfraktionens självständighet beror, denna fraktion som är en högborg för opportunismen). Hur viktigt detta är framgår av, att t.ex. det engelska proletariatet i sina aktioner alltid avlänkades i opportunistiska banor genom detta inre erkännande av sådana instanser. Och det ofruktbara i att uteslutande använda den antiparlamentariska 'direkta aktionen' visar liksom det ofruktbara i debatterna om den ena eller andra metodens företräde, att bägge två på liknande sätt om också i motsatta former är fångna i borgerliga fördomar.
Den samtidiga och växlande användningen av legala och illegala metoder är nödvändig också därför, att avslöjandet av rättsordningen som en brutal maktapparat, vilken används för kapitalistiskt förtryck, först härigenom blir möjligt, vilket är en förutsättning för en oberoende, revolutionär attityd till rätt och stat. Om uteslutande en av de bägge metoderna kommer till användning och även om den endast är principiellt allenarådande på vissa områden, så står möjligheten öppen för bourgeoisien att upprätthålla sin rättsordning som rätt i massornas medvetande. För varje kommunistiskt partis verksamhet är ett av huvudsyftena att tvinga landets regering att bryta sin egen rättsordning och socialförrädarnas legala parti att öppet understödja detta 'rättsbrott'. Även om detta i vissa fall - om t.ex. nationalistiska fördomar fördunklar proletariatets klara blick - kan vara till fördel för en kapitalistisk regering, så blir det desto farligare för den i det ögonblick proletariatet börjar samla sig till den avgörande kampen. Det är ur detta, d.v.s. ur förtryckarnas kloka försiktighet, som de ödesdigra illusionerna om demokrati och om fredlig övergång till socialismen uppstår, och dessa illusioner får ytterligare näring, särskilt genom att opportunisterna till varje pris intar en legal hållning och därmed möjliggör denna försiktighet hos den härskande klassen. Endast en nyktert saklig taktik, som omväxlande och uteslutande vägledd av det ändamålsenliga använder alla legala och illegala metoder, kommer att kunna föra proletariatets utbildningsprocess in på sunda banor.
Denna uppfostran av proletariatet kommer endast att kunna påbörjas under kampen om makten, absolut inte fullbordas. Den med nödvändighet 'förhastade' karaktären av maktövertagandet, som Rosa Luxemburg redan för många år sen insåg, yttrar sig framför allt på det ideologiska området. Många företeelser under den första perioden av vilken proletär diktatur som helst kan föras tillbaka på just det faktum, att proletariatet tvingas gripa makten vid en tid och i ett sinnestillstånd, då det fortfarande i sitt inre upplever den borgerliga samhällsordningen som den verkligt legala. Liksom varje rättsordning vilar också rådsregeringen på det förhållandet, att den måste erkännas som legal av så breda massor, att den endast i enskilda fall behöver inskrida med våld. Nu står det utan vidare klart, att man inte kan räkna med detta erkännande från bourgeoisiens sida redan från första början. En klass, som under många generationers tradition vant sig vid att härska och åtnjuta privilegier, kan aldrig utan vidare finna sig i ett nederlags nakna faktum och låta sig utsättas för tingens nya ordning utan motstånd. Den måste först brytas ideologiskt, för att sedan frivilligt träda i det nya samhällets tjänst och betrakta dess lagar som legala, som en rättsordning och inte blott som ett momentant kraftförhållandes brutala faktum, vilket i morgon dag kan störtas. Det är en naiv illusion att tro, att detta motstånd, vare sig det nu yttrar sig som öppen kontrarevolution eller som förtäckt sabotage, skulle kunna avväpnas genom eftergifter av något som helst slag. Den ungerska rådsdiktaturens exempel visar tvärtom, att alla dessa eftergifter, som ju där också utan undantag var eftergifter för socialdemokratin, endast stärkte maktmedvetandet hos de klasser som tidigare härskat och uppsköt eller till och med omöjliggjorde deras inre anpassning till proletariatets herravälde. Men sovjetmaktens undfallenhet för bourgeoisien får ännu mera ödesdigra konsekvenser för den ideologiska attityden hos de breda småborgerliga skikten. För deras klassmedvetande är det nämligen betecknande att staten för dem faktiskt framstår som staten överhuvudtaget, som Staten helt enkelt, som ett abstrakt majestätiskt väsen. Bortsett från en skicklig ekonomisk politik som naturligtvis är i stånd att neutralisera enstaka grupper inom småbourgeoisien, beror det mycket på proletariatet självt, om det ska lyckas ge sin stat en sådan auktoritet, att den tillmötesgår auktoritetstron hos dessa skikt, deras böjelse för att frivilligt underordna sig staten. Proletariatets vacklan, dess bristande tro på sin egen förmåga att härska, kan alltså åter driva dessa lager i armarna på bourgeoisien och till öppen kontrarevolution.
Men den förändrade funktion, som relationen mellan legalitet och illegalitet utsätts för under proletariatets diktatur genom att den tidigare legaliteten blivit illegalitet och vice versa, kan på sin höjd påskynda den ideologiska emancipationsprocess något, som påbörjats under kapitalismen, men absolut inte fullborda den genast. Liksom bourgeoisien inte kan förlora känslan av sin legalitet genom ett nederlag, kan inte heller proletariatet bli medvetet om sin egen legalitet genom en segers faktum. Detta medvetande, som under kapitalismens epok endast långsamt kunde mogna, kommer även under proletariatets diktatur att endast så småningom fullborda sin mognadsprocess. Den första tiden kommer till och med att medföra många hinder för denna process. Ty det är först när proletariatet kommit till makten, som det kan bekanta sig med de intellektuella verk som kapitalismen byggt upp och upprätthållit. Det är inte bara så att det får en långt djupare insikt i det borgerliga samhällets kultur än det någonsin tidigare haft, utan också de intellektuella prestationer, som krävs för att leda ekonomi och stat, kommer breda lager inom proletariatet att bli medvetna om först efter maktövertagandet. Därtill kommer att proletariatet i många avseende saknar all övning och tradition av självständigt, ansvarsfullt handlande och därför upplever nödvändigheten av att handla på detta sätt snarare som en börda än som en befrielse. Slutligen gör det småborgerliga och ofta borgerliga i levnadsvanorna hos de proletärskikt, som innehar en stor del av de ledande posterna, att just det nya i det nya samhället framstår som främmande, nästan fientligt för dem.
Alla dessa hinder skulle anta en tämligen harmlös karaktär och vore lätta att övervinna om bourgeoisien, vars ideologiska problem undergått en liknande funktionsförändring vad beträffar legalitet och illegalitet, inte här skulle visa sig vara mycket mera moget och utvecklat än proletariatet (åtminstone så länge den måste kämpa mot den proletära stat som håller på att uppstå). Med precis samma naivitet och självsäkerhet, som bourgeoisien tidigare betraktat den egna rättsordningen som legal, uppfattar den nu proletariatets som illegal, och det krav som vi ställde på proletariatet att under sin kamp om makten endast betrakta bourgeoisiens stat som ett givet faktum, en ren maktfaktor, är nu en instinktiv attityd hos bourgeoisien gentemot proletariatets diktatur. Kampen mot bourgeoisien förblir alltså trots att statsmakten erövrats alltjämt en ojämn strid för proletariatet, så länge detta inte förvärvat just denna naiva förvissning om att endast dess egen rättsordning är legal. En sådan utveckling hämmas emellertid allvarligt av den sinnesförfattning, som proletariatet delgivits av opportunisterna under loppet av sin frigörelseprocess. Genom att det vant sig vid att omge kapitalismens institutioner med ett legalitetens skimmer, är det svårt att inte göra detsamma med de kvarlevor, som ju under mycket lång tid kommer att bestå. Intellektuellt sett förblir proletariatet även efter maktövertagandet fånget inom de gränser, som den kapitalistiska utvecklingen dragit upp. Detta yttrar sig å ena sidan i att det lämnar mycket oantastat, som ovillkorligen måste rivas ner, och å andra sidan i att det varken krossar eller bygger upp med den legitime härskarens säkra tillförsikt utan med en usurpators växlande tvekan och brådska, som inom sig, i tanke, känsla och beslut, redan föregriper kapitalismens oundvikliga restauration.
Här tänker jag inte endast på de - mer eller mindre öppet kontrarevolutionära - sabotage av socialiseringen som fackföreningsbyråkratin utförde under hela den ungerska rådsdiktaturen, vars syfte var att så friktionsfritt som möjligt återupprätta kapitalismen. Även den ofta framhävda korruptionen inom sovjeterna har här en av sina främsta källor. Den orsakades dels av mentaliteten hos många sovjetfunktionärer, som inom sig också de var inställda på den 'legitima' kapitalismens återvändande och därför ständigt tänkte på, hur de i så fall skulle vara i stånd att rättfärdiga sina handlingar, och dels av att många, som var sysselsatta med nödvändiga 'illegala' arbeten (varusmuggling, utlandspropaganda), intellektuellt och framför allt moraliskt inte kunde fatta, att deras verksamhet utifrån det enda normgivande perspektivet, d.v.s. den proletära statens perspektiv, var en lika 'legal' verksamhet som någon annan. Hos människor av vacklande moralisk beskaffenhet yttrade sig denna oklarhet i öppen korruption och hos många ärliga revolutionärer i en romantisk överdrift av 'illegaliteten', i ett onödigt sökande efter 'illegala' möjligheter, i bristande känsla för revolutionens legitimitet, för dess rätt att skapa en egen rättsordning.
Denna känsla för och detta medvetande om legitimiteten måste under den proletära diktaturens epok avlösa det intellektuella oberoende av den borgerliga rättsordningen, som var det krav som ställdes på revolutionens tidigare stadier. Men trots förvandlingen förblir denna utveckling som utveckling av det proletära klassmedvetandet enhetlig och rätlinjig. Detta kommer tydligast till uttryck i proletärstaternas utrikespolitik, som när de konfronteras med kapitalismens maktapparater också måste föra en kamp mot den borgerliga staten (om också med delvis men endast delvis andra vapen), på samma sätt som under den tid kampen gällde maktövertagandet i den egna staten. Den höga nivån och mognaden hos det ryska proletariatets klassmedvetande har redan uppenbarats på ett lysande sätt under fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Fastän de underhandlat med den tyska imperialismen, har företrädarna för det ryska proletariatet ändå erkänt sina förtryckta bröder i hela världen som sina egentliga, legitima partners vid förhandlingsbordet. Om Lenin också med överlägsen intelligens och realism bedömde de faktiska styrkeförhållandena, så lät han ändå sina underhandlare alltid tala till världsproletariatet och i första hand till centralmakternas proletariat. Hans utrikespolitik var mindre en förhandling mellan Ryssland och Tyskland, än ett befrämjande av den proletära revolutionen, det revolutionära medvetandet i Centraleuropas länder. Och hur stora förändringar rådsregeringens in- och utrikespolitik än undergått, hur mycket den än anpassat sig efter de reella styrkeförhållandena, så har denna grundprincip förblivit en röd tråd i utvecklingen - principen för den egna maktens legitimitet, vilken på samma gång är en princip som befrämjar världsproletariatets revolutionära medvetande. Hela problemet med de borgerliga staternas erkännande av Sovjetryssland bör inte endast ses som en fråga om de fördelar för Ryssland som detta är förknippat med, utan som bourgeoisiens erkännande av den fullbordade proletära revolutionens legitimitet. Betydelsen av detta erkännande förändras allt efter de konkreta omständigheter, under vilka det äger rum. Men dess effekt på de vacklande elementen inom de småborgerliga klasserna i Ryssland, liksom inom hela världsproletariatet, förblir i huvudsak densamma, nämligen en sanktion av revolutionens legitimitet, vilket de är i stort behov av för att kunna uppfatta dess statliga exponent, rådsrepubliken, som legal. Den ryska politikens olika medel - obarmhärtigt krossande av den inre motrevolutionen, modig attityd till krigets segerrika makter, inför vilka Ryssland aldrig anslagit den besegrades tonfall (som det borgerliga Tyskland), öppet understödjande av revolutionära rörelser etc. - tjänar alla detta syfte. De leder till att delar av den inre kontrarevolutionära fronten bryts loss och böjer sig för revolutionens legitimitet. De bidrar till att stärka det revolutionära självmedvetandet och öka proletariatets kunskap om sin egen kraft och värdighet.
Det är alltså just i de aspekter på revolutionen, vilka enligt västerns opportunister och deras centraleuropeiska beundrare är tecken på det ryska proletariatets efterblivenhet - det klara och entydiga nedslåendet av den inre motrevolutionen, den oförskräckta illegala såväl som 'diplomatiska' kampen för världsrevolutionen - som det ryska proletariatets ideologiska mognad blir tydligt synlig. Det har genomfört sin revolution segerrikt, inte därför att lyckliga omständigheter har spelat makten i händerna på det (vilket skedde det tyska proletariatet i november 1918 och det ungerska vid samma tid och även i mars 1919), utan därför att det stålsatts under en lång illegal kamp, klart insett den kapitalistiska statens väsen och rättat sina handlingar efter verkligheten och inte efter ideologiska illusioner. Proletariatet i central- och Västeuropa har ännu en svår väg framför sig. För att komma till medvetande om sin historiska uppgift, om det legitima i sitt herravälde, måste det först lära sig att inse den rent taktiska karaktären av såväl legala som illegala metoder och befria sig från både legal kretinism och romantiserad illegalitet.
Juli 1920
[1] Anti-Dühring, 191.
[2] Nachlass, I, 382-83 [brev till Ruge 1843] (kursiverat av mig).
[3] Jfr ovan Klassmedvetandet.