Ursprungligen publicerad i Internationale Literatur, 3. Jg., Heft 2 (1933), s. 178ff., samt i Georg Lukács zum siebzigsten Geburtstag, Berlin 1955, s. 255-231. Denna textutgåva är hämtad från Georg Lukács, Werkauswahl Band 2, Schriften zur Ideologie und Politik, ausgewählt und eingeleitet von Peter Ludz, Soziologische Texte Band 51, Neuwied, Berlin: Luchterhand, 1973.
Översättning: Michael Wirth
Förhållandet till Marx är den verkliga prövostenen för varje intellektuell som på allvar söker reda ut sin världsåskådning för sig själv, förstå den samhälleliga utvecklingen, särskilt den nuvarande situationen, sin egen ställning i samtiden och sitt ställningstagande till denna. Det allvar, den grundlighet och fördjupning som ägnas denna fråga avgör om och i vilken mån han på ett klart och tydligt sätt, medvetet eller omedvetet, förmår ta ställning till de världshistoriska striderna i samtiden eller undvika detta. Den biografiska skildringen av förhållandet till Marx, den andliga brottningen med marxismen ger alltså vid varje tillfälle en bild, som i form av ett bidrag till en intellektuells sociala historia under den imperialistiska perioden kan ha ett visst allmänintresse, även om det, som i mitt fall, knappast kan sägas vara en biografi som förtjänar offentlighetens ljus.
Min första bekantskap med Marx (genom Kommunistiska manifestet) gjorde jag i slutet av gymnasietiden. Det intryck jag fick var utomordentligt starkt, och som student läste jag flera skrifter av Marx och Engels (t.ex. 18. Brumaire och Den heliga familjen) och studerade särskilt det första bandet av Kapitalet noggrant. Detta studium övertygade mig genast om riktigheten i några av marxismens grundstenar. Först och främst tog jag intryck av mervärdesläran, av uppfattningen om historien som en historia av klasskamp och av den samhälleliga klassindelningen. Däremot inskränkte sig detta inflytande till ekonomin och fr.a. till "sociologin", vilket ofta tenderar att bli fallet för en borgerlig intellektuell. Den materialistiska filosofin, och här gjorde jag på den tiden inte någon skillnad mellan dialektisk och icke-dialektisk materialism, höll jag för kunskapsteoretiskt övervunnen. Den nykantianska läran om "medvetandets immanens" passade utmärkt för min dåtida klassposition och världsåskådning. Jag lät den heller aldrig genomgå någon kritisk prövning alls, utan accepterade den utan motstånd som utgångspunkt för vilken kunskapsteoretisk frågeställning som helst. Jag hade förvisso betänkligheter beträffande den extremt subjektiva idealismen (såväl mot den nykantianska Marburgskolan[1] som mot machismen[2]), då jag inte förmådde inse hur frågan om verkligheten helt enkelt skulle kunna härledas som en immanent kategori hos medvetandet. Detta fick dock inte några materialistiska konsekvenser, utan tvärtom till ett närmande till de skolor inom filosofin (Windelband/Rickert, Simmel, Dilthey), som ville lösa frågan irrationalistiskt-relativistiskt, ibland övergående i det mystiska. Simmels inflytande, vars personlige elev jag varit, gav mig också möjligheten att "bygga in" det jag hade tillägnat mig av Marx under den här perioden i en sådan världsåskådning. Simmels verk Die Philosophie des Geldes[3] och Max Webers protestantiska skrifter[4] var mina förebilder när det gällde en "litteratursociologi", i vilken de av nödvändighet uttunnade och förbleknade elementen från Marx förvisso fanns kvar men knappast var igenkännbara. Jag lösgjorde å ena sidan, med Simmel som förebild, sociologin från den mycket abstrakt uppfattade ekonomiska grunden så gott det gick, medan jag å andra sidan i den "sociologiska" analysen bara såg en förstudie till den egentliga vetenskapliga undersökningen av estetiken (Entwicklungsgeschichte des modernen Dramas, 1909[5]; Methodologie der Literaturgeschichte, 1910, båda på ungerska). Mina mellan 1907 och 1911 utgivna essäer[6] pendlade mellan denna metod och en mystisk subjektivism.
Det är klart att när det gäller en dylik ideologisk utveckling måste ungdomsintrycken från Marx förblekna allt mer och spela en allt mindre roll i min vetenskapliga verksamhet. Liksom tidigare ansåg jag Marx vara den mest kompetente ekonomen och "sociologen", men ekonomi och sociologi spelade för tillfället en mindre roll i min dåvarande verksamhet. De enskilda problem och faser i den utvecklingsgång, som i gestalt av en subjektiv idealism förde mig in i en filosofisk kris, torde vara ointressanta för läsaren. Denna var dock, utan att jag var medveten om det, objektivt bestämd av allt mer tydligt framträdande imperialistiska antagonismer och påskyndades av världskrigets utbrott. I förstone visade sig dock krisen endast i övergången från en subjektiv idealism till en objektiv idealism (Theorie des Romans, skriven 1914-15[7]). Och givetvis blev Hegel, fr.a. hans Phänomenologie des Geistes, allt mer betydelsefull för mig. Med krigets för mig allt klarare imperialistiska karaktär, med mina fördjupade Hegelstudier, varvid även Feuerbach hamnade i fokus, då från ett antropologiskt perspektiv, inleddes min andra period av intensivt ägnande åt Marx. Denna gång var det de filosofiska ungdomsskrifterna som hamnade i blickfånget, även om jag också studerade den stora Einleitung zur Kritik der politischen Ökonomie ivrigt. Nu såg jag inte längre Marx med simmelska glasögon, utan med hegelska. Inte längre Marx som en "framträdande vetenskapsman" inom ett område, som ekonom och sociolog. Jag började "urskilja" den store tänkaren, den store dialektikern. Men jag såg inte ens då den stora betydelse materialismen hade för konkretiseringen och förenhetligandet, för att kunna se dialektikens problem konsekvent. Jag nådde bara fram till en hegelsk prioritering av innehållet framför formen och försökte, fr.a. på hegelsk grundval, syntetisera Hegel och Marx i en "historiefilosofi". En särskild nyans fick detta försök genom att Ervin Szabós[8] syndikalistiska och "vänstersocialistiska" ideologi, den mest inflytelserika, fanns i mitt hemland, Ungern. Hans syndikalistiska skrifter gav mina "historiefilosofiska försök", förutom en del värdefulla tankar (t.ex. förmedlingen av Kritiken av Gothaprogrammet, som jag lärde känna genom honom), en stark abstrakt-subjektivistisk och därigenom etikiserande prägel. Som akademisk intellektuell, skild från den illegala arbetarrörelsen, kunde jag varken ta del av Spartakusskrifterna[9] eller Lenins krigsskrifter[10]. Jag läste Rosa Luxemburgs förkrigsskrifter och blev djupt och för lång tid påverkad av dem[11]. Lenins Staten och revolutionen[12] blev jag bekant med först under revolutionstiden 1918-19.
Under en sådan ideologisk jäsning mötte jag revolutionerna 1917 och 1918. Efter att ha vacklat en tid anslöt jag mig i december 1918 till Ungerns Kommunistiska Parti, KPU, och har sedan dess befunnit mig i den revolutionära arbetarrörelsens led. Det praktiska arbetet tvingade genast fram ett närmare studium av Marx' ekonomiska skrifter, liksom djupare studier av historien, den ekonomiska historien, arbetarrörelsens historia etc., samt en oavbruten revision av de filosofiska grundvalarna. Denna kamp för att verkligen helt kunna ta till mig den marxistiska dialektiken pågick dock mycket länge. Erfarenheterna från den ungerska revolutionen visade mig visserligen med all önskvärd tydlighet hur bräcklig varje syndikaliserande teori var (partiets roll i revolutionen), men en extremt vänsterinriktad subjektivism levde kvar inom mig under lång tid (inställningen till parlamentarismdebatten 1920[13], till Marsaktionen 1921[14]). Detta hindrade mig mer än något annat från att verkligen och fullt ut förstå den materialistiska sidan av dialektiken, i dess omfattande filosofiska betydelse. Min bok Historia och klassmedvetande från 1923[15] visar mycket tydligt denna övergång. Trots det redan medvetna försöket att övervinna och "upphäva" Hegel med hjälp av Marx löstes fortfarande avgörande dialektiska frågor på ett idealistiskt sätt (naturdialektiken, avbildningsteorin etc.). Den luxemburgska ackumulationsteorin som jag ännu höll fast vid blandade sig oorganiskt med en extremvänster-subjektivistisk aktivism.
Först genom det genom mångårig praxis genomförda inväxandet i arbetarrörelsen och först genom möjligheten att studera Lenins verk och efter hand förstå det i sin grundläggande betydelse, inleddes den tredje fasen av mitt arbete med Marx. Först nu, efter nästan ett decennium av praktiskt arbete, efter säkert mer än ett decennium av teoretisk kamp med Marx, har den materialistiska dialektikens omfattande och enhetliga karaktär på ett konkret sätt blivit klar för mig. Men just denna klarhet för också med sig insikten att det verkliga studiet av marxismen först nu tar sin början och aldrig kan inträda i någon vilofas. Ty, som Lenin så träffande har påpekat, "fenomenet är rikare än lagen ... och därför är lagen, varje lag, snäv, ofullständig och approximativ"[16]. Det vill säga: var och en som inbillar sig, att han en gång för alla har begripit naturens och samhällets fenomen på grundval av en aldrig så vid, bred och djup förståelse av den dialektiska materialismen, måste obönhörligen falla tillbaka från den levande dialektiken i en mekanisk stelhet, från den omfattande materialismen in i en idealistisk ensidighet. Den dialektiska materialismen, Marx' lära, måste varje dag och varje timme ständigt på nytt utarbetas och tillägnas genom praxis. Å andra sidan utgör denna lära just i sin oantastliga enhetlighet och totalitet ett vapen för vägledning av praxis, för bemästrandet av fenomenen och deras lagar. Isolerar man bara en del av denna totalitet (eller försummar den) uppstår återigen stelhet och ensidighet; missförstår man blott de olika momentens inbördes proportioner, så kan man förlora fotfästet i den dialektiska materialismen. "Detta eftersom varje sanning kan", säger Lenin, "när man överdriver den, när man överskrider gränserna för dess giltighet, bli till en absurditet, ja den måste under sådana omständigheter oundvikligen bli absurd."[17]
Det har gått mer än trettio år sedan jag som liten grabb läste Kommunistiska manifestet för första gången. Den fortskridande fördjupningen, om än motsägelsefull och allt annat än rätlinjig, i Marx' skrifter har blivit historien om min egen intellektuella utveckling och till yttermera visso historien om hela mitt liv, om det nu har någon som helst betydelse för samhället. Det tycks mig som om det i epoken som följde på Marx måste bli varje tänkares, d.v.s. varje tänkare som tar sig själv på allvar, största utmaning att på allvar ägna sig åt en uppgörelse med Marx, och att arten och graden av vederbörandes tillägnan av metoderna och resultaten sålunda bestämmer dennes rang i människans utveckling. Denna utveckling är determinerad av klasstillhörighet. Men denna determinering är inte heller stel, utan dialektisk: Vår position i klasskampen avgör i slutändan det sätt på vilket och den grad till vilken vi tillägnar oss marxismen. Å andra sidan verkar varje fördjupning främjande på vår sammansmältning med proletariatets liv och praxis och återverkar därigenom befrämjande på fördjupandet av vårt förhållande till Marx' lära.
[1] Med Marburgskolan, i motsats till den sydvästtyska (Rickert/Windelband), bör den av Hermann Cohen och Paul Natorp grundade nykantianska skolan förstås. Marburgskolan, liksom nykantianismen i övrigt, riktade sig i samma utsträckning mot den hegelianska som mot den positivistiska materialismen. Både Cohen och Natorp försökte förbinda Kants kritik med den moderna logiken. Inom ramen för etiken ville i synnerhet Natorp använda Kants etik på sociala problemen i det sena 1800-talets borgerliga samhälle. [Utgivarens not; i det följande: Utg.]
[2] Machismen är den av Lenin och leninismen försedda något pejorativa beteckningen på fysikern och filosofen Ernst Machs (1838-1916) lära. För Mach, som påverkade nypositivismen, var vetenskapen en "tankeekonomi". Den hade till uppgift att ordna empiriska fakta. Fakta är för Mach dock bara förnimmelser. Huvudverket är Die Analyse der Empfindungen (1886) [Utg.]
[3] Georg Simmel, Philosophie des Geldes, 1900, andra uppl. 1907. [Utg.]
[4] Max Webers "Die protestantische Ethik und der 'Geist' des Kapitalismus" utkom 1905 i Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik (Band XX, s. 1ff.; band XXI, s. 1ff.). [Utg.]
[5] A modern dráma fejlödésének történe, 1909, kom först ut i två band i Budapest 1911; inledningskapitlet till boken publicerades 1909 under titeln "A dráma formája". [Utg.]
[6] De viktigaste arbetena under den här perioden är förutom de redan nämnda: Die Seele und die Formen. Essays, (Berlin 1911); Esztétikai kultúra (Budapest, 1913), Über Sehnsucht und Form" i Neue Rundschau, 22. Jg., [1911], s. 192ff. [Utg.]
[7] Publicerad första gången i Tyskland i Zeitschrift für Ästhetik und Allgemeine Kunstwissenschaft (11. Jg., [1916]), tryckt som bok 1920. [Utg.]
[8] Erwin Szabó (1877-1918), teoretisk ledare för den ungerska socialdemokratins vänsterflygel, sociolog och historiker, medgrundare av Budapests sociologiska sällskap, efter 1911 föreståndare för Budapests stadsbibliotek. Szabó utövade ett avsevärt inflytande på den unge Lukács fr.a. genom sina utpräglat syndikalistiskt-anarkistiska tendenser. [Utg.]
[9] Här avses de av "Gruppe Internationale" (senare "Spartakusbund") utgivna skrifterna, fr.a. under namnet "Spartakusbriefe", vilka blev berömda som illegala meddelandeblad, vilka kom ut oregelbundet under tiden mellan 27 januari 1916 och oktober 1918 i Berlin. De gavs ut i samlad form första gången 1926 och senare på nytt på Dietz Verlag i Östberlin 1958 genom Institutets för Marxism-Leninism vid SED:s centralkommitté försorg. [Utg.]
[10] Jämför fr.a. de i den ryska socialdemokratins centralorgan "Socialdemokraten" publicerade uppsatserna. De viktigaste samlades i bandet Lenin/Zinovjev: Gegen den Strom. Aufsätze aus den Jahren 1914-1916, Hamburg 1921. [Utg.]
[11] Här avses fr.a. "Sozialreform oder Revolution?" (Leipzig, 1899); "Massenstreik, Partei und Gewerkschaften" (Hamburg, 1906); "Die Akkumulation des Kapitals" (Berlin, 1913); "Organisationsfragen der russischen Sozialdemokratie" (i Die Neue Zeit, 22. Jg., 2. halvbandet [1903-04], s. 484ff, s. 529ff.). [Utg.]
[12] Lenin, Staten och revolutionen. Marxismens lära om staten och proletariatets uppgifter i revolutionen, skriven augusti-september 1917, publicerad ffg. 1918, i utvidgad form 1919. [Utg.]
[13] Bl.a. formulerad i artikeln "Zur Frage des Parlamentarismus", publicerad i mars 1920 och kritiserad både av Lenin och Béla Kun. Debatten handlade bl.a. om huruvida KPU skulle delta i den parlamentariska processen eller ej. [Ö.a.]
[14] Hänför sig till sammanslagningen av kommunistpartiet med socialdemokraterna 21 mars 1919 i Ungern, något som fick Lukács att, på den tiden, anta att proletariatet, i motsats till i Ryssland, kunde ta makten med fredliga medel. Kun ansåg att detta var början till slutet för den ungerska rådsrepubliken. [Ö.a.]
[15] Se Georg Lukács, Historia och klassmedvetande i MIA:s svenska arkiv. [Ö.a.]
[16] Lenin, "Konspekt zu Hegels 'Wissenschaft der Logik'" i Werke, band XXXVIII, s. 141-142. [Utg.]
[17] Lenin, "Der 'linke Radikalismus', die Kinderkrankheit im Kommunismus" i Werke, band XXXI, s. 47f. [Utg.] En svensk översättning av denna text i sin helhet finns i MIA:s svenska arkiv under Lenin, "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom". Originalet skrevs 1920. [Ö.a.]