Originalets titel: After the death of Mao - a new stage in the policital struggle
Översättning: Bengt Andersson. Publicerad i boken Kina efter Mao
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Annan version: I pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk
Maos död har orsakat reaktioner, som skulle förefallit paradoxala i andra perioder. Den amerikanska kapitalismens ledare talade om en ”tragisk förlust” och hans medarbetare gjorde ingen hemlighet av sin oro för framtiden. Från Moskva kom öppna och opassande uttryck för tillfredsställelse och hopp. Dessa reaktioner hänger naturligtvis samman med den internationella politik, som Mao drev igenom under sina sista år. Efter att ha anklagat Kremls byråkrater för att ha kapitulerat för den amerikanska imperialismen ända sedan slutet av 1950-talet, ändrade Mao plötsligt stridsrop. Först intog han positionen att de båda ”supermakterna” var lika goda kålsupare, för att sedan lägga sig till med tesen att ”socialimperialismen” är huvudfienden, med alla dess konsekvenser, alltifrån kritiken av västkapitalismen för att den inte beväpnade sig tillräckligt och i alltför hög grad anpassade sig till Moskva ända till de röda välkomstmattorna i Beijing för figurer som Fanfani och Strauss.
I mer allmän bemärkelse var Mao icke desto mindre en motsägelsefull gestalt, och varje historisk uppskattning av hans verk måste betona denna väsentliga karakteristik.
Från 1927, efter att på sitt eget sätt ha dragit konsekvenserna av nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-27, intog Mao en kritisk ställning till den linje, som det staliniserade Komintern genomdrivit i Kina. Han utvecklade ståndpunkter som skilde sig från dem som det kinesiska kommunistpartiets ledning hade. Icke desto mindre avhöll han sig från att öppet ta kamp mot den stalinistiska ortodoxin, lade sig till med stalinistiska synsätt och använde huvudsakligen stalinistiska metoder för organisering och ledning. Även om han fortsatte att förkunna mer eller mindre klassiska idéer om arbetarklassens ledande roll, så uppfattade han i rätt ögonblick böndernas grundläggande betydelse i den tidens specifika situation i Kina, särskilt i perspektiv av ett utdraget krig. Vid olika tillfällen efter Kominterns övergång till folkfrontspolitiken, stod han till och med längre ut till höger på den politiska skalan än andra kommunistpartier. Han inte bara förespråkade utan genomförde också en samarbetspolitik med Chiang Kai-sheks Guomindang, och under och omedelbart efter andra världskriget sökte han envist uppnå en kompromiss med den gamla diktatorn.
Amerikanska dokument som publicerades på 50-talet, bekräftar att det var Chiang Kai-sheks vägran som satte stopp för en överenskommelse. Men trots sin strävan efter samarbete och kompromisser, gav Mao i praktiken aldrig efter på en väsentlig punkt: han vägrade ge upp sin armés självständighet och lät den inte vid något tillfälle uppgå i Guomindangs armé, inte ens när kampen mot den japanska imperialismens arméer samordnades. I det avgörande ögonblicket för det nya revolutionära massuppsvinget, då han ställdes inför ett ofrånkomligt val, ställde Mao sig i spetsen för bondeupproret, ignorerade Stalins råd att söka en överenskommelse med Chiang till varje pris och ledde Röda armén till erövrandet av makten. Tio år senare iklädde han sig rollen som språkrör för en vänsterkritik av Kremlledarnas och andra kommunistpartiers politik.
I fyrtio år stod Mao i spetsen för ett parti som ledde en socialistisk revolution, en av milstolparna i vårt århundrade. Men redan i de befriade områdena införde han byråkratiska föreställningar och metoder i administrationen. Partiets uppbyggnad genomgick en staliniseringsprocess, och efter maktövertagandet stod han i spetsen för en relativt snabb byråkratisering av den nya arbetarstaten. Att försöka frånta Mao allt ansvar och lägga skulden för degenereringen på andra ledare är – med tanke på Maos ledande roll och prestige – inget annat än ett dåligt försök att släta över hans roll. Inte desto mindre är det sant att Mao efter en viss tid själv började bli oroad över konsekvenserna av vad han själv kallade en ”alieneringsprocess” i förhållande till massorna. Vid en tid då många djupt rotade spänningar hade mognat, tog han initiativet till den så kallade kulturrevolutionen. Han vädjade till massorna ännu mer än vid andra tillfällen, först studenterna och sedan, fast försiktigare, även arbetarna och bönderna.
Han tillkännagav att massorna skulle bestämma allt, men i verkligheten byggde han upp en centraliserad och i grunden monolitisk apparat (som återuppbyggdes i kulturrevolutionens sista fas), baserad på en auktoritär paternalism som kulminerade i personkulten. Han vidhöll nödvändigheten av en oförsonlig kamp mot imperialismen och under några år kritiserade han hårt Moskvas politik gentemot bourgeoisin i olika koloniala och nykoloniala länder. Men samtidigt stödde han utan reservationer samarbetet med bourgeoisin som ledde till det tragiska nederlaget för det indokinesiska kommunistpartiet och till att hans anhängare i Pakistan och Östbengalen förlamades, för att inte tala om de senare årens ställningstaganden, då han slöt upp bakom Sri Lankas regering i dess grymma förtryck, undvek att på något sätt fördöma Pinochetdiktaturen i Chile och anlade en attityd av hycklande neutralitet under kriget i Angola. Han försökte framställa sig själv som förkämpen i kampen mot byråkratiseringen, vilken han framställde som en kapitalistisk restauration. Men trots kritiken och reella meningsskillnader betraktade han ända till slutet Stalin som en stor revolutionär och en av marxismens ledande teoretiker.
I koncentrerad och symbolisk form återspeglar Maos gestalt alltså mer än någon annan motsättningarna i en historisk epok, de motsättningar som hittills uppkommit under övergången från kapitalism till socialism. Lenin dog endast ett par år efter oktoberrevolutionen och gick därför till historien främst som ledaren för den första socialistiska revolutionen. Trotskij besegrades på grund av styrkeförhållandet under den period då han inledde sin kamp mot byråkratin och blev en symbol för det orubbliga försvaret av revolutionens landvinningar. Stalin, som var en oansenlig figur före oktoberrevolutionen, gick till historien som den byråkratiska kontrarevolutionens förgrundsgestalt. Mao var, som vi sett, på en gång revolutionens högste ledare och huvudansvarig för den byråkratiska degenereringen av den arbetarstat som föddes ur denna revolution. Som ledare för en segerrik revolution bidrog han till att tillfoga det imperialistiska världssystemet ett historiskt nederlag. Men samtidigt övergav han inte på något sätt stalinismens teori om socialismen i ett land eller dess politik att underordna massornas kamp i hela världen under statens intressen.
Att en man som spelat en så framträdande roll i Kinas nutidshistoria försvinner, är obestridligen en händelse som kommer att utlösa ganska djupgående förändringar.
När Stalin dog betonade revolutionära marxister den väsentliga roll hans personlighet spelat för att garantera den byråkratiska kastens sammanhållning och för att få statens och partiets ledningsmekanismer att fungera. I vissa avseenden var Maos roll ännu mer avgörande. Precis som Stalin höll Mao samman det härskande byråkratiska skiktet och framstod som den enda person som hade auktoritet nog att få sista ordet i tider av konflikt. Men Maos ”bonapartism” var inte bara verksam inom byråkratin utan också inom samhället som helhet.
Här måste vi erinra oss vissa drag som är specifika för den maoistiska ledarmetoden och maktutövningen, drag som märkbart skiljer dem från de metoder Stalin genomdrev i Sovjetunionen på 1930- och 1940-talet. Metoden kan sammanfattas som ett försök att bibehålla mer direkta och levande band med massorna och att utnyttja mer eller mindre kontrollerade och kanaliserade ingrepp från massornas sida i tider av speciella svårigheter.
För att överleva och segra i ett långt och bittert, utdraget revolutionärt krig, måste Mao inte bara förlita sig på massornas stöd utan också på deras aktiva deltagande. På samma sätt måste han också söka en viss mobilisering av massorna när det blev dags för det gigantiska arbetet att bygga ett nytt samhälle, utifrån en materiell bas som till och med var mer underutvecklad än den i Ryssland 1917, samtidigt som man måste kämpa mot imperialisternas sabotage. Detta förklarar varför förhållandet mellan ledarna och massorna i Kina alltid varit mer direkt än förhållandet mellan massorna och den stalinistiska ledargruppen i Sovjetunionen, vilket överhuvudtaget knappast existerade. Det förklarar också varför ett slags ”horisontell demokrati” (S. S. Wus uttryck se Bakgrunden till den politiska krisen i Kina) har funnits i Kina, särskilt under vissa perioder, trots den byråkratiska degenereringen. Med andra ord finns det en viss självständighet på lokal nivå, vad gäller valet av de former i vilka den av toppen beslutade allmänna inriktningen skall verkställas. Det förklarar också varför Mao och andra ledare vid olika tillfällen vänt sig till massorna för att komma ur situationer där partiledningen drabbats av konflikter eller rent av förlamning. Naturligtvis var dessa ledare alltid noga med att sätta upp en exakt ram för de mobiliseringar som de stimulerade till och, när det kom till kritan, att kanalisera dem. Erfarenheterna av de sista månaderna 1966 och de första 1967 visade, i motsats till varje apologetisk tolkning, att så snart delar av massorna började handla enligt sin egen dynamik och sträva efter mål som skilde sig från dem som fastställts av den maoistiska ledningen, tvekade denna inte att tillgripa ett slags massiv ideologisk terrorism och till och med repression i sista hand. (Låt oss komma ihåg att det var just framväxten av sådana situationer av explosiv spänning som fick Mao att förlita sig på armén, vilken kom att spela huvudrollen under en viss period.) Men allt detta ändrar inte det faktum att Maos ”system” Vi tilldelar massorna en annorlunda roll, en mer aktivt deltagande roll, än vad fallet var i Sovjetunionen under och efter Stalins tid. Just att man förde fram revolutionära demokratiska och egalitära krav vid olika tillfällen fick å andra sidan oundvikligen vissa konsekvenser, trots alla taktiska intriger och avledningsförsök. Objektivt stimulerades massorna, eller de mest avancerade skikten av dem, att föra fram sina egna krav med större kraft, att försöka fylla den av ledarna tolererade ”horisontella demokratin” med ett reellt innehåll.
Existensen av en karismatisk ledare, med tillräcklig prestige för att kunna vädja till massorna i avgörande ögonblick men också förmögen att plötsligt genomdriva disciplin och en återgång till det ”normala”, var nödvändig för ett sådant sätt att utöva makten och för en sådan ledarmetod. Den var till och med nödvändigare, låt oss upprepa det, än Stalins personlighet i det maktsystem som påtvingats sovjetmänniskorna. l just denna betydelse finns det ingen som kan ersätta Mao. Hans död inför därför vad vi kan kalla ett element av ”strukturell” obalans i Kinas politiska system.
För att kunna undersöka några hypoteser om den möjliga utvecklingen i Kina efter Maos död, måste vi först och främst i korthet erinra oss några av de spänningar som kvarstår i strukturellt och politiskt hänseende, spänningar som inte övervanns under kulturrevolutionen eller den därpå följande perioden.
Enligt officiell statistik har Kinas ekonomi under de senaste åren nått framgångar som inte bestrids ens av experter från de mest skilda politiska läger. Men om vi tar hänsyn till en längre period är utvecklingstakten fortfarande inte särskilt snabb. Detta innebär inte bara att de absoluta nivåer som uppnåtts ännu är blygsamma, utan också att klyftan mellan Kina, Sovjetunionen och en del kapitalistiska länder inte har krympt utan rent av riskerar att vidgas, särskilt inom vissa sektorer. Det är betecknande att både Mao och Zhou Enlai, enligt den senares icke dementerade uppgifter, i många diskussioner med utländska gäster fortsatt att betona Kinas bestående underutveckling och fattigdom.
Vi kan gott påminna om att Kina, efter att ha kritiserat Sovjetunionen våldsamt på 50-talet för Moskvas politik att utöka de ekonomiska förbindelserna med kapitalistiska länder, gjorde likadant själv, ja till och med mer systematiskt. Man försökte inte bara bredda den kommersiella handeln, utan skaffade också maskiner och hela industrikomplex från västerländerna och Japan. Efter en viss tid började denna politik emellertid komma i konflikt med ett krav, som de kinesiska ledarna gjort till dogm: att landet inte skulle bygga upp en utlandsskuld. Om man strikt höll fast vid detta val, skulle följden oundvikligen bli att industrins utvecklingstakt sjönk i stället för att öka, åtminstone i vissa sektorer. Självhushållningspolitik eller rent av autarki kan vara nödvändigt under speciella omständigheter (låt oss inte glömma att Kina i flera år måste kämpa både mot den envisa imperialistiska blockaden och mot Moskvabyråkraternas öppna sabotage), men i längden får en sådan politik med nödvändighet ytterst negativa konsekvenser. Att döma av anspelningar i en del diskussioner har frågan redan blivit en källa till konflikter inom den ledande gruppen. Det är helt möjligt att den kommer att resas i mer akut form igen i framtiden, även om den ökande oljeexporten skulle kunna dämpa motsättningen.
Låt oss nu helt snabbt titta på jordbruket. Inte ens det maoistiska Kina har lyckats undgå det dilemma som byråkratiserade övergångssamhällen ställs inför, när de uppkommer på basis av outvecklade produktivkrafter (en faktor vi inte får glömma, om vissa nystöpta utopister behagar förlåta oss). Dilemmat kan uttryckas så här: antingen måste man, efter den inledande fasens radikala reformer, acceptera att det under en längre eller kortare period finns kvar relationer som inte är kollektivistiska, utan snarare ett mellanting mellan å ena sidan privata jordlotter eller kooperativjordbruk och å andra sidan kollektiviserat jordbruk, med alla ekonomiska konsekvenser och sociala risker som logiskt följer av detta. Eller måste man forcera kollektiviseringen, i stor utsträckning strunta i de faktiska möjligheterna att mekanisera jordbruket och riskera en dramatisk öppen brytning med breda bondemassor och återverkningar som i sista hand måste bli negativa också för produktionen. Detta problem, som legat bakom alla regimens avgörande val på landsbygden, från det massiva bildandet av kooperativ på mitten av 50-talet till det i huvudsak voluntaristiska försöket att bilda folkkommuner 1958 och de därpå följande korrigeringarna, är fortfarande olöst. Å ena sidan är produktionens utvecklingstakt, åter enligt officiella siffror, fortfarande begränsad (vilket är särskilt allvarligt eftersom Kina fortsätter att registrera en ihållande befolkningsökning). A andra sidan tenderar bönderna att ägna större omsorg åt sina egna jordlotter än åt den kollektiva produktionen. Konsekvenserna blir oundvikligen kännbara, i första hand på den allmänna ekonomiska nivån och i andra hand på den sociala nivån eftersom den under sådana förhållanden är oundvikligt att differentieringen mellan olika skikt av bönder kommer att bestå och till och med fördjupas.[1]
I anknytning till de problem som ställs genom svårigheterna för den ekonomiska utvecklingen och jordbrukets problem i synnerhet, fortsätter en hel rad av sociala spänningar att växa fram och t o m intensifieras, av vissa tecken att döma. För att bara nämna ett exempel, har det uppkommit svårigheter och motsättningar vad gäller de nya generationernas integrering i det ekonomiska systemet. Obalansen uppkom dels på grund av den industriella och urbana ekonomins ännu begränsade specifika vikt, dels på grund av den massiva tillgången till utbildning (som, vilket vi knappast behöver påpeka, utgör en av revolutionens stora landvinningar). Att sådana problem finns, framgår klart av t ex diskussionerna om att skicka ut den så kallade utbildade ungdomen att arbeta på landsbygden. Åtminstone för tillfället berör detta relativt begränsade sektorer, även om det absoluta antalet berörda ungdomar närmar sig 12 miljoner, enligt siffror i den tidigare nämnda artikeln av S. S. Wu. Dessa ungdomar accepterar inte alltid frivilligt att skickas ut på landsbygden, där levnadsförhållandena i allmänhet är hårdare, och ofta mottogs de inte heller med någon större entusiasm av bönderna. Följaktligen har det uppstått en rörelse fram och tillbaka mellan städerna och landsbygden, där en del ungdomar återvänder till städerna utan tillstånd. Detta hotar att leda till uppkomsten av ett ungdomsskikt som i viss mening är rotlösa, som saknar en fast plats i samhället och därför frestas att operera i dess utkanter. Enligt vissa tolkningar, vars sanningshalt vi saknar möjlighet att kontrollera, kan denna situation ha varit orsaken till de kriminella händelser som nyligen inträffat i en del städer och omnämnts i den officiella pressen.
Också på den rent politiska nivån är en rad problem och motsättningar aktuella. De revolutionära marxisternas kritiska analys har visat att den kinesiska arbetarstaten redan från första början utmärkts av frånvaron av ett nätverk av organ för proletär demokrati av rådsmodell. Även den gamla administrativa apparaten har i viss utsträckning överlevt. (Detta senare elements negativa inflytande brännmärktes av maoisterna själva under polemiken 1966 och 1967.) Den kinesiska författningen säger att en Nationell Folkförsamling skall väljas på basis av lokala organ. Denna folkförsamling skall vara maktens verkliga säte. I praktiken har folkförsamlingen, när den över huvud taget sammanträtt, inte haft någon annan funktion än att formellt godkänna beslut som redan fattats på annat håll, nämligen i partiets ledande organ. (Låt oss inte glömma att den maoistiska synen på partiet ger det en absolut dominerande roll och en strikt kontroll över hela samhället, i stil med de uppfattningar som var förhärskande i Sovjetunionen både under och efter Stalin.) Eftersom det är praktiskt omöjligt för de begränsade ledande organen (även om man se dem i vid bemärkelse, dvs med alla deras olika underkommittéer och förgreningar) att verkligen fatta beslut om alla problem som uppstår i ett land av Kinas storlek, så finns det både en viss marginal för ”horisontell demokrati” och en tendens att skapa relativt självständiga regionala och lokala maktorgan. Resultatet blir en osäker och konfliktladdad situation. Vid olika tillfällen – och inte bara vid höjdpunkten av 1966-67 års kris – har massorna faktiskt försökt ge denna ”horisontella demokrati” ett mer påtagligt innehåll och centrifugala krafter har på så sätt utvecklats inom byråkratin (den återkommande polemiken mot folk som anklagas för att ha skapat ”självständiga kungadömen” avspeglar detta slags centrifugala tendenser).
Den internationella politiken innehåller också förutsättningar för uppkomsten av motsättningar inom själva byråkratin, och i ännu högre grad mellan byråkratin och massorna. Maos död kan stimulera försök att göra upp ett bokslut, något som den ledande gruppen själv redan måste ha känt behov av. Under en hel period, och t o m ännu idag, har anspråken på totalt oberoende av Sovjetunionen lönat sig för den kinesiska byråkratin både inom landet och i viktiga delar av den kommunistiska rörelsen. Till och med polemiken mot de ”båda supermakterna” gav viss diplomatisk och politisk utdelning, eftersom den i viss mån sammanföll med en del ”nationella” borgarklassers och staters intressen och med sinnesstämningen inom vissa rörelser i koloniala länder som av kampens behov tvingats söka Sovjetunionens ”vänskap” mot imperialistmakterna och därför fått tillfälle att göra bittra erfarenheter av ”samarbetet” med Kremlledarna. Men nu, efter nästan två årtionden, krävs ett allmänt bokslut, liksom ett bokslut över de senaste årens linje, som byggt på antagandet att ”socialimperialismen” är huvudfienden.
Även om det inte finns något tvivel om att Washington-Moskva-Beijing-triangelns existens gjort det möjligt för alla tre att vinna tillfälliga taktiska fördelar då och då, så är det USA-imperialismen som har kunnat skörda de största fördelarna. För att bara nämna de senaste tio årens viktigaste händelse, så får vi inte glömma att det var just den häftiga sino-sovjetiska konflikten, som gav Vita Huset och Pentagon så stort manöverutrymme, även om den inte besparade imperialisterna nederlaget i Vietnam. Olika dokument har senare visat att bland de faktorer som förmådde Johnson att ge sig in i sitt indokinesiska äventyr 1965, intogs en av de främsta platserna av övertygelsen att USA inte skulle få möta en enad front mellan de större arbetarstaterna. Och det är höjt över alla tvivel att denna splittring, liksom den otillräckliga militära hjälpen till de vietnamesiska kämparna under en hel period, i hög grad bidrog till att försena den slutliga segern.
För det andra har den politik som förts av den ledande gruppen i Beijing, som offrat arbetarklassens och de antiimperialistiska rörelsernas behov i olika länder på de diplomatiska fördelarnas altare (fördelar som i alla händelser är av tveksamt värde), inte bara resulterat i att ledningen som i många år framstod som en stor segerrik revolutions förgrundsgestalter förlorat prestige. Den har också underlättat reaktionära framstötar i olika länder och den s k nationella bourgeoisins manövrer, vilket när det kommer till kritan står i motsättning till den kinesiska arbetarstatens legitima försvarsbehov. Vad gäller de övriga kommunistpartierna finns det inte heller rum för några tvivel om resultatet av den maoistiska politiken. Efter några fä framgångar i den sino-sovjetiska konfliktens tidigaste fas, har det kinesiska kommunistpartiets attraktionskraft dalat hela tiden och KKP:s inflytelsesfär är nu mindre än någonsin. Även inom den yttersta vänstern, som kulturrevolutionen och den kinesiska kritiken av Kreml bidrog till att skapa, ibland på ett avgörande sätt, har de hårdnackade försvararna av Beijings ståndpunkter i allt högre grad kommit att hamna i den politiska paranoians kategori. Denna vänster domineras nu av mer kritiska och sofistikerade tendenser. (Detta avspeglas i de trista delegationer från maoistiska kommunistpartier som kommer till Beijing, grupper vars existens ofta är okänd i deras egna länder.)
Men bortom bokslutet över de senaste femton åren och bortom de konjunkturella svårigheterna, måste förr eller senare en grundläggande motsättning komma upp till ytan i mer eller mindre akut form. Oavsett maoisternas teoretiska avvikelser och propagandistiska dimridåer, är Sovjetunionens sociala karaktär analog med Kinas och kvalitativt skild från USA:s och övriga kapitalistiska länders. Detta obestridliga faktum står i motsättning till tesen om ”socialimperialismen” som huvudfienden och i ännu större motsättning till tesens praktiska konsekvenser. Detta kommer att bli en källa till oundvikliga konflikter. Det faktum att oppositionella som fallit i onåd vid flera tillfällen anklagats för att ha eftersträvat en kompromiss med ”socialimperialisterna” (med hur stor rätt är oftast svårt att säga) och för att ha fungerat som deras agenter, visar att det inte är frågan om spekulationer i framtiden. Det gäller tvärtom att förstå innebörden av motsättningar som redan visat sig inom den ledande gruppen vid flera tillfällen.
Alla dessa potentiella konflikter kan bli desto reellare i den nya fas som nu inleds, eftersom alltmer omfattande förändringar redan har ägt rum eller kommer att äga rum på två nivåer.
För det första börjar samhället nu domineras av den generation som föddes eller växte upp efter 1949. Den äldre generationen har huvudsakligen jämfört sin situation med det förrevolutionära samhällets förhållanden. Hur besvärlig situationen efter 1949 än må ha varit som en följd av byråkratins misstag eller brott, så förefaller motsättningarna i det nya samhället betydelselösa jämfört med förtrycket i det gamla Kina. För den nya generationen är revolutionens landvinningar en redan uppnådd utgångspunkt. Deras inställning kommer att vara och är redan beroende av i vilken utsträckning övergångssamhället kan tillfredsställa deras behov och om ständiga framsteg görs på alla områden eller inte. För det andra håller inte bara den centrala ledningen utan också organen på partiets alla andra nivåer på att fyllas ut med nytt folk i allt snabbare takt. De ”historiska” ledarna och kadrerna försvinner och ersätts av ledare och kadrer som inte kan använda sig av revolutionsledarnas prestige, utan kommer att bedömas på basis av sitt uppträdande nu, sina framgångar och misslyckanden i dagens politik.
Slutligen försvann Mao från scenen vid en tidpunkt, som långt ifrån präglas av stagnation eller demoralisering bland massorna, utan tvärtom utmärks av en ny politisk mottaglighet och kampvilja samt av att det kommit fram nya, kritiska kadrer, som är kapabla att ta djärva initiativ. De första tecknen på en ny jäsning visade sig redan 1973, t ex i Kanton, där material som innehöll en antibyråkratisk kritik spreds. Men särskilt under de två senaste åren har olika händelser ännu tydligare visat att situationen börjat röra på sig igen. I Kanton har det förekommit demonstrationer av soldater som stod i begrepp att lämna armen, liksom olika spontana strejker. I Hangzhou antog strejkerna sådana proportioner att armen beordrades ingripa. Demonstrationen på Tiananmen-platsen i Beijing den 5 april kan ha varit iscensatt av Deng Xiaopings tendens, som officiella källor påstår, och därmed haft sitt ursprung i inombyråkratiska konflikter. Men dess storlek (tiotusen deltagare) och dynamik uttryckte hur som helst en spontan explosion av missnöje med den grupp som leder partiet och staten.
Vad kommer att hända härnäst? Frågan är inte lätt att besvara, åtminstone inte utifrån den magra information vi har idag. Kampen inom byråkratin kommer att bli oerhört bitter. Frågan om efterträdare är akut. Det gäller inte bara att utse Maos efterträdare, utan också att fylla alla luckor som uppstått genom dödsfall eller politiska likvideringar på olika nivåer i ledningen (politbyråns ständiga utskott, som nu har krympt till två eller tre medlemmar, kan ses som en symbol för en mer allmän instabilitet). Det faktum att själva kommunikén som tillkännagav Maos död (det skulle vara intressant att få veta vilket organ som egentligen godkände den) riktade våldsamma och upprepade angrepp inte bara mot tidigare ”avvikare”, utan också mot det allra senaste offret, Deng Xiaoping, är ett säkert tecken på att spänningen och rädslan kvarstår inom den grupp som gick segrande ur konflikterna under årets första månader.
Det troligaste är att den första ronden kommer att sluta med något slags kompromiss. Redan valet av just Hua Guofeng var i själva verket en sådan kompromiss.
Utan tvekan kan man säga att Maos död objektivt stärkte den tendens som mer direkt representerar apparaten, som framstod som den mest konservativa redan under kulturrevolutionen, och vars mest framstående företrädare var Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. Den har flera gånger tidigare visat sin förmåga att komma tillbaka efter nederlag, och Mao var den ende som hade kunnat motsätta sig denna tendens med framgång. Men någon ny Mao kan inte stampas fram på konstlad väg.
Att en sådan tendens stärks, ses troligen med välvilja av alla som vill försvara, befästa eller utöka sina privilegier, främst byråkratins övre skikt. Men även skikt av kadrer på mellannivån kan komma att stödja en sådan tendens, de som har intimare band med massorna men just därför ofta fått klä skott för de skarpa svängarna, mer direkt utsatts för de stora ”korrigeringskampanjerna” eller rent av fått ikläda sig den föga avundsvärda rollen som syndabock. Därför kan de känna ett verkligt behov av att komma ut ur korselden och få njuta av en tids lugn och ro. Slutligen skulle en tendens av denna typ försöka tillförsäkra sig en bas på landsbygden, antagligen inte utan tillfälliga framgångar, genom att föreslå en rad Chrusjtjovliknande eftergifter för vissa bondeskikt. (Anspelningen på Chrusjtjov är rent indikativ, eftersom förhållandena på den sovjetiska landsbygden vid Stalins död inte alls liknar de som råder på dagens kinesiska landsbygd.)
De flesta iakttagare har rest frågan om perioden efter Mao kommer att utmärkas av en vändning i den kinesiska utrikespolitikens inriktning. Vi har redan pekat på problemen på detta område, på tendenserna som redan tidigare tagit form inom den ledande gruppen och på motsättningarna som till sist måste komma upp till ytan. Utan att ge oss in på alltför djärva spekulationer, vågar vi kasta fram hypotesen att förändringar säkert kommer att ske förr eller senare. Det finns redan ett tryck i denna riktning. Bland annat skulle Moskva ha intresse av en avspänning, t o m inom en nära framtid, vilket bekräftas av reaktionerna på Maos död. En hel rad kommunistpartier, bland dem de med störst tyngd och internationell prestige, förespråkar säkert också inte bara avspänning, utan också ett närmande och en ny front mellan ”broderpartierna”. Från det vietnamesiska kommunistpartiet till de mest auktoritativa representanterna för den s k Eurokommunismen och ända till det kubanska kommunistpartiet, alla är de utan undantag och oberoende av deras nuvarande åsikter övertygade om att en utveckling i positiv riktning inte på något sätt skulle kunna leda till en återgång till den monolitism, som härskade i det staliniserade Komintern och Kominform. Tvärtom skulle det beröva Moskva varje möjlighet att ännu en gång genomdriva sin kontroll och hegemoni och öka alla kommunistpartiernas prestige och attraktionskraft.
Avslutningsvis kan vi säga att Maos död helt säkert kommer att inleda ett nytt kapitel, även om det vore fåfängt att försöka förutsäga vilka tendenser som kommer att dominera de kommande faserna och vilka speciella former det byråkratiska systemets kris kommer att anta. De kinesiska massorna har inträtt i en ny period av aktivitet och kritiskt tänkande. Det troligaste är att de kommande striderna kommer att gälla förbättrad levnadsstandard, minskad ojämlikhet och verklig arbetardemokrati. Dessa strider kommer att infogas i den antibyråkratiska kampens mer allmänna perspektiv.
De kadrer som fått sin skolning under de senaste åren kommer att göra sina röster hörda i denna kamp. Vi får inte glömma att tiotusentals kadrer mognade under höjdpunkten av 1966-67 års kris, kadrer som såg bortom den ledande gruppens dimridåer, engagerade sig i strider med en antibyråkratisk dynamik och organiserade sig på olika sätt. I vissa fall – litteraturen om detta har fått en omfattande spridning – gjordes utomordentligt intressanta försök till en mångsidig kritik och teoretisk generalisering. Förgrundsgestalterna i denna utveckling kom till korta i kulturrevolutionens sista fas; ibland drabbades de hårt, oftast uteslöts de. Det fanns oundvikligen tendenser till demoralisering. Men nu har förutsättningarna för en ny utveckling skapats, för en ny aktivering av dessa kadrer. De kan nu lämna mycket viktiga bidrag, ty Maos död undanröjer det största hindret för deras förståelse av regimens och ledningens karaktär. Myten om Mao som den antibyråkratiska kampens förkämpe går upp i rök, en myt som de hållit fast vid. De kommer med andra ord att kunna undvika att objektivt sett bli redskap för en inombyråkratisk fraktionskamp. Och genom att förena sig mer direkt med massorna, kan de påta sig en ledande roll i kampen mot byråkratin som helhet.
Ur INPRECOR nr 58, 23 september 1976
[1] Vad gäller dessa och andra frågor hänvisar vi läsaren till artiklar som tidigare publicerats i Inprecor, särskilt S.S. Wus artiklar i nr 55 och 56 (ingår i denna skrift under rubriken ”Bakgrunden...”, överse anm.). För en mer allmän översikt och analys av utvecklingen i Kina efter revolutionen, tillåter jag mig att nämna min egen bok Party, Army and Masses in China (New Left Books, London 1976).