Publicerat: I "Revue der Neuen Rheinischen Zeitung", häfte 4,
i april 1850.
Källa: Marx Engels Werke bd VII, s. 255ff; "Rezensionen aus der
»Neuen Rheinischen Zeitung. Politisch-ökonomische Revue«. Viertes Heft".
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
Thomas Carlyle är den ende engelske författare, på vilken den tyska litteraturen utövat ett direkt och mycket betydande inflytande. Redan av artighet kan en tysk inte låta hans skrifter gå obeaktade förbi.
I Guizots[1] senaste skrift har vi sett, hur bourgeoisins förmågor är på nedgång. I de föreliggande två broschyrerna av Carlyle upplever vi det litterära geniets undergång i de nu akuta historiska striderna, mot vilka det söker göra gällande sina misskända, omedelbara profetiska ingivelser.
Thomas Carlyle har den förtjänsten att ha uppträtt litterärt mot bourgeoisin vid en tid, då dess åsikter, smakriktningar och idéer fullständigt underkuvade hela den officiella engelska litteraturen, och det på ett sätt, som understundom t.o.m. är revolutionärt. Så i hans historia över franska revolutionen, i hans apologi för Cromwell, i pamfletten om chartismen, i "Forntid och nutid". Men i alla dessa skrifter hänger kritiken av nutiden nära samman med en sällsamt ohistorisk apoteos av medeltiden, som också annars är vanlig hos engelska revolutionärer, t.ex. hos Cobbett[2] och en del av chartisterna. Medan han i det förflutna beundrar åtminstone de klassiska epokerna av en bestämd samhällsfas, kommer honom nutiden att förtvivla och framtiden att bäva. Då han erkänner eller t.o.m. förhärligar revolutionen, koncentrerar den sig för honom i en enstaka individ, en Cromwell eller en Danton. Dem ägnar han samma hjältedyrkan, som han i sina "Föreläsningar om hjältar och hjältedyrkan" predikat som enda tillflykt från den förtvivlade nutiden, som en ny religion.
Det är med Carlyles stil som med hans idéer. Den är en direkt, mäktig reaktion mot den modernt borgerliga engelska Pecksniff-stilen[3], vars kråmande ytlighet, försiktiga vidlyftighet och moraliskt-sentimentala, tankspridda långtråkighet från dess ursprungliga uppfinnare, de bildade cockneys[4], spritt sig till hela den engelska litteraturen. Carlyle behandlade däremot det engelska språket som ett fullständigt råmaterial, som han måste smälta om från grunden. Föråldrade vändningar och ord söktes åter fram och nya uppfanns efter mönster från Tyskland och speciellt Jean Paul[5]. Den nya stilen var ofta himlastormande och smaklös men vanligen briljant och alltid originell. Även i detta avseende visar "Sista pamfletter" en märkvärdig tillbakagång.
För övrigt är det betecknande, att i hela den tyska litteraturen är det inte Hegel utan den litteräre apotekaren Jean Paul, som utövat det största inflytandet på Carlyle.
Från genikulten, som Carlyle delar med Strauss, har i de föreliggande broschyrerna geniet kommit bort. Kulten återstår.
"Nutiden" börjar med förklaringen, att nutiden är forntidens dotter och framtidens moder men i varje fall en ny era.
Den första uppenbarelsen av denna nya era är en reformerande påve. Med evangeliet i handen ville Pius IX från Vatikanen förkunna "sanningens lag" för kristenheten.
"För mer än trehundra år sedan erhöll Sankt Peters tron en peremptorisk[6] rättslig uppsägning, autentiska order, registrerade i himlens kansli och sedan dess läsbara i alla tappra mäns hjärtan, att avskaffa sig själv, försvinna och inte låta oss få något mer att göra med den, dess bedrägerier och gudlösa vanvett; och sedan blev den på egen risk stående och kommer att få betala skadeersättning för varje dag den stått så. Sanningens lag? Vad detta påvedöme enligt sanningens lag hade att göra, det var att ge upp sitt ruttna, galvaniserade liv, denna Guds och människors smälek, att ärbart dö och låta sig begravas. Vad den arme påven företog sig var fjärran härifrån; och dock var på det hela taget blott detta väsentligt ... En reformerande påve? Turgot och Necker[7] var ingenting mot honom. Gud är stor, och när en skandal bör sluta, kallar han därtill en troende man, som lägger handen vid verket i hoppfullhet och icke i förtvivlan." (s. 3.)
Med sina reformmanifest hade påven uppväckt frågor,
"virvelvindarnas, världsbrändernas och jordbävningarnas mödrar, frågor som alla tjänstemän önskade och för det mesta även hoppades kunna uppskjuta till yttersta dagen. Yttersta dagen själv hade kommit, det var den förskräckliga sanningen." (S. 4.)
Sanningens lag hade proklamerats. Sicilianarna
"var det första folk, som gav sig till att nyttja denna nya, av den helige fadern stadfästa regel: Enligt sanningens lag hör vi inte till Neapel och dessa neapolitanska tjänstemän. Vi vill, med himlens och påvens ynnest, befria oss från dem."
Därav den sicilianska revolutionen.
Det franska folket, som självt betraktar sig som "ett slags Messiasfolk", som "frihetens utvalda soldat", fruktade, att de arma föraktade sicilianarna kunde ta denna industrigren ifrån dem - Februarirevolutionen.
"Som genom samverkande underjordiska elektriska stötar exploderade hela Europa, obegränsat, okontrollerbart; och vi skrev år 1848, ett av de sällsammaste, olyckligaste, mest häpnadsväckande och på det hela taget mest förödmjukande år som den europeiska världen någonsin sett ... Kungarna överallt och de regerande personerna stirrade i plötslig skräck, då hela världens stämma ekade i deras öron: Res er därifrån, ni dumhuvuden och hycklare, ni är histrioner[8] och inte heroer! Bort med er, bort! Och vad som var egendomligt och hördes först detta år: alla kungarna skyndade sig att gå som om de utropade: Vi är stackars histrioner, det är vi - behöver ni heroer? Döda oss inte, vi kan inte hjälpa det! - Inte en av dem vände om och stod fast vid sitt kungadöme som vid en rätt, som han kunde dö eller riskera sitt skinn för. Det är, jag upprepar det, nutidens oroande säregenhet. Demokratin finner, vid detta nya tillfälle, alla kungar medvetna om att de inte är någonting annat än komedianter. De flydde plötsligt, några av dem så att säga med utsökt skam - i ångest för tukthuset eller något ännu värre. [...] Och folket eller pöbeln uppdrog överallt sin egen regering åt sig själv, och öppen kungalöshet, vad vi kallar anarki - i lyckliga fall anarki plus en gatupolis - står överallt på dagordningen. Sådan var historien från Östersjön till Medelhavet, i Italien, Frankrike, Preussen, Österrike, från ena ändan av Europa till den andra dessa marsdagar 1848. [...] Och så blev det inte kvar någon kung i Europa; ingen kung utom den offentlige 'harangeraren'[9], harangerande på ölfatet, i ledarartikeln eller församlande sig med sina likar i nationella parlamentet. Och under ungefär fyra månader var hela Frankrike, och i hög grad hela Europa, tröttjagat av all slags delirium ..., en pöbel, som böljade upp och ner, och där herr de Lamartine[10] på Hôtel de Ville[11] presiderade. [...] Ett sorgligt skådespel för tänkande människor, denne stackars herr de Lamartine, så länge han höll på, utan någonting annat i sig än en melodisk vind och en veklig salivflod. Sorgligt nog: den vältaligaste, sista inkarnationen av det rehabiliterade Kaos, i stånd att tala för det själv och med hala ord intala folk, att det är Kosmos! Men i sådana fall behöver man bara bida en kort tid; alla luftballonger måste ge ifrån sig sin gas under tingens tryck och faller inom kort samman på ett motbjudande slappt sätt." (s. 6-8)
Vem var det som blåste under denna allmänna revolution, till vilken det förvisso fanns stoff?
"Studenter, unga författare, advokater, tidningsskrivare, hetblodiga, oerfarna entusiaster och vilda, med rätta bankrutterade vettvillingar. [...] Aldrig hittills har ungt folk, nästan barn, haft ett sådant kommando i mänskliga ting. Tiden har ändrats, sedan ordet senior, seigneur eller ålderman först tänktes ut att betyda 'herre' eller 'förman', som vi finner det i alla människors språk! [...] Om man ser närmare på saken, skall man finna, att den gamle upphört att vara ärevördig, och att han börjat bli föraktlig, en dåraktig gosse, men en gosse utan den unge gossens behag, storsinne och yppiga kraft. [...] Denna vansinniga tingens ordning skall givetvis inom kort själv skaffa sig lättnad, såsom den redan överallt börjat göra; det dagliga livets vanliga nödvändigheter kan inte bestå under den, och dessa fortsätter sin väg, vad som annars än kan kastas åt sidan. En godtycklig reparation av den gamla maskinen, med nya färger och förändrade former, kommer förmodligen snart att följa i de flesta länder; de gamla teaterkungarna kommer åter att tillåtas, med villkor, med författningar och nationella parlament eller likartade fashionabla tillbehör, och överallt kommer det gamla dagliga livet att försöka börja från början igen. Men det finns nu inget hopp om att sådana utjämningar kan bli varaktiga. [...] I sådana ödesdigra svängningar, drivande som i rasande, bottenlösa virvlar och motsatta havsströmmar, utan grundade fundament, måste det europeiska samhället fortsätta att tumla omkring - än stappla ohjälpligt, än åter mödosamt rycka upp sig, med allt kortare mellanrum, tills den nya klippgrunden en gång kommer i dagen och de upp och ned svallande syndafloderna av myteri, och av myteriets nödvändighet, åter rinner undan." (s. 8-10)
Så långt historien, som också i denna form är föga trösterik för den gamla världen. Nu kommer moralen:
"Den allmänna demokratin är - vad man än må tänka om den - ett oundvikligt faktum för den tid vari vi lever." (s. 10)
Vad är demokrati? Den måste ha en mening, annars funnes den inte till. Allt kommer således an på att finna demokratins sanna mening. Om vi lyckas med detta, kan vi bli färdiga med den; om inte, är vi förlorade. Februarirevolutionen var "en bedrägeriets allmänna bankrutt; det är dess korta förklaring" (s. 14). Skenet och skengestalterna, bedrägerier, villor, sken, namn som blivit betydelsdlösa i stället för de verkliga förhållandena och tingen, med ett ord lögnen i stället för sanningen, har härskat i modern tid. Individuell och social skilsmässa från dessa skengestalter och spöken, det är reformens uppgift, och nödvändigheten av att allt bedrägeri upphör är obestridlig.
"Utan tvivel kan detta förefalla mången underligt; och mången solid engelsman bland de s.k. bildade klasserna, som med sunt välbehag smälter sin pudding, förefaller det vara övermåttan underligt, en förryckt, okunnig föreställning, alltigenom kättersk och havande med undergång. Han har vants vid anständiga former, som sedan lång tid tillbaka förlorat sin betydelse, vid möjliga förhållningssätt, högtidligheter som blivit rent ceremoniella - vad ni med ert bildstormarlynne kallar bedrägerier - hela livet igenom; han har aldrig hört, att det vore något fel med dessa saker, att man på något sätt kunde komma fram utan dem. Spann inte bomullen sig själv, gödde sig inte boskapen, och kolonialvaror och specerier, kom de inte in från öst och väst helt bekvämt vid sidan av bedrägerierna?" (s. 15)
Kommer nu demokratin att utföra denna nödvändiga reform, befrielsen från "bedrägerierna"?
"Kommer demokratin, om den är organiserad förmedelst den allmänna rösträtten, försedd med valurnor och sådant, att genomföra denna frälsande allmänna övergång från illusionen till det verkliga, från det falska till det sanna, och så småningom skapa en ny, av oss välsignad värld?" (s. 17)
Carlyle förnekar detta. Han ser överhuvudtaget i demokratin och i allmänna rösträtten blott en alla folks smitta från den engelska övertron på den parlamentariska regeringens ofelbarhet. Besättningen på det skepp, som förlorat kursen runt Kap Horn och i stället för att iaktta väder och vind och bruka sextanten röstade om den väg man skulle slå in på och förklarade majoritetens beslut vara ofelbart - det är den allmänna rösträtten, som vill styra staten. Liksom för varje enskild kommer det för samhället blott an på att upptäcka universums sanna regler, naturens evigt varande lagar med hänsyn till den var gång föreliggande uppgiften och handla därefter. Den som röjer dessa eviga lagar för oss, honom följer vi, "det må sedan vara den ryske tsaren eller det chartistiska parlamentet, ärkebiskopen av Canterbury eller Dalai-Lama." Men hur upptäcker vi dessa Guds eviga föreskrifter? I varje fall är den allmänna rösträtten, som ger var och en en röstsedel och räknar rösterna, den sämsta vägen dit. Universum är av mycket exklusiv natur och har i evärdlig tid meddelat sina hemligheter blott åt några få utvalda, blott åt en liten minoritet av ädla och visa. Därför har heller aldrig någon nation kunnat existera på demokratins grundval. Greker och romare? I dag vet var och en, att de inte bildade några demokratier, att slaveriet var grundvalen för deras stater. Om de olika franska republikerna är det helt överflödigt att tala. Och den nordamerikanska mönsterrepubliken? Om amerikanarna kan hittills icke en gång sägas, att de bildar en nation, en stat. Den amerikanska befolkningen lever utan regering; vad som här konstituerats är anarkin plus en gatupolis. Det som möjliggör detta tillstånd är de väldiga vidderna av ännu obebott land och den från England överförda respekten för konstapelns batong. I och med befolkningens tillväxt har också det ett slut.
"Vilken stor mänsklig själ, vilken stor tanke, vilken stor ädel sak, som man skulle kunna tillbedja eller visa uppriktig beundran för, har ännu frambringats där?" (s. 25)
Det har med vart tjugonde år fördubblat sin befolkning - voilà tout[12].
Alltså är demokratin på denna och på andra sidan om Atlantiska oceanen för alltid omöjlig. Universum självt är en monarki och en hierarki. Ingen nation, vari icke den gudomliga ständiga plikten att leda och kontrollera de okunniga anförtrotts åt den ädlaste med hans utvalda följe av ädlingar, har Guds rike och motsvarar de eviga naturlagarna.
Nu får vi också veta den moderna demokratins hemlighet, ursprung och nödvändighet. Den består helt enkelt däri, att den falske ädlingen upphöjs och helgas genom tradition eller nypåfunna bedrägerier.
Och vem skall upptäcka den sanna ädelstenen med hela sin infattning av smärre mänskliga juveler och pärlor? Säkert inte den allmänna rösträtten; ty blott ädlingen kan finna rätt på ädlingarna. Och så förklarar Carlyle, att England ännu äger en mängd sådana ädlingar och "konungar", och uppmanar dessa på s. 38 att anmäla sig hos honom.
Man ser, hur "ädlingen" Carlyle utgår från ett alltigenom panteistiskt åskådningssätt. Hela den historiska processen betingas inte av de levande massornas egen utveckling, vilken givetvis är beroende av bestämda, men återigen historiskt uppkomna, växlande förutsättningar; den betingas av en evig, för alla tider oföränderlig naturlag, från vilken den i dag avlägsnar sig och vilken den i morgon åter närmar sig, och på den riktiga uppfattningen av denna lag kommer allt an. Denna riktiga uppfattning av den eviga naturlagen är den eviga sanningen, allt annat är falskt. Med detta åskådningssätt upplöses de verkliga klassmotsättningarna - hur olika de än under olika tidevarv är - alla i den enda stora och eviga motsättningen mellan dem som grundat den eviga naturlagen och handlar därefter, de visa och ädla, och dem som förstår den oriktigt, förvränger den och motverkar den, dårarna och skurkarna. Den historiskt uppkomna klassskillnaden blir så till en naturlig skillnad, som man till och med måste erkänna och vörda såsom en del av den eviga naturlagen, i det man böjer sig för de ädla och visa i naturen: genikult. Hela uppfattningen av den historiska utvecklingsprocessen förflackas till den platta trivialiteten i upplysningsordnarnas och frimurarnas visdom från förra århundradet, till den enkla moralen i "Trollflöjten" och till en oändlig förkommen och banaliserad saintsimonism[13]. Därmed återuppstår naturligtvis den gamla frågan om vem som egentligen då skall härska, vilken dryftas med struntförnäm ytlighet i alla enskildheter samt slutligen besvaras med att de ädla, visa och vetande skall härska; vartill sedan helt otvunget sluter sig den satsen, att man måste regera mycket, mycket; att man aldrig kan regera för mycket, eftersom ju regerandet är det ständiga uppenbarandet och hävdandet av naturlagen gentemot massan. Men hur skall de ädla och visa upptäckas? De uppenbaras inte genom något överjordiskt under; man måste söka dem. Och här kommer de till rent naturliga skiljaktigheter omgjorda historiska klasskillnaderna åter i dagen. Ädlingen är ädel, emedan han är vis och vetande. Han måste alltså sökas bland de klasser, som har monopol på bildningen - bland de privilegierade klasserna; och samma klasser tillkommer det att finna reda på honom i sin egen mitt och att bedöma hans anspråk på den ädles och vises rang. Därmed blir de privilegierade klasserna genast, om inte direkt till den ädla och visa, dock till den "artikulerade" klassen; de undertryckta klasserna är givetvis de "stumma, oartikulerade" klasserna, och så har klassherraväldet på nytt sanktionerats. Hela detta uppbragta larmande förvandlas till ett lätt dolt erkännande av det bestående klassherraväldet, vilket blott grämer sig och knorrar över att borgarna inte åt sina misskända genier anvisar någon plats i samhällets ledning och av mycket praktiska skäl inte gillar dessa herrars fantastiska prat. Hur för övrigt också här det högtravande pladdret slår om i sin motsats, hur den ädle, vetande och vise i praktiken förvandlas till den gemene, ovetande och narraktige, därpå lämnar oss Carlyle slående exempel.
Han vänder sig med största harm mot ropet efter befrielse och emancipation, eftersom hos honom allt kommer an på den starka regeringen:
"Låt oss alla vara fria, den ene från den andre. Fria utan andra band eller förbindelser än kontantbetalningen; en ärlig dagslön för ett ärligt dagsverke, fastställd genom ett frivilligt avtal och enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Detta vore, föreställer man sig, den verkliga lösningen på alla svårigheter och orättfärdigheter, som förekommit mellan människorna. Finns det då ingen annan metod för att rätta till det förhållande, som finns mellan två människor, än att helt och hållet avlägsna det?" (s. 29)
Denna fullständiga upplösning av alla band, alla förhållanden mellan människorna når givetvis sin höjdpunkt i anarkin, laglöshetens lag, det tillstånd, i vilket bandens band, regeringen, fullständigt trasats sönder. Och dithän strävar man i England liksom på kontinenten, ja, t.o.m. i "det solida Germanien".
Så fortsätter Carlyle att gorma sida upp och sida ner, i det han på ett högst besynnerligt sätt blandar ihop röd republik, fraternité[14], Louis Blanc[15] o.s.v. med free trade[16], avskaffandet av korntullarna etc. (Jfr s. 29-42.) Carlyle blandar alltså samman och identifierar förintandet av feodalismens ännu traditionellt bevarade rester, statens reduktion till det oundgängligt nödvändiga och allra billigaste, det fullständiga genomförandet av den fria konkurrensen genom borgarna med upphävandet av just dessa borgerliga förhållanden, med avskaffandet av motsatsen mellan kapital och lönarbete, med bourgeoisins störtande genom proletariatet. En glänsande återgång till "det absoluta mörker", i vilket alla kattor är grå! En djup vetenskap hos den "vetande", som inte vet ett dugg om vad som försiggår runt omkring honom! Ett sällsamt skarpsinne som tror att alla förbindelser mellan människorna avskaffas med avskaffandet av feodalismen eller den fria konkurrensen! Ett grundligt utgrundande av "den eviga naturlagen", som på fullt allvar tror, att inga barn mer kommer till världen, om icke föräldrarna först går till rådhuset för att "binda" sig i äktenskap!
Efter detta uppbyggliga exempel på den visdom, som löper ut i rena okunnigheten, ger oss Carlyle även bevis på hur det högt bedyrade ädelmodet genast slår om i ohöljd nedrighet, så snart det från sin fras- och sentenshimmel stiger ner i de verkliga förhållandenas värld.
"I alla europeiska länder, särskilt i England, har en klass av överhuvuden och befälhavare, igenkännlig som början till en ny, verklig och icke inbillad aristokrati, redan i någon mån utvecklats: industrins kaptener - lyckligtvis den klass, vilken framför alla andra är nödvändig i dessa tider. [...] Och säkert råder å andra sidan ingen brist på människor som behöver kommenderas: denna sorgliga klass av brodermänniskor, som vi har beskrivit som 'Hodges emanciperade hästar', tvingad till ett kringflackande liv i svält - också den har utvecklat sig i alla länder och utvecklar sig allt mer, i olycksbådande geometrisk progression, med en hastighet som oroar alla. På denna grund, om inte på några andra, kan det sanningsenligt sägas, att arbetets organisation ... är världens allmänna livsuppgift." (s. 42, 43)
Sedan Carlyle på de första fyrtio sidorna om och om igen med hela sin dygdiga vrede rasat ut mot egoismen, den fria konkurrensen, avskaffandet av de feodala banden mellan människorna, tillgång och efterfrågan, "laisser faire"[17], bomullsspinningen, kontantbetalningen etc. etc., finner vi nu på en gång, att huvudrepresentanterna för alla dessa "bedrägerier", industrins borgare, icke blott hör till de firade heroerna och genierna utan t.o.m. utgör den första nödvändiga delen av dessa heroer, att trumfen i alla hans angrepp mot de borgerliga förhållandena och idéerna är bourgeoisins apoteos. Egendomligare synes det, att Carlyle, sedan han funnit arbetets kommenderande och kommenderade, alltså en bestämd organisation av arbetet, ändå förklarar denna organisation för ett ännu olöst stort problem. Men man må inte låta sig bedragas! Det rör sig inte om organisationen av de inregistrerade utan om organisationen av de icke inregistrerade, de ledarlösa arbetarna, och denna uppgift har Carlyle förbehållit sig själv. Vi ser honom i slutet av broschyren plötsligt uppträda som brittisk premiärminister in partibus[18], ropa samman de tre miljonerna irländska och andra tiggare, kringvandrande eller bofasta arbetsoförmögna fattiglappar och den allmänna nationalförsamlingen av brittiska fattiga utom fattighuset och inom fattighuset samt "harangera" dem i ett tal, där han först för fattiglapparna upprepar allt det, som han redan tidigare anförtrott läsaren, och sedan talar till det utvalda sällskapet som följer:
"Vagabonderande fattiglappar och oduglingar, dåraktiga är många av er, förbrytare många, eländiga ni alla! Er anblick fyller mig med häpnad och förtvivlan. [...] Här är ni, inemot tre miljoner, många av er fallna i det öppna tiggeriets avgrund, och förskräckligt nog tynger var och en, som faller, med sin vikt så mycket mer den kedja, som drar de andra hitöver. Vid randen av denna avgrund hänger otaliga miljoner, som, enligt vad man sagt mig, förökar sig med tolvhundra om dagen, ... fallande, fallande, den ene efter den andre, och kedjan blir allt tyngre, och vem skall till sist ännu kunna stå? - Hur skall man nu ta itu med er? [...] De andra, som ännu står, kämpar med sina egna svårigheter, det kan jag säga er; men ni har genom bristande energi och överflödig matlust, genom alltför lite arbete och alltför mycket öl, ni har bevisat, att ni inte kan det. Vet, att vilka som än kan vara frihetens söner, ni för er del är det inte och kan inte bli det. Ni är inte fria, vilka som än kan vara fria. [...] Ni har slavars natur, eller, om ni föredrar ordet, nomaders eller till och med lösdrivares och landstrykares natur, drängar oförmögna att under sådana förhållanden finna någon husbonde ... Icke som frihetens ärorikt olyckliga söner utan som notoriska fångar, som olyckliga fallna bröder som begär att jag skall kommendera och om nödvändigt kontrollera och underkuva er, kan ni numera träda i förbindelse med mig ... Inför jord och himmel och Gud, allas vår skapare, förklarar jag det vara en skam att se ett sådant liv uppehållas hos er genom era bröders svett och hjärteblod, och att döden vore att föredra, om vi inte kan avhjälpa det ... Låt värva er i mina irländska, mina skotska, mina engelska regementen från den nya eran ... ni stackars vandrande banditer, lyd, arbeta, lid, fasta som vi alla måste göra ... Industriöverstar, verkmästare, uppsyningsmän, herrar över liv och död, rättvisa som Rhadamanth[19] och oböjliga som han, dem behöver ni, och ni skall finna dem så snart ni en gång står under krigslagarna. [...] Till var och en av er skall jag då säga: Här är arbete för er, ta tappert itu med det med manlig soldatlydnad och gott humör och foga er enligt de metoder som dikterats här - utan svårighet får ni er lön ... Om ni vägrar, ryggar tillbaka för det mödosamma arbetet, inte lyder föreskrifterna, skall jag söka förmana er och sporra er; om det är förgäves, skall jag piska er; om även det är förgäves, skall jag till sist skjuta ner er." (s. 46-55)
Den nya era, vari geniet härskar, skiljer sig alltså från den gamla huvudsakligen därigenom, att piskan inbillar sig vara genial. Geniet Carlyle skiljer sig från förste bäste fängelsecerberus eller fattigvårdsfodge genom den dygdiga harmen och det moraliska medvetandet om att han skinnar de fattiga för att höja dem till sin nivå. Vi ser här det bullrande geniet i sin världsfrälsande vrede på ett fantastiskt sätt rättfärdiga och förstora bourgeoisins skändlighet. Om den engelska bourgeoisin sammanfört de fattiga med förbrytarna för att avskräcka från fattigdom, om den skapat fattigvårdslagen av 1833, så anklagar Carlyle de fattiga för högförräderi, emedan fattigdom alstrar fattigdom. Liksom förut den historiskt uppkomna klassen, industribourgeoisin, var delaktig av geniet redan medan den härskade, så är nu varje undertryckt klass, ju djupare den är undertryckt, desto mer utestängd från geniet, desto mer utsatt för vår misskände reformators rasande vrede. Så här de fattiga. Men hans ädla sedliga förtörnelse når sin höjdpunkt gentemot de absolut gemena och nedriga, "skurkarna", d.v.s. förbrytarna. Dessa behandlar han i broschyren om mönsterfängelserna.
Denna broschyr skiljer sig från den första blott genom ett ännu större raseri, desto billigare som det riktar sig mot de av det bestående samhället officiellt utstötta, mot människor bakom lås och bom, ett raseri, vilket t.o.m. avkastat den lilla skam, som de vanliga borgarna för anständighetens skull ännu skyltar med. Liksom Carlyle i den första pamfletten uppställer en fullständig hierarki av de ädla och efterforskar den ädlaste av de ädla, så ordnar han här en lika fullständig hierarki av skurkar och gemena och traktar efter att jaga upp den uslaste av de usla, den störste skurken i England, för att få den njutningen att hänga honom. Antag att han fångade honom och hängde upp honom; då är en annan den uslaste och måste i sin tur hängas, och sedan åter en annan, tills turen slutligen kommer till de ädla och sedan till de ädlare, och till sist återstode ingen annan än Carlyle, den ädlaste, vilken såsom skurkarnas förföljare också är de ädlas mördare och också hos skurkarna mördat det ädla, den ädlaste av de ädla, som plötsligt förvandlas till den gemenaste av skurkar och som sådan måste hänga sig själv. Därmed skulle sedan alla frågor angående regeringen, staten, arbetets organisation och det ädlas hierarki vara lösta och den eviga naturlagen äntligen ha förverkligats.
[1] Guizot, François Pierre Guillaume (1787-1874), fransk historiker och statsman, huvudföreträdare för den s.k. franska historiska skolan.
[2] Cobbett, William (1763-1835), engelsk publicist, förelöpare till chartisterna i kampen för den allmänna rösträtten och för förbättring av arbetarnas läge.
[3] Pecksniff - litterär figur hos Dickens.
[4] Cockney - gammalt öknamn på infödd londonbo, även beteckning för londondialekt.
[5] Jean Paul, pseudonym för den tyska småborgerlige romanförfattaren Jean Paul Friedrich Richter (1763-1825).
[6] Peremptorisk - tvingande.
[7] Turgot och Necker - franska finansministrar i slutet av 1700-talet.
[8] Histrion - skådespelare.
[9] "Harangerare" - ordförande.
[10] Lamartine, Alphonse de (1790-1869), fransk romantisk lyriker, historiker och borgerlig politiker, överhuvud för den provisoriska republikanska regeringen 1848.
[11] Hôtel de Ville (fr.) - rådhuset el. stadshuset.
[12] Voilà tout (fr.) - det är allt.
[13] En form av utopisk socialism, uppkallad efter Saint-Simon, Claude Henri (1760-1825).
[14] Fraternité (fr.) - broderskap.
[15] Louis Blanc (1811-1882), småborgerlig fransk socialist och historiker.
[16] Free trade (eng.) - frihandel.
[17] Laisser faire (fr.) - ekonomisk låt gå-politik.
[18] In partibus (lat.) - utan ämbetsbefogenheter.
[19] Rhadamanth(ys), enligt den grekiska mytologin son till Zeus och Europa, broder till Minos, domare i Hades, de dödas underjordiska rike.