Publicerat: I "New York Tribune", den 28 oktober 1851.
Källa: Marx Engels Werke bd VIII, s. 14ff; "Revolution
und Konterrevolution in Deutschland".
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
Bourgeoisins politiska rörelse kan i Tyskland dateras från året 1840. Den hade föregåtts av vissa tecken, som visade, att den kapitalägande och industriella klassen i detta land mognade fram till ett tillstånd som inte längre tillät den att apatiskt och passivt tåla trycket från en halvfeodal, halvbyråkratisk monarki. De mindre tyska furstarna beviljade en efter en författningar av mer eller mindre liberal karaktär, dels för att säkra sig en större oavhängighet gentemot Österrikes och Preussens ställning som ledande makter eller gentemot adelns inflytande i deras egna stater, dels för att till ett helt konsolidera de från varandra skilda provinser, som Wienkongressen tillerkänt dem. De kunde göra detta utan någon fara för sig själva; ty när förbundsdagen, denna docka i händerna på Österrike och Preussen, understöd sig att antasta deras oavhängighet som suveräner, kunde de vara säkra på att vid sitt motstånd mot dess diktat vinna stöd från allmänna opinionen och kamrarna; och när omvänt dessa kammare blev alltför starka, kunde de utan vidare förfoga över förbundsdagens makt för att slå ner all opposition. De författningsmässiga institutionerna i Bayern, Württemberg, Baden eller Hannover kunde under dessa omständigheter inte framkalla någon som helst allvarlig politisk maktkamp, och därför tog inte heller den tyska bourgeoisins stora massa i allmänhet någon del i de småaktiga trätorna i de små staternas lagstiftande församlingar, emedan den mycket väl visste, att utan en grundläggande förändring i de båda tyska stormakternas politik och författning underordnade ansträngningar och segrar inte kunde vara till någon nytta. Men samtidigt uppkom i dessa små kammare en trupp liberala advokater, yrkesmässiga oppositionsmän: Rotteck, Welcker, Römer, Jordan, Stüve, Eisenmann, dessa stora "folkvänner", som efter en tjugoårig mer eller mindre larmande men alltid resultatlös opposition fördes till maktens tinnar av den revolutionära stormvågen 1848 för att, sedan de uppenbarat sin fullständiga vanmakt och intighet, i en handvändning slungas tillbaka till intet. Dessa första exemplar av affärspolitikern och den yrkesmässige oppositionsmannen på tysk mark vande genom sina tal och skrifter det tyska örat vid konstitutionalismens språk och förkunnade genom sin blotta tillvaro annalkandet av en tid, då borgerskapet skulle bemäktiga sig dessa politiska fraser och ge dem deras sanna innebörd, fraser, vilka dessa pratsjuka advokater och professorer vanligen tog i sin mun utan att veta särdeles mycket om deras ursprungliga betydelse.
Också den tyska litteraturen rönte inflytande från den politiska upphetsning, som bemäktigat sig hela Europa till följd av händelserna år 1830. En omogen konstitutionalism eller en ännu mer omogen republikanism predikades av nästan alla denna tids författare. Det blev mer eller mindre en vana, särskilt hos de svagare skribenterna, att i sin verksamhet uppväga okunnigheten genom politiska anspelningar, som med säkerhet skulle väcka uppmärksamhet. Dikter, romaner, recensioner, dramer, varje litterär produkt var till randen fylld med s.k. "tendens", d.v.s. med mer eller mindre skygga yttringar av oppositionell anda. Och för att göra den idéförvirring, som härskade i Tyskland efter 1830, fullständig sammanblandades dessa element av politisk opposition med dåligt smälta universitetsminnen av den tyska filosofin och missförstådda brottstycken av den franska socialismen, i synnerhet saint-simonismen, och den klick författare, som utbredde sig över denna oenhetliga tankeröra, kallade sig förmätet "Det unga Tyskland" eller "Den moderna skolan". De har sedan dess ångrat sina ungdomssynder men inte förbättrat sin stil.
[......]