Källa: "On Colonialism", Moscow 1959, s. 152-155.
Publicerat: Ffg i New-York Daily Tribune: No. 5119, den 16 september, 1857.
Översättning: Rune Beckius
Korrektur: Jonas Holmgren
Våldsdåden begångna av de revolterande sepoyerna[1] i Indien är verkligen outsägligt motbjudande och ruskiga - såsom våldet möter en - endast i uppror, krig mellan nationaliteter, raser och framför allt religioner. Med andra ord, sådant som det respektabla England själv brukade applådera när det förövades av vendéerna mot "de blå", av den spanska gerillan mot de otrogna fransmännen, av serberna gentemot sina tyska och ungerska grannar, av kroaterna mot de wienska rebellerna, av Cavaignacs mobilgarde eller Bonapartes decembrister mot det proletära Frankrikes söner och döttrar.[2] Hur avskyvärt sepoyerna än har betett sig så är det ändå bara en koncentrerad reflex av Englands eget beteende i Indien; inte bara under själva grundläggandet av det östliga imperiet utan även under de gångna tio åren av etablerat välde. För att ge den rätta bilden av detta välde räcker det med att påpeka att tortyr utgjorde en institutionaliserad del i finanspolitiken.[3] Det finns en sorts vedergällningsprincip i mänsklighetens historia, och det är den historiska vedergällningens regel att dess verktyg smides - ej av den förfördelade utan - av förövaren själv.
Det första slaget mot det franska kungadömet utdelades av adeln, inte av bönderna. Den indiska revolten började inte med de "livegna arrendatorerna",[4] torterade, vanärade och skinnade som de var av britterna, utan med de av dem klädda, födda, kelade och gödda sepoyerna. För att finna paralleller till sepoyernas skändligheter behöver vi inte - såsom vissa Londontidningar låtsas tro - söka oss tillbaka till medeltiden eller ens bortom Englands samtidshistoria. Det enda som behövs är att studera det första kinesiska kriget;[5] en ren gårdagshändelse så att säga. Den engelska soldatesken begick vidrigheter för sitt höga nöjes skull, utan att dess lidelse helgats av religiös fanatism och uppförstorats av ett hat mot en övermäktig erövrarras, eller ens provocerats av en modig fiendes hårda motstånd. Våldtäkterna, spetsandet av barn och brännandet av byar var en rent godtycklig lek som dokumenterats - ej av mandarinerna, men väl av de brittiska officerarna själva.
Även vid nuvarande katastrof vore det ett oförlåtligt misstag att förutsätta att all grymhet förekommer på sepoyernas sida, medan den mänskliga godhetens mjölk flödar över på den engelska. De brittiska officerarnas brev doftar av illvilja. En officer skriver från Peshawar och beskriver avväpnandet av 10:e Frivilliga kavalleriet för att det vägrat lyda ordern att storma det 55:e Infödda infanteriet. Han formligen jublar över att det inte bara avväpnades, utan även berövades vapenrock och stövlar samt, efter att ha erhållit 12 rapp per man, marscherades till flodstranden för att embarkera på båtar och sändas nerför Indus, varvid brevskrivaren förtjust förväntar sig att varje man av kvinna född kan komma att drunkna i forsarna. En annan brevskrivare informerar oss om några peshawarbor som råkade utlösa ett nattligt alarm när de avfyrade smällare vid en bröllopsfest (en nationell sedvänja); dessa personer blev nästa morgon bundna och "fick så grundligt med prygel att de inte skulle komma att glömma det i första taget". Det kom nyheter från Pindee att tre infödda ledare intrigerade. Sir John Lawrence svarade i ett meddelande vari han beordrade en spion till mötet. På spionens rapport skickade Sir John ett andra meddelande: "Häng dem." Hövdingarna hängdes. En ämbetsman från Allahabad skriver: "Vi har makt över både liv och död och jag kan försäkra dig att vi inte visar någon skonsamhet." En annan från samma ställe: "Inte en dag passerar utan att vi hänger upp en tio, femton stycken av dem (icke-stridande)." En jublande officer skriver: "Holmes hänger dem i tjogtal, som en sann hedersprick." En annan, medan han alluderar på den summariska hängningen av ett stort antal infödda: "Då började det roliga." En tredje: "Vi håller krigsrätt på hästryggen, och varje nigger vi träffar på blir antingen hängd eller skjuten."[6] Från Benares informeras vi att trettio zemindarer hängdes på blotta misstanken att de sympatiserade med sina landsmän, och hela byar brändes ned med samma motivering. En officer från Benares, vars brev tryckts i The London Times säger: "De europeiska trupperna har blivit som djävlar gentemot de infödda."
Sedan bör det inte glömmas att medan engelsmännens grymheter skildras som handlingar av militär beslutsamhet - enkelt och snabbt berättade utan att dröja vid de avskyvärda detaljerna - så överdrivs ytterligare de inföddas våldsdåd, chockerande nog i sig, fullt avsiktligt. Till exempel den ingående redovisning av övergreppen förövade i Delhi och Meerut som först dök upp i The Times och sedan valsat runt i Londonpressen, från vem kommer den? Från en feg kyrkoherde bosatt i Bangalore, Mysore, mer än hundrasextio mil fågelvägen, från händelserna i fråga. Faktiska rapporter från Delhi bevisar att en engelsk kyrkoherdes föreställningsvärld är fullt kapabel av avla större fasor än t.o.m. den vilda fantasin hos en hinduisk myterist. Avskurna näsor, bröst o.s.v., med andra ord alla de fasansfulla stympningarna begångna av sepoyerna, är givetvis mycket mer motbjudande för den europeiska känslan än det glödande bombardemanget över bostadsområden i Kanton beordrade av en sekreterare i Manchester Peace Society, eller en fransk överstes halstrande av araber inspärrade i en grotta[7], eller de brittiska soldater som blir flådda levande av den "niosvansade katten" efter en summarisk krigsrätt[8] eller någon annan av de filantropiska åtgärder som brukas i brittiska straffkolonier. Grymheten har, som allt annat, sitt mode, vilket växlar i tid och rum. Den mycket lärde Caesar berättar helt sakligt hur han beordrar att tusentals galliska krigare ska få sina högerhänder avhuggna. Napoleon skulle ha skämts över något sådant. Han föredrog att sända de regementen som misstänkts för republikanism till San Domingo för att dö i pest eller för de svartas hand.[9]
De beryktade stympningar som begicks av sepoyerna påminner om det kristna bysantinska imperiets praxis, eller om föreskrifterna i kejsar Karl V:s strafflag, eller de engelska straffen för högförräderi såsom de fortfarande omvittnas av domaren Blackstone. För Hinduerna, vars religion gjort dem till virtuosa självplågare, måste denna tortyr förefalla ganska självklar när den tillämpas på en fiende till deras ras och tro; ännu mer så för engelsmännen som för bara några år sedan brukade göra sig en inkomst på Juggernaut festivalerna[10], beskyddande och assisterande en grym religions blodiga riter.
De rasande vrålen från "bloody old Times" - som Cobbett[11] brukade säga - liksom fyllde en roll i en Mozart-opera, vilken i den mest melodiska anspänning hänger sig åt idén att först hänga sin fiende, sedan halstra honom, sedan kvadrera honom, sedan spetsa honom och sedan flå honom levande - den sliter sin hämndpassion i trasor. Detta skulle framstå som allt annat än löjligt om inte komedins billiga tricks vore fullt synliga under tragedins patos. The London Times överarbetar sin roll, inte endast av panik. Den förser komedin med en figur som hittills missats: Hämndens Tartuffe. Vad den egentligen vill är att tjäna en hacka och att avvända uppmärksamheten från regeringen. Eftersom Delhi inte - likt Jerikos murar - fallit för blotta vindpusten, måste John Bull dränkas ända upp till öronen i ropen på hämnd så att han inte märker att det är regeringen som är ansvarig för det sattyg som kläckts fram, och de kolossala dimensioner som det tillåtits anta.
[1] Sepoyer kallades de infödda soldaterna i Brittisk tjänst, vilka 1857 genomförde en blodig revolt mot britterna.
[2] Vendée: En mot revolutionen upprorisk provins. Böndernas krav i den franska revolutionen gick till en början mycket längre än vad de parlamentariska församlingarna - bestående av borgerligt besuttna revolutionärer - kunde smälta. Detta drev revolutionen som helhet åt vänster, men i några fall lyckades rojalisterna rekrytera de missnöjda bönderna åt kontrarevolutionen. "De blå" var den revolutionära regeringens trupper. Spansk gerilla: Detta syftar på spanjorernas motståndskrig mot Napoleons invasionsförsök 1808-14. Det var i detta krig som ordet gerilla myntades, och Francisco Goya fick inspiration till sin bildsvit Desastres de la Guerra (Krigets fasor). Mobilgardet: Bildades av den franska regeringen genom ett dekret av 25 februari 1848 och rekryterades ur trasproletariatet för att sedan sättas in mot det framprovocerade arbetarupproret i Paris i juni samma år. Decembristerna: Ett hemligt bonapartistiskt sällskap som organiserade repressionen mot republikanerna vid Louis Bonapartes statskupp, 2 december 1851, då han lät göra sig till kejsar Napoleon III.
[3] Se även Marx-artikeln i New-York Daily Tribune, No. 5120, September 17, 1857; eller Marx/Engels, On Colonialism, Moscow 1959; Investigation of Tortures in India; s. 162-167. Denna artikel kommenterar en dåtida "affär" och bygger på en officiell rapport inför underhuset, en s.k. Blue Book, 1856-57.
[4] I texten står "Ryots". De var inte livegna i formell juridisk mening.
[5] Det s.k. opiumkriget, 1840-42, då England förde krig mot Kina för att fritt få avyttra sitt opium på den stora och lönsamma kinesiska marknaden.
[6] Dessa rader ekar tydligt i Brechts Kanonsång ur Tolvskillingsoperan, där mördaren Mackie Kniven och polischefen Tiger Brown visar sig vara gamla lumparkompisar.
[7] Denne "fredlige" sekreterare var en liberal vid namn John Bowring som lät bombardera Kanton den 24 oktober 1856. The Peace Society: ett borgerligt pacifistiskt sällskap - grundat i London 1816 - för främjandet av den fria handeln. Uppenbarligen kom den fria handeln med tiden att väga tyngre än pacifismen. En fransk överste: Marshal Pélissier lät under upproret i Algeriet 1845 kväva ett tusental rebeller instängda i ett grottsystem med hjälp av eld och rök.
[8] Egentligen "under drum-head court-martial" vilket betecknar ett summariskt statuerande av exempel under fältmässiga förhållanden.
[9] I den franska kolonin San Domingo, numer Haiti, rasade sedan 1792 historiens största slavuppror under ledning av en f.d. slav med en häpnadsväckande naturlig fallenhet för militärt ledarskap - Toussaint Louverture - utlöst i svallvågorna av franska revolutionen och med tiden ideologiskt inspirerad av dess idéer om de mänskliga rättigheterna.
[10] Juggernaut: På sanskrit "jagan-natha" - världsherren - ett av guden Vishnu/Krishna epitet. Begreppet förknippas i väst främst med den religiösa fest då en jättestor vagn i form av ett tempeltorn rullas fram och tillbaka utmed en processionsväg. Vid dessa tillfällen hände det att folk i religiös entusiasm kastade sig under hjulen och lät sig krossas (under 1:a världskriget döptes därför den första tanksen till Juggernaut).
[11] William Cobbett (1763-1835), publicist, förelöpare till chartisterna i kampen för rösträtt och arbetarnas dagskrav.