Betänk,
Att den produktiva klassens frigörelse inbegriper alla människor utan åtskillnad av vare sig kön eller ras;
Att producenterna endast kan bli fria sedan de är i besittning av produktionsmedlen;
Att det blott finns två former i vilka produktionsmedlen kan tillhöra dem:
1. Den individuella formen, vilken aldrig varit allmänt spridd och vilken mer och mer betvingas genom den industriella utvecklingen;
2. Den kollektiva formen, vars materiella och andliga element frambringas genom själva utvecklingen av det kapitalistiska samhället;
Betänk,
Att den kollektiva tillägnelsen endast kan uppkomma genom det revolutionära handlandet av klassen av producenter - proletariatet -, organiserat i ett oberoende politiskt parti;
Att en sådan organisation måste eftersträvas med alla medel proletariatet besitter inklusive den allmänna rösträtten, vilken sålunda kommer omvandlas från ett medel till bedrägeri, som den hittills varit, till ett verktyg för frigörelse;
De franska socialistarbetarna har, genom att som målsättning för deras strävan antaga den politiska och ekonomiska expropriationen av kapitalistklassen och återförandet av samtliga produktionsmedel i samhällelig ägo, beslutat, att som medel för organisering och kamp, ställa upp i valet med följande direkta krav:[1*]
1. Avskaffande av samtliga lagar över press, möten och föreningar och framförallt lagen mot Internationella Arbetarassociationen. Borttagandet av "livret"[1], denna administrativa kontroll över arbetarklassen, och av samtliga artiklar i Code[2] som upprättar arbetarens underlägsenhet visavi arbetsgivaren, och kvinnans i relationen till mannen;
2. Borttagandet av budgeten för de religiösa samfunden och nationaliserandet av 'gods förklarade vara evärdliga, lösöre och byggnader, som hänför sig till religiösa korporationer' (dekret av Kommunen den 2 april 1871), inklusive samtliga industriella och kommersiella avläggare i dessa korporationer;
3. Upphävandet av statsskulden;
4. Avskaffandet av stående arméer och den allmänna värnplikten;
5. Att Kommunen blir överhuvud för dess förvaltning och dess polis.
1. En dags veckovila eller laga förbud mot de arbetsgivare som kräver mer arbete än sex dagar av sju. - Lagenlig förkortning av arbetsdagen till 8 timmar för vuxna. - Förbud mot att barn under fjorton år arbetar i privata verkstäder; och förkortning av arbetsdagen från 8 till 6 timmar för dem mellan fjorton och sexton år;
2. Skyddstillsyn för lärlingar genom arbetarorganisationerna;
3. Lagstiftad minimilön, årligen fastställd i enlighet med de lokala matpriserna, av en arbetarkommission för statistik;
4. Laga förbud mot arbetsgivare som anställer utländska arbetare till en lön som är lägre än franska arbetares;
5. Lika lön för lika arbete, för arbetare av båda könen;
6. Vetenskaplig och yrkesmässig undervisning för alla barn, och samhällets ansvarighet för deras underhåll, representerat av staten och kommunen;
7. Samhällets ansvar för de gamla och invalidiserade;
8. Förbud mot all inblandning från arbetsgivare i förvaltningen av sjukkassor (pensionskassor), spar- och understödskassor, etc., vilka återföras till arbetarnas fullständiga kontroll;
9. Arbetsgivarnas ansvarighet i fråga om olyckor, garanterad av en försäkring bekostad av arbetsgivaren och som läggs till arbetarnas kassa, i proportion till antalet anställda arbetare och den fara verksamheten utgör;
10. Arbetarnas ingripande i särskilda bestämmelser för de olika verkstäderna; ett slut på arbetsgivarnas usurperade rätt att belägga deras arbetare med straff i form av viten eller undanhållande av lön (dekret av Kommunen den 27 april 1871);
11. Upphävande av alla kontrakt som har alienerat den offentliga egendomen (banker, järnvägar, gruvor, etc.), och att utnyttjandet av alla statsägda verkstäder skall anförtros de arbetare som arbetar där;
12. Avskaffande av alla indirekta skatter och omvandlandet av alla direkta skatter till progressiv skatt på inkomster över 3.000 francs. Upphävandet av arv [för släktingar] i sidolinje[3] och av direkt arv över 20.000 francs.
[1] "Livret" var ett skriftligt intyg som arbetaren lagenligt var skyldig att framlägga då han sökte nytt arbete. Det skulle styrka att hans skulder och förpliktelser gentemot tidigare arbetsgivare var fullgjorda. Detta förfarande övergavs år 1890.
[2] Code Napoleon, den franska lagen.
[3] D.v.s. gällde ej direkta arvtagare.
[1*] Härefter är texten ej uteslutande författad av Marx utan utarbetat tillsammans med Guesde. Dessutom innehåller programmet punkter som lagts till i en senare omarbetning.