Skrivet: Sporadiskt mellan 1873 och 1883; individuella
tillägg har utarbetats under åren 1885/1886.
Publicerat: Ffg på tyska och ryska av "Archiv K.
Marksa i F. Engelsa", 1925, med undantag för "Arbetets andel i apans förvandling
till människa", 1896 och "Naturforskningen i andevärlden", 1898.
Källa: Marx Engels Werke bd XX, s. 305-570; "Dialektik
der Natur".
Översättning: Lars Ryno Nilsson (Artikel 1, 3, 4, 5, 8
och 9), Lars Krumlinde (Övriga artiklar samt Anteckningar och fragment, Kurt
Wickman (Planskisser och Anmärkningar)
Fackgranskning: Sigvard Nilsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
En alternativ översättning finns att läsa i ett mer begränsat urval.
1. Historisk inledning: den metafysiska åskådningen har blivit omöjlig i naturvetenskapen genom dess egen utveckling.
2. Den teoretiska utvecklingens kurs i Tyskland sedan Hegel (äldre förord[I*]). Återgången till dialektiken äger rum omedvetet, därför motsägelsefullt och långsamt.
3. Dialektiken som totalsammanhangets vetenskap. Huvudlagar: omvandling av kvantitet och kvalitet - de polära motsatsernas ömsesidiga inträngande i och omvandling till varandra, när de drivs till sin spets - utveckling genom motsägelsen eller negationens negation - utvecklingens spiralform.
4. Vetenskapernas sammanhang. Matematik, mekanik, fysik, kemi, biologi. Saint-Simon, (Comte) och Hegel.
5. Aperįus (tankar, anmärkningar) kring de enskilda vetenskaperna och deras dialektiska innehåll:
1. Matematik: dialektiska hjälpmedel och uttryck. - Den reellt förekommande matematiska oändligheten.
2. Den celesta mekaniken - i dag upplöst i en process. Mekaniken: utgångspunkt i inertia[II*], vilket bara är det negativa uttrycket för rörelsens oförstörbarhet;
3. Fysik - de molekylära rörelsernas övergång i varandra. Clausius och Loschmidt.
5. Biologi. Darwinism. Nödvändighet och tillfällighet.
6. Kunskapens gränser. Du Bois-Reymond och Nägeli[3]. - Helmholtz, Kant, Hume.
7. Den mekaniska teorin. Haeckel[4].
8. Plastidulsjälen - Haeckel och Nägeli[5].
9. Vetenskap och teori - Virchow[6].
10. Cellstat - Virchow[7].
11. Darwinistisk politik och samhällsteori - Haeckel och Schmidt[8]. Människans differentiering genom arbete. - Tillämpning av ekonomin på naturvetenskapen. Helmholtz' "Arbete" ("Populäre Vorträge", II)[9].
1. Rörelse i allmänhet.
2. Attraktion och repulsion. Överföring av rörelse.
3. [Lagen om] energins konstans tillämpad på detta. Repulsion + attraktion. - Tillförsel av repulsion = energi.
4. Tyngd - himlakroppar - jordens mekanik.
5. Fysik. Värme. Elektricitet.
6. Kemi.
7. Sammanfattning.
a) före 4: Matematik. Den oändliga linjen. + och - är lika.
b) vid astronomin: arbetsinsats genom tidvågen. Dubbelräkning hos Helmholtz, II, 120.[III*] "Krafter" hos Helmholtz, II, 190.[IV*]
Den moderna naturvetenskapen, som ensam uppnått en allsidig, systematisk och vetenskaplig utveckling - i motsats till antikens geniala naturfilosofiska intuitioner och arabernas mycket betydelsefulla men sporadiska upptäckter, som mestadels gick förlorade - daterar sig liksom all nyare historia till den mäktiga tid som vi tyskar kallar reformationen, efter den nationella olycka som då drabbade oss. Fransmännen kallar den renässansen och italienarna cinquecento, men ingen av dessa benämningar ger ett uttömmande uttryck för epoken. Den börjar under 1400-talets senare hälft. Med stöd av städernas borgerskap krossade kungamakten feodaladelns maktställning och grundade de stora monarkierna som i huvudsak baserades på nationalitetsprincipen. Inom dessa började de europeiska nationerna och det moderna borgerliga samhället utvecklas. Och medan adel och borgare fortfarande låg i fejd med varandra, visade de tyska bondekrigen profetiskt framåt mot framtida klasstrider, inte bara genom att lyfta fram bönderna på scenen - detta var inte längre något nytt - utan bakom dem början till det moderna proletariatet, med röda fanor i händerna och med kravet på gemensamt ägande av produktionsmedlen på sina läppar. I de manuskript som räddats från Bysans fall, i de antika statyer som grävdes fram ur Roms ruiner, uppenbarades en ny värld för det förundrade västerlandet, den grekiska antiken. Inför dess lysande former försvann medeltidens spökgestalter. Italien höjde sig till en konstens oanade blomstring som återspeglade den klassiska antiken och som sedan ej upprepats. I Italien, Frankrike och Tyskland uppstod en ny litteratur, den första moderna; England och Spanien upplevde inom kort sin klassiska litteraturepok. Skrankorna kring den gamla orbis terrarum[V*] rasade. Nu upptäcktes för första gången världen i sin helhet och grunden lades för den kommande världshandeln och övergången från hantverk till manufaktur, vilket i sin tur kom att bli grunden för den moderna storindustrin. Kyrkans andliga diktatur bröts ner; flertalet germanska folk kastade av sig det andliga oket direkt och övergick till protestantismen, medan de latinska folken mer och mer kom att omfatta idéerna om tankens frihet som övertagits från araberna och fann stöd i den nyupptäckta grekiska filosofin och kom att bereda vägen för 1700-talets materialism.
Det var den största progressiva omvälvning som mänskligheten dittills upplevt, en tid som ropade efter jättar och skapade jättar, jättar i tankekraft, lidelser och karaktär, mångbegåvade och lärda. De män som lade grunden till den moderna bourgeoisins härskarmakt hade allt utom borgerlig inskränkthet. De hade tvärtom mer eller mindre påverkats av tidens äventyrliga anda. På denna tid fanns det knappast någon betydande personlighet som inte hade företagit vidsträckta resor, som inte talade fyra eller fem språk, som inte var framstående i flera fack. Leonardo da Vinci var inte bara en stor målare, han var också en stor matematiker, mekaniker och ingenjör, som de mest skilda grenar inom fysiken har att tacka för viktiga upptäckter. Albrecht Dürer var målare, grafiker, bildhuggare, arkitekt och uppfann dessutom ett befästningssystem som rymde många av de idéer som långt senare togs upp av Montalembert och den moderna tyska befästningskonsten. Machiavelli var statsman, historiker, poet och samtidigt modern tids första betydande militära författare. Luther gjorde inte bara rent i kyrkans Augiasstall utan städade också upp i det tyska språket; han skapade den moderna tyska prosan och gjorde text och melodi till den segerpsalm som blev femtonhundratalets Marseljäs. Tidens heroer hade inte ännu underkuvats av arbetets delning, vars inskränkande effekter med dess skapande av ensidighet vi så ofta kan spåra hos deras efterföljare. Det som är särskilt utmärkande hos dessa män är att de nästan alla står mitt i tidens rörelser, att de lever och verkar mitt i den praktiska kampen; de tar ställning och deltar i kampen, några i tal och skrift, andra med värjan och många på båda dessa sätt. Här ligger den helhet och karaktärsstyrka som gör dem till fullständiga människor. Kammarlärda utgör undantag: de är andra eller tredje rangens personligheter eller försiktiga filistrar som är rädda för att bränna sig på fingrarna.
Under denna tid utvecklades också naturvetenskapen i centrum av den allmänna revolutionen och var i sig själv helt igenom revolutionär; den var tvungen att tillkämpa sig sin existensrätt. Hand i hand med de stora italienare som grundade den nya filosofin sände den sina martyrer till inkvisitionens kättarbål och fängelser. Och det är betecknande att protestanterna överträffade katolikerna i förföljelse av den fria naturforskningen. Calvin lät bränna Servet på bål, just när denne höll på att upptäcka blodomloppet, han lät honom dessutom grillas levande i två timmar; för inkvisitionen var det tillräckligt att helt enkelt bränna Giordano Bruno levande.
Den revolutionära handling med vilken naturvetenskapen deklarerade sin självständighet och som på sitt sätt upprepar Luthers bränning av den påvliga bannbullan, var Kopernikus utgåva av det odödliga arbete, där han försynt, och så att säga först på sin dödsbädd[12] kastar sin stridshandske mot kyrkans auktoritet i frågor som rör naturen. Naturvetenskapens frigörelse från teologin daterar sig från denna handling, även om kampen i enstaka antagonistiska frågor har släpat efter in i vår tid och ännu inte på lång tid fullbordats i mångas huvuden. Från denna tidpunkt och framåt har också vetenskapernas utveckling försiggått med jättelika kliv och man kan säga att den vunnit i kraft med kvadraten på det tidsmässiga avståndet från utgångspunkten, ju mer den fjärmat sig från den. Det var som om världen skulle överbevisas om att från och med nu gäller den oorganiska materiens rörelselag på omvänt sätt för den organiska materiens högsta produkt, människans tankeförmåga.
Huvuduppgiften under denna naturvetenskapens första period som nu öppnade sig låg i att bemästra det material som fanns inom räckhåll. På de flesta områden måste arbetet börja från utgångsläget noll. Antiken hade testamenterat Euklides och Ptolemaios solsystem; araberna efterlämnade decimalsystemet, algebrans grunder, det moderna siffersystemet och alkemin; medan den kristna medeltiden inte lämnade några bidrag. I detta läge var det nödvändigt att de mest grundläggande vetenskaperna, himlakropparnas och jordiska kroppars mekanik, intog en rangplats, och jämsides med dessa, och som hjälp åt dessa, upptäckt och utveckling av de matematiska metoderna. Inom dessa områden uppnåddes mycket stora resultat. I slutet av denna period som kan karaktäriseras av Newton och Linné finner vi att dessa vetenskaper utvecklats till en hög grad av perfektion. De väsentligaste grunddragen i de viktigaste matematiska metoderna hade utvecklats: den analytiska geometrin särskilt av Descartes, logaritmerna av Napier och integral- och differentialkalkylen av Leibniz och kanske Newton. Detsamma gäller fasta kroppars mekanik, vars grundlagar hade klarlagts en gång för alla. Inom astronomin slutligen hade Kepler upptäckt lagarna för planeternas rörelser och Newton hade formulerat dem utifrån de allmänna lagarna för materiens rörelse. De övriga vetenskaperna befann sig lång bort från detta tillstånd av preliminär fulländning. Det är inte förrän i slutet av perioden som mekaniken för flytande och gasformiga kroppar börjar bearbetas.[1*] Den egentliga fysiken hade ännu inte kommit över sitt begynnelsestadium, med undantag för optiken, vars enorma framsteg berodde på de praktiska krav som ställdes av astronomin. Kemin frigjorde sig genom flogistonteorin[13] för första gången från alkemin. Geologin hade inte ännu kommit över sitt mineralogiska embryonala stadium; därför kunde det överhuvudtaget inte finnas någon paleontologi. Slutligen, på biologins område var man fortfarande sysselsatt med insamling och en första systematisering av det enorma materialet; detta gällde såväl botanik och zoologi som anatomi och fysiologi. Ännu kunde det knappast bli tal om jämförelser av olika livsformer, undersökningar av deras geografiska utbredning och deras klimatiska o.s.v. levnadsbetingelser. Inom biologin var det endast botaniken och zoologin som uppnådde en preliminär helhetsbild genom Linnés arbeten.
Det som är särskilt karaktäristiskt för denna period är strävan till en egendomlig helhetsbild vars medelpunkt är åsikten om naturens absoluta oföränderlighet. Oavsett det sätt på vilket naturen uppstått gällde: att när den en gång existerar, kommer den att förbli som den varit så länge som den består. När planeterna och deras satelliter en gång satts i rörelse av en "första impuls" fortsätter de att röra sig vidare och vidare i sina förutbestämda ellipser i all evighet eller åtminstone tills alla ting går under. Stjärnorna vilade för evigt fixerade och orubbliga på sina platser, där de höll varandra kvar genom "allmän gravitation". Jorden hade bestått oförändrad utan förändring alltsedan evigheten, eller alternativt från den dag den skapades. Våra dagars "fem kontinenter" hade alltid existerat och de hade alltid haft samma berg, dalar och floder, samma klimat och samma fauna och flora, utom i de fall där förändring eller uppodling skett genom människohand. Växt- och djurarter hade etablerats en gång för alla när de en gång uppkom, lika födde ständigt lika, och redan Linnés anmärkning att det då och då kunde förekomma nybildning av arter genom korsning var påfrestande för gällande uppfattning. I motsats till människans historia, som utvecklas i tiden, tillskrevs naturens historia endast en utvikning i rummet. Varje förändring, varje form av utveckling i naturen förnekades. Naturvetenskapen, som till en början hade varit så revolutionär, fann sig plötsligt konfronterad med en helt och hållet konservativ natur, där allt som fanns var oförändrat det samma som det varit från begynnelsen och där allt kommer att förbli som det var i begynnelsen, till världens slut eller i evigheters evighet. Lika högt som naturvetenskapen stod över den grekiska antiken i kunskap om och systematisering av sitt material under den första hälften av sjuttonhundratalet, lika djupt stod den under den grekiska antiken i fråga om teoretiskt behärskande av detta material, i den allmänna överblicken över naturen. För de grekiska filosoferna var världen huvudsakligen något som hade uppstått ur kaos, något som genomgått en utveckling, något som blivit till. För naturvetenskapsmännen under denna tid var världen något förstelnat, något som var oföränderligt och de flesta av dem betraktade världen som skapad i ett enda ögonblick. Naturvetenskapen var fortfarande djupt insnärjd i teologin. Den sökte och fann överallt sin slutliga tillflyktsort i en yttre impuls, som inte kunde förklaras utifrån naturen själv. Ty även om attraktionskraften, som Newton högtidligt döpt till "allmän gravitation", uppfattades som en av materiens väsentliga egenskaper, varifrån kom den oförklarade tangentiella kraft som gav upphov till planeternas banor? Hur uppkom de oräkneliga arterna inom växt- och djurvärlden? Och framför allt, hur uppkom människan, när man trots allt kunde fastställa att människan inte funnits till i all evighet. I dessa och liknande frågor flydde naturvetenskapen alltför ofta till ståndpunkten att alltings skapare var ansvarig. Vid periodens början skriver Kopernikus ett brev i vilket han avsvär sig teologin och Newton avslutar perioden genom att postulera en gudomlig impuls. Den allmänna teorins högsta nivå som naturvetenskapen uppnådde var uppfattningen av naturens ändamålsenlighet; Wolfs ihåliga teleologi, enligt vilken katter var skapade för att äta möss, möss skapade för att ätas av katter och att hela naturen skapats för att bevisa skaparens vishet. Det måste räknas den dåtida filosofin tillgodo att den inte lät sig ledas på avvägar av den samtida naturvetenskapens begränsade kunskap, och att den - från Spinoza till de stora franska materialisterna - höll fast vid att förklara världen genom världen själv och att den lämnade detaljbevisningen till framtidens naturvetenskap.
Jag räknar också in sjuttonhundratalets materialister i denna period eftersom inget naturvetenskapligt material utom det som beskrivits ovan fanns tillgängligt för dem. Kants epokgörande arbete förblev en hemlighet för dem och Laplace[14] kom långt senare. Vi får inte glömma att denna föråldrade syn på naturen - visserligen vederlagd på många punkter av naturvetenskapens framsteg - dominerade hela första hälften av artonhundratalet[2*] och att den i huvudsak fortfarande lever kvar i undervisningen i alla skolor[3*].
Den första sprickan i denna förstenade naturuppfattning kom inte från någon naturvetare utan från en filosof. Kants "Allgemeine Naturgeschichte und Theorie des Himmels" (Allmän naturhistoria och himlateori) utkom 1755. Frågan om urimpulsen hade förkastats; jorden och hela solsystemet uppfattades som något som blivit till under tidernas lopp. Om majoriteten av naturvetenskapsmännen hade haft lite mindre motsträvighet mot det tänkande som Newton uttryckte i sin varning: Fysik, akta dej för metafysik![15] så skulle de ha kunnat dra slutsatser ur Kants geniala upptäckt, som skulle ha besparat dem ändlösa villospår och omåttligt med arbete och tid, som nu förslösades i felaktiga riktningar. Ty i Kants upptäckt låg utgångspunkten för alla fortsatta framsteg. Om jorden var något som uppkommit, så måste också de nuvarande geologiska, geografiska och klimatologiska förhållandena, liksom växter och djur, också ha uppkommit. De måste ha en historia inte bara i rummet, utan också i tiden. Om den fortsatta naturvetenskapliga forskningen hade fortsatt i denna riktning skulle den idag ha kommit betydligt längre än den nu har. Men vad gott kunde komma genom filosofin? Kants skrift förblev utan omedelbara resultat ända tills Laplace och Herschel många år senare utvecklade dess innehåll och gav det en säkrare grund och därigenom steg för steg gav "nebulosahypotesen" en framskjuten ställning. Fortsatta upptäckter förde den slutligen till seger. De viktigaste var: fixstjärnornas egenrörelse, påvisandet av ett medium som gör motstånd i världsrymden, och beviset som kom från spektralanalys och visade att världsmaterien är kemiskt identisk och att det existerade sådana glödande nebulosamassor som Kant hade förutsagt[4*].
Det är emellertid tillåtet att tvivla på att majoriteten av naturforskarna så snabbt skulle ha blivit medvetna om motsättningen mellan en jord som förändras och samtidigt befolkas av oföränderliga organismer, om inte den begynnande uppfattningen att naturen inte är, utan blir och förgår, hade fått stöd från annat håll. Geologin trädde fram och påvisade inte bara geologiska skikt som bildats efter varandra och lagrats på varandra, utan i dessa lager också skal och skelett från utdöda djur, stammar, blad och frukter från växter som inte längre förekom. Man måste till sist erkänna att inte bara jorden i sin helhet utan också dess nuvarande ytlager och de växter och djur som levde där hade en historia i tiden. Till en början skedde erkännandet högst motvilligt. Cuviers teori om jordens revolutioner var revolutionär i ord, men reaktionär till sitt innehåll. I stället för en gudomlig skapelseakt införde han en hel rad upprepade skapelseakter och gjorde miraklet till en av naturens viktigaste hävstänger. Det var Lyell som först skapade reda i geologin genom att ersätta de plötsliga revolutionerna som berodde på skaparens ojämna humör med de gradvisa förändringarna i en långsam omvandling av jorden[5*].
Lyells teori stred ännu mer mot antagandet om organismernas oföränderlighet än alla dess föregångare. Gradvis omvandling av jordytan och alla livsbetingelser ledde direkt till gradvis förändring av organismerna och deras anpassning till den omgivande miljön som förändrades, till arternas föränderlighet. Men traditionen är en maktfaktor inte bara i katolska kyrkan utan också inom naturvetenskaperna. Under åratal såg inte ens Lyell själv motsägelsen och ännu mindre hans elever. Detta kan endast förklaras av den arbetsfördelning som med tiden hade blivit förhärskande inom naturvetenskaperna och som mer eller mindre begränsade varje person till hans speciella område, och att det endast fanns ett fåtal som inte berövats den allmänna överblicken.
Under tiden hade fysiken gjort väldiga framsteg, vars resultat sammanfattades nästan samtidigt av tre olika forskare under det för denna vetenskapsgren så epokgörande året 1842. Mayer i Heilbronn och Joule i Manchester påvisade värmens övergång till mekanisk energi och den mekaniska energins övergång till värme. Fastställandet av värmens mekaniska ekvivalent ställde resultaten utom varje tvivel. Samtidigt bevisade Grove[16] - som inte var vetenskapsman till professionen utan en engelsk advokat - genom att helt enkelt bearbeta redan uppnådda fysikaliska resultat att all s.k. fysikalisk energi, mekanisk energi, värme, ljus, elektricitet, magnetism och t.o.m. så kallad kemisk energi, kunde övergå i varandra under vissa betingelser utan energiförluster. Därmed bevisade han post factum med fysikens hjälp Descartes' princip att rörelsekvantiteten i världen är konstant.[17] Härmed hade de speciella fysikaliska krafter, som inom fysiken spelade rollen av oföränderliga "arter", upplösts i olika, åtskilda och efter bestämda lagar, i varandra övergående rörelseformer för materien. Den tillfälliga förekomsten av så och så många fysikaliska energier hade fördrivits ur naturvetenskapen genom att deras samhörighet och övergångar i varandra hade bevisats. Liksom tidigare astronomin hade fysiken kommit till ett resultat som med nödvändighet pekade mot materiens eviga kretslopp som den yttersta verkligheten.
Kemins fantastiskt snabba utveckling sedan Lavoisier, och särskilt sedan Daltons tid, angrep de gamla föreställningarna om naturen från en annan utgångspunkt. Genom framställning på oorganisk väg av substanser som hittills endast kunnat erhållas från de levande organismerna, bevisades att kemins lagar hade samma giltighet för organiska som oorganiska kroppar och därmed överbryggades till stor del klyftan mellan den organiska och oorganiska naturen, en klyfta som till och med Kant betraktade som omöjlig att överbrygga.
Inom den biologiska forskningens sfär slutligen, hade vetenskapliga resor och expeditioner organiserats sedan mitten av det föregående århundradet (d.v.s. 1700-talet ö.a.). De europeiska kolonierna i alla världsdelar hade utforskats grundligt av fackmän som levde på dessa platser. Vidare hade paleontologins anatomins, och fysiologins allmänna framsteg, särskilt sedan man börjat använda mikroskopet på ett systematiskt sätt och sedan upptäckten av cellen, anhopat så mycket material, att den jämförande metoden blev möjlig och samtidigt nödvändig att tillämpa[6*]. Å ena sidan bestämdes livsbetingelserna för de olika flororna och faunorna med hjälp av den jämförande fysiska geografin; å andra sidan jämfördes de skilda organismerna med varandra utifrån sina homologa organ och detta gjordes inte bara i det vuxna stadiet utan i alla stadier av individutvecklingen. Ju djupare och mer noggrant dessa undersökningar utfördes, desto mer föll den stela och oföränderliga organiska naturen sönder mellan forskarnas händer. Inte nog med att allt fler separata arter hos djur och växter flöt in i varandra, det dök också upp djur som Amphioxus och Lepidosiren[18] som ställde all tidigare klassificering på huvudet[7*] och slutligen påträffades organismer, som man inte visste om de skulle tillhöra växt- eller djurriket. Luckorna i de paleontologiska samlingarna fylldes mer och mer, och tvingade även de mest motsträviga att erkänna den slående parallellitet, som finns mellan den organiska världens utvecklingshistoria i sin helhet och den enskilda individens, denna ariadnetråd, som skulle leda ut ur den labyrint där botaniken och zoologin tycktes ha förirrat sig alltmer. Det var kännetecknande att C. F. Wolff 1759, nästan samtidigt med Kants angrepp på solsystemets evighet, riktade den första attacken mot arternas beständighet och proklamerade utvecklingsläran.[20] Men det som hos honom fortfarande bara var en genial tanke tog fast gestalt hos Oken, Lamarck och Baer och fördes till seger exakt hundra år senare genom Darwin 1859.[21] Nästan samtidigt bevisades att protoplasman och cellen, som redan tidigare hade visats vara organismernas minsta beståndsdel också förekom i självständig form som den lägsta formen av liv. Detta inte bara minskade klyftan mellan oorganisk och organisk natur, utan undanröjde också ett av de allvarligaste hinder som tidigare stått i vägen för utvecklingsteorin. Den nya naturuppfattningen förelåg klar i sina huvuddrag: all förstelning hade upplösts, all oföränderlighet var försvunnen och alla de särdrag som hade ansetts som eviga hade blivit förgängliga. Hela naturen hade visat sig vara en evig ström och ett evigt kretslopp.
Därmed har vi återvänt till den ståndpunkt som intogs av grekiska filosofins stora grundläggare. Uppfattningen att hela naturen, från dess minsta till dess största element, från sandkorn till solar, från de enkla proteiderna[22] till människan, existerar som en evig ström av tillblivelse och förgänglighet, i rastlös rörelse och förändring. Endast med den väsentliga skillnaden, att det som hos grekerna varit genial intuition hos oss uppträdde som resultat av strängt vetenskaplig, empirisk forskning och därmed också så mycket klarare. Nu är emellertid den empiriska bevisningen av detta kretslopp inte helt och hållet fri från luckor, men dessa är obetydliga i jämförelse med det som redan bevisats och luckorna fylls dessutom ut mer och mer för varje år som går. Hur skulle detaljbevisningen för övrigt kunna vara annat än bristfällig, när man erinrar sig att vetenskapens viktigaste grenar - den transplanetariska astronomin, kemin, geologin - inte är äldre än hundra år och att den jämförande metoden inom fysiologin inte räknar sin vetenskapliga existens i mer än femtio år och att grundformen för allt livs utveckling, cellen, för fyrtio år sedan ännu inte var upptäckt!
De oräkneliga solar och solsystem i vårt öliknande universum som begränsas av Vintergatans yttersta stjärnringar utvecklades ur virvlande, glödande gasmassor, vilkas rörelselagar kanske kommer att kunna avslöjas efter några århundradens observationer av stjärnornas egenrörelser. Denna utveckling försiggick uppenbarligen inte lika snabbt överallt. Upptäckten av existensen av mörka kroppar, inte endast planetariska sådana utan även slocknade solar i vårt stjärnsystem ökar i betydelse inom astronomin (Mädler); å andra sidan tillhör en del av de gasformiga nebulosafläckarna ännu ej färdigbildade solar i vårt stjärnsystem (enligt Secchi). Därmed är det dock inte uteslutet att andra nebulosor, som Mädler påstår, utgör avlägsna självständiga öliknande och fristående universa, vilkas relativa utvecklingsgrad måste bestämmas med spektroskopi.[23]
Laplace har i detalj, och på ett hittills oöverträffat sätt, visat hur ett solsystem utvecklas ur en ensam nebulosamassa; och senare forskning har i ökande omfattning bestyrkt hans uppfattning.
På de skilda kroppar som bildats på detta vis - solar liksom planeter och satelliter - är den materiens rörelseform som vi kallar värme till en början förhärskande. Det kan inte vara tal om några kemiska föreningar ens i den temperatur som vår sol ännu har. Fortsatta undersökningar av solen kommer att visa i vilken utsträckning värme övergår i elektricitet eller magnetism under dessa förhållanden. Det är redan så gott som bevisat att solens mekaniska rörelse helt och hållet härrör ur konflikten mellan värme och gravitation.
Ju mindre de enstaka kropparna är, desto snabbare avkyls de. Satelliter, asteroider och meteorer först, liksom ju vår måne sedan länge är helt död. Planeterna avkyls långsammare och allra långsammast deras kärna.
Med den fortsatta avkylningen träder växelspelet mellan de i varandra övergående fysikaliska rörelseformerna mer och mer i förgrunden, tills slutligen en punkt nås där den kemiska affiniteten börjar göra sig märkbar. De tidigare icke reaktiva kemiska grundämnena utvecklas det ena efter det andra och får kemiska egenskaper och ingår kemiska föreningar med varandra. Dessa föreningar förändras gradvis med den sjunkande temperaturen, som inte bara påverkar varje grundämne utan även varje förening mellan grundämnena. Härigenom övergår först en del av den gasformiga materien i flytande och därefter i fast tillstånd med de nya betingelser som därmed uppstår.
Den period då planeten har ett fast skal och ansamling av vatten på sin yta sammanfaller med den period då planetens egenvärme avtar mer och mer i förhållande till den värme som den mottar från centralkroppen. Planetens atmosfär blir skådeplatsen för de fenomen vi med dagens terminologi kallar meteorologiska; dess yta blir de geologiska förändringarnas arena där de atmosfäriska effekterna av nederbörd i jordytans avlagringar alltmer förminskar de långsamt avtagande yttre verkningarna av planetens varma, flytande inre.
Om slutligen temperaturen utjämnas över en avsevärd del av ytan, så att gränserna inom vilka äggviteämnen kan leva inte längre överskrids, så bildas under i övrigt gynnsamma kemiska betingelser levande protoplasma. Vilka dessa betingelser är vet vi ännu inte, vilket inte är så förvånande då den kemiska formeln för äggviteämnen ännu ej uppställts - vi vet inte ens hur många kemiskt skilda typer av äggviteämnen som existerar. Det är inte heller mer än ungefär tio år sedan det faktum kom till kännedom, att fullständigt strukturlöst äggviteämne kunde genomföra alla livets väsentliga funktioner, upptagande av föda, utsöndring, rörelse, kontraktion, reaktion på stimuli och förökning.
Det måste ha förflutit tusentals år innan de förutsättningar uppstod, under vilka nästa stora framsteg skedde och detta formlösa äggviteämne blev till den första cellen med kärna och cellmembran. Men denna första cell utgjorde grundvalen för hela den organiska världens morfologiska utveckling. Ur de paleontologiska samlingarnas hela analoga vittnesbörd är det tillåtet att anta att det först utvecklades oräkneliga cellösa och cellulära Protista-arter, av vilka endast Eozoon canadense[24] finns kvar i vår tid. Av dessa differentierades några till de första växterna och andra till de första djuren. Och ur de första djuren utvecklades - huvudsakligen genom differentiering - de talrika klasserna, ordningarna, familjerna, släktena och arterna i djurvärlden; och slutligen ryggradsdjuren, den form i vilken nervsystemet når sin högsta utveckling och bland dessa slutligen det ryggradsdjur i vilket naturen uppnår medvetande om sig själv - människan.
Också människan uppkom genom differentiering. Inte bara som individ, differentierad ur en enda äggcell till den mest komplicerade organism som naturen frambringat - nej, även historiskt. När handen efter tusentals års kamp till slut var helt skild från foten och den upprätta gången slutligen uppnåtts, då var människan distinkt skild från apan och grunden lagd för utvecklingen av artikulerat språk och hjärnans våldsamma utveckling, som sedan dess skilt människan från apan med en oöverstiglig klyfta. Handens specialisering betyder verktyget - och verktyget betyder den speciella mänskliga verksamheten, människans omdanande påverkan på naturen, produktionen. I inskränkt betydelse har också djuren verktyg, men endast i betydelsen kroppsdelar - myran, biet, bävern; också djuren producerar, men deras produktiva påverkan på naturen i förhållande till densamma betyder ingenting. Endast människan har lyckats sätta sin prägel på naturen, inte bara genom att flytta växt- och djurliv till andra platser, utan också genom att förändra klimatet i det område hon bebor, och till och med själva växterna och djuren, så att följderna av människans verksamhet endast kan utplånas genom förintelse av jordklotet. Detta har människan först och främst uppnått genom handen. Till och med ångmaskinen, hennes hittills mäktigaste verktyg för att förvandla naturen, är ytterst beroende av handen som verktyg. Steg för steg och parallellt med handen utvecklades hjärnan; först uppkom medvetandet om villkoren för enstaka praktiska och nyttiga handlingar, och senare, utifrån detta medvetande uppstod hos de mest gynnade folkgrupperna insikten om de naturlagar som styr dessa villkor. Och med den raskt växande kunskapen om naturlagarna ökade möjligheterna att påverka naturen, handen skulle aldrig ensam ha kunnat skapa ångmaskinen om inte människans hjärna utvecklats samtidigt och parallellt med den, och delvis också beroende av den.
Med människan träder vi in i historien. Djuren har också en historia, en historia som rymmer deras härstamning och gradvisa evolution till nuvarande former. Men denna historia har gjorts för dem och i den mån de själva deltar i den sker det utan deras kunskap och vilja, medan människorna däremot mer och mer medvetet själva skapade sin historia, ju mer de avlägsnade sig från djuren i ordets inskränkta betydelse. Därmed blev inflytandet av oförutsedda effekter och okontrollerade krafter i denna historia allt mindre. Och de historiska resultaten motsvarar alltmer de mål som fastställts i förväg. Men om vi lägger denna måttstock på den mänskliga historien, även hos dagens högst utvecklade folk, så finner vi att det fortfarande råder ett kolossalt missförhållande mellan de förutsedda målen och de resultat som uppnås, att oförutsedda effekter dominerar och att de icke kontrollerbara krafterna är mycket kraftigare än de som sätts i rörelse enligt planerna. Det kan inte heller förhålla sig på annat sätt så länge människans väsentligaste historiska verksamhet, den som reste henne från djur till mänsklighet och som utgör den materiella grundvalen för all annan verksamhet, nämligen produktionen av hennes livsförnödenheter, d.v.s. dagens samhälleliga produktion, framför allt är föremål för ett växelspel av oförutsedda effekter av icke kontrollerbara krafter och uppnår de önskade målen endast i undantagsfall, och ännu oftare, det rakt motsatta. I de mest framskridna industriländerna har vi betvingat naturkrafterna och pressat in dem i människans tjänst; därmed har vi i det oändliga mångdubblat produktionen, så att ett barn numera producerar mer än hundra vuxna gjorde tidigare. Och vilket är resultatet? Stigande överarbete och ökande misär för massorna och vart tionde år en stor krasch. Darwin visste inte vilken bitter satir han skrev över människorna, och särskilt över sina egna landsmän, när han påvisade att det är den fria konkurrensen, kampen för tillvaron som är djurrikets normaltillstånd, samtidigt som denna fria konkurrens av ekonomerna firas som historiens främsta triumf. Först med en medveten organisation av samhällsproduktionen, där produktion och fördelning sker planmässigt, kan mänskligheten lyftas över resten av djurriket i samhälleligt avseende, på samma sätt som produktionen i allmänhet har medfört detta för människan i egenskap av art. Den historiska utvecklingen gör för varje dag en sådan organisation alltmer nödvändig, samtidigt som den också för varje dag gör den mer möjlig. Utifrån denna nya organisation av samhället kommer en ny historisk epok att dateras, där mänskligheten själv, och med mänskligheten också alla dess verksamhetsgrenar och särskilt naturvetenskapen, kommer att uppleva ett framåtskridande som kommer att ställa allt annat i skuggan.
Men inte desto mindre "alles was entsteht ist wert dass es zugrunde geht"[VI*][25]. Det kan dröja miljontals år, hundratusentals generationer kan födas och dö, men obevekligt närmar sig den tid då solens minskade värme inte längre räcker för att smälta ismassorna som utbreder sig från polerna; när den mänskliga rasen, allt mer hopträngd kring ekvatorn, inte längre kommer att ens där finna tillräcklig värme för att kunna leva; när också det sista spåret av organiskt liv gradvis kommer att försvinna; och jorden kommer att cirkla som en utdöd frusen glob liksom månen, i en allt snävare bana i djupaste mörker kring den likaledes utslockande solen för att till sist falla in i den. Andra planeter kommer att ha gått före den och andra kommer att följa, istället för det ljusa, varma solsystemet kommer endast en kall död sfär att fortsätta sitt ensamma spår i universum. Och det som kommer att ske med vårt solsystem kommer förr eller senare att inträffa med alla andra solsystem i vår del av universum, och det kommer att inträffa i alla de övriga oräkneliga delarna av universum, även i dem vars ljus aldrig kommer att nå jorden medan det ännu finns en levande människas öga som kan iaktta det.
Och när nu ett sådant solsystem har fullbordat sitt levnadslopp, och fallit under allt ändligts öde, döden, vad sker då? Kommer den döda solen att i all evighet fortsätta genom den oändliga rymden och alla de en gång så oändligt mångfaldiga och differentierade naturkrafterna att övergå i en enda rörelseform, attraktionen?
"Eller", som Secchi frågar (s. 810), "existerar det krafter i naturen som kan återbilda det döda systemet i dess ursprungliga tillstånd som en glödande nebulosa och återuppväcka det till nytt liv? Det vet vi inte."[26]
I varje fall vet vi det inte i samma mening som vi vet att 2 × 2 = 4, eller som vi vet att materiens attraktion avtar eller tilltar med kvadraten på avståndet. Men inom den teoretiska naturvetenskapen, som så långt som möjligt utarbetar sin naturuppfattning till ett harmoniskt helt, utan vilken inte ens våra dagars mest trångsynta empiriker skulle komma ur fläcken, inom denna vetenskap måste vi mycket ofta räkna med icke fullständigt kända storheter; och tänkandets logiska konsekvenser måste alltid avhjälpa bristerna i kunskap. Den moderna naturvetenskapen har måst överta satsen om rörelsens oförstörbarhet från filosofin; och kan inte längre bestå utan den. Men materiens rörelse, det är inte endast den kraftiga mekaniska rörelsen, enbart lägesförändringen, det är värme och ljus, elektrisk och magnetisk spänning, kemisk syntes och nedbrytning, liv och slutligen medvetande. Att säga att materien under hela sin obegränsade, tidlösa existens bara en enda gång, och då under en i förhållande till evigheten försvinnande kort tid, har möjlighet att differentiera sin rörelse och därvid avslöja denna rörelses hela rikedom och att den tidigare och senare endast inskränks till blott och bart lägesförändringar - det är att påstå att materien är dödlig och rörelsen förgänglig. Rörelsens oförstörbarhet kan inte bara fattas kvantitativt, den måste också fattas kvalitativt. En materia vars rent mekaniska lägesförändring under gynnsamma förhållanden faktiskt inrymmer möjligheten till förvandling i värme, elektricitet, kemisk verkan och liv, men som inte är i stånd att skapa dessa betingelser själv, sådan materia har förlorat rörelse. En rörelse som har förlorat möjligheten att omsättas i sina olika former har visserligen fortfarande dynamis (möjlighet) men saknar energeia (aktivitet) och är därför delvis förstörd. Båda alternativen är emellertid otänkbara.
Så mycket är säkert: det fanns en tid då materien i vår del av universum omsatte en sådan mängd rörelse - av ett slag vi ännu inte känner - i värme, att solsystemen som (enl. Mädler) omfattar åtminstone tjugo miljoner stjärnor kunde uppkomma, dessa stjärnor vilkas gradvisa utplåning likaledes är säker. Hur skedde denna omvandling? Det vet vi lika lite som fader Secchi vet om vårt solsystems caput mortuum[VII*] än en gång kommer att omvandlas till råmaterial för ett nytt solsystem. Men här måste vi antingen förlita oss på en skapare, eller tvingas vi till slutsatsen att det glödande råmaterialet för solsystemet i vårt universum tillkom på naturlig väg genom omvandlingar av rörelse, som tillhör naturen hos materia i rörelse, och vars betingelser därför också måste upprepas av materien, även om det sker efter miljoner och åter miljoner år och mer eller mindre slumpmässigt, men med den nödvändighet som också tillhör slumpens natur.
Möjligheten av en sådan omvandling blir mer och mer erkänd. Man kommer till uppfattningen att himlakropparnas slutliga öde är att falla in i varandra, man beräknar t.o.m. den värmemängd som måste utvecklas vid sådana kollisioner. Det plötsliga uppflammandet av nya stjärnor och redan kända stjärnors lika plötsligt ökade ljus, som astronomin berättar om, förklaras enklast av sådana kollisioner. Det är inte bara vår planetgrupp som rör sig kring solen och vår sol som är i rörelse inom vår del av universum, utan hela vår öliknande del av universum rör sig också i rymden i temporär, relativ jämvikt med andra "öar". Ty t.o.m. den relativa jämvikten hos fritt svävande kroppar kan endast existera genom ömsesidigt betingad rörelse; och många antar att temperaturen i världsrymden inte överallt är densamma. Slutligen vet vi att värmen från de oräkneliga solarna i vår del av universum, med undantag för en försvinnande liten del, försvinner i världsrymden och inte förmår höja rymdens temperatur ens en miljondels grad. Vad sker med denna enorma värmemängd? Är den för alltid försvunnen i försöket att värma upp världsrymden, har den praktiskt upphört att existera och fortfar den endast att existera teoretiskt i det faktum att världsrymden har blivit bråkdelen av någon miljondels grad varmare? Detta antagande strider mot rörelsens oförstörbarhet, men det tillåter möjligheten att all mekanisk energi kommer att omvandlas i värme genom att alla kroppar i universum successivt faller in i varandra och att värmen strålar ut i rymden, varigenom all rörelse överhuvudtaget skulle upphöra trots "krafternas oförstörbarhet". (Här visar det sig genom en tillfällighet hur felaktig termen "kraftens oförstörbarhet" är i förhållande till "rörelsens oförstörbarhet".) Vi kommer alltså till slutsatsen att på något sätt, som det får bli en senare uppgift att lösa för naturforskningen, den värme som utstrålas i världsrymden måste vara i stånd att bli omvandlad i en annan rörelseform, i vilken den än en gång kan lagras upp och bli aktiv. Därmed bortfaller den väsentligaste svårigheten som står i vägen för antagandet att utdöda solar skulle kunna återuppstå som glödande gasmassor.
För övrigt är den evigt upprepade följden av världar i den ändlösa rymden bara ett logiskt komplement till den samtidiga existensen av oräkneliga världar i oändlig rymd - en sats vars nödvändighet t.o.m. måste accepteras av den anti-teoretiska yankee-hjärnan Draper.[8*]
Materien rör sig i ett evigt kretslopp, ett kretslopp som med säkerhet fulländar sin bana i tidsrymder, där vårt jordår inte kan användas som mått, ett kretslopp i vilket tiden för den högsta utvecklingen, det organiska livets era och i ännu högre grad de självmedvetna och naturmedvetna levande varelsernas tid, är lika snävt tilltagen som det utrymme i vilket livet och självmedvetandet gjort sig gällande. Ett kretslopp i vilket varje materiens ändliga existensform, oavsett om det är sol eller nebulosagas, enstaka djur eller djursläkte, kemisk uppbyggnad eller nedbrytning, på samma sätt är förgängligt och där inget är evigt utom en evig förändring, materia i evig rörelse och de lagar enligt vilka den rör och förändrar sig. Men hur ofta och obarmhärtigt detta kretslopp än fullbordas i tid och rum; hur många miljoner solar och jordar som än må uppkomma och förgå; hur länge det än måtte dröja innan det i ett solsystem och på bara en enda planet skulle uppstå betingelser för organiskt liv; hur oräkneligt antal organiska väsen som måste uppkomma och förgå innan det i deras mitt utvecklas djur med hjärna som kan tänka, och som för en kort tidsrymd kan finna tillfredsställande livsvillkor, för att sedan utrotas utan nåd, så vet vi att materien förblir densamma i alla sina omvandlingar, att inga av dess kännetecken kan gå förlorade. Därför vet vi också att den med samma järnhårda nödvändighet som den kommer att utrota sin högsta skapelse från jorden, den tänkande människoanden, så kommer den lika säkert att på nytt frambringa den på en annan plats och i en annan tid.
Man kan på intet sätt säga att det är något "inre tvång" som inspirerat mig till följande verk. Min vän Liebknecht kan tvärtom intyga att han endast med stor möda lyckats övertala mig att ägna hr Dührings senaste socialistiska teori en kritisk analys. När jag väl gått med på att göra detta hade jag inte något annat val än att sätta mig in i denna teori, som gör anspråk på att utgöra det senaste praktiska resultatet av ett nytt filosofiskt system, och vid granskningen av förhållandet mellan teorin och detta system måste jag sålunda studera även själva systemet. Därför blev jag tvungen att följa hr Dühring ända ut på det väldiga område där han tar till orda om allt som rimligen tänkas kan - plus en hel del annat. Så tillkom den artikelserie som "Vorwärts" i Leipzig började publicera i januari 1877 och som här framlägges i sin helhet.
När ett trots allt självberöm synnerligen obetydligt system på grund av ämnets natur kritiseras på ett så utförligt sätt, kan två omständigheter nämnas till försvar för att så skett. Å ena sidan har jag genom denna kritik fått tillfälle att på olika områden positivt utveckla min uppfattning om en del tvistefrågor som i dag är av allmänt vetenskapligt eller praktiskt intresse. Även om det aldrig skulle falla mig in att framställa ett nytt system som en motsvarighet till hr Dührings, vill jag hoppas att läsaren - trots det behandlade materialets högst skiftande karaktär - också skall kunna urskilja det inre sammanhanget i den rad av synpunkter som jag här presenterat.
Å andra sidan är den "systemskapande" hr Dühring ingalunda något isolerat fenomen i dagens Tyskland. Sedan någon tid tillbaka har i detta land filosofiska - och särskilt då naturfilosofiska - system vuxit fram som svampar ur jorden och snabbt mångfaldigats; för att nu inte tala om den ändlösa raden av nya system inom politiken, ekonomin etc. I det moderna samhället förutsätter man att varje medborgare är kompetent att korrekt bedöma alla de frågor som skall avgöras vid valen, och i den ekonomi som praktiseras utgår man ifrån att varje kund skall kunna känna till alla de varor som erbjuds honom och själv avgöra vilka han inte kan klara sig utan - och denna ordning vill man nu även lansera inom vetenskapen. Vem som helst kan skriva om vad som helst, och begreppet "vetenskaplig frihet" får helt enkelt bestå i att man går in för att skriva om sådant man inte på något sätt studerat; detta framställs också som den enda strängt vetenskapliga metoden. Hr Dühring är emellertid en av de mest karakteristiska representanterna för denna pretentiösa kvasivetenskaplighet, som för närvarande bryter fram på alla områden i Tyskland och överallt försöker dränka oss i ett tomt buller av sublimt struntprat. Sublimt struntprat inom filosofin, ekonomin och historieskrivningen; sublimt struntprat från katedrarna och talarstolarna, sublimt struntprat från alla håll; ett avancerat struntprat som på grund av sin sublima karaktär vill göra anspråk på att framstå som överlägset tankedigert i förhållande till det enklare och mera vardagliga struntprat andra länder kan prestera - sublimt struntprat: se där den tyska intellektuella industrins verkligt karakteristiska masstillverkade produkt - billig men också värdelös, precis som så många andra tysktillverkade varor, fast den dessvärre inte fick vara med vid den internationella utställningen i Philadelphia[28]. Till och med den tyska socialismen har på sistone, särskilt efter det att hr Dühring stått till tjänst med detta goda exempel, börjat producera sig i genren; att den socialdemokratiska rörelsen i praktiken nästan helt lyckats undgå att vilseledas av detta nya sublima struntprat får uppfattas som ytterligare ett tecken på hur märkligt oförstörd vår arbetarklass förblivit i ett land där annars allting - med undantag av naturvetenskapen - nu angripits av illavarslande symptom.
Nägeli, som i sitt tal vid naturvetenskapsmännens möte i München menade att den mänskliga kunskapen aldrig skulle få karaktären av allvetande[29], var tydligen vid denna tidpunkt ännu okunnig om hr Dührings forskningsresultat. Dessa har tvingat mig att ge mig in på en rad områden där jag själv på min höjd kan röra mig som en blygsam dilettant. Särskilt gäller detta de olika grenar av naturvetenskapen om vilka en "lekman" - enligt vad man hittills allmänt ansett - svårligen kan yttra sig utan att te sig ytterst förmäten. Här har jag dock känt mig en smula uppmuntrad av hr Virchows likaledes i München framförda påstående - mer ingående dryftat i ett annat sammanhang - att varje vetenskapsman utanför sitt eget specialområde endast rör med ett mer begränsat vetande, som populärt kan jämföras med lekmannens[30]. Liksom en sådan specialist kan (och måste) ta sig friheten att då och då ta upp frågor som egentligen tillhör angränsande vetenskapsområden, utan att sakkunskapen där skall anse sig tvungen att slå ner på sådant som blir klumpigt och inte helt korrekt formulerat, har jag här tagit mig friheten att anföra naturprocesser och naturlagar som belägg för mina allmänna teoretiska synpunkter; därför hoppas jag att fackmännen skall kunna visa ett liknande överseende även i mitt fall. Den som i dag sysslar med teoretiska frågor kan inte undgå att ta ställning till den moderna naturvetenskapens resultat, precis som naturvetenskapsmännen - vare sig de vill det eller inte - måste arbeta sig fram mot slutsatser av allmänteoretisk art. Och här sker en viss utjämning. Om teoretikern är något av en lekman inom naturvetenskapens område, spelar naturvetenskapsmannen i dag precis samma roll på teorins område, inom den vetenskap som hitintills gått under benämningen filosofi. Den empiriska naturvetenskapen har samlat en så enorm mängd av kunskapsmaterial att det blivit en absolut nödvändig uppgift att klarlägga dess inre sammanhang och systematiskt dela upp det inom varje enskilt undersökningsområde. Lika nödvändigt blir det att klargöra de enskilda kunskapsområdenas relationer till varandra. När så skall ske gör naturvetenskapen emellertid sitt intåg i teorins sfärer, och då måste de empiriska metoderna utbytas mot ett teoretiskt tänkande. Men det teoretiska tänkandet är inte någon medfödd färdighet annat än beträffande anlagen. Dessa anlag måste stimuleras och skolas, och detta kan än så länge inte åstadkommas på annat sätt än genom att man studerar filosofins utveckling fram till våra dagar.
Det teoretiska tänkandet är nu liksom under alla tidigare epoker en historisk produkt, vilken vid olika tidpunkter i hög grad varierar till sin form - och som en följd därav även till sitt innehåll. Tänkandets vetenskap är därför, som alla andra vetenskaper, av historisk karaktär: läran om det mänskliga tänkandets historiska utveckling. Detta har också sin betydelse för dess praktiska tillämpning på empiriska områden. För det första är nämligen teorin om tänkandets lagar absolut inte någon en gång för alla klargjord "evig sanning", som okunnigheten gärna vill tro att ordet logik innebär. Till och med den formella logiken har ända sedan Aristoteles' dagar ständigt fått tjänstgöra som tummelplats för häftiga diskussioner. Och dialektiken har än så länge inte i grunden undersökts av flera än två tänkare, nämligen Aristoteles och Hegel. Men för dagens naturvetenskap blir just dialektiken den viktigaste filosofiska formen: den enda som kan uppvisa motsvarigheter - och därigenom också förklaringsmöjligheter - till naturens utvecklingsprocesser, till sammanhangen i stort och smått samt till de olika undersökningsområdenas övergång i varandra.
För det andra är en viss kännedom om det mänskliga tänkandets historiska utvecklingsgång, en kännedom om de olika bilder man under skilda tider haft av yttervärldens allmänna sammanhang, oumbärlig för den teoretiska naturvetenskapen även av det skälet att den ger en möjlighet till bedömning av denna vetenskaps egna teorier. Här avspeglar sig dock ofta och på ett generande tydligt sätt en stor okunnighet om filosofins historia. Teser som för århundraden sedan var moderna inom filosofin, och som ofta sedan lång tid tillbaka där hunnit avfärdas som helt föråldrade, framställs inte så sällan som splitterny visdom av teoretiserande naturvetenskapsmän, vilka ibland till och med kan åstadkomma att sådana tankegångar åter för någon tid kommer på modet. Det är förvisso ett högst aktningsvärt resultat av den mekaniska värmeteorin att man genom nya exempel kunnat bekräfta tesen om energins bevarande och på nytt placera denna förgrunden - men skulle denna sats verkligen ha kunnat framstå som fullt så purfärsk, om herrar fysiker behagat erinra sig att den på sin tid lanserats redan av Descartes? Sedan man inom fysiken och kemin åter börjat arbeta nästan uteslutande med atomer och molekyler, måste man på nytt låta uppmärksamheten riktas mot de gamla grekernas atomfilosofi. Men hur ytligt behandlas den inte - till och med av naturvetenskapens främste! Kekulé lär oss sålunda ("Ziele und Leistungen der Chemie") att den ursprungligen kommer från Demokritos (inte från Leukippos) och hävdar att Dalton var den förste som antog att det existerade kvalitativt olika grundatomer samt likaledes var den som tidigast ansåg dem ha olika, för grundämnena karakteristiska vikter[31]; ändå kan man ju hos Diogenes Laertius (X, §§ 43-44 samt 61) läsa att redan Epikuros menade att det existerade skillnader mellan atomerna inte endast till form och storlek utan även ifråga om vikt[VIII*] - han hade alltså i viss utsträckning redan kommit till klarhet om begrepp som atomvikt och atomvolym.
År 1848 lyckades man på de flesta områden inte bjuda på några intressanta resultat för Tysklands vidkommande, men inom filosofin skedde då en total omvälvning i detta land. Genom att störta sig in i praktiska göromål, dels grundandet av en modern industri- och svindelverksamhet och dels vitaliseringen av den stolta naturvetenskap som företräddes av kringresande predikanter som de smått parodiartade herrarna Vogt, Büchner med flera, vände nationen med drastisk tydlighet ryggen åt den klassiska tyska filosofi som förlorat sig i hegelianska krångligheter av äldre Berlin-modell. För den sistnämnda skolan var detta förvisso ett högst välförtjänt öde. Men om man vill nå vetenskapens höjder kan man helt enkelt inte undvara varje form av teoretiskt tänkande. Vad man gjorde sig kvitt var inte bara hegelianismen utan även dialektiken - och detta just vid den tidpunkt då naturprocessernas dialektiska karaktär började framstå som ett så oavvisligt faktum att naturvetenskapen utan dialektikens hjälp tedde sig helt hjälplös i teorins irrgångar. Följden blev mycket riktigt att man tvingades tillbaka in i den gamla metafysiken. Vad som därefter blev populärt var de av Schopenhauers reflexioner - och så småningom till och med av Hartmanns - som var tillräckligt anpassade till brackornas smak, samt, å andra sidan - den vulgära kolportagematerialism som predikades av Vogt och Büchner. Vid universiteten konkurrerade högst väsensskilda riktningar inom eklekticismen med varandra; det enda de hade gemensamt var att de stuvats samman uteslutande av gamla rester från tidigare filosofier och att de alla var lika metafysiska till sin natur. Av den klassiska filosofin kvarstod endast ett moderniserat inslag av Kants lära, formulerat som det evigt odefinierbara "tinget i sig" - med andra ord den av Kants idéer som mindre än någon annan förtjänade att bibehållas. Slutresultatet blev den inkonsekvens och förvirring som i dagens läge präglar det teoretiska tänkandet.
Nästan alla naturvetenskapliga teoretiska skrifter ger läsaren ett intryck av att naturvetenskapsmännen själva är mycket väl medvetna om denna förvirring och även har en stark känsla av att den nu grasserande så kallade filosofin inte har någon som helst hjälp att erbjuda. Och här finns det ju inte heller någon utväg, ingen möjlighet att erhålla en klarare uppfattning, om man inte vill gå med på att i någon form återgå till ett dialektiskt tänkande och överge metafysiken.
En sådan återgång kan ske på många olika sätt. Den kan komma helt spontant, genom själva den inneboende kraften hos naturvetenskapliga upptäckter, som vägrar att låta sig anpassas till den gamla metafysiska formen. Då måste processen emellertid bli lika krånglig som tidsödande, eftersom den innebär att man först måste övervinna en myckenhet av egentligen helt onödig friktion. Denna typ av process kan dock redan sägas ha kommit igång på många områden, särskilt inom biologin. Den skulle i hög grad kunna underlättas om naturvetenskapens teoretiker ville stifta närmare bekantskap med de historiskt utformade arterna av dialektisk filosofi. Två av dessa former kan komma att visa sig särskilt användbara för den moderna naturvetenskapen.
Först har vi den grekiska filosofin. Här uppenbarar sig dialektiken alltjämt i sin ursprungliga enkelhet, ännu opåverkad av de sinnrika hinder med vilka 1600-talets och 1700-talets metafysiker - Bacon och Locke i England, Wolff i Tyskland - spärrade vägen för en vidareutveckling och omöjliggjorde att den uppnådda klarheten om vissa enskildheter förvandlades till en verklig insikt om de allmänna sammanhangen. Hos de gamla grekerna betraktades naturen alltid som en helhet - det berodde helt enkelt på att man ännu inte hunnit så långt att en mer detaljerad analys var möjlig. Naturföreteelsernas allmänna sammanhang bevisades inte i enskilda detaljer utan var hos grekerna ett resultat av det direkta betraktelsesättet, det är detta som gjort att den grekiska filosofin senare tett sig otillräcklig och tvingats att träda tillbaka för andra världsuppfattningar. Men det är också detta drag som gör att den förblir överlägsen alla under senare skeden lanserade betraktelsesätt. Om metafysiken fått rätt mot grekerna i enskildheter, har grekerna i fråga om det allmänna synsättet visat sig överlägsna sina metafysiskt inriktade meningsmotståndare. Det är en av anledningarna till att vi inom filosofin liksom på så många andra områden gång på gång måste återvända till vad vi haft att lära av detta lilla folk, vilket genom sin omfattande skarpsinnighet och vetenskapliga vitalitet tillförsäkrat sig en unik plats i mänsklighetens utvecklingshistoria. Ett annat skäl är att den grekiska filosofin i sina många olika former rymmer det spirande ursprunget till nära nog alla senare slag av världsåskådningar. Om den teoretiska naturvetenskapen önskar erhålla en verklig kännedom om sina moderna allmänna principers ursprung och utveckling, måste alltså även den gå tillbaka till de gamla grekerna. Nu börjar detta också alltmer framstå som ett ovedersägligt faktum. Det blir nu allt ovanligare att naturvetenskapsmän tillåter sig att med de gamla dryga laterna se ner på grekerna därför att dessa inte höll sig med någon empirisk naturvetenskap - naturvetenskapsmännen arbetar ju själva med rester av grekisk filosofi, exempelvis atomismen, och behandlar dem som om de vore eviga sanningar. Man vill bara önska att denna växande insikt kan utvecklas till en mer ingående kännedom om den grekiska filosofin.
Den andra dialektiska formen - den som är lättast tillgänglig för de tyska naturforskarna - är den klassiska tyska filosofin, från Kant till Hegel. Här har man redan börjat röra sig i rätt riktning genom att åter uppmärksamma Kants idéer, även i andra avseenden än vad som ovan kommenterats. Man har upptäckt att Kant framlagt två geniala hypoteser, utan vilka dagens teoretiska naturvetenskap helt enkelt inte skulle kunna göra några framsteg - nämligen teorin om tidvattnets retarderande inverkan på jordrotationen, samt den teori om skapandet av solsystemet vilken tidigare tillskrivits Laplace - och följden har blivit att Kant bland naturforskarna återfått sin välförtjänta hedersplats. Det vore emellertid ett lika besvärligt som otacksamt arbete att studera dialektiken i Kants skrifter, när man nu hos Hegel kan finna en sammanfattande framställning av dialektiken - låt vara att han utvecklat denna från helt felaktiga utgångspunkter.
Reaktionen mot "naturfilosofin" var till en början högst berättigad på grund av detta felaktiga perspektiv samt Berlin-hegelianernas hjälplösa förfall, men eftersom å ena sidan denna reaktion nu gjort sitt och hunnit urarta till tomma smädelser, och å andra sidan den eklektiska metafysiken blivit så påtagligt otillräcklig som teoretiskt stöd år naturvetenskapen, kanske man på nytt får nämna Hegels namn i naturvetenskapsmäns närvaro utan att i framtiden behöva riskera märkliga uppträden av den typ som hr Dühring nu roar sin publik med. Först och främst vill jag slå fast att det här på intet sätt skall bli fråga om något försvar för Hegels utgångspunkt: att anden, tanken, idén är det ursprungliga, som sedan endast kopieras av verklighetens värld. Den tesen övergavs redan hos Feuerbach. Vi kan alla vara överens om att man inom alla vetenskapsområden beträffande såväl natur som historia har att utgå från givna fakta - inom naturvetenskapen alltså från de olika materieformerna och dessas skilda rörelseformer; därför skall även de teoretiska naturvetenskapliga sammanhangen upptäckas genom studium av fakta och i görligaste mån bekräftas genom praktiska experiment, i stället för att präglas på verkligheten som förhandskonstruktioner.
Lika uppenbart är det att man inte får acceptera det hegelska systemets dogmatiska innehåll i den form det predikades bland Berlin-skolans hegelianer av äldre och yngre årgång. Utdömandet av den idealistiska utgångspunkten gör att även det på denna faktor uppbyggda systemet, särskilt då den hegelianska naturfilosofin, måste falla. Här får man emellertid inte glömma bort att naturvetenskapsmännen i sin polemik mot Hegel - i den mån de överhuvud taget lyckats undgå att missuppfatta honom - uteslutande riktade sig mot dessa båda punkter: alltså den idealistiska utgångspunkten samt systemets suveräna inställning till påvisbara fakta.
Men även om dessa ting försvinner ur bilden, kvarstår ändå den hegelska dialektiken. Det är Marx' förtjänst att den bortglömda dialektiska metoden åter förts fram som en motvikt till "den knarriga, nedlåtande och slätstrukna epigonjargong som nu gör sig så bred i Tyskland"[IX*][32]; han har också klargjort såväl sambandet som olikheterna i denna metods förhållande till Hegels läror samt lyckats tillämpa dialektiken på upptäckterna inom en empirisk vetenskap, nämligen den politiska ekonomin (se "Das Kapital"). Med detta har han varit så framgångsrik att den nya gruppen av tyska ekonomer börjat plagiera honom (i det att de ger sig ut för att vilja kritisera honom) och sålunda i ett avseende förmått höja sig något över de tidigare vulgärekonomernas nivå.
I Hegels dialektik finner man samma förvända bild av de reella sammanhangen som i de övriga delarna av hans system. Men, som Marx påpekar: "Den mystifikation som dialektiken råkar ut för under Hegels behandling hindrar honom ingalunda från att framstå som den förste som på ett sammanfattande och medvetet sätt klargjort dess allmänna sätt att fungera. Hos honom finner vi hela dialektiken i en uppochnervänd form. Vänder man den rätt igen, skall man upptäcka det rationella innehållet i det mystifierande höljet."[X*][32]
Det händer emellertid ofta nog att naturvetenskapsmännen själva ställs inför teorier där ett verkligt förhållande visas i ett så galet perspektiv, där speglingen förväxlas med det ursprungliga, att bilden på samma sätt måste vändas rätt igen. Sådana teorier kan inte så sällan bli av stor betydelse för en lång tid framåt. När värmen under nära nog två hela århundraden uppfattades som ett särskilt slags mystisk substans - och inte som en form av rörelse inom den vanliga materien - då var det just en sådan omkastning som verkställdes genom den mekaniska värmeteorin. Icke desto mindre har man inom fysiken under det av dessa vanföreställningar präglade skedet upptäckt en rad värmelagar av den största betydelse och på så sätt - framför allt genom Fourier och Sadi Carnot[33] - banat väg för en riktig uppfattning; en senare tids forskare har nu kunnat översätta sina föregångares terminologi till sitt eget språk och sålunda vända bilden rätt.[9*] Inom kemin har flogistonteorin spelat en liknande roll genom att i hundra års tid inspirera till det flitiga experimenterande som gav Lavoisier möjlighet att i det av Priestley upptäckta syret finna den reella faktor som klargjorde det fantastiska flogistonbegreppets omöjlighet och därigenom kullkastade hela denna teori. Detta betydde ingalunda att flogistonteoretikernas experiment blev värdelösa. Tvärtom: deras resultat har bevarat sin giltighet - man har bara behövt översätta dem till dagens kemiska terminologi och servera dem i omkastad form.
Den hegelianska dialektikens förhållande till en rationell dialektik kan liknas vid dessa gamla teoriers förhållande till den nutida fysiken och kemin.
I den dialektik som ingår i det allmänna folkmedvetandet är det en gammal känd sats att ytterligheterna berör varandra. I enlighet med den skulle vi knappast missta oss om vi i sökandet efter det mest extrema fantasteri, lättrogenhet och övertro i naturvetenskapen, knappast skulle finna den i den vetenskapliga skola, som i likhet med den tyska naturfilosofin försöker tränga in den objektiva världen innanför sitt eget subjektiva tänkandes begränsade utrymme, utan snarare hos den motsatta skolan som bygger på den rena erfarenheten och behandlar tänkandet med suveränt förakt och som verkligen har uppnått den yttersta extremen i tanklöshet. Denna skola är förhärskande i England. Redan dess upphovsman, den mångbeprisade Francis Bacon, förde fram kravet att hans nya empiriskt-induktiva metod skulle tas i bruk för att man i första hand därigenom skulle uppnå: längre liv, föryngring i viss utsträckning, förändring av kroppslängden och utseendet, transformation av en kropp i annan, framställande av nya arter, herravälde över luften och framställning av oväder. Han beklagar att sådana undersökningar har övergivits och ger i sin naturhistoria också recept på hur man kan framställa guld och framkalla olika mirakel[35]. Likaså sysselsatte sig Isaac Newton på äldre dagar mycket med en utläggning av uppenbarelser[36]. Det är alltså inget att förundras över om senare års engelska empirism genom en av sina företrädare - och inte en av de sämsta - förefaller att hopplöst ha fallit offer för andeklappning och andeskådning som importerats från Amerika.
Den förste naturforskare som hör hit är den högt förtjänte zoologen och botanisten Alfred Russel Wallace, den man som oberoende och samtidigt med Darwin uppställde teorin om artförändring genom naturligt urval. I sin lilla skrift "On Miracles and Modern Spiritualism" (London, Burns 1875) berättar han att hans första erfarenheter i denna gren av naturkunskapen härrör sig från 1844 då han bevistade mr Spencer Halls föreläsningar om mesmerismen[37], vilket fick till följd att han utförde liknande experiment med sina elever.
"Jag var ytterst intresserad av detta ämne och experimenterade med stor iver" (s. 119).
Han åstadkom inte bara magnetisk sömn med kroppsstelhet och lokal förlust av känseln, utan bekräftade också riktigheten i Galls skallkarta[38], i det att beröring av något av Galls organ utlöste den förutsedda aktiviteten hos den magnetiserade patienten, vilket kom till uttryck i bestämda och livliga gester. Vidare fastställde han att patienten deltog i magnetisörens sinnesförnimmelser genom hans blotta beröring: han kunde få honom berusad med ett glas vatten om han bara intalade patienten att det innehöll konjak. Han kunde göra en av sina pojkar så dum att denne inte ens i vaket tillstånd längre visste vad han hette, ett tillstånd som emellertid kan åstadkommas av andra skollärare utan någon som helst användning av mesmerism. Och så vidare. Nu hände det sig så att även jag såg denne mr Spencer Hall under vintern 1843-44 i Manchester. Han var en helt vanlig charlatan, som reste landet runt under beskydd av några präster och gav magnetiskt-frenologiska föreställningar med en ung flicka för att därmed bevisa guds existens, själens odödlighet och det felaktiga i den materialism som vid den tiden predikades av owenisterna i alla stora städer. Damen försattes i magnetisk sömn för att sedan, när magnetisören berörde någon del av hennes skalle som motsvarade ett av Galls organ, fara ut i teatraliskt-demonstrativa gester och poser som föreställde detta särskilda organs aktivitet; för barnakärlekens organ (filoprogenitivitet) t.ex. smekte och kysste hon en fantasibaby o.s.v. Den gode Hall hade också berikat den gallska skallgeografin med en ny ö, Barataria[39]: på hjässans översta del hade han nämligen funnit ett organ för tillbedjan, vid vars beröring hans hypnotiserade dam föll på knä, knäppte händerna och tillbad en hänryckt ängel inför de förvånade kälkborgarna. Det var föreställningens avslutning och höjdpunkt. Guds existens hade bevisats.
Detta hade liknande följder för mig och en bekant som det hade för mr Wallace. Dessa fenomen intresserade oss och vi försökte upprepa dem så gott det nu var möjligt. En mycket vaken tolvårig pojke erbjöd sig att ställa upp som försöksperson. Han försattes mycket lätt i hypnotiskt tillstånd genom att man vänligt såg in i hans ögon eller strök honom över pannan. Men då vi var mindre godtrogna än mr Wallace och gick till verket med något mindre iver, kom vi också till helt andra resultat. Bortsett från den muskelstelhet och förlust av känseln som var lätt att åstadkomma, fann vi ett tillstånd av fullkomlig viljelöshet förbunden med en egendomlig överkänslighet för sinnesintryck. När patienten genom något yttre stimuli togs ur sitt letargiska tillstånd uppvisade han mycket större livlighet än i vaket tillstånd. Inte ett spår av någon mystisk bundenhet till försöksledaren kunde upptäckas: vem som helst kunde försätta den sovande i aktivitet. Att försätta de gallska organen i verksamhet var ingen svårighet alls, vi gick betydligt längre, vi kunde t.ex. byta ut dem mot varandra eller flytta dem till någon annan del av kroppen och dessutom fabricerade vi hur många organ som helst, organ för sång, vissling, pipning, dans, boxning, sömnad, skomakeri, tobaksrökning etc., och kunde placera dem var vi ville. Wallace gjorde sina patienter berusade på vatten, men vi upptäckte ett organ för berusning i stortån, som bara behövde beröras för att starta den vackraste berusningskomedi. Men det måste klargöras att inget organ visade någon som helst verksamhet innan patienten hade informerats om vad som väntades av honom; pojken blev genom övning så känslig att det räckte med den minsta antydan. Patienten hade också ett dubbelt minne, ett för det vakna och ett annat helt skilt från det första för det hypnotiska tillståndet. Vad gäller viljepassiviteten, så förlorar den varje form av mystik om vi håller i minnet att hela tillståndet inleddes med att patientens vilja underordnades försöksledarens vilja och att det inte kan åstadkommas utan detta. Den mest förtrollande hypnotisör i världen faller platt till marken med allt sitt latin så snart hans patient skrattar honom i ansiktet.
Medan vi i vår respektlösa skepsis sålunda fann att det magnetiskt-frenologiska charlataneriets grundval, låg i en rad fenomen som i de flesta fall endast gradvis skiljer sig från det vakna tillståndets, och som inte kräver någon mystisk tolkning förde mr Wallaces "iver" till en rad självbedrägerier, utifrån vilka han bekräftade Galls skallkarta i alla dess detaljer och fastställde att det fanns en hemlighetsfull förbindelse mellan försöksledaren och patienten.[10*] Överallt i mr Wallaces intill naivitet uppriktiga berättelse, lyser det igenom att han mindre sysselsatte sig med att undersöka charlataneriets faktiska bakgrund än att upprepa alla fenomen till varje pris. Det behövdes endast denna inställning för att på kort tid förvandla den man som ursprungligen var en naturvetenskapsman till en lärling genom enkelt och smärtfritt självbedrägeri. Mr Wallace slutade i tron på magnetiskt-frenologiska underverk och stod därmed redan med en fot i andevärlden.
Den andra foten följde efter samma väg 1865. Vid återkomsten från sin tolvåriga resa i tropikerna blev han genom experiment med dansande bord införd i ett sällskap av olika "medier". Hans snabba framsteg och hans fullständiga mästerskap i ämnet bevisas av den ovannämnda broschyren. Han förväntar sig att vi ska godta inte bara Homes alla föregivna underverk, bröderna Davenport och alla andra "medier", som samtliga mer eller mindre låter sig förevisas för pengar och som i allmänhet avslöjas som bedragare, utan också en hel rad föregivet autentiska historier från gångna tider. De grekiska orakelmysteriernas pythior, medeltidens häxor var "medier" och Jamblichos beskrev redan i sin "De divinatione" (Om spådom)
"den moderna spiritismens mest förvånande fenomen" (s.229).
Bara ett exempel på hur lätt mr Wallace tar på den vetenskapliga bevisningen och trovärdigheten av dessa underverk. Det är sannerligen ett våldsamt antagande att vi skulle tro på att dessa tidigare nämnda andar skulle låta sig fotograferas och vi har också rätt att kräva att sådana andefotografier skulle bevisas vara autentiska på det mest otvivelaktiga sätt innan vi skulle våga kalla dem äkta. Nu berättar mr Wallace på s. 187 att ett av de ledande medierna, mrs Guppy, född Nicholls, i mars 1872 lät fotografera sig tillsammans med sin man och sin lille son hos mr Hudson i Notting Hill, och att det på två olika fotografier visat sig en högväxt kvinnlig gestalt, draperad på ett konstfullt sätt i vit gasväv, med vissa österländska drag, som hade stått bakom henne i en ställning som om hon välsignade henne.
"Här är nu av två ting, ett absolut säkert.[11*] Antingen var ett levande, intelligent men osynligt väsen närvarande eller också har mr eller mrs Guppy, fotografen eller någon fjärde person planerat ett skändligt bedrägeri och sedan dess vidhållit dess riktighet. Men jag känner mr och mrs Guppy mycket väl och har den absoluta övertygelsen att de i likhet med varje annan sanningssökare på naturvetenskapens område skulle vara helt oförmögna att begå ett sådant bedrägeri." (s. 188).
Alltså: antingen andefotografi eller bedrägeri. Helt klart. Och om det var bedrägeri så fanns redan anden på den fotografiska plåten, eller också måste fyra personer ha varit inblandade, eller tre, om vi utelämnar den svagsinte eller lurade mr Guppy som dog i januari 1875 i en ålder av 84 år (det behövdes bara att han skickades bakom den spanska vägg som utgjorde bakgrunden). Att en fotograf utan svårighet skulle kunna skaffa sig en "modell" för anden behöver vi inte slösa några ord på. Men fotografen Hudson anklagades kort därefter offentligt för att han haft för vana att förfalska andefotografier, så mr Wallace slätar över det hela i kommentaren.
"En sak är klar, om det varit bedrägeri skulle det genast ha upptäckts av spiritisterna själva". (s. 189)
Man kan alltså inte lita något vidare på fotografen. Återstår mrs Guppy och för henne talar vännen Wallaces "absoluta övertygelse" och i övrigt ingenting. Ingenting i övrigt? Inget alls. Mrs Guppys absoluta trovärdighet bevisas av hennes försäkran att hon en kväll tidigt i juni 1871 i medvetslöst tillstånd burits genom luften från sitt hus i Highbury Hill Park till Lamb's Conduit Street 69 - tre engelska mil fågelvägen - och lagts ned på ett bord i detta hus mitt i en spiritistisk seans. Dörrarna till rummet var stängda och trots att mrs Guppy var en av Londons fetaste damer, vilket säkert säger en hel del, förorsakade hennes hastiga ankomst inte någotsomhelst hål vare sig i dörrar eller tak (enligt berättelse i Londontidningen "Echo"[40], 8 juni 1871). Och för den som nu inte tror på andefotografiernas äkthet, för honom finns ingen hjälp. Den andre framstående lärjungen bland de engelska naturvetenskapsmännen är mr William Crookes, upptäckaren av det kemiska grundämnet tallium och radiometerns skapare (i Tyskland kallad Lichtmühle "ljuskvarn")[41]. Mr. Crookes började undersöka spiritistiska fenomen omkring 1871 och använde sig för detta ändamål av en lång rad fysikaliska och mekaniska apparater, fjädervågar, elektriska batterier etc. Vi ska se om han därutöver använde det viktigaste instrumentet som behövdes, en skeptiskt kritisk inställning och om han förblev i arbetsdugligt tillstånd ända till slutet av sin undersökning. Hur som helst mycket snart var mr Crookes lika fullständigt fängslad som mr Wallace.
"Under några år", berättar han, "har en ung dam, miss Florence Cook, uppvisat märkliga egenskaper som medium, vilka helt nyligen fick sin höjdpunkt i framkallandet av en kvinnlig gestalt, som påstods komma från andevärlden och som uppträdde barfota och i en vit böljande klänning, medan mediet låg försänkt i trance, bunden och klädd i mörka kläder, i ett kabinett eller angränsande rum."
Denna ande som kallade sig Katie och var märkvärdigt lik miss Cook blev plötsligt en kväll gripen om midjan av mr Volckman - mrs Guppys nuvarande make - för att han skulle se om det ändå inte var miss Cook, i en annan upplaga. Anden försvarade sig därvid med en våldsamhet, som tydde på ett mycket handfast fruntimmer, åskådarna blandade sig i händelseförloppet, gasljuset stängdes av och när lugnet efter en stunds kamp återställts i rummet och gasljuset åter tänts, var anden försvunnen och miss Cook låg bunden och medvetslös i sitt hörn av rummet. Men mr Volckman lär vidhålla än i denna dag, att det var miss Cook och ingen annan som han fattade tag i. För att fastställa detta vetenskapligt lät mr Varley, en berömd elektriker, vid ett nytt försök, elektriskt ström från ett batteri passera genom mediet miss Cook på ett sådant sätt att hon inte kunde föreställa något andeväsen utan att strömmen bröts. Inte desto mindre uppenbarade sig anden. Den var följaktligen en annan varelse än miss Cook. Att ytterligare fastställa detta blev mr Crookes uppgift. Hans första steg var att vinna den spiritistiska damens förtroende.
Detta förtroende - så berättar han själv i "Spiritualist" den 6 juni 1874 - "ökade gradvis och i en sådan omfattning att hon vägrade att ge någon seans om inte jag gjorde förberedelserna. Hon sade att hon alltid ville att jag skulle vara i hennes närhet och i närheten av den del av rummet där hon befann sig. Jag fann att när detta förtroende hade utvecklats och hon var säker på att jag inte skulle bryta något av de löften jag gett henne - då ökade fenomenen kraftigt i styrka och det framkom frivilligt bevismaterial som inte skulle ha kunnat erhållas på annat sätt. Hon rådfrågade mig ofta om de personer som skulle vara närvarande vid seanserna och om vilka platser de skulle få, ty hon hade nyligen blivit mycket nervös som en följd av vissa illvilliga antydningar om att våld skulle användas vid sidan av mera vetenskapliga undersökningsmetoder."[XII*][42]
Andedamen belönade detta lika älskvärda som vetenskapliga förtroende i fulla mått. Hon uppenbarade sig t.o.m. i mr Crookes hus - något som inte längre kan förvåna oss - lekte med hans barn och berättade "anekdoter från sina äventyr i Indien" för dem, gav mr Crookes inblickar i "några bittra erfarenheter från sitt förgångna liv", lät honom vidröra sin arm för att han skulle övertyga sig om hennes påtagliga materialitet, lät honom räkna pulsslagen och antalet andetag per minut och lät sig slutligen fotograferas tillsammans med mr Crooke.
"Denna uppenbarelse", säger mr Wallace, "försvann fullständigt ur ett litet rum vars enda utgång var ett angränsande rum som var fullt av åskådare sedan hon låtit sig ses, beröras, fotograferas och efter att ha konverserat med åskådarna."
Detta kan inte ha varit någon större konst under förutsättning att åskådarna var tillräckligt väluppfostrade för att visa mr Crookes - i vars hus föreställningen ägde rum - samma förtroende som denne visade för anden.
Oturligt nog är dessa "fullständigt trovärdiga fenomen" inte utan vidare accepterade ens av spiritister. Vi såg ovan hur den mycket spiritistiske mr Volckman tillät sig att göra ett helt materiellt ingrepp. Och nu har en präst och kommittémedlem i "Den brittiska nationalföreningen för spiritism" också varit närvarande vid en av miss Cooks seanser och utan svårighet påvisat det faktum att det rum genom vars dörr andevarelsen kom och försvann stod i förbindelse med yttervärlden genom en andra dörr. Agerandet från mr Crookes, som också var närvarande, "gav den slutliga dödsstöten åt mitt förmodande att det kanske låg något i dessa framträdanden". ("Mystic London, av pastor C. Maurice Davies, London, Tinsley Brothers)[43]. Utöver detta framkom det i Amerika hur det gick till när "Katie" "materialiserades". Ett par äkta makar Holmes gav föreställningar i Philadelphia där också en "Katie" uppenbarade sig och fick motta rikligt med presenter från dem som trodde på henne. En tvivlare fick emellertid ingen ro innan han kom den nämnda "Katie" på spåren - hon hade dessutom redan en gång strejkat på grund av att hon inte fått någon betalning. Han fann henne på ett pensionat, en ung kvinna, som utan varje tvekan bestod av kött och blod och som också hade alla de presenter som anden hade fått.
Under tiden hade också kontinenten upplevt sina vetenskapliga andeskådare. En vetenskaplig sammanslutning i St. Petersburg - jag vet inte helt säkert om det var universitetet eller t.o.m. själva akademin - uppdrog åt statsrådet Aksakov och kemisten Butlerov att undersöka bakgrunden till de spiritistiska fenomenen, men det förefaller inte som om det skulle ha framkommit så mycket ur denna undersökning[44]. Däremot har - om man får tro spiritisternas högljudda tillkännagivanden - också Tyskland fått sin man i professor Zöllner i Leipzig.
Som bekant har professor Zöllner under många år varit fullt sysselsatt med arbete om rymdens "fjärde dimension", och upptäckt att många företeelser som är fullständigt omöjliga i rum med tre dimensioner blir enkelt fattbara i ett rum med fyra dimensioner. Sålunda kan i den sistnämnda typen av rum ett slutet metallklot vändas ut och in som en handske utan att det fördenskull behöver göras hål på det; på samma sätt kan man göra en knut på en ändlös tråd eller en tråd vars bägge ändar är fastgjorda, och två skilda slutna ringar kan fästas i varandra utan att man behöver öppna den ena av dem och många andra liknande konststycken. Enligt de senaste triumferande rapporterna från andevärlden sägs det, att professor Zöllner nu vänt sig till ett eller flera medier för att med deras hjälp kunna bestämma läget av den fjärde dimensionen mer i detalj. Framgången har varit överraskande. Efter seansen hade armstödet, mot vilket han vilat sin arm, kopplats samman med armen trots att hans hand hela tiden vilat på bordet, ett snöre, som var fastsatt vid bordet med sina båda ändar, hade fått fyra knutar o.s.v. Kort och gott, alla den fjärde dimensionens underverk hade lekande lätt utförts av andarna. Men märk väl: relata refero[XIII*], jag ansvarar inte för riktigheten i anderapporten och om den skulle innehålla någon felaktighet så bör herr Zöllner vara tacksam för att jag ger honom tillfälle att göra ett tillrättaläggande. Men om den återger herr Zöllners oförfalskade erfarenheter, så betecknar den tveklöst en ny era inom andevetenskapen såväl som inom matematiken. Andarna bevisar existensen av en fjärde dimension, på samma sätt som en fjärde dimension bekräftar andarnas existens. Och när detta en gång är fastslaget så öppnar sig ett helt nytt, omätligt fält för vetenskapen. All tidigare matematik och naturvetenskap kommer att bli en förskola till den fjärde och de ännu högre dimensionernas matematik och till andarnas mekanik, fysik, kemi och fysiologi i dessa högre dimensioner. Har inte mr Crookes vetenskapligt bestämt hur stor viktförlusten är när bord och andra delar av möblemanget passerar in i den fjärde dimensionen - som vi väl nu måste tillåtas kalla den - och förklarar inte mr Wallace att det är bevisat att elden där inte skadar människans kropp? Och tänk på dessa andevarelsers fysiologi! De andas, de har puls, d.v.s. lungor, hjärta, och cirkulationsapparat och följaktligen måste de också vara åtminstone lika förträffligt utrustade med övriga kroppsorgan som vi. För andning behövs det kolhydrater som förbränns i lungorna och dessa kolhydrater kan endast tillföras utifrån; alltså måste det finnas mage, tarm och övriga tillbehör - och har vi nu en gång slagit fast så mycket så följer resten utan någon svårighet. Nu inbegriper emellertid förekomsten av sådana organ möjligheten att de faller offer för sjukdom, och det är således möjlig att herr Virchov kan bli tvungen att författa en lärobok i andevärldens cellpatologi. Och då de flesta av dessa andar är mycket vackra unga damer, som på intet sätt skiljer sig från jordiska fruntimmer annat än genom sin överjordiska skönhet kan det inte dröja länge förrän de kommer i kontakt med "män som bär kärlekens passion"[45]; och då det som mr Crookes slagit fast genom pulsslagen "inte saknas kvinnligt hjärta" så öppnar det naturliga urvalet utsikten till en fjärde dimension, där de inte längre behöver frukta att beblandas med den elaka socialdemokratin.[46]
Nog. Här visar det sig på ett handgripligt sätt vilken väg som säkrast leder från naturvetenskap till mysticism. Det är inte den överdådigt teoretiserande naturfilosofin, utan den enfaldigaste empirismen, som föraktar all teori och misstror varje form av tänkande. Andarnas existens bevisas inte av någon nödvändighet a priori, utan av de empiriska observationer som gjorts av herrar Wallace, Crookes & Co. Om vi litar på Crookes spektralanalytiska observationer, som ledde till upptäckten av metallen tallium eller Wallacec omfattande zoologiska upptäckter i den malayiska arkipelagen, så förväntas vi sätta samma tillit till dessa båda naturvetenskapares upptäckter och erfarenheter inom spiritismen. Och om vi uttrycker åsikten, att det när allt kommer omkring är en viss skillnad mellan de två, att vi nämligen kan bekräfta det ena, men inte det andra, då bemöter oss andeskådarna med att så alls inte är fallet och att de är beredda att ge oss möjlighet att också verifiera andeuppenbarelserna.
Man föraktar inte dialektiken ostraffat. Man må hysa den allra största ringaktning för allt teoretiskt tänkande, utan teoretiskt tänkande kan man inte sätta två naturföreteelser i samband med varandra eller inse deras inbördes relationer. Den enda frågan är om man tänker riktigt eller felaktigt och ringaktning av teorin är självfallet den säkraste vägen till ett tänkande som är naturalistiskt och därmed också felaktigt. Men enligt en gammal och välkänd dialektisk lag så för ett felaktigt tänkande i sin logiska utveckling oundvikligen till utgångspunktens motsats. Och så straffar sig det empiriska föraktet för dialektiken på så sätt att några av de mesta nyktra empirikerna leds in i den ledsammaste av all vidskepelse, den moderna spiritismen.
Detsamma gäller matematiken. De vanliga metafysiska matematikerna hävdar med enorm stolthet den absoluta obestridligheten i sin vetenskaps resultat. Men till dess resultat hör också imaginära storheter, vilka därmed uppnår en viss verklighet. Men när man vant sig vid att tillskriva √-1 eller den fjärde dimensionen en viss realitet utanför våra huvuden, så är det inte särskilt betydelsefullt om man går ytterligare ett steg längre och också accepterar mediernas andevärld. Det är som Ketteler från Döllinger har sagt:
"Den människan har försvarat så mycket dumhet i sitt liv att han mycket väl också skulle kunnat acceptera ofelbarheten på köpet!"[47]
Saken är den att blott och bar empirism omöjligen kan vederlägga spiritisterna. För det första visar sig de "högre" fenomenen alltid först när "forskaren" ifråga är så långt inne i nätet, att han bara ser vad han skall eller vill se - som Crookes med en så oefterhärmelig naivitet själv beskriver. För det andra spelar det ingen roll för spiritisten om hundratals påstådda fakta visar sig vara bedrägeri och dussintals påstådda medier avslöjas som ordinära taskspelare. Så länge som inte varje enskilt underverk har bortförklarats, har de fortfarande tillräckligt med utrymme för att fortsätta, något som Wallace verkligen uttalar med tillräcklig tydlighet i samband med de förfalskade andefotografierna. Förekomsten av falsifikat bevisar äktheten hos dem som är äkta.
Och så finner sig då empirismen tvungen att avfärda andeskådarna, inte med empiriska försök, utan med teoretiska överväganden och att säga med Huxley:
"Det enda goda som jag kan se i påvisandet av spiritismens sanning är att den skulle kunna ge ett nytt argument mot självmord. Det är bättre att leva som gatsopare än att dö och som avliden prata smörja genom munnen på ett medium, som hyr ut sig för en guinea per föreställning!"[48]
(Ett försök att visa dialektikens allmänna natur som vetenskapen om sammanhangen, i motsats till metafysiken.)
Dialektikens lagar har abstraherats ur naturens och de mänskliga samhällenas historia. De är i själva verket inget annat än de mest allmänna lagarna för dessa, den historiska utvecklingens båda faser, liksom för tänkandet självt. Dialektikens huvudsatser kan koncentreras till följande tre satser:
Lagen om kvantitetens omslag i kvalitet och omvänt;
Lagen om motsättningarnas allmängiltighet;
Lagen om negationernas negation.
Alla tre utvecklades av Hegel på hans idealistiska sätt som rena tankelagar. Den första återfinns i första delen av "Logik" under läran om varat. Den andra satsen upptar hela det andra och mest betydelsefulla bandet av "Logik", som behandlar läran om tingens väsen. Den tredje slutligen fungerar som grundläggande lag för konstruktionen av hela systemet. Felet ligger i att dessa lagar tvingas på naturen och historien istället för att härledas ur dem. Därigenom uppkommer hela den påtvungna och ofta hårresande konstruktionen: världen skall inrätta sig efter ett tankesystem vare sig den vill eller ej. Ett tankesystem som självt bara är en produkt av ett bestämt stadium i det mänskliga tänkandets utveckling. Om vi vänder på saken blir allt enkelt och den idealistiska filosofins dialektiska lagar, som verkar ytterst hemlighetsfulla, blir genast enkla och klara.
Den som för övrigt endast ofullständigt känner sin Hegel kanske vet, att Hegel på hundratals ställen förstår att hämta de mest slående enskilda bevis för dialektikens lagar från naturen och historien.
Vi har inte här föresatt oss att författa en dialektikens handbok, utan endast att påvisa att dialektikens lagar verkligen är naturens utvecklingslagar och att de därmed också är giltiga för den teoretiska naturvetenskapen. Därför kan vi inte fördjupa oss i dessa lagars inre samband.
1. Lagen om kvantitetens övergång i kvalitet och omvänt. För vårt ändamål kan vi uttrycka detta genom att säga, att i naturen kan kvalitativa förändringar endast uppträda genom kvantitativ addition eller subtraktion av materia eller rörelse (s.k. energi). Detta sker på ett exakt bestämt sätt för varje enskilt fall.
Alla kvalitativa skillnader i naturen beror på skillnader i kemisk uppbyggnad eller skilda kvantiteter eller former av rörelse (energi) eller som nästan alltid är fallet, båda. Därför är det också omöjligt att förändra en kropps kvalitet utan addition eller subtraktion av materia eller rörelse, d.v.s. utan kvantitativ förändring av kroppen ifråga. I denna form är därför Hegels mystiska sats inte endast fullständigt rationell, utan också ganska klar.
Det är väl ganska onödigt att påpeka att kroppars olika allotropa och aggregativa tillstånd är beroende av större eller mindre rörelsemängder som tillförts kropparna, då dessa tillstånd beror på olika molekylära grupperingar.
Men hur förhåller det sig med rörelsens formväxling eller s.k. energi? Om vi omvandlar värme till mekanisk rörelse eller omvänt, har då inte kvaliteten förändrats medan kvantiteten förblir lika stor? Helt riktigt. Men rörelsens formförändring förhåller sig som Heines laster: vem som helst kan vara dygdig i sin ensamhet, för lastbarhet måste man vara två[50]. Rörelsens formförändring är alltid en process som sker mellan åtminstone två kroppar, där den ena förlorar en viss kvantitet rörelse av en kvalitet (t.ex. värme), medan den andra erhåller en motsvarande kvantitet rörelse av en annan kvalitet (mekanisk rörelse, elektricitet, kemisk nedbrytning). Därför svarar här kvalitet och kvantitet ömsesidigt mot varandra. Hittills har det ännu inte lyckats att omvandla en isolerad, enstaka kropps inre rörelse från en form till en annan.
Här talar vi i första hand om livlösa kroppar; samma lag gäller levande kroppar, men gör sig här gällande under mycket komplicerade betingelser och för närvarande är kvantitativa mätningar ofta omöjliga att utföra.
Om vi föreställer oss vilken icke-levande kropp som helst, uppdelad i allt mindre och mindre bitar, så inträffar till en början inga kvalitativa förändringar. Men detta har en gräns: om vi lyckas erhålla molekylerna i fritt tillstånd, som vid förångning, så kan vi visserligen i allmänhet sönderdela dem ytterligare, men endast med en fullständig kvalitetsförändring som följd. Molekylen sönderfaller i sina enskilda atomer som har egenskaper som är helt skilda från molekylens. I det fall där vi har molekyler som är sammansatta av olika kemiska grundämnen, så uppträder atomer eller molekyler av dessa grundämnen i stället för den sammansatta molekylen; hos grundämnenas molekyler uppträder de fria atomerna, som har helt specifika verkningar: de fria atomerna vid syrebildning kan reagera på ett sätt som atomerna i det atmosfäriska syret, som är bundna i molekyler, aldrig kan.
Men molekylen är också kvalitativt olik massan i den kropp till vilken den hör. Den kan utföra rörelser oberoende av denna massa och under det att denna skenbart tycks befinna sig i vila, t.ex. värmerörelse; genom positionsförändring och förändring i förbindelsen med omgivande molekyler i kroppen kan den förändra kroppen till ett allotropt eller annat aggregationstillstånd.
Vi ser alltså att den rent kvantitativa delningen når en gräns, vid vilken det sker ett kvalitativt omslag: massan består av idel molekyler, men den är helt olik molekylen, på samma sätt som den senare skiljer sig från atomen. Det är denna skillnad som utgör grundvalen för utskiljningen av mekaniken, som är vetenskapen om himlakroppars och jordiska kroppars massor, från fysiken, som är molekylens mekanik och från kemin, som är atomens fysik.
Inom mekaniken förekommer det inga kvaliteter, på sin höjd tillstånd som jämvikt, rörelse, potentiell energi, som alla beror på mätbar överföring av rörelse och själva kan uttryckas som kvantitet. Alltså, i den mån kvalitativa förändringar inträffar här, bestäms de av en motsvarande kvantitativ förändring.
Inom fysiken behandlas kropparna som kemiskt oföränderliga eller indifferenta: vi har här att göra med förändringar i deras molekylära tillstånd och med rörelsens formförändring, som i varje enskilt fall, åtminstone på den ena av de två sidorna, för in molekylen i spelet. Här är varje förändring en omvandling av kvantitet till kvalitet, en konsekvens av den kvantitativa förändringen av den i kroppen inrymda eller tillförda rörelsemängden i någon av dess olika former.
"Så är t.ex. vattnets temperatur till en början likgiltig för dess förmåga att som vätska bilda droppar; men genom att öka eller minska temperaturen hos vatten i vätskeform når man en punkt där dess kohesionstillstånd ändras och vattnet å ena sidan övergår i ånga och å andra sidan bildar is" (Hegel, "Enzyklopädie", Gesamtausgabe, Bd.VI, s. 217).[51]
På samma sätt behövs det en viss minimal strömstyrka för att få platinatråden i en elektrisk glödlampa att glöda; och varje metall har sin bestämda glöd- och smältvärmegrad; liksom varje vätska vid ett känt tryck har sin bestämda frys- och kokpunkt - i den utsträckning som vi har möjlighet att skapa denna temperatur; så har slutligen också varje gas sin kritiska punkt där tryck och nedkylning får den att övergå i vätskeform. I korthet: fysikens så kallade konstanter är mestadels inget annat än de knutpunkter vid vilka den kvantitativa ökningen eller minskningen av rörelsen ger upphov till en kvalitativ förändring av den kropp det gäller, punkter där kvantiteten övergår i kvalitet.
Det område där den av Hegel upptäckta naturlagen firar sina största triumfer är emellertid kemin. Kemin kan beskrivas som vetenskapen om kropparnas kvalitativa förändringar till följd av förändrad kvantitativ sammansättning. Detta var redan känt av Hegel själv (Logik, Gesamtausgabe, III, s. 433). Låt oss ta fallet med syre: om tre atomer förenar sig till en molekyl istället för som normalt två, så får vi ozon, ett ämne som kraftigt skiljer sig från vanligt syre genom sin lukt och verkan. Vidare kan vi ta de olika proportioner i vilka syre förenas med kväve eller svavel, varje sådant ämne skiljer sig kvalitativt från vart och ett av de övriga! Hur stor är inte skillnaden mellan lustgas (kväveoxidul N2O) och salpetersyreanhydrid (kvävepentoxid N2O5)! Det förstnämnda är en gas, den senare är vid normala temperaturer ett fast kristallint ämne. Och ändå är hela skillnaden i sammansättning den att den senare innehåller fem gånger så mycket syre som den förra, och mellan dessa båda ämnen finns ytterligare tre kväveoxider (NO, N2O3, NO2), som alla skiljer sig kvalitativt från de båda nämnda och från varandra.
Detta är ännu mer slående i de homologa kolföreningarnas serier, särskilt hos de enklare kolvätena. Av de normala paraffinerna är den lägsta metan, CH4; kolatomens fyra bindningsenheter har här mättats med fyra väteatomer. Den andra, etan, C2H6, har två kolatomer kopplade tillsammans och de sex fria bindningarna är mättade av sex väteatomer. Och så fortsätter det med C3H8, C4H10, etc., enligt den algebraiska formeln CnH2n+2, så att det för varje ny grupp CH2 som tillkommer bildas ett ämne som är kvalitativt helt skilt från det förgående. De tre lägsta medlemmarna i serien är gaser, den högsta kända, hexadekan C16H34 är ett fast ämne med kokpunkt vid 278°C. På precis samma sätt förhåller det sig med serien primära alkoholer med formeln CnH2n+2O, som (teoretiskt) kan erhållas ur paraffinerna och serien monobasiska fettsyror (formeln CnH2nO2). Vilken kvalitativ skillnad som tillsatsen av C3H6 medför, lär erfarenheten om vi vid ett tillfälle förtär etylalkohol, C2H6O, i någon drickbar form utan tillsats av andra alkoholer och vid ett annat tillfälle tar samma etylalkohol, men med en liten tillsats av amylalkohol, C5H12O, som utgör den huvudsakliga beståndsdelen i den ökända finkeloljan. Ens huvud kommer säkert att vara medvetet om detta på ett smärtsamt sätt nästa morgon; så att man till och med skulle kunna säga att berusningen och den efterföljande "baksmällan" också är kvantitet som övergått till kvalitet, från å ena sidan etylalkohol och å den andra etylalkohol med tillägget C3H6.
I dessa serier möter oss Hegels lag i ytterligare en form. De lägre föreningarna i dessa serier tillåter endast ett enda ömsesidigt arrangemang av atomerna. Men uppnår antalet atomer som ingår i en molekyl en för varje serie bestämd storlek, så kan atomerna i molekylen grupperas på flera olika sätt; det kan alltså uppträda två eller flera isomera ämnen, som har lika många C-, H- och O-atomer i sina molekyler, men ändå är kvalitativt skilda. Vi kan till och med beräkna hur många sådana isomerer som är möjliga för varje förening som ingår i serierna. I paraffinserien är det för C4H10 två, för C5H12 tre; bland de högre medlemmarna ökar antalet möjliga isomera former mycket snabbt. Det är alltså än en gång det kvantitativa antalet atomer i molekylen som bestämmer möjligheten, och så långt som det har påvisats, också den faktiska existensen av sådana kvalitativt skilda isomerer.
Och mer än så. Ur analogin från de ämnen som vi känner i varje serie kan vi dra slutsatser om de fysikaliska egenskaperna hos ännu okända medlemmar i serien och åtminstone när det gäller föreningar som kommer näst intill en redan känd, med tämligen stor säkerhet förutsäga dessa egenskaper, kokpunkt etc.
Slutligen, Hegels lag gäller inte bara för sammansatta ämnen utan även för grundämnena. Numera vet vi att
"grundämnenas kemiska egenskaper är en periodisk funktion av deras atomvikter" (Roscoe-Schorlemmer, Ausführliches Lehrbuch der Chemie, II, s. 823),
att alltså deras kvalitet bestäms av deras atomvikters kvantitet. Detta har bevisats på ett lysande sätt. Mendelejev påvisade att det fanns luckor på olika ställen i serierna av besläktade grundämnen som ordnats efter atomvikt, som skulle tyda på att det här återstod nya grundämnen att upptäcka. Han beskrev i förväg de allmänna kemiska egenskaperna hos ett av dessa okända grundämnen, som han kallade eka-aluminium då det kommer efter aluminium i den serie som börjar med denna metall. Han förutsade approximativt dess specifika vikt och atomvikt liksom dess atomvolym. Några få år senare upptäckte också mycket riktigt Lecoq de Boisbaudran detta grundämne och Mendelejevs förutsägelser visade sig stämma med mycket små avvikelser. Eka-aluminium förverkligades i gallium (ibidem, s. 828)[52]. Genom helt omedveten tillämpning av Hegels lag om kvantitetens övergång i kvalitet hade Mendelejev gjort en vetenskaplig prestation som kan mäta sig med Leverriers, när han beräknade den då fortfarande okända planeten Neptunus' omloppsbana[53].
Inom biologin såväl som i det mänskliga samhällets historia gäller i varje steg samma lag, men vi inskränker oss här till exempel från de exakta naturvetenskaperna, ty här är kvantiteterna noggrant mätbara och kan följas upp.
Förmodligen kommer samma herrar, som hittills har kallat kvantitetens övergång i kvalitet för mysticism och obegriplig transcendentalism nu att förklara att det i grund och botten är något helt självklart, trivialt och vardagligt som de känt till sedan långliga tider och så har de inte blivit lärda något nytt. Men att för första gången ha formulerat en allmän lag som gäller naturens, samhällets och tänkandets utveckling i en allmängiltig form, det förblir för alltid ett världshistoriskt dåd. Och om dessa herrar under många år har låtit kvantitet och kvalitet övergå i varandra utan att ha vetat vad de gjort, så kan de trösta sig med Moličres Monsieur Jourdain, som hade talat på prosa i hela sitt liv utan att ha haft den blekaste aning om det[54].
Rörelse i dess mest allmänna betydelse, uppfattad som materiens existensform, dess kännetecken, inbegriper i sig alla förändringar och processer som försiggår i universum, från en enkel förflyttning i rummet till tänkandet. Undersökningen av rörelsens natur måste självklart utgå från denna rörelses lägsta och enklaste former och göra dessa begripliga, innan den kan prestera någon förklaring av de högre och mer komplicerade formerna. Därför kan vi också se hur teorin om den enkla lägesförändringen i rummet, himlakropparnas och de jordiska kropparnas mekanik, utvecklades först i naturvetenskapernas historia; den följdes senare av teorin om molekylernas rörelse, fysiken, och omedelbart därefter, nästan jämsides med den och i vissa fall före den, vetenskapen om atomernas rörelse, kemin. Först sedan dessa olika kunskapsområden om den livlösa materiens rörelseformer hade uppnått en hög utvecklingsnivå kunde livsprocessens rörelseprocesser angripas med framgång och förklaras. Dessa framsteg skedde i takt med framstegen inom mekaniken, fysiken och kemin. Medan mekaniken sedan avsevärd tid tillfredsställande kunde visa att de muskelsammandragningar som i djurkroppen satte lemmarnas hävstänger i rörelse löd samma lagar som gällde för den oorganiska naturen, var den fysikaliskt-kemiska bakgrunden till de övriga livsprocesserna ännu bara i början av sin utveckling. När vi alltså i detta sammanhang undersöker rörelsens natur, så är vi tvungna att utelämna de organiska rörelseformerna. Vi inskränker oss därför av nödtvång - genom vetenskapens nuvarande ståndpunkt - till den livlösa naturens rörelseformer.
Varje rörelse är förbunden med någon form av förflyttning i rummet, vare sig det gäller himlakropparnas förflyttning, jordiska kroppar, molekyler, atomer eller eterpartiklar. Ju högre rörelseform desto mindre förflyttning i rummet. Den uttömmer på intet sätt naturen hos den rörelse det gäller, men är oskiljbar från den. Den måste därför undersökas i första hand.
Hela den natur som är tillgänglig för oss bildar ett system, en totalitet av kroppar, och med kroppar menar vi här varje materiell existens, från stjärna till atom, ja till och med eterpartiklar om man kan påvisa deras existens. I det faktum att dessa kroppar utgör ett sammanhang, finns redan inbegripet att de påverkar varandra, och det är just denna ömsesidiga påverkan som utgör rörelsen. Det står redan här klart att materia är otänkbar utan rörelse. Och vidare, om materien framstår för oss som något givet, lika omöjligt att skapa som att förstöra, så följer av detta att rörelsen inte kan skapas eller förstöras. Denna slutsats blev omöjlig att avvisa så snart som det erkändes att universum är ett system, ett sammanhang av kroppar. Och då denna kunskap uppnåddes inom filosofin långt innan den vann giltighet inom naturvetenskapen, är det förklarligt varför filosofin kom till slutsatsen att rörelsen inte kan skapas eller förstöras tvåhundra år före naturvetenskapen. Till och med den form i vilken den lades fram är oöverträffad av den nutida naturvetenskapens formulering. Descartes' sats, att den mängd rörelse som finns närvarande i universum alltid är lika stor, har endast det formella felet att den använder ett ändligt uttryck på en ändlös storhet. I dagens naturvetenskap gäller två formuleringar av samma lag: Helmholtz' lag om kraftens oförstörbarhet och den mer moderna, mer exakta, om energins oförstörbarhet. Av dessa två säger den ena raka motsatsen till den andra, vilket vi skall se och dessutom uttrycker var och en av dem endast den ena sidan av sambandet.
Om två kroppar påverkar varandra så att en lägesförändring av den ena eller båda blir resultatet, så kan denna lägesförändring bara bestå i att de närmar sig eller avlägsnar sig från varandra. Antingen attraherar de varandra eller också repellerar de varandra. Eller som mekaniken uttrycker saken, de krafter som verkar mellan dem är centrala och verkar längs den linje som förbinder deras medelpunkter. Att detta sker, ständigt och utan undantag i universum, hur komplicerade än många av rörelserna förefaller, är numera accepterat som en självklarhet. Det skulle förefalla löjligt för oss att anta, att när två kroppar påverkar varandra och deras ömsesidiga påverkan inte motverkas av något hinder eller en tredje kropp, att denna verkan skulle ske på något annat sätt än längs den kortaste och mest direkta vägen, längs en rät linje som förbinder deras medelpunkter[12*]. Det är dessutom välkänt att Helmholtz ("Erhaltung der Kraft", Berlin 1847, avsnitt 1 och 2) har lämnat det matematiska beviset för att central verkan och rörelsemängdens oföränderlighet[57] ömsesidigt betingar varandra och att antagandet av en verkan, annan än den centrala, leder till resultat där rörelse antingen skulle skapas eller förstöras. Av detta följer att grundformen för all rörelse är närmande och avlägsnande, sammandragning och utvidgning, kontraktion och expansion - i korthet de gamla polära motsatserna attraktion och repulsion.
Det måste uttryckligen anmärkas att attraktion och repulsion i detta sammanhang inte betraktas som s.k. "krafter", utan som enkla former av rörelse, på samma sätt som redan Kant uppfattade materien som en enhet av attraktion och repulsion. Vad som menas med "krafter" kommer att visas längre fram.
All rörelse består i växelspelet mellan attraktion och repulsion. Men rörelse är dock endast möjlig då varje enskild attraktion kompenseras av en motsvarande repulsion någon annanstans. Annars skulle med tiden den ena sidan ta överhanden över den andra och därmed skulle rörelsen slutligen upphöra. Alltså måste all attraktion och repulsion i universum ömsesidigt upphäva varandra. Lagen om att rörelsen inte kan förstöras eller skapas, får härmed en sådan form, att varje attraktionsrörelse i universum måste ha en lika stor repulsionsrörelse som komplement och vice versa; eller som det uttrycktes av den äldre filosofin långt innan lagen om kraftens eller energins oförstörbarhet uppställdes av naturvetenskapen: att summan av all attraktion i universum är lika stor som summan av all repulsion.
Här tycks nu emellertid ytterligare två möjligheter att all rörelse skall upphöra vid någon tidpunkt stå öppna; antingen genom att repulsion och attraktion utjämnar varandra, eller att all repulsion slutgiltigt tar överhanden hos en del av materien och att detsamma händer med attraktionen för den övriga delen av materien. I den dialektiska uppfattningen finns det ingen plats för dessa möjligheter. Dialektiken har en gång för alla utifrån de erfarenheter vi har av naturen, visat att alla polära motsatser överhuvudtaget betingas av den ömsesidiga växelverkan som dessa poler utövar på varandra, att åtskillnaden och motsatsen mellan dessa båda poler endast existerar inom deras enhet och inre samband, att deras inbördes samband endast existerar i deras åtskillnad och deras enhet endast i deras motsättning. Sedan detta en gång slagits fast kan det inte bli fråga om en slutlig utjämning av repulsion och attraktion eller en slutgiltig fördelning av rörelseformerna så att den ena hälften av materien får den ena och den andra hälften den andra formen, följaktligen kan det inte bli tal om vare sig att de går upp i varandra eller att de båda polerna slutgiltigt skiljs åt. Det skulle vara helt jämförbart med det första alternativet om man krävde att nordpolen och sydpolen hos en magnet skulle gå upp i varandra och utjämnas och med det andra alternativet om man genom att fila av en magnet på mitten trodde att man kunde få en nordpol utan sydpol och en sydpol utan nordpol. Men trots att det otillåtna i sådana antaganden direkt följer ur de polära motsatsernas dialektiska natur, spelar åtminstone det andra antagandet en viss roll inom den fysikaliska teorin, till följd av det metafysiska sätt att tänka som är förhärskande bland naturforskarna. Detta skall vi behandla på annat ställe.
Hur framträder nu rörelsen i samverkan mellan attraktion och repulsion? Detta undersöker vi bäst hos de särskilda rörelseformerna själva. De allmänna aspekterna på materien kommer då till slut att klarna av sig självt.
Låt oss ta en planets rörelse kring sin centralkropp. Den vanliga skolastronomin förklarar den uppkomna elliptiska banan på samma sätt som Newton genom att beskriva den som en samverkan av två krafter, centralkroppens attraktion och en tangentiell kraft som driver planeten längs normalen till attraktionens riktning. Sålunda antas jämsides med den centralt riktade rörelseformen också en annan rörelseriktning eller "kraft" i rät vinkel till den linje som förbinder kropparnas medelpunkter. Därmed motsäger denna förklaring den ovan nämnda grundläggande lagen, enligt vilken all rörelse i vårt universum endast kan äga rum längs den riktning som en linje mellan de varandra påverkande kropparnas medelpunkter beskriver, eller som man säger: den åstadkoms endast genom centralt verkande krafter. På samma gång inför den i teorin ett rörelseelement, som vi redan sett med nödvändighet leder till skapande och förstörelse av rörelse och som därför förutsätter en skapare. Vad som måste göras var därför att reducera denna mystiska tangentiella kraft till en rörelseform med central verkan och detta skedde i den kosmogoniteori som uppställdes av Kant-Laplace. Som bekant uppstod enligt denna teori hela solsystemet ur en roterande, ytterst förtunnad gasmassa genom en gradvis förtätning. Den roterande rörelsen är självfallet snabbast vid gasbollens ekvator och enstaka gasringar lösgör sig från gasmassan och förtätas till planeter, planetoider etc. och kretsar kring centralkroppen i sin ursprungliga rotationsriktning. Denna rotation i sig själv förklaras vanligen ur den rörelse som är karaktäristisk för den enskilda gaspartikeln. Denna rörelse sker i alla riktningar, men slutligen uppkommer ett överskott av rörelse i en riktning och orsakar på så sätt den roterande rörelsen som med den fortsatta förtätningen av gasklotet kommer att bli snabbare och snabbare. Men oavsett vilka hypoteser man antar för rotationens ursprung, så kommer de alla att förkasta den tangentiella kraften, och upplösa den i en särskild typ av centralt verkande rörelse. Om den planetära rörelsens ena grundelement, det som verkar direkt centralt, företräds av gravitationen, attraktionen mellan planeten och centralkroppen, så kommer det andra grundelementet, det tangentiala, att uppträda som en kvarleva i överförd eller förändrad form av den ursprungliga repulsionen mellan de enstaka gaspartiklarna i gasklotet. Ett solsystems livsprocess visar sig då vara som ett växelspel mellan attraktion och repulsion, där attraktionen mer och mer tar överhand därigenom att repulsionen strålar ut i rymden i form av värme och följaktligen mer och mer förloras ur systemet.
Man finner vid första ögonkastet att den rörelseform som här betecknas som repulsion är densamma som den moderna fysiken kallar "energi". Genom systemets förtätning och det därmed förknippade lösgörandet av enstaka kroppar, som idag utgör systemet, har systemet förlorat "energi" och denna förlust har enligt Helmholz' välkända beräkning redan uppgått till 453/454-delar av den totala mängd rörelse som ursprungligen fanns i form av repulsion.
Låt oss nu ta en massa av den typ som förekommer som en kropp på jorden. Den är förbunden med jorden genom gravitationen, på samma sätt som jorden i sin tur är förbunden med solen, men till skillnad från jorden är den oförmögen till fri planetär rörelse. Den kan endast sättas i rörelse genom en yttre impuls och till och med då kommer rörelsen hastigt att avstanna så snart impulsen upphör, antingen genom gravitationen själv eller genom en kombination av gravitationen och motståndet i det omgivandet mediet i vilket den rör sig. Sist och slutligen är också detta motstånd en verkan av tyngdkraften, utan vilken jorden skulle sakna varje form av medium som gjorde motstånd på sin yta, skulle sakna atmosfär. När det gäller rent mekanisk rörelse på jordytan befinner vi oss i ett läge där tyngdkraften, gravitationen, är helt och hållet förhärskande, där alltså framkallandet av rörelse uppvisar de två faserna: först motverkan av tyngdkraften och sedan inverkan av tyngdkraften - kort sagt, att lyfta och låta falla.
Vi har alltså än en gång växelspelet mellan å ena sidan attraktion och en rörelseform som är riktad i motsatt riktning, d.v.s. en repellerande rörelseform å den andra sidan. Men inom den jordiska rena mekaniken (som sysslar med massor av givna, i sig oföränderliga aggregations- och kohesionstillstånd) förekommer inte dessa repellerande rörelseformer i naturen. De fysikaliska och kemiska betingelser som krävs för att ett stenblock skall lösgöra sig från en bergstopp, eller hur ett vattenfall bildas, ligger utanför vårt område. Därför måste den repellerande, lyftande rörelsen åstadkommas på konstgjord väg inom den rena mekaniken som gäller jorden: genom mänsklig kraft, djurkraft, vattenkraft eller ångkraft etc. Och detta förhållande, denna nödvändighet att bekämpa den naturliga attraktionen får mekanisterna att ansluta sig till uppfattningen att attraktionen, gravitationen, eller som de säger, tyngdkraften, är den viktigaste, ja till och med grundformen för rörelse i naturen.
När t.ex. en vikt lyfts upp och genom sitt direkta eller indirekta fall sätter andra kroppar i rörelse, så är det enligt den vanliga mekaniska uppfattningen inte lyftandet av vikten som överför denna rörelse utan tyngdkraften. Så låter t.ex. Helmholtz
"den kraft som är mest känd av oss och enklast, tyngdkraften, verka som drivkraft ... t.ex. i de väggur som drivs genom en tyngd. Tyngden ... kan inte följa tyngdkraftens dragning utan att sätta hela urverket i rörelse". Men den kan inte sätta urverket i rörelse utan att själv sjunka och sjunker till sist så djupt att snöret i vilket den är upphängd är helt utrullat. "Då stannar klockan, då är tyngdens drivkraft helt uttömd för tillfället. Dess tyngd har inte försvunnit eller minskat, den dras fortfarande till jorden med samma kraft, men denna vikt har förlorat förmågan att ge upphov till rörelse ... Vi kan emellertid vrida upp klockan med armkraft varvid tyngden åter lyfts upp. Så snart detta skett återfår den sin tidigare förmåga och kan åter hålla klockan i rörelse." (Helmholtz, "Populäre Vorträge", II, s. 144-145)
Enligt Helmholtz är det alltså inte den aktiva överföringen av rörelse, lyftandet av tyngden, som sätter klockan i rörelse utan tyngdens passiva vikt, trots att denna passiva vikt endast kan rubbas ur sin passivitet genom att lyftas och åter bli passiv när snöret vid vilket den är fäst är helt utrullat. Om energi som vi såg ovan enligt den moderna uppfattningen endast är ett annat uttryck för repulsion, så uppenbarar sig här i den äldre Helmholtzska uppfattningen "kraft" som ett annat uttryck för repulsionens motsats, attraktion. Tills vidare skall vi endast konstatera detta.
När nu denna process i den jordiska mekaniken har nått sitt slut, när den tunga vikten först har lyfts upp och sedan åter fallit till sin ursprungliga höjd, vad blev det då av den rörelse som utgjorde förloppet? För den rena mekaniken har den försvunnit. Men vi vet nu att den på intet sätt har förstörts. Till mycket liten del har den överförts till ljudvågor i luften, till en mycket större del har den övergått i värme - som delvis har överförts till den omgivande luften, dels till den fallande kroppen själv och slutligen delvis till det underlag där viktens fall hejdas. Också klockans drivtyngd har gradvis överfört sin rörelse i form av friktionsvärme till de skilda drivhjulen i urverket. Men oavsett att det ofta uttrycks på detta sätt är det inte den fallande rörelsen, d.v.s. attraktionen som har övergått i värme och därmed i en repulsionsform. Tvärtom, attraktionen, tyngden, förblir som Helmholtz riktigt anmärker densamma som förut, och blir om man uttrycker det mer noggrant till och med större. Snarare är det den repulsion som överfördes till den upplyfta kroppen genom lyftet, som förintas mekaniskt och återuppstår som värme. Massrepulsion har förvandlats till molekylär repulsion.
Värme är som redan sagts en form av repulsion. Den försätter molekylerna i fasta kroppar i svängning, lösgör därmed förbindelserna mellan molekylerna tills slutligen övergången till vätskeform äger rum. I vätskeform ökar den vid fortsatt tillförsel av värme molekylernas rörelse ända till en punkt där dessa helt lösgör sig från massan och rör sig fritt bort från varandra med en bestämd hastighet som betingas av varje molekyls kemiska sammansättning. Vid en ytterligare fortsatt värmetillförsel ökar denna hastighet än mer och så repelleras molekylerna alltmer från varandra.
Men värme är en form av s.k. "energi"; än en gång visar det sig att den senare är identisk med repulsion.
I företeelserna statisk elektricitet och magnetism har vi en polär uppdelning av attraktion och repulsion. Vilken hypotes som än kan antas för dessa båda rörelseformers modus operandi (verkningssätt), så tvivlar ingen på det faktum att attraktion och repulsion, om de framkallats genom statisk elektricitet eller magnetism, och tillåts verka utan hinder, fullständigt upphäver varandra, något som också nödvändigt följer av den polära delningens natur. Två poler som inte fullständigt kompenserar varandras verkan skulle i själva verket inte vara poler och har inte heller hittills påträffats i naturen. För tillfället lämnar vi galvanismen ur räkningen, då det i detta fall är en process som betingas av kemiska reaktioner, vilket gör den mer komplicerad. Låt oss därför i stället undersöka själva de kemiska processernas rörelse.
Om två viktdelar väte förenar sig med 15,96 viktdelar syre och bildar vattenånga, utvecklas vid denna process en värmemängd av 68,924 värmeenheter. Omvänt, om 17,96 viktdelar vattenånga skall sönderdelas i två viktdelar väte och 15,96 viktdelar syre, så är detta endast möjligt om vattenångan tillförs en rörelsemängd som motsvarar 68,924 värmeenheter - antingen i form av värmerörelse eller elektrisk rörelse. Samma förhållande gäller för alla andra kemiska processer. I det överväldigande flertalet fall avges rörelse vid förening av ämnen och måste rörelse tillföras vid sönderdelning. Också i detta fall är som regel repulsion den aktiva sidan i processen som är mer försedd med rörelse eller kräver tillförsel av rörelse, medan attraktion är den passiva sidan som ger upphov till ett överskott av rörelse och avger rörelse. I detta sammanhang förklarar också den moderna teorin att energi i huvudsak frigörs vid förening av ämnen och binds vid sönderdelning. Och Helmholtz förklarar än en gång:
"Denna kraft (kemisk affinitet) kan vi föreställa oss som en attraktionskraft ... Denna attraktionskraft mellan kol- och syreatomerna presterar lika mycket arbete som det som jorden utövar i form av gravitation på en upplyft vikt ... När kol- och syreatomerna störtar samman och förenas för att bli kolsyra måste de nybildade kolsyrapartiklarna befinna sig i en mycket våldsam molekylär rörelse, d.v.s. i värmerörelse ... När de senare har avgivit sitt värme till omgivningen finns fortfarande allt kol och allt syre kvar i kolsyran och dessutom fortfar deras affinitet att existera lika kraftigt som förut. Men denna affinitet yttrar sig nu enbart i det faktum att kol- och syreatomerna hålls samman och vägrar att låta sig skiljas åt." (Helmholtz, "Populäre Vorträge" II, s. 169)
Det är på samma sätt som tidigare. Helmholtz vidhåller att inom kemin liksom inom mekaniken utgörs kraft endast av attraktion och alltså raka motsatsen till vad andra fysiker kallar energi och som är identisk med repulsion.
Vi har alltså inte längre att göra med attraktionens och repulsionens enkla grundformer, utan en hel rad underformer i vilka den allmänna rörelsens upp- och nedgående process förlöper i motsättning till både attraktion och repulsion. Men det är på intet sätt bara i vårt förstånd som denna mångfald av uppenbarelseformer sammanfattas i ett uttryck: rörelse. Tvärtom visar de själva genom sin verkan att de är former av en och samma rörelse genom att de under givna betingelser kan omvandlas i varandra. Mekanisk massrörelse övergår i värme, i elektricitet, i magnetism; värme och magnetism omvandlas i kemisk sönderdelning; kemisk förening utvecklar åter värme och elektricitet och genom den senare magnetism; och slutligen framkallar värme och elektricitet än en gång mekanisk massrörelse. Dessutom sker dessa omvandlingar på ett sådant sätt att ett visst mått rörelse av en form alltid motsvarar en exakt bestämd kvantitet av en annan form. Vidare är det likgiltigt i vilken rörelseforms måttenhet en viss mängd rörelse mäts, antingen det gäller att mäta massrörelse, värme, s.k. elektromotorisk kraft eller den rörelse som omvandlas i kemiska processer.
Vi grundar oss här på den teori om "energins bevarande" som framlades av J. R. Mayer[13*] 1842 och som senare har utarbetats med sådan lysande internationell framgång och vi har nu att undersöka de grundläggande begrepp, som denna teori numera arbetar med. Dessa begrepp är "kraft", eller "energi" och "arbete".
Det har redan ovan visats att enligt den moderna teorin, som i dag är så gott som allmänt accepterad, är energi den term som används, medan Helmholtz allmänt använder ordet kraft för att uttrycka attraktion. Man skulle kunna betrakta detta som en likgiltig formell skillnad, då attraktion och repulsion ju kompenseras av varandra i universum och det därför kunde tyckas vara en likgiltig fråga vilken sida av detta samband som betecknas som positiv, och vilken sida som kallas negativ, på samma sätt som det är i sig likgiltigt om abskissan räknas till höger eller vänster om en given punkt. Detta är dock absolut inte likgiltigt.
För det första sysselsätter vi oss inte här med universum, utan med företeelser som uppträder på jorden och som bestäms av jordens exakta läge i solsystemet och solsystemets läge i universum. Vårt solsystem avger emellertid i varje ögonblick enorma mängder av rörelse ut i rymden och rörelse av en alldeles bestämd sort, nämligen solvärme, d.v.s. repulsion. Livet på vår jord är helt avhängigt solvärmen och utstrålar i sin tur den upptagna solvärmen ut i rymden, efter det att den omvandlat en del av den i andra rörelseformer. I solsystemet och i synnerhet på jorden har alltså attraktionen erhållit en betydande dominans över repulsionen. Utan den repulsionsrörelse som i form av strålning når jorden skulle all rörelse på jorden upphöra. Om solen i morgon skulle bli kall, så skulle attraktionen på jorden under i övrigt lika förhållanden kvarstå på samma sätt som idag. En sten på 100 kg skulle, oberoende av var den ligger, fortfarande väga 100 kg. Men rörelsen hos såväl massor, molekyler och atomer skulle uppnå ett tillstånd som enligt våra föreställningar skulle vara ett absolut stillastående. Det är sålunda fullständigt klart att det för processer som äger rum på jorden inte är likgiltigt om attraktion eller repulsion uppfattas som rörelsens aktiva sida, d.v.s. "kraft" eller "energi". Tvärtom, på jorden av idag har attraktionen redan blivit alltigenom passiv genom sin överväldigande övervikt över repulsionen; vi har tillförseln av repulsion från solen att tacka för all aktiv rörelse. Och därför har den moderna skolan - även om den fortfarande är oklar över rörelsesambandens natur - inte desto mindre absolut rätt när den uppfattar energi som repulsion för jordiska processer och även för hela solsystemet. Begreppet "energi" ger på intet sätt det korrekta uttrycket för helheten i rörelseförhållandena, eftersom det endast uppfattar den ena sidan, aktionen, men inte reaktionen. Det ger fortfarande intrycket att "energi" är något som ligger utanför materien, något som tillförs den. Men under alla förhållanden är det att föredra framför uttrycket "kraft". Det medges allmänt (från Hegel till Helmholtz), att föreställningen om kraft härleds ur den mänskliga organismens verksamhet i sin omgivning. Vi talar om muskelkraft, om armens lyftkraft, om benens kraft vid löpning, om magsäckens och tarmkanalens matsmältningskraft, om nervernas känselkraft, om körtlarnas sekretoriska kraft, etc. Med andra ord, för att bespara oss mödan att ange den verkliga orsaken till en förändring som åstadkoms genom vår organisms funktion, skapar vi en fiktiv orsak, en s.k. kraft som motsvarar förändringen. Denna bekväma metod flyttar vi sedan över till den yttre världen och uppfinner därmed lika många krafter som det finns företeelser.
Naturvetenskapen på Hegels tid befann sig, eventuellt med undantag för himlakropparnas och de jordiska kropparnas mekanik, fortfarande på detta naiva stadium och Hegel angriper med full rätt det dåtida bruket att använda uttrycket kraft (citera ett avsnitt[59]). Likaså på ett annat ställe:
"Det är bättre (att säga) att en magnet har en själ (som Thales uttrycker det) än att säga att den har en attraktionskraft; kraft är ett slags egenskap som kan skiljas från materien och framställs som ett predikat - medan själ å andra sidan är dess rörelse, identisk med materiens natur." ("Geschichte der Philosophie", I, s, 208)[XV*][60]
Idag gör vi det inte längre så lätt för oss när det gäller krafter. Låt oss lyssna på Helmholtz:
"Om vi äger fullständig kännedom om en naturlag, måste vi alltså kräva att den skall gälla utan undantag ... Lagen framstår för oss som en objektiv makt och därför kallar vi den en kraft. Vi framställer t.ex. ljusets brytningslag som genomskinliga ämnens brytningskraft, lagen om kemisk affinitet som affinitetskraft som olika ämnen har med varandra. Vi talar således om metallernas elektriska kontaktkraft, om en adhesionskraft, kapillärkraft och flera andra. Dessa uttryck objektiviserar lagar som i första hand omfattar en mindre grupp naturprocesser, vars betingelser fortfarande är ganska komplicerade[XVI*] ... Kraften är endast den objektiviserade lagen om verkan ... Den abstrakta idén om kraft, som vi introducerat, tillägger endast att vi inte godtyckligt har uppfunnit denna lag, utan att det är en lag som med nödvändighet följer ur företeelserna. Följaktligen tar sig våra anspråk på att förstå naturföreteelserna, d.v.s. att finna deras lagar, en annan uttrycksform, nämligen att vi måste söka fram de krafter, som är orsakerna till företeelserna." (A.a., s. 189-191, Innsbruckföreläsning 1869)
För det första är det ett märkligt sätt att "objektivisera" om man inför den rent subjektiva föreställningen om kraft, i något som redan fastställts som oberoende av vår subjektivitet, alltså en redan fullständigt objektiv naturlag. Något sådant skulle möjligen en av de mest dogmatiska gammalhegelianerna kunna tillåta sig, men inte en nykantian som Helmholtz. Varken lagen, när den väl är formulerad, inte heller dess objektivitet eller någon av lagens verkningar erhåller nytillskott av objektivitet genom att man tillskriver den en kraft; det enda som tillkommer är vårt subjektiva påstående att den verkar genom någon än så länge okänd kraft. Den hemliga avsikten med denna förvanskning blir uppenbar när Helmholtz ger oss exempel: ljusbrytning, kemisk affinitet, kontaktelektricitet, adhesion, kapilläritet, och upphöjer de lagar som reglerar dessa företeelser i krafternas "objektiva" adelsstånd.
"Dessa uttryck objektiviserar lagar, som i första hand omfattar en mindre grupp naturprocesser, vars betingelser fortfarande är ganska komplicerade."
Det är här "objektiviseringen", som snarare är subjektivisering, får sin mening; inte på grund av att vi fullständigt har lärt känna lagen, utan just för att detta inte är fallet. Just därför att vi ännu inte är klara över de "fortfarande ganska komplicerade" betingelserna för dessa företeelser, söker vi här tillflykt till ordet kraft. Därmed uttrycker vi inte vår vetenskapliga kunskap, utan vår bristande vetenskapliga kunskap om lagens natur och dess verkningssätt. I den betydelsen, som ett uttryck för ett ännu inte bevisat kausalsamband, som ett språkligt nödmynt, kan det få passera i daglig användning. Allt därutöver är av ondo. Med samma rätt som Helmholz förklarar fysikaliska företeelser med en s.k. ljusbrytningskraft, elektrisk kontaktkraft, o.s.v., med samma rätt förklarade medeltidens skolastiker temperaturförändringar med en vis calorifica (värmealstrande kraft) och en vis frigifaciens (köldalstrande kraft) och besparade sig därmed från all vidare undersökning av värmefenomenet.
Också i denna betydelse är uttrycket ensidigt. Det uttrycker nämligen allt ensidigt. Alla naturprocesser har två sidor, beror av sambandet mellan åtminstone två verkande delar, aktion och reaktion. Men föreställningen om kraft, genom dess ursprung i den mänskliga organismens verksamhet i den omgivande världen och vidare genom den jordiska mekaniken, inbegriper att endast en del skulle vara aktiv, verkande, medan den andra delen skulle vara passiv, mottagande; följaktligen för denna föreställning fram en ännu inte påvisad utvidgning av könsbegreppet till livlösa förmål. Reaktionen från den andra delen, på vilken kraften utövas, framträder på sin höjd som en passiv reaktion, som ett motstånd. Nu är detta betraktelsesätt tillåtet inom en rad områden även utanför den rena mekaniken, nämligen när det handlar om enkel överföring av rörelse och dess kvalitativa beräkning. Men redan vid mer komplicerade fysikaliska processer är det otillräckligt, vilket visats av Helmholtz egna exempel. Den ljusbrytande kraften ligger lika mycket i den ljusbrytande kroppen som i ljuset självt. I fallet adhesion och kapilläritet, är det klart att "kraften" ligger lika mycket i den fasta kroppens yta som hos vätskan. Vid kontaktelektricitet är det i varje fall klart, att båda metallerna bidrar till den och "kemisk affinitet" måste om någonstans, ligga i båda de delar som förenas. Men en kraft som består av två olika krafter, en verkan som inte utlöser sin motverkan, utan som existerar för sig själv, är ingen kraft i den jordiska mekanikens betydelse, den enda naturvetenskap inom vilken man verkligen vet vad som menas med kraft. För den jordiska mekanikens första villkor är att vägra att undersöka impulsens orsaker, d.v.s. den speciella kraftens natur och för det andra dess uppfattning av kraftens ensidighet, att den överallt motverkas av en identisk gravitationskraft, sådan att, i jämförelse med vilken som helst jordisk fallhöjd, jordens radie = ∞.
Men låt oss fortsätta att se hur Helmholtz "objektiviserar" sina "krafter" till naturlagar.
I en föreläsning från 1854 (A.a., s. 119)[61] undersöker han det "förråd av arbete" som fanns i det nebulosaklot ur vilket vårt solsystem ursprungligen bildades.
"I själva verket erhöll det ett enormt stort arv i detta avseende redan i form av den allmänna gravitationskraften mellan alla dess delar."
Så förhåller det sig otvivelaktigt. Men det är lika otvivelaktigt att hela detta stora gravitationsarv finns kvar oförbrukat den dag som idag är i solsystemet, kanske med undantag för en mycket liten del som förlorades tillsammans med den materia som kastades ut i rymden för att kanske inte återvända. Vidare
"de kemiska krafterna måste också redan ha funnits närvarande och färdiga att verka; men då dessa krafter endast kunde bli verksamma när olika sorters materia kom i nära kontakt med varandra, måste förtätning äga rum innan de kunde börja sitt spel."
Om vi i likhet med Helmholtz ovan betraktar dessa kemiska krafter som affinitetskrafter, alltså attraktion, så tvingas vi åter säga att den totala summan av dessa kemiska attraktionskrafter fortfarande existerar oförminskad inom solsystemet.
Men på samma sida får vi Helmholtz' resultat av sina beräkningar "att kanske bara 1/454-del av den ursprungliga mekaniska kraften existerar som sådan" - d.v.s. i solsystemet. Hur skall nu detta gå ihop? Attraktionskraften, den allmänna lika väl som den kemiska, finns fortfarande oförminskad i solsystemet. Någon annan säker kraftkälla anger inte Helmholtz. Hur som helst, enligt Helmholtz har dessa krafter uträttat ett enormt arbete. Men de har därvid varken ökat eller minskat. På samma sätt som med klocklodet, som nämndes ovan, så förhåller det sig med varje molekyl i solsystemet och med solsystemet självt. "Dess gravitation har varken försvunnit eller förminskats." Vad som sker med kol och syre och som omnämnts tidigare, gäller också för alla andra kemiska grundämnen: de fortsätter att existera i sina givna kvantiteter och "den totala affinitetskraften fortfar att existera med oförminskad styrka". Men vad är det då som vi förlorat? Och vilken "kraft" har utfört det enorma arbete som är 453 gånger större än det solsystemet fortfarande kan uträtta - enligt hans egen beräkning? På detta har Helmholtz inget svar. Men han säger vidare:
"Om det (i det ursprungliga nebulosaklotet) fanns ytterligare ett kraftförråd i form av värme - det vet vi inte."[XVII*]
- Ursäkta. Värme är en repulsiv "kraft" och motverkar alltså gravitationen och den kemiska affiniteten, det är negativt om dessa andra är positiva. Om Helmholtz alltså ställer samman sitt ursprungliga kraftförråd av allmän och kemisk attraktion, så skulle en värmereserv - som f.ö. fortfarande existerar - inte adderas till, utan subtraheras från detta kraftförråd. I annat fall måste solvärmet förstärka jordens attraktionskraft när det får vatten att avdunsta och vattenånga att stiga uppåt i motsatt riktning till denna attraktion; eller om man leder vattenånga genom ett glödande järnrör så måste den kemiska bindningen mellan syre och väte förstärkas, varvid den upphör att verka. Eller, för att klargöra samma sak på annat sätt: låt oss anta att nebulosaklotet med radien r, och därför volymen 4/3 πr3 har en temperatur t. Låt oss vidare anta ett annat nebulosaklot med samma massa som vid en högre temperatur T har den större radien R och volymen 4/3 πR3. Nu är det uppenbart att det andra nebulosaklotets attraktion, mekanisk såväl som fysikalisk och kemisk, endast kan verka med samma kraft som det första när dess radie har minskat från R till r, d.v.s. när det i världsrymden utstrålat en värmemängd som motsvarar skillnaden T - t. Ett varmare nebulosaklot kommer därför att förtätas långsammare än ett med längre temperatur, följaktligen är värmet som hindrar förtätning enligt Helmholtz' uppfattning inte ett plus, utan ett minus för "kraftförrådet". Genom att Helmholtz förutsätter möjligheten att ett kvantum repulsiv rörelse i form av värme läggs till de attraktiva rörelseformerna och ökar deras summa begår han ett avgörande fel i sina beräkningar.
Låt oss nu sätta dessa samtliga "kraftförråd", möjliga och påvisbara, under samma förtecken så att de blir möjliga att addera. Eftersom vi f.n. inte kan omvandla värme och ersätta dess repulsion med motsvarande attraktion, måste vi utföra denna omvändning med de två attraktionskrafterna. Då måste, i stället för den allmänna attraktionskraften, istället för den kemiska affiniteten och i stället för värme, vilket förmodligen existerar som sådant redan från början, vi bara sätta upp den repulsiva rörelsens summa eller s.k. energi som finns i gasklotet i det ögonblick detta blir självständigt. Och därmed stämmer också Helmholtz beräkning när han vill beräkna den "uppvärmning" "som måste uppkomma genom den antagna påbörjade förtätningen av vårt solsystems himlakroppar ur nebulosamassans kringströdda materia". Genom att han på så sätt reducerar hela "kraftförrådet" till värme, repulsion, möjliggör han också en addition av den förmodade "värmekraftreserven". Sedan visar kalkylen att 453/454 av all den energi, d.v.s. repulsion, som ursprungligen fanns i gasklotet har utstrålats i rymden i form av värme eller, för att ta det mer ingående, att summan av all attraktion i vårt solsystem idag förhåller sig till summan av den befintliga repulsionen som 454:1. Men då motsäger detta helt och hållet innehållet i den föreläsning där det skulle tjäna som bevis.
Om nu föreställningen om kraft ger upphov till en sådan begreppsförvirring till och med hos en fysiker som Helmholtz, så är detta det bästa beviset för att det är vetenskapligt obrukbart inom alla vetenskapsgrenar som går utanför mekanikens beräkningar. Inom mekaniken antas rörelsens orsaker som givna, om dess ursprung bekymrar man sig inte alls, utan endast om dess verkningar. Om man alltså betecknar orsaken till en rörelse som en kraft, så åstadkommer man ingen skada inom mekaniken som sådan, men det har blivit allmänt att också överföra denna beteckning till fysiken, kemin och biologin, och då är förvirringen ofrånkomlig. Vi har redan sett exempel på detta och kommer att få se det allt oftare. Om begreppet arbete, se nästa kapitel.
"Däremot har jag hittills alltid funnit att grundbegreppen inom detta område" (det vill säga "arbetets och dess oföränderlighets fysiska grundbegrepp") "ter sig mycket svårfattliga för personer som inte är hemmastadda i den matematiska mekaniken - även om de besitter en beundransvärd energi, en betydande intelligens och ofta till och med en rätt avsevärd mängd av naturvetenskapliga kunskaper. Man kan ju inte heller förneka att begreppen utgör abstraktioner av ett ganska säreget slag. Inte ens en så framstående tänkare som I. Kant lyckades förstå sig på dem utan att anstränga sig en hel del; det framgår av hans polemik mot Leibniz." Så säger Helmholtz i förordet till den andra volymen av sina "Populäre Wissenschaftliche Vorträge" (sid. VI-VII).
Ser man saken på detta sätt, måste man nog säga att vi nu vågar oss in på ett mycket riskabelt område - särskilt som vi knappast tror oss ha någon möjlighet att här göra våra läsare "hemmastadda i den matematiska mekaniken". Kanske skall det dock beträffande dessa begrepp visa sig att man med hjälp av dialektiskt tänkande kan nå minst lika långt som med matematiska beräkningar.
Galilei var å ena sidan den som upptäckte fallandets lag, enligt vilken det avstånd som tillryggalägges av en fallande kropp står i proportion till kvadraten på den tid fallet tar. Å andra sidan uppställde han en sats, vilken - som vi snart skall erfara - inte helt överensstämmer med detta resonemang, nämligen att en kropps rörelsemängd (dess impeto eller moment[XVIII*]) bestäms av massan och hastigheten på ett sådant sätt att den i fråga om konstant massa blir proportionell till hastigheten. Descartes övertog denna tankegång och uppfattade generellt produkten av massa och hastighet hos en kropp i rörelse som måttet på rörelsen.
Redan Huyghens upptäckte att summan av produkterna av massorna och kvadraten på deras hastighet förblir densamma före och efter fall av elastisk stötverkan, liksom att en analog lag gäller för diverse andra slag av rörelse beträffande kroppar som är knutna till ett system. Leibniz var den förste som insåg att Descartes' uppfattning om rörelsens mått inte stämde med fallandets lag enligt Galilei. Å andra sidan gick det inte att förneka att Descartes' mått i många fall var korrekt. Leibniz delade därför in rörelsekrafterna i döda och levande rörelsekrafter. De döda skulle vara för handen när vilande kroppar "stöts" eller "dras", och måttet på dem vore att finna i produkten av massan och den hastighet med vilken kroppen skulle röra sig om den från vilan övergick till ett rörligt tillstånd. Mot detta satte han som mått för levande kraft, en kropps verkliga rörelse, produkten av massan och kvadraten på hastigheten. Detta nya mått för rörelsen framställde han som en direkt konsekvens av fallandets lag.
"Det krävs samma kraft", var Leibniz' slutsats, "för att lyfta en kropp som väger fyra pund en fot som för att lyfta en kropp som väger ett pund fyra fot; avstånden är emellertid proportionella till kvadraten på hastigheten, ty när en kropp fallit fyra fot har den uppnått en dubbelt så hög hastighet som den hade efter att ha fallit endast en fot. Genom ett fall uppnår kroppar emellertid den kraft som krävs för att de skall kunna höja sig till den nivå som de föll ifrån - alltså är krafterna proportionella till kvadraten på hastigheten." (Suters "Geschichte der mathematischen Wissenschaften", II, sid. 367)
Men han visade dessutom att rörelsemåttet mv står i motsättning till Descartes' lag om rörelsekvantitetens konstanta karaktär; om denna lag verkligen vore giltig skulle kraften (med andra ord rörelsemängden) i naturen hela tiden antingen tillta eller försvagas. Han framkastade till och med tanken på en apparat ("Acta Eruditorum", 1690) vilken, om måttet mv vore riktigt, måste komma att fungera som en perpetuum mobile med ett regelbundet uppträdande kraftöverskott - vilket emellertid vore absurt.[63] Helmholtz har nyligen energiskt återgått till detta slag av argumentation.
Cartesianerna protesterade för allt vad de var värda, och följden blev en mångårig ryktbar fejd i vilken även Kant deltog med sitt allra första arbete ("Gedanken von der wahren Schätzung der lebendigen Kräfte", 1746[64]) - dock utan att se riktigt klart i denna fråga. Dagens matematiker brukar med ett visst förakt se ned på denna "ofruktbara" strid
"som under mer än fyra decennier delade Europas matematiker i två mot varandra fientliga läger, ända till dess att d'Alembert med sin skrift "Traité de dynamique" (1743), så att säga genom en befallning, gjorde slut på vad som aldrig varit någonting annat än ett meningslöst käbbel om ord." (Suter, sid. 366)
Det är emellertid svårt att tro att en sådan karakteristik på ett helt tillfredsställande sätt räcker för att beskriva en fejd som igångsatts av en man som Leibniz mot en sådan auktoritet som Descartes, och som till råga på allt inspirerat en sådan tänkare som Kant till hans förstlingsverk, en rätt så tjock lunta. Och när allt kommer omkring, hur skall man uppfatta detta - att det finns två mått för rörelse som helt motsäger varandra, så att rörelsen i ett fall är proportionell till hastigheten och i ett annat fall till kvadraten på hastigheten? Suter gör det hela litet för enkelt för sig. Enligt honom hade båda skolorna både rätt och fel:
"Uttrycket 'levande kraft' har trots allt fortfarande kunnat bevaras - det är bara det att detta uttryck inte längre tjänar som kraftmått[XIX*] utan bara finns kvar som den en gång accepterade beteckningen på den inom mekaniken så betydelsefulla produkten av massan och hälften av kvadraten på hastigheten." (Sid. 368)
Mv förblir alltså rörelsemått, och den levande kraften är endast ett annat uttryck för mv2/2 . Om denna formel har vi förvisso fått lära oss att den har stor betydelse för mekaniken, men vad den betyder vet vi nu inte så mycket om.
Men låt oss ändå gripa tag i den frälsande skriften "Traité de dynamique" och titta litet närmare på d'Alemberts "maktspråk"! Vi hittar det i förordet.
Det heter där att denna fråga inte tas upp någonstans i texten, "eftersom frågan inte har någon som helst praktisk betydelse för mekaniken" (sid. XVII).[65]
Detta är helt riktigt beträffande den rent matematiska mekaniken, där, liksom ovan hos Suter, språkliga beteckningar bara blir andra uttryck eller namn för algebraiska formler - namn som man inte brukar reflektera närmare över.
Eftersom så pass framstående personer sysslat med problemet, vill han icke desto mindre i all korthet studera det i sitt förord. Ett klart tänkande säger att av kraften hos rörliga kroppar kan man bara lära sig något om deras förmåga att motstå eller övervinna hinder. Därför bör rörelsen mätas varken efter mv eller efter mv2 utan enbart efter de hinder den möter och det motstånd dessa kan erbjuda. Det finns nu enligt honom tre slag av hinder: 1. de oövervinneliga hindren, som helt förintar rörelsen och redan av den anledningen inte kommer med i bilden här; 2. hinder vilkas motstånd är tillräckligt starkt för att momentant uppväga rörelsen: jämnviktsfallet; 3. hinder som endast gradvis förmår hejda rörelsen: detta fall kallas den fördröjda rörelsen (sid. XVII-XVIII). "Alla kan vara överens om att det råder jämvikt mellan två kroppar när produkten av deras massor och den virtuella hastigheten - alltså den hastighet de tenderar att röra sig med - är lika stor på båda sidor. I ett jämviktsförhållande kan därför produkten av massan och hastigheten, eller - vilket blir samma sak - rörelsekvantiteten, representera kraften. Likaså bör alla kunna hålla med om att vid fördröjd rörelse är antalet övervunna hinder proportionellt till kvadraten på hastigheten, så att exempelvis en kropp, som med en viss hastighet spänt en fjäder, med dubbelt så stor hastighet skulle bli i stånd att spänna inte två utan fyra fjädrar av samma slag som den första, och med tredubblad hastighet skulle antalet bli nio - och så vidare. Anhängarna av den "levande kraften" (leibnizianerna) drar av detta slutsatsen att kraften hos kroppar som befinner sig i rörelse allmänt är proportionell till produkten av massan och kvadraten på hastigheten. I grunden kan det väl knappast vara förknippat med någon olägenhet att ha andra mått för krafterna vid jämviktsförhållande och fördröjd rörelse, eftersom ordet kraft i strikt klartänkta resonemang endast kan förstås som graden av förmåga att motstå eller övervinna ett hinder?" (Förordet till originalupplagan, sid. XIX-XX).[66]
D'Alembert är dock alldeles för mycket filosof för att inte inse att det motsägelsefulla i denna metod, med två sätt att mäta en och samma rörelse, inte kan sopas undan så enkelt. Efter att först enbart ha upprepat vad Leibniz redan sagt - ty hans "jämvikt" är precis samma sak som Leibniz' "döda rörelsekrafter" - går han därför plötsligt över till cartesianernas sida och använder sig av följande kryphål:
Produkten mv kan gälla som kraftmått även när det är fråga om fördröjd rörelse, "om i detta sistnämnda fall kraften icke mäts efter hindrens absoluta omfattning utan i stället efter summan av dessa hinders motstånd. Utan tvekan skulle nämligen denna summa bli proportionell till rörelsekvantiteten (mv), eftersom alla är överens om att den rörelsekvantitet en kropp förlorar vid varje tillfälle är proportionell till produkten av motståndet och den oändligt lilla tidrymden, samt att summan av dessa produkter uppenbarligen uttrycker det totala motståndet." Den sistnämnda beräkningsmetoden förefaller honom mer naturlig, "ty ett hinder fungerar som sådant endast i den utsträckning som det bjuder motstånd, och det korrekta uttrycket för det övervunna hindret är summan av det motstånd det presterat. Mäter man kraften på detta sätt kan man också glädja sig åt att ha funnit en gemensam måttstock för jämviktsförhållandet och den fördröjda rörelsen". Detta kan emellertid var och en uppfatta som han behagar. (Sid. XX-XXI)[67]
I tron att han sålunda löst frågan - genom ett resonemang som till och med Suter erkänner vara en matematisk tabbe - avslutar han det hela med onådiga reflexioner om den förvirring som rått bland hans föregångare och konstaterar att efter det att han framlagt sin analys kan diskussionen inte föras vidare annat än som en petigt metafysiskt tvist eller som en helt ovärdig lek med ord.
D'Alemberts kompromissförslag bygger på följande beräkning:
Massan 1, med hastigheten 1, förmår spänna 1 fjäder under en viss tidsenhet.
Massan 1 med hastigheten 2 förmår spänna 4 fjädrar, men behöver då två sådana tidsenheter; alltså spänner den 2 fjädrar per tidsenhet.
Massan 1 med hastigheten 3 förmår spänna 9 fjädrar på tre tidsenheter - alltså endast 3 fjädrar per tidsenhet.
Dividerar vi effekten med den tid som krävs för att uppnå den, kommer vi därför från mv2 tillbaka till mv.
Detta är samma argument som särskilt Catelan[68] redan använt mot Leibniz; en kropp med hastigheten 2 lyfter sig visserligen mot tyngdkraften fyra gånger så högt som en kropp med hastigheten 1, men då behöver den dubbelt så lång tid; följaktligen måste rörelsemängden divideras med tiden och bli = 2, inte = 4. Egendomligt nog delas denna uppfattning av Suter, som berövar uttrycket "levande kraft" all logisk innebörd och bara låter det kvarstå som ett matematiskt begrepp. Detta är dock helt naturligt. För Suter gäller det att rädda formeln mv i dess betydelse som det enda måttet för rörelsemängden - följaktligen offras mv2 för att sedan i omvandlad form få återuppstå i matematikens himmel.
Catelans argumentering utgör åtminstone en av de broar som visar ett samband mellan mv och mv2; så långt är resonemanget i alla fall riktigt, och därför har det också en viss betydelse. Inom mekaniken har forskningen efter d'Alembert på intet sätt underkastat sig hans "maktspråk", som ju till sist faktiskt gick ut på att tala för mv som mått för rörelsen. De höll fast vid formulering av den distinktion mellan döda och levande krafter som framförts redan av Leibniz: mv är giltigt för jämviktsläget, med andra ord för statiken, medan mv2 gäller för rörelse mot resistens, alltså för dynamiken. Tanken bakom denna formulering må väl i stort sett vara riktig, men i rent logiskt avseende kan distinktionen genom dessa ordalag föra tankarna till det mera resoluta än tankeklara språkbruket inom den av skämtpressen så omhuldade underofficerskåren. Men det är nu en gång så att man valt att stillatigande acceptera den; den saken går knappast att ändra på - och om detta dubbla måttsystem är motsägelsefullt, så är det väl ändå ingenting som vi kan göra åt det?
I sin "A Treatise on Natural Philosophy[69]" (Oxford 1867, sid. 162) säger Thomson och Tait sålunda:
"Rörelsekvantiteten eller rörelsemängden hos en fast kropp som rör sig utan att rotera är proportionell till massan i förening med hastigheten. En fördubblad massa eller en fördubblad hastighet skulle därför motsvaras av en fördubblad rörelsemängd."
Och strax efter detta fortsätter de:
"Den levande kraften eller den kinetiska energin hos en kropp i rörelse är proportionell till massan i förening med kvadraten på hastigheten."[70]
De båda varandra motsägande rörelsemåtten ställs på detta ogenerade sätt sida vid sida. Här görs inte ens det allra obetydligaste försök att förklara eller åtminstone skyla över bristen på konsekvens. I dessa båda skottars arbete är det hela tiden fråga om kalkyler; självständigt tänkande är bannlyst. Det är inte ägnat att förvåna att åtminstone en av dem, Tait, hör till det fromma Skottlands mest hängivna kristna bekännare.
I Kirchoffs "Vorlesungen über mathematische Mechanik"[71] förekommer formlerna mv och mv2 inte alls i denna form.
Kanske kan vi få hjälp hos Helmholtz. I sin "Erhaltung der Kraft"[72] föreslår han att man som uttryck för den levande kraften använder mv2/2 - en punkt som vi senare skall återkomma till. I det avsnitt som inleds på sid. 20 presenterar han sedan i korthet en uppräkning av de fall i vilka principen om den levande kraftens bibehållande (alltså mv2/2) hittills på ett uppmärksammat sätt tagits i bruk. Under punkt 2 nämns där följande:
"rörelsens överföring genom icke hoptryckbara fasta och flytande kroppar, i den utsträckning friktion eller stötverkan av icke-elastiskt material ej uppträder. I sådana fall uttrycks vår allmänna princip vanligen i form av den regeln att en genom mekaniska krafter förmedlad och förändrad rörelse alltid avtar lika mycket i fråga om kraftintensitet som den tilltar i hastighet. Om vi sålunda tänker oss att en vikt m lyftes med hastigheten c med hjälp av en maskin i vilken lyftkraften framställs genom någon samtidig process av det ena eller det andra slaget, då skulle man genom en mekanisk omfördelning kunna lyfta vikten nm, men endast med hastigheten c/n; i båda fallen skulle alltså den kraft maskinen framställt under samma tidsenhet motsvaras av mgc - g representerar då tyngdkraftens intensitet." Sid. 21)
Även här kan vi alltså konstatera den motsägelsen att en "kraftintensitet" som ökar och minskar i enkel proportion till hastigheten, får tjäna som bevis för bevarandet av en kraftintensitet som ökar och minskar i proportion till kvadraten på hastigheten.
I alla händelser visar det sig här att mv och mv2/2 fungerar som bestämmande faktorer för två helt skilda slags processer - men det har vi ju vetat länge, eftersom mv2 inte kan vara = mv, såvida inte v är = 1. Vad man här måste klargöra för oss är varför det skall vara nödvändigt med två olika uppmätningssätt - ett fenomen som ter sig lika suspekt i detta sammanhang som i den allmänna handeln. Låt oss därför försöka lösa frågan på annat sätt.
Med mv mäter man alltså "en genom mekaniska krafter förmedlad och förändrad rörelse"; detta mått gäller med andra ord för hävstången och alla på dess princip konstruerade och med den besläktade hjälpmedel - kugghjul etc. - kort sagt för hela överföringsmaskineriet. På ett mycket enkelt och ingalunda nyfunnet sätt kan man emellertid märka att mv2 här äger giltighet i lika stor utsträckning som mv. Låt oss betrakta en mekanisk anordning, där summorna av hävstångsarmarna på de båda sidorna förhåller sig till varandra som 4:1, och där alltså en enkilosvikt kan hålla kvar en fyrakilosvikt i ett jämviktsläge. Genom en helt obetydlig krafttillsats på den ena hävstångsarmen kan vi då lyfta 1 kilo 20 meter upp i höjden; om samma krafttillsats placeras på den andra hävstångsarmen lyfts 4 kilo fem meter, och den övervägande vikten sjunker i samma takt som den andra stiger i höjden. Massan och hastigheten är omvänt proportionella till varandra: mv, 1 × 20 = m'v', 4 × 5. Låter vi å andra sidan var och en av vikterna - efter luftfärden - fritt falla tillbaka till den ursprungliga nivån, då får enkilosvikten efter att ha fallit 20 meter en hastighet av 20 meter (siffran för den av tyngdkraften förorsakade accelerationen - 9,81 meter - har här rundats av till 10 meter); fyrakilosvikten erhåller efter att ha fallit 5 meter en hastighet av 10 meter.[73]
mv2 = 1 × 20 × 20 = 400 = m'v'2 = 4 × 10 × 10 = 400.
Falltiderna blir däremot olika: fyrakilosvikten tillryggalägger sina 5 meter på 1 sekund, medan enkilosvikten hinner med sina 20 meter på 2 sekunder. Friktion och luftmotstånd har här självfallet inte tagits med i beräkningen.
Men så snart en av dessa kroppar fallit från sin höjd, upphör dess rörelse. Därför uppträder mv här som mått på enbart överförd - och alltså bevarad - mekanisk rörelse, medan mv2 blir måttet för den försvunna mekaniska rörelsen.
Vidare: Samma förhållande gäller för stötverkan mellan helt elastiska kroppar. Summan av såväl mv som mv2 förblir oförändrad av stötverkan. Båda måtten har samma giltighet.
Så är inte förhållandet vid stötverkan beträffande icke-elastiska kroppar. I de vanligaste elementära läroböckerna (inom den högre mekaniken befattar man sig knappast med sådana struntsaker numera) heter det att även här blir summan av mv densamma efter ett fall av stötverkan. Däremot går ett visst mått av levande kraft förlorad, ty om man från summan av mv före processen drar den efter denna erhållna summan, erhåller man i alla händelser en positiv återstod. Med denna mängd (eller med hälften av den, beroende på hur man ser det) förminskas den levande kraften, på grund av såväl de sammanstötande kropparnas formförändring som deras grad av inträngande i varandra. - Detta sistnämnda påpekande är ju riktigt och slående, men med tanken att mv-summan inte förändras förhåller det sig annorlunda. Trots allt vad Suter säger utgörs den levande kraften av rörelse, och om en del av den går förlorad går också rörelse förlorad. Därav följer att antingen har mv här ovan helt felaktigt fått uttrycka rörelsemängden, eller också är det ovanstående påståendet oriktigt. Om denna lärosats gäller helt allmänt att den övertagits från en tid då man ännu inte hade en aning om rörelsens omvandling; därför hör den samman med den inställningen att tanken på en försvinnande mekanisk rörelse bara kan accepteras när man inte kan komma på någonting annat. Därför uppfattas här summan av mv som bevisligen oförändrad efter inslaget av stötverkan enbart därför att man inte kunnat notera någon ökande eller reducerande faktor. Men om kropparna genom inre friktion förlorar levande kraft i proportion till sin brist på elasticitet, då förlorar de också hastighet, och summan av mv måste därför bli förminskad genom stötverkan. Det är nämligen absolut omöjligt att vid beräknandet av mv negligera den inre friktionen, vilken ju så tydligt gör sig märkbar när man beräknar mv2.
Detta spelar emellertid ingen roll. Till och med om vi accepterar denna lärosats och beräknar hastigheten efter inträdande av stötverkan utifrån den förutsättningen att summan av mv förblivit oförändrad, måste vi ändå konstatera att summan av mv2 har minskat. Här kommer alltså mv och mv2 i motsättning till varandra, och detta beror på skillnaden beträffande den i realiteten försvunna mekaniska rörelsen. Själva beräkningen visar dessutom att mv2-summan korrekt uttrycker den rörelsemängd som mv-summan återger på ett oriktigt sätt. Så är förhållandet i nästan alla de fall där mv används inom mekaniken. Låt oss nu studera några fall där mv2 förekommer.
När man avfyrat ett kanonskott, förbrukar kulan under sin flykt en rörelsemängd som är proportionell till mv2, oavsett om den möter ett fast mål eller om den hejdas på grund av luftmotståndet och tyngdkraften i förening. Om ett framrusande tåg kolliderar med ett stillastående, blir kollisionens våldsamhet och den mot denna våldsamhet svarade förstörelsen proportionell till dess mv2. Samma roll spelar mv2 i alla sammanhang där det gäller att beräkna den mekaniska kraft som krävs för att övervinna ett motstånd.
Men vad betyder egentligen denna lockande enkla fras, så ofta använd inom mekaniken: att övervinna ett motstånd?
Om vi genom att lyfta en vikt övervinner tyngdkraftens motstånd, så försvinner därvid en mängd rörelse, en mängd av mekanisk kraft vilken är lika stor som den mängd man på nytt kan framställa genom att låta vikten från sin höjd direkt eller indirekt falla tillbaka till sin ursprungliga nivå. Mängden mäts genom halva produkten av massan och kvadraten på den genom fallet uppnådda hastigheten, mv2/2. Vad är det då som händer när vikten lyfts? Den mekaniska rörelsen är försvunnen som sådan. Men den är inte förintad: den har omvandlats till mekanisk spännkraft, för att använda Helmholtz' uttryck (eller till potentiell energi, som den moderna skolan säger) och denna kan när som helst med mekaniskt tillämpliga medel återomvandlas till samma mängd mekanisk rörelse som förut behövdes för att framställa den. Den potentiella energin är endast den levande kraftens negativa uttryck - och vice versa.
En kanonkula som väger 24 skålpund slår med en hastighet av 400 meter i sekunden emot ett pansarskepps metertjocka järnhölje, och träffen får under dessa omständigheter ingen synbar verkan på båtens pansar. Alltså har en viss mängd mekanisk rörelse gått förlorad, vilken var = mv2/2, alltså (eftersom 24 skålpund = 12 kg) = 12 × 400 × 400 × ½ = 960.000 kilogrammeter. Vart har den tagit vägen? En liten del har gått åt till att skaka om och rubba pansarplåtens sammansättning av molekyler. En annan del har behövts för att splittra kanonkulan i ett oräkneligt antal småbitar. Den största delen har dock omvandlats till värme och gjort kulans massa glödhet. När preussarna år 1864 vid en drabbning lät sitt tunga artilleri spela mot det danska pansarskeppet "Rolf Krake"[74], kunde de vid varje träff i mörkret urskilja ett sken från den plötsligt glödande kanonkulan. Redan dessförinnan hade Whitworth med sina experiment bevisat att en granat som avskjuts mot ett pansarfartyg inte behöver någon detonator - den glödande metallen räcker för att antända sprängladdningen. När värmeenhetens mekaniska ekvivalent beräknas till 424 kilogrammeter[75], blir den värmemängd som motsvarar den ovan nämnda mängden av mekaniska rörelse 2.264 enheter. Järnets specifika värme = 0,1140 - det vill säga att den värmemängd som kan höja ett kilo vattens temperatur med en grad Celsius (vilket gäller som värmeenhet) räcker till att höja temperaturen hos 1/0,1140 = 8,772 kilo järn med en grad. Därför räcker de ovan nämnda 2.264 värmeenheterna för att höja temperaturen hos ett kilo järn med 8,772 × 2.264 = 19.860 grader eller för att höja temperaturen hos 19.860 kilo järn med 1 grad Celsius. Eftersom denna värmemängd är likfördelad på pansaret och kulan, höjs den senares temperatur med 19860°/(2 × 12) = 828 grader, vilket räcker till en hetta som får kulan att glöda ordentligt. Men eftersom kulans främre del vid kollisionen i alla händelser upphettas åtminstone dubbelt så intensivt som den andra halvan, kan man räkna med att den förras temperatur stiger till 1 104 grader och den senares till 552 grader Celsius, vilket skulle räcka mer än väl för att förklara glödeffekten, även om vi gjorde ett rejält avdrag för det vid kollisionen verkligen presterade mekaniska arbetet.
Vid friktion försvinner också mekanisk rörelse, som sedan åter kommer in i bilden i form av värme; genom den största möjliga precision i mätningen av de båda mot varandra svarande processerna lyckades som bekant Joule i Manchester och Colding i Köpenhamn bli de första som genom experiment kunde beräkna den ungefärliga mekaniska värmeekvivalenten.
Samma sak gäller vid framställandet av elektrisk ström i en elektromagnetisk maskin med hjälp av mekanisk kraft, exempelvis från en ångmaskin. Mängden av så kallad elektromotorisk kraft som framställs under en viss tid är proportionell till den mängd av mekanisk rörelse som förbrukas under samma period och, om samma mått tillämpas, lika med denna. Vi kan tänka oss denna mekaniska rörelse framställas - i stället för av en ångmaskin - av en vikt som sjunker på grund av tyngdkraften. Den mekaniska kraft som kan framställas på så sätt mäts efter den levande kraft som kroppen skulle erhålla genom att fritt falla denna sträcka, eller efter den kraft som på nytt kunde höja den till det ursprungliga läget: i båda fallen mv2/2.
Vi finner sålunda att den mekaniska rörelsen visserligen har två olika mått, av vilka vart och ett dock äger giltighet för en mycket bestämt avgränsad rad fenomen. Om en redan existerande mekanisk rörelse överförs på ett sätt som inte ändrar dess karaktär av mekanisk rörelse, sker överförandet i proportion till produkten av massan och hastigheten. Om den däremot överförs på ett sådant sätt att den försvinner som mekanisk rörelse för att i stället uppenbara sig i form av potentiell energi, värme, elektricitet etc.; kort sagt, ifall den omvandlas till någon annan form av rörelse - då blir mängden av denna nya rörelseform proportionell till produkten av den ursprungliga massan och kvadraten på hastigheten. Låt oss sammanfatta: mv är mekanisk rörelse mätt med mekanisk rörelse; mv2/2 är mekanisk rörelse mätt efter sin förmåga att omvandlas till en bestämd mängd av en annan rörelseform. Och som vi tidigare kunnat iaktta står dessa båda mått - eftersom de är av skilda slag - inte i någon motsättning till varandra.
Av detta framgår klart att Leibniz' gräl med cartesianerna inte alls kan avfärdas som blott och bart en strid om ord och att d'Alemberts "maktspråk" i realiteten inte avgjorde någonting. d'Alembert kunde lika gärna ha hållit inne med sina överlägsna ord om sina föregångares oklarhet, eftersom han var precis lika oklar själv. I själva verket gick denna oklarhet inte att undvika, så länge man inte kände till vart den skenbart förintade rörelsen tog vägen. Och så länge specialister på matematisk mekanik som Suter tjurskalligt stänger in sig i sitt speciella facks trånga utrymme, blir också de tvungna att liksom d'Alembert hålla tillgodo med oklarheten och avspisa oss andra med tomma och motsägelsefulla fraser.
Men vilka uttryck har den moderna mekaniken för denna omvandling av mekanisk rörelse till en annan form av rörelse, kvantitativt proportionell till den ursprungliga? Den har utfört arbete, en viss mängd arbete.
Detta blir dock inte någon uttömmande karakteristik av begreppet arbete i fysikalisk bemärkelse. Om, som i en ångmaskin, värme omvandlas till mekanisk rörelse (alltså en omvandling av molekylarrörelsen); om värmen upplöser en kemisk blandning, om den i en termostapel förvandlas till elektricitet, om vattnets beståndsdelar genom en elektrisk ström frigörs från utspädd svavelsyra, eller - omvänt - om den rörelse (energi) som frigörs i den kemiska processen hos en alstrande cell utformas som elektricitet och därefter fullbordar kretsloppet genom att åter omformas till värme - då har alla dessa processer det gemensamt att den inledande rörelseform som på detta sätt omvandlas utför arbete - och detta i en utsträckning som klart motsvarar dess egen karaktär i kvantitativt avseende.
Arbete är alltså en av de kvantitativa villkoren präglad förändring av rörelsens form.
Men hur går nu detta till? Om en vikt som lyfts får kvarstanna i sitt nya läge, är då dess potentiella energi under denna period av vila också en form rörelse? Förvisso. Till och med Tait har här blivit förvissad om att potentiell energi med tiden omvandlas till en form av direkt rörelse ("Nature"[76]). Och bortsett från detta har Kirchhoff ("Mathematische Physik. Mechanik") gått mycket längre genom sitt uttalande att
"vila utgör ett speciellt fall av rörelse".
På så sätt har han klargjort att han kan vara dialektisk inte bara i sina beräkningar utan även i sitt tänkande.
Genom att dröja vid de båda måtten för mekanisk rörelse har vi sålunda på ett helt otvunget och nästan självklart sätt kommit in på begreppet arbete, som vi fått lära oss att det är så svårt att begripa sig på utan den matematiska mekanikens hjälp. Vi vågar dock säga att vi i alla händelser nu vet mer om det än vad vi kunnat lära oss genom Helmholtz' föreläsning "Über die Erhaltung der Kraft" (1862) som hade just det syftet
"att göra arbetets fysikaliska grundbegrepp och dess oföränderlighet så begripliga som möjligt".
Allt vi där kan lära oss om arbete är att det är någonting som uttrycks i skålpundfot eller i värmeenheter, och att dessas antal är oföränderligt för en viss arbetsmängd; vidare att inte bara värme och mekaniska krafter utan även kemiska och elektriska krafter kan prestera arbete - alla dessa krafter uttömmer dock sin arbetskapacitet i samma utsträckning som de verkligen åstadkommer arbete. Vi får också lära oss hur detta visar att summan av naturens effektiva kraftmängder i sin helhet ständigt förblir densamma, oberörd av alla de förändringar som äger rum i naturen. Arbetsbegreppet vidareutvecklas inte; det blir inte ens definierat.[14*] Och det är just arbetssummans kvantitativa oföränderlighet som hindrar honom från att inse att den kvalitativa förändringen, ombytet av form, utgör den grundläggande förutsättningen för allt fysikaliskt arbete. Därför kan Helmholtz till och med försäkra att
"friktion och icke-elastisk stötverkan är processer i vilka mekaniskt arbete förintas och värme skapas i stället."[XX*] ("Pop.Vortr., II, sid. 166)
Det förhåller sig precis tvärtom. Här framställs mekaniskt arbete i stället för att förintas. Det är den mekaniska rörelsen som skenbart förintas. Men mekanisk rörelse kan inte framställa så mycket som en milliondels kilogrammeter arbete utan att skenbart förintas, med andra ord: utan att omvandlas till en annan form av rörelse. Den i en given mängd av mekanisk rörelse inneboende arbetskapaciteten utgöres, som vi här sett, av det som man kallar dess levande kraft och ända tills alldeles nyligen mättes genom mv2. Här kom emellertid en ny motsägelse in i bilden. Låt oss lyssna på vad Helmholtz har att säga om detta ("Erhaltung der Kraft", sid. 9). Han förklarar att arbetssumman kan uttryckas genom att man tänker sig en vikt m lyftas till höjden h - då blir, om tyngdkraften uttrycks som g, arbetssumman = mgh. För att kroppen m fritt skall kunna stiga upp till den vertikala höjden h krävs en hastighet v som är = √2gh, och denna hastighet uppnår kroppen också om den faller. Alltså blir mgh = mv2/2, och Helmholtz föreslår att man
"tar begreppet ½ mv2 för att beteckna den levande kraftens kvantitet, varigenom den blir identisk med måttet för arbetssumman. För det tidigare sättet att använda begreppet levande kraft har denna förändring inte någon betydelse, men den kommer att skänka oss betydliga fördelar i framtiden."
Det är alldeles fantastiskt. 1847 hade Helmholtz så dimmiga föreställningar om de ömsesidiga relationerna mellan levande kraft och arbete att han inte ens observerat hur han omformat den levande kraftens tidigare proportionella mått till dess absoluta mått. Han förblir helt omedveten om vilken viktig upptäckt han gjort genom sitt djärva grepp - att han rekommenderar mv2/2 beror enbart på att det blir så lätthanterligt gentemot mv2! Och det är också av bekvämlighetsskäl som man inom mekaniken allmänt accepterat mv2/2; sedan har den matematiska motiveringen fått komma så småningom. Naumann presenterar ett algebraiskt bevis, Clausius ett analytiskt, som sedan hos Kirchhoff får en annan utformning.
Clerk Maxwell framlägger en elegant algebraisk härledning av mv2/2 från mv. Detta hindrar inte våra båda skotska förkunnare, Thomson och Tait, från att uttala sig på det här sättet:
"Den levande kraften eller den kinetiska energin hos en kropp som befinner sig i rörelse är proportionell mot massan och mot kvadraten på hastigheten. Om vi behåller massans och hastighetens tidigare enheter, blir det särskilt fördelaktigt att definiera den kinetiska energin som halva produkten av massan och kvadraten på hastigheten."[XXI*][77]
Hos Skottlands båda främsta auktoriteter på mekanikens område har alltså här inte bara tänkandet utan också beräkningsförmågan upphört att tjänstgöra. Den särskilda fördelen, formelns lätthanterlighet, fulländar bilden på ett praktfullt sätt.
För oss, som märkt att den levande kraften inte är någonting annat än en given mängd mekanisk rörelses förmåga att utföra arbete, är det uppenbart att denna arbetskapacitets uttryck i mekaniska termer måste motsvara det arbete som den i själva verket presterat; följden blir då att om mv2/2 fungerar som mått för arbetet, måste även den levande kraften mätas enligt denna princip. Men vetenskapen har sitt sätt att fungera. Den teoretiska mekaniken kommer fram till begreppet levande kraft; den praktiska ingenjörsmekaniken kommer fram till begreppet arbete och tvingar sedan detta på teoretikerna. Och dessa har under sina beräkningar till den grad vant sig av med att tänka, att de i åratal kunnat undgå att urskilja sambandet mellan de båda begreppen - följaktligen har man använt mv2 som mått för det ena och mv2/2 som mått för det andra. Till sist har man då i alla fall accepterat mv2/2 för båda begreppen - men detta beror inte på ökad insikt, utan endast på att det blir lättare att räkna på detta sätt![15*]
"Hos varje kropp vars fria yta liksom jordens delvis består av vätska finns det också indirekta motstånd[80], beroende på den friktion som uppträder som ett hinder för tidvattnets rörelser. Det slaget av motstånd måste, så länge dessa kroppar rör sig i relation till närliggande kroppar, regelbundet sluka en del av den energi som ägnats deras inbördes rörelser. Om vi sålunda först tänker på den påverkan som månen ensam måste utöva på jorden med dess hav, sjöar och floder, inser vi att den tenderar till att åstadkomma en utjämning mellan perioderna för jordens rotation kring sin axel samt för de båda kropparnas rörelser kring sitt tröghetscentrum: så länge dessa perioder skiljer sig från varandra, måste ju tidvattnets verkan på jordytan hela tiden dra undan energi från deras rörelser. För att undvika onödiga komplikationer och samtidigt möjliggöra en mer detaljerad bild av saken kan vi anta att månen är en likformig rund kropp. Den ömsesidiga verkan och motverkan som äger
|
rum mellan dess massa och jordens blir ekvivalent med en enda kraft, som går i en linje genom dess medelpunkt och som är så beskaffad att den söker hindra jordrotationen, så länge denna följer en kortare period än månens rörelse kring jorden[XXII*]. Den måste därför ha en riktning ungefär som linjen MQ på bilden, som - med den oerhörda överdrift som här inte kan undvikas - åskådliggör avvikelsen, OQ, från jordens medelpunkt. Man kan nu föreställa sig den på månen i riktningen MQ reellt verkande kraften som bestående av två faktorer; den ena av dessa krafter verkar i den mot jordens medelpunkt ledande riktningen MO och avviker i fråga om storlek endast obetydligt från kraften i dess helhet. Den andra, jämförelsevis obetydliga kraften går i riktningen MT, vinkelrätt mot MO. Denna sistnämnda linje tangerar nästan månens bana och löper i sin riktning med dess gång. Om en sådan kraft plötsligt börjande verka, skulle den först öka månens hastighet, men efter någon tid skulle månen på grund av denna acceleration ha ökat sitt avstånd till jorden i så hög grad att den, genom att röra sig mot jordens dragningskraft, förlorat lika mycket i hastighet som den tillfälligt vunnit genom den tangerande nya kraften. En regelbundet uppträdande sådan kraft, som verkar med rörelsen men är av så obetydlig omfattning att den i varje ögonblick endast kan åstadkomma en liten avvikelse från den cirkelformiga banan, får den effekten att den gradvis ökar avståndet till centralkroppen och leder till att av rörelsens kinetiska energi återigen lika mycket går förlorat som den arbetsmängd den själv ägnar åt att motverka centralkroppens dragningskraft. Man kan lätt förstå förhållandena om man tänker sig denna rörelse kring den centrala kroppen som en synnerligen långsamt utvidgad spiralformig bana. Förutsatt att kraften är omvänt proportionell till kvadraten på avståndet blir den tangerande tyngdkomponenten mot rörelsen dubbelt så stor som den störande tangerande kraften i rörelsens riktning; följden blir att hälften av det arbete som sätts in mot den förra utförs av den senare - resten framställs genom den av rörelsen alstrade kinetiska energin. Den integrala inverkan den här behandlade speciella störningsfaktorn får på månens rörelse kan man mycket lätt få reda på, om man tillämpar principen för rörelsemängdernas moment. Då ser vi att rörelsemängdsmomentet som går tillspillo genom jordens rotation kring sin axel alltid blir lika stort som det som någon gång kan vinnas genom att jordens och månens tröghetscentra rör sig i förhållande till den gemensamma medelpunkten. Summan av dessa centras rörelsemängdsmoment är för närvarande ungefär 4,45 gånger så stor som jordrotationens nuvarande rörelsemängdsmoment. Den förras genomsnittliga plan är ekliptikan; därför lutar de båda axlarna mot varandra i en genomsnittsvinkel av 23°27,5', vilken, om vi bortser ifrån solens inverkan på månrörelsens plan, kan betraktas som de båda axlarnas verkliga inklination för närvarande. Resultanten, eller hela rörelsemängdsmomentet, blir då 5,38 gånger så stor som den nuvarande jordrotationens, och dess axels inklination mot jordaxeln blir 19°13'. Tidvattnets yttersta tendens är sålunda att nedbringa jorden och månen till en likformig rotation på detta sätt kring denna tänkta axel, som om de utgjorde två delar av en fast kropp; om detta uppnåddes skulle månens avstånd till jorden (approximativt) öka i förhållandet 1:1,46 - förhållandet mellan kvadraten på dessa tröghetscentras nuvarande rörelsemängdsmoment och kvadraten på den totala rörelsemängden. Omloppsperioden skulle utökas i förhållandet 1:1,77, alltså samma kvantiteter i kubik. Avståndet skulle på så sätt förstoras till 347 100 engelska mil och perioden förlängas till 48,36 dagar. Om inga andra kroppar än jorden och månen funnes i hela universum, skulle dessa båda kroppar i evighet kunna röra sig enligt samma schema, i cirkelformiga banor runt sitt gemensamma tröghetscentrum - och jorden skulle rotera kring sin axel under samma period, så att den ständigt vände samma sida mot månen; en naturlig följd av detta skulle då bli att vätskan på dess yta aldrig skulle behöva förändra sitt läge gentemot ytans fasta partier. Redan solens existens gör emellertid att ett sådant tillstånd aldrig skulle kunna bli permanent. Solen skulle skapa ett nytt slags ebb och flod - högvatten två gånger och lågvatten två gånger under perioden för jordens kretsgång i förhållande till solen (alltså två gånger under soldagen eller - vilket då vore samma sak - i månaden). Detta kunde inte ske utan att ett visst mått av energi gick förlorat på grund av vätskefriktionen[XXIII*]. Det är inte lätt att kartlägga hela förloppet för de störningar detta skulle medföra för jordens och månens rörelser, men dess slutliga resultat måste bli att jorden, månen och solen bragtes att rotera kring sitt gemensamma tröghetscentrum som delar av en enda fast kropp."
Kant var (1754) den förste som framförde den åsikten att jordrotationen hejdas genom tidvattnets motstånd och att denna inverkan kan nå sin avslutning först då
"dess (jordens) yta befinner sig i relativ vila i förhållande till månen, med andra ord när den roterar kring sin axel inom samma period som månen behöver för att röra sig runt jorden, så att den alltid visar månen samma sida."[81]
Han hävdade att denna retarderande inverkan berodde enbart på tidvattensfriktionen, alltså på förekomsten av vätskemängder på jordytan.
"Om jorden vore en helt fast massa utan inslag av vätska, skulle varken solens eller månens dragningskraft kunna förändra dess fria roterande kring sin axel; de påverkar nämligen i lika hög grad jordklotets östra som dess västra delar och förorsakar ingen förskjutning åt någondera hållet; följaktligen låter de jorden fortsätta sin rotation i lika stor frihet som om den inte vore utsatt för någon som helst påverkan utifrån."[82]
Med detta resultat kunde Kant låta sig nöja. Man saknade på hans tid de vetenskapliga förutsättningarna för ett mer ingående studium av månens inverkan på jordrotationen. Det dröjde i själva verket nästan hundra år innan Kants teori blev allmänt erkänd, och det tog ännu längre tid för vetenskapen att upptäcka att ebb och flod endast utgör den synliga delen av den verkan solens och månens dragningskraft fått också på jordens rotation.
Vad Thomson och Tait utvecklat är just denna mer allmänna uppfattning av frågan. Månens och solens dragningskraft påverkar inte bara vattnet eller marken på jordklotets yta: den påverkar hela jordens massa på ett för dess rotation hämmande sätt. Så länge perioden för jordrotationen inte sammanfaller med perioden för månens kretsgång runt jorden, måste månens dragningskraft - för att först dröja vid denna - arbeta för att föra dessa båda perioder närmare varandra. Om (den relativa) centralkroppens rotationsperiod vore längre än satellitens omloppsperiod, skulle den förra gradvis förkortas; vore den kortare - som nu är fallet beträffande jorden - skulle den förlängas. Det betyder emellertid varken att kinetisk energi i det första fallet kan uppstå ur intet eller att den i det andra fallet förintas utan vidare. I det första fallet skulle satelliten komma närmare centralkroppen och förkorta sin omloppsperiod, i det andra fallet skulle den öka avståndet till centralkroppen och erhålla en längre omloppsperiod. Satelliten förlorar i det första fallet genom att närma sig centralkroppen en exakt lika stor mängd potentiell energi som den mängd kinetisk energi centralkroppen vinner genom den accelererade rotationen; i det andra fallet vinner satelliten, genom att öka avståndet, en mängd av potentiell energi som precis motsvarar den mängd av till rotationen knuten kinetisk energi som centralkroppen förlorar. Summan av den i förhållandet mellan jorden och månen existerande dynamiska energin, potentiell och kinetisk, förblir densamma - systemet är alltigenom konservativt.
Man märker här att denna teori är helt oberoende av de berörda kropparnas fysiska och kemiska uppbyggnad. Teorin bygger på de allmänna lagarna för fria himlakroppars rörelser: dessa kroppars sätt att påverka varandra bestäms av dragningskraften i proportion till deras storlek och i omvänd proportion till avstånden emellan dem. Det är uppenbart att teorin uppstått som en generalisering av Kants teori om tidvattensfriktion; Thomson och Tait vill här till och med lansera den som en med matematiska metoder funnen bekräftelse på denna. I verkligheten är det emellertid så - och det tycks författarna märkligt nog inte själva ha en aning om - att den inte räknar med tidvattensfriktionens speciella fall.
Friktion är en hindrande faktor för massors rörelse och uppfattades också under århundraden som förstöring av sådan rörelse, alltså av kinetisk energi. Nu vet vi att friktion och stötverkan utgör de båda former i vilka kinetisk energi omvandlas till molekylarenergi, till värme. Vid alla former av friktion måste alltså kinetisk energi gå till spillo som sådan, och den återuppstår inte som potentiell energi i dynamikens mening utan som molekylarrörelse i form av värme. Den genom friktionen förlorade kinetiska energin är sålunda i verklig mening förlorad framför allt för det berörda systemets dynamiska förhållanden. Den kan inte åter bli dynamiskt effektiv annat än genom att från värme återomvandlas till kinetisk energi.
Hur ter sig nu denna sak i tidvattensfriktionens fall? Uppenbarligen är det så att även här hela den mängd av kinetisk energi, som på grund av månens dragningskraft överförs till vattnet på jordytan, förvandlas till värme - vare sig nu detta beror på olika vattendelars friktion mot varandra eller på friktionen mot jordytans fasta delar och sönderdelningen av stenbildningar som kommer i vägen för tidvattnets rörelser. Det av denna värme som återomvandlas till kinetisk energi är endast den försvinnande obetydliga del som bidrar till den avdunstning som äger rum vid vattenytan. Men till och med denna försvinnande lilla del kinetisk energi som jordens och månens rörelsesystem fått avträda till jordytan blir under sin tid där underställd de därstädes rådande villkoren, som ger ett och samma slutmål för all aktiv energi: förvandling till värme och utstrålning i världsrymden.
I den utsträckning tidvattensfriktionen obestridligen har en hämmande inverkan på jordens rotation, måste följaktligen den härvid brukade kinetiska energin ovillkorligen gå förlorad för jordens och månens dynamiska system. Inom detta system kan den alltså inte på nytt uppträda som dynamisk potentiell energi. Med andra ord: av den kinetiska energi som förbrukas för att genom månens dragningskraft hämma jordrotationen kan endast den del som verkar på jordklotets fasta massa helt återuppstå som dynamisk potentiell energi och sålunda kompenseras genom en motsvarande utökning av avståndet till månen. Den del som verkar på jordens flytande delar kan däremot bara göra detta i den utsträckning den lyckas undvika att försätta dessa delar i en mot jordens rotation riktad rörelse, eftersom en sådan rörelse helt omvandlas till värme och slutligen genom strålning går förlorad för systemet.
De regler som gäller för tidvattensfriktionen vid jordens yta har i lika hög grad giltighet för den ofta hypotetiskt antagna tidvattensfriktionen hos en jordkärna som förmodas vara av flytande slag.
Det egendomliga i denna sak är att Thomson och Tait inte upptäckt att de i sina försök att bekräfta teorin om tidvattensfriktionen uppställt en teori, som utgår från den underförstådda förutsättningen att jorden är en alltigenom fast kropp - på så sätt omöjliggör de ju varje möjlighet till diskussion om tidvattnet och dess verkningar.
Som vi sett finns det två former genom vilka mekanisk rörelse, levande kraft försvinner. Den första är dess omvandling till mekanisk potentiell energi, när man t.ex. lyfter en vikt. Denna form har den säregenheten att den inte bara kan förvandlas tillbaka till mekanisk rörelse - denna mekaniska rörelse som dessutom har samma levande kraft, vis viva som den ursprungliga - utan också att den uteslutande har förmåga till denna formförändring. Mekanisk potentiell energi kan aldrig ge upphov till värme eller elektricitet utan att den först omvandlas till verklig mekanisk rörelse. Det är för att tala med Clausius en "reversibel process".
Den andra formen i vilken den mekaniska rörelsen går förlorad sker genom friktion eller stöt - som endast utgör gradskillnader. Friktion kan uppfattas som en serie samtidiga och efter varandra följande små stötar, och stöt som en till ett tidsmoment och ett ställe koncentrerad friktion. Friktion är kronisk stöt, stöt är akut friktion. Den mekaniska energin, som försvinner här, försvinner som sådan. Den kan inte omedelbart återvinnas ur sig själv. Processen är inte omedelbart omvändbar. Den har förvandlats i kvalitativt skilda rörelseformer, i värme, i elektricitet - i former av molekylär rörelse.
Således, friktion och stöt leder från massans rörelse, disciplinen mekanik, till molekylär rörelse, disciplinen fysik.
När vi betecknade fysiken som molekylrörelsens mekanik[XXIV*] så översåg vi inte med det förhållandet, att detta uttryck på intet sätt helt omfattar den nuvarande fysikens hela fält. Tvärtom. Etervibrationerna, som ger upphov till ljus- och värmestrålningsfenomenen, är säkerligen inte molekylär rörelse i ordets nutida betydelse. Men deras jordiska verkan gäller först och främst molekyler: ljusrefraktion, ljuspolarisering o.s.v. bestäms av den molekylära sammansättningen hos kroppen i fråga. På samma sätt anses elektriciteten numera av de flesta framstående forskare vara en rörelse hos de små eterpartiklarna och Clausius säger till och med om värme, att
"i de vägbara atomernas rörelse (det skulle vara bättre att säga molekyler) ... kan också etern inne i kropparna delta" (Mechanische Wärmetheorie, I, s. 22).
Men vad gäller företeelserna elektricitet och värme är det än en gång den molekylära rörelsen som står i blickfånget; det kan inte förhålla sig på annat sätt så länge vår kunskap om etern är så liten. Men när vi nått så långt att vi kan lägga fram eterns mekanik, så kommer denna disciplin att omfatta en stor del av det som nu med nödvändighet inryms i fysiken.
De fysikaliska processer i vilka molekylernas struktur förändras eller till och med förstörs kommer att behandlas senare: de utgör övergången från fysik till kemi.
Det är endast genom den molekylära rörelsen som rörelsens formförändring får full frihet. Medan massrörelsen i mekanikens gränsområde endast kan anta ett fåtal andra former - värme eller elektricitet - finner vi här en helt annan livlighet i formförändringen. Värme övergår till elektricitet i termostapeln, blir identisk med ljus vid en viss strålningsnivå och kan i sin tur övergå i mekanisk rörelse. Elektricitet och magnetism - ett tvillingpar liksom värme och ljus - övergår inte bara i varandra utan också i värme och ljus liksom i mekanisk rörelse. Och detta sker i så bestämda mätbara former att en viss kvantitet av vilken som helst av dessa energins rörelseformer kan uttryckas[84] kvantitativt i varje annan energiform, i kilogrammeter, i värmeenheter, i volt och på liknande sätt kan varje måttenhet översättas till vilken som helst av de andra. I praktiken är upptäckten av den mekaniska rörelsens övergång till värme så urgammal att den kan tas som utgångspunkt för dateringen av den mänskliga historiens början. Oavsett vilka upptäckter som föregick denna - verktyg och användning av husdjur - så var det genom framställning av eld ur friktionsvärme som människan för första gången tvingade en livlös naturkraft i sin tjänst. Den folkliga vidskepelsen visar än i dag med vilken styrka och räckvidd detta jättelika framsteg inpräglades i människans medvetande. Uppfinningen av det första verktyget, stenkniven, fortfor att firas långt efter det att man börjat använda brons och järn, på så sätt att alla religiösa offerhandlingar utfördes med stenknivar. Enligt den judiska sägnen lät Josua omskära alla män som fötts i öknen med stenknivar; kelter och germaner använde uteslutande stenknivar vid sina människooffer. Detta har för länge sedan fallit i glömska. Annorlunda förhöll det sig med eldmakeri genom friktion. Långt efter det att man lärt känna andra metoder för att göra upp eld, måste varje helig eld hos de flesta folkslag göras upp genom friktion. Men än i denna dag består i den folkliga vidskepelsen i de flesta europeiska länder uppfattningen, att eld som besitter magiska egenskaper (t.ex. vår tyska nödeld[85] mot epidemier) endast får göras upp genom friktion. Ända in i våra dagar fortlever den tacksamma hågkomsten av mänsklighetens första seger över naturen - halvt omedvetet - i den folkliga vidskepelsen, i resterna av det hedniskt-mytologiska minnet bland världens mest bildade folk.
Men eldmakeriprocessen genom användande av friktion är fortfarande ensidig. Genom den överfördes mekanisk rörelse till värme. För att fullständiga processen måste den omvändas; måste värme omvandlas till mekanisk rörelse. Endast på detta sätt har processens dialektik uppnått rättvisa, har processens cirkel slutits - åtminstone till en del. Men historien har sitt eget förlopp, och hur dialektiskt det än må vara i den slutliga analysen, så måste dialektiken dock ofta invänta historien under en avsevärd tid. Många tusen år måste ha förflutit mellan upptäckten att man kunde göra eld genom friktion och den tid då Hero av Alexandria (ca. 120 f.Kr.) uppfann en maskin som sattes i rörelse av utströmmande vattenånga. Och nästan ytterligare två tusen år förflöt innan den första ångmaskinen byggdes; den första apparaten för omvandling av värme till praktiskt användbar mekanisk rörelse.
Ångmaskinen var den första verkligt internationella uppfinningen och detta faktum förkunnar i sin tur ett väldigt historiskt framsteg. Den uppfanns av fransmannen Papin och han uppfann den i Tyskland. Det var tysken Leibniz, som alltid strödde geniala idéer omkring sig utan att bry sig om huruvida han själv eller andra fick erkännande för dem, som gav Papin idén till maskinens huvudprincip: användandet av en cylinder och en kolv. Det vet vi genom Papins brevväxling (som publicerats av Gerland)[86]. Strax därefter uppfann engelsmännen Savery och Newcomen liknande maskiner och slutligen förbättrade deras landsman Watt ångmaskinen i huvudsak till den nivå den i dag befinner sig på, genom att införa en separat kondensor. Uppfinningarnas cirkel på detta område var sluten: värmets omvandling till mekanisk rörelse hade uppnåtts. Det som sedan skedde var enbart detaljförbättringar.
Praktiken hade alltså löst frågan om sambandet mellan mekanisk rörelse och värme på sitt eget sätt. Den hade till att börja med omvandlat det första i det andra och därefter omvandlat det andra i det första. Men hur såg nu teorin ut?
Situationen var ytterst beklaglig. Trots att det var just under 16- och 1700-talen som reseskildringarna vimlade av beskrivningar av de vilda folkslagen, som inte kände till något annat sätt att framställa eld än genom friktion, så förblev fysikerna helt oberörda av detta. Samma likgiltighet visade de inför ångmaskinen under hela 1700-talet och 1800-talets första decennier. De nöjde sig för det mesta med att helt enkelt registrera företeelserna.
Slutligen tog Sadi Carnot upp frågan på tjugotalet (1820-talet) och det på ett så skickligt sätt att hans bästa kalkyler, som senare har lagts fram i geometrisk form av Clapeyron, har bekräftats ända till den dag som i dag är av Clausius och Clerk Maxwell. Sadi Carnot gick nästan till botten med frågan. Det var inte bristen på faktiska data som hindrade honom från att lösa problemet - utan endast en förutfattad falsk teori. Och dessutom en falsk teori som fysikerna inte hade fått från någon ondsint filosofi, utan en teori som ställts upp av fysikerna själva med hjälp av deras eget naturalistiska tänkande, som skulle vara så överlägset den metafysiska-filosofiska metoden.
Under 1600-talet ansågs värme - åtminstone i England - som en av kropparnas egenskaper, som "en rörelse[XXV*] av speciell typ, vars natur aldrig har förklarats på ett tillfredsställande sätt". Så uttrycks det av Th. Thomson två år innan upptäckten av den mekaniska värmeteorin ("Outline of the Sciences of Heat and Electricity", 2. upplagan, London, 1840). Men under 1700-talet framträdde uppfattningen att värme, liksom också ljuset, elektriciteten, och magnetismen var en särskild substans, och att alla dessa särskilda substanser skilde sig från den vanliga materien genom att de var viktlösa.
[......][XXVI*]
Arbetet är källan till all rikedom, säger nationalekonomerna. Det är arbetet som jämsides med naturen lämnar det material, som arbetet förvandlar till rikedom. Men det är dessutom oändligt mycket mer. Det är den första grundbetingelsen för allt mänskligt liv, och detta i så hög grad att vi på sätt och vis måste säga: Det har skapat människan själv.
För flera hundratusen år sedan, under en ännu inte säkert fastslagen period som geologerna kallar tertiärtiden, och sannolikt vid periodens slut, levde någonstans i tropikerna - troligen på en stor och numera i Indiska oceanen sjunken kontinent - en stam människoliknande apor, som nått en mycket hög utveckling. Darwin har gett oss en ungefärlig beskrivning av dessa våra förfäder. De hade hela kroppen täckt av hår, hade skägg och spetsiga öron och levde i flockar i träden.[88]
Förmodligen på grund av sitt levnadssätt, som vid klättring gav händerna en annan funktion än fötterna, började dessa apor vänja sig av med att använda händerna när de förflyttade sig på marken och kom att mer och mer anta en upprätt gång. Därmed hade det avgörande steget för apans förvandling till människa tagits.
Alla nu levande människoapor kan stå upprätt och förflytta sig med enbart fötternas hjälp. Men endast i nödfall och då mycket otympligt. Deras naturliga gång sker i halvupprätt ställning och därvid kommer också händerna till hjälp. De flesta stöder knogarna mot marken och kastar fram kroppen med uppdragna ben mellan de raka armarna, som när en lam går på kryckor. Hos aporna kan man överhuvudtaget studera alla övergångsformer av gång, från fyrfotagång till gång på två fötter. Men ingen apa går på det senare sättet annat än i nödfall.
Om våra behårade förfäders upprätta gång först skulle bli regel och sedan nödvändighet, så förutsätter detta att händerna under tiden fick fler och fler annorlunda uppgifter. Hos aporna förekommer det också redan en viss arbetsfördelning mellan hand och fot. Handen används, som redan nämnts, på annat sätt än foten vid klättring. Den tjänar framför allt till att plocka och hålla fast födan, något som också är fallet med framfötterna hos lägre däggdjur. Många apor bygger med händerna bon i träden, eller som schimpanserna t.o.m. skyddande tak mellan grenarna mot vädret. Med händerna griper de tag i påkar för att försvara sig mot fiender eller bombarderar dessa med frukter och stenar. I fångenskap utför de med händerna en mängd enklare bestyr, som de sett människorna utföra. Men redan här visar det sig hur stort avståndet är mellan också den mest människoliknande apans outvecklade hand och människans genom hundratusentals års arbete högt utvecklade hand. Antalet och den inbördes ordningen av muskler och ben överensstämmer hos båda; men även den lägst stående vildes hand kan utföra hundratals göromål, som ingen aphand kan göra efter. Ingen aphand har kunnat förfärdiga ens den mest klumpiga stenkniv.
De sysslor till vilka våra förfäder under övergången från apa till människa under många årtusendens lopp så småningom lärde sig anpassa sin hand, kan därför endast ha varit enkla till en början. De mest lågt stående vildar, till och med de där man kan anta ett återfall till ett mer djurlikt tillstånd samtidigt med kroppslig tillbakabildning, står dock fortfarande vida högre än dessa övergångsvarelser. Innan den första stenen bearbetats till kniv av människohand, kan det ha förflutit tidrymder, mot vilka den av oss kända historiska tiden förefaller obetydlig. Men det avgörande steget hade tagits: Handen hade blivit fri, och kunde nu förvärva ständigt nya färdigheter och den böjlighet som sålunda hade förvärvats gick i arv och förbättrades från generation till generation.
Sålunda är handen inte bara arbetets organ utan också dess produkt. Endast genom arbete, genom anpassning till ständigt nya sysslor, genom nedärvning av den på detta sätt uppnådda, särskilda utvecklingen av muskler, senor och på längre sikt också ben och genom ständigt förnyad användning av denna ärftliga förfining, för nya och ständigt mer komplicerade sysslor, har människohanden nått den höga grad av fullkomning som kunnat trolla fram Rafaels målningar, Thorvaldsens statyer och Paganinis musik.
Men handen var inte ensam. Den var bara en ensam lem i en högst invecklad organism. Och det som kom handen tillgodo, kom också kroppen i övrigt till godo, i vars tjänst den arbetade - och detta i dubbel måtto.
Först och främst genom lagen om tillväxtens korrelation, som Darwin har kallat den. Enligt denna lag är vissa former hos enstaka delar av ett organiskt väsen alltid knutna till vissa former hos andra delar, som skenbart saknar sammanhang med de förra. Så har t.ex. alla djur som har röda blodkroppar utan cellkärna och vilkas bakhuvud är förbundet med den första halskotan genom två anläggningsytor (kondyler), undantagslöst också mjölkkörtlar och ger ungarna di. På samma sätt förekommer hos däggdjuren klövar regelbundet med förekomst av flera magar för idissling. Förändringar av vissa former drar med sig förändringar i formen hos andra kroppsdelar, utan att vi är i stånd att förklara sammanhanget. Helt vita katter med blå ögon är alltid, eller nästan alltid döva. Människohandens allmänna förfining och den därmed parallella utvecklingen av foten för den upprätta gången, har genom en sådan korrelation utan tvivel återspeglats också i andra delar av organismen. Denna inverkan är dock ännu så föga undersökt att vi inte kan mer än konstatera den här.
Långt viktigare är den direkta, påvisbara återverkningen av handens utveckling på resten av organismen. Som tidigare nämnts var våra förfäder flockvarelser. Det är uppenbarligen omöjligt att människan, som är det mest flocklevande djuret, skulle kunna härstamma direkt från icke flocklevande förfäder. Det begynnande herraväldet över naturen, som börjar med handens utveckling, med arbetet, vidgade människans horisont för varje nytt framsteg. I naturföremålen upptäckte hon ständigt nya, dittills okända egenskaper. Å andra sidan bidrog arbetets utveckling med nödvändighet till att medlemmarna av stammen slöt sig nära samman, för att öka möjligheterna till ömsesidigt stöd och samverkan och gjorde varje enskild individ medveten om fördelarna med denna samverkan. Kort sagt människorna hade kommit till den punkt där de hade något att säga till varandra. Behovet skapade det nödvändiga organet. Apans outvecklade struphuvud utvecklades långsamt men säkert, genom modulation mot gradvis ökad modulation och munorganen lärde sig efterhand att uttala den ena artikulerade bokstaven efter den andra.
Att denna förklaring av språkets uppkomst ur och tillsammans med arbetet är den enda riktiga visar jämförelser med djuren. Det lilla som också de högst utvecklade bland dem har att meddela varandra, kan de meddela utan artikulerat språk. I naturligt tillstånd upplever inget djur det som någon brist att inte kunna tala och förstå mänskligt språk. Annorlunda blir det med djur som tämjts av människan. Hunden och hästen har genom sitt umgänge med människan erhållit ett så gott öra för artikulerat språk, att de lätt lär sig att förstå varje språk så långt deras föreställningsvärld förslår. Dessutom har de förvärvat förmåga att hysa känslor som tidigare var dem främmande, tillgivenhet mot människor, tacksamhet etc. Den som umgåtts mycket med sådana djur kan knappast undgå övertygelsen, att det finns åtskilliga situationer där de nu upplever sin oförmåga att tala som en brist, något som tyvärr dock inte kan avhjälpas på grund av att deras röstorgan specialiserats alltför långt i en bestämd riktning. Men i de fall där organet finns, bortfaller denna oförmåga inom rimliga gränser. Fåglarnas munorgan skiljer sig naturligtvis från människans så långt som kan vara möjligt och ändå är fåglarna de enda djur som kan lära sig tala. Och den fågel som har den mest avskyvärda rösten, papegojan, talar bäst. Det behöver inte anmärkas att den inte förstår vad den säger. Det är riktigt att den av rent nöje i sällskap med människor timtals kan pladdra fram hela sitt ordförråd, i upprepning efter upprepning. Men så långt dess föreställningsvärld sträcker sig, så långt kan den också lära sig förstå vad den säger. Om man lär en papegoja svordomar och skällsord på ett sådant sätt att den får en uppfattning av deras betydelse (ett av de stora nöjena för sjömän som seglade från tropikerna), och om man sedan retar den, finner man snart att den förstår att använda sina svordomar lika bra som en grönsaksmånglerska i Berlin. Detsamma gäller för tiggeri av godsaker.
Först kommer arbetet, därefter och jämsides med det artikulerat språk - detta var de två viktigaste drivfjädrar under vilkas inflytande apans hjärna så småningom förvandlades till människans, som trots alla likheter med aphjärnan är betydligt större och mer fulländad. Hand i hand med hjärnans utveckling utvecklades sinnesorganen, som är hjärnans hjälpinstrument. På samma sätt som den gradvisa utvecklingen av språket otvivelaktigt åtföljdes av en motsvarande förfining av hörselorganen, så är hjärnans utveckling åtföljd av en parallell fulländning av alla sinnen. Örnen ser på längre håll än människan, men det mänskliga ögat ser i tingen mycket mer än örnens öga. Hunden har ett mycket bättre luktsinne än människan, men den kan inte urskilja en hundradel av de lukter som för människan är kännetecken för olika föremål. Och känselsinnet som för apan knappt existerar ens i sin mest primitiva form, har hos människan utvecklats parallellt med människohanden själv, genom arbetet.
Arbetets och språkets återverkan på hjärnans utveckling och de sinnen som hör ihop med den, den ökande klarheten i medvetande, abstraktionsförmåga och slutledningskonst i arbete och språk, gav ständigt nya impulser för språkets och arbetets vidareutveckling. Denna utveckling upphörde inte med övergången från apa till människa, utan fortsatte på det hela taget att göra stora framsteg, med olika styrka och riktning, hos olika folk under skilda tider, visserligen här och där lokalt och tillfälligt avbruten och fördröjd. Denna vidareutveckling har å ena sidan gått starkt framåt och å andra sidan har den styrts i bestämda riktningar genom ett nytt element som uppträder tillsammans med den färdiga människan - samhället.
Hundratusentals år - i jordens historia inte mer än en sekund i människans liv[16*] - har säkert förflutit innan det ur flocken trädklättrande apor uppstått ett samhälle med människor. Men slutligen fanns det där. Och vad finner vi åter som den karaktäristiska skillnaden mellan apflocken och det mänskliga samhället? Arbetet. Apflocken nöjde sig med att beta av det område som hörde till flocken genom sitt geografiska läge eller erövrats genom kamp med andra flockar. Den företog vandringar och utkämpade strider för att vinna nya områden med föda, men den var inte i stånd att utvinna mer föda ur dem än den naturen bjöd, bortsett från att flocken omedvetet gödslade jorden med sina exkrementer. Så snart alla områden med lämplig föda var upptagna kunde flocken inte längre öka i storlek. Antalet djur kunde på sin höjd förbli konstant. Men alla djur förstör mycket av födan och dessutom förstör de återväxten av sin egen föda på ett tidigt stadium. Till skillnad från jägaren skonar inte vargen rågeten som skulle kunna förse honom med rådjurskalvar nästa år. Greklands getter som betar av alla buskar innan de hunnit växa sig stora har betat alla landets berg kala. Denna djurens "rovdrift" spelar en betydelsefull roll i arternas fortlöpande förändring, då den tvingar dem att anpassa sig till annan föda än de är vana vid. Härigenom får deras blod en annorlunda kemisk sammansättning och hela deras kroppskonstitution undergår en gradvis förändring, medan arter som är fixerade dör ut. Det kan inte betvivlas att denna rovdrift har medverkat till våra förfäders utveckling till människor. Hos en apras som låg långt före alla andra ifråga om intelligens och anpassningsförmåga måste den medföra att antalet näringsväxter ökades mer och mer, och att fler och fler delar av näringsväxterna fick tjäna som föda. Kort sagt, det ledde till att födan blev mer och mer varierad och därmed också de ämnen som tillfördes kroppen, de kemiska betingelserna för förvandlingen till människa. Men allt detta var ännu inte arbete i egentlig mening. Arbetet börjar med tillverkningen av verktyg. Och vilka är de äldsta verktyg vi kan finna? Att döma av de lämningar som påträffats efter förhistoriska människor och av de tidigaste historiska folkens levnadssätt, liksom de mest primitiva nu levande vildarna, är det jakt- och fiskeredskap. Jaktredskapen kunde samtidigt tjäna som vapen. Men jakt och fiske förutsätter övergången från en rent vegetarisk kost till en samtidig köttkonsumtion och här finner vi åter ett viktigt steg i människans tillblivelse. Köttkosten innehöll i nästan färdigt tillstånd de viktigaste ämnen som kroppen behövde för ämnesomsättningen. Den förkortade tiden för matsmältningen, men också för andra vegetativa processer i kroppen, som var anpassade till växtföda och gav därmed tid, material och energi åt det animaliska livets aktiviteter. Och ju längre människan i sin utveckling avlägsnade sig från vegetabilierna, desto högre höjde hon sig över djuren. På samma sätt som vilda hundar och katter tillvänjts till vegetabilisk föda jämsides med kött och därvid blivit människans tjänare, så har också köttdieten tillsammans med den vegetabiliska födan avsevärt ökat den blivande människans kroppskrafter och självständighet. Den viktigaste effekten var emellertid köttkostens inverkan på hjärnan, som nu fick en allt rikligare tillgång till de ämnen som den behövde för sin funktion och utveckling. Detta betydde att den kunde utvecklas snabbare och bli allt mer fulländad för varje generation. Vegetarianerna får ursäkta, men människan skulle inte ha blivit till utan köttkost och om detta har lett till kannibalism hos alla folk vi känner under en eller annan tid (berlinarnas förfäder, weletaberna eller wilzerna, åt upp sina föräldrar så sent som på 900-talet[90]), så saknar detta betydelse idag.
Köttdieten ledde till två nya framsteg av avgörande betydelse: herraväldet över elden och tämjandet av djur. Det förra bidrog till att förkorta matsmältningstiden genom att den förde födan så att säga halvsmält till munnen. Den senare gjorde köttkosten rikligare genom att den vid sidan av jakten öppnade en ny näringskälla och dessutom lämnade mjölk ock mjölkprodukter som i sin sammansättning gav ett med kött likvärdigt tillskott i födan. Så blev båda dessa framsteg omedelbart nya emancipationsmedel för människan. Att i detta sammanhang gå in på deras indirekta följdverkningar i detalj skulle, oavsett frågans vikt för människans och samhällets utveckling, föra oss alltför långt.
Liksom människan lärde sig äta allt ätbart, så lärde hon sig också att leva i alla klimat. Hon spred sig över hela den del av jordytan som var beboelig. Hon var det enda djur som besatt denna förmåga. De andra djuren som anpassat sig till alla klimat har inte lyckats med detta själva utan endast som följeslagare till människan: husdjur och skadedjur. Och övergången från urhemmets tropiska klimat till kallare klimat, där året delades i sommar och vinter skapade nya behov: bostad och kläder till skydd för kyla och väta, nya sysselsättningar som avlägsnade människan ännu längre från djuren.
Genom handens, språkorganens och hjärnans samverkan, inte bara hos den enskilde utan också i samhället, blev människan kapabel att utföra allt mer komplicerade verksamheter, att ställa ständigt högre mål och att uppnå dem. Själva arbetet förändrades från generation till generation och blev mer mångsidigt och fullkomligt. Till jakten och boskapsskötseln fogades åkerbruket och till detta kom spinn- och vävarbeten, metallbearbetning, krukmakeri och skeppsfart. Vid sidan av handel och hantverk kom slutligen konst och vetenskap. Ur stammarna steg nationer och stater. Politik och rättsväsende utvecklades och med dem de mänskliga tingens fantastiska spegelbilder i människans huvud: religionen. Inför alla dessa bilder, som i första hand uppenbarade sig som hjärnprodukter och som tycktes behärska de mänskliga samhällena, viker den arbetande handens blygsammare prestationer undan i bakgrunden. Detta än mer sedan de huvuden som planlägger arbetsprocessen redan på ett tidigt stadium i samhällets utveckling (t.ex. redan i den enkla familjen) kunde låta arbetet utföras av andra händer än sina egna. Huvudet, hjärnans utveckling och förmåga, kom att tillskrivas all förtjänst för den raskt framåtskridande civilisationen. Människorna vande sig vid att förklara sitt handlande ur sitt tänkande, i stället för ur sina behov (som ovillkorligen avspeglas i huvudet och blir medvetande). Så uppkom med tiden den idealistiska världsåskådning, som i särskilt hög utsträckning har behärskat människornas huvuden sedan den antika världens undergång. Dess herravälde är ännu så kraftigt att t.o.m. de materialistiska naturforskarna ur Darwins skola ännu inte kunnat skaffa sig en klar uppfattning av människans uppkomst, eftersom de under detta ideologiska inflytande inte tillmäter arbetet den roll det spelat.
Som redan antytts omgestaltar djuren genom sin verksamhet den omgivande naturen på samma sätt som människan, men inte i lika stor omfattning, och dessa förändringar av omgivningen omvandlar som vi sett också de djur som är upphov till dem, ty i naturen sker ingenting isolerat. Allting påverkar någonting annat och omvänt och det är till största delen glömska av denna allsidiga rörelse och växelverkan, som hindrar våra naturforskare att se klart i de enklaste ting. Vi såg hur getterna förhindrade skogarnas återväxt i Grekland. På Sankta Helena har getterna och svinen som släpptes iland av de först anlända sjöfararna och kolonisterna medfört, att nästan hela öns ursprungliga vegetation utplånats och därvid berett mark för utbredning av de växter som förts iland av sjöfarare och kolonister. Men även om djuren utövar en långvarig inverkan på sin omgivning, så sker detta helt oavsiktligt och är för djuren själva helt oförutsett. Men ju längre människorna avlägsnar sig från djuren, desto mer antar deras inverkan på naturen karaktären av genomtänkta, planmässiga handlingar, som är riktade mot förutbestämda mål. Djuret förstör vegetationen i sin omgivning utan att veta vad det gör. Människan förstör den för att kunna så jordbruksgrödor eller träd och vinrankor på den frilagda marken, något som hon vet kommer att inbringa en avkastning som är många gånger större än utsädet. Hon flyttar nyttoväxter och husdjur från ett land till ett annat och förändrar på så sätt vegetation och djurliv i hela världsdelar. Och mer än så. Genom konstlad odling förändras växter och djur under människans hand så att de blir helt oigenkännliga. Man söker nu förgäves de vilda växter som är ursprung till våra sädesslag. Det är fortfarande omtvistat från vilka djur våra hundar, som är sinsemellan så olika, eller våra likaså talrika hästraser, härstammar.
Det är för övrigt helt givet, att det inte faller oss in att frånkänna djuren förmåga att handla på ett planmässigt och genomtänkt sätt. Tvärtom, planmässigt handlande finns som ett embryo överallt där protoplasma, levande protein, existerar och verkar, d.v.s. där bestämda, om också enkla rörelser sker som följd av bestämda yttre retningar. Sådana reaktioner äger rum även där det inte ännu finns några celler, än mindre några nervceller. Det sätt på vilket insektätande växter fångar sitt byte, förefaller likaså planmässigt i vissa avseenden, även om det sker helt omedvetet. Hos djuren utvecklas förmågan till planmässigt handlande jämsides med nervsystemets utveckling och hos däggdjuren uppnår den redan en hög nivå. Vid engelska rävjakter kan man dagligen iaktta hur skickligt räven förstår att använda sig av sin goda lokalkännedom för att undgå sina förföljare och hur väl den utnyttjar terrängens fördelar för att avbryta spåret. Hos de genom dagligt umgänge med människan högt utvecklade husdjuren kan man ständigt lägga märke till sluga påhitt, som står på samma nivå som hos barn. Ty liksom det mänskliga äggets utvecklingshistoria i moderlivet bara är en mycket förkortad upprepning av våra djuriska förfäders miljonåriga kroppsliga utvecklingshistoria med början från masken, så är människobarnets andliga utveckling endast en ännu mer förkortad upprepning av dess förfäders andliga utveckling, åtminstone av de senare ledens. Men alla djurs planmässiga verksamhet har aldrig inneburit att de satt sin viljas stämpel på naturen. För detta behövdes människan.
Kort sagt, djuret utnyttjar bara den omgivande naturen och åstadkommer förändringar genom sin blotta närvaro. Människan däremot får den genom sina förändringar att tjäna sina syften, behärskar den. Och detta är den sista väsentliga skillnaden mellan människan och de övriga djuren. Och än en gång bestäms skillnaden av arbetet.[17*]
Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss. Det är visserligen sant att varje seger i första hand medför de följder som vi räknat med, men i andra och tredje hand har den helt andra och oförutsedda verkningar som alltför ofta upphäver de första. De människor som förstörde skogarna i Mesopotamien, Grekland, Mindre Asien och annorstädes för att få odlingsbar jord, drömde aldrig om att de lade grunden till den nutida förödelsen i dessa länder genom att de samtidigt med skogarna tog bort uppsamlingscentra och reservoarer för fuktigheten.[91] När italienarna på Alpernas sydsida gjorde slut på de granskogar, som vårdas så omsorgsfullt på Alpernas nordsida, anade de inte att de skar av rötterna till fäbodarnas boskapsskötsel. Ännu mindre anade de att de därmed undandrog sina bergskällor vattnet under större delen av året, så att dessa skulle kunna gjuta så mycket våldsammare högfloder över slätterna under regnperioden. De som spred potatisen i Europa visste inte att de samtidigt med de mjöliga knölarna spred skrofelsjukdomen. På detta sätt påminns vi vid varje steg vi tar om att vi ingalunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande folk, som någon som står utanför naturen, utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på rätt sätt.
Och i själva verket lär vi för varje dag bättre känna och förstå dess lagar och de kortsiktiga och långsiktiga verkningarna av våra ingrepp i naturens hävdvunna lopp. Särskilt efter naturvetenskapernas mäktiga framsteg under vårt århundrade får vi mer och mer kunskap och därmed också möjlighet att behärska och övervinna även de mest avlägsna, naturliga följdverkningarna av åtminstone våra vanligaste produktionsverksamheter. Men ju mer detta sker, desto mer kommer människorna inte bara att åter känna sig som en del av naturen, utan också att förstå sig vara det, och desto mer absurd och onaturlig blir då föreställningen om ett motsatsförhållande mellan ande och materia, människa och natur, kropp och själ, som den uppstått i Europa efter antikens förfall och som nått sin högsta form i kristendomen.
Men om det krävts årtusendens arbete för att vi något så när skulle lära oss förutse våra produktionsverksamheters mer avlägsna naturliga påföljder, så var det ännu svårare i fråga om deras avlägsna samhälleliga följdverkningar. Vi nämnde potatisen och den utbredning av skrofelsjukdomen som följde den åt. Men vad är skroflerna jämfört med den inverkan på levnadsförhållandena för folkmassorna i hela länder, som följde av att arbetarna hänvisades till potatis som enda födoämne, och den hungersnöd som drabbade Irland 1847 som följd av potatissjukan, vilken lade en miljon irländare - så gott som uteslutande potatisätare - i graven och dessutom tvingade två miljoner över havet? När araberna lärde sig att destillera alkohol, föll det dem inte ens i drömmen in att de därmed hade skapat ett av de viktigaste vapnen för utrotande av urinnevånarna på den ännu ej upptäckta amerikanska kontinenten. Och när Kolumbus upptäckte detta Amerika visste han inte att han därmed väckte det i Europa sedan länge övervunna slaveriet till nytt liv och lade grunden till handeln med negrer. De män som på 16- och 1700-talen arbetade på att framställa ångmaskinen anade inte att de skapade det verktyg som mer än något annat skulle komma att revolutionera de sociala förhållandena i hela världen, och särskilt i Europa, genom att koncentrera rikedomen i händerna på ett fåtal medan det överväldigande flertalet skulle ställas egendomslösa. Denna maskin, som först skulle ge upphov till bourgeoisins sociala och politiska maktställning, för att sedan väcka klasskampen mellan bourgeoisin och arbetarklassen till liv, en kamp som bara kan sluta med bourgeoisins störtande och avskaffandet av alla klassmotsättningar. Men också på detta område lär vi oss slutligen genom lång och ofta grym erfarenhet, och genom att samla och analysera det historiska materialet, att nå klarhet i de indirekta, och mer avlägsna samhälleliga följderna av vår produktiva verksamhet. Därmed erbjuds oss också möjlighet att behärska och reglera även dessa verkningar.
Men för att verkställa denna reglering behövs mer än blott och bart kunskap. Därtill krävs en fullständig omvälvning av våra hittillsvarande produktionssätt och därmed också hela vår nuvarande samhällsordning.
Alla hittillsvarande produktionssätt har endast utgått från arbetets omedelbara och direkta nyttoeffekter. Dess följdverkningar som uppträder först långt senare genom ständig upprepning och ansamling förbises helt. Det ursprungliga gemensamma ägandet av marken motsvarade å ena sidan ett utvecklingsstadium hos människan där hennes synfält inskränkte sig till det allra närmaste, och förutsatte å andra sidan ett visst överflöd av tillgänglig mark som tillät ett visst spelrum mot de eventuella skadliga påföljderna av denna primitiva skogshushållning. Om detta överskott på mark upphörde så upphörde också det gemensamma ägandet. Alla högre produktionsformer nådde i sin utveckling fram till en uppdelning av befolkningen i olika klasser och därmed till motsättningen mellan härskande och undertryckta klasser. Men därmed blev den härskande klassens intresse produktionens drivfjäder, såvida inte denna inskränkte sig till nödtorftig försörjning av de förtryckta. Detta har genomförts mest fullständigt i det kapitalistiska produktionssätt som härskar i dagens Västeuropa. De fåtaliga kapitalisterna som behärskar produktion och varuutbyte kan bara bekymra sig om sina handlingars mest omedelbara nyttoeffekt. Ja, t.o.m. denna nyttoeffekt - om det handlar om nyttan av den vara som produceras och utbytes - träder fullständigt i bakgrunden. Den profit som försäljningen inbringar blir den enda drivfjädern.
Bourgeoisins samhällsvetenskap, den klassiska nationalekonomin, sysslar huvudsakligen endast med de direkta, avsedda samhälleliga följderna av de mänskliga handlingar som är inriktade på produktion och varuutbyte. Detta svarar helt mot den samhälleliga organisation som denna vetenskap är det teoretiska uttrycket för. Där enskilda kapitalister producerar och bedriver varuutbyte för omedelbar profit tas i första hand endast hänsyn till de närmaste, mest omedelbara resultaten. Om den enskilde fabrikanten eller köpmannen bara får sälja den producerade eller inköpta varan med beräknad profit är han nöjd, och det bekymrar honom inte vad som vidare blir av med varan eller köparen. På samma sätt förhåller det sig med dessa handlingars inverkan på naturen. De spanska odlarna på Kuba som brände ned skogarna på sluttningarna och i askan fick tillräcklig gödning, för en generation, av mycket räntabla kaffebuskar, vad brydde de sig om att de tropiska skyfallen sedan sköljde bort den nu oskyddade odlingsbara jorden och efterlämnade nakna klippor? Gentemot naturen liksom mot samhället tas under det nu rådande produktionssättet huvudsakligen endast hänsyn till den kortsiktiga första framgången. Och likväl förundrar man sig över att de mer avlägsna följderna av dessa handlingar, som endast är inriktade på den kortsiktiga framgången, är helt andra och ofta rakt motsatta. Man förvånar sig över att harmonin mellan tillgång och efterfrågan slår om i sin diametrala motsats, så som förloppet av varje tioårig industriell cykel visar, och vars preludier även Tyskland fått uppleva i "kraschen"[92]. Så förvånar man sig över att den privata äganderätten baserad på individuellt arbete med nödvändighet utvecklas till arbetarnas egendomslöshet, medan all egendom mer och mer koncentreras i händerna på de icke arbetande; att [...][XXVII*]
*
Den successiva utvecklingen inom naturvetenskapens olika grenar bör studeras. Först och främst astronomin - redan på grund av att kunskap om årstiderna är absolut nödvändig för jordbruks- och herdefolk. Astronomin låter sig inte utvecklas utan matematikens hjälp. Därför måste man ta itu även med denna. Vid ett visst stadium inom jordbruket i vissa områden (konstbevattningen i Egypten) och framför allt i samband med skapandet av städer, stora byggnadsverk samt industrins utveckling, föddes mekaniken. Snart behövdes den även inom sjöfarten och krigsväsendet. Även den behövde matematikens hjälp och har därför kommit att bidra till dennas utveckling. Redan från första början har vetenskapernas uppkomst och utveckling sålunda varit betingad av produktionen.
Under hela antiken förblev den egentligt vetenskapliga forskningen begränsad till dessa områden, och i exakt och systematisk form avtecknade den sig inte förrän under den senklassiska perioden (Arkimedes, Alexandria-forskarna[93] etc.). Beträffande fysiken och kemin, vilka man knappast ännu börjat uppfatta som olika begrepp (elementarteorin, frånvaron av en uppfattning om ett kemiskt element), beträffande botaniken och zoologin liksom beträffande människans och djurens anatomi hade man dessförinnan endast kunnat samla fakta och ordna dem så systematiskt som sig göra lät. Fysiologin bestod av idel gissningar - utom när det gällde så påtagliga ting som matsmältning, exkretion och liknande - det kunde inte bli fråga om någonting annat så länge man inte ens visste någonting om blodomloppet. - Vid periodens slut började man syssla med en primitiv form av kemi: alkemin.
När medeltidens täta mörker dragit förbi återuppstod vetenskaperna plötsligt med oanad kraft och började vidareutvecklas med en häpnadsväckande snabbhet, och även detta mirakel berodde främst på produktionen. För det första utvecklades industrin enormt efter korstågen och förde fram en mängd nya mekaniska (vävkonst, urmakeri, kvarnar), kemiska (färgerier, alkohol, metallurgi) och fysikaliska fakta (glasögon) i ljuset, och dessa innebar inte endast att man erhöll ett enormt studiematerial utan möjliggjorde också själva helt nya experimentmetoder med hjälp av nya instrument; man kan säga att en verkligt systematisk experimentvetenskap först vid denna tid kunnat bli en realitet. För det andra utvecklade sig nu hela Väst- och Mellaneuropa i ett sammanhang, även om Italien med sin från tidigare skeden ärvda kultur alltjämt hade en ledande roll. För det tredje betydde de geografiska upptäckterna - resultat av vinstintressen, alltså egentligen av produktionen - att man erhöll en oändlig mängd av tidigare okänt material om meteorologiska, zoologiska, botaniska och (mänskligt) fysiologiska förhållanden. För det fjärde kom tryckpressen nu in i bilden.[18*]
Matematik, astronomi och mekanik fanns alltså redan, men nu utvidgas vetenskapen genom att fysiken och kemin definitivt skiljs från varandra (Toricelli, Galilei - den förstnämnde blev i samband med industriella vattenledningsarbeten den som tidigast studerade vätskors rörelser, se Clerk Maxwell). Boyle stabiliserar kemin som vetenskap, och Harvey gör en liknande insats inom fysiologin (människans och djurens) genom att upptäcka blodomloppet. Zoologin och botaniken förblir till en början samlingsvetenskaper, till dess att paleontologin tillkommer (Cuvier), och strax därefter följer upptäckten av cellerna och utvecklandet av den organiska kemin. Därigenom blev det möjligt att börja behandla komparativ morfologi och fysiologi som verkliga vetenskaper. Vid 1700-talets slut framträdde geologin, och relativt nyligen kom vad man med en föga träffande benämning kallar antropologin, som innebär att människans och de mänskliga rasernas morfologi och fysiologi kunnat överföras till historien. Detta skall i detalj studeras och vidareutvecklas.
*
Om de första filosoferna säger Aristoteles ("Metafysik", I, 3) att enligt dem
"Det som allt varande består av, det som det från början uppstår ur och till sist åter upplöses i, det som i egenskap av substans (ousia) ständigt förblir detsamma och endast förändrar sig i sina bestämningar (pathesi), är elementet (storcheion) och principen (arche) för allt som är till ... Därför menar de att ingenting blir till (oute gignesthai ouden) eller förgår, eftersom samma natur hela tiden finns kvar." (Sid. 198)
Här har vi alltså hela den ursprungliga, spontana materialismen, som till en början helt naturligt räknar med en gemensam nämnare för hela den oändliga mångfalden av naturfenomen och strävar efter att finna denna gemensamma nämnare i en fysiskt påtaglig form. Thales trodde sig ha funnit den. Cicero berättar:
"Thales[XXVIII*] från Miletos ... förklarade att allting bildats av vatten, och att Gud var en ande, som av vatten format alla ting."[95] ("De Natura Deorum", I, 10)
Hegel påpekar helt korrekt att detta är ett tillägg av Cicero och fortsätter:
"Här behöver vi emellertid inte sysselsätta oss med frågan huruvida Thales dessutom trodde på Gud; i detta sammanhang är det inte fråga om antagande, tro, folklig religion ... och även om han verkligen talat om ett gudomligt väsen som format alla ting av vatten, skulle vi ändå inte kunna få någon uppfattning om detta väsen ... utan precisering blir det endast ett tomt ord." (Sid. 209) (Omkr. 600 f.Kr.)
De tidigaste grekiska filosoferna var samtidigt naturforskare: Thales, geometriker, indelade året i 365 dagar och påstås ha förutspått en solförmörkelse. Anaximandros tillverkade ett solur, ett slags karta (perimetron) samt diverse astronomiska instrument. Pythagoras var matematiker.
Enligt Plutarchos (Quaestiones convivales, VIII, 8) menade Anaximandros av Miletos att "människan varit fisk och från vatten uppstigit på land[XXIX*]" (sid. 213). Ursprung och element var för honom det obegränsade - (arche kai stoicheion to ápeiron)[XXX*] - ett begrepp han inte preciserade (diorizon) som luft eller vatten eller någonting annat (Diogenes Laertios II, paragraf 1). Hos Hegel (sid. 215) karakteriserades detta begrepp helt riktigt som "obestämd materia". (Omkr. 580 f.Kr.)
Anaximenes av Miletos uppfattade luften som princip och urelement och förklarade den utgöra det oändliga (Cicero, "De Natura Deorum" I, 10) och
"Allting stiger fram ur den och på nytt upplöses i den" (Plutarchos: "De placitis philosophorum"[96] I, 3).
"Luft" (aer) är här detsamma som "ande" (pneuma)[XXXI*]:
"Precis som vår själ, som är luft, håller oss samman, håller också en ande (pneuma) i förening med luften hela världen samman. Ande och luft betyder detsamma" (Plutarchos) (sid. 215-16).
Själen och luften uppfattades av Anaximenes som ett allmänt medium (omkr. 555 f.Kr.). Redan hos Aristoteles nämns att dessa forntida filosofer trodde sig ha funnit den ursprungliga substansen i en form av materien: luft eller vatten - eller möjligen (Anaximander) i ett mellanting av dessa båda; senare hävdade Herakleitos att elden utgjorde detta urämne, men ingen menade att det kunde vara identiskt med jorden - på grund av dennas komplicerade sammansättning (dia ten megaloméreian). ("Metafysik", I, 8) (sid. 217)
Aristoteles anmärker med fog att de alla undvikit att söka förklara rörelsens ursprung. (Sid. 218 ff.)
Pythagoras från Samos (omkr. 540 f.Kr.): Talet är grundprincipen: "att alla tings väsen är talet, och att Universums uppbyggnad i dess helhet till sina bestämningar utgör ett harmoniskt system av olika tal och dessas förhållanden[XXXII*]." (Aristoteles: "Metafysik", 1, 5 passim)
Hegel framhåller med rätta
"djärvheten i ett sådant tal, som i ett slag avlägsnar allt som för föreställningen framstått som verkligt och sant och tillintetgör vad vi erkänt som ett sinnligt väsen" (sid. 237-238) och i stället hälsar dessa egenskaper i en tankebestämning av aldrig så begränsad och ensidig karaktär.
Liksom för talet gäller bestämda lagar även för Universum; här talas för första gången om dess lagbundenhet. Reduceringen av musikaliska harmonier till matematiska förhållanden har tillskrivits Pythagoras. Likaså säger Aristoteles ("De coelo", II, 13 [sid. 265]):
"Pythagoras' lärjungar placerar elden i centrum och betraktar jorden som en stjärna vilken rör sig i en cirkel kring denna centrala kropp."
Med denna eld avses dock inte solen. Här har vi emellertid en första antydan om att jorden rör sig.
Hegel om planetsystemet:
"Det harmonialstrande element som bestämmer avstånden (mellan planeterna) - inga matematiker har ännu lyckats ange dess grund. De empiriska talen känner man väl; men allt sådant bär prägeln av tillfällighet, inte av nödvändighet. Man känner till en ungefärlig regelbundenhet beträffande avstånden och har på så sätt lyckats gissa sig till att det måste finnas planeter på de platser där man senare upptäckt Ceres, Vesta, Pallas etc.; men en i ett urskiljbart medvetet syfte skapad serieindelning har man ännu aldrig kunnat urskilja. Inom astronomin ser man snarast med förakt på den uppgiften, som dock är utomordentligt viktig och inte får överges." (Sid. 267-68)
När det gäller de naivt materialistiska försöken till överblick kan man alltid redan hos de gamla grekerna hitta ursprunget till den splittring som senare blivit skönjbar. Redan för Thales är själen en från kroppen åtskild faktor (han vill även tillskriva magneten en själ), för Anaximenes är själen luft (liksom i Genesis[97]); hos pythagaréerna har den hunnit bli vandrande och odödlig - dess samhörighet med kroppen är en kropp av helt tillfällig natur. Denna skola uppfattar också själen som "en skärva av etern" (apķspasma aithéros; Diogenes Laertios, VIII, 26-28). Den kalla etern är luften, den fasta är havet och fuktigheten. (Sid. 279-280)
Aristoteles har också följande berättigade förebråelse att rikta till pythagoréerna:
Med sina tal "säger de inte någonting om hur rörelse uppstår, eller hur - utan rörelse och förändring - företeelser som tillkomst och förgängelse skall förklaras; inte heller säger de någonting om himlafenomenens yttringar och beskaffenhet." ("Metafysik", I, 8 [Sid. 277])
Pythagoras skall ha upptäckt att morgonstjärnan är identisk med aftonstjärnan och att månen får sitt ljus från solen. Slutligen: Pythagoras' sats.
"Pythagoras sägs ha slaktat en mängd offerdjur när han gjort denna upptäckt ... Och hur anmärkningsvärt det än kan te sig, att han för dess skull i sin förtjusning ställde till med en stor fest till vilken alla - rik som fattig - inbjöds, måste man erkänna att det var väl värt mödan. Denna förtjusning får ses som ett uttryck för andens (kunskapens) glädje - på oxarnas bekostnad." (Sid. 279)
Eleatiska skolan
*
Leukippos och Demokritos[98]
"Leukippos och hans elev Demokritos hävdar emellertid att elementen är det Fulla och det Tomma - det som är och det som icke är. Här identifierar de det Fulla, det Fasta (nämligen ta átoma [atomerna]) med "det som är och det Tomma, det Ihåliga med "det som icke är". Därför hävdar de att det som icke är är lika verkligt som det som är. Dessa element uppfattas emellertid som orsaker i materiell bemärkelse. Och liksom de som tror på en gemensam grundsubstans ser allt annat som resultat av dennas egenskaper ... hävdar dessa tänkare att skillnaderna (nämligen hos atomerna) utgör orsaker till allting annat. Dessa skillnader är enligt dem av tre slag: beskaffenhet, ordning och läge ... A skiljer sig sålunda från N genom sin beskaffenhet, AN från NA genom sin ordning och Z från N genom sitt läge." (Aristoteles' "Metafysik" första boken, fjärde kapitlet)[99]
"Han (Leukippos) var den förste som presenterade atomerna som det Ursprungliga ... med vilket uttryck han avser elementen. Genom dem uppstår ett oräkneligt antal världar, som sedan åter upplösas i elementen. Världarna uppstår emellertid på följande sätt: en mängd atomer av alla olika slag förs från det oändliga in i den tomma rymden. De förs samman och bildar en enda stor virvel, i vilken de stöts mot varandra, cirkulerar och ordnar sig på ett sådant sätt, att likadana atomer förs mot varandra. När de uppnått en jämvikt och blivit så många att de inte längre kan röra sig i cirklar, avviker de lättare, som om de silats bort från de övriga, i riktning mot det yttre tomrummet. De som blir kvar upphör att rotera självständigt, förs allt närmare samman, går in i en gemensam bana och bildar ett klotformigt ursystem." (Diogenes Laertios, nionde boken, sjätte kapitlet)
"Atomerna befinner sig hela tiden i rörelse. Längre fram tillägger han att de alla rör sig med samma hastighet, eftersom de lätta atomerna i det tomma rummet möter lika litet motstånd som de tyngre ... Atomerna besitter inga andra egenskaper än form, storlek och tyngd ... Marginalen för deras storlek är begränsad. I alla händelser har aldrig en atom kunnat uppfattas med mänskliga sinnen. "(Diogenes Laertios, tionde boken, paragraferna 43-44)
"När atomerna på sin färd genom tomrummet inte möter något motstånd, måste de självfallet röra sig med samma hastighet. De tyngre kan lika litet röra sig snabbare än de små och lätta - så länge inte något motstånd är för handen - som de lättare kan erhålla något försprång - så länge inga hinder hejdar någondera slaget av atomer." (Samma bok, paragraf 61)[100]
"Det är alltså uppenbart att i alla slag (av ting) är den första enheten av en bestämd natur, och i intet av dessa slag har denna enhet sin natur." (Aristoteles' "Metafysik", nionde boken, andra kapitlet)[101]
*
Redan Aristarchos från Samos (270 f.Kr.) hade samma teori (om jorden och solen) som långt senare framlades av Copernicus (Mädler[23], sid. 44, och Wolf[102], sid. 35-37). Så tidigt som hos Demokritos framkastades tanken att Vintergatan får sitt sken av strålglansen från ett oräkneligt antal små stjärnor. (Wolf, sid. 313)
*
1. I stället för ett tunt kulturbälte längs Medelhavskusten, vilket vidgade sig oregelbundet och sträckte sig ända bort till Atlantkusten och sålunda blev svårt att skydda för angrepp från slaver och germaner i norr eller araber i söder, hade civilisationen nu fäste i ett slutet område - hela Västeuropa med Skandinavien, Polen och Ungern som utposter.
2. I stället för kontrasten mellan greker, resp. romare, å ena sidan och barbarer å den andra fanns det nu sex civiliserade folk med utvecklade kulturspråk (även om man inte räknar in de skandinaviska etc.), vilka alla nått en sådan mognad att de kunde bidra till 1300-talets rika litterära blomstring och garantera en vida mångsidigare kultur än den som präglats av grekiskan och latinet, som vid antikens slut redan kommit in i en period av förfall och avtynande.
3. En oändligt överlägsen utveckling (tack vare medeltidens borgarklass) i fråga om industri och handel; å ena sidan en mer fullkomnad, rikhaltig och omfattande produktion samt å andra sidan en mycket mer utbyggd handel. Sjöfarten hade blivit så oändligt mycket mer omfattande sedan saxarnas, frisernas och normandernas dagar, och en rad uppfinningar - en del av dem inhemska, andra importerade från Orienten - möjliggjorde spridandet av den grekiska litteraturen, organiserandet av upptäcktsresor till havs samt den borgerliga omvälvningen inom kyrkan; de påskyndade också dessa tings verkningar och gav dem en större räckvidd. Dessutom frambragte de ett stort antal vetenskapliga rön - låt vara att dessa ännu inte inordnats i några system - som varit okända under antiken: magnetnålen, boktryckarkonsten, linnepapper (detta slag av papper hade araberna och de spanska judarna använt sedan 1100-talet. Bomullspapper kom först i bruk på 900-talet och slog sedan gradvis igenom på ett sätt som gjorde att det var vidare spritt redan på 1200- och 1300-talen. I Egypten kom papyrus helt ur bruk efter arabernas inträde på scenen), krut, glasögon, mekaniska urverk - de sistnämnda betydde ett stort framsteg på såväl tidräkningens som mekanikens område.
(Se nedanstående stycke om uppfinningar.)
Därtill kommer det av resenärer (Marco Polo, omkr. 1272, etc.) inhämtade materialet. En visserligen alltjämt rätt blygsam bildning fick större spridning tack vare universiteten.
Antikens slut markeras av Konstantinopels upphöjelse och Roms fall. Medeltidens slut hör oupplösligt samman med Konstantinopels fall. Den nya tiden börjar med att man återvänder till grekerna. De förnekade får sin revansch!
*
| Före Kristus: |
| Brandsprutan, vattenuret (c:a 200 år f.Kr.) Stenlagda gator (Rom). |
| Pergament (c:a 160 år f.Kr.). |
| Efter Kristus: | ||
| Vattenkvarnar på Mosel-floden i Tyskland (omkr. år 340) på Karl den stores tid. | ||
| De första kända fönstren av glas. Gatubelysning i Antiokia (omkr. år 370). | ||
| Silkesmaskar från Kina (i Grekland omkr. år 550). | ||
| Skrivpennor (på 500-talet). | ||
| Papper av bomull från Kina till araberna på 600-talet och till Italien på 800-talet. | ||
| Vattenorglar i Frankrike under 700-talet. | ||
| Silvergruvorna i Harz-området började bearbetas på 900-talet. | ||
| Väderkvarnar: omkr. år 1000. | ||
| Notskrift: Guido av Arezzos skala (omkr. år 1000). | ||
| Silkesodlingens premiär i Italien: omkr. år 1100. | ||
| Klockor med kugghjul: samma skede. | ||
| Magnetnålen från araberna till européerna: omkr. år 1180. | ||
| Stenläggning av gator i Paris: 1184. | ||
| Glasögon i Florens. Speglar av glas. | } | Senare hälften av 1200-talet. |
| Nedsaltning av sill. Slussar. | ||
| Slagur. Bomullspapper i Frankrike. | ||
| Papper av lump. 1300-talets början. | ||
| Växelpengar: vid mitten av samma århundrade. | ||
| Den första papperskvarnen i Tyskland (Nürnberg) 1390. | ||
| Gatubelysning i London: vid 1400-talets början. | ||
| Post i Venedig - samma skede. | ||
| Träsnitt och tryckning - samma skede. | ||
| Kopparstick - vid mitten av 1400-talet. | ||
| Kurirpost i Frankrike 1467. | ||
| Silvergruvor i det sachsiska Erzgebirge 1471. | ||
| Pedalklaveret uppfanns 1472. | ||
| Fickur. Luftgevär. Flintlås - vid 1400-talets slut. | ||
| Spinnrocken 1530. | ||
| Dykarklockan 1538. | ||
*
Den moderna naturvetenskapen - den enda, vilken som vetenskap kan uppställas emot grekernas geniala intuition och arabernas mindre systematiserade forskningar - föddes under det kraftfulla skede då feodalismen krossades av borgarklassen. Bakom kampen mellan städernas borgerskap och den feodala adeln skymtade under denna epok tendenser till en bonderevolt, och ytterst i bakgrunden fanns de första revolutionära företrädarna för ett modernt proletariat, redan med röda fanor höjda och med kommunistiska appeller på läpparna. Det var den epok som skapade de stora europeiska monarkierna, gjorde slut på påvens andliga diktatur, återuppväckte den gamla grekiska kulturen och därigenom åstadkom den nya tidens rikaste konstutveckling; det var den epok under vilken man sprängde den gamla världens gränser och för första gången verkligen upptäckte världen.
Detta var den största revolution världen dittills upplevt. Den gav också inspiration till en naturvetenskap som blev revolutionär alltigenom, framskred vid sidan av de stora italienarnas nyskapade moderna filosofi och gjorde flera av sina främsta företrädare till martyrer på bålet eller i fängelserna. Det är karakteristiskt för reaktionen att protestanter och katoliker tävlade med varandra i fråga om denna förföljelse: de förstnämnda brände Servetus, de senare Giordano Bruno. Det var en tid som krävde jättar och också skapade dem, jättar i begåvning, lärdom och moralisk resning, en tid som fransmännen med fog kallade renässansen och som det protestantiska Europa i sin fördomsfulla ensidighet kallade reformationens tidevarv.
Också naturvetenskapen utformade vid denna tid en oavhängighetsförklaring, även om denna inte var helt färdigbildad till en början - lika litet som Luther var den förste protestanten. Vad Luthers brännande av bannbullan betydde på det religiösa området motsvarades inom naturvetenskapen av Copernicus' stora verk, där han - låt vara i en ödmjuk form - efter 36 års tvekan och mer eller mindre på sin dödsbädd framställde en oerhörd utmaning mot den kyrkliga vidskepelsen. Sedan dess har naturvetenskapen i betydelsefulla avseenden framstått som frigjord från religionen, även om många detaljer av den fullständiga frigörelseprocessen tagit sin tid och enligt mångas inställning inte på långt när klarats av ännu. Efter detta viktiga ställningstagande har vetenskapen emellertid gått framåt med stormsteg, den har så att säga utvecklats kvadratiskt i förhållande till tidsavståndet från utgångspunkten - som om den velat visa världen att de lagar som gäller för den organiska materiens högsta yttring, människoandens utveckling, står i ett klart motsatsförhållande till de lagar som styr den icke-organiska materiens rörelse.
Den moderna naturvetenskapens första skede - inom den icke-organiska sfären - slutar med Newton. Det var under denna period man började lyckas med att behärska det givna materialet; stora framsteg gjordes nu inom matematiken, mekaniken, astronomin, statiken och dynamiken, särskilt genom Keplers och Galileis forskningar, av vilka Newton sedan förstod att dra de riktiga slutsatserna. Inom den organiska sfären hade man emellertid inte nått längre än till en blygsam början. Utforskningen av de historiskt på varandra följande och varandra undanträngande livsformerna samt de mot dessa former svarande växlande livsvillkoren - paleontologi och geologi - hade ännu inte hunnit bli verklighet. Naturen betraktades på intet sätt som någonting som utvecklas i tiden och historien; det enda som granskades var utbredningen i rummet, och de olika formerna studerades sida vid sida i stället för i tidsmässig följd. Naturhistorien hade giltighet för alla perioder, precis som planeternas ellipsformade banor. Varje närmare undersökning av den organiska strukturen förblev omöjlig så länge man saknade de viktigaste förutsättningarna: kunskap om kemin samt om den grundläggande organiska beståndsdelen, cellen. Den från början revolutionerande naturvetenskapen ställdes inför en alltigenom konservativ naturuppfattning, där allting tedde sig likadant som det varit vid världens tillkomst och skulle förbli oförändrat så länge världen bestod. Ett karakteristiskt drag är att denna konservativa naturuppfattning såväl beträffande det icke-organiska som det organiska området [...][XXXIII*]
| Astronomi | Geologi | Växtfysiologi | ||||||
| Fysik | Terapi | |||||||
| Mekanik | Paleontologi | Zoologisk fysiologi | ||||||
| Kemi | Diagnostik | |||||||
| Matematik | Mineralogi | Anatomi |
Första bräschen: Kant och Laplace. Den andra: geologin och paleontologin (Lyell, den långsamma utvecklingen). Den tredje: organisk kemi, framställandet av organiska kroppar och fastställandet av de kemiska lagarnas giltighet för levande organismer. Den fjärde: 1842, den mekaniska värmeteorin, Grove. Den femte: Darwin, Lamarck, cellen etc. (kampen mellan Cuvier och Agassiz). Den sjätte: det jämförande elementet inom anatomin, klimatologin (isotermer), djur- och växtgeografi (vetenskapliga upptäcktsresor sedan 1700-talets mitt), överhuvud taget fysikalisk geografi (Humboldt), ordnandet av materialet i dess inre sammanhang. Morfologin (embryologin, Baer).
Det har gått åt helvete med den gamla teleologin men så mycket tydligare har vi nu kommit till insikt om att materien i sitt eviga kretslopp rör sig i enlighet med lagar, som på ett bestämt stadium - än här, än där - måste komma att skapa en tänkande ande i organiska varelser. Djurens normala existens präglas av de samtida förhållanden de lever i och anpassar sig till. Människans normala livsform, den som i egentlig bemärkelse skall skilja henne från djuren, har ännu inte sett dagen och kan uppnås endast genom den pågående historiska utvecklingen. Människan är det enda djur som äger förmågan att arbeta sig upp ur det blott och bart animaliska tillståndet - hennes normaltillstånd måste bestämmas av det egna medvetandet, måste skapas av henne själv.
[De vulgärvetenskapliga månglarfigurer som spekulerade i materialism i femtiotalets Tyskland förmådde på intet sätt övervinna de begränsningar som präglat deras läromästare[XXXIV*]. Alla de nya rön som hunnit göras inom naturvetenskapen blev för dem endast] ytterligare en samling argument mot tron på ett högre väsen som skapat universum; det låg helt enkelt inte i deras intresse att vidareutveckla sina teorier. Efter 1848 låg idealismen svårt skadskjuten, men materialismen kom i denna sin förnyade gestaltning att sjunka ännu djupare. Feuerbach hade förvisso all rätt att avsäga sig ansvaret för denna materialism; däremot hade han inte någon rättighet att blanda samman dessa kringresande predikanters förkunnelse med materialismen som sådan.
Vid ungefär samma tid gjorde den empiriska naturvetenskapen emellertid sådana framsteg och uppnådde så lysande resultat att det inte endast blev möjligt att helt övervinna 1700-talets mekaniska ensidighet - också naturvetenskapen själv, ställd inför de bevisade sambanden mellan de olika forskningsområdena (mekanik, fysik, kemi, biologi etc.) kunde nu omformas från en empirisk till en teoretisk vetenskap och, genom en sammanfattning av de uppnådda resultaten, till ett system av materialistisk naturkunskap. Gasernas mekanik, den nyskapade organiska kemin, som befriade den ena så kallade kemiska sammansättningen efter den andra från de sista resterna av obegriplighet genom att framställa dem av icke-organiska ämnen; den år 1818 grundade vetenskapliga embryologin; geologin och paleontologin; jämförande anatomi inom zoologin och växtfysiologin - alla dessa ting frambragte oanade mängder av nytt material. Av helt avgörande betydelse blev emellertid tre stora upptäckter.
Den första utgjordes av det bevis på energins omvandling man erhöll då man (genom Robert Mayer, Joule och Colding) kom till klarhet om den mekaniska värmeekvivalenten. Alla de oräkneliga verkande orsaker i naturen, vilka dittills existerat som mystiska, oförklarliga så kallade krafter - mekanisk kraft, värme, strålning (ljus och strålvärme), elektricitet, magnetism, den kemiska kraft som får ämnen att förenas eller frigöra sig från varandra - har nu visat sig utgöra olika former, olika yttringar av en och samma energi, nämligen rörelse. Vi kan inte endast påvisa dess i naturen ständigt pågående omvandling från den ena formen till den andra utan förmår också framställa denna förvandlingsprocess i våra laboratorier och inom industrin; och detta kan faktiskt utföras på ett sådant sätt att ett visst kvantum energi i en form alltid motsvaras av en beräknad kvantitet energi i en annan form. Vi kan sålunda uttrycka värmeenheten i kilogrammeter och sedan åter uttrycka givna kvantiteter av elektrisk eller kemisk energi i värmeenheter (och vice versa); på samma sätt kan vi mäta energikonsumtionen och energitillförseln hos en levande organism och uttrycka den i vilken enhet vi behagar - exempelvis i värmeenheter. Att alla former av rörelse i naturen på detta sätt hör samman är inte längre något filosofiskt antagande utan ett naturvetenskapligt faktum.
Den andra stora upptäckten - som egentligen gjordes tidigare - var den organiska cellen, som Schwann och Schleiden presenterade som den enhet, ur vars mångfaldigande och variation alla organismer med undantag för de lägst stående skapas och utvecklas. Denna upptäckt innebar att man för första gången fick en fast grund för utforskandet av naturens organiska, levande skapelser - för såväl den jämförande anatomin som fysiologin och embryologin. Man lyckades avlägsna de mystifierande elementen kring organismernas ursprung, utveckling och uppbyggnad; vad som dittills framstått som ett ofattbart mirakel avslöjades som en process där de styrande lagarna innerst inne är desamma för alla av celler uppbyggda organismer.
Här fanns dock alltjämt ett betydelsefullt tomrum att fylla. Om alla av celler uppbyggda organismer - såväl växter som djur, människan inte undantagen - i varje enskilt fall vuxit fram ur en enda cell, i enlighet med lagen om cellens delning - hur förklarar man då den obegränsade artskillnaden mellan dessa olika organismer? Denna fråga fick sitt svar genom den tredje stora upptäckten, den utvecklingsteori som hos Darwin för första gången gavs en sammanfattande och dokumenterad presentation. Hur många ombildningar denna teori än må komma att genomgå beträffande detaljer, har den dock redan löst huvudfrågan på ett mer än tillfredsställande sätt. Vi har nu fått möjlighet att urskilja de viktigaste konturerna av den stora utvecklingskedjan, från några enkla organismer till dagens många ytterst sammansatta arter med människan i spetsen. Därigenom har man inte bara kunnat förklara den nu existerande mängden av organiska naturprodukter; man har dessutom funnit grundvalen för människoandens förhistoria och kunnat följa dess olika utvecklingsstadier, från de lägsta organismernas enkla protoplasma - utan någon sammansatt uppbyggnad men påverkbar genom retning - ända upp till den tänkande människohjärnan. Utan denna förhistoria förblir den tänkande människohjärnans existens ett underverk.
Tack vare dessa tre stora upptäckter har naturens viktigaste processer erhållit sin förklaring och kunnat härledas till naturliga orsaker. Här återstår dock ännu en viktig uppgift: att förklara hur livet uppstått ur den icke-organiska naturen. På vetenskapens nuvarande stadium är detta liktydigt med att framställa proteinkroppar ur icke-organisk substans. Kemin närmar sig allt mer den möjligheten; ännu är man dock långt från målet. Vi får inte glömma att det dröjde ända till 1828 innan en forskare (Wöhler) lyckades framställa en organisk kropp ur ett icke-organiskt material. Sedan dess har man på ett liknande sätt förmått åstadkomma en mängd så kallade organiska sammansättningar; därför finns det inte någon anledning att tro att just proteinet utgör något oövervinneligt hinder för kemin. Hittills har kemisterna alltid kunnat framställa varje organisk substans vars inre sammansättning man kommit till klarhet om. Så snart man lär känna vilka ämnen protein består av, bör man också kunna ta itu med framställningen av levande protein. Men att begära att vetenskapen i ett nafs skall utföra vad inte ens naturen själv mäktat annat än under ytterst gynnsamma omständigheter på några få planeter efter många millioner år - det vore förvisso att kräva ett underverk.
Den materialistiska naturuppfattningen står sålunda i dag på betydligt fastare grund än vad den hade att stödja sig på under 1700-talet. På den tiden hade man endast tillfredsställande begrepp om planeternas rörelser och fasta jordiska föremåls sätt att röra sig under påverkan av tyngdkraften; hela den organiska naturen och nästan hela kemin bestod då fortfarande av idel svårtydda hemligheter. I dag har vi hela naturen kartlagd som ett åtminstone i de stora huvuddragen förklarat system av olika processer och sammanhängande faktorer. I alla händelser innebär den materialistiska naturåskådningen inte någonting annat än en enkel, från främmande distraktioner befriad uppfattning om naturen sådan som den är, och detta var för de gamla grekiska filosoferna en självklarhet. Mellan dessa gamla greker och oss ligger emellertid drygt två årtusenden som dominerats av en mer idealistisk världsåskådning - därför är denna återgång till det självklara inte så enkel som det först kan tyckas. Det är nämligen på intet sätt frågan om att bara göra sig av med hela detta skedes tänkande; i stället gäller det att genom en konstruktiv kritik koncentrera sig på dess värdefulla inslag - tankeresultat vilka vunnits inom en felaktigt idealistisk form, som dock i sin egenskap av övergångsstadium tjänat som en nödvändig faktor i den stora utvecklingsgången. Hur svårt detta är framgår tydligt av det faktum att åtskilliga naturvetenskapsmän är obevekliga materialister inom sin vetenskap, men inte endast idealister utan till och med strängt troende kristna i sin allmänna livsåskådning.
Alla dessa epokgörande framsteg inom naturvetenskapen bevittnades av Feuerbach utan att egentligen påverka honom i någon fråga av verklig betydelse. Det var inte så mycket hans eget fel; skulden ligger i högre grad hos de bedrövliga tyska förhållandena: dåtidens professurer innehades av ytterligt blygsamt begåvade figurer, experter på eklektiskt hårklyveri, medan Feuerbach, som stod skyhögt över deras nivå, nästan stängdes in i en lantlig isolering. Det är förklaringen till att han - vid sidan av en del geniala sammanfattningar - ägnat så stor möda åt tomma "litterära" funderingar om naturen. Han säger sålunda:
"Livet är självfallet inte resultatet av någon kemisk process; inte heller har det skapats genom någon enskild naturkrafts aktivitet av det ena eller det andra slaget - så som den metafysiske materialisten vill förenkla problemet. Livet är en produkt av naturen i dess helhet".[105]
Den sista meningen motsäger på intet sätt det faktum att protein - det enda självständiga livsbärande ämnet - uppstår som en produkt av en kemisk process - under omständigheter som på ett bestämt sätt präglats av det större sammanhanget, naturen i dess helhet. Feuerbach förlorar sig på ett liknande sätt i helt onödiga spekulationer när han kommer in på tänkandets förhållande till tankeorganet, hjärnan - och här är Starcke genast villig att följa i hans spår.
Feuerbach vill helt enkelt revoltera mot namnet materialism.[106] I viss utsträckning har han sina skäl därtill; i en del avseenden har han nämligen hela tiden förblivit idealist. När det gäller naturen är han materialist, men på det mänskliga området [...][XXXV*]
*
Ingen kan behandla Gud sämre än vad de troende naturvetenskapsmännen gör. Materialisterna nöjer sig med att utan tillkrånglade fraser förklara fakta; om fromt beskäftiga troende försöker pracka Gud på dem svarar de koncist och avböjande - antingen som Laplace: "Sire, je n'avais pas besoin de cette hypothčse"[107], eller också som de buttra holländska köpmän som tyska agenter försöker lura på allsköns smörja: "Ik kan die zaken niet gebruiken" - och sedan är det inte mer med den saken. Men vad har inte Gud fått genomlida när han råkat ut för sina ivriga försvarare! I den moderna naturvetenskapens historia behandlas Gud av sina försvarare ungefär som Fredrik Wilhelm III blev behandlad av sina generaler och rådgivare under slaget vid Jena.[108] Den ena armédivisionen efter den andra lägger ned vapnen och det ena fortet efter det andra kapitulerar inför vetenskapens frammarsch, så att naturens oändliga område till sist helt kontrolleras av vetenskapen och inte längre har något utrymme över för Skaparen. Ännu i Newtons förkunnelse tillerkändes han den "ursprungliga impulsen" men utestängdes från varje vidare inblandning i solsystemet. Fader Secchi går ett steg längre och motar obevekligt ut honom ur solsystemet - visserligen på ett mycket höviskt och korrekt sätt, men inte mindre kategoriskt för det - och här får hans skaparinsats endast gälla det ursprungliga töcknet. Det har blivit likadant inom alla vetenskapsområden. Inom biologin har en ny riddare av den sorgliga skepnaden, Agassiz, nu till och med velat ge honom äran för ett i sanning praktfullt nonsens: han förmodas inte blott ha skapat de verkliga djuren, utan även abstrakta sådana: fisken som sådan![XXXVI*] Slutligen vill Tyndall helt utestänga honom från naturens värld och förvisa honom till de emotionella processernas område - och det enda skälet till att han skall tolereras ens där blir att någon måste antas representera en ännu större insikt än John Tyndalls![109] Hur har man här inte avlägsnat sig från den gamla gudsbilden - bilden av alltings skapare och upprätthållare, utan vilkens vilja inte ett hårstrå kan falla från någons huvud!
Tyndalls emotionella behov bevisar ingenting. Chevalier des Grieux hade också ett emotionellt behov av att älska och äga Manon Lescaut, som gång på gång förrådde både honom och sig själv; för hennes skull blev han falskspelare och hallick, och om Manon skulle vilja förebrå honom för detta, skulle han ursäkta sig just med sitt "emotionella behov"!
Gud = nescio,[XXXVII*] men "ignorantia non est argumentum"[XXXVIII*][110] (Spinoza).
*
Tendensens uppkomst. Den tyska filosofins övergång i materialism - undanskaffandet av kontrollen över vetenskapen - utbrottet av en platt materialistisk populariseringslusta, vars materialism fick tjäna som surrogat för en verklig vetenskap. Dess blomstrande vid tiden för det borgerliga Tysklands och den officiella tyska vetenskapens djupaste förnedring - 1850-60. Vogt, Moleschott, Büchner. Ömsesidigt försäkrande. Återupplivning genom att darwinismen, som dessa herrar genast tog patent på, började komma på modet.
Man kunde låta dem hållas och utan protester bevittna deras delvis förtjänstfulla om än något trångsynta bemödanden om att lära den tyska brackpubliken ateism m.m., om det inte vore för (1) deras hånfulla yttranden om filosofin (valda stycken bör citeras)[19*] vilken trots allt bör utgöra Tysklands stolthet, samt (2) deras anspråk på att kunna tillämpa naturteorier på samhällslivet och därigenom reformera socialismen. På så sätt tvingar de oss att ta notis om dem.
Först och främst: vad har de uppnått inom sitt eget område? Citat.
Därnäst: Helomvändning, sid. 170-171. Vadan denna plötsliga hegelianism?[113] Övergången till dialektik.
Två filosofiska riktningar, den metafysiska med fasta kategorier, den dialektiska (Aristoteles och framför allt Hegel) med flytande kategorier; bevisen på att dessa bestämda motsatser beträffande ursprung och konsekvens, orsak och verkan, identitet och åtskillnad eller sken och verklighet inte håller inför en närmare analys, där det i stället visar sig att den ena av dessa motpoler från början finns närvarande i den andras innersta väsen, att den ena av dem vid ett visst stadium övergår i den andra, samt att all logik vidareutvecklas med denna fortskridande motsägelseprocess som grundval. - Detta blir mystiskt även hos Hegel, eftersom kategorierna framställs som det först existerande, medan den verkliga världens dialektik endast utgör deras spegling. I realiteten förhåller det sig tvärtom: sinnets dialektik är ingenting annat än en återspegling av den verkliga världens rörelseformer inom såväl naturen som historien. Ända fram till sekelskiftet, ja egentligen ända fram till 1830, kunde naturvetenskapsmännen klara sig bra med den gamla metafysiken, eftersom deras vetenskap då ännu inte nått utanför mekanikens - den jordiska och den kosmiska mekanikens - gräns. Ändå hade en förvirring redan inträtt genom den högre matematiken, som ofta motsäger den lägre och framställer dennas eviga sanningar som övervunna ståndpunkter samt skapar satser vilka för den lägre matematikern ter sig som rent nonsens. Här upplöstes de fasta kategorierna, matematiken hade kommit in på ett område där till och med så enkla förhållanden som de rörande enbart abstrakt kvantitet, negativ oändlighet, krävde en alltigenom dialektisk form och tvingade matematikerna att - omedvetet och ofrivilligt - acceptera dialektiska resonemang. Ingenting ter sig löjligare än de finter, ursäkter och nödlösningar med vilkas hjälp matematikerna sökt dölja denna motsättning, skapa en förlikning mellan den högre och den lägre matematiken, göra klart för sin begreppsförmåga att det inte är blott och bart struntprat deras forskningar resulterat i och på ett rationellt sätt förklara oändlighetens matematik: dess utgångspunkt, dess metod och dess resultat.
Nu är läget emellertid helt förändrat. Kemin, det fysikaliska områdets abstrakta odelbarhet, negativ oändlighet - atomistik. Fysiologi - cellen (den organiska utvecklingsprocessen, såväl arternas som den individuella, genom differentiering, ett synnerligen slående prov på rationell dialektik), och slutligen identiteten mellan naturkrafterna och deras ömsesidiga förvandling - en sak som gjort fixerade kategorier omöjliga. Ändå sitter flertalet naturforskare alltjämt fjättrade vid de gamla metafysiska kategorierna och blir hjälplösa när dessa moderna fakta, vilka så att säga bevisar dialektiken i naturen, måste ges en rationell förklaring och gemensamt inordnas i ett sammanhang. Och här kan man inte undvara tänkandet: atomer och molekyler etc. kan inte studeras i mikroskop utan måste undersökas med tankeprocessens hjälp. Jämför kemisterna (med undantag av Schorlemmer, som är besläktad med Hegel) och Virchows "Zellularpathologie", där en rad allmänna fraser till sist måste mobiliseras för att skyla över den växande hjälplösheten. En från mysticismen frigjord dialektik blir helt nödvändig för naturvetenskapen, som nu lämnat de områden där de fasta kategorierna utgjorde en tillräcklig grundval och logikens lägre matematik var det mest praktiska och effektiva verktyget. Filosofin får sin postuma revansch för att naturvetenskapen lämnat den i sticket, och ändå borde forskarna ha kunnat märka av den filosofiska metodens framgångar inom naturvetenskapen att filosofin till och med på deras egna domäner hade kvalitéer som de själva inte nådde upp till (Leibniz - grundaren av det oändligas matematik - en gestalt inför vilken den på dessa områden mindre bevandrade Newton[114] ter sig som en epigon och poängförstörare:[115] Kant - som före Laplace[14] lanserade sin teori om universums uppkomst; Oken - den förste i Tyskland som kom in på utvecklingsteorin; Hegel - vars sammanfattning och rationella indelning av naturvetenskaperna utgör en viktigare insats än alla de materialistiska utläggningarna tillsammans).
Om Büchners anspråk på att med kampen för tillvaron som grundval få uttala sig om socialism och nationalekonomi: se orden om skomakaren i Hegels "Enzyklopädie" 1, sid. 9.[116]
Om politik och socialism. Den klarsyn som världen väntat på (sid. 11).[117]
Separation, samexistens och succession. Hegels "Enzyklopädie", sid. 35! som bestämning av sinnesintrycken, föreställningen.[118]
Hegel, "Enzyklopädie", sid. 40. Naturfenomen[119] - men Büchner gör här inga egna reflexioner; han endast kopierar på ett helt ointressant sätt.
Sid. 42. Solons lagar "framskapades ur hans eget huvud" - Büchner är kompetent att utföra samma prestation för det moderna samhällets räkning.
Sid. 45. Metafysiken - tingens, inte rörelsernas, vetenskap.
Sid. 53. "Erfarenheten är beroende av vilken inställning vi förmår möta verkligheten med. En stor ande skaffar sig den erfarenhet som krävs för att han skall kunna urskilja de väsentliga inslagen i företeelsernas brokiga mönster."
Sid. 56. Parallellismen mellan historien och den mänskliga individen[120] = parallellismen mellan paleontologin och embryologin.
*
Liksom Fourier framstår som ett matematiskt poem[121] - som ändå alltjämt har sin betydelse - kan Hegel karakteriseras som ett dialektiskt poem.
Den felaktiga porositetsteorin (enligt vilken olika förmenta materier, exempelvis värmeämnet, finns i varandras porer utan att genomtränga varandra) karakteriseras av Hegel som blott och bart ett tankefoster (se hans "Logik" samt sid. 259 i den första delen av hans "Enzyklopädie"[122]).
*
I Hegels "Enzyklopädie", I, sid. 205-206[123], finns ett profetiskt avsnitt om atomvikter, vilket skiljer sig åtskilligt från de dåtida fysikernas uppfattning, samt om atomer och molekyler som tankebestämningar, vilka tänkandet har ett avgörande inflytande över.
Om Hegel uppfattar naturen som en gestaltning av en evig "idé" i dess omvandling, och om detta är ett så allvarligt brott - vad skall vi då säga om morfologen Richard Owen?
"Den urbildsidé som förverkligats i nutidens olika djurarter hade förkroppsligats på en rad andra sätt långt innan dessa arter kom till." ("Nature of Limbs", 1849.)[124]
Sägs sådant av en naturforskare, som inte menar någonting med denna mystifierande fras, förmärks ingenstans några upprörda reaktioner. Men om en filosof säger samma sak och menar någonting med sitt yttrande - någonting som innerst inne, låt vara i en omvänd form, är riktigt - då har han hemfallit åt en hemsk och brottslig mysticism.
*
Naturvetenskapligt tänkande: Agassiz' skapelseteori, enligt vilken Gud vid sitt skapande gick från det allmänna till det individuella; han skapade alltså först ryggradsdjuren som grupp, därefter underavdelningen däggdjur, därefter dennas underavdelning rovdjur, sedan dennas underavdelning kattdjur - och så till sist enskilda arter som lejon etc. Med andra ord: först abstrakta begrepp i konkreta former, och inte förrän därefter de konkreta formerna själva! (Se Haeckel, sid. 59.)[125]
Fallet Oken (Haeckel, sid. 85 ff.) visar klart vilken förvirring som dualismen mellan naturvetenskapen och filosofin har skapat. Genom teoretiskt tänkande upptäckte Oken protoplasman och cellen, men ingen kom på idén att fullfölja hans forskningar med en naturvetenskaplig undersökning - endast tänkandet ansågs kunna ge besked om dessa ting! Och innan protoplasmans och cellens existens naturvetenskapligt bevisats, hade Oken hunnit förlora de flesta av sina anhängare!
*
Hofmann ("Ein Jahrhundert Chemie unter den Hohenzollern") citerar naturfilosofin; citatet kommer från "litteratören" Rosenkranz, som knappast erhållit något erkännande från en enda verklig hegelian. Att göra naturfilosofin ansvarig för Rosenkranz' funderingar är lika befängt som att göra Hohenzollern-dynastin ansvarig för Marggrafs upptäckt av betsockret (vilket Hofmann också gör).[126]
Teori och empirism. Att jorden är avplattad vid polerna fastställdes teoretiskt av Newton. Fransmännen Cassini[127] och en del av deras landsmän hävdade långt senare, på grundvalen av sina empiriska mätningar, att jorden har ellipsoidens form och att polaxeln är den längsta.
*
Det förakt empirismens företrädare visat för de gamla grekerna ter sig rätt egendomligt, när man exempelvis hos Th. Thomson ("On electricity")[128] kan läsa om hur folk som Davy och till och med Faraday trevade sig fram i dunklet (elektriska gnistor etc.) och försökte sig på experiment som kan föra tankarna till en berättelse om Aristoteles' och Plinius' sätt att närma sig förhållanden inom fysiken och kemin. Just på detta nya område har empirismens män valt att känna sig för på precis samma sätt som antikens forskare. Och när Faraday tack vare sitt snille kommer in på rätt spår, måste en trångsynt figur som Thomson protestera mot detta. (Sid. 397.)
*
Haeckels "Anthropogenie", sid. 707:
"Enligt den materialistiska världsåskådningen fanns materien före rörelsen[XXXIX*] den levande kraften; materien skapade denna kraft." Detta är lika galet som att kraften skulle ha skapat materien, ty kraft och materia är odelbara.
Varifrån har han hämtat sin materialism?
*
Causae finales och efficientes[XL*] förvandlas av Haeckel (sid. 89-90)[125] till ändamålsenligt verkande och mekaniskt verkande orsaker, ty för honom är causa finalis = Gud! Ordet "mekanisk" har för honom inte heller någonting med mekanik att skaffa; det från Kant övertagna ordet betyder hos Haeckel närmast "monistisk". En sådan språkförbistring måste resultera i en del nonsens. Vad Haeckel här säger om Kants "Kritik der Urteilskraft" stämmer inte med Hegel. ("Geschichte der Philosophie", tredje volymen, sid. 603)[129]
*
Ett annat[XLI*] exempel på polaritet hos Haeckel: mekanism = monism, och vitalism eller teleologi = dualism. Redan hos Kant och Hegel är det inre syftet en protest mot dualismen. Mekanism tillämpad på livet blir en omöjlig kategori; man kan på sin höjd här tala om kemism, om man inte vill beröva namnen hela deras innebörd. Ändamål: Hegel, V, sid. 205.[130]
"Mekanismen får karaktären av en totalitetssträvan därigenom att den söker fatta naturen för sig som en helhet för vars begrepp ingen annan kräves - den totalitet varom här är fråga befinner sig inte i ändamålet eller i en därmed sammanhängande utomvärldslig mening."[XLII*]
Poängen är emellertid den att mekanismen (liksom 1700-talets materialism) inte kommer ifrån den abstrakta nödvändigheten och alltså inte heller ifrån tillfälligheten. Att materien formar sig till en tänkande människohjärna är för mekanismen en ren tillfällighet, fastän det - där det inträffar - steg för steg bestäms av nödvändigheten. Men i verkligheten ligger det i materiens natur att utveckla tänkande varelser: så sker nämligen överallt där förutsättningarna (som inte nödvändigtvis måste vara desamma överallt och under alla skeden) finns. Hegel fortsätter (sid. 206):
"Denna princip (mekanismens) kan följaktligen i sitt sammanhang av ytterlig nödvändighet erbjuda en känsla av oändlig frihet gentemot teleologin, vilken uppställer även de mest triviala eller till och med föraktliga inslagen i sin lära som något absolut, i vilket ett mer universellt tänkande måste känna begränsningen svår och motbjudande."
Här slår en återigen det oerhörda slöseriet med materia och rörelse i naturen. I hela solsystemet finns det kanske på sin höjd tre planeter på vilka liv och tänkande varelser skulle kunna existera - under nuvarande betingelser. Och så hela denna oerhörda apparatur bara för deras skull!
Organismens inre syfte visar sig enligt Hegel (V, sid. 244)[131] genom driften. Inte så värst övertygande. Genom driften förmodas den levande individen komma mer eller mindre i samstämmighet med sin idé. Av detta framgår i hur hög grad detta inre syfte i sig självt är en ideologisk bestämning. Och ändå finner vi Lamarck i detta.
*
Naturvetenskapsmannen tror att de kan frigöra sig från filosofin genom att håna den eller ignorera den. De kan emellertid inte åstadkomma några framsteg utan tänkande, och då blir också vissa tankebestämningar nödvändiga. Dessa kategorier övertas dock okritiskt från den allmänna inställningen hos så kallade bildade personer, präglade av kvarlevor från längesedan avsomnade filosofiska system, eller också härrör de från det obetydliga kvantum filosofi man pliktskyldigast tagit del av vid ett universitet (där de inhämtade kunskaperna inte endast blivit synnerligen fragmentariska utan också ofta serverats av företrädare för de mest varierande skolor, vanligen de uslast tänkbara); de kan även utgöra resultatet av ett osystematiskt och omdömeslöst anammande av allsköns filosofisk litteratur. Därför är dessa forskare allt annat än frigjorda gentemot filosofin: oftast är de tyvärr i stället insnärjda i filosofins allra värsta yttringar. De som flitigast hånar filosofin är själva slavar under vulgärt förvrängda rester av de sämsta filosofiska förkunnelserna.
Naturvetenskapsmännen må anlägga vilken attityd de behagar: filosofin präglar ändå även deras inställning. Frågan är bara om de vill låta sig behärskas av en dålig modefilosofi eller om de vill erkänna en form av teoretiskt tänkande som bygger på kännedom om tänkandets historia och de resultat människan där uppnått.
"Fysiken må akta sig för metafysiken!" Det är alldeles riktigt, fast i en annan bemärkelse.[132]
Naturvetenskapsmännen vill ge filosofin ytterligare en tids skenexistens genom att använda sig av kasserade rester av den gamla metafysiken. Först när natur- och historievetenskap kompletterats med dialektik kommer hela det sekunda filosofiska sortimentet - det som inte gäller den rena tankeläran - att bli överflödigt och försvinna i den positiva vetenskapen.
*
Dialektiken, den så kallade objektiva dialektiken, råder överallt i naturen, och det dialektiska tänkandet, den så kallade subjektiva dialektiken, är bara en reflex av den rörelse som på alla håll i naturen gör sig gällande i form av motsatsförhållanden, vilka i sin regelbundna strid inbördes och sitt slutliga övergående i varandra - respektive i högre former - präglar hela livet inom naturen. Attraktion och repulsion. Polariteten börjar i magnetismen, den visar sig i en och samma kropp; vid elektricitet fördelar den sig till två eller flera kroppar som råkar i ett inbördes spänningsförhållande till varandra. Alla kemiska processer utgör egentligen exempel på kemisk attraktion och repulsion. Inom det organiska livet kan slutligen cellkärnans tillkomst uppfattas som ett fall av polarisation hos det levande äggviteämnet, och alltifrån den enkla cellen och framåt visar utvecklingsteorin, hur varje framsteg på vägen mot å ena sidan de mest komplicerade växterna och andra sidan människan åstadkommits genom den hela tiden verkande motsättningen emellan arv och anpassning. I detta sammanhang blir det uppenbart hur litet man kan tillämpa kategoriska begrepp som "positiv" och "negativ" på sådana utvecklingsformer. Man kan naturligtvis uppfatta arv som den positiva, konservativa sidan och anpassning som den negativa sida vilken hela tiden ägnar sig åt att förstöra det ärvda materialet - men precis lika gärna kan man se anpassning som den aktiva, skapande, positiva sidan och arv som den negativa, tröga och passivt verkande sidan. Precis som utvecklingen inom historien visar sig i en negativ attityd till de rådande förhållandena blir emellertid även här - enbart av praktiska skäl - anpassningen lättare att uppfatta som en negativ aktivitet. Historiens vidareutveckling genom motsättningar visar sig tydligast i de ledande nationernas kritiska ögonblick. Vid sådana tillfällen har ett folk endast att välja mellan sitt dilemmas ytterligheter: antingen - eller! - och frågan får aldrig på något sätt den utformning som de olika skedenas kälkborgerliga fuskare i politiken skulle vilja ge den. Till och med den tyska liberala brackan från 1848 blev redan följande år helt oväntat tvungen att ta ställning till valet mellan en återgång till den gamla reaktionen (i intensifierad form) och ett fullföljande av revolutionen fram mot genomdrivandet av en republik - kanske till och med en republik av socialistisk modell. Han behövde inte fundera länge för att hinna bestämma sig, och sålunda bidrog han till att lyfta fram Manteuffelreaktionen som ett skönt blomster på den tyska liberalismens träd.[133] På samma sätt reagerade den franska borgerligheten när den 1851 konfronterades med ett helt oförutsett dilemma: skulle man acceptera en kejsardömets karikatyr, ett Frankrike som styrdes och utsögs av en samling skurkar, eller skulle man föredra att få en socialistisk republik? Borgaren böjde sig villigt för skurkarnas regim, för att under dess beskydd kunna fortsätta med sin egen utsugning av arbetarna.
Skarpa och fasta gränser kan inte tillämpas i samband med utvecklingsteorin. Inte ens gränslinjen mellan ryggradsdjur och ryggradslösa djur tycks nu längre vara så skarp, lika litet som den mellan fiskar och amfibier, och gränsen mellan fåglar och reptiler blir allt svagare för var dag. Mellan Compsognathus[134] och Archaeopteryx[19] finns bara några få felande länkar, och fågelnäbbar med tänder kan båda hemisfärerna framvisa. Synsättet "antingen det ena eller det andra" blir i allt mindre grad möjligt att använda. Bland lägre stående djurarter kan begreppet individ inte alls markeras klart. Svårigheten gäller inte bara att konstatera om ett speciellt djur utgör en individ eller en koloni, utan också att urskilja var i utvecklingen en individ försvinner och en annan tar vid (ammor)[135]. När naturuppfattningen nått ett stadium där alla skiljaktigheter smälter samman i mellanstadier och alla motsatser via förmedlande länkar övergår i varandra, förslår inte längre den gamla metafysiska tankemetoden. Dialektiken, som inte heller känner några skarpt fixerade gränslinjer, något ovillkorligt och allmängiltigt "antingen - eller", är den enda tankemetod som tillfullo går att tillämpa vid detta utvecklingsstadium; den förmår i det rätta ögonblicket komplettera sitt "antingen - eller" med ett "både - och": och kan åstadkomma en försoning mellan motsättningarna. När det gäller den vetenskapliga vardagsrutinens småpotatis behåller dock de metafysiska kategorierna naturligtvis sin giltighet.
Kvantitetens omvandling till kvalitet = den "mekaniska" världsåskådningen; kvantitativ förändring förändrar kvaliteten. Den saken kom man bara inte att tänka på!
*
Tendensen till motsatsförhållande hos våra reflektioners tankebestämningar: polarisationen. Tänkandet gör precis som elektriciteten, magnetismen etc. - det vidareutvecklas genom dessa motsättningar. I intetdera fallet kan seriösa forskare framhärda i något ensidigt synsätt.
*
"Väsens"-bestämningarnas rätta natur karakteriseras av Hegel själv sålunda ("Enzyklopädie", I, paragraf 111, tillägg): "Till sitt väsen är allting relativt"[XLIII*] (t.ex. positivt eller negativt endast i sina förhållanden, inte i sig självt).
*
Del och helhet t.ex. är redan kategorier, som blir otillräckliga i den organiska naturen. Sädeskornets utvidgning - embryot och det nyfödda djuret. Kan inte här tala om en från "helheten" avskild "del"; det skulle leda till en skev framställning. Om en "del" kan det här bli tal endast ifråga om döda kroppar.[136] ("Enzyklopädie", I, sid. 268)
*
Enkel och sammansatt: kategorier som på samma sätt redan i den organiska naturen blir meningslösa och omöjliga att använda. Ett djur definieras varken efter sin mekaniska sammansättning av ben, blod, brosk, muskler, vävnader etc. eller efter sin kemiska sammansättning av olika ämnen. (Hegel "Enzyklopädie", I, sid. 255)[137] Organismen är varken enkel eller sammansatt, hur komplicerad den än må vara.
*
Abstrakt identitet (a = a, eller negativt: a kan inte samtidigt vara och inte vara lika med a) är på samma sätt ett obrukbart begrepp inom den organiska naturen. Varje växt eller djur, varje cell är vid varje ögonblick i sin tillvaro lik sig själv samtidigt som den hela tiden förändras - genom upptagande och avsöndrande av substanser, genom andning, genom cellers död och nya cellers tillkomst, genom cirkulationsprocessens förlopp; kort sagt: genom summan av alla hela tiden pågående molekylarförändringar som utgör livet och vilkas följder blir uppenbara för betraktaren i de olika livsstadierna - ungdom, könsmognad, fortplantningsstadium, ålderdom, död. Ju längre fysiologin vidareutvecklas, desto större betydelse för den erhåller dessa oändligt små, oupphörligt uppträdande förändringar, och därigenom blir det också allt viktigare för den att uppmärksamma förekomsten av skillnader inom identitetens ram; och den gamla, abstrakt formella identitetsuppfattningen, enligt vilken en organisk varelse måste ses som enkelt identisk med sig själv, som någonting konstant - den synen måste då räknas till det förgångna.[20*] Icke desto mindre består de på denna uppfattning vilande tankebegreppen och de med dem sammanhörande kategorierna. Men till och med inom den icke-organiska naturen försvinner i realiteten identiteten som sådan ur bilden. Varje kropp utsätts regelbundet för mekanisk, fysisk och kemisk påverkan, som hela tiden förändrar den och modifierar identitetsbegreppet. Endast inom matematiken - en abstrakt vetenskap som sysslar med tankeskapelser, låt vara att dessa utgör speglingar av verkligheten - kan den abstrakta identiteten i dess motsatsförhållande till skillnaden tillämpas - men till och med där måste den ofta upphävas. (Hegels "Enzyklopädie", I, sid. 235)[138]. Det faktum att identiteten inom sig rymmer skillnader framgår tydligt i varje sats, där predikatet alltid på något sätt skiljer sig från subjektet: liljan är en växt, rosen är röd etc. Predikatet och subjektet kan aldrig helt täcka varandras betydelse; det ena ordet uttrycker alltid någonting mer. (Hegel, sid. 231)[139]. Det säger sig självt att begreppet "identitet med sig själv" från början måste kompletteras med "skillnad från allting annat".
Kontinuerlig förändring, med andra ord ett upphävande av denna abstrakta identitet, kan spåras även i den så kallade icke-organiska naturen. Där utgör geologin dess historia. På ytan, mekaniska förändringar (bortspolning, frost), kemiska förändringar (söndervittrande); inifrån likaså mekaniska (tryck) och kemiska förändringar (vatten, syror etc.), dessutom värme (vulkanisk), resulterande även i förändringar i verkligt stor skala: jordskalv etc. Nutidens skiffer är någonting i grunden artskilt från det slags slam av vilket det en gång formats, liksom kritan från de mikroskopiska snäckor den bildats av. Samma sak gäller i ännu högre grad om kalksten, som enligt en del forskare sägs vara av enbart organiskt ursprung, liksom om sandstenen, bildad av lös havssand som i sin tur härrör från sönderdelad granit - för att nu inte tala om kol.
*
Identitetens lag i den gamla metafysiska bemärkelsen utgör en grundsten i den traditionella åskådningen: a = a. Var sak har absolut likhet med sig själv. Allting uppfattades som permanent: solsystemet, stjärnorna, organismerna. Naturvetenskapen har bit för bit i olika enskilda fall upphävt denna lag, men teoretiskt har den ännu god livskraft, och alltjämt framhålls den av den tidigare forskningens supporters som ett argument mot den nya skolan: ett ting kan inte samtidigt vara både sig självt och någonting annat. Och ändå har naturvetenskapsmännen nu i detalj visat hur den sanna, konkreta identiteten i sig inrymmer skillnad och förändring (se ovan).
Liksom alla metafysiska kategorier kan den abstrakta identiteten duga till vardags inom det vetenskapliga arbetet, när det gäller obetydliga dimensioner och korta tidsperioder; gränserna för dess användningsmöjligheter är olika för nära nog varje fall och bestäms av objektets karaktär: gäller frågan ett planetsystem, där man i ordinära astronomiska beräkningar utan risk kan använda ellipsen som grundform, måste ju sådana gränser bli mycket vidare än om det är fråga om en insekt som fullbordar sin metamorfos på några veckor. (Bland andra exempel som kan nämnas har vi arternas förändringar, processer som överspänner årtusenden). Men för den sammanfattande naturforskningen blir den abstrakta identiteten, till och med inom de enskilda vetenskapsområdena, ett helt otillräckligt begrepp, som trots att det i praktiken måst föras åt sidan alltjämt teoretiskt behåller sitt grepp om folks föreställningsvärld: sålunda inbillar sig en mängd forskare fortfarande att identitet och skillnad är helt oförenliga motsatser - i stället för ensidiga poler vilka ger den sanna bilden endast genom sin växelverkan, där skillnaden kan inrymmas inom begreppet identitet.
*
Identitet och åtskillnad, orsak och verkan - de båda huvudmotsättningar[140] vilka - i likhet med "nödvändighet och tillfällighet" - omvandlas vid en enskild prövning.
Och sedan måste "grundprinciperna" tas till hjälp.
Positiv och negativ. Här kan också, exempelvis inom elektriciteten, benämningen kastas om; samma sak gäller norr och söder. Om man byter ut namnen och ändrar hela terminologin i enlighet med detta, förblir hela bilden korrekt. Vi kan kalla väster för öster och för öster för väster: solen går upp i väster och planeterna roterar från öster mot väster etc. - och det är bara själva benämningarna som ändrats. Inom fysiken kallar vi ju faktiskt den södra magnetpol som attraheras av jordmagnetismens nordpol för Nordpolen, och det spelar ändå inte någon som helst roll.
*
Att positivt och negativ är likställda begrepp, oavsett vilken sida som är positiv och vilken som är negativ, gäller inte endast inom den analytiska geometrin utan även - och i ännu högre grad - inom fysiken. (Se Clausius, sid 87 ff.)[141]
Polaritet. Om en magnet delas på mitten, polariseras det neutrala mellersta partiet, dock på ett sådant sätt att de gamla polerna består. Om en mask delas i två delar förvandlas däremot den tidigare negativa polen, djurets anus, till en positiv pol, en mun, och det nya djurets anus bildas vid delningspunkten. Maskens främre del behåller den tidigare munöppningen och formar på samma sätt en ny anus vid delningspunkten. Hos den ena av de båda nya maskarna genomförs alltså en omkastning av den positiva och den negativa polen.
*
Polarisation. Ännu för J. Grimm framstod det som en orubblig lag att en tysk dialekt måste vara antingen högtysk eller lågtysk. Den frankiska dialekten kom härigenom helt utanför bilden.[142] Eftersom den senare karolingiska periodens frankiska skrivspråk var högtyskt (högtyskans ljudskridning hade erövrat de sydöstra frankiska områdena) föreställde han sig att den frankiska dialekten på en del håll övergått i franskan och på andra håll i den gamla högtyskan. Då blev det fullständigt omöjligt att förklara det holländska inslaget i de gamla saliska områdena. Inte förrän efter Grimms död återupptäcktes frankiskan: saliskan i föryngrad form som den gamla nederländska dialekten och andra varianter som dialekterna kring de mellersta och nedre Rhen-områdena; dessa dialekter har delvis behållit sin gamla lågtyska form och delvis förskjutits i högtysk riktning. Frankiskan är alltså en dialekt som kan betecknas som både högtysk och lågtysk.
*
En annan motsättning som förhäxar metafysiken gäller tillfällighet och nödvändighet. Kan man tänka sig skarpare motsatser än dessa båda tankebestämningar? Hur skulle de kunna vara identiska, så att det tillfälliga är betingat av nödvändigheten och det nödvändiga av tillfälligheter? Förståndiga människor, och med dem majoriteten bland naturforskarna - brukar betrakta tillfällighet och nödvändighet som bestämningar vilka en gång för alla utesluter varandra. En process, en omständighet, ett ting - de kan vara antingen tillfälliga eller nödvändiga, men inte ha båda dessa egenskaper samtidigt. I naturen hittar vi sålunda de båda slagen tätt intill varandra; här finns åtskilliga sorters företeelser och processer av vilka en del bär tillfällighetens och andra nödvändighetens prägel, och det gäller bara att inte blanda ihop begreppen. Man uppfattar t.ex. de avgörande artskiljaktigheterna som nödvändigt givna men de individuella skiljaktigheterna inom samma art som beroende på tillfälligheter; detta gäller för såväl kristaller som växter och djur. Då ses åter den lägre gruppen som tillfällig i sitt förhållande till den högre, och det förklaras bero på tillfälligheter hur många olika arter som ingår i släktet Felis[XLIV*] eller Equus[XLV*], hur många individer det finns av varje art, hur många olika djurarter som kan påträffas inom ett visst område - kort sagt: hur floran och faunan i största allmänhet är beskaffade. Därefter deklareras att bara det som präglats av nödvändigheten har vetenskapligt intresse; det tillfälliga är likgiltigt för vetenskapen. Med andra ord: det som vi känner till, det som kan inordnas under allmänna lagar, det är intressant, medan däremot det som inte kan inordnas under sådana lagar, och som vi följaktligen saknar kunskaper om, endast är likgiltigt material som kan ignoreras. Den tankegången sätter p för all vetenskap, ty vetenskapens uppgift är just att undersöka sådant som vi saknar kunskaper om. Alltså: det som kan inordnas under allmänna lagar är det som har nödvändighetens prägel, medan det övriga är resultat av tillfälligheter. Vem som helst kan märka att detta representerar samma slags vetenskap som när man kallar sådant man kan förklara "naturligt" och sådant man inte kan förklara "övernaturligt"; det blir här helt likgiltigt om jag kallar kraften bakom det oförklarliga "Gud" eller "slumpen". I båda fallen innebär benämningen endast att "detta känner jag inte till", och följaktligen hör det inte hemma inom vetenskapen, som inte kan fungera när det nödvändiga sammanhanget saknas.
En konsekvent polemik mot detta synsätt finner vi i determinismen, som innebär att den gamla franska materialismen överförts till naturvetenskapen och som försöker klara av tillfällighetens betydelse genom att helt förneka den. Enligt denna uppfattning behärskas hela naturen av den enkla, direkta nödvändigheten. Att en viss ärtskida innehåller fem ärtor i stället för fyra eller sex, att svansen på en viss hund mäter så och så många centimeter, att en viss blomma i år befruktades av ett bi medan en annan blev bortglömd (ja, även att just detta bi dök upp vid en viss tidpunkt), att ett visst frö i en sönderblåst maskrosboll gett upphov till en ny växt medan andra försvunnit utan spår, att jag häromnatten blev biten av en loppa klockan fyra på morgonen - inte klockan tre eller klockan fem - och att loppbettet hamnat på höger axel i stället för exempelvis min vänstra vad - allt detta beror på en oemotståndlig förening av orsak och verkan, en så orubblig nödvändighet att dessa händelsers utformning på ett visst sätt måste ha framkommit som självklara konsekvenser av speciella egenskaper redan hos den gasformation av vilken vårt solsystem skapats. Denna form av nödvändighet binder oss vid den teologiska naturuppfattningen. Vetenskapligt sett blir det ganska likgiltigt om vi här använder uttrycket "nödvändighet", eller om vi i likhet med Augustinus och Calvin talar om "Guds eviga påbud", eller om vi rentav accepterar turkarnas beteckning "Kismet". I intetdera fallet blir det tal om att utreda själva orsakskedjan; enbart namnen räcker här inte till för att göra oss nämnvärt klokare: den så kallade nödvändigheten förblir en tom fras, och även tillfälligheten blir då samma begrepp som tidigare. Så länge vi inte förmår klargöra vad antalet ärtor i ärtskidan beror på, måste vi fortsätta att betrakta det som en ren tillfällighet; antagandet att det nödvändiggjorts redan av tillståndet hos solsystemets ursprungsform ger oss knappast några vidgade vyer. Därtill kommer att en vetenskap som föresatte sig att utforska orsakskedjan bakom en enskild ärtskidas beskaffenhet hastigt skulle förvandlas till ett barockt hårklyveri - denna ärtskida måste ju också ha ett oräkneligt antal andra speciella egenskaper i fråga om färgton, storlek, tjocklek och hårdhet - för att nu inte tala om de många särdrag som måste visa sig vid ett studium med mikroskop. Denna enda ärtskida skulle följaktligen räcka till för att ge världens botanister ett överväldigande huvudbry beträffande kartläggningen av orsakssammanhangen.
Nödvändigheten kan således inte här användas för att förklara det tillfälliga; snarare blir den inordnad i mönstret för det tillfälligas uppkomst. Om det faktum att en viss ärtskida innehåller sex ärtor, inte fem eller sju, är att jämföra med lagen för rörelse inom solsystemet eller lagen för energins omvandling - då är det egentligen inte tillfälligheten som upphöjs till nödvändighetens nivå; med större rätt kan man säga att nödvändigheten degraderats till tillfällighet. Och hur mycket än mångfalden av organiska och ickeorganiska arter och individer som lever inom ett bestämt område må förutsättas bero på en strängt markerad nödvändighet, så förblir ändå den saken för de berörda enskilda individerna och arterna själva en fråga om tillfälligheter. För det enskilda djuret måste det te sig som en fråga om tillfälligheter var det råkat födas, vilken omgivning det hamnar i och hur många fiender av olika slag som hotar dess existens. För moderväxten bestämmer tillfälligheter vart vinden för dess frön, och för dess avkomlingar avgör de var dessa frön finner en lämplig grogrund; när man vill försäkra att även sådant egentligen vilar på orubbliga nödvändighetslagar, är det förvisso en klen tröst man erbjuder. Sammansättningen av olika naturföreteelser inom ett speciellt område - eller för den delen också på hela jorden - är och förblir, trots allt tal om evighetens ursprungliga bestämningar, i praktiken en fråga om tillfälligheter.
Som en kontrast mot båda dessa uppfattningar framförde Hegel de tidigare aldrig presenterade tankegångarna att det tillfälliga har en anledning just på grund av den tillfälliga karaktär som också - och i precis lika hög grad - förklarar avsaknaden av orsaker; att det tillfälliga präglas av nödvändigheten, att nödvändigheten utformar sig som tillfällighet - och att denna tillfällighet egentligen utgör den absoluta nödvändigheten. ("Logik", II, bok III, 2: "Verkligheten"). Inom naturvetenskapen har man helt enkelt avfärdat dessa tankar som paradoxala spetsfundigheter utan mening eller konsekvens, och beträffande det teoretiska har man dels framhärdat i den wolffska metafysikens ofruktbara tankegångar, enligt vilka en sak präglats antingen av nödvändigheten eller av tillfälligheten - aldrig av båda samtidigt; och dels har man hängett sig åt den föga vettigare mekaniska determinismen, som i ord helt förnekar tillfälligheten samtidigt som denna i varje enskilt fall blir accepterad i praktiken.
Medan naturvetenskapens tänkande alltjämt följde dessa gamla spår, hur tedde sig då framskridandet inom dess forskning, förnyad genom Darwin?
Darwin utgår i sitt epokgörande verk från en grundval av utomordentligt vidsträckt uppfattad tillfällighet. Det är just de oändliga, tillfälliga skiljaktigheterna mellan individer inom enskilda arter, skillnader som accentueras alltmer tills de bryter mot artens karakteristika och vilkas direkta orsaker endast i mycket få undantagsfall kan klarläggas, som tvingat honom att ifrågasätta hela den tidigare uppfattningen om biologins bundenhet vid begreppet art i dess gamla, metafysiska stelhet och oföränderlighet. Utan artbegreppet skulle emellertid hela vetenskapen bli innehållslös. Artbegreppet utgör en nödvändig grundval för alla dess olika underavdelningar: människans anatomi, jämförande anatomi, embryologi, paleontologi, zoologi, botanik etc. - hur skulle de kunna fungera om artbegreppet försvann ur bilden? De resultat man uppnått inom dem skulle inte bara bli ifrågasatta; de skulle helt sopas undan. Tillfälligheten omkullkastar nödvändigheten, i den form denna hittills uppfattats.[21*] Den tidigare nödvändighetsteorin faller samman. Att bibehålla den skulle vara liktydigt med att inordna naturen under en onaturlig och verklighetsfrämmande mänsklig föreställning; följden blir då att all inre nödvändighet inom den levande naturen i realiteten förnekas, och tillfällighetens kaotiska välde får då en oinskränkt dominans över hela detta område.
"Gäller inte Tausves-Jontof längre!"[143] - skriker biologer från olika skolor helt följdriktigt.
Darwin.[XLVI*]
*
Hegel: "Logik", del I[144]
"När intet framställs i motsättning till något, som intet av något, utgör detta en bestämning: ett bestämt intet"[XLVII*]. (Sid. 74)[XLVIII*] "Mot bakgrunden av världsalltets på ömsesidighetens bestämningsform vilande sammanhang skulle man inom metafysiken kunna hävda, att hela universum måste falla samman om det minsta stoftkorn förstörs (egentligen en ren tautologi)." (sid. 78)
Negation, huvudavsnittet i inledningen, sid. 38:
"att det som motsäger sig självt inte upplöses i ingenting - i en abstrakt intighet - utan endast i sitt speciella innehålls negation" etc.
Negationens negation. Fenomenlärans förord, sid. 4: knopp, blomma, frukt etc.[145]
*
Natur och ande. För grekerna var det en självklarhet att naturen måste äga en tänkande ande. Ännu i dag kan dock den allra dummaste empirismens företrädare genom sitt sätt att resonera (hur galet detta än må vara) visa sig utgå från den övertygelsen att naturen måste besitta ett tänkande och att förnuftet aldrig kan stå i motsättning till naturen.
*
Ett begrepps eller ett begreppsförhållandes (positiv och negativ, orsak och verkan, substans och accidens) utveckling i tänkandets historia förhåller sig till sin utveckling i den enskilde dialektikerns medvetande precis som en organisms utveckling inom paleontologin förhåller sig till sin utveckling inom embryologin. Att denna regel gäller för begreppens utveckling upptäcktes av Hegel. I den historiska utvecklingen spelar tillfälligheten en viss roll, vilken inom det dialektiska tänkandet liksom inom embryologin ingår i nödvändighetens sammanfattning.
*
Abstrakt och konkret. Den allmänna lagen om rörelsens formförändring är mycket mer konkret än varje enskilt "konkret" exempel, man vill anföra som belägg för den.
*
Förstånd och förnuft. Denna hegelska distinktion enligt vilken förnuftet kännetecknas av det dialektiska tänkandet, har en speciell innebörd. Till det som vi har gemensamt med djuren hör alla slag av aktivitet som hänger samman med själva förståendet: induktion, deduktion och, som en följd härav, även abstraktion (Didos[146] uppfattning om släktena: fyrfotingar och tvåfotingar), analys av obekanta föremål (redan att knäcka en nöt är att påbörja ett slags analys), syntes (många djurs förmåga till listiga påfund) och, som en kombination av de båda sistnämnda, experimentförmågan (inför nya hinder och obekanta situationer). Alla dessa förfaringssätt - alltså alla de vetenskapliga forskningsmedel som den ordinära logiken erkänner - är precis desamma hos de högre stående djuren som hos människan. Det rör sig här endast om gradskillnader (beträffande själva metodens raffinemang i varje enskilt fall). Metodens grunddrag är desamma för djur som för människor och leder också till samma resultat, så länge det endast gäller att arbeta med eller utgå ifrån dessa elementära metoder.
Å andra sidan är det dialektiska tänkandet - vilket ju som förutsättning har en förmåga till utforskande av begreppens natur - endast möjligt för människan; det har börjat hos relativt högt utvecklade folkslag (grekerna och de buddhistiska folken) för att långt senare vidareutvecklas inom den moderna filosofin - och ändå finner vi redan hos grekerna oerhörda forskningsresultat, som på ett förbluffande sätt föregriper senare tiders vetenskap!
*
Den dialektiska logiken skiljer sig från den äldre, enbart formella logiken genom att inte inskränka sig till att uppräkna och utan hänsyn till den inbördes ordningen sammanställa tänkandets olika bedömnings- och slutledningsformer. I stället kartlägger den dessa formers förhållande till varandra; genom att åskådliggöra hur den högre formen kan utvecklas ur den lägre visar den former som ingalunda befinner sig på en gemensam nivå utan tvärtom inordnats efter sitt beroende av varandra. Hegel är trogen sin indelning av logiken i dess helhet, när han klassificerar bedömningsformerna på följande sätt:[147]
1. Konstitutiv bedömning, den enklaste bedömningsformen, där en allmän egenskap hos ett speciellt föremål konstateras eller förnekas (positivt: rosen är röd; negativt: rosen är inte blå; obegränsat: rosen är inte någon kamel).
2. Reflexionsbedömning, som uttrycker en relationsbestämning hos bedömningsföremålet (singulär bedömning: denna människa är dödlig; partikulär bedömning: en del människor, många människor är dödliga; universellt: alla människor är dödliga, människan är dödlig).[148]
3. Den av nödvändigheten präglade bedömningen, som uttrycker föremålets substantiella bestämning (kategoriskt: rosen är en växt; hypotetiskt: när solen går upp är det dag; disjunktivt: Lepedasiren[XLIX*] är antingen en fisk eller en amfibie).
4. Begreppsbedömning, som vill klarlägga i vilken utsträckning föremålet motsvarar sin allmänna natur eller, för att använda Hegels uttryck, sitt begrepp (assertoriskt: detta hus är illa byggt; problematiskt: om ett hus konstruerats på det och det sättet, är det välbyggt; apodiktiskt: det hus som konstruerats på det och det sättet är välbyggt).
1. Individuell bedömning, 2. och 3. Speciell och 4. Generell bedömning.
Hur torrt och livlöst detta än kan te sig här, och hur godtycklig denna klassificering än på sina ställen kan verka innan man studerat den närmare - att detta är en riktig och nödvändig indelning måste ändå bli helt uppenbart för var och en som tar del av Hegels lysande uppställning (femte bandet av hans "Werke", sid. 63-115).[149] För att visa i hur hög grad uppställningen grundar sig på såväl tänkandets som själva naturens lagar kan man anföra ett synnerligen välbekant exempel utanför detta sammanhang.
Att friktion skapar värme kände redan den förhistoriska människan i praktiken till: konsten att göra upp eld genom friktion lärde hon sig möjligen redan för över 100.000 år sedan, och ännu tidigare hade hon kommit på att man kan värma sig genom frottering. Men vem vet hur många årtusenden som sedan hann förflyta, innan man upptäckte att all friktion utgör en värmekälla? Vi får nöja oss med att konstatera att det kom ett ögonblick då människans hjärna utvecklats tillräckligt för att kunna fälla omdömet: Friktion är en värmekälla - ett konstitutivt och förvisso också positivt omdöme.
Så förflöt ytterligare många årtusenden, och år 1842 analyserade Mayer, Joule och Colding denna speciella process i dess förhållande till de processer av liknande slag som vetenskapen hunnit upptäcka - med andra ord: i dess förhållande till sina mest närliggande allmänna villkor - och kunde därefter formulera följande omdöme: All mekanisk rörelse kan med hjälp av friktion omvandlas till värme. Så lång tid och så oerhörda mängder av empiriskt vetande krävdes för att vi skulle kunna vidareutveckla vår kunskap från det ovan nämnda konstitutiva positiva omdömet till detta universella reflexionsomdöme.
Men från och med nu fortskred utvecklingen raskt. Bara tre år senare kunde Mayer, åtminstone i de väsentligaste avseendena, vidareföra reflexionsomdömet till det stadium det nu uppnått: Varje form av rörelse både kan och måste, under för varje fall bestämda villkor, direkt eller indirekt genomgå en omvandling till någon av de övriga rörelseformerna - ett begreppsomdöme, därtill ett apodiktiskt sådant, alltså den högsta omdömesform vi överhuvud taget kan uppnå.
Vad som hos Hegel framstår som ett utvecklande av omdömets tankeform som sådan möter oss alltså här som ett utvecklande av våra empiriskt grundade teoretiska kunskaper om rörelsens allmänna natur. Detta visar emellertid att tankelagar och naturlagar alltid måste stå i överensstämmelse med varandra - så snart de uppfattats korrekt.
Vi kan betrakta det första omdömet som individuellt: där noteras som ett isolerat faktum att friktion skapar värme. Det andra omdömet kan vi kalla speciellt: en viss form av rörelse, mekanisk rörelse, visar sig ha den egenskapen att den under speciella omständigheter (vid friktion) övergår i en annan rörelseform, nämligen värme. Det tredje omdömet är universellt: varje form av rörelse kan förmås till att övergå i vilken som helst av de andra rörelseformerna. I denna form får lagen sitt definitiva uttryck. Genom fortsatta upptäckter kan vi belysa den på ett nytt sätt och ge den ett nytt och rikare innehåll. Men vi kan inte göra några tillägg till själva lagen, så som den formulerats här. I sin universalitet till såväl form som innehåll låter den sig inte utvidgas vidare: vi står här inför en absolut naturlag.
Tråkigt nog är det svårare för oss att få något grepp om proteinets rörelseform - livet - så länge vi inte har någon möjlighet att framställa protein.
*
Av vad som ovan klarlagts framgår emellertid också att bedömandet innefattar inte endast Kants "Urteilskraft" utan även [...][L*]
*
Individualitet, specialitet, universalitet - det är kring dessa tre bestämningar som Hegels hela "begreppslära"[150] kretsar. De täcker den i många modaliteter gestaltade utvecklingen från det individuella till det speciella och från det speciella till det universella, en utveckling som hos Hegel ofta exemplifieras med sammanställningen: individ, art, släkte. Och nu kommer induktions-haeckelianerna och vill basunera ut som ett stort argument mot Hegel att utvecklingen måste gå från det individuella till det speciella och därifrån till det universella (!) - från individen till arten och vidare till släktet. Därefter tillåter man sig deduktiva spekulationer som förmodas föra det hela vidare. Dessa herrar har till den milda grad kört fast i motsättningen mellan induktion och deduktion, att de vill reducera alla logiska slutledningsformer till enbart dessa två. Därvid förbiser de 1) att de omedvetet använder helt andra former under de beteckningarna, 2) att de avstänger sig från hela det rika överflöd av slutledningsformer som inte låter sig inordnas på detta sätt och 3) att de härigenom förvandlar båda formerna, såväl induktion som deduktion, till rent nonsens.
*
Induktion och deduktion. Se Haeckel, sid. 75 ff., där Goethe kommer fram till ett riktigt antagande genom att använda sig av en felaktig induktiv slutledning![151]
*
Haeckels dumheter: induktion contra deduktion. Som om det inte förhöll sig så att deduktion = konklusion, vilket gör även induktion till ett slag av deduktion. Haeckels "Schöpfungsgeschichte", sid. 76-77. Slutledningen polariseras till induktion och deduktion!
*
Genom induktion upptäckte man för hundra år sedan att kräftan och spindeln var insekter och att alla lägre djur var maskar. Genom induktion har man också nu kunnat konstatera att detta var nonsens och att det existerar x klasser. Vari består då fördelarna med den så kallade induktiva slutledningsmetoden, som kan vara precis lika galen som den så kallade deduktiva metoden, vilken dock baserats på en verklig klassificering?
Man kan inte med induktion bevisa att vi aldrig kommer att stöta på ett däggdjur utan mjölkkörtlar. Tidigare uppfattades spenarna som kännetecken på ett däggdjur. Men de saknas hos näbbdjuret.
Hela denna induktionshumbug har vi fått från engelsmännen. Whewell gjorde i sitt verk om induktiva vetenskaper[152] en sammanfattning av de rent matematiska vetenskaperna, och så uppfann man detta begrepp - deduktionens motsats - som varken den äldre eller den nyare logiken har någonting att säga om. Alla slutledningsformer som utgår från det individuella är experimentella och grundade på erfarenhet; ja, vid inledandet av en induktiv konklusion använder man sig helt enkelt av den hegelska formeln A-E-S[153].
Det säger också en del om våra naturforskares tankekapacitet, detta faktum att Haeckel talar så lyriskt om induktion just i det ögonblick då induktionsresultaten - klassificeringarna - blir ifrågasatta på allt fler håll (Limulus är en spindel, Ascidia ett ryggradsdjur eller chordatum, medan å andra sidan Dipnoi[LI*] tvärtemot alla tidigare definitioner visat sig vara fiskar[154]) och då hela den induktionsklassificering som hittills tillämpats riskerar att kullkastas av de många nya rön som presenterats för forskningen. Vilken förnämlig bekräftelse på Hegels uppfattning att den induktiva konklusionen i all huvudsak är problematisk! Genom utvecklingsteorin har i själva verket hela klassificeringen av organismer avskilts från induktion och återförts till den deduktiva sfären, till härstamningsteorin - ett släkte menas bokstavligen kunna deduceras ur ett annat genom härstamningsidéerna; och utvecklingsteorin kan man omöjligen förklara enbart med induktion, eftersom den till sitt väsen är absolut antiinduktiv. De begrepp som låter sig styras genom induktion: art, släkte, klass - de har på grund av utvecklingsteorin blivit flytande och därigenom relativa, och vid induktion kan man inte använda sig av relativa begrepp.
*
Till induktionsfanatikerna[LII*]. Hur mycket vi än slösat med induktion skulle vi aldrig med enbart dess hjälp ha kunnat komma till någon klarhet om själva induktionsprocessen. En sådan klarhet når vi endast genom en analys av denna process. Induktion och deduktion hör lika oskiljaktigt samman som syntes och analys[22*]. I stället för att höja den ena parten till skyarna på den andras bekostnad borde vi försöka tillämpa båda där de hör hemma, och den saken blir möjlig för oss först när vi lärt oss att acceptera deras samhörighet och beroende av varandras kompletterande inverkan.
Får man tro induktionsfanatikerna, är induktion en osviklig metod. Verkligheten talar ett annat språk: dagligen sker nya upptäckter som tvingar oss att överge induktionsresultat som tidigare framstått som ovedersägliga. Genom induktion lärde vi oss att känna till ljuskroppar och värmekroppar. Vart har de tagit vägen nu? Vi har också fått lära oss att ryggradsdjuren har ett centraliserat nervsystem som utstrålar från hjärnan och ryggmärgen, och att ryggmärgen omsluts av en av ben eller brosk formad ryggrad - därav namnet, helt enkelt. Sedan visar sig Amphioxus vara ett ryggradsdjur med odifferentierad centralnervsträng - och utan ryggrad! Genom induktion fastställdes att fiskarna utgör en vertebratgrupp som andas uteslutande med gälar. Därefter upptäcktes en rad djur som en nästan enhällig vetenskap ansåg sig tvungen att erkänna som fiskar, trots att de vid sidan av sina gälar visat sig vara utrustade med välutvecklade lungor, och man konstaterar också att varje fisk har en potentiell lunga i simblåsan. Endast med hjälp av en utomordentligt ogenerad tillämpning av utvecklingsläran lyckades Haeckel undsätta de induktionsfrälsta profeterna, som fann sig rätt väl tillrätta bland alla dessa motsägelser.
Om man med induktion kan undvika alla misstag, hur kommer sig då denna fortlöpande omvälvning beträffande den organiska världens klassificering? Dessa snabba förändringar utgör de mest karakteristiska induktionsresultaten, och ändå omintetgör de ofta varandra.
*
Induktion och analys. Inom termodynamiken finner vi ett slående exempel på hur absurt det är att räkna med induktion som den enda eller ens som den dominerande formen för vetenskapligt upptäckande: ångmaskinen gav det mest talande beviset på att man genom att alstra värme kan erhålla mekanisk rörelse. Den mängd av ångmaskiner som tillverkades behövdes inte för bevisföringen - den klarar man lika bra med en maskin som med hundratusen - men mångfalden gjorde det allt mer angeläget för fysikerna att försöka hitta en förklaring. Sadi Carnot var den förste som på allvar tog itu med den uppgiften. Han använde sig emellertid inte av någon induktion. Han studerade ångmaskinen och kom efter en noggrann analys fram till att den i detta sammanhang avgörande processen inte uppträder i ren form utan undanskyms av en rad biverkande processer. Han förde undan alla dessa biverkningar, som inte har någon betydelse för huvudprocessen, och konstruerade ideal-ångmaskinen (eller gasmaskinen), vilken visserligen är lika litet realiserbar som exempelvis en geometrisk linje eller yta men som på sitt sätt tjänar samma syfte som dessa matematiska abstraktioner: den ger oss en bild av den aktuella processen i en ren, fristående och oförfalskad form. Därigenom höll han på att krocka med den mekaniska värmeekvivalenten (studera innebörden av hans funktion C[LIII*]), som han aldrig kunnat undgå att upptäcka om han inte hade trott på ett värmeämne. Detta är också ett utmärkt exempel på vad sådana felaktiga teorier kan ställa till med.
*
Nödvändigheten kan aldrig på ett tillfredsställande sätt bevisas genom enbart iakttagandets empirism. Post hoc[LIV*], men ej propter hoc[LV*]. ("Enzyklopädie", I, sid. 84)[155]. Det är helt sant; att solen gått upp varje dag utgör inte i sig något bevis på att den kommer att gå upp i morgon - vi vet ju faktiskt att det en gång i framtiden kommer en tidpunkt då denna serie bryts. Beviset finner vi i stället i den mänskliga aktiviteten, i arbetet och experimenterandet; där blir post hoc identiskt med propter hoc.[156]
*
Kausalitet. Det första som slår oss vid betraktandet av materia i rörelse är det samband som råder mellan enskilda kroppars enskilda rörelser, dessas beroende av varandra. Men vi märker inte endast att en viss rörelse följs av en annan; vi finner också att vi kan utlösa en viss rörelse genom att arrangera de omständigheter under vilka den äger rum i naturen - ja, vi kan till och med skapa sådana rörelseformer som inte alls förekommer i naturen (åtminstone inte i den utformning som vi gett dem), och dessa arter av rörelse kan vi ge en från början bestämd inriktning och utsträckning. På detta sätt, genom människors aktivitet, etableras kausalitetsteorin, den tanken att en rörelse framstår som orsak till en annan. Visserligen kan en del naturfenomens regelbundna samhörighet också inspirera kausalitetstanken (ljuset och värmen som kommer när solen gått upp), men sådant bevisar ingenting - så tillvida hade Hume rätt när han skeptiskt förklarade att ett regelbundet post hoc aldrig kan garantera ett propter hoc. Genom människornas aktivitet däremot kan kausaliteten prövas. Om vi med hjälp av en konkav spegel koncentrerar solstrålarna till en brännpunkt och får dem att verka med en elds strålkraft, då har vi härigenom bevisat att solen alstrar värme. Om vi i ett gevär placerar tändhatt, sprängladdning och kula och sedan fyrar av ett skott, räknar vi med att åstadkomma en effekt[LVI*] som vi av erfarenhet är väl förtrogna med, eftersom vi i alla detaljer kunnat studera hela processen: tändningen, förbränningen, explosionen genom den plötsliga gasalstringen, och slutligen gasens tryckverkan mot kulan. Här kan inte ens den förhärdade skeptikern påstå att vi inte av tidigare erfarenheter kan sluta oss till vad som kommer att ske, ty när ibland den väntade effekten uteblir, beror detta alltid just på att omständigheterna genom något missöde inte varit exakt desamma - det kan ha varit något fel på tändhatten eller sprängladdningen, gevärspipan kan ha sprängts sönder etc. Det är emellertid just detta som bevisar kausaliteten i stället för att kullkasta den, eftersom vi kan förklara varje sådan avvikelse genom att studera faktorerna kring fallet ifråga: det kan röra sig om kemiska förändringar i tändsatsen eller tillverkningsfel i vapnet etc. - vi kan alltså säga att kausaliteten här blir föremål för en dubbel prövning.
I likhet med filosofin har naturvetenskapen hittills helt förbisett den inverkan människornas yttre aktivitet får på det mänskliga tänkandet: båda vetenskaperna räknar endast med naturen å den ena sidan och tänkandet å den andra. Men det mänskliga tänkandets viktigaste omedelbara grundval utgörs inte enbart av naturen som sådan utan i lika hög grad av naturens förändring genom människornas ingripande, och människans intelligens har utvecklats parallellt med hennes förmåga att förändra naturen. Den naturalistiska historiesyn som vi möter i mer eller mindre radikal utformning hos många forskare, till exempel Draper, och som går ut på att det uteslutande är naturen som påverkar människan - enbart naturvillkoren menas ha bestämt hennes historiska utveckling - måste därför karakteriseras som alltför ensidig. Man glömmer att människan också påverkar naturen, förändrar den och skapar nya existensvillkor. I Tyskland finns det förbannat litet kvar av "naturen", sådan som den måste ha tett sig innan de germanska folken gjorde sitt intåg där. På grund av den mänskliga aktiviteten har det inträffat oerhörda förändringar beträffande markbeskaffenheten, klimatet, växtligheten och djurlivet, medan de förändringar som under denna period skulle ha kunnat komma till stånd utan mänsklig inblandning säkerligen varit av ytterst blygsam omfattning.
Växelverkan är den företeelse vi först och främst kan iaktta när vi betraktar materia i rörelse i den moderna naturvetenskapens perspektiv. Vi möter en serie av rörelseformer - mekanisk rörelse, värme, ljus, elektricitet, magnetism, kemisk sammansättning och upplösning, övergångar mellan aggregationstillstånd, organiskt liv - vilka alla (om vi tills vidare gör ett undantag för organiskt liv) övergår i varandra, ömsesidigt påverkar varandra, ibland fungerande som orsak och ibland som verkan, varvid rörelsens totala summa förblir densamma i alla de varierande formerna (Spinozas "substansen är causa sui[LVII*]" ger ett slående uttryck för denna växelverkan[157]). Mekanisk rörelse ombildas till värme, elektricitet, magnetism, ljus etc. - och vice versa. Naturvetenskapen bekräftar härigenom vad Hegel yttrat om att växelverkan utgör tingens sanna causa finalis[LVIII*]. Vi kan inte komma längre tillbaka än till kännedom om denna växelverkan, helt enkelt därför att det bortom den inte finns några upptäckter att göra om vi lär känna materiens rörelseformer (här återstår förvisso mycket, med hänsyn till att naturvetenskapen endast existerat under en förhållandevis kort tid), då känner vi också själva materien och har därmed bringat vår kunskap till fulländning. (Groves missförstånd beträffande kausaliteten beror helt på att han inte lyckats nå fram till kategorin växelverkan; han känner till den sakliga företeelsen men inte den abstrakta tanken - därav hans förvirring på denna punkt. Se sid. 10-14.[16]) Först genom kännedom om denna universella växelverkan kan vi få ett begrepp om det verkliga kausalitetssammanhanget. För att kunna förstå de separata fenomenen måste vi rycka dem ut ur det allmänna sammanhanget och betrakta dem isolerat, och då uppenbarar sig de växlande rörelserna, den ena som orsak och den andra som verkan.
*
För den som inte erkänner någon kausalitet måste varje naturlag endast vara en hypotes; bland mycket annat gäller detta också den kemiska analysen av himlakroppar med hjälp av ett prismatiskt spektrum. Vilken intellektuell torftighet innebär det inte att hålla fast vid en sådan inställning!
*
Nägeli förklarar först och främst att vi inte kan få något begrepp om verkliga kvalitativa differenser, och omedelbart därefter säger han att sådana "absoluta differenser" inte förekommer i naturen!
För det första har varje kvalitet ett oändligt antal kvantitativa graderingar, exempelvis hårdhetsgrad, färgnyanser, livslängd etc., och de är trots sin kvalitativa markering båda urskiljbara och mätbara.
För det andra existerar det inte några kvaliteter utan endast föremål med kvaliteter, och det rör sig här om ett oändligt antal kvaliteter. Två olika ting har alltid vissa kvaliteter gemensamt (om inte annat så åtminstone förmågan till förkroppsligande). Andra kvaliteter kan vara av varierande omfattning hos olika föremål, och ytterligare andra kan saknas helt hos en del av dessa föremål. Om vi tänker oss två utomordentligt artskilda sådana ting - t.ex. en meteorit och en människa - då finner vi knappast många gemensamma faktorer, på sin höjd en del allmänna kroppsegenskaper: tyngd etc. Mellan de båda företeelserna kan man emellertid passa in en oändlig serie av naturobjekt och naturprocesser för att fullkomna sammanhangskedjan mellan människa och meteorit och placera varje företeelse i dess naturliga inramning, därigenom möjliggörande en verklig kännedom om dem. Detta medger Nägeli själv.
För det tredje skulle våra olika sinnen kunna ge oss kvalitativt helt varierande intryck. I så fall skulle egenskaper som vi uppfattar med synen, hörseln, luktsinnet, smaken och känseln vara helt olika. Men även här försvinner skillnaderna vid ett fortsatt studium. Lukt och smak hör - vilket vi också länge har känt till - nära samman, vilket innebär att det är om inte identiska så i alla fall varandra närstående egenskaper som registreras av de här aktuella sinnena. Både synen och hörseln registrerar vågvibrationer. Synen och känseln kompletterar varandra i en sådan utsträckning att vi ofta endast behöver betrakta ett föremål för att kunna sluta oss till hur det kan upplevas av känseln. Slutligen är det också alltid samma jag som mottar och bearbetar alla dessa olika sinnesintryck och sammanfattar dem till en helhet, liksom de olika sinnesintrycken skapas av samma yttre företeelse och tillsammans kan ge oss en uppfattning om dennas egenskaper. Att förklara dessa olika, endast för olika sinnen uppfattbara egenskaper och förklara det inre sambandet mellan dem - detta är just vetenskapens uppgift, och än så länge har man också inom vetenskapen undvikit att brista ut i klagan över att vi inte är i stånd att se eller höra smaker och dofter, eller över att vi inte kunnat ersätta våra fem olika sinnen med ett enda, allmänt fungerande sinne.
Vart vi än vänder våra blickar, finner vi ingenstans i naturen några sådana "kvalitativt eller absolut avskilda områden" (sid. 12) som påstås vara omöjliga att få något begrepp om. Här är det just oklarheten beträffande kvalitet och kvantitet som förorsakar hela förvirringen. I överensstämmelse med den härskande mekaniska uppfattningen betraktar Nägeli alla kvalitativa skillnader som förklarbara endast i den utsträckning som de kan förenklas till kvantitativa skillnader (varom det nödvändigaste sagts i andra sammanhang); för övrigt är för honom kvalitet och kvantitet helt särskilda kategorier. Metafysik.
"Vi kan bara lära känna det ändliga[LIX*]". (Sid. 13.)
Detta är helt riktigt såtillvida som att vår kunskapssfär bara omfattar ändliga begrepp. Men satsen måste kompletteras: "i grunden kan vi bara lära känna det oändliga." All egentlig, uttömmande kunskap består i realiteten i tankens upphöjande av det individuella föremålet från det individuella planet till det allmänna; i det ändliga och förgängliga söker och fastställer tanken det oändliga och eviga. Universalitetens form innebär en oändlighetens sammanfattning av en mängd ändliga faktorer. Vi vet att klor och väte under vissa tryck-, ljus- och temperaturförhållanden genom en explosion förenas i formen klorvätegas; och så snart vi kommit till klarhet om detta vet vi också att denna omvandling äger rum överallt och vid varje tidpunkt där de nämnda förhållandena är förhanden - det kan då vara likgiltigt om detta sker en gång eller om det upprepas miljoner gånger och på en mängd olika himlakroppar. Inom naturen får denna form lagens karaktär, och ingen talar ivrigare än naturforskarna om naturlagarnas eviga giltighet. När Nägeli hävdar att man förstör sina möjligheter att förstå det ändliga om man vid studiet av det blandar in också det eviga i bilden - då måste därav följa att han antingen förnekar möjligheten att lära känna naturlagarna eller också vill bestrida dessa lagars eviga karaktär. All verklig kunskap om naturen innebär kunskap om det eviga, det oändliga, och utgör därför till sin kärna någonting absolut.
Denna absoluta kunskap är emellertid behäftad med en betydande olägenhet. Precis som kunskapsmaterialets oändlighet byggs upp av en mängd ändliga företeelser i förening, är också oändligheten hos det tänkande som uppnår den absoluta kunskapen uppbyggt av ett oändligt antal ändliga mänskliga tankeverksamheter, vilka arbetar sida vid sida för att uppnå denna oändliga kunskap och härvid gör sig skyldiga till massor av teoretiska och praktiska tabbar, utgår från ensidiga, skeva eller falska premisser, följer slingrande, osäkra eller vilseledande spår och ofta undgår att observera en riktig lösning till och med när de mer eller mindre snubblat över den. (Priestley)[160]. Kännedomen om det oändliga hämmas därför av ett dubbelt dilemma och kan endast vidareutvecklas i en asymptotisk gestaltning. Detta räcker helt för att vi skall kunna säga: det oändliga är precis lika mycket studerbart som det är ostuderbart, och det är den visshet vi här behöver.
Lustigt nog säger Nägeli samma sak:
"Vi kan bara känna till det ändliga, men vi kan känna till alla de ändliga företeelse[LX*] som kommer inom våra sinnens uppfattningsområde."
De ändliga begrepp som återfinns i denna sfär bildar tillsammans just det oändliga, ty det är härifrån Nägeli har hämtat sin föreställning om det oändliga! Utan kännedomen om dessa ändliga ting skulle han förvisso aldrig ha kommit att tänka på något oändlighetsbegrepp! (Oändlighetsdistinktioner behandlas på annat håll.)
Före denna oändlighetsundersökning kommer följande:
(1) Det "betydelselösa området" angående tid och rum.
(2) "Sinnesorganens förmodligen bristfälliga utveckling."
(3) Att vi "bara känner till det ändliga, växlande och förgängliga, endast det relativa och till graden varierande, eftersom vi bara kan överföra begrepp till naturföremålen och måste bedöma de sistnämnda efter mått som de själva gett oss. Vi har inga föreställningar om allt det som är oändligt, evigt och oföränderligt, inte heller om de absoluta skillnaderna. Vi vet precis vad som menas med en meter, en timme, ett kilo, men vi vet inte vad tid, rymd, kraft och materia, rörelse och vila, orsak och verkan egentligen är."
Det är den gamla vanliga visan. Först förvandlar man sinnesintryck till abstraktioner, och sedan vill man uppleva också dessa abstraktioner med sinnena: man vill se tiden och smaka på rymden. Den som ständigt laborerar med empirisk erfarenhet är så inkörd i sina vanor att han, till och med när han ställs inför abstraktioner, alltjämt tror att han befinner sig på ett område där sinneserfarenheterna skall kunna leda honom rätt. Vi vet vad en timme är, eller en meter, men vi vet alltså inte vad tid och rymd är för någonting! Som om tid vore någonting annat än just timmar, och som om rymd vore någonting annat än just kubikmeter! Utan materien är materiens båda existensformer naturligtvis ingenting - bara tomma begrepp, abstraktioner som endast finns i vår egen tankevärld. Men vi förmodas inte heller ha reda på vad materia och rörelse är för någonting! Nej, det har vi självfallet inte, ty hittills har ingen någonsin fått se eller på något annat sätt uppleva materien som sådan eller rörelsen som sådan: vad vi kommit i kontakt med är endast en rad olika, i vår verkliga tillvaro uppträdande rörelseformer och materiella föremål. Materia innebär inte någonting annat än summan av alla de materiella föremål av vilka man skapat detta abstrakta begrepp, och rörelsen som sådan är ingenting annat än summan av alla med våra sinnen uppfattbara rörelseformer; ord som materia och rörelse är blott och bart sammandragande termer, under vilka vi innefattar en mängd olika av våra sinnen uppfattade företeelser efter de egenskaper dessa har gemensamt. Därför kan man inte lära känna materia och rörelse på något annat sätt än genom att utforska de enskilda rörelseformerna och materiella föremålen, och genom att känna till dessa kan vi också pro tanto[LXI*] känna till materien och rörelsen som sådana. Med påståendet, att vi inte vet vad tid, rymd, materia, rörelse, orsak och verkan är, menar Nägeli alltså endast att vi först och främst i vårt tänkande bygger upp abstraktioner av de reella förhållandena, varefter vi saknar förmåga att lära känna dessa konstruerade abstraktioner, eftersom de utgör för sinnena oåtkomliga tankeskapelser, medan all kunskap bygger på en sinnenas bedömning! Här har vi precis samma svårighet som Hegel talat om, vi kan äta körsbär och plommon, men däremot inte frukt - frukt som sådan är någonting som hittills ingen har ätit[161].
När Nägeli vill hävda att det i naturen troligen finns en rad rörelseformer som våra sinnen inte kan uppfatta, då är detta en skral bortförklaring, likställd med ett upphävande - åtminstone inom vårt kunskapsområde - av lagen om omöjligheten av att skapa rörelse. Ty självfallet skulle sådana former kunna ombildas till ett sådant slag av rörelse som vi kunde uppfatta! På så sätt skulle man kunna erhålla en enkel metod för förklarandet av exempelvis beröringselektricitet.
*
Ad vocem[LXII*] Nägeli: det ofattbara i oändligheten. När vi förklarar att materia och rörelse är oförstörbara och inte skapas, då uttrycker vi den tanken att världen existerar i en oändlig process - i den icke-egentliga oändlighetens form - och därmed har vi uppfattat allt som finns att utröna om denna process. Man kan sedan på sin höjd ställa frågan om denna process i stora kretslopp ständigt undergår en exakt upprepning eller om kretsloppen innefattar vissa möjligheter till variation.
*
Icke-egentlig oändlighet. Den sanna oändligheten fick sin korrekta definition redan hos Hegel: den består i den uppfyllda sammansättningen av tid och rum, i historien och naturprocessen. Hela naturen upplöses här också i historia, och historien särskiljes från naturhistorien endast genom att utgöra de medvetna organismernas utvecklingsprocess. Denna naturens och historiens oändlighet bär inom sig tidens och rummets icke-egentliga oändlighet som en visserligen betydande men i helheten underordnad faktor. Ytterst begränsas vår naturvetenskap av vårt universum; vad som finns utanför detta behöver vi inte spekulera i för att erhålla kunskap om naturen. Faktum är också att en enda av millioner solar tillsammans med sitt solsystem utgör grundvalen för våra astronomiska forskningar. Beträffande jordisk mekanik, fysik och kemi är vi mer eller mindre hänvisade till att hålla tillgodo med erfarenheterna från vår egen lilla himlakropp, och i fråga om organisk vetenskap gäller detta utan undantag. Ändå gör man inte härigenom den praktiskt taget obegränsade mångfalden av fenomen och naturkunskaper någon större orätt - lika litet som historien tar skada av att på ett liknande, ännu mer drastiskt sätt begränsas till en förhållandevis kort tidsperiod och en jämförelsevis liten del av världskartan.
*
1. Oändlighetsutvecklingen är enligt Hegel steril och tom, eftersom den bara uppträder som en evig upprepning av samma sak: 1 + 1 + 1 etc.
2. I realiteten utgör den emellertid inte någon upprepning utan i stället en utveckling, framåtskridande eller tillbakagående, och härigenom blir den en nödvändig rörelseform. Detta bortsett från det faktum att den inte är oändlig: man kan redan förutse slutet på jordens livstid. Men jorden är nu inte lika med hela universum. Enligt Hegels system var ingen utveckling möjlig för naturens tidsbundna historia: då kunde naturen inte vara identisk med "anden", sådan som denna uppfattades av Hegel. I människans historia däremot uppfattas den oändliga utvecklingen av Hegel som "andens" enda sanna existensform; denna utveckling förmodas dock fantastiskt nog få ett slut i framställandet av den hegelska filosofin.
3. Det finns även oändlig kunskap[23*]: Questa infinitā che le cose non hanno in progresso, la hanno in giro[LXIII*][163]. Lagen om rörelsens formomvandling är sålunda en oändlig lag, som i sin definition innesluter sig själv. Dessa slag av oändlighet påverkas emellertid i sin tur av ändliga faktorer och framträder endast fragmentariskt. Så även 1/r2[164]
*
De eviga naturlagarna undergår också i allt högre grad en omvandling till historiska lagar. Att vatten är flytande vid temperaturer från 0-100 grader Celsius är en evig naturlag, men för att den skall bli giltig krävs (1) vatten, (2) den givna temperaturen och (3) normalt tryck. På månen finns inget vatten, på solen finns endast dess beståndsdelar, och för dessa himlakroppar existerar lagen alltså inte.
Meteorologins lagar är också eviga, men bara beträffande jorden eller en kropp av dennas storlek, täthet, lutning och temperatur och under den förutsättningen att kroppen har en atmosfär med samma sammansättning av syre och kväve - samt samma mängd av stigande och utfallande vattenånga. Solen har en atmosfär av glödande metallisk ånga, medan månen helt saknar atmosfär - följaktligen har solen en meteorologi som avsevärt skiljer sig från jordens, och månen har ingen meteorologi alls.
Hela vår fysik, kemi och biologi är uteslutande geocentrisk, enbart anpassad till jordens förhållanden. Vi vet fortfarande ingenting om solens elektriska och magnetiska spänningsförhållanden; inte heller känner vi till hur dessa förhållanden gestaltar sig hos fixstjärnor, nebulosor eller ens planeter av annan karaktär. Hos solen blir på grund av den höga temperaturen lagarna för kemiska sammansättningar ofta upphävda; de kan endast ha en episodisk giltighet vid solatmosfärens yttre områden, och de föreningar som bildas där blir på nytt skingrade så snart de närmar sig själva himlakroppen. Solkemin befinner sig alltjämt i ett begynnelsestadium och måste självfallet helt skilja sig från jordkemin - den omstörtar inte denna men befinner sig på ett annat plan. Hos nebulosorna existerar kanske inte alls de ämnen som enligt våra naturlagar spontant förenar sig. Önskar vi tala om allmänna naturlagar som är helt tillämpbara på alla slags kroppar - från nebulosor till människor - får vi nöja oss med gravitation samt möjligen det mest allmänna uttrycket för teorin om energins omvandling, den mekaniska värmeteorin. Denna teori förvandlar sig emellertid, vid en konsekvent tillämpning på alla naturfenomen, till en historisk presentation av de i ordningsföljd inträdande förändringar ett världsallt genomgår på sin väg från uppkomst till utslocknande; den blir alltså en historisk gestaltning av ett förlopp där olika lagar, olika uttrycksformer för en och samma universellt verkande rörelse, blir dominerande under de olika skedena. Det enda absolut allmängiltiga som blir kvar är alltså - själva rörelsen.
*
Med rätta har man vänt sig mot den inskränkta geocentriska ståndpunkten inom astronomin. Men allteftersom våra forskningar framskrider, kommer den allt mer till sin rätt. Solen etc. tjänar jorden (Hegels "Naturphilosophie", sid. 155)[165]. Hela denna stora fina sols uppgift är att vara till nytta för de små planeterna! Allvarligt talat: för oss måste fysiken, kemin, biologin, meteorologin etc. vara av geocentrisk art; man kan inte nedvärdera dessa vetenskaper genom att säga att de bara gäller jordiska förhållanden och följaktligen endast är att betrakta som relativa. Om man på fullt allvar kräver en vetenskap utan centrum, omöjliggör man all vetenskap. Det räcker för oss att känna till att dessa processer måste äga rum överallt där förhållandena är desamma, varhelst i rymden detta än må vara fallet.
*
Uppfattningsförmågan. Myrorna har ögon som är annorlunda konstruerade än våra: de kan uppfatta kemiska (?) ljusstrålar (artikeln om Lubbocks bok i "Nature" den 8 juni 1882)[166], men när det gäller kunskapen om dessa för oss osynliga ljusstrålar har vi nått betydligt längre; och bara det faktum att vi med vår begränsade synförmåga gjort iakttagelser som bevisar att myrorna uppfattar fenomen som är osynliga för oss - redan det visar att det mänskliga ögats uppbyggnad inte uppställer några absoluta gränser för vår uppfattningsförmåga.
Vår uppfattningsförmåga bestäms inte bara av våra sinnen utan också av vår tankeverksamhet. Med denna förhåller det sig i flera avseenden på precis samma sätt som med vår blick. För den som vill veta vad vårt tänkande kan utröna är det ingen idé att 100 år efter Kant försöka klarlägga tankens vidd genom förnuftskritik, undersökning av kunskapsinstrumentet. Det är lika meningslöst som när Helmholz använder människoögats ofullkomlighet (förvisso en nödvändig ofullkomlighet: ett öga som kunde uppfatta alla strålar skulle just av den orsaken inte kunna se någonting alls), synfältets begränsning etc. som bevis för att vår blick ger oss en felaktig eller åtminstone skev bild av naturen omkring oss. Tänkandets möjligheter framgår i betydligt högre grad av vad som redan uppnåtts, det för varje dag ökande antalet tankeupptäckter. Här har vi redan ett kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande material. Att utforska tankebestämningarna, tänkandets former, är däremot en både givande och nödvändig uppgift. Den ende som efter Aristoteles ägnat den en systematisk uppläggning är Hegel.
Men i vilket fall som helst kommer vi aldrig att få reda på hur de kemiska strålarna uppfattas av myrorna. För den som besväras av denna ovisshet finns helt enkelt ingen hjälp att få.
*
Den tänkande naturvetenskapens utvecklingsform är hypotesen. Man upptäcker ett nytt faktum som omöjliggör det tidigare sättet att förklara ett visst slags företeelser. Från och med den stund då upptäckten gjorts behöver man nya förklaringsmetoder - till en början endast baserade på ett begränsat antal fakta och iakttagelser. Dessa hypoteser prövas genom inhämtandet av ytterligare observationsmaterial, som utdömer en del och korrigerar andra, tills slutligen den verkliga lagen framstår i sin helt fristående form. Om man skulle vänta till dess att man helt kunde frilägga precis det riktiga kunskapsmaterialet för fastställande av en lag, då skulle detta innebära att den utforskande tankeprocessen inte tilläts komma igång dessförinnan - och just av detta skäl skulle då lagen ifråga aldrig komma till stånd.
Den mängd av hypoteser som dyker upp och i rask följd undantränger varandra - till en stor del beroende på naturforskarnas brist på logisk och dialektisk skolning - kan lätt ge ett intryck av att vi inte förmår uppfatta tingens innersta väsen (se Haller och Goethe)[167]. Detta är dock inte någonting speciellt utmärkande för naturvetenskapen, eftersom all mänsklig kunskap utvecklas längs rätt så slingrande linjer; även inom de historiska vetenskaperna, inklusive filosofin, undantränger olika teorier varandra - utan att någon för den skull velat påstå att exempelvis den formella logiken saknar mening och innehåll.
Det sista uttrycket för denna åskådning är "tinget i sig". För det första hör denna försäkran om att vi inte kan känna tinget i sig (Hegels "Enzyklopädie", paragraf 44) snarare hemma inom fantasins än inom vetenskapens område. För det andra kan den inte heller på något sätt öka vår insikt, ty en sak som inte kan sysselsätta våra tankar existerar inte för oss. Och för det tredje är påståendet en ren fras, som aldrig tillämpas i praktiska resonemang. Den abstrakta formuleringen låter helt förnuftig, men försök använda den i praktiken! Vad skulle man säga om en zoolog som förklarade att "hunden verkar ha fyra ben, men vi vet inte om den inte i verkligheten har fyra millioner ben - eller kanske inga ben alls." Eller hur reagerar vi om en matematiker först upplyser oss om att en triangel har tre sidor - och sedan bekänner att han är osäker på om sidorna inte egentligen är 25 stycken? Sedan kunde vi få höra att två gånger två tycks bli fyra! Men vetenskapsmännen aktar sig för att använda frasen om tinget i sig inom naturvetenskapen; sådant tillåter man sig bara inom filosofin. Det visar klart hur litet de är beredda att ta denna fras på allvar och hur litet den i realiteten är värd. Om den togs på allvar, vad skulle det då tjäna till att syssla med forskningar överhuvud taget?
Historiskt uppfattat kan saken ha en verklig innebörd: vi kan endast erhålla kunskaper under vår egen epoks förhållanden - och bara i den utsträckning dessa förutsättningar medger.
*
Tinget i sig: Hegels "Logik", II, sid. 10, även ett helt avsnitt längre fram i skriften[168]:
"Det är" vågade skepticismen aldrig säga; den moderna idealismen (Kant och Fichte) vågade aldrig se uppfattningsförmågans intryck som en insikt om tinget i sig[24*] ... Men samtidigt erkände skepticismen mångfalden av bestämningar för dess sken, vilket tycktes omfatta hela världen i all dess mångfald och rikedom. På samma sätt omfattar vad idealismen kallar uppenbarelse hela denna rika och varierande grupp av bestämningar ... Varken någon varelse, något ting eller något "ting i sig" behöver då ligga till grund för detta innehåll, ty detta förblir i sig självt vad det är; det har endast överförts från att vara till att synas vara."[LXIV*]
Här framstår Hegel alltså som en betydligt mer resolut materialist än någon av de moderna naturforskarna.
*
Det ligger en praktfull självkritik i det sätt på vilket Kant visas lida skeppsbrott även beträffande det tänkande jaget, i vilket han ändå vill hälsa ett obekant "ting i sig." (Hegel, V, sid.256 ff).[170]
*
Causa finalis[LXV*] - materien och dess inneboende rörelse. Denna materia utgör inte någon abstraktion. Redan hos solen är de enskilda substanserna söndrade och utan åtskillnad i sin verkan. Men inom nebulosans gassfär införlivas alla substanser med den rena materien som sådan, trots att de förekommer separat; och de verkar enbart som materia - inte i enlighet med sina speciella egenskaper.
(Redan hos Hegel upphävs ju, i fall av växelverkan, motsatsförhållandet mellan causa efficiens[LXVI*] och causa finalis.)
*
Ur-materien.
"Uppfattningen om materien som existerande sedan tidens ursprung och som i sig formlös har mycket gamla anor. Vi möter den redan hos grekerna, allra först i mytens Kaos, vilket framställdes som den nu existerande världens formlösa urstadium." (Hegels "Enzyklopädie", 1, sid. 258)[171]
Detta Kaos möter vi åter hos Laplace, och approximativt i nebulosor som även de endast har en begynnande formbildning. Differentieringen kommer senare.
*
Tyngden accepteras vanligen som den allmännaste bestämningen för materialitet. Det innebär att attraktion, men inte repulsion, framstår som en nödvändig egenskap hos materien. Attraktion och repulsion är emellertid lika oskiljaktigt sammanhörande med varandra som begreppen positiv och negativ, varför man redan genom dialektiken kan komma till klarhet om att repulsionen i materieteorierna måste tillerkännas en precis lika viktig position som attraktionen; en materieteori som baserats enbart på attraktion måste bli ensidig, otillräcklig och osann. I realiteten är de fenomen som visar detta tillräckligt många för att det på förhand skall framstå som uppenbart. Redan för ljusets skull är det omöjligt att undvara etern. Är etern materiell? Om den överhuvud taget existerar, måste den vara det; den måste inordnas under begreppet materia. Men den har ingen tyngd. En kometsvans antas vara av materiell karaktär. Den ger prov på en våldsam repulsion. Värme i en gas åstadkommer repulsion, etc.
*
Attraktion och gravitation. Hela gravitationsteorin bygger på antagandet att materiens väsen är attraktion. Detta måste vara en galen tankegång. Där det finns attraktion, måste också repulsion komma in i bilden och komplettera denna. Därför förklarade redan Hegel med rätta att attraktion och repulsion utgör materiens väsen.[172] Faktum är också att det i allt högre grad blir nödvändigt att inse hur materiens upplösning når en gräns där attraktionen omvandlas till repulsion, liksom - omvänt - den repellerade materiens kondensation vid en viss gräns förvandlas till attraktion.[LXVII*]
*
Ombildandet av attraktion till repulsion och vice versa blir i Hegels framställning en mystisk sak, men i stora drag lyckades han genom denna framställning antecipera den vetenskapliga upptäckt som senare följde. Till och med i en gas existerar en molekylernas repulsion, och i ännu högre grad är detta fallet i finfördelad materia som exempelvis en kometsvans, där den verkar med en oerhörd kraft. Hegels snille röjer sig ännu i en sådan detalj som att han uppfattar attraktion som en sekundär verkan av en föregående repulsion: ett solsystem formas först efter det att den gradvis framträdande attraktionen avlöst den ursprungligen härskande repulsionen. - Expansion genom värme = repulsion. Den kinetiska gasteorin.
*
Materiens delbarhet. För vetenskapen är frågan i praktiken betydelselös. Vi vet att det inom kemin finns en bestämd delbarhetgräns, bortom vilken inga kroppar längre kan fungera kemiskt - atomen; och vi vet också att det alltid bildas sammansättningar av flera atomer - molekyler. På samma sätt måste vi inom fysiken acceptera vissa utomordentligt små partiklar, vilkas inbördes ordning avgör en kropps form och kohesion och vilkas vibrationer gör sig förnimbara i form av värme etc. Men om de fysiska och de kemiska molekylerna är artskilda eller identiska - den saken vet vi ännu ingenting om.
Hegel undviker på ett rätt lättvindigt sätt denna fråga genom att förklara att materien är såväl delbar som kontinuerlig - och samtidigt varken det ena eller det andra![173] Vilket knappast är något tillfredsställande svar men ändå fått ett starkt stöd genom många nya belägg (jämför Clausius).[LXVIII*]
Delbarhet. Däggdjuren är odelbara, men på ödlor kan nya extremiteter växa ut. - Etervågorna delbara och mätbara intill oändligt små enheter. Varje kropp i praktiken delbar, inom vissa gränser, exempelvis inom kemin.
*
"Dess (rörelsens) väsen består i den omedelbara föreningen mellan tid och rum ... tid och rum hör till rörelsen; hastigheten, rörelsens mängd, består i förhållandet mellan rummet och en viss förfluten tidsrymd" (Hegels "Naturphilosophie", sid. 65). "Rum och tid uppfylls av materia ... Liksom det inte finns någon rörelse utan materia, finns det inte heller någon materia utan rörelse." (Sid. 67)[174]
*
Rörelsens oförstörbarhet i Descartes' sats att universum ständigt rymmer samma kvantitet rörelse. Bland naturforskare karakteriseras detta något otillfredsställande som "kraftens oförstörbarhet". Descartes' enbart kvantitativt markerade uttalande behöver också kompletteras: rörelsen som sådan, som uraktivitet, som materiens existensform är lika oförstörbar som materien själv - en sådan formulering täcker även den kvantitativa bestämningen. Även här har naturvetenskapen sålunda bekräftat vad en filosof uttalat 200 år tidigare.
*
Rörelsens oförstörbarhet. Ett vackert stycke hos Grove - sid. 20 ff.[175]
*
Rörelse och jämvikt. Jämvikt hör på ett oskiljbart sätt samman med rörelse.[25*] (Jämvikt = att attraktionen är starkare än repulsionen.) I himlakropparnas rörelse finns rörelse i jämvikten och jämvikt i rörelsen (relativ sådan). Men alla speciella former av relativ rörelse - vilket här innebär alla slag av rörelse hos enskilda kroppar på en av de sig rörande himlakropparna - utgör ansträngningar för att uppnå en relativ vila, ett jämviktsläge. Kropparnas möjlighet att komma i relativ vila, möjligheten till tillfälliga perioder av jämviktstillstånd, utgör huvudvillkoret för en differentiering av materien - och följaktligen även för livet. På solen råder jämvikt endast hos massan i dess helhet, inte hos de enskilda substanserna; i de fall man även där möjligen kan tala om en sådan är den i alla händelser synnerligen begränsad och beroende av stora skillnader i fråga om tätheten; på solytan råder ett evigt tillstånd av orolig rörelse, upplösning. Ett allenarådande jämviktsläge, utan någon relativ rörelse (död) tycks däremot härska på månen. På jorden har rörelsen differentierats i ett växelspel mellan rörelse och jämvikt: den individuella rörelsen strävar mot jämvikt, och den individuella jämvikten spolieras på nytt av rörelsen i dess helhet. Klippan har uppnått vila, men söndervittrandet, bearbetningen från havsvågornas, floders och jöklars sida, verkar oavbrutet för att göra slut på jämviktstillståndet. Uttorkning och regn, vind, värme, elektriska och magnetiska fenomen bjuder på samma skådespel. I den levande organismen kan vi slutligen iaktta en fortlöpande rörelse hos såväl de större organen som de mest mikroskopiska småpartiklarna; resultatet blir det varaktiga jämviktstillstånd som kännetecknar den totala organismen under den normala livsperioden och som hela tiden ändå förblir i rörelse - det utgör en levande förening av rörelse och jämvikt.
All jämvikt är endast relativ och temporär.
*
1. Rörelsen hos himlakroppar. Approximativ jämvikt mellan attraktion och repulsion i rörelsen.
2. Rörelse på en enskild himlakropp. Massa. Då denna rörelse skapas av rent mekaniska orsaker, råder även här jämvikt. Massorna vilar på sin grundval. På månen tycks detta tillstånd vara fullkomnat. Den mekaniska attraktionen har besegrat den mekaniska repulsionen. Den rena mekaniken ger oss inga besked om vart repulsionen tagit vägen; lika litet förmår den ange varifrån "krafterna" kommer, de krafter genom vilka exempelvis på jorden massor kan försättas i rörelse mot tyngdkraften. Mekaniken behandlar sådant som givna fakta. Här har vi alltså en enkel överföring av repellerande, fjärmande rörelse från en massa till en annan, och det råder här ett likhetsförhållande mellan attraktion och repulsion.
3. På jorden innebär emellertid det överväldigande flertalet av alla slag av rörelse att en rörelseform omvandlas till en annan - mekanisk rörelse till värme, elektricitet, kemisk rörelse: antingen förvandlas repulsion till attraktion, eller också äger en motsatt omvandling rum - mekanisk rörelse blir till värme, elektricitet, kemisk upplösning (det är inte, som det kan tyckas, den mekaniska fallande rörelsen, utan i realiteten i stället den ursprungliga, lyftande rörelsen, som i sådana sammanhang omvandlas till värme).
4. Alla slag av nu verkande energi på jorden består av omskapad solvärme.[176]
*
Mekanisk rörelse. Naturforskarna utgår alltid ifrån att man med rörelse menar mekanisk rörelse, positionsändring. Detta synsätt har fått leva kvar sedan 1700-talet och den uppfattning som rådde innan man gjort de stora upptäckterna inom kemin, och det försvårar i högsta grad försöken att få en klar bild av de verkliga processerna. I samband med materien innebär rörelse förändring överhuvud taget. Detta missförstånd har skapat en olycklig faiblesse för att söka reducera allting till mekanisk rörelse. Till och med Grove
"lutar i hög grad åt den tron att materiens övriga yttringar kan - eller snart kommer att kunna - karakteriseras som slag av rörelse" (sid. 16).[177]
Härigenom blir de andra rörelseformernas särdrag helt negligerade. Här skall ingalunda påstås att de högre rörelseformerna inte måste förenas med verkligt mekanisk (yttre eller inre, molekylär) rörelse; precis som de högre rörelseformerna samtidigt skapar andra former och kemisk verkan inte kan komma till stånd utan elektricitets- och temperaturförändringar - lika litet som organiskt liv kan uppstå utan förändringar i bl.a. mekaniskt, elektriskt och kemiskt avseende. Huvudfenomenet kan emellertid inte karakteriseras på ett uttömmande sätt enbart genom ett omnämnande av dessa underordnade faktorer. En vacker dag kan vi säkerligen experimentellt "reducera" tänkandet till yttringar av kemisk och molekylär rörelse i hjärnan - men skulle detta räcka som en tillfredsställande karakteristik av tänkandets väsen?
Dialektik inom naturvetenskapen.[178] Materia i rörelse. De många olika former och variationer vi möter hos själva materien kan inte heller röja sig för oss på annat sätt än genom rörelse; endast i rörelsen avslöjas de olika kropparnas egenskaper - om en kropp som inte rör sig kan vi inte utforska någonting. Det är alltså genom rörelseformerna vi kan lära oss någonting om beskaffenheten hos kroppar i rörelse.
1. Den första och enklaste rörelseformen är den rent mekaniska: rumsförändringen:
(a) Om rörelse hos en ensam kropp kan man endast tala i en relativ bemärkelse: i samband med fall. Annars existerar det inte någon sådan rörelse.
(b) Skilda kroppars rörelse: planeternas banor, astronomi - skenbar jämvikt - till slut alltid kontakt.
(c) Rörelsen hos varandra berörande kroppar i deras inbördes relationer - tryck. Statik. Hydrostatik och gaser. Hävstången och andra former av egentlig mekanik, vilka alla i sin enklaste kontaktform går ut på en endast beträffande graden varierande friktion eller stötverkan. Friktion och stötverkan - i själva verket kontakt - får emellertid även andra konsekvenser, vilka naturforskarna här försummat att nämna: de alstrar, alltefter omständigheterna, ljud, värme, ljus, elektricitet, magnetism.
2. Dessa olika krafter inom himlakropparnas fysik
(a) övergår (med undantag för ljudet) i varandra och ersätter ömsesidigt varandra, och
(b) vid ett visst mått av kvantitativ utveckling av varje kraft, tillfört de olika kropparna och varierande efter dessas karaktär, inträder kemiska förändringar - kropparna må ha varit kemiskt enkla eller kemiskt sammansatta - och vi kommer alltså in på kemins område. Himlakropparnas kemi. Kristallografin - en del av kemin.
3. Fysiken måste, eller hade åtminstone möjlighet att, bortse från den levande organiska kroppen; kemin däremot kan endast i utforskandet av organiska sammansättningar finna nyckeln till kännedom om de viktigaste kropparnas sanna natur, och den sammanfogar också kroppar som endast har samband med organisk natur. Här leder oss kemin mot det organiska livet, och den går till och med så långt som till att försäkra oss om att endast den behövs för att vi skall kunna få den dialektiska övergången till organismen förklarad för oss.
4. Den verkliga övergången finner vi emellertid i historien - jordens och solsystemets; där finner vi den organiska naturens verkliga förutsättningar.
5. Organisk natur.
*
En klassificering av vetenskaperna, av vilka var och en utgör en analys av en speciell rörelseform eller av en rad rörelseformer som hör samman och övergår i varandra, är att uppfatta som en klassificering, ett ordningsmönster för dessa rörelseformer i deras inbördes gruppering, och häri ligger dess betydelse.
Vid slutet av 1700-talet, efter den främst mekaniska inriktning som representerats av de franska materialisterna, blev många forskare varse behovet av en encyklopedisk sammanfattning av hela den gamla, av Newton och Linné präglade naturvetenskapen. Två utomordentligt snillrika forskare åtog sig denna uppgift, nämligen Saint-Simon (vars verk aldrig fullbordades) och Hegel. I dag, när den nya naturuppfattningen föreligger klar i sina grunddrag, kan ett liknande behov konstateras, och man har inom forskningen också gjort en del försök att tillgodose dessa nya krav. Men eftersom naturens allmänna utvecklingssammanhang nu klarlagts, blir det lika omöjligt att tillämpa en enkel yttre radindelning som ett konstfullt uppbyggt dialektiskt övergångssystem ā la Hegel. Övergångarna måste ge sig själva; de måste vara naturliga. Precis som den ena rörelseformen kan frambringa den andra, måste också de vetenskaper som avspeglar dessa rörelseformer kunna vidareutvecklas på ett sådant sätt att en vetenskap kan framgå ur en annan.
Hur litet Comte kan vara författare till sin från Saint-Simon lånade encyklopediska indelning av naturvetenskapen[179] framgår redan av att den för honom endast tjänar som ett mönster för undervisningens inriktning och medel och därigenom leder fram till denna helgalna enseignement intégral,[LXIX*] där den ena vetenskapen alltid måste uttömmas innan den andra ens blir så mycket som dryftad, och där en i grund och botten riktig tankegång förs vidare in i det matematiskt absurda.
Hegels ursprungliga indelning i mekanik, kemi och organlära[180] var för sin tids vetenskap helt tillräcklig. Mekanik: massors rörelse. Kemi: molekylarrörelse (i vilket begrepp även fysiken inräknas - och fysiken och kemin hör ju till samma ordning) och atomrörelse. Organlära: bilden av rörelsen hos kroppar där dessa båda begrepp är omöjliga att åtskilja. Det är nämligen helt klart att organismen är den högre enhet inom vilken mekanik, fysik och kemi förenas till ett helt och där de tre begreppen inte längre kan skiljas från varandra. I organismen alstras mekanisk rörelse genom fysiska och kemiska förändringar - lika mycket i form av näringstillförsel, andning, sekretion etc. som i form av ren muskelrörelse.
Varje grupp i denna indelning har två underavdelningar.
Mekanik: (1) himlakropparnas, (2) jordens.
Molekylarrörelse: (1) fysik, (2) kemi.
Organlära: (1) växter, (2) djur.
*
Fysiografi. När man konstaterat övergången från kemi till liv, gäller det att först och främst analysera de betingelser ur vilka livet framställts och erhållit möjligheter till en fortsatt existens: i främsta rummet alltså geologi, meteorologi etc. Därefter själva de olika livsformerna, som man ju knappast kan få något begrepp om utan att känna till något om denna bakgrund.
*
Efter det att ovanstående artikel publicerats (i "Vorwärts" den 9 februari 1877)[LXX*] har Kekulé ("Die wissenschaftlichen Ziele und Leistungen der Chemie") på ett snarlikt sätt definierat mekanik, fysik och kemi:
"Om man utgår från denna uppfattning om materiens väsen, blir det rimligt att definiera kemin som atomernas vetenskap och fysiken som molekylernas vetenskap, och i så fall ter det sig också naturligt att från den moderna fysiken avskilja den del som handlar om massors egenskaper och uppfatta denna som en särskild vetenskap, mekaniken. På så sätt blir mekaniken en grundvetenskap för såväl fysiken som kemin - i den ofta betydande utsträckning som dessa måste behandla sina atomer respektive molekyler som massor."[182]
Det framgår klart att författarens uppfattning inte skiljer sig från den som uttryckts i denna artikelserie[LXXI*] på något annat sätt än genom att vara en aning vagare formulerad. Men när en engelsk tidskrift ("Nature") ger Kekulés ovanstående uttalande den tolkningen att mekaniken utgör massors statik och dynamik, fysiken molekylers statik och dynamik och kemin atomers statik och dynamik[183] - då förefaller det mig som om man, åtminstone beträffande kemin, på ett otillbörligt sätt förenklar och begränsar ämnet genom att utan vidare reducera allting till enbart mekaniska processer. Och ändå har detta kommit på modet till den grad att exempelvis Haeckel regelbundet använder "mekanisk" och "monistisk" som synonymer, och enligt honom kan
"den moderna fysiologin ... inom sitt område endast låta fysikaliskkemiska - eller i vidare bemärkelse[LXXII*] mekaniska - krafter verka."[184]
Om jag betecknar fysiken som molekylernas mekanik, kemin som atomernas fysik - och dessutom biologin som proteinkropparnas kemi - då är min avsikt att härigenom markera dessa vetenskapers övergång i varandra; alltså såväl sammanhanget och kontinuiteten som distinktionerna, de diskreta skiljaktigheterna. Att gå ännu längre och definiera även kemin som ett slags mekanik synes mig vara oförenligt med en korrekt analys. Mekaniken - i trängre eller vidare bemärkelse - sysslar endast med kvantitativa begrepp; dess beräkningar gäller ting som hastighet och massa och på sin höjd volym. När den tvingas tangera beräkningar av kroppars kvalitet - som inom hydrostatiken och aerostatiken - förmår den inte uppnå någonting utan att gå in på molekylers tillstånd och rörelser; i sig själv är den endast en hjälpvetenskap - en grundval för fysiken. Inom fysiken, liksom i ännu högre grad inom kemin, gäller det emellertid inte enbart att här konstatera hur en kvantitativ förändring resulterar i en kvalitativ förändring - hur kvantitet omformas till kvalitet - utan man har också att ta hänsyn till åtskilliga kvalitativa förändringar, vilkas beroende av kvantitativa ändringar på intet sätt kunnat fastställas. Att den nuvarande tendensen inom vetenskapen pekar åt detta håll är visserligen uppenbart, men det bevisar ingalunda att denna riktning är den allena saliggörande, som ensam kan ge fullständiga svar på alla frågor inom fysiken och kemin. I all rörelse finns ett mått av mekanisk rörelse, omplacering av små eller stora materiemängder, och att studera denna rörelse är endast en - låt vara den främsta - av vetenskapens uppgifter. Denna mekaniska rörelse täcker inte alls hela begreppet rörelse. Rörelse innebär inte bara en positionsförändring; inom områden på ett högre plan än mekanikens innebär den också en kvalitetsförändring. Att värme utgör en molekylarrörelse var en epokgörande upptäckt. Men den som inte kan komma på någonting mer att säga om värme, än att begreppet innebär en viss omfördelning av molekyler, den gör nog bäst i att inte yttra sig alls. Inom kemin tycks man vara på god väg att kunna förklara en rad fysiska och kemiska egenskaper hos olika ämnen genom att studera förhållandet mellan atomvolym och atomvikt. Men ingen kemist kan gärna hävda att ett ämnes alla egenskaper på ett uttömmande sätt kan förklaras enbart genom Lothar-Meyerkurvan[185]; de kan inte ensamma sprida klarhet om exempelvis kolets speciella förutsättningar för att fungera som det organiska livets viktigaste bärare - eller, för att ta ett annat exempel, förklara hjärnans behov av fosfor. Ändå är detta just vad det "mekaniska" synsättet vill ha oss att tro. Enligt ett sådant synsätt beror alla förändringar på placeringsbyten och alla kvalitativa skillnader på kvantitativa sådana; man förbiser helt att det råder ett ömsesidigt förhållande mellan kvalitet och kvantitet och att det här är fråga om en växelverkan - lika väl som kvantitet kan förvandlas till kvalitet kan den motsatta omvandlingen äga rum. Om alla skillnader och förändringar beträffande kvalitet blott och bart skulle uppfattas som kvantitativ skillnader och förändringar, som led i en mekanisk omfördelning - då måste vi uppenbarligen ansluta oss till den tron att de minsta beståndsdelarna i all materia är identiska, så att alla kvalitativa skiljaktigheter hos de kemiska ämnena får anses bero på skillnader beträffande dessa småpartiklars antal och fördelning i olika atomer. Så långt har det dock inte gått ännu.
Vår tids naturvetenskapsmän känner oftast inte till någon annan filosofi än de ytterligt mediokra vulgärfilosofiska läror som nu dominerar vid de tyska universiteten; därför kan de använda uttryck som "mekanisk" på detta sätt - utan att ha den minsta aning om vilka konsekvenser deras inställning här måste leda till. Teorin om materiens absoluta kvalitativa identitet har ju sina anhängare - empiriskt kan den lika litet vederläggas som bevisas. Men om man frågar dessa forskare, som vill finna "mekaniska" svar på allting, om de är beredda att dra den naturliga konsekvensen och acceptera materiens identitet - vilken mängd av varandra motsägande svar får man då inte höra! Det mest skrattretande är här att denna benägenhet för att uppfatta "materialistisk" och "mekanisk" som synonymer ursprungligen inspirerats av Hegel - som använde uttrycket "mekanisk" för att markera sitt förakt för materialismen. Den materialism Hegel kritiserade - 1700-talets franska skola - var också mycket riktigt utpräglat mekanisk i sin inriktning, helt enkelt av det skälet att fysiken, kemin och biologin vid denna tid ännu befann sig på barnstadiet och inte på något sätt förmådde ge någon tillfredsställande grundval för en allmän naturuppfattning. Haeckel har på samma sätt övertagit Hegels översättningar: causae efficientes = "mekaniskt verkande orsaker" och causae finales = "för bestämda ändamål verkande orsaker", trots att Hegel med ordet "mekanisk" menar "blint, omedvetet verkande" och aldrig sökt ge det den innebörd Haeckel använder. Hela denna motsättning representerar emellertid för Hegel i så hög grad en övervunnen ståndpunkt, att han inte ens bryr sig om att nämna den i någondera av kausalitetsutredningarna i verket om logiken. Han tar endast med den i "Filosofins historia", där den presenteras som ett led i det historiska sammanhanget (vilket Haeckel alltså i sin ytlighet helt missförstått); dessutom förekommer den i samband med teleologin ("Logik", III, II, 3) - där omnämns den som en form för den gamla metafysikens uppfattning om förhållandet mellan mekanism och teleologi, men för övrigt behandlas den som en sedan länge övervunnen föreställning. I sin förtjusning över att hitta en bekräftelse på sina egna "mekaniska" idéer gör Haeckel sig sålunda skyldig till en ren feltydning, för att kunna nå fram till det praktfulla resultatet att en speciell förändring hos ett djur eller en växt förorsakats av en causa efficiens om den framställts genom naturligt urval, men av en causa finalis om samma effekt skapas genom ett artificiellt urval! Odlaren fungerar som en causa finalis! En dialektiker av Hegels rang skulle naturligtvis aldrig kunna fastna inom den ovannämnda motsättningens trånga cirkel. Och vad den moderna ståndpunkten anbelangar har vi lyckats bli kvitt detta svårartade nonsens, eftersom vi både teoretiskt och erfarenhetsmässigt vet att såväl materien som dess existensform, rörelsen, inte kan skapas och följaktligen måste betraktas som sina egna causae finales - medan benämningen effektiva orsaker, när det gäller de individuella orsaker som tillfälligt och lokalt isolerats från den växelverkan som äger rum hos rörelsen inom världsalltet, inte på minsta sätt tjänar som någon upplysande bestämning utan bara förvillar begreppen. Om en orsak upphör att vara effektiv, är den därigenom inte längre någon orsak.
Man bör komma ihåg att materien som sådan är en ren tankeskapelse och en abstraktion. Vi avfärdar tingens kvalitativa skiljaktigheter genom att med begreppet materia sammanfatta dem i deras kroppsliga existens. Materien som sådan, som ett annat begrepp än de existerande bestämda materieformerna, existerar alltså inte i sinnlig bemärkelse. När naturvetenskapsmännen bemödar sig om att utforska den allmänna materien som sådan, i det att man reducerar kvalitativa skillnader till blott och bart kvantitativa skiljaktigheter i de identiska småpartiklarnas sammansättning, då är detta precis som om man begärde att hitta "frukt som sådan"[186] i stället för äpplen, päron och körsbär - eller "däggdjuret som sådant" i ställer för hundar, katter, får etc. - eller "gasen som sådan", "metallen som sådan", "stenen som sådan", "den kemiska sammansättningen som sådan", "rörelsen som sådan". Den darwinska teorin behöver ett sådant urdäggdjur som sysselsätter Haeckels funderingar[187] - men den måste samtidigt medge att detta djur, om det inom sig bar fröet till samtliga framtida och nutida däggdjur, i realiteten måste ha stått lägre än alla existerande däggdjur; det måste ha varit synnerligen outvecklat och följaktligen ha tillhört ett förgängligare släkte än någon av sina förmodade avkomlingar. Som Hegel redan klargjort ("Enzyklopädie", I, sid. 199) är denna uppfattning, "detta ensidigt matematiska synsätt", som endast vill erkänna materiens olika gestaltningar som kvantitativt bestämda, medan de kvalitativt menas vara i grunden identiska, inte någon annan ståndpunkt än den som företräddes av 1700-talets franska materialister.[188] Vi ser här till och med en återgång till Pythagoras lära om talet, den kvantitativa bestämningen, som tingens kärna.
*
Först och främst Kekulé.[189] Därnäst: naturvetenskapens systematisering, en sak som blivit alltmera nödvändig; den kan inte uppnås på något annat sätt än genom ett studium av själva fenomenen i deras sammanhang sinsemellan. Den mekaniska rörelsen hos små massor på en himlakropp slutar sålunda med en kontakt mellan två kroppar, och denna får de båda enbart till graden skilda formerna friktion och stötverkan. Alltså undersöker vi först den mekaniska effekten av friktion och stötverkan. Men då märker vi att hela effekten inte kommer med under denna beteckning: friktion skapar ljus, värme och elektricitet, och genom stötverkan skapas värme och ljus om inte också elektricitet - rörelsen hos massan omvandlas alltså till molekylarrörelse. Vi beger oss in på molekylarrörelsens område, fysiken, och fortsätter våra undersökningar. Då visar det sig emellertid att inte heller molekylarrörelsen markerar någon slutpunkt för detta studium. Elektriciteten uppstår ur och övergår i en kemisk omvandling. Samma sak gäller om värme och ljus. Rörelsen hos molekylerna övergår i en rörelse hos atomer - kemin. Utforskandet av kemiska processer möter ett stort arbetsfält i den organiska världen - en värld där kemiska processer äger rum enligt samma lagar men däremot inte under samma villkor som i den icke-organiska världen, om vilken kemin förmår ge fullständiga förklaringar. Inom den organiska världen leder däremot all kemisk forskning fram till ett speciellt ämne - protein - som visserligen utgör ett resultat av ordinära kemiska processer men som har den unika egenskapen att i sig själv utgöra en permanent verkande kemisk process. Om man inom kemin lyckas framställa detta protein, i den speciella form som uppenbarligen utgör dess första stadium, den så kallade protoplasman, den föga utpräglade form som i sig inrymmer möjligheter till utvecklande av de övriga proteinformerna (vilket inte innebär att det nödvändigtvis endast kan existera ett enda slags protoplasma), då har man uppnått den reella och fullbordade bevisföringen för den dialektiska övergången. Innan så skett förblir denna övergång en tankeskapelse, en hypotes. När kemin lyckas framställa protein överskrider den kemiska processen, liksom ovan den mekaniska, sina egna gränser: den inträder på ett mer vittomfattande fält, organismens. Fysiologin utgör naturligtvis såväl den levande kroppens fysik som i ännu högre grad dess kemi - men det område som behandlas upphör här att speciellt vara kemi; dess omfattning inskränks i viss bemärkelse, men härigenom lyfts det också mot nya möjligheter.
*
De så kallade matematiska axiomen är ett litet antal tankebestämningar som matematiken behöver använda som utgångspunkter. Matematiken är storheternas vetenskap; den utgår ifrån begreppet storhet. Den definierar detta på ett tveksamt sätt och tillägger sedan de övriga elementära storhetsbestämningar, vilka inte ingår i definitionen, i form av axiom, som sålunda ter sig obevisade och som självfallet också rent matematiskt är omöjliga att bevisa. En analys av storhetsbegreppet skulle erkänna axiomens nödvändighet som bestämningar för detta begrepp. Spencer har rätt så tillvida som att vad som för oss ter sig som självklarheter i dessa axiom i realiteten är någonting nedärvt. I den utsträckning de inte utgör rena tautologier kan de bevisas dialektiskt.
*
Matematik. Ingenting verkar mer grundmurat än skillnaden mellan de fyra räknesätten, beståndsdelarna i all matematik. Ända framstår redan på förhand multiplikationen som en sammandragen addition och divisionen som en sammandragen subtraktion, utförd med ett visst antal lika stora tal; och i ett fall - när divisorn utgöres av ett bråk - utförs divisionen till och med genom en multiplikation med bråket i omvänd form. I algebraiska beräkningar förs detta mycket längre. Varje subtraktion (a - b) kan omskrivas till en addition (-b + a) och varje division a/b till en multiplikation a × 1/b. Ännu längre går man när räkningen gäller upphöjda tal. Alla skarpa gränser mellan räknesätten försvinner; allting låter sig presenteras i motsatt form. En dignitet kan uttryckas som en rot (x2 = √x4), och en rot kan lika väl presenteras som en dignitet (√x = x1/2). En med en dignitet eller rot dividerad enhet kan uttryckas som en nämnarens dignitet 1/√x = x-1/2; 1/x3 = x-3. Multiplikation eller division av upphöjda tal omvandlas till addition eller subtraktion med deras exponenter. Vilket tal som helst kan uppfattas och uttryckas som dignitet av vilket annat tal som helst (logaritmer, y = ax). Och detta ombildande av en form till dess motsats är inte något meningslöst tidsfördriv. Det utgör en av den matematiska vetenskapens mäktigaste hävstänger, som numera tas i bruk vid nästan alla mer avancerade uträkningar. Om man avlägsnade negativa digniteter och bråkdigniteter från matematikens område - hur långt skulle man då komma?
(- · - = +, ÷ = 0, √ - 1 etc. bör förklaras på ett tidigare stadium.)
Vändpunkten inom matematiken markerades av Descartes upptäckt variabel storhet. Den innebar att rörelsen, och följaktligen även dialektiken, inträdde på det matematiska fältet - och därmed följde även nödvändigheten av differential- och integralräkning, vilka också genast kom in i bilden för att sedan i stort sett fullbordas av Newton och Leibniz, som dock ingalunda upptäckt dem.
Kvantitet och kvalitet. Talet är den renaste kvantitativa bestämning vi känner till. Den visar sig dock innefatta en häpnadsväckande mängd kvalitativa skiljaktigheter. 1. Hegel, antal och enhet, att multiplicera, dividera, att upphöja tal och att dra kvadratrötter. Redan här gör de kvalitativa skillnaderna sig förnimbara på ett sätt som Hegel gått förbi; primtal och produkter, enkla rötter och digniteter. 16 utgör inte enbart summan av sexton enheter; det är också kvadraten av fyra - dessutom utgör det 2 upphöjt till fyra. Låt oss granska saken ytterligare. Primtalen överbringar nya, klart bestämda kvaliteter till tal som de framställt genom att multipliceras med andra tal: bara jämna tal kan divideras med 2, och en likadan bestämning gäller 4 och 8. Beträffande 3 gäller regeln om siffrornas summa; samma sak gäller för 9 och 6 - i det sistnämnda fallet kombineras den regeln med det jämna talets. Om 7 gäller en speciell lag. På dessa ting bygger de aritmetiska "trollkonster" som ter sig så outgrundliga för den icke invigde. Därför har Hegel fel när han hävdar (avsnittet om kvantitet, sid. 237) att tänkandet inte spelar någon roll inom aritmetiken. Man kan emellertid jämföra med vad han har att säga om mått.[190]
När man inom matematiken talar om det oändligt stora och det oändligt lilla, presenterar man en kvalitativ skillnad, som till och med utformas som en oöverbrygglig kvalitativ motsättning: kvantiteter som i så oerhörd utsträckning är skilda från varandra, att varje rationell jämförelse dem emellan omöjliggörs; de blir kvantitativt inkommensurabla. Vanlig inkommensurabilitet, exempelvis mellan cirkeln och den räta linjen, utgör också en dialektisk kvalitativ skillnad, men i detta sammanhang[LXXIII*] rör det sig om en kvantitativ differens hos likartade storheter, vilken intensifierar den kvalitativa skiljaktigheten till inkommensurabilitet.
*
Tal. Redan i själva talsystemet erhåller det individuella talet en kvalitet, vars karaktär beror på vilket system som använts. 9 är inte bara talet 1 adderat 9 gånger, utan det bildar också basen för 90, 99, 900.000 etc. Alla regler för tal beror på och bestäms av det system som tillämpas. I det dyadiska och det triadiska systemet blir 2 × 2 inte = 4 utan = 100 eller = 11. I varje system med ett udda grundtal bortfaller skillnaden mellan jämna och udda tal; se t.ex. de på 5 grundade talen, där 5 = 10, 10 = 20, 15 = 30. I samma system blir likaså sammandragstalen 3n av produkter av 3 respektive 9 (6 = 11, 9 = 14). Basen bestämmer alltså inte bara sin egen utan även alla de övriga talens kvalitet.
Beträffande talens potensbegrepp går detta ännu längre: vilket tal som helst kan uppfattas som vilket som helst annat tals potens - det finns lika många logaritmsystem som det finns hela och sönderdelade tal.
*
Ett. Ingenting kan te sig enklare än kvantitativ enhet, och ingenting kan visa sig rymma en större mångfald, så snart vi ställer den i relation till den motsvarande myckenheten och söker utröna dess olika sätt att framstå ur denna. Ett utgör först och främst grundtalet för hela det positiva och negativa talsystemet; alla andra tal uppstår genom att ett i en löpande serie adderas med sig självt.
Ett är uttrycket för ettalets alla positiva, negativa och brutna digniteter: 12, √1, 1-2 är alla lika med ett.
Det är också innehållet i varje bråk där täljarens tal är detsamma som nämnarens. Vidare är det uttrycket för varje tal som upphöjs till en potens av noll, varigenom det också är det enda tal vars logaritm inom alla system är densamma, nämligen = 0. Ett är alltså den gräns som delar in de tänkbara logaritmsystem i två områden: om basen är större än ett, blir logaritmerna av alla tal över ett positiva och alla logaritmer av tal under ett negativa - ligger basen under ett, blir förhållandet det motsatta.
Om varje tal i sig alltså rymmer enheten i den utsträckning det sammansatts av adderade ettor, innehåller enheten likafullt i sig alla andra tal. Detta inte bara i kraft av möjligheten att bygga upp varje tal av enbart ettor, utan även i kraft av det verkliga förhållandet att ett utgör en bestämd potens av varje annat tal. Men just de matematiker som helt ogenerat i sina uträkningar interpolerar x0 = 1, eller ett bråk där täljare och nämnare är lika och alltså också representerar ett, just de matematiker som på dessa sätt när det passar dem matematiskt använder sig av en ur enheten frambragt pluralitet - de rynkar på näsan och gör fula miner om de i allmänna formuleringar får höra att enhet och pluralitet utgör oskiljbara, varandra genomträngande begrepp: det finns inte mindre pluralitet i enheten än det finns enhet i pluraliteten. I hur hög grad detta gäller märker vi tydligt så snart vi lämnar de rena talens område. Redan i mätningen av linjer, ytor och kroppars volym blir det uppenbart att vi kan acceptera varje önskad mängd av den i fallet giltiga ordningen som enhet, och precis samma regel gäller för mätningen av tid, vikt, rörelse etc. Vid mätning av celler är till och med millimeter och milligram för stora, och vid mätning av astronomiska avstånd eller beräkningar av ljusets hastighet blir till och med kilometer en besvärande obetydlig måttsenhet: samma sak gäller om enheten kilogram i förhållande till planetariska massor. Här framgår det mycket tydligt vilken mångfald som inryms i det vid första anblicken så enkla begreppet enhet.
*
Noll är ingalunda innehållslöst, bara därför att det utgör negationen till varje bestämd kvantitet. Noll har tvärtom ett högst bestämt innehåll. Som gränslinje mellan alla positiva och negativa storheter, som det enda verkligt neutrala talet, vilket varken kan representera plus eller minus, är det inte bara att betrakta som ett synnerligen bestämt tal; det är också i sig självt viktigare än alla de tal som det begränsar. Noll är i realiteten mer innehållsrikt än något annat tal. Varje tal som det placeras till höger om ger det i vårt siffersystem ett tio gånger högre värde. Här kunde man i stället för noll använda vilket annat tecken som helst, men endast under den förutsättningen att detta andra tecken i sig självt innebär noll = 0. Det ligger alltså i nolltalets egen natur att det används på detta sätt - och att det är det enda tal som kan användas så. Nolltalet förintar varje tal som det multipliceras med; förbinds det som divisor med ett annat tal gör det detta oändligt stort, och spelar det dividendens roll blir det andra talet oändligt litet - noll är det enda tal som står i detta oändlighetsförhållande till varje annat tal. 0/0 kan uttrycka varje tal mellan -∞ och +∞, och i vart och ett av fallen representerar det en reell storhet.
En ekvations verkliga innehåll framgår inte klart förrän alla dess beståndsdelar överförts till ena sidan och ekvationen därigenom reducerats till nollvärde, vilket redan blir fallet med kvadratiska ekvationer och nästan fungerar som allmän regel inom den högre algebran. Funktionen F(x, y) = 0 kan då också framställas som lika med z, och detta z kan, fastän det är lika med noll, differentieras som en vanlig avhängig variabel och få sin partiella differentialkvot bestämd.
Intet av varje kvantitet är emellertid ett begrepp som i sig självt erhållit en kvantitativ bestämning, och endast därigenom blir det möjligt att kalkylera med noll. Samma matematiker som helt oförskräckt opererar med nolltalet på det ovan angivna sättet - alltså användande det som ett definitivt kvantitativt begrepp och infogande det i ett kvantitativt förhållande till andra sådana begrepp de kommer i stor förlägenhet när de hos Hegel får detta allmänt definierat på följande sätt: Intet av något utgör ett bestämt intet.[LXXIV*]
Men låt oss nu ta oss en titt på den analytiska geometrin. Här innebär nolltalet en bestämd utgångspunkt, från vilken man längs en linje företar mätningar, positivt i den ena riktningen och negativt i den andra. Här har nollpunkten alltså inte bara lika stor betydelse som vilken som helst med negativ eller positiv storhetsangivelse betecknad punkt - den har en vida större betydelse än alla dessa: den utgör en punkt av vilken de alla beror och genom vilken de alla erhåller sin bestämning. I många fall kan den till och med antas helt godtyckligt. Men så snart den antagits blir den en medelpunkt för hela operationen: ofta till den grad att den bestämmer riktningen för den linje längs vilken de andra punkterna - abskiss-ändpunkterna - förs in i beräkningen. Om vi t.ex. för att nå fram till en cirkelekvation låter en punkt någonstans på periferien bli nollpunkt, måste abskisslinjen gå tvärs igenom cirkelns centrum. Allt detta går i precis lika hög grad att tillämpa inom mekaniken, i vars rörelseberäkning den antagna nollpunkten på samma sätt varje gång blir medelpunkt för hela operationen. Termometerns nollpunkt fungerar som en högst bestämd undre gräns för den temperatursektion som kan indelas i ett önskat antal grader, och härigenom möjliggörs en mätning av såväl olika temperaturstadier inom sektionen som även högre och lägre temperaturer. Även här spelar nollpunkten alltså en utomordentligt viktig roll. Och inte ens termometerns absoluta nolläge innebär på något sätt någon rent abstrakt negation: den visar tvärtom på ett högst bestämt tillstånd hos materien, nämligen den gräns vid vilken det sista spåret av självständig molekylarrörelse försvinner och låter materien verka enbart som massa. Var vi än stöter på nolltalet visar det sig ha en bestämd innebörd, och dess praktiska roll inom geometrin, mekaniken etc. visar att det - som gränsbegrepp - har större betydelse än alla de verkliga storheter som genom det får sin bestämning.
*
Storheter upphöjda till noll: av betydelse för serien av logaritmer:
| 0 | 1 | 2 | 3 | log. | ||||||||
| 10 | 0 | 10 | 1 | 10 | 2 | 10 | 3 |
Alla variabler går någonstans igenom ett-talet; detta gäller följaktligen även en konstant som upphöjts till en variabel potens (ax = 1, om x = 0). a0 = 1 innebär ingenting annat än att ett-talet inpassas i det sammanhang där man finner de övriga faktorerna i raden av a-potenser; endast där får det en verklig innebörd och endast där kan det leda till några resultat (∑x0 = x/ω)[191] - i övrigt för det ingenstans. Av detta följer också att talet ett, hur mycket det än kan förefalla identiskt med sig självt, inom sig rymmer en oändlig mångfald, eftersom det kan utgöra en nollpotens av vilket som helst annat tal; och att denna mångfald inte bara är imaginär framgår ovedersägligt vid varje tillfälle då talet uppställs som ett bestämt ett-tal, som ett av en process' variabla resultat i sitt korrekta samband med denna process.
*
√-1. Algebrans negativa storheter är alltigenom imaginära om de tas för sig, utan att de ställts i relation till positiva storheter - det är enbart i sitt förhållande till dessa som de kan äga någon realitet. Inom trigonometrin och den analytiska geometrin, liksom inom de grenar av den högre matematiken som dessa utgör förutsättningar för, uttrycker de en bestämd rörelseriktning, som står i motsatsförhållande till den positiva. Cirkelns sinus och tangent kan emellertid lika väl beräknas från den övre som från den undre högra kvadranten: man kan alltså direkt vända om plus och minus. På samma sätt kan inom den analytiska geometrin abskissberäkningen utföras från cirkelns periferi eller från dess centrum - ja, i alla kurvor kan abskissorna beräknas i vilken som helst riktning från kurvan, även den i vanliga fall minusbetecknade riktningen, och ändå ge ett riktigt resultat. Här existerar plus endast som komplement till minus - och vice versa. Den algebraiska abstraktionen behandlar dock de negativa storheterna som reella och självständiga, även då man inte räknar med dem i förhållande till en större, positiv storhet.
*
Matematik. För det sunda förnuftet kan det te sig helt absurt att upplösa en bestämd storhet, exempelvis ett binom, i en oändlig serie, alltså i någonting obestämt. Men var stode vi i dag utan oändliga serier och utan binomialteoremet?
*
Asymptoter. Geometrin börjar med upptäckten att rak och böjd är absoluta motsatser, att de båda begreppen är inkommensurabla och att det ena aldrig kan på något som helst sätt uttrycka det andra. Ändå kan man inte ens klara beräkningarna av en cirkel utan att uttrycka dess periferi med räta linjer. Beträffande en kurva med asymptot sammansmälter emellertid helt det räta med det krokiga och det krokiga med det räta, liksom parallellismen visar linjer som inte är parallella: de närmar sig hela tiden varandra utan att dock någonsin mötas; så blir också kurvans arm allt rakare, utan att förändras helt - precis som när den raka linjen inom den analytiska geometrin betraktas som en förstagradskurva med en oändligt liten kurvatur - men hur stort logaritmkurvans x än må bli, kan aldrig y vara lika med noll.
*
Begreppen rak och böjd likställs i den sista instansen inom differentialkalkylen: i differentialtriangeln, av vars hypotenusa bågdifferentialen formas, kan denna hypotenusa betraktas som
"en liten rät linje, som samtidigt utgör element av såväl bågen som tangenten" - helt oavsett om man betraktar kurvan som sammansatt av ett antal räta linjer eller om "man betraktar den som en strikt kurva; eftersom kurvaturen vid varje punkt M är oändligt liten, är uppenbarligen kurvelementets yttersta förhållande till tangentelementet ett likhetsförhållande"[LXXV*][192].
Trots att förhållandet i enlighet med kurvans natur hela tiden endast asymptotiskt närmar sig likheten - beröringen inskränker sig ju till ett punktområde utan längd - antas alltså här till sist att likheten mellan det räta och det böjda har uppnåtts. (Bossut: "Calcul différentiel et intégral", sid. 149). I samband med det polära koordinatsystemet har vi att göra med kurvor[193] där de imaginära differentialabskissorna till och med uppfattas och behandlas som parallella med de verkliga abskissorna, trots att de båda möts vid själva polen. I själva verket är det detta material som lett fram till tanken om likheten mellan två trianglar; av vilka den ena har en vinkel alldeles vid den punkt där de båda linjerna, vilkas parallellitet utgör likhetstankens hela grundval, skär varandra! (Figur 17)[194]. När matematiken sålunda tycks nära nog ha uttömt de teoretiska möjligheterna hos begreppet räta och böjda linjer, öppnas nu ett nytt, praktiskt taget oändligt fält av den matematik som uppfattar det böjda som det räta (differentialtriangeln) och det räta som böjt (förstagradskurvan, med en oändligt liten bågtendens). Oh, metafysik!
Trigonometri. När den syntetiska geometrin behandlat triangelns alla egenskaper, betraktade som sådana, och inte längre har någonting nytt att säga här - då kan en vidgning av synfältet bli möjlig genom en mycket enkel, alltigenom dialektisk procedur. I stället för att enbart granska triangeln som sådan studerar man den i dess förhållande till en annan figur, cirkeln. Varje rätvinklig triangel kan uppfattas som tillhörande en cirkel: om hypotenusan = r, blir de sidor som innesluter den räta vinkeln sinus och kosinus; och om en av kateterna = r, blir den andra kateten = tangent och hypotenusan = sekant. På detta sätt får sidor och vinklar helt nya, bestämda inbördes förhållanden, som vore omöjliga att upptäcka och kartlägga utan detta triangelns förhållande till cirkeln, och nu uppstår en helt ny triangelteori, som når långt utöver den gamlas räckvidd och som kan tillämpas allmänt, eftersom varje triangel kan upplösas i två rätvinkliga trianglar. Denna trigonometrins utveckling ur den syntetiska geometrin utgör ett gott exempel på dialektik, på det dialektiska tänkandets möjligheter att se utöver tingens isolering och uppfatta dem i deras sammanhang.
*
Identitet och åtskillnad - det dialektiska förhållandet visar sig redan i differentialkalkylen, där dx är oändligt litet men likafullt effektivt och i stånd att åstadkomma allting.
*
Wiedemann (III, sid. 636[195]) framställer begränsade distanser och molekylardistanser som stående i en direkt motsättning till varandra.
*
Det faktum att den objektiva världen och vårt subjektiva tänkande är underställda samma lagar och därför inte i sina yttersta resultat kan motsäga varandra utan måste präglas av en inbördes överensstämmelse - detta är något som med absolut makt styr hela vårt teoretiska tänkande. 1700-talets huvudsakligen metafysiskt inriktade materialism utforskade endast själva innehållet i denna förutsättning. Man inskränkte sig till vissheten om att innehållet i all kunskap och all tankeverksamhet måste kunna härledas från sinnesintryck och uppställde därför följande sats: "nihil est in intellectu, quod non fuerit in sensu."[LXXVI*][197] Först inom den moderna idealistiska - samtidigt dock dialektiska - filosofin, här främst företrädd av Hegel, började man även studera denna förutsättnings form. Trots det oerhörda antalet fantastiska och godtyckliga konstruktioner vi här möter, och trots den upp- och nervända formen på analysens resultat - tänkandet och varandet som enhet - är det helt uppenbart att denna filosofi lyckats bevisa analogin mellan tänkandets och naturens och historiens processer: man har kunnat påvisa hur likadana lagar gäller för alla dessa processer - i en mängd fall och inom de mest skilda områden. Å andra sidan har den moderna naturvetenskapen utsträckt tesen om allt tankeinnehålls erfarenhetspräglade ursprung på ett sätt som kullkastar den gamla metafysiska begränsningens uttryck. Genom att urskilja de förvärvade egenskapernas ärftlighet har den utvidgat erfarenhetsbegreppet till att gälla hela släktet; erfarenheten måste inte längre ha erhållits av en enskild individ - den individuella erfarenheten kan i viss utsträckning ersättas av de resultat som tidigare generationers erfarenheter avsatt. Om exempelvis de matematiska axiomen hos oss ter sig självklara för varje åttaåring och inte behöver bevisas erfarenhetsmässigt , då är detta just följden av ett "ackumulerat arv". Det skulle bli rätt svårt att med hjälp av en verklig bevisföring få en bushman eller en australneger att acceptera dessa axiom.
I min polemik mot Dühring uppfattas dialektiken som en sammanfattande vetenskap kring de allmänna lagarna för all rörelse. Detta innebär att sådana lagar måste anses giltiga för rörelse i naturen och i mänsklighetens historia i precis lika hög grad som för rörelse i tänkandets värld. Det händer att närvaron av en sådan lag uppfattas inom två av dessa sfärer - ibland till och med i alla tre - utan att den kälkborgerlige metafysikern ändå kunnat få helt klart för sig att han i de olika fallen har att göra med en och samma lag.
Låt oss ta ett exempel. Av alla våra teoretiska framsteg har förvisso inte något betraktats som en så stor triumf för det mänskliga tänkandet som den under senare delen av 1600-talet gjorda upptäckten av infinitesimalkalkylen. Om man någonstans kan tala om en bragd som enbart det mänskliga tänkandet kan ta åt sig äran av, så är det förvisso här. Den mystik som faktiskt än i dag omger de i denna kalkyl behandlade storheterna utgör det bästa beviset för att man alltjämt tror att de ting som här tagits upp består av det mänskliga tänkandets "fria skapelser och föreställningar", till vilka inga motsvarigheter är att finna i den objektiva världen. Ändå förhåller det sig tvärtom. I naturen finns förebilder till alla dessa imaginära storheter.
Vår geometri utgår ifrån rymdförhållanden, och vår aritmetik och algebra ifrån talstorheter, som svarar mot våra jordiska förhållanden - med andra ord svarar de mot de kroppsstorheter som inom mekaniken kallas massor - sådana massor som förekommer på jorden och som försätts i rörelse av människor. I jämförelse med dessa massor ter sig jordmassan oändligt stor och behandlas också av den jordiska mekaniken i enlighet därmed. Jordradien = ∞, detta är en grundprincip för all mekanik beträffande fallandets lag. Men såväl jorden som hela solsystemet och alla avstånd inom detta ter sig i sin tur oändligt små, så snart vi med teleskopets hjälp betraktar de rymder som mäts i ljusår. Här har vi alltså redan ett oändlighetsbegrepp inte bara av första utan även av andra graden, och om läsaren har lust att laborera vidare med de oändliga perspektiven i världsrymden, kan han naturligtvis också konstruera begrepp av ännu högre giltighet.
Enligt den uppfattning som i dag är den förhärskande inom fysiken och kemin består emellertid de kroppar, med vilka mekaniken opererar, av molekyler, ytterligt små partiklar som inte kan delas ytterligare utan att kroppen ifråga får sin fysiska och kemiska identitet upphävd. W. Thomsons beräkningar anger att diametern hos de minsta av dessa molekyler inte kan bli mindre än en femtiomilliondels millimeter[198]. Men t.o.m. om vi antar att den allra största molekylen kan uppnå en diameter av en tjugofemmilliondels millimeter, förblir den dock en oändligt liten storhet i jämförelse med de minsta massor som handhas inom mekaniken och fysiken, ja till och med inom kemin. Icke desto mindre besitter den alla de speciella egenskaperna hos den aktuella massan och kan fysiskt och kemiskt representera denna - vilket den i själva verket också gör i alla kemiska ekvationer. Kort uttryckt har den samma egenskaper i förhållande till massan som den matematiska differentialen har i relation till sina variabler. Den enda skillnaden är att vad som ter sig mystiskt och oförklarligt i det senare fallet, den matematiska abstraktionen, i det förstnämnda fallet framstår som uppenbart och självklart.
Naturen opererar med dessa differentialer, molekylerna, på precis samma sätt och enligt exakt samma lagar som matematiken tillämpar på abstrakta differentialer. Sålunda blir exempelvis differentialen av x3 = 3x2dx, varvid 3xdx2 och dx3 negligeras. Om vi uttrycker detta i geometrisk form, har vi en kub vars sidor har längden x, och denna sidolängd utökas med den oändligt lilla mängden dx. Låt oss anta att denna kub består av ett sublimerat element, förslagsvis svavel, och att tre av ytorna runt ett hörn är skyddade, medan de tre andra ytorna är fria. Denna svavelkub utsättes för en atmosfär av svavelånga och temperaturen sänks; svavel fäster sig då på kubens tre fria sidor. Utan att överge det vanliga förfaringssättet inom fysiken och kemin kan vi nu förmoda, för att erhålla en bild av processen i dess ogrumlade form, att det först på var och en av dessa tre sidor bildas ett lager av en enstaka molekyls tjocklek. Varje sådan kubsidas längd x har då utökats med diametern av en molekyl, dx. Innehållet i kuben x3 har utökats med skillnaden mellan x3 och x3 + 3x2dx + 3xdx2 + dx3, varvid dx3, en enskild molekyl, och 3xdx2, tre rader av längden x + dx, bestående av i linje arrangerade molekyler, kan negligeras med samma rätt som inom matematiken. Resultatet blir detsamma: kubens tillväxt blir 3x2dx.
I fallet med svavelkuben kommer dx3 och 3xdx2 strängt taget inte med i bilden, eftersom två eller tre molekyler inte kan uppfylla samma utrymme, och därför blir ökningen av kubens massa exakt 3x2dx + 3xdx + dx. Förklaringen ligger i att dx inom matematiken är en linjär storhet, och sådana linjer, utan bredd eller tjocklek, förekommer ju inte självständigt i naturen; sådana matematiska abstraktioner äger alltså inte någon ovillkorlig giltighet i andra sammanhang än inom den rena matematiken. Och eftersom 3xdx2 + dx3 även inom denna förs åt sidan, förändras ju inte heller helheten av detta.
Samma sak gäller om avdunstning. När det översta molekylarskiktet i ett glas vatten avdunstar, blir vattnets höjd x förminskad med dx, och det följande bortdragandet av det ena molekylarskiktet efter det andra utgör i realiteten en fortsatt differentiering. Och om den heta ångan i ett kärl på nytt, genom tryck och avkylning, kondenseras till vatten, så att molekylarskikten lagras ovanpå varandra till dess att kärlet är fullt (här tar vi oss friheten att bortse från sekundära effekter som kan förta processen dess ogrumlade karaktär) - då utgör det inträffande en sannskyldig integralprocess, som inte skiljer sig från den matematiska på något annat sätt än genom att spontant ha utförts av naturen, medan den matematiska är en frukt av människohjärnans medvetna beräkningar.
Men det är inte bara i omvandlingen från vätska till gas och vice versa som det utspelas processer vilka är helt analoga med dem vi möter inom infinitesimalräkningen. När en massas rörelse som sådan upphävs - genom stötverkan - och förvandlas till molekylarrörelse, värme; vad är det då som skett, om inte att massrörelsen differentierats? Och när ångmolekylernas rörelser i en ångmaskins cylinder med gemensam kraft förmår höja kolven i en viss grad och härigenom förvandlas till massrörelse - har de då inte integrerats? Kemin upplöser molekyler i atomer - som visserligen är obetydligare till substans och utvidgning men som ändå utgör storheter i samma system med fasta inbördes förhållanden. Alla de kemiska ekvationer som uttrycker kroppars molekylarsammansättning har alltså formen av differentialekvationer. I realiteten blir de dock alltid integrerade, på grund av de i dem figurerande atomvikterna. Kemin räknar nämligen med differentialer, vilkas inbördes storhetsförhållande är känt. Nu gäller emellertid atomerna på intet sätt för att vara enkla eller för att utgöra materiens minsta kända partiklar. Även inom kemin börjar man mer och mer luta åt den tron att atomerna är av sammansatt natur; bortser vi därifrån lär oss ändå flertalet fysiker att även etern, som förmedlar ljus- och värmestrålning, består av diskreta partiklar, vilka dock är så små att de står i samma förhållande till kemiska atomer och fysiska molekyler som dessa har till mekaniska massor - alltså som d2x till dx. Därför har vi här, i den nu vanliga föreställningen om materiens uppbyggnad, på samma sätt en differential av andra graden; och det finns absolut inte någonting som säger att inte den som har lust kan få föreställa sig att det också i naturen förekommer analogier med d3x, d4x - och så vidare.
Alltså: vilken uppfattning man än må ha om materiens uppbyggnad, kan man i alla händelser vara övertygad om att den är uppdelad i en serie stora, väl avgränsade grupper av relativ masskaraktär, på så sätt att medlemmarna i varje enskild grupp gentemot varandra står i en bestämd finit massrelation, gentemot vilken de som befinner sig i en närliggande grupp förhåller sig som det i matematisk mening oändligt stora eller oändligt lilla. Solsystemet och det för oss synliga stjärnsystemet, jordmassor, molekyler och atomer, och slutligen eterpartiklar - de utgör alla exempel på sådana grupper. Läget förändras på intet sätt av att man kan finna förenande länkar mellan de olika grupperna. Mellan solsystemets och jordområdets massor har vi sålunda asteroider, meteorer etc., och inom den organiska världen kommer cellen att stå mellan massor och molekyler. Dessa föreningslänkar bevisar bara att det inte förekommer några plötsliga övergångar inom naturen - just därför att naturen egentligen består av idel plötsliga övergångar.
I den utsträckning som matematiken räknar med verkliga storheter praktiserar den också utan att tveka detta betraktelsesätt. För vår praktiska mekanik ter sig jordmassan oändligt stor; inom astronomin däremot betraktas jordmassor och de mot dem svarande meteorerna som oändligt små, och på samma sätt förvandlas de i vårt solsystem förekommande planeterna och avstånden till rena obetydligheter, så snart astronomin börjar utforska vårt stjärnsystems uppbyggnad så långt som ett stycke bortom de närmsta fixstjärnorna. Men när matematikerna drar sig tillbaka inom den abstraktionens förskansning som de kallar den rena matematiken - då glöms genast alla dessa analogier, oändligheten förvandlas till någonting alltigenom mystiskt och det sätt, varmed det skall behandlas inom analysen, framstår som helt obegripligt, som någonting som går tvärtemot allt förnuft och all erfarenhet. De tokigheter och dumheter med vilka matematikerna snarare ursäktat än förklarat sitt förfaringssätt - vilket häpnadsväckande nog alltid lett till riktiga resultat - överträffar med glans exempelvis den hegelianska naturfilosofins alla verkliga och skenbara fantasterier, som naturforskare och matematiker aldrig kan finna ord nog starka för att uttrycka sina fasor inför. De, som anklagar Hegel för att till det yttersta utnyttja abstraktioner, gör sig i vida större skala själva skyldiga till detta. De glömmer aningslöst bort att hela den så kallade rena matematiken arbetar med abstraktioner, att alla dess storheter strängt taget är imaginära - och att sådana abstraktioner inte kan föras till ytterligheter utan att antingen övergå i sina motsatser eller också förvandlas till rent nonsens. Den matematiska oändligheten har, ehuru omedvetet, hämtats från verkligheten; därför är det också endast ur verkligheten, och inte ur den matematiska abstraktionen, som vi kan hämta nyckeln till dess uttydning. Om vi i detta syfte utforskar verkligheten, möter vi också de verkliga förhållanden från vilka det matematiska oändlighetsförhållandet hämtats ja till och med naturliga analogier till det mönster enligt vilket matematiken låter detta förhållande fungera. Härigenom är också frågan löst. (Haeckels otillfredsställande återgivning av identiteten mellan tänkande och varande. Dock även motsättningen mellan kontinuerlig och diskret materia; se Hegel.[199])
*
Genom differentialkalkylen blir det för första gången möjligt för naturvetenskapen att framställa matematiska processer, och inte bara stadier: rörelse. Matematikens tillämpning: inom mekaniken absolut beträffande fasta kroppar, approximativ beträffande gaser men genast mer vansklig beträffande vätskor; inom fysiken mer experimentell och relativ; inom kemin okomplicerade förstagradsekvationer av enklaste slag; inom biologin = 0.
*
Exempel på nödvändigheten av dialektiskt tänkande och på ej fixerade kategorier och förhållanden i naturen: fallandets lag, som blir felaktig redan om fallet varar i några minuter, eftersom jordens radie då inte längre korrekt kan framställas = ∞ och eftersom jordens dragningskraft förstärks i stället för att, som fallandets lag enligt Galilei förutsätter, förbli konstant. Icke desto mindre fortsätter man att undervisa om denna lag utan att besvära sig med att föra någon sådan reservation på tal!
*
Dragningskraft och centrifugalkraft enligt Newton - exempel på metafysiskt tänkande: i stället för att besvara frågan nöjer man sig med att ställa den, och sedan presenteras själva denna formulering som ett svar. Samma sak gäller om värmeåtgången enligt Clausius.[200]
*
Gravitation enligt Newton. Det bästa som kan sägas om denna är att den inte förklarar utan åskådliggör den nu rådande ordningen för planeternas rörelse. Rörelsen är given; likaså solens dragningskraft. Hur skall rörelsen förklaras med dessa data? Genom kraftparallellogrammet, genom en tangentialkraft, vilken nu blir ett nödvändigt postulat som vi måste acceptera. Detta betyder att om vi förutsätter att det nuvarande tillståndet är av evig natur, behöver vi en första impuls - Gud. Men för det första är himlakropparnas nuvarande tillstånd ingalunda av det eviga slaget, och för det andra är rörelsen från början ingalunda av någon sammansatt natur utan endast enkel rotation. Det här applicerade kraftparallellogrammet är felaktigt, så tillvida som det inte endast klarlägger den okända storhet, x, som ännu måste sökas - alltså så tillvida som Newton gjorde anspråk på att inte blott ha uppställt problemet utan också ha löst det.
*
Newtons kraftparallellogram för solsystemet har sin största giltighet i det ögonblick då de ringformiga kropparna åtskiljs, eftersom rotationsrörelsen då motverkar sig själv i det att den dels verkar som attraktion och dels som tangentialkraft. Så snart kropparna är helt åtskilda återfår rörelsen emellertid sin enhetliga karaktär. Att detta åtskiljande måste inträffa är ett bevis på den dialektiska processen.
*
Laplaces teori förutsätter enbart rörlig materia - rotationen är nödvändig för alla i världsrymden svävande kroppar.
Halley var den som först (vid början av 1700-talet) lanserade teorin om egen rörelse - genom att ta fasta på avvikelserna mellan Hipparchos' och Flamsteeds uppgifter om tre stjärnor (sid. 410). Flamsteeds Brittiska Katalog, den första som var någorlunda omfattande och detaljerad (sid. 420); därefter, omkring 1750, Bradley, Maskelyne och Lalande.
Den förryckta teorin om ljusstrålars räckvidd beträffande jättelika kroppar, och Mädlers på denna teori uppbyggda beräkningar - galnare än det mesta i Hegels "Naturphilosophie" (sid. 424-425).
Den starkaste (uppenbara) egna rörelsen hos en stjärna 701'' under ett århundrade = 11' 41'' = en tredjedel av solens diameter; den obetydligaste i genomsnitt av 921 teleskopiska stjärnor 8,65'', hos en del av dessa 4''.
Vintergatan är en serie av ringar, alla med gemensam tyngdpunkt (sid. 434).
Plejaderna, och i denna grupp Alkyone, är rörelsecentrum för vår vrå av världsrymden, "ända ut till Vintergatans yttersta regioner" (sid. 448). Omloppsperioderna inom Plejaderna i genomsnitt c:a två millioner år (sid. 449). Omkring Plejaderna finns ringformiga grupper, en del av dem mycket stjärnrika, andra med endast ett mindre antal stjärnor. Secchi ifrågasätter möjligheten att redan nu bestämma ett centrum.
Enligt Bessel beskriver Sirius och Prokyon en bana kring en mörk kropp, vid sidan av den allmänna rörelsen (sid. 450).
Algol-förmörkelsen var tredje dag varar i åtta timmar (Secchi, sid. 786); fastställt genom spektralanalys.
I Vintergatans område, djupt inne i själva Vintergatan, en tät ring av stjärnor i magnituderna 7-11; långt utanför denna ring befinner sig de koncentriska vintergatsringarna, av vilka två är synliga för oss. Enligt Herschel kan man med teleskop iaktta omkring 18 millioner stjärnor i Vintergatan; stjärnorna inom den nämnda ringen är minst 2 millioner - sammanlagt blir det alltså över 20 millioner. Därtill kommer ett ännu icke definierbart sken bakom Vintergatans analyserade stjärngrupper - möjligen existerar det alltså ytterligare stjärnringar, som för oss är dolda på grund av perspektivet. (Sid. 451-52).
Alkyones avstånd från solen 573 ljusår. Diametern på Vintergatans ring av urskiljbara stjärnor minst 8.000 ljusår (sid. 462-63).
Massan av kroppar som är i rörelse inom radien Solen-Alkyones 573 ljusår beräknas till 118 millioner solmassor (sid. 462), vilket inte alls stämmer med beräkningen att på sin höjd 2 millioner stjärnor rör sig där. Svårurskiljbara kroppar? Här är i alla händelser någonting galet. Ett bevis på hur ofullständiga utgångspunkterna för våra iakttagelser alltjämt är.
Beträffande Vintergatans yttersta ring gissar Mädler på ett avstånd på tusentals, kanske flera hundratusen ljusår (sid. 464).
Ett nätt argument mot den så kallade ljusabsorbtionen:
"Det existerar visserligen ett avstånd från vilket intet ljus längre kan nå oss, men anledningen är då en helt annan. Ljusets hastighet är begränsad, och från skapelsens morgon till våra dagar har endast en begränsad tid passerat - därför kan vi bara iaktta himlakroppar inom det avstånd som ljuset hunnit tillryggalägga under denna begränsade tid!" (Sid. 466)
Det säger dock sig självt att ljuset, som försvagas i enlighet med kvadraten på avståndet, vid en viss punkt inte längre kan uppfattas av våra ögon, inte ens om dessa förstärks med alla tänkbara optiska hjälpmedel. Det räcker för att vederlägga Olbers' uppfattning att endast ljusabsorbtionen kan förklara mörkret på en himmel som dock åt alla håll vetter mot en oändlig rymd, fylld av strålande stjärnor. Med detta menas ingalunda att det inte finns ett avstånd, vid vilket etern inte längre släpper igenom något ljus.
Nebulosor. Alla former, helt cirkelformiga, elliptiska, eller oregelbundna och kantiga. Alla grader av urskiljbarhet, alltintill det stadium där det enda som kan konstateras är en tilltagande täthet inemot det centrala partiet. I en del av de analyserbara nebulosorna kan man uppfatta upp till tiotusen stjärnor, mitten är oftast tätare, ytterst sällan kan man iaktta en central stjärna av kraftigare strålglans. Rosses jätteteleskop har förbättrat våra undersökningsmöjligheter. Den äldre Herschel har noterat 197 stjärngrupper och 2.300 nebulosor; därtill kommer sedan de på sydhimlen som Herschel II katalogiserat.
De oregelbundna måste bestå av avlägsna världar, eftersom gasbildningar kan kvarstanna i jämvikt endast om de har klotets eller ellipsoidens form. Flertalet är emellertid inte mer än nätt och jämnt synbara för oss ens med hjälp av de kraftigaste stjärnkikare. De cirkelformiga nebulosorna kan åtminstone utgöra gasbildningar; av de ovan nämnda 2500 finns det 78 stycken som har denna form. Herschel gissar på ett avstånd på två millioner ljusår; Mädler utgår ifrån en verklig diameter som är lika med 8000 ljusår och kommer fram till att de befinner sig på ett avstånd som omfattar 30 millioner ljusår. Eftersom avståndet mellan två system av himlakroppar knappast någon gång är mindre än hundra gånger det ena systemets diameter, måste avståndet mellan vårt universum och det som ligger närmast vara minst 50 gånger 8000 ljusår = 400.000 ljusår. I så fall kommer vi beträffande de många tusen nebulosorna långt över de två millioner ljusår Herschel den äldre räknade med (Mädler, sid. 485-92).
Secchi:
De analyserbara nebulosorna ger ett ordinärt och varaktigt stjärnspektrum. De egentliga nebulosorna däremot "ger stundom, som Andromeda-nebulosan, ett kontinuerligt spektrum, men oftast ger de ett spektrum som består av endast en enda ljuslinje eller i alla händelser ett mycket litet antal linjer; som nebulosorna i Orion, Skytten och Lyran, och som flertalet av den grupp som är känd under beteckningen de planetariska (avrundade) nebulosorna." (Sid. 787)
(Andromeda-nebulosan enligt Mädler (sid. 495), ej upplösbar. - Orion-nebulosan är oregelbunden, ullig och har partier vilka ter sig som utsträckta armar (sid. 495). - Lyrans är avrundade, endast en aning elliptiska (sid. 498).)
Huggins iakttog hos Herschels nebulosa nr 4.374 ett spektrum av tre ljuslinjer - "detta måste betyda att denna nebulosa inte består av någon samling enskilda stjärnor utan är en verklig nebulosa, en glödande gasformig substans." (Sid. 787)[LXXVII*]
Linjerna kommer av kväve (1) och väte (1); den tredje är okänd. Samma förhållande gäller Orion-nebulosan. Till och med stjärnbilder med lysande punkter (Sjöormen, Skytten) har dessa ljusa linjer, som visar att de sammanhopade stjärnmassorna ännu inte antagit en fast eller flytande form (sid. 789). Hos Lyrans nebulosa finner man endast en linje av kväve (sid. 789). - Orion-nebulosan: tätaste stället 1°, hela utsträckningen 4° (sid. 790-91).
*
Secchi: Sirius:
"Elva år senare" (efter Bessels beräkning - se Mädler, sid 450) "upptäcktes inte bara Sirius-satelliten som en självlysande stjärna av sjätte magnituden, utan det bevisades också att dess bana överensstämde med Bessels teori. Därefter har Auwers klarlagt banan även för Prokyon och dess följeslagare; själva satelliten har man dock ännu inte kunnat iaktta." (Sid. 793)
Secchi: fixstjärnor.
"Eftersom fixstjärnorna, med undantag för två eller tre stycken, inte har någon märkbar parallax, måste de befinna sig på ett avstånd av minst 30 ljusår." (Sid. 799)
Enligt Secchi ligger stjärnorna av den sextonde magnituden (ändå urskiljbara i Herschels stora teleskop) 7560 ljusår från oss. De som kan urskiljas i Rosses teleskop befinner sig på ett avstånd av minst 20.900 ljusår. (Sid 802)
Secchi frågar själv (sid. 810):
När solen slocknat och hela solsystemet ligger dött, "finns det då i naturen krafter som kan återföra det utslocknade systemet till dess ursprungliga tillstånd, den glödande nebulosan, och återuppväcka det till ett nytt liv? Därom vet vi ingenting."
*
Secchi och påven.
*
Descartes upptäckte att tidvattnets ebb och flod förorsakas av månens dragningskraft. Samtidigt med Snellius upptäckte han också den grundläggande lagen för ljusstrålarnas brytning[26*], som hos honom utformats på ett speciellt, från Snellius' framställning avvikande sätt.
Mayers "Mekanische Theorie der Wärme", sid. 328: Kant har redan fastslagit att tidvattnet utövar ett retarderande tryck på den roterande jorden. (Adams' beräkning att den sideriska dagens utsträckning nu ökas med en hundradels sekund per årtusende).[203]
Stötverkan och friktion. Mekaniken räknar med en ren form av stötverkan. Så enkelt blir det dock inte i verkligheten. Vid alla former av stötverkan ombildas en del av den mekaniska rörelsen till värme; friktion är egentligen ingenting annat än en form av stötverkan som regelbundet förvandlar mekanisk rörelse till värme (att man kan göra upp eld genom friktion var känt redan under stenåldern).
*
Inom dynamikens område sker förbrukningen av kinetisk energi alltid på två sätt, vilka båda avspeglar sig i resultatet: (1) det utförda kinetiska arbetet, producerandet av en motsvarande kvantitet potentiell energi, som dock alltid är mindre än den använda kinetiska energin; (2) övervinnandet av tyngdkraften samt av de olika slags motstånd som förvandlar återstoden av den förbrukade kinetiska energin till värme. - Likadant vid en återomvandling: alltefter de former denna får, upplöses en del av den genom friktion etc. förlorade energin i värme - och allt detta har man känt till sedan urminnes tider!
Det ursprungliga, naiva betraktelsesättet blir vanligen riktigare än det senare, metafysiska. Redan hos Bacon (och efter honom hos Boyle, Newton och nästan alla engelska forskare) sägs det sålunda att värme är rörelse[204] (Boyle talar till och med om molekylär rörelse). Inte förrän på 1700-talet uppstod i Frankrike de föreställningar om ett "värme-ämne", vilka sedan blev mer eller mindre accepterade även i andra europeiska länder.
*
Bevarandet av energi. Rörelsens konstanta karaktär i kvantitativt avseende påtalades redan av Descartes, och hans formulering var till på köpet nästan exakt densamma som den vi nu möter hos samtida forskare (Clausius, Robert Mayer?). Omvandlingen av rörelsens form upptäcktes däremot inte förrän 1842, och det är den - och inte lagen om den kvantitativt konstanta naturen - som utgör någonting nytt.
*
Kraft och bevarande av kraft. Vad J. R. Mayer har att säga om detta i de första två utredningarna kan anföras mot Helmholtz.[LXXVIII*]
*
Kraft[LXXIX*]. Hegel säger så här ("Geschichte der Philosophie", I, sid. 208):
"Man kan snarare säga att magneten har en själ" (som Thales uttrycker det) "än att den besitter en attraherande kraft. Kraft är ett begrepp som brukar särskiljas från materien, medan begreppet själ däremot framstår som identiskt med själva rörelsen och med materiens natur."[LXXX*]
*
När Hegel uppfattar kraften och dess yttring, orsaken och dess verkan som identiska, ligger hans bevisföring i materiens formförändring, som matematiskt bevisar likvärdigheten. Mätningssättet innebär att man redan accepterat detta: man mäter orsaken efter dess verkan, kraften efter dess yttring.
*
Kraft. Om någon form av rörelse överförs från en kropp till en annan, då kan rörelsen i den utsträckning som den överför sig själv - alltså är aktiv - uppfattas som orsak till den enbart överförda - alltså passiva - rörelsen; orsaken, den aktiva rörelsen, framstår då som kraft och den passiva rörelsen som yttringen av denna kraft. Lagen om rörelsens oförstörbarhet innebär självklart att kraften är exakt lika stor som sin yttring, eftersom det i båda fallen är fråga om samma rörelse. Rörelse som överförs är emellertid mer eller mindre bestämbar i kvantitativt hänseende eftersom den uppenbarar sig i två kroppar, av vilka den ena kan tjäna som måttsenhet då man mäter rörelsen i den andra. Det är rörelsens mätbarhet som ger kategorin kraft dess värde - det enda den har. Därför blir det så att ju mer detta är fallet, desto mer blir kategorierna kraft och yttring användbara inom forskningen. Detta gäller alltså i särskilt hög grad inom mekaniken, där man går ännu längre i analyserandet av krafterna utifrån den förutsättningen att de är av sammansatt karaktär; på så sätt når man ofta fram till nya resultat, även om man inte får glömma bort att det här endast rör sig om en tankeoperation - krafter som i verkligheten är enkla blir inte sammansatta bara därför att man, som i kraftparallellogrammets form, tillämpar en analogi mellan dem och verkligt sammansatta krafter. Samma sak gäller inom statiken. Sedan åter i ombildandet av andra rörelseformer till mekanisk rörelse (värme, elektricitet, magnetism i järnpåverkan), där den ursprungliga rörelsen kan mätas efter den åstadkomna mekaniska effekten. Men redan i detta sammanhang, där olika rörelseformer studeras samtidigt, visar kategorin kraft tydligt sin begränsning. Numera kan ingen seriöst arbetande fysiker längre beteckna elektricitet, magnetism eller värme som enbart krafter, lika litet som de kan karakteriseras som materier eller imponderabilier. Om vi vet hur mycket mekanisk rörelse en viss mängd värmerörelse förvandlas till, vet vi ändå ingenting om värmens natur, hur nödvändigt studiet av sådana omvandlingar än må vara för att man skall kunna utforska detta ämne. Fysikens senaste framsteg består i att man börjat uppfatta värme som en rörelseform, varigenom den blivit förbunden med kategorin kraft: i samband med övergångar kan rörelseformer[LXXXI*] uppträda som krafter och mätas därefter. Värmen mäts sålunda efter graden av utvidgning hos en uppvärmd kropp. Om värmen inte här gick över från en kropp till en annan - den som tjänar som måttstock - med andra ord, om värmen hos denna kropp inte förändrades, skulle det aldrig kunna bli tal om någon storleksförändring, någon mätning. Man säger helt enkelt att värme utvidgar en kropp, eftersom formuleringen "värme besitter kraften att utvidga en kropp" skulle bli en ren tautologi och påståendet "värme är den kraft som utvidgar kroppar" vore missvisande, eftersom 1. utvidgning, exempelvis av gaser, även kan åstadkommas på annat sätt, och eftersom 2. värme inte på ett uttömmande sätt kan definieras så.
En del kemister talar också om kemisk kraft, den kraft som skapar och bevarar kemiska föreningar. Här försiggår emellertid inte någon verklig omvandling, utan ett förenande av olika kroppars rörelser; gränsen för uttrycket "kraft" ligger här alltså ganska nära. Den är emellertid alltjämt mätbar genom värmealstringen - hittills dock med endast obetydligt resultat. Här blir den endast en fras, liksom alltid när man i stället för att utforska okända rörelseformer uppfinner en så kallad kraft för att förklara dem (t.ex. när man talar som en flytkraft som gör det möjligt för trä att flyta i vatten, eller när ljusstrålarnas brytning förklaras genom en refraktionskraft, etc.); sådant gör att man kan hitta lika många krafter som det finns oförklarade fenomen, och i realiteten betyder detta endast att begreppet får en meningslös ny beteckning.[205] (Det är lättare att ursäkta användandet av beteckningarna attraktion och repulsion; under dem sammanfattas en mängd för fysikern oförklarliga fenomen, mellan vilka man sålunda tror sig kunna iaktta ett inre samband.)
Inom den organiska naturen är kategorin kraft slutligen - trots att man här ständigt använder sig av den - helt otillräcklig. Man kan visserligen karakterisera musklernas verksamhet - efter dess mekaniska effekt - som muskelkraft, och även mäta denna; och man kan till och med uppfatta andra mätbara funktioner - exempelvis olika magars matsmältningsförmåga - som krafter, men här hamnar man snart i det absurda (t.ex. nervkraft), och i alla händelser går det här bara att tala om krafter i en ytterst begränsad och figurativ mening (det populära uttrycket "återvinna krafterna"). Missbruket av sådana beteckningar har emellertid gjort att man börjat tala om en "livskraft". Om man med den termen menar att den organiska kroppens rörelseform är artskild från de fysiska, kemiska och mekaniska formerna och i sig innefattar dem alla, då är detta ett otillåtligt lättvindigt uttryckssätt; särskilt eftersom kraften - om man förutsätter en rörelseöverföring - här tillförts organismen utifrån och inte kan uppfattas som någonting innestående i och oskiljbart från denna. Denna "livskraft" har också mycket riktigt fått tjäna som en sista räddningsplanka för alla som vurmar för det övernaturliga.
Defekt: (1) Kraften behandlas ofta som om den ägde oberoende existens (Hegels "Naturphilosophie", sid. 79)[206]
(2) Den latenta, vilande kraften förklaras utifrån förhållandet mellan rörelse och vila (inertia, jämvikt); otillfredsställande ytlighet även här.
*
Kraft (se ovan). Rörelseöverföringen sker självfallet endast när alla de olika betingelserna finns med i bilden, och dessa är ofta mångfaldiga och komplicerade, särskilt i fråga om maskiner (ångmaskinen, geväret med flintlås, avtryckare, tändhatt och krut). Saknas en av dem, sker ingen rörelseöverföring förrän bristen har avhjälpts. Det kan då vara frestande att föreställa sig att kraften måste väckas genom tillförandet av denna sista detalj, som om kraften funnes latent i en kropp, den så kallade kraftbäraren (kol, krut), medan det verkliga förhållandet är att inte endast denna kropp utan också alla de övriga förutsättningarna måste vara för handen för att framkalla just denna överföring.
Vi erhåller vår föreställning om kraft helt automatiskt genom att människan i sin egen kropp har medel för rörelseöverföring, vilka inom vissa gränser kan sättas i arbete av hennes vilja, särskilt armmusklerna med vilka hon åstadkommer mekanisk förflyttning, rörelse hos andra kroppar: hon lyfter, bär, slår, kastar etc. för att uppnå vissa nyttoeffekter. Det tycks som om rörelsen här skapades i stället för att endast överföras, och detta ger upphov till föreställningen om att kraften allmänt producerar rörelse. Att även muskelkraften bara innebär en överföring har inte förrän nyligen bevisats fysiologiskt.
*
Kraft. Också den negativa sidan måste analyseras: det motstånd som inträder mot rörelseöverföringen.
*
Värmestrålning i världsrymden. Alla de hypoteser som Lavrov anför beträffande döda himlakroppars förnyelse (sid. 109)[207] innefattar en rörelseförlust. Den en gång utstrålade värmen, alltså den ursprungliga rörelsens ojämförligt största del, är och förblir förlorad. Hittills enligt Helmholtz 453/454. Man når alltså slutligen dock fram till rörelsens uttömning och upphörande. Frågan får inte någon slutgiltig lösning förrän det blivit uppenbart hur den värme som strålat ut i rymden åter blir användbar. I läran om rörelsens omformning ställer man kategoriskt denna fråga, som inte kan avfärdas med några undanflykter eller försök att tills vidare skjuta problemet åt sidan. I och med att frågan ställs ges visserligen också villkoren för dess lösning - men det är en annan sak. Det är knappt trettio år sedan man först kom till klarhet om rörelsens omformning och oförstörbarhet, och inte förrän helt nyligen har konsekvenserna av denna upptäckt vidareutvecklats. Frågan om vad som händer med den skenbart förlorade värmen har egentligen inte tagits upp på ett tydligt sätt förrän efter 1867 (Clausius).[200] Inte att undra på att den ännu väntar på sin lösning; det är möjligt att det dröjer länge innan vi kan erhålla någon sådan med de obetydliga medel som står oss till buds. Förr eller senare kommer dock frågan att lösas, lika säkert som att det inte sker några underverk i naturen och att den ursprungliga värmen inte på något mirakulöst sätt tillförts av någon utomvärldslig makt. Det allmänna antagandet att den totala rörelsekvantiteten är oändlig, och alltså outtömlig, ger inte heller mycken hjälp när det gäller att övervinna svårigheterna i varje enskilt fall; inte heller den räcker till för att återuppliva döda världar - utom i sådana fall som tagits upp ovan; genom att alltid höra samman med kraftförlust är de dock endast av temporär natur. Kretsloppet har inte kunnat klarläggas och kommer inte att bli klarlagt förrän man upptäcker möjligheten till återanvändning av utstrålad värme.
*
Clausius bevisföring tycks visa att universum skapats, alltså kan materien skapas, alltså kan den också förstöras, alltså kan även kraft eller rörelse skapas och förstöras - alltså är hela teorin om "konserverande av kraft" nonsens, och alltså är även alla de slutsatser han drar av denna teori nonsens.
*
Clausius andra lag etc. - hur den än formuleras - ger en bild av förlorad energi, om inte kvantitativt så åtminstone kvalitativt. Entropi kan inte på naturlig väg förstöras men väl skapas. Världsuret måste dras upp; sedan håller det sig i gång till dess att det når ett jämviktsläge från vilket endast ett underverk kan igångsätta det på nytt. Den energi som användes till uppdragningen har försvunnit, åtminstone kvalitativt, och kan endast återfås genom en impuls utifrån. Därför behövdes också i begynnelsen en impuls utifrån, och alltså kan den mängd av rörelse eller energi som finns i universum inte alltid ha varit densamma - alltså måste energin ha skapats, och alltså är det möjligt att såväl skapa som förstöra den. Ad absurdum!
*
Thomson, Clausius och Loschmidt har kommit fram till följande: astronomisk reversion består i att repulsionen repellerar sig själv och på så sätt återvänder till döda himlakroppar från deras omgivande medium. Men just häri ligger ju beviset på att repulsion egentligen utgör rörelsens aktiva sida och att attraktion endast representerar den passiva sidan.
I gasers rörelse - i avdunstningsprocessen - förändras massans rörelse direkt till molekylär rörelse. Här måste alltså en övergång åstadkommas.
*
Aggregattillstånd - knutpunkter, där kvantitativ förändring omformas till kvalitativ sådan.
*
Kohesion - negativ redan hos gaser - attraktionens ombildning till repulsion; denna reell endast i gas och eter(?).
Vid absolut noll grader kan ingen gas finnas, all rörelse hos molekylerna avstannar; det obetydligaste tryck, och alltså deras egen attraktion, tvingar dem samman. Följaktligen är en permanent gas en omöjlighet.
*
mv2 har genom den kinetiska gasteorin bevisats även beträffande gasmolekyler. Alltså gäller samma lag för molekylernas rörelse som för en massas rörelse; skillnaden mellan dessa båda företeelser har här upphävts.
Den kinetiska teorin måste visa hur uppåtsträvande molekyler samtidigt kan utöva ett tryck nedåt och - under den förutsättningen att atmosfären är mer eller mindre permanent i förhållande till världsrymden - trots tyngdkraften avlägsna sig från jordens medelpunkt, men icke desto mindre, när de nått ett visst avstånd, av tyngdkraften tvingas att stanna eller vända om - trots att denna kraft avtagit i enlighet med kvadraten på avståndet.
*
Den kinetiska gasteorin:
"I en fullkomlig gas är molekylerna redan så långt avlägsnade från varandra att deras inverkan på varandra inte behöver undersökas." (Clausius[200], sid. 6)
Vad finns i tomrummen mellan dem? Dito eter[208]. Här har vi alltså vittnesmål om en materia, som inte indelas i molekylar- eller atomceller.
*
De många motsatserna i den teoretiska utvecklingen. Från horror vacui[209] skedde en hastig övergång till den absolut tomma världsrymden; först därefter etern.
*
Etern. Om etern överhuvud taget kan prestera något motstånd, måste den också bjuda ljuset motstånd och därigenom på ett visst avstånd bli ogenomtränglig för ljuset. Det faktum att etern ändå vidarebefordrar ljuset - tjänar som dess medium - innebär också att den här måste bereda ett visst motstånd, eftersom ljuset annars inte skulle kunna försättas i vibration. - Här ligger förklaringen till de skenbara motsägelser som tagits upp av Mädler[LXXXII*] och även nämns hos Lavrov[210].
*
Ljus och mörker är förvisso de mest avgjorda och begrundade motsatserna i naturen; sedan urminnes tider har de fått göra tjänst i retoriska liknelser inom religionen och filosofin.
Fick[211], sid. 9: "den sedan lång tid tillbaka inom fysiken klart belagda satsen, att den rörelseform som kallas strålvärme i alla väsentliga avseenden är identisk med den rörelseform som vi kallar ljus[LXXXIII*]." Clerk Maxwell[212], sid. 14: "Dessa strålar (av strålvärmen) har alla de fysikaliska egenskaper som karakteriserar ljusstrålar och kan förekomma i samband med återsken etc. ... en del värmestrålar är identiska med ljusstrålarna, medan andra slag av värmestrålar inte åstadkommer något intryck på vår blick."
Det finns alltså mörka ljusstrålar, och härigenom försvinner den berömda motsättningen mellan ljus och mörker från sin tidigare absoluta gestaltning ur naturvetenskapen. Tillfälligtvis förhåller det sig så att det djupaste mörker och det klaraste, mest iögonenfallande ljus båda bländar våra ögon och på så sätt för oss ter sig identiska.
Saken är den att solstrålarna har olika verkan beroende på vibrationens längd: de med den högsta våglängden förmedlar värme, de som har medelmåttig våglängd ljus och de som har den kortaste våglängden kemisk verkan (Secchi, sid. 632 ff), varvid maxima av de tre verkningsgrupperna beräknats approximativt och de yttre strålgrupperna i enlighet med sin verkan placeras i ljusgruppen[213]. Ögats struktur avgör vad som betraktas som ljus och vad som uppfattas som icke-ljus. Det kan tänkas att en del djur kan uppfatta vissa kemiska strålar - inte värmestrålarna - eftersom deras ögon är anpassade för kortare våglängder än de som vi kan uppfatta. Svårigheten försvinner om man i stället räknar med ett enda slag av strålar (och vetenskapligt känner vi bara till ett slag; de övriga bygger endast på slutsatser vi velat dra) som alltefter våglängden kan ha skilda, men på det hela taget om varandra påminnande verkningar.
*
Hegel konstruerar ljus- och färgteorin utifrån det rena tänkandet och sjunker härvid ner i den allra grövsta, på hembakad brack-erfarenhet uppbyggd empirism (låt vara med en viss rätt, eftersom denna punkt på hans tid ännu var rätt dunkel) när han mot Newton anför de färgblandningar som målare använder (sid. 314).[214]
*
Elektricitet. Thomsons rövarhistorier kan jämföras med liknande stycken hos Hegel (sid. 346-47) . Denne har å andra sidan redan en klar uppfattning om friktions-elektricitet som spänning - i kontrast mot en senare tids elektriska materielära (sid. 347).
*
När Coulomb säger att "elektriska partiklar repellerar varandra i ett omvänt förhållande till kvadraten på avståndet", låter Thomson oberört detta gälla som ett bevisat faktum.[215] På samma sätt accepteras hypotesen att elektricitet består av två flytande ämnen, ett positivt och ett negativt, vilkas partiklar repellerar varandra. Det hävdas att elektriciteten i en laddad kropp endast hålls tillbaka av atmosfärens tryck (sid. 360). Faraday placerade elektriciteten i atomernas (eller molekylernas) motsatta poler och blev därigenom den förste som uttryckte den tanken att elektriciteten inte är något flytande ämne utan i stället en rörelseform, en "kraft" (sid. 378). Vad den gamle Thomson inte kan få in i sin skalle är att det är själva gnistan som är av materiell natur!
Redan 1822 upptäckte Faraday att den momentant framkallade strömmen - såväl den första som den andra, återgående - "mer motsvarar det slag av ström som framställes med hjälp av en Leyden-flaska än det slag som erhålles med ett Volta-batteri" - och här låg hela hemligheten förborgad (sid. 385).
Gnistan har blivit föremål för en mängd vilda spekulationer, vilka nu avslöjats som resultat av särfall eller vanföreställningar: den gnista som kommer från en positiv kropp sägs ha formen av en ljuskägla, vid vars spets urladdningspunkten är belägen, medan däremot en negativ gnista påstås vara formad som en "stjärna" (sid. 396). En kort gnista skall alltid vara vit, och en längre går oftast i rött eller i purpur. (Faradays fantastiska fånerier om gnistfenomenet: se sid. 400.) Den gnista som från en primärkonduktor framkallas av en metallkula påstås vara vit, den som framkallas av handen purpurfärgad och den som framkallas med vattenfuktighet röd (sid. 405). Gnistan, det vill säga ljuset, menas "inte höra ihop med elektriciteten utan bara utgöra resultatet av en hoppressning av luften. Att luften plötsligt och häftigt pressas samman[LXXXIV*] när en elektrisk gnista passerar den" har i ett experiment bevisats av Kinnersley i Philadelphia, enligt vilken gnistan åstadkommer "en plötslig förtunning av luften i ett rör"[LXXXV*], och får vatten att strömma in i röret (sid. 407). För trettio år sedan trodde i Tyskland Winterl och en del andra med honom att gnistan, eller det elektriska ljuset, var "av samma natur som eld[LXXXVI*]" och kom till genom en förening av två elektriciteter. Mot detta påvisar Thomson troskyldigt att den plats där de båda elektriciteterna förenas är den ljusfattigaste och befinner sig till två tredjedelar från den positiva och till en tredjedel från den negativa punkten! (sid. 409-10) Det är uppenbart att elden här förblivit ett mytiskt begrepp.
Med samma gravallvar anför Thomson Dessaignes' experiment enligt vilka, med en stigande barometer och en sjunkande temperatur, glas, harts, siden etc. elektrifieras negativt då de doppas i kvicksilver - men de blir positivt elektrifierade om barometern faller och temperaturen stiger, och under sommartiden blir denna verkan alltid positiv i orent och negativ i rent kvicksilver; under denna tid på året blir också guld och en del andra metaller positiva då de uppvärms och negativa vid avkylning (på vintern blir verkan den motsatta) - man konstaterar dessutom att de blir "ytterst elektriska" vid högt barometerstånd och nordlig vind, positivt om temperaturen stiger och negativt om den sjunker ... etc. (sid. 416).
Hur det förhöll sig med värme: "Man behöver inte nödvändigtvis tillföra värme för att åstadkomma termoelektriska effekter. Allt som kan förändra temperaturen hos någon länk i kedjan ... påverkar den magnetiska deklinationen."[LXXXVII*][216] Som exempel nämns nedkylningen av en metall med is eller eterfördunstning! (Sid. 419)
Den elektrokemiska teorin accepteras som "åtminstone synnerligen skarpsinnig och plausibel" (sid. 438).
Fabroni och Wollaston hade redan långt tidigare uppfattat elektrisk spänning som den naturliga konsekvensen av vissa kemiska processer. Senare hade Faraday uttryckt samma uppfattning samt till och med funnit den riktiga förklaringen till den förskjutning av atomerna som äger rum i vätskan. Han klarlade också att mängden av elektricitet bör mätas efter den elektriska produktens mängd.
Med Faradays hjälp kommer Thomson fram till följande lag:
"Varje atom måste naturligt omges av samma mängd elektricitet, så att värme och elektricitet i detta avseende liknar varandra[LXXXVIII*]! (Sid. 454)[217]
*
Statisk och dynamisk elektricitet. Statisk elektricitet eller friktions-elektricitet utgör resultatet av att den i naturen redan existerande elektriciteten - som trots att den haft elektricitetens form tidigare dröjt kvar i ett neutralt jämviktstillstånd - försatts i spänning. Därför sker också avlägsnandet av denna spänning - om, och i den utsträckning som, elektriciteten kan ledas vidare - med ett slag, gnistan, som återställer det neutrala tillståndet. Dynamisk eller galvanisk elektricitet framställs däremot genom att kemisk rörelse förvandlas till elektricitet. Under vissa speciella omständigheter kan den uppstå i koppar- eller zinklösning, etc. Här är spänningen inte akut utan kronisk. I varje ögonblick framställs ny + och - elektricitet ur en annan rörelseform, och icke redan existerande ± elektricitet delas upp i + och -. Det rör sig om en fortlöpande process, varför också resultatet, elektriciteten, i stället för att ta formen av en momentan spänning respektive urladdning, blir en regelbunden ström som vid polerna kan återombildas till den kemiska rörelse som den uppstått ur; den sistnämnda processen kallas elektrolys. Vid denna process liksom i framställandet av elektricitet genom en kemisk sammansättning (där elektricitet frigöres på samma sätt och i samma utsträckning som under andra omständigheter värme)[218] kan strömmen spåras i vätskan (utbyte av atomer i närliggande molekyler - det är strömmen).
Eftersom denna elektricitet har strömmens karaktär kan den inte direkt omvandlas till statisk elektricitet. Genom induktion kan emellertid redan existerande neutral elektricitet som sådan deneutraliseras. Situationen gör att den påverkade elektriciteten måste följa den i processen tillförda och liksom denna få strömmens karaktär. Å andra sidan har man här uppenbarligen en möjlighet att kondensera strömmen och omvandla den till statisk elektricitet, eller snarare till en högre form som förenar strömmens och spänningens egenskaper. Detta kan åstadkommas genom den av Ruhmkorffs maskin framställda induktionselektriciteten.
*
Ett vackert exempel på naturdialektik är den nu introducerade teorin att likadana magnetiska polers repulsion kan förklaras genom likadana elektriska strömmars attraktion (Guthrie, sid. 264).
*
Elektrokemi. När det gäller att beskriva den elektriska gnistans inverkan på kemisk sönderdelning och nybildning, förklarar Wiedemann att detta egentligen är kemins sak.[219] På samma sätt säger här kemisterna att frågan har mer med fysiken att göra. När de kommer i kontakt med molekylar- och atomvetenskapen förklarar båda grupperna sig alltså inkompetenta - och ändå är det just på detta område som de viktigaste resultaten en gång kan väntas.
*
Friktion och stötverkan skapar en inre rörelse hos de berörda kropparna: molekylarrörelse, vilken sedan efter omständigheterna yttrar sig som värme, elektricitet etc. Denna rörelse är emellertid endast temporär - cessante causa cessat effectus[LXXXIX*]. Vid ett visst stadium omformas alla sådana yttringar till en permanent molekylarförändring, en kemisk förändring.
*
Föreställningen om en faktisk kemiskt enhetlig materia - en urgammal tro - överensstämmer helt med den barnsliga, ända fram till Lavoisiers dagar vitt spridda uppfattningen att kemiskt släktskap mellan två kroppar beror på en hos båda dessa kroppar existerande tredje kropp (Kopp: "Entwicklung", sid. 105).
*
Hur gamla, ur bekvämlighetssynpunkt tilltalande och till en tidigare praxis anpassade metoder överförs till andra problemställningar och hindrar forskningen: inom kemin blev sättet att procentuellt beräkna sammansättningar ett under lång tid synnerligen effektivt hinder för försöken att klargöra begrepp som konstant proportion och multipel proportion.
*
Inom kemin börjar den nya epoken med atomistiken (Dalton, inte Lavoisier, framstår alltså som den moderna kemins fader) och inom fysiken på ett motsvarande sätt med molekylarteorin (som - visserligen i en annan form - i stort sett endast framställer den andra sidan av denna process, med upptäckten av rörelseformernas omvandling). Den nya atomistiken skiljer sig från alla tidigare skedens genom att man (bortsett från några oförbätterliga åsnor) inte räknar med att materien är enbart diskret; i stället menar man att de diskreta delarna under olika stadier (eteratomer, kemiska atomer, massor, himlakroppar) är att betrakta som olika knutpunkter, vilka bestämmer den allmänna materiens kvalitativt åtskilda existensformer - ända ned till tyngdlöshet och repulsion.
*
Kvantitetens förvandling till kvalitet: det enklaste exemplet är syre och ozon, där 2:3 ger helt andra egenskaper, till och med beträffande lukten. Kemin förklarar på samma sätt de övriga allotropiska kropparna blott och bart som resultat av olika antal atomer i molekylen.
*
Namnens betydelse. I den organiska kemin är en kropps betydelse beroende inte enbart av dess sammansättning utan även av dess placering i den serie den tillhör. Finner vi att en kropp tillhör en sådan serie blir därför dess gamla namn ett hinder för en korrekt uppfattning och måste då ersättas av en seriebenämning.
*
*
Reaktion. Den mekaniska, fysikaliska reaktionen (alias värme etc.) uttömmes vid varje reaktionstillfälle. Den kemiska förändrar den reagerande kroppens sammansättning och förnyas endast om denna kropp erhåller ett kvantitativt tillskott. Endast en organisk kropp reagerar självständigt - naturligtvis inom sin kraftsfär (sömn) och under beroende av att näring tillsättes - men detta tillsättande av näring får ingen verkan förrän näringen assimilerats; dess verkan blir inte omedelbar (som den är på lägre stadier). Den organiska kroppen besitter alltså här en självständig reaktionskraft, genom vilken den nya reaktionen måste förmedlas.
*
Liv och död. Redan nu måste all fysiologi som vill gälla för att vara vetenskaplig erkänna döden som en betydelsefull del av livet (Hegel: "Enzyklopädie", 1, sid. 152-153)[220]; livets negation fungerar som ett väsentligt inslag i livet självt, och vår uppfattning om livet måste hela tiden se det i dess förhållande till sitt oundvikliga resultat, döden, vars frö det från första början bär inom sig. Den dialektiska livsuppfattningens hela innehåll ligger just i detta. För var och en som väl accepterat detta blir emellertid allt tal om själens odödlighet helt meningslöst. Döden är antingen den organiska kroppens upplösning, som inte lämnar kvar någonting annat än de kemiska beståndsdelar som utgjort denna kropps substans, eller också kvarlämnar den en livsprincip - mer eller mindre "själen" - som överlever alla levande organismer, inte bara människorna. Här klargörs alltså med hjälp av dialektiken en från gammal vidskepelse befriad bild av begreppen liv och död. Att leva är att dö.
*
Generatio aequivoca[XC*]. Forskarna är än så länge ense om följande: i vätskor, som innehåller organisk materia i upplösning och som påverkas av luften, uppstår ett enkelt slag av organismer, protistvarelser, svampar, infusionsdjur. Varifrån kommer dessa? Har de uppstått genom en frölös "uralstring", eller genom att frön förts in från atmosfären? Forskningen får här följaktligen inskränka sig till ett högst begränsat område: frågan om organismens eventuella uppkomst ur ett organiskt flytande ämne.[221]
Antagandet att nya levande organismer kan uppstå ur andras sönderfall hör huvudsakligen samman med de oföränderliga arternas epok. På den tiden ansåg forskarna sig tvungna att anta att alla organismer, även de mest sammansatta, ursprungligen alstrats ur ett livlöst material, och om man inte ville söka förklaringen i en övernaturlig skapelseakt var det lätt att föreställa sig att denna process möjliggjordes genom ett av den organiska världen redan levererat formämne; att man på kemisk väg skulle kunna framställa ett däggdjur direkt ur ickeorganisk materia var det inte längre någon som trodde.
Detta antagande står emellertid direkt i strid med vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Genom analyser av sönderfallets framåtskridande i döda organiska kroppar kan kemin bevisa att vid varje steg i detta skede skapas produkter som är mer och mer livlösa och i allt högre grad hör hemma i den icke-organiska världen - produkter som blir alltmer oförmögna att fylla någon uppgift i organiska sammanhang; och om denna utveckling skall kunna ändra riktning mot en större brukbarhet krävs att dessa sönderfallsprodukter på ett tidigt stadium införlivas med en lämplig annan, redan existerande organism. Det är just den allra viktigaste faktorn vid cellbildning, protein, som först angrips av sönderfall, och på denna punkt är ännu ingen återuppbyggnadsmetod känd. Därtill kommer att de organismer vilkas ursprungliga uppkomst ur organiska vätskor man här diskuterar visserligen står relativt lågt men icke desto mindre är högst differentierande: bakterier, jästsvampar etc., med en i olika faser indelad livscykel och stundom, som exempelvis infusionsdjuren, med tämligen väl utvecklade organ. Alla är åtminstone encelliga. Men upptäckten av strukturlösa "monerer"[22] har gjort det till en dårskap att försöka förklara ens en enda cell skapad direkt ur död materia i stället för ur formlöst levande protein; det har blivit löjligt att tro ett litet illaluktande vattendrag ha förmåga att av naturen på 24 timmar framtvinga resultat som eljest tagit årtusenden att förverkliga.
Pasteurs experiment[222] på detta område avgör ingenting - de som tror på en sådan möjlighet låter sig inte enbart med de argumenten övertygas om att de haft fel. Experimenten har emellertid ändå stor betydelse när det gäller att sprida ljus över dessa organismers natur.
*
Mot slutet av sin levnad 1868 yttrade Liebig enligt Wagner följande:
"Man behöver bara anta att livet är av exakt lika uråldrig och evig natur som själva materien, för att hela tvisten om livets ursprung - såvitt jag kan förstå - skall bli helt meningslös. Varför skulle egentligen det organiska livet inte kunna ha existerat lika länge som kolet och dess sammansättningar[XCI*] (!), eller som hela den oförstörbara materien, eller som de krafter som evigt är förbundna med materiens rörelse i världsrymden?"
Liebig förklarade även (i november 1868, tror Wagner)
att han också fann tankegången att det organiska livet utifrån världsrymden "importerats" till vår planet "rimlig".
Helmholtz (förordet till den andra delen av Thomsons "Handbok i teoretisk fysik" i tysk översättning):
"Om vi alla våra ansträngningar till trots inte lyckas framställa organismer ur icke-levande material, tycks det mig vara helt berättigat att vi frågar oss om livet egentligen någonsin skapats: om det inte är precis lika gammalt som materien, och om inte dess frön överförts från en himlakropp till en annan för att sedan vidareutvecklas överallt där de funnit en tacksam jordmån?"[224]
Wagner:
"Att materien är oförgänglig och oförstörbar, att den inte genom någon krafts försorg kan upplösas i intet, uppfattas av kemisterna som ett bevis för att den inte heller kan skapas ... Men enligt den nu rådande åskådningen (?) uppfattas livet endast som en hos vissa enkla element, av vilka lågt stående organismer består, inneboende "egenskap", vilken självfallet måste vara lika gammal - med andra ord: lika sammanhängande med ursprungsstadiet - som grundämnena och dessas föreningar (!!)". I denna mening kunde man också tala om en livskraft, som Liebig gör (Chemische Briefe, fjärde upplagan) "nämligen som en formbildande princip i och ihop med de fysiska krafterna[225]; den verkar alltså inte utanför materien. Som 'materieegenskap' manifesterar sig denna livskraft emellertid bara under motsvarande förhållanden vilka sedan evig tid existerat på ett oräkneligt antal ställen i världsalltet; under olika epoker måste de dock ofta nog ha bytt plats i rymden." På den nuvarande solen eller på forntidens flytande jordmassa kan man alltså inte räkna med förekomsten av något liv, men de glödande kropparna har enormt utvidgade atmosfärer, som enligt de senaste rönen består av de slags material som i ytterst förtunnad form fyller hela världsrymden och som attraheras av kropparna. Solsystemets ursprung, den roterande nebulosa som sträckte sig bortom Neptunus' bana, innehöll "också allt vatten(!), upplöst i form av ånga inom en av kolsyra(!) mättad atmosfär till omätliga höjder, där också det grundläggande existensmaterialet för de lägsta organiska fröbildningarna kunde återfinnas; "där rådde inom olika områden" synnerligen varierande temperaturförhållanden, varför det är fullt berättigat att anta att de nödvändiga villkoren för organiskt liv hela tiden kunde uppfyllas någonstans. I så fall skulle såväl himlakropparnas som de roterande kosmiska dimmassornas atmosfärer kunna betraktas som eviga odlingsområden för organiska frön." - I Anderna, söder om ekvatorn, uppfyller de minsta levande protistvarelsernas[22] osynliga frön atmosfären ända upp till en höjd av 5000 meter över jordytan. Perty säger att de finns nästan överallt; de saknas endast inom de områden där de dödats av den glödande hettan. Sådana partiklar kan alltså tänkas existera kring alla himlakroppar "där motsvarande förhållanden råder."
"Enligt Cohn är bakterierna så utomordentligt mikroskopiska att 633 millioner av dem ryms inom en kubikmillimeter, och 636.000 millioner väger endast ett gram. Mikrokockerna är ännu mindre", och de är ändå kanske inte de allra minsta. Men Vibrionidae, som utformats i ett stort antal variationer, ibland raka, ibland spiralformiga, ibland ovala, ibland formade som klot, har uppenbarligen redan ett betydande formvärde. "Hittills har ingen invändning av vikt anmälts mot den välgrundade hypotesen att alla de mångfaldiga mer höggradigt organiserade levande varelserna ur djur- och växtriket kan och måste ha utvecklats - under loppet av mycket långa tidsperioder - från sådana, eller liknande, ytterst enkla (!!) neutrala urväsenden i gränsområdet mellan växter och djur; förutsättningar för denna utveckling är då den individuella variationsförmågan och förmågan till vidareöverföring genom arv av de nyförvärvade egenskaper som tillkommit genom förändringar av himlakropparnas fysiska betingelser eller genom de uppkomna individuella varianternas olikartade placering."
Man kan lägga märke till tecknen på Liebigs högst dilettantiska inställning till frågor inom biologin, en vetenskap som ju ändå har många beröringspunkter med kemin.
Darwin läste han först 1861, och inte förrän långt senare tog han del av de viktiga biologiska och paleontologisk-geologiska skrifter som följde Darwins verk i spåren. Lamarck hade han "aldrig läst". "Likaså förblev han helt okunnig om de viktiga paleontologiska specialforskningar som företagits redan före 1859, de resultat som presenterats av L. v. Buch, d'Orbigny, Münster, Klipstein, Hauer och Quenstedt, vilka med anmärkningsvärd framgång spridit ljus över olika skapelser i deras genetiska sammanhang. Alla de nämnda forskarna tvingades av fakta att nästan mot sin vilja närma sig Lamarcks härstamningsidéer" och detta skedde - väl att märka - innan Darwins bok[226] kommit ut. "Härstamnings-teorin hade redan i all stillhet fått fäste hos de forskare som ägnat sig åt att verkligt ingående studera och jämföra fossila organismer. L. v. Buch hade redan 1832 i 'Über die Ammoniten und ihre Sonderung in Familien' samt 1848 i en inför Berlin-akademin föredragen avhandling på ett eftertryckligt sätt anmält sitt intresse för Lamarcks idé om de organiska formernas typiska släktskap som ett tecken på deras gemensamma härkomst." På den första av de nämnda avhandlingarna stödde han sig när han 1848 förklarade att "gamla formers försvinnande och nya formers uppkomst inte är någon följd av att organiska skapelser helt förintas, utan med stor sannolikhet beror på att förändrade livsvillkor resulterat i att nya arter framskapats ur gamla former."[227]
Kommentarer. Den ovan behandlade hypotesen om "det eviga livet" och om överföringsregeln förutsätter:
1. En evig förekomst av protein.
2. Eviga urformer, från vilka allt organiskt kan utvecklas. Båda dessa förutsättningar är oantagbara.
Liebigs antagande, att föreningar där kol ingår är lika eviga som kolämnet självt, är tvivelaktigt - om inte direkt falskt.
För det första: Är kol enkelt? Om inte, kan det inte som sådant vara evigt.
För det andra: Kolets föreningar är eviga i den betydelsen att de under vissa bestämda förhållanden beträffande blandning, temperatur, tryck, elektrisk spänning etc. alltid reproduceras. Men att exempelvis de enklaste kolföreningarna, CO2 eller CH4, skulle vara eviga i den bemärkelsen att de existerar alltid och mer eller mindre allestädes, i stället för att regelbundet nyskapas och åter försvinna in i de element ur vilka de framträtt - det har hittills ingen velat hävda. Om det levande äggviteämnet är evigt i samma bemärkelse som de övriga kolföreningarna, då måste det inte endast regelbundet upplösas - vilket man ju känner till att det gör - utan det måste också regelbundet nybildas, och detta utan någon inverkan från redan tidigare existerande äggvita. Det går precis stick i stäv mot de resultat som Liebig kommit fram till.
För det tredje: Äggviteämnet är den mest obeständiga kolföreningen vi känner till. Det upplöses så snart det förlorar förmågan att upprätthålla den med detta ämne sammanhängande funktion som vi kallar liv, och det ligger i dess natur att denna oförmåga förr eller senare inträder. Och just denna förening förmodas vara evig och i stånd att uthärda världsrymdens alla tryck- och temperaturförändringar samt den totala frånvaron av luft- eller näringstillförsel, trots att dess övre temperaturgräns ligger under 100 grader Celsius! Proteinets existensvillkor är ojämförligt mer komplicerade än villkoren för någon annan känd kolförening, eftersom de inte hör samman med blott och bart fysiska och kemiska faktorer utan även med närings- och andningsfunktioner, som kräver ett synnerligen bestämt slags fysiskt och kemiskt medium - och detta medium skulle alltså ha kunnat förbli oförstört alltsedan tidens begynnelse, trots alla de förändringar som ägt rum i dess omgivning? Liebig vill "av två hypoteser, konstruerade utifrån samma villkor, föredra den enklaste" - men en sak som denna kan te sig mycket enkel och ändå vara ytterst komplicerad.
Antagandet att regelbundna serier av levande proteinkroppar i oräkneligt antal gett upphov till varandra i släktled efter släktled sedan evinnerliga tider och under alla tänkbara förhållanden varje gång lyckats efterlämna så mycket att stammen hela tiden kunnat förbli utmärkt välsorterad - det är i själva verket det mest komplicerade antagande man gärna kan föreställa sig.
Därtill kommer att himlakropparnas atomsfärer, särskilt nebulosornas, ursprungligen karakteriserats av en hetta så stark att inga proteinkroppar kan ha funnits där. Alltså måste man ändå räkna med världsrymden som den stora reservoaren - en reservoar där det varken finns luft eller näring eller temperaturförhållanden som kan göra det möjligt för protein att fungera eller ens överleva!
Vibrionerna, mikrokockerna etc., vilka här avses, framstår redan som tämligen differentierade varelser - små äggvitepartiklar, vilka utvecklat ett yttre hölje men saknar kärna. Utvecklingsmöjliga proteinkroppar bildar emellertid först en kärna och blir till en cell - cellens hinna blir sedan nästa steg i utvecklingen. De här omtalade organismerna tillhör alltså en grupp som utvecklingsmässigt av allt att döma hamnat i en återvändsgränd; till de högre organismernas stamfäder kan de knappast höra.
Vad Helmholtz har att säga om det ofruktbara i försöken att på konstlad väg framställa liv är rena barnsligheter. Livet utgör proteinkropparnas existensform, och dess huvudelement består i ett kontinuerligt substansutbyte med den natur som omger dem; upphör detta utbyte, blir resultatet att äggviteämnet upplöses[27*]. Om man någonsin lyckas med att på kemisk väg framställa proteinkroppar, kommer dessa säkerligen att igångsätta ett sådant substansutbyte och på detta sätt "leva", hur svaga och kortvariga dessa livsyttringar än blir. Det är emellertid uppenbart att sådana kroppar på sin höjd kan erhålla formen av ytterst ofullgångna monerer[22]; sannolikt kommer de att stå på ett ännu lägre stadium, och det kan aldrig bli tal om att de skulle likna de organismer som kommit till genom en utveckling som sträcker sig över flera årtusenden, organismer vilka nått fram till en avskiljning av cellhöljet och en bestämd ärftlig utformning. Men så länge vi inte vet mer om proteinets kemiska uppbyggnad än vi gör för närvarande - våra kunskaper är så bristfälliga att det kanske dröjer ännu ett århundrade innan vi kan börja räkna med möjligheten att framställa det på konstlad väg - är det verkligen löjligt att brista ut i klagan över att alla våra bemödanden hittills varit fruktlösa!
Mot det ovan gjorda antagandet att utbytet av substans är proteinkropparnas karakteristiska aktivitet kan man anföra uppväxandet av Traubes "konstgjorda celler"[228]. Men där är det endast fråga om en oförändrad absorption av vätska genom endosmos, medan det i vårt första exempel gäller en absorption av substanser vilkas kemiska sammansättning förändras, substanser som assimileras av organismen och vilkas återstoder sedan avsöndras, tillsammans med de nedbrytningsprodukter organismen själv skapar genom själva livsprocessen[28*]. Traubes "celler" har sin betydelse genom att de framställer endosmos och växande som två ting, vilka också kan uppträda inom den icke-organiska naturen, även utan tillsats av kol.
De första bildade proteinkornen måste ha haft en förmåga att hämta näring ur syre, kolsyra, ammoniak och en del av de salter som upplösts i det omgivande vattnet. Organiska näringstillgångar fanns ingenstans, ty proteinpartiklarna kunde säkerligen inte förtära varandra. Detta klargör att de måste ha stått på ett mycket lägre stadium än dagens monerer, vilka - själva utan kärna - genom sitt förtärande av andra partiklar förutsätter en hel rad av differentierade organismer.
*
Naturdialektik - hänvisningar.
Tidskriften "Nature", nr 294 ff. Allman om infusionsdjur.[229] Viktigt om encelliga varelser.
Croll om isperioder och geologisk tid.[230]
Nr 326 av "Nature", Tyndall om alstring.[231] Förruttnelse, jäsningsexperiment.
*
Protister.[22] 1. Cellfria, börjande med den enkla proteinklump som utsträcker och drar tillbaka pseudopodia i den ena eller den andra formen, inklusive monerer. Nutidens monerer är avgjort av en helt annan karaktär än de ursprungliga formerna, eftersom de oftast livnär sig av organisk materia (de slukar bland annat infusionsdjur - alltså varelser som står på ett högre stadium och som kommit till senare) samt, som Haeckel[232] klarlagt har en utvecklingshistoria; de genomgår formen av cellfria flimmerhårsporer.
Tendens till formbildning - karakteristisk för alla proteinkroppar - är uppenbar redan här. Mer påfallande blir den hos de cellfria foraminifera, vilka avsöndrar synnerligen konstfärdigt formade skal (jämför koraller etc.) och i formen föregår de mer utvecklade molluskerna - precis som vissa alger (siphoneae) i sin form anteciperar högre växttypers rot-, stam- och bladkaraktär, trots att det här egentligen endast är fråga om strukturlöst protein. Därför bör man skilja protamoeba från amoeba.[29*] 2. Å ena sidan visar sig skillnaden mellan hud (ektosark) och märgskikt (endosark) hos actinophrys sol (se Nicholson,[233] sid. 49). Hudskiktet avger pseudopodia (hos Protomyxa aurantiaca har detta redan kommit att endast beteckna ett övergångsstadium). Proteinets utveckling i denna riktning tycks vara tämligen ofullständig.
3. Å andra sidan sker i proteinet en differentiering av nucleus och nucleolus - "nakna" amoebae. Från och med nu går formutvecklingen snabbt. Likadant blir det med den unga cellens utveckling inom organismen (jfr. Wundt).[234] Hos Amoeba sphaerococcus liksom hos Protomyxa representerar cellhinnans bildning endast ett övergångsstadium, men till och med här är det fråga om en begynnande cirkulation i den sig sammandragande blåsan. Ibland finner vi ett skal av sammanfogade sandkorn, som hos maskar och insektslarver, ibland ett verkligt, utsöndrat skal. Slutligen,
4. Cellen med permanent cellmembran. Ur denna skall enligt Haeckel växter och djur ha frambildats - avgörande för resultatet blir då cellmembranets hårdhet; i djurens fall är det alltså ett mjukt membran som påverkat utvecklingen (? detta måste vara en överdriven generalisering). I och med att cellmembranet utformats bestäms genast även den plastiska formen. Även här måste skillnaden mellan ett enkelt cellmembran och ett utsöndrat skal betonas. Utsändandet av pseudopodia upphör emellertid (tvärtemot vad som är fallet beträffande nr 3) i och med detta cellmembran och detta skal. Återupptagande av tidigare former (flimmerhårsporer) och ett stort antal formvarianter. Övergången markeras av Labyrinthuleae, vilka placerar sina pseudopodia omkring sig och sedan kryper omkring i detta nät i något som kan te sig som en sorts spindeltillvaro[30*] (Haeckel, sid. 385).
Gregarinae förebådar de högre parasiternas levnadssätt - vissa av dem utgör redan cellkedjor, dock endast omfattande 2-3 celler - en blygsam början. Infusionsdjuren representerar det högsta utvecklingsstadiet för encelliga organismer - i den mån de är verkligt encelliga. En betydande differentiering här (se Nicholson). Återigen cellkolonier och varelser på gränsen mellan växter och djur.[235] Likaså en betydande formutveckling bland encelliga växter. (Desmidiaceae, Haeckel sid. 410)
5. Nästa framsteg består i förenandet av flera celler till en kropp i stället för en koloni. Allra främst i raden Haeckels Katallaktae, Magospaera Planula, där cellföreningen bara markerar en utvecklingsfas. Men även här saknas redan pseudopodia (om det under ett övergångsstadium finns några uttalar sig Haeckel inte definitivt om). Å andra sidan har Radiolaria - även de icke-differentierade cellsamlingar - återtagit sina pseudopodia och med stor konsekvens utvecklat snäckskalets geometriska regelbundenhet, som finns med i bilden till och med när det gäller de verkligt encelliga rhizopoderna. Proteinet kan sägas omge sig med sin kristalliserade form.
6. Magosphaera Planula bildar en övergång till verkliga Planula, Gastrula etc. Ytterligare detaljer meddelas hos Haeckel (sid. 452 ff).[236]
*
Bathybius[237]. Stenarna i dess substans bevisar att den ursprungliga formen av protein - ännu på långt avstånd något slags formdifferentiering - redan inom sig bär fröet och förmågan till skelettbildning.
*
Individen. Även detta begrepp har upplösts i någonting helt relativt. Kormer, binnikemaskar - å andra sidan celler och metamer som individer i viss mening. ("Anthropogenie" och "Morphologie")[238]
*
Den organiska naturen visar i hela sitt sammanhang hur form och innehåll är identiska, omöjliga att avskilja från varandra. Morfologiska och fysiologiska fenomen, form och funktion, utgör betingelser för varandra. Formens (cellen) differentiering bestämmer substansens differentiering - hud, muskler, ben, epitel etc. - och denna blir i sin tur bestämmande för formens differentiering.
*
De morfologiska formerna återkommer vid alla utvecklingsstadier: cellformer (de båda viktigaste redan under Gastrulaperioden) - metamerbildning vid ett visst stadium: annulosa, arthropoda, vertebrata. I amfibiernas yngel upprepas ascidielarvernas urform. - Olika former för marsupialia som återkommer till placentalia (man behöver inte ens räkna andra än de nu existerande slagen av marsupialia).
*
För hela utvecklingen av organismer gäller lagen om en acceleration i enlighet med kvadraten på tidsavståndet från utgångspunkten. Jämför Haeckels "Schöpfungsgeschichte" och "Anthropogenie", studiet av de organiska former som motsvarar olika geologiska perioder. Ju högre man kommer, desto snabbare går det.
Den darwinska teorin bör framställas som en praktisk bekräftelse på Hegels framställning av det inre sambandet mellan tvång och tillfällighet.[XCII*]
Kampen för tillvaron. Denna måste framför allt klart begränsas till en karakteristik av de strider som förorsakas av överbefolkning inom djur- och växtvärlden; på vissa nivåer inom växt- och det lägre djurlivet förekommer verkligen en sådan kamp. Med stort eftertryck måste man dock därifrån särskilja de förhållanden under vilka arterna förändras; gamla arter dör ut och nya, utvecklade, träder i deras ställe; utan inverkan av denna överbefolkning: exempelvis när djur- och växtarter finner väg till nya trakter, där bland annat nya mark- och klimatförhållanden förändrar deras livsvillkor. Om där de individer som förmår anpassa sig överlever och genom en hela tiden vidareutvecklad anpassningsförmåga så småningom bildar nya arter, medan de individer som har svårare att förändras blir allt färre och till sist dör ut (tillsammans med sådana som representerar mindre lyckade mellanstadier) - då kan, och brukar också, detta förvisso ske utan påverkan av någon malthusianism; och om en sådan alls kommer in i bilden kan den inte ändra processen utan endast på sin höjd påskynda den.
På samma sätt förhåller det sig med den stegvis framåtskridande förändringen av ett givet områdes klimatförhållanden, geografiska förhållanden etc. (till exempel tendenserna till uttorkning i Centralasien). Om, och i så fall i vilken utsträckning, enskilda djurarter eller växtarter där påverkar varandra är en fråga som saknar betydelse; den organismernas utvecklingsprocess som bestäms av dessa förändringar går ändå sin gilla gång. - Samma sak gäller den sexuella selektionen, där malthusianismen också spelar en helt betydelselös roll.
Därför kan man för hela utvecklingsprocessen använda Haeckels rubrik "arv och anpassning" utan att här ha något behov av vare sig darwinism eller malthusianism.
Darwins misstag ligger just i detta att han sammanställer saken som "det naturliga urvalet" eller "de dugligas förmåga att överleva"[239] och därigenom blandar samman två helt skilda ting:
1. Ett av överbefolkningens tryck framtvingat urval, som kanske i främsta rummet är ägnat att gynna de starkaste - men de överlevande kan också i flera viktiga avseenden höra till de svagaste.
2. Urval baserat på graden av förmåga att anpassa sig till förändrade omständigheter, där de som överlever alltså är bättre ägnade att leva under dessa omständigheter - vilket emellertid precis lika gärna kan innebära en tillbakagång som ett framåtskridande (anpassning till exempelvis en parasittillvaro måste alltid innebära en tillbakagång).
Den viktigaste punkten: att varje framsteg inom den organiska utvecklingen också innebär ett steg tillbaka, eftersom det tvingar in utvecklingen i en skarpt avgränsad riktning och därigenom omöjliggör en tidigare möjligt utveckling i många andra riktningar.
Detta är dock en grundläggande lag.
*
Kampen för livet.[240] Före Darwins framträdande brukade dagens darwinister framför allt betona den harmoniska samverkan som kunde iakttas i den organiska naturen: hur växtriket försåg djuren med syre och föda och djuren i sin tur försåg växterna med gödsel, ammoniak och kolsyra. Darwin hade knappt hunnit lägga fram sina teorier förrän samma förkunnare lika energiskt började tala om kamp i alla sammanhang. Båda synsätten kan inom begränsade områden ha sitt berättigande, men mer allmänt uppfattade blir de lika missvisande i sin ensidighet och fördomsfullhet. Den samverkan som äger rum mellan icke-levande kroppar i naturen innebär både harmoni och sammanstötningar, och de levande kropparnas relationer präglas på samma sätt av såväl samarbete som kamp - både medvetet och omedvetet. Därför kan man inte ens när det är fråga om naturen ensidigt fästa den allena saliggörande parollen "kamp" på sitt vetenskapliga banér. Direkt barnsligt ter det sig att försöka sammanfatta den utomordentligt komplicerade historiska utvecklingen i hela dess överväldigande rikedom under den ensidiga och torftiga rubriken "kampen för tillvaron". Sådant säger mindre än ingenting.
Hela den darwinska uppfattningen om kampen för tillvaron innebär blott och bart att man till den organiska naturen vill överföra Hobbes' samhällsteori om "allas krig mot alla",[241] kryddad med Malthus' befolkningslära samt den borgerliga ekonomins konkurrensidéer. När man väl genomfört detta konststycke (vars ovillkorliga berättigande måste te sig högst tveksamt, särskilt beträffande Malthus' idéer), är det synnerligen enkelt att från naturhistorien återföra dessa teorier till samhällshistorien - men det blir ändå litet väl naivt att hävda att man därigenom fastställt några eviga naturlagar för samhällsutvecklingen.
Låt oss, för att analysera begreppen, för ett ögonblick acceptera uttrycket "kampen för tillvaron". Ett djur kan på sin höjd samla, men människan producerar; vad hon framställer är livsmedel i ordets mest vidsträckta bemärkelse - ting som naturen aldrig skulle ha framställt utan mänsklig inblandning. Därför blir det omöjligt att utan vidare överföra djurvärldens livsvillkor till det mänskliga samhällslivet. Produktionen utvecklas snart på ett sådant sätt att den så kallade kampen för tillvaron inte längre inskränker sig till de nödvändiga existensmedlen utan också ägnas åt framställandet av medel till förströelse och vidareutveckling. Redan här - när man nått fram till en samhällelig framställning av utvecklingsmedlen - blir de från djurriket hämtade kategorierna helt obrukbara. Det kapitalistiska systemet för slutligen produktionen upp till en så hög nivå att samhället inte längre kan konsumera de framställda livs-, njutnings- och utvecklingsmedlen, eftersom vägen till dessa medel på ett konstlat och tvångsmässigt sätt blivit avspärrad för producenternas stora flertal; vart tionde år återställer därför en kris jämvikten genom att förstöra inte endast de framställda livs-, njutnings- och utvecklingsmedlen utan också en stor del av själva produktivkrafterna. I detta läge antar den så kallade kampen för tillvaron en ny form: den förvandlas till en strävan att skydda det borgerliga samhällets produkter och produktivkrafter mot den kapitalistiska samhällsordningens förstörande, tillintetgörande verkan, och för att gagna detta syfte bör makten över den samhälleliga produktionen och distributionen överföras från den härskande men numera inkompetenta kapitalistklassen till de producerande breda lagren - det är med andra ord en socialistisk revolution som behövs.
Att uppfatta historien som en serie av klassmotsättningar blir redan det ett mer realistiskt och genomtänkt ställningstagande än att bara avfärda frågan med suddiga formuleringar om kampen för tillvaron.
*
Ryggradsdjur. Deras viktigaste särdrag: hela kroppens uppbyggnad kring nervsystemet, en ordning som möjliggör en vidareutveckling av självmedvetandet etc. Hos alla andra djur är nervsystemet en bisak, men här utgör det en grund för hela uppbyggnaden. Vid en viss grad av utveckling - genom förlängning av det slags huvudganglier som finns hos maskar - griper nervsystemet kontrollen över hela kroppen och inriktar denna efter sina egna behov.
*
När Hegel ser övergång från liv till medvetande i parningen (fortplantningen),[242] finns här redan ett frö till utvecklingsläran: när det organiska livet väl kommit till, måste det genom generationernas utveckling formas till ett släkte av tänkande varelser.
*
Vad Hegel kallar växelverkan är den organiska kroppen i dess sätt att också utgöra övergången till medvetande, med andra ord övergången från nödvändighet till frihet, till idé. (Se slutledningarna i det andra bandet av hans "Logik"[243].)
*
Ansatser i naturen. Insektssamhällen (av vilka de vanliga formerna inte sträcker sig utöver rena naturförhållanden) kan uppfattas som ett socialt rudiment. Samma sak gäller produktiva djur med verktyg (bin, bävrar etc.); sådant är emellertid bara bisaker utan någon samlad effekt. Ursprungligare än så: korall- och polypbildningar, där individen på sin höjd representerar ett övergångsstadium och det sammanhängande tillståndet utgör oftast det högsta utvecklingsstadiet. Se Nicholson.[244] - På samma sätt kan man studera infusionsdjur, den högsta, och delvis synnerligen differentierade, form som en enskild cell kan uppnå.
*
Arbete. - Denna kategori har av den mekaniska värmeteorin överförts från ekonomin till fysiken (ty den är ännu långt ifrån att ha erhållit någon vetenskaplig bestämning i fysiologiskt avseende); därigenom måste den dock definieras på ett helt annorlunda sätt - vilket framgår redan av det faktum att endast en helt liten, underordnad del av det ekonomiska arbetet låter sig uttryckas i kilogrammeter. Icke desto mindre finns det en benägenhet för att återföra den termodynamiska arbetsdefinitionen till de vetenskaper från vilka denna kategori - den gången med en annan bestämning - hämtats. Att exempelvis grovt utan vidare identifiera den med det fysiologiska arbetet, som Fick och Wislicenus i Faulhorn-experimentet,[245] där upplyftandet av en mänsklig kropp som antas väga 60 kg till en höjd av låt oss säga 2000 meter - alltså 120.000 kilogrammeter - förmodas uttrycka det utförda fysiologiska arbetet. Beträffande det utförda fysiologiska arbetet kan emellertid omständigheterna kring detta lyftningsarbetes utförande medföra oerhörda skillnader: om bördan lyftes direkt, eller genom att man monterar vertikala stegar, eller genom att man använder en trappa med 45 graders lutning, eller genom att man färdas på en väg där lutningen beräknas till 1/18; sträckan blir alltså 36 km. (Detta blir dock tveksamt, om man räknar med samma tid för alla alternativen.) I alla praktiskt tänkbara fall måste dock själva lyftandet kombineras med en rörelse framåt; denna kan bli avsevärd och får därför inte räknas som lika med noll i sin egenskap av fysiologiskt arbete. På sina håll tycks det till och med finnas en avsevärd iver att återföra den termodynamiska kategorin arbete till ekonomin (man kan jämföra med darwinisterna och kampen för tillvaron) - något som aldrig skulle kunna resultera i någonting annat än nonsens. Man kan ju försöka omvandla ett kvalificerat arbete till kilogrammeter och sedan ha detta som utgångspunkt vid fastställandet av löner! Fysiologiskt räknat innehåller människokroppen organ vilka tillsammans, i ett avseende, kan uppfattas som en termodynamisk maskin där tillförd värme omvandlas till rörelse. Men till och med om man förutsätter helt oförändrade förhållanden beträffande kroppens övriga organ förblir det dock tveksamt och det utförda fysiologiska arbetet ens i fråga om lyftning kan bli tillfredsställande uttryckt i kilogrammeter, eftersom det i kroppen också äger rum ett inre arbete, som inte avtecknar sig i resultatet. Kroppen är nämligen inte någon ångmaskin, som endast genomgår friktion och förslitning. En förutsättning för fysiologiskt arbete är fortlöpande kemiska förändringar inom själva kroppen; andningen och hjärtverksamheten är också viktiga faktorer. Varje sammandragning eller avslappning i musklerna åtföljs av kemiska förändringar i såväl nerver som muskler, och dessa förändringar kan inte uppfattas som någon motsvarighet till bränslet i en ångmaskin. Naturligtvis kan man jämföra två fysiologiska arbetsinsatser som utförts under liknande omständigheter, men man kan inte mäta en människas fysiska arbete med samma mått som en maskins; de yttre resultaten kan bedömas likartat, men inte själva processerna - där måste först viktiga reservationer göras.
(Allt detta bör revideras noggrant.)
[1] I "Naturens dialektik", som ansetts vara ett av marxismens grundläggande arbeten, ger Friedrich Engels en allmän framställning enligt det dialektiskt-materialistiska synsättet av naturvetenskapernas viktigaste landvinningar vid mitten av 1800-talet, vidareutvecklar den materialistiska dialektiken och kritiskt analyserar de metafysiska och idealistiska uppfattningarna inom naturvetenskapen.
"Naturens dialektik" är resultatet av det mångåriga och grundliga studium av naturvetenskaperna som Engels företog. Ursprungligen hade Engels för avsikt att publicera resultaten av sina undersökningar i form av en polemisk skrift som riktade sig mot vulgärmaterialisten Ludwig Büchner. Denna plan gjorde han upp någon gång i januari 1873 (se förel. arbete, s. 141-143). Strax därefter övergav han dock dessa planer och ställde sig en större uppgift. I det brev som Engels skickade den 30 maj 1873 från London till Marx i Manchester (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 33, s. 80-81) framläggs den storartade planen till "Naturens dialektik". Marx visade detta brev för Carl Schorlemmer som försåg det med randanmärkningar, av vilka framgår att denne helt och hållet instämde i grundidéerna till den plan Engels gjort upp. Under de följande åren lade Engels i enlighet med sin framlagda plan ned ett väldigt arbete; men det lyckades inte för honom att i full utsträckning förverkliga sina planer.
Det material, som hänför sig till "Naturens dialektik" skrevs ned under perioden 1873 till 1876. Under denna tid studerade Engels en omfattande litteratur kring naturvetenskapens viktigaste frågor och skrev tio mer eller mindre avslutade artiklar och kapitel och mer än 170 noter och fragment.
Engels' arbete med "Naturens dialektik" sönderfaller i två huvudperioder: från planläggningen av verket till början av arbetet på "Anti-Dühring" (maj 1873 till maj 1876) och efter det avslutade arbetet på "Anti-Dühring" till Marx' död (mitten av 1878 till 1883). Under den första perioden sysselsatte sig Engels huvudsakligen med att insamla material samt skrev den största delen av fragmenten och "Inledning". Under den andra perioden utarbetade Engels den konkreta planen för den kommande boken och skrev förutom fragment också nästan alla kapitlen. Efter Marx' död såg sig Engels tvingad att inställa arbetet med "Naturens dialektik", eftersom han måste förbereda andra och tredje boken av "Kapitalet" för trycket. Förutom detta tog uppgifterna med att leda den internationella arbetarrörelsen hela hans kraft i anspråk. "Naturens dialektik" förblev ofullbordad.
Materialet till "Naturens dialektik" har bevarats till oss i fyra kuvert, i vilka Engels strax före sin död sammanförde alla artiklar och noter, som hör till detta arbete. Engels gav dessa kurvert följande titlar: 1. "Dialektik och naturvetenskap"; 2. "Utforskandet av naturen och dialektiken"; 3. "Naturens dialektik" och 4. "Matematik och naturvetenskap. Diverse." Av dessa fyra kuvert försåg Engels två (det andra och det tredje) med innehållsförteckning, som räknar upp det material som finns i kuverten. Tack vare dessa innehållsförteckningar vet vi exakt vilket material Engels fastställde för det andra och det tredje kuvertet och i vilket ordningsföljd han arrangerade det i dessa kuvert. Vad gäller det första och det fjärde kuvertet är vi inte säkra på, att de enskilda arken avtryckts så som Engels hade arrangerat dem.
Det första kuvertet ("Dialektik och naturvetenskap") består av två delar: 1. av noter som Engels hade skrivit ned på elva numrerade dubbelark, vilka alla försetts med överskriften "Naturens dialektik". Dessa noter, som avskilts från varandra genom streck, stammar från tiden mellan 1873 och 1876 och har nedskrivits kronologiskt i en ordningsföljd, enligt vilken de är arrangerade i manuskriptets numrerade ark; det andra av tjugo icke numrerade sidor, av vilka var och en innehåller antingen en längre eller några kortare noter (skilda från varandra genom streck). Endast mycket få av dessa noter innehåller sådana uppgifter som gör det möjligt att fastställa den tidpunkt när de skrevs.
Det andra kuvertet ("Utforskandet av naturen och dialektiken") innehåller tre större avsnitt: "Om urbilderna till matematikens oändlighet i den reella verkligheten", "Om den mekaniska naturuppfattningen" och "Om Nägelis oförmåga att lära känna det oändliga"; vidare "Äldre företal till '(Anti-)Dühring' ", "Om dialektiken", artikeln "Arbetets andel i apans utveckling till människa" och det stora fragmentet "Utelämnat ur 'Feuerbach' ". Av den av Engels uppställda innehållsförteckningen till detta kuvert framgår, att det ursprungligen innehöll två artiklar: "Rörelsens grundformer" och "Naturforskningen i andevärlden". Men Engels har strukit över titlarna till dessa båda artiklar; de infördes i stället i det tredje kuvertet, som innehåller de mest utarbetade beståndsdelarna i hans verk.
I det tredje kuvertet ("Naturens dialektik") återfinns sex artiklar: "Rörelsens grundformer", "Rörelsens mått. - Arbete", "Elektricitet", "Naturforskningen i andevärlden", "Inledning" och "Tidvattenfriktionen".
Det fjärde kuvertet ("Matematik och naturvetenskap. Diverse.") består av två ofullbordade kapitel: "Dialektik" och "Värme", bestående av 18 icke numrerade sidor (på dessa återfinns längre eller några enskilda noter som är avskilda från varandra genom streck) samt några sidor med matematiska beräkningar. Bland noterna till det fjärde kuvertet finns det också två planskisser till "Naturens dialektik". Tidpunkterna för det nedtecknade i detta kuvert låter sig bara fastställas i sällsynta fall.
Granskningen av innehållet i de fyra kuverten till innehållet i "Naturens dialektik" visar, att Engels förutom de artiklar och förberedande noter, som var skrivna särskilt för "Naturens dialektik", även tillfogade en del manuskript som han ursprungligen författat för andra skrifter, nämligen: "Äldre förord till '(Anti-)Dühring' ", två "noter" till "Anti-Dühring" ("Om urbilderna till det matematiskt-oändliga i den reala verkligheten" och "Om den 'mekaniska' naturuppfattningen"), "Utelämnat ur 'Freuerbach' ", "Arbetets andel i apans förvandling till människa" samt "Naturforskningen och andevärlden".
I det föreliggande bandet har allt som finns i de fyra kuverten infogats i "Naturens dialektik", med undantag för följande fragment, som till följd av sitt innehåll är att betrakta som förarbeten till "Anti-Dühring" och där anförda som huvudtext respektive noter: 1. Det ursprungliga utkastet till "Inledning" i "Anti-Dühring", som börjar med orden "Den moderna socialismen" (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 20, fotnoter på sidorna 16, 19, 23 och 25 i vilka hänvisningar görs till avvikelser från den slutgiltiga "Inledning"); 2. Ett fragment om slaveriet (se samma arbete, s. 585-586) och 3. Utdrag ur Charles Fouriers bok "Le nouveau monde industriel et sociétaire ..." ["Den nya industriella och samhälleliga världen"] (se samma arbete, s. 589). Inte heller har vi i föreliggande arbete (eftersom det inte hör hit) tagit med fem små lappar med matematiska beräkningar utan sammanhang och beledsagande text liksom en liten lapp med Engels' anmärkningar om kemisten Philipp Paulis avvisande hållning till arbetsvärdeteorin.
Hela materialet har i det föreliggande arbetet arrangerats i tematisk ordningsföljd, motsvarande grundprinciperna i Engels' plan så som de framställs i de båda planskisserna till "Naturens dialektik". Båda skisserna återfinns i början på "Naturens dialektik", varav den ena - den utförligare, som omfattar alla delar av Engels' arbete - sannolikt skrevs i augusti 1878; den andra omfattar bara en del av hela arbetet och gjordes någon gång 1880. Det förhandenliggande materialet till "Naturens dialektik", med vilket Engels hade arbetat i tretton år (1873-1886) om vi medräknar avbrotten, täcks inte fullständigt av punkterna i den tänkta generalplanen, varför ett omedelbart genomförande av planutkastet från 1878 i alla enskildheter inte låter sig göras. Det grundläggande innehållet i det förhandenliggande materialet och grundprinciperna i planen till "Naturens dialektik" motsvarar dock varandra fullständigt. Därför har också planskisserna lagts till grund för att ordna materialet. Härvid har vi följt den av Engels själv företagna uppdelningen, när han grupperade materialet enligt kuvert mellan å ena sidan de mer eller mindre fullständiga kapitlen och å den andra sidan noterna och fragmenten. Därvid får vi en uppdelning av hela boken i två delar: 1. Artiklar eller kapitel och 2. Noter och fragment. I var och en av de båda delarna har materialet arrangerats efter samma riktningsgivande schema som motsvarar grundprinciperna i Engels' plan.
Grundprinciperna i Engels' plan förutser denna ordningsföljd: a) historisk inledning, b) den materialistiska dialektikens allmänna frågor, c) klassificering av vetenskaperna, d) en diskussion om det dialektiska innehållet i de enskilda vetenskaperna, e) en undersökning av några aktuella metodologiska problem i naturvetenskapen, f) en övergång till samhällsvetenskaperna. Den näst sista avdelningen utarbetades praktiskt taget inte alls av Engels.
Grundlinjerna i planen fastställer följande ordning för artiklarna eller kapitlen i "Naturens dialektik", som utgör den första delen av detta verk:
1. Inledning (skriven 1875-1876);
2. Äldre företal till (Anti-)Dühring. Om dialektiken (maj-juni 1878);
3. Naturforskningen i andevärlden (början av 1878);
4. Dialektik (slutet av 1879);
5. Rörelsens grundformer (1880-1881);
6. Rörelsens mått. - Arbete (1880-1881);
7. Tidvattenfriktion (1880-1881);
8. Värme (april 1881-november 1881);
9. Elektricitet (1882);
10. Arbetets andel i apans förvandling till människa (juni 1876).
Vid grupperingen av dessa artiklar eller kapitel överensstämmer väsentligen den schematiska ordningsföljden med den kronologiska. Ett undantag är artikeln om "Arbetets andel i apans förvandling till människa", som bildar övergången från naturvetenskaperna till samhällsvetenskaperna. Artikeln "Naturforskningen i andevärlden" förutses över huvud taget inte i Engels' planskisser. Engels hade ursprungligen för avsikt att publicera den för sig i någon tidskrift och har först senare inkorporerat den i materialet till "Naturens dialektik". Bland artiklarna har den här placerats som nummer tre, eftersom den i likhet med de båda föregående sysselsätter sig med allmänmetodologiska frågor och till sin grundidé (nödvändigheten av ett teoretiskt betraktelsesätt för den empiriska naturvetenskapen) tämligen nära ansluter till "Äldre företal till '(Anti-)Dühring' ".
Vad det gäller de utkast, noter och fragment som bildar den andra delen av "Naturens dialektik", så leder sammanställningen av det förhandenvarande materialet enligt Engels' planskisser till följande ordning:
1. Ur vetenskapens historia;
2. Naturvetenskap och filosofi;
3. Dialektik;
4. Materiens rörelseformer. Klassificering av vetenskaperna;
5. Matematik
6. Mekanik och astronomi;
7. Fysik;
8. Kemi;
9. Biologi.
Om vi jämför dessa avsnitt ur fragmenten med överskrifterna till de tio artiklarna i "Naturens dialektik", så visar sig en nästan fullständig överensstämmelse mellan arrangerandet av artiklarnas ordningsföljd och fragmentens. Den första artikeln i "Naturens dialektik" motsvarar det första avsnittet i fragmenten, den andra och den tredje artikeln motsvarar det andra avsnittet, den fjärde artikeln det tredje avsnittet och den femte artikeln det fjärde avsnittet. Den sjätte och sjunde artikeln motsvarar det sjätte avsnittet och den åttonde och nionde artikeln det sjunde avsnittet i fragmenten. Den tionde artikeln har inget motsvarande avsnitt i fragmenten.
Inom de enskilda avsnitten har de enskilda fragmenten vidare ordnats efter en tematisk princip. Främst har de fragment placerats som sysslar med allmänna frågor och därefter följer de fragment som sysslar med de mer speciella frågorna. I avsnittet "ur vetenskapens historia" har fragmenten placerats i historisk ordningsföljd: från vetenskapernas uppkomst hos de antika folken fram till Engels' samtida. I avsnittet "Dialektik" anförs först noter som ägnar sig åt dialektikens allmänna frågor och grundlagar och därefter följer de noter som hänför sig till den s.k. subjektiva dialektiken. Om möjligt avslutas varje avsnitt av fragmenten med sådana fragment som kan tjäna som övergång till det följande avsnittet.
Under Engels' liv publicerades ingenting av materialet till "Naturens dialektik". Efter hans död utgavs två artiklar som hör till detta verk: "Arbetets andel i apans förvandling till människa" (1896 i tidskriften "Die Neue Zeit") och "Naturforskningen i andevärlden" (i "Illustriertes Neues Weltkalender für das Jahr 1898"). I sin helhet utgavs "Naturens dialektik" för första gången år 1925 i Sovjetunionen på tyska tillsammans med en rysk översättning. Vid de senare utgåvorna av denna bok omprövades tolkningen av manuskriptet och man kunde göra en riktigare gruppering av materialet. De viktigaste av dessa senare utgåvor är utgåvan på originalspråk år 1935 (Marx/Engels, Gesamtausgabe. Friedrich Engels, "Herrn Eugen Dührings Umwälzung der Wissenschaft. - Dialektik der Natur." ["Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen. - Naturens dialektik"], 1873-1882. Specialutgåva till 40-årsminnet av Friedrich Engels' död, Moskva-Leningrad 1935) och den ryska utgåvan 1941, vars mönster talrika utgåvor i olika länder har följt.
[2] Denna totalplan för "Naturens dialektik" upprättades efter juni 1878, eftersom här omnämns både det äldre företalet till "Anti-Dühring", som skrivits i maj-juni 1878, och Ernst Haeckels broschyr "Freie Wissenschaft und freie Lehre" ["Fri vetenskap och fri teori"], som hade utgivits i juli 1878. Planen måste dock vara upprättad före år 1880, ty det saknas i den varje hänvisning till sådana kapitel i "Naturens dialektik" som "Rörelsens grundformer", "Värme" och "Elektricitet", som skrevs 1880-1882. En jämförelse mellan punkt 11 i denna plan, där darwinisterna Ernst Haeckel och Oscar Schmidt nämns, och ett brev av Engels till Pjotr Lavrovitj Lavrov den 10 augusti 1878 ger skäl för antagandet, att den föreliggande skissen skrevs i augusti 1878.
[3] Här åsyftas: 1. Det föredrag som Emil Du Bois-Reymond höll den 14 augusti 1872 på det andra offentliga plenumet vid de tyska naturvetarnas och läkarnas 45:e sammankomst i Leipzig, kallat "Über die Grenzen des Naturerkennens" ["Rörande gränserna för kunskapen om naturen"]. (Utkom i bokform 1872 i Leipzig); 2. Carl Wilhelm von Nägelis tal den 20 september 1877 på det andra allmänna plenumet vid de tyska naturvetarnas och läkarnas 50:e sammankomst i München över frågan "Gränserna för den naturvetenskapliga kunskapen"; detta tal publicerades i bilagan till "Material till den 50:e sammankomsten för tyska naturvetare och läkare i München 1877" (s. 3-18).
[4] Engels hänvisar här till de mekaniska uppfattningarna hos anhängarna till den naturvetenskapliga materialismen, där Ernst Haeckel var en av de mest typiska företrädarna. Jfr. noten "Om den 'mekaniska' naturuppfattningen" (se förel. arbete, s. 198-205).
[5] Plastidul (plasmamolekyl) kallade Ernst Haeckel de minsta beståndsdelarna i den levande plasman, varvid enligt hans teori var och en utgör en proteinmolekyl av ytterst komplicerad uppbyggnad och har en viss rudimentär "själ".
Frågan om plastidulsjälen, förhandenvaro av en kärna till medvetande i de levande elementarpartiklarna, växelförhållandet mellan medvetandet och dess materiella grundval, var föremål för diskussion på den 50:e sammankomsten för tyska naturvetare och läkare, vilken ägde rum i september 1877 i München. Problemet ägnades stor uppmärksamhet i tal av Ernst Haeckel, Carl Wilhelm von Nägeli och Rudolf Virchow (på de allmänna plenumen den 18, 20 och 22 september). Gentemot Virchows angrepp skrev Haeckel som försvar för sin åsikt i denna fråga ett särskilt kapitel ("IV. Zellseele und Cellularpsychologie") ["IV. Cellens själ och cellulär psykologi"] i sin broschyr "Freie Wissenschaft und freie Lehre".
[6] Engels hänvisar här till Rudolf Virchows tal på den 50:e sammankomsten för tyska naturvetare och läkare i München den 22 september
1877 (se Rudolf Virchow, "Die Freiheit der Wissenschaft im modernen Staat ..." ["Vetenskapens frihet i den moderna staten ..."], Berlin 1877). I detta tal föreslog Virchow att man skulle begränsa den vetenskapliga teorins frihet. Mot Virchow uppträdde Ernst Haeckel 1878 med sin broschyr "Freie Wissenschaft und freie Lehre".
[7] Rudolf Virchow säger i sin bok "Die Cellularpathologie ..." ["Den cellulära patologin ..."], vars första utgåva publicerades 1856: "Liksom ett träd utgör en på ett bestämt sätt samordnad massa, hos vilken cellelement uppträder som yttersta element i varje enskild del, både i blad och rot, stam och blomma, så förhåller det sig också med de animala formationerna. Varje djur uppträder som en summa av vitala enheter (...) Jag har (...) betraktat det som nödvändigt att uppdela denna organism inte bara i sina organ och dessa i sina vävnader, utan också vävnaderna i cellområden." (Se Rudolf Virchow, "Vorlesungen über Pathalogie", första bandet: "Die Cellularpathologie in ihrer Begründung auf physiologische und pathologische Gewebelehre" ["Föreläsningar om patologi", Första bandet: "Den cellulära patologins grundval i fysiologisk och patologisk histologi"], 3:e uppl., Berlin 1862, s. 15-16; 4:e uppl., Berlin 1871, s. 17.)
[8] I juli-augusti 1878 ställde sig Engels uppgiften att kritisera de borgerliga darwinister som attackerade socialismen. Idén till detta gavs av tidskriften "Nature" nr. 455 som den 18 juli 1878 lät meddela, att zoologen Oscar Schmidt i september 1878 ämnade uppträda på den 51:a sammankomsten för tyska naturvetare och läkare i Kassel med ett föredrag om förhållandet mellan darwinism och socialdemokrati. Efter den 51:a sammankomsten utgavs Schmidts tal som en broschyr med titeln "Darwinismus und Socialdemocratie" ["Darwinism och socialdemokrati"] (Bonn 1878). Någon gång omkring den 10 augusti 1878 fick Engels Ernst Haeckels broschyr "Freie Wissenschaft und freie Lehre". I denna broschyr försökte Haeckel att rentvå darwinismen från förebråelsen att den stod i förbindelse med den socialistiska rörelsen, varvid han också anförde uttalanden av Schmidt. I sina brev till Schmidt den 19 juli (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 34, s. 334) och till Pjotr Lavrovitj Lavrov den 10 augusti 1878 (se samma arbete, s. 337-338) nämnde Engels att han tänkte svara på detta.
[9] Hermann von Helmholtz talar om det fysikaliska begreppet "arbete" huvudsakligen i en föreläsning han höll 1862, "Über die Erhaltung der Kraft". (Se hans bok "Populäre wissenschaftliche Vorträge. Zweites Heft" ["Populära vetenskapliga föredrag. Andra häftet"], Braunschweig 1871, s. 137-179.) Engels behandlar kategorin "arbete" i artikeln "Rörelsens mått. - Arbete" (se föreliggande band, s. 92-93).
[10] Denna skiss är till sin väsentliga del en plan för artikeln "Rörelsens grundformer". Samtidigt motsvarar skissen hela gruppen av följande artiklar, som tematiskt och kronologiskt är förbundna med varandra: "Rörelsens grundformer", "Rörelsens mått. - Arbete", "Tidvattenfriktion", "Värme" och "Elektricitet", som alla skrevs mellan 1880 och 1882. Den föreliggande skissen skrevs tidigare - sannolikt 1880.
[11] I den av Engels upprättade innehållsförteckningen till det tredje kuvertet heter denna "Inledning" - "Äldre inledning". I texten till "Inledning" finns ett par passager, med vars hjälp datum för författande kan bestämmas. På s. 19-20 skriver Engels, att "det ännu inte gått fyrtio år sedan upptäckten av cellen". När man sammanställer detta med att Engels i ett brev till Marx den 14 juli 1858 talar om "cirka 1836" som tidpunkten för upptäckten av cellen (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 29, s. 338) och adderar 39 år till årtalet ("ännu inte gått fyrtio år"), får man cirka 1875 som det år, då "Inledning" skrevs. Å andra sidan skriver Engels på sidan 21-22, att "först för ungefär tio år sedan blev det faktum känt, att fullständigt ostrukturerad äggvita ... fullgör alla livets väsentliga funktioner". Här hade han i åtanke de av Ernst Haeckel i dennes bok "Generelle Morphologie der Organismen ..." ["Allmän organisk morfologi ..."] beskrivna monererna (Moneren).
Monererna är enligt Haeckels hypotes "såsom urkällan till allt organiskt liv ... fullständigt homogena, ostrukturerade, formlösa klumpar av äggvita", som utför alla väsentliga livsfunktioner som näringsupptagning, rörelse, reaktion på retning och fortplantning. Haeckel skilde mellan å ena sidan ursprungliga, utdöda monerer, som genom självalstring eller autogoni (archigoni) uppkommit ur "urhavet genom en samverkan mellan rent fysikaliska och kemiska betingelser, genom materiens molekylära rörelser" (arkigoniska monerer) och å andra sidan ännu levande monerer. Haeckel tog de förra som utgångspunkt för utvecklingen av den organiska naturens tre områden, eftersom han trodde att cellen historiskt utvecklats ur de arkigoniska monererna. De senare hänförde han till protisternas område, där de bildar den första, enklaste gruppen. De nuvarande monererna indelade Haeckel i olika arter: Protamoeba primitiva, Protomyxa aurantiaca, Bathybius Haeckelii.
Haeckels bok utkom 1866. Om man adderar tio år till denna tidpunkt, är man framme vid 1876. Av de anförda uppgifterna följer således, att "Inledning" skrevs 1875 eller 1876. Det är möjligt, att första delen av "Inledning" skrevs 1875 och den andra delen under första halvan av 1876.
[12] Samma dag som Nicolaus Copernicus avled, den 24 maj 1543, fick han det första exemplaret av sitt verk "De revolutionibus orbium coelestium" ["Om himlakropparnas cirkelrörelser"]. I detta framställde han sitt heliocentriska system, vilket ställer solen i världens medelpunkt. Kring solen kretsar sedan planeterna.
[13] Den i kemin under 1700-talet förhärskande teorin antog, att det väsentliga i varje förbränningsprocess bestod i "att en främmande kropp skilde sig från den förbrinnande kroppen, och denna främmande kropp, ett absolut brännämne, kallades flogiston." (Engels). Att denna teori var oriktig bevisades av den franske kemisten Antoine-Laurent Lavoisier. I sina undersökningar upptäckte han, att "det vid förbränning inte är det mystiska flogiston, som bortgår ur den förbrinnande kroppen, utan detta nya ämne" (d.v.s. det vid denna tid upptäckta syret)" som förenar sig med kroppen". Engels talar om den positiva roll, som flogistonteorin spelade på sin tid i slutet av "Äldre företal till '(Anti-)Dühring' " (se förel. arbete, s. 39-40). Denna teori behandlas utförligt i förordet till andra boken av "Kapitalet", ur vilken de ovanstående citaten hämtats. (Se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 24, s. 22. På svenska: Karl Marx, Kapitalet - Andra boken, Köthen 1971, s. 16-17.)
[14] Pierre-Simon Laplace utvecklade sin hypotes om solsystemets uppkomst i det sista kapitlet av en skrift i två band som utkom 1795-1796, "Exposition du systčme du monde" ["Utkast till ett världssystem"]. I den sista av Laplace ombesörjda utgåvan av denna skrift, som dock utkom först efter hans död, nämligen 1835, finns hypotesen framlagd i anmärkning VII. => =>
Existensen av en glödande gasformig substans i världsrymden, som liknade nebulosor (glödande gas- eller stoftpartiklar) och som förutsatte den Kant-Laplaceska nebulosateorin, påvisades 1864 av den engelske astronomen William Huggins med hjälp av spektralanalys (som upptäckts 1859 av Gustav Kirchhoff och Robert Bunsen). Engels använde sig här av Angelo Secchis arbete "Die Sonne ..." ["Solen ..."], Braunschweig 1872, s. 787, 789-790. (Se föreliggande arbete, s. 228-229).
[15] Här avses den tanke som Isaac Newton uttalade i "Allmän anmärkning" i slutet av fjärde bandet av sitt huvudarbete "Philosophiae naturalis principia mathematica" ["Naturfilosofins matematiska principer"], i den naturvetenskapliga litteraturen oftast refererat till som Principia: "Hactenus phaenomena coelorum et maris nostri per vim gravitatis exposui, sed causam gravitatis nondum assignavi" ["Jag har tidigare förklarat himlakropparnas fenomen och havets rörelser genom tyngdkraften, men jag har ingenstans berört orsaken till den senare"]. Efter att ha uppräknat vissa egenskaper hos tyngdkraften fortsätter Newton: "Rationem vero harum gravitatis proprietatum ex phaenomenis nondum potui deducere, et hypotheses non fingo. Quicquid enim ex phaenomenis non deducitur, hypothesis vocandi est; et hypotheses seu metaphysicae, seu physicae, seu qualitatum occultarum, seu mechanicae, in philosophia experimentali locum non habent. In hac philosophia Propositiones deducuntur ex phaenomenis, et redduntur generales inductione." ["Jag har ännu inte kunnat komma dithän att ur fenomenen härleda tyngdkraften på grundval av dessa egenskaper, och hypoteser tänker jag inte uppställa. Ty allt som inte följer av fenomenen är hypoteser, och hypoteser, vare sig de är metafysiska eller fysiska, mekaniska eller rör de fördolda egenskaperna, får inte upptas i den experimentella filosofin. I denna filosofi härleder man satserna ur fenomenen och gör dem allmänna genom induktion".] (Den latinska texten efter en utgåva i Glasgow 1822, vol. quartum, s. 201-202; tysk översättning efter "Sir Isaac Newton's mathematische Principien der Naturlehre" ["Sir Isaac Newtons matematiska principer för naturvetenskapen"], utgiven av Wolfers, Berlin 1872, s. 511.)
Genom detta uttalande av Newton såg sig Hegel föranlåten att skriva följande i "Encyklopädie der philosphischen Wissenschaften" ["De filosofiska vetenskapernas encyklopedi"] i tillägg 1 till § 98: "Newton har ... uttryckligen varnat fysiken att akta sig för metafysiken ...".
[16] Engels använde vid arbetet på "Naturens dialektik" William Robert Groves bok "The correlation of physical forces", 3:e utg., London 1855 (första upplagan utkom 1846). För denna bok låg en föreläsning av Groves till grund, en föreläsning som denne hållit på "London Institution" i januari 1842 och kort därefter publicerat. => =>
[17] Uppfattningen om rörelsen som ett konstant kvantum (bibehållande av rörelsekvantiteten) utvecklade René Descartes (Cartesius) i sin avhandling om ljuset (första delen av verket "De mundo" ["Om världen"], som skrevs 1630-1633, men utgavs först 1664, fjorton år efter Descartes' död) och i sitt brev till Florimond de Beaune den 30 april 1639. Mera fullständigt framlades denna uppfattning i Descartes' verk "Principia philosophiae" ["Filosofins principer"], Amsterdam 1644, andra delen, § 36, (Se Oeuvres de Descartes, utgivna av Victor Cousin, Paris 1824, del 4, s. 255ff., del 11, s. 123-124 och del 3, s. 150-152). => =>
[18] Amphioxus (lancettfisk) - ett ungefär 5 cm långt, fiskliknande djur, som förekommer i olika sjöar och hav (i Indiska Oceanen, i Stilla Oceanen vid kusterna på den malajiska och japanska övärlden, i Medelhavet, i Svarta Havet o.s.v.) och som utgör en övergångsform mellan ryggradslösa djur och ryggradsdjur.
Lepidosiren (sydamerikansk lungfisk) - en fisk som lever i Amason-flodens område och tillhör familjen lungfiskar. Den lever delvis ovan vatten.
[19] Ceratodus - en australiensisk lungfisk, som var 30-40 minut kommer till vattenytan för att förnya luften i sina simblåsor.
Archaeopteryx - ett fossilt ryggradsdjur, fågel av duvas storlek med reptila kännetecken.
Engels använde här Henry Alleyne Nicholsons bok "A manual of zoology" ["Handbok i zoologi"]. => =>
[20] Caspar Friedrich Wolff publicerade 1859 sin avhandling "Theoria generationis" ["Alstringsteori"], där doktrinen om preformation tillbakavisas och teorin om epigenesis underbyggs med vetenskaplig bevisföring.
Anhängarna av den metafysiska preformationsteorin, en teori som var förhärskande bland biologerna på 1600- och 1700-talen, hävdade att den utbildade nya organismen var förutbestämd i alla sina enskildheter redan i sädescellen. Organismens utveckling var sedan frågan om ett rent kvantitativt tillväxande. En utveckling som skulle bero på en oavbruten serie nybildningar (epigenesis) förekom inte enligt preformationsteoretikerna. Teorin om epigenesis grundlades och utvecklades av en serie betydande biologer - från Caspar Wolff till Charles Darwin.
[21] Charles Darwins huvudarbete "On the origin of species by means of natural selection ..." ["Om arternas uppkomst genom naturligt urval ..."] utkom den 24 november 1859.
[22] E. Haeckel, "Natürliche Schöpfungsgeschichte. Gemeinverständliche wissenschaftliche Vorträge über die Entwicklungslehre im Allgemeinen und diejenige von Darwin, Goethe und Lamarck im Besonderen" [Den naturliga skapelsens historia. Populära vetenskapliga föredrag om utvecklingsläran i allmänhet och Darwins, Goethes och Lamarcks i synnerhet], 4:e uppl., Berlin 1873. Boken publicerades första gången i Berlin 1868. => => => => =>
Protister - enligt Haeckels klassifikation är detta en omfattande grupp av de enklaste organismer, som är både cellösa och encelliga. Vid sidan av de båda mångcelliga organismernas riken (växt- och djurriket) bildar protisterna ett speciellt tredje rike inom den organiska naturen.
Termerna "protister" och "monerer" (se anm. 11) introducerades av Haeckel 1866 (i boken "Generelle Morphologie der Organismen ..."), men har dock inte vunnit insteg i vetenskapen. I dag klassificeras vad Haeckel ansåg vara protister antingen som växter eller som djur. Antagandet om monerernas existens har inte kunnat bekräftas. Allmänt erkänd blev dock den allmänna idén om den ursprungliga organismens differentiering hos växter och djur.
[23] Här och i fortsättningen stödde sig Engels på följande böcker: Johann Heinrich von Mädler, "Der Wunderbau des Weltalls, oder Populäre Astronomie" ["Världsalltets underbara byggnad eller populär astronomi"] och Angelo Secchi, "Die Sonne ..." => =>
I andra delen av "Inledning" använde sig Engels av sina förmodligen i januari och februari 1876 nedskrivna utdrag ur dessa böcker (se förel. arbete, s. 225-230).
[24] Eozoon canadense - bildning som återfunnits i Canada, i vilken man först såg resterna av gamla, mycket ursprungliga organismer. 1876 påvisade zoologen Karl August Möbius, att eozoon canadense var en oorganisk bildning.
[25] Ord av Mefistofeles i Johann Wolfgang von Goethes "Faust", Första delen (studerkammaren).
[26] Engels citerar här ur den tyska utgåvan av boken "Die Sonne ...", författad av den italienske astronomen Angelo Secchi.
[27] Så lyder överskriften till denna artikel i innehållsförteckningen till det andra kuvertet. Vid grupperingen av materialet enligt kuvert upptog Engels den i detta sammanhang. Artikelns manuskript har som överskrift bara det enda ordet "Förord", men i det övre högra hörnet på första sidan återfinns inom klammer "Dühring, omvälvning inom vetenskapen". Denna artikel skrevs i maj eller början av juni 1878 som ett företal till den första utgåvan av "Anti-Dühring". Engels beslöt sig dock för att ersätta detta företal med ett kortare. (Se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 20, s. 5-8.) Det nya företalet är daterat den 11 juni 1878. Dess innehåll överensstämmer i allt väsentligt med de överstrukna sidorna i "Äldre företal" (med undantag för det sista avsnittet, som saknas i "Äldre företal").
[28] Den sjätte industriella världsutställningen öppnades den 10 maj 1876 i Philadelphia. Det skedde i anslutning till 100-årsminnet av USA:s oavhängighetsförklaring den 4 juli 1776. Bland de fyrtio länder som ställde ut fanns också Tyskland. Den till ordförande för den tyska juryn utnämnde direktören för Industriakademin i Berlin, professor Franz Reuleaux, såg sig tvingad att konstatera följande i sina första "Brev från Philadelphia" (den 2 juni 1876), publicerade i "Nationalzeitung": "Våra prestationer står i det ojämförligt största antalet fall efter andra nationers. (...) Som kvintessens för alla angrepp på oss framstår utlåtandet: Tysklands industri har grundprincipen 'billigt och dåligt'." Detta konstaterande framkallade en hel rad presskommantarer. Tidningen "Volksstaat" införde särskilt från juli till september 1876 en mängd artiklar i frågan.
[29] Se Carl Wilhelm von Nägelis tal om "Die Schranken der naturwissenschaftlichen Erkenntnis", publicerat i "Tageblatt der 50. Versammlung deutscher Naturforscher und Ärzte in München 1877", bilaga, s. 18.
[30] Rudolf Virchow, "Die Freiheit der Wissenschaft im modernen Staat ...", Berlin 1877, s. 13 (se anm. 6).
[31] August Kekulé, "Die wissenschaftlichen Ziele und Leistungen der Chemie" (["Kemins vetenskapliga mål och prestationer"], Bonn 1878, s. 13-15.
[32] Vissa skillnader mellan ordalydelsen i detta citat och det angivna stället i Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 23, härrör från, att Engels citerar första boken av "Kapitalet" enligt den andra tyska utgåvan (1872), medan texten i band 23 återges enligt den fjärde tyska utgåvan (1890), där det anförda stället återges i något förändrad form. => =>
[33] Det rör sig om följande skrifter: Jean-Baptiste Fourier, "Théorie analytique de la chaleur" ["Analytisk teori om värmen"], Paris 1822 och Sadi Carnot, "Reflexions sur la puissance motrice du feu et sur les machiners propres ā développer cette puissance" ["Betraktelser över eldens drivkraft samt sådana maskiner som är i stånd att alstra denna kraft"].
Den av Engels nämnda funktionen C förekommer i anmärkningen på sidorna 73-79 i Carnots bok.
[34] "Naturforskningen i andevärlden" lyder titeln på denna artikel på manuskriptets första sida. I innehållsförteckningen till det tredje kuvertet, där Engels införde den, lyder överskriften "Naturforskningen och andevärlden". Artikeln skrevs troligen i början av 1878. Denna slutsats ger sig av Engels' behandling av de "senaste triumfatoriska rapporterna från andevärlden" med avseende på "försök" som Johann Carl Friedrich Zöllner genomförde, då denne försökte knyta knutar på ett snöre som i båda ändarna var anslutet till ett bord (se förel. arbete, s. 49-50); "försöken" gjorde Zöllner den 17 december 1877 i Leipzig. Engels' artikel trycktes inte under hans livstid. 1898 publicerades den i den socialdemokratiska "Illustriertes Neues Welt-Kalender für das Jahr 1898", Hamburg 1898, s. 56-59.
[35] Detta rör sig om "Instauratio magna" ("Det stora bokverket"), ett encyklopediskt arbete som Francis Bacon planerade, och särskilt dess tredje del, "Phaenomena universi, sive Historia naturalis et experimentalis ad condendam philosophiam" ["Naturfenomen eller naturens och experimentens historia som en möjlig grund för filosofin"]. Bacons plan förverkligades bara delvis. Det material som skulle ingå i tredje delen av hans arbete, publicerades 1622-1623 i London under titeln "Historia naturalis et experimentalis."
[36] Det mest kända verket av Isaac Newton om teologiska frågor är det (sex år efter hans död) 1733 i London utgivna arbetet "Observations on the prophecies of Daniel, and the apocalypse of St. John" ["Iakttagelser rörande Daniels profetior och Johannes uppenbarelser"].
[37] Mesmerismen är uppkallad efter sin grundare, den österrikiske läkaren Franz Mesmer (1734-1815). Det är en ovetenskaplig teori om "animal magnetism" och dess tillämpning i vissa förmenta läkningsprocesser. Mesmerismen var allmänt utbredd i slutet av 1700-talet och blev en av de tidiga föregångarna till spiritismen.
[38] Frenologin - en vulgärmaterialistisk teori, som lades fram i början av 1800-talet av den österrikiske läkaren F. J. Gall. Frenologin hävdar att de olika själsliga egenskaperna, karaktären, begåvning o.s.v. är lokaliserade till alldeles bestämda ställen i den mänskliga hjärnan. Utvecklandet av en särskild mental egenskap ger upphov till en tillväxt av det berörda organet på det bestämda stället och att det bildas en välvning där, så att det är möjligt att bedöma en människas psykiska säregenheter med hjälp av skallens form. De pseudovetenskapliga slutsatserna i frenologin utnyttjades av charlataner av olika slag, däribland också spiritisterna.
[39] Barataria - en fantasiö i Miguel de Cervantes Saavedras roman Don Quijote. Sancho Panza blev där insatt som ståthållare.
[40] The Echo en borgerligt-liberal tidning som utkom mellan 1868 och 1907 i London.
[41] Tallium upptäcktes 1861 av William Crookes. Radiometern ("ljuskvarnen") är en apparat Crookes uppfann 1873-74, som består av en lufttom glaskula. I denna finns en horisontal eller vertikal axel, på vilken några metall- eller glimmerblad anbragts som flyglar, vilka roterar under inflytande av strålning från en ljus- eller värmekälla.
[42] Detta citat liksom de båda följande har hämtats från William Crookes' artikel "The last of 'Katie King' " i "The Spiritualist Newspaper" den 5 juni 1874. "The Spiritualist" - en veckotidskrift för engelska spiritister som utgavs i London mellan 1869 och 1882. Från 1874 utgavs den under titeln "The Spiritualist Newspaper".
[43] Charles Maurice Davies, Mystic London [Mystiska London], London 1875, s. 319.
[44] Det är frågan om "Komissionen för prövning av spiritistiska fenomen", som upprättades den 6 maj 1875 av Fysikaliska sällskapet vid St. Petersburgs universitet; Kommissionen avslutade sitt arbete den 21 mars 1876. Den bestod av Dimitri Ivanovitj Mendelejev och en rad andra kända vetenskapsmän. Man vände sig till personer som propagerade för spiritism i Ryssland - A. N. Aksakov, A. M. Butlerov och N. P. Wagner - och föreslog dem att lämna information om vad de ansåg vara "äkta" spiritistiska fenomen. Kommissionen kom till resultatet, att "spiritistiska fenomen är att hänföra till omedveten verksamhet eller medvetet bedrägeri och att den spiritistiska läran är övertro". Undersökningsresultaten publicerades i tidningen "Golos" ("Rösten") den 25 mars 1876. Kommissionens material utgavs av Mendelejev under rubriken "Material för en bedömning av spiritismen", St. Petersburg 1876.
[45] Detta är början på duetten mellan Pamina och Papageno i Wolfgang Amadeus Mozarts opera "Trollflöjten", första akten, fjortonde scenen. Från denna duett har också, i omvandlad form, formuleringen i den efterföljande delen av satsen hämtats.
[46] Engels anspelar på de reaktionära angreppen på darwinismen, som blev särskilt vanligt förekommande i Tyskland efter Pariskommunen 1871. Till och med en så betydande vetenskapsman som Rudolf Virchow, som själv varit en anhängare av darwinismen, förklarade den 22 september 1877 på den 50:e sammankomsten för tyska naturvetare och läkare i München: "Jag hoppas, att teorin om arternas ursprung inte ska försätta oss alla i sådan skräck, som liknande teorier faktiskt har gjort i vårt grannland. Hur man än ser saken, så har ju denna teori, om den dras till sin spets, en utomordentligt betänklig sida och att socialismen står i släktskap med den har förhoppningsvis inte undgått er. Vi måste ha detta alldeles klart för oss." (Virchow, "Die Freiheit der Wissenschaft im modemen Staat", Berlin 1877, s. 12.)
[47] Den 18 juli 1870 förkunnade det vatikanska konciliet i Rom dogmen om påvens ofelbarhet. Den katolske teologen Ignaz Döllinger vägrade att erkänna denna dogm. Biskopen av Mainz, Emanuel von Ketteler, tillhörde till en början oppositionen, men accepterade mycket snart ofelbarhetsdogmen och blev en av dess ivriga tillskyndare.
[48] Denna formulering har hämtats från ett brev av biologen Thomas Huxley till Londons Dialectical Society [Dialektiska sällskapet], vilket hade anmanat honom att deltaga i en kommitté som studerade spiritistiska fenomen. Huxley avböjde inbjudan med några ironiska kommentarer om spiritismen. Huxleys brev som är daterat den 29 januari 1869 publicerades den 17 oktober 1871 i "Daily News" och finns även anfört i Charles Maurice Davies' bok "Mystic London" (London 1875) på sidan 389.
[49] "Dialektik" lyder titeln till denna artikel på första sidan av manuskriptet. På manuskriptets femte och nionde sidor (d.v.s. i början av det andra och tredje dubbelvikta bladet) står uppe i marginalen skrivet "Dialektiska lagar". Artikeln har förblivit ofullbordad. Den författades 1879, men inte före september. Detta kan man sluta sig till av följande: Engels citerar ur andra bandet av Henry Enfield Roscoes och Carl Schorlemmers "Ausfürliches Lehrbuch der Chemie" ["Utförlig lärobok i kemi"], som utkom i början av september 1879. Å andra sidan sägs inget om upptäckten av skandium 1879, vilket Engels i samband med upptäckten av gallium knappast skulle ha gått förbi utan att nämna, om artikeln varit författad efter 1879.
[50] Heinrich Heine, "Über den Denunzianten. Eine Vorrede zum dritten Theile des Salons", Hamburg 1837, s. 15.
[51] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 108, tillägg. Engels citerar ur det sjätte bandet av Hegels samlade verk, sannolikt enligt den andra upplagan, som utkom i Berlin 1843. Den första upplagan (Berlin 1840) överensstämmer fullständigt i text och paginering med den andra upplagan.
[52] Det periodiska systemet upptäcktes av D. I. Mendelejev 1869. Åren 1870-1871 beskrev Mendelejev utförligt egenskaperna hos några felande medlemmar i grundämnenas periodiska system. För att benämna dessa felande medlemmar föreslog Mendelejev, att man skulle använda räknetalen i sanskrit (t.ex. "eka" - ett) som förstavelse i förbindelse med namnet på det föregående kända elementet, enligt det system i vilket de felande medlemmarna skulle inordnas. Det första av Mendelejev förutsagda grundämnet upptäcktes 1875. Det finns i periodiska systemet mellan aluminium och indium och benämndes av Mendelejev eka-aluminium, men av sin upptäckare gallium, vilket senare vunnit burskap.
[53] Om det kopernikanska systemet sade Engels 1886 i sitt arbete "Ludvig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut": "Det kopernikanska solsystemet var under loppet av trehundra år en hypotes, på vars riktighet man kunde våga hundra, tusen, tiotusen mot ett, men i alla fall bara en hypotes. Men då Leverrier med ledning av detta systems uppgifter inte endast bevisade, att det måste existera en ännu okänd planet, utan också beräknade den plats på himlen, där denna planet måste befinna sig, och då sedan Galle verkligen fann denna planet, så var det kopernikanska systemet bevisat." (Se Karl Marx/Fridedrich Engels, Werke, band 21, s. 276, på svenska: F. Engels, Ludwig Feuerbach, Sthlm 1969, s. 27). Den planet som här omtalas är planeten Neptunus, som upptäcktes den 23 september 1846 av astronomen Johan Galle från det astronomiska observatoriet i Berlin.
[54] Se Jean-Baptiste Moličres komedi "Le Bourgeois gentilhomme" (svensk titel: "Borgare och adelsman"), andra akten, fjärde scenen.
[55] Så lyder i det tredje kuvertets innehållsförteckning överskriften till denna artikel, som uppenbarligen skrevs 1880 eller 1881.
[56] Engels refererar här till "Immanuel Kants sämmtliche Werke" [Immanuel Kants samlade verk], utgivna i kronologisk ordningsföljd av G. Hartenstein, Band 1, Leipzig 1867. På sidan 22 i denna utgåva återfinns § 10 av Kants ungdomsarbete "Gedanken von der wahren Schätzung der lebendigen Kräfte ..." ["Tankar om en sann värdering av de levande krafterna ..."] från 1747. Grundprincipen i denna paragraf lyder: "Den trefaldiga mätningen grundar sig uppenbarligen på det faktum, att substanserna i den existerande världen inverkar så på varandra, att verkningsstyrkan är omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet."
[57] Det rör sig här om den allmänna rörelsemängden, om rörelse i allmänhet i sin kvantitativa bestämning. Det är inte frågan om den speciella rörelsemängd som uttrycks i (massa × hastighet), d.v.s. mv, för vilken på tyska begreppet Bewegungsgrösse eller impuls brukar användas. På många ställen använder Engels uttrycket "rörelsens massa" ("Masse der Bewegung") i stället för uttrycket "rörelsemängd" ("Bewegungsmenge") - också i betydelsen av den allmänna mängden av varje slags rörelse.
[58] Julius Robert Meyer, "Bemerkungen über die Kräfte der unbelebten Natur" ["Noter om den oorganiska naturens krafter"] från 1842 och "Die organische Bewegung in ihrem Zusammenhange mit dem Stoffwechsel, Ein Beitrag zur Naturkunde" ["Den organiska rörelsen i sitt samband med metabolismen. Ett bidrag till kunskapen om naturen"] från 1845. Båda arbetena finns i Mayers bok "Die Mechanik der Wärme in gesammelten Schriften" ["Värmens mekanik. Samlade skrifter"], vars andra upplaga (Stuttgart 1874) Engels använde vid sitt arbete på "Naturens dialektik".
[59] Det är högst troligt att Engels menar Georg Wilhelm Hegels anmärkning till paragrafen "Den formella grunden" i andra boken av "Logikens vetenskap", tredje kapitlet. I denna anmärkning förhånar Hegel det formella förklaringssättet, som rör sig på tautologisk grund: "Det, varigenom detta förklaringssätt tilltalar", skriver Hegel, "är dess stora tydlighet och begriplighet; ty intet är tydligare och begripligare än att t.ex. en växt har sin grund i en vegetativ kraft, d.v.s. en sådan kraft som frambringar växter." "Om någon ställer frågan, varför denna människa reser till staden, och den grunden anges, att det i staden finns en attraktionskraft som driver henne dit", så är detta slags svar inte mindre meningslöst än förklaringen med hjälp av "den vegetativa kraften". Dessutom, anmärker Hegel vidare, "är vetenskaperna, och särskilt de fysikaliska, överhopade med tautologier av detta slag, vilka således utgör ett vetenskapligt privilegium."
[60] Engels citerar ur första bandet av Georg Wilhelm Friedrich Hegels "Föreläsningar över filosofins historia" efter utgåvan: Hegel, Werke, band 13, Berlin 1833.
[61] Det är frågan om Helmholtz' populärvetenskapliga föredrag "Über die Wechselwirkung der Naturkräfte und die darauf bezüglichen neuesten Ermittlungen der Physik" ["Om naturkrafternas växelverkan och de senaste rön i fysiken som hänför sig till detta"] som hölls den 7 februari 1854. (Se Helmholtz, "Populäre wissenschaftliche Vorträge", Braunschweig 1871.)
[62] Engels anger denna överskrift på första sidan och på manuskriptets titelsida. I den av honom upprättade innehållsförteckningen till det tredje kuvertet bär artikeln överskriften "Två rörelsemått". Den skrevs uppenbarligen 1880 eller 1881.
[63] Se Immanuel Kant, "Gedanken von der wahren Schätzung der lebendigen Kräfte", §92 (Immanuel Kants sämmtliche Werke. Utgivna i kronologisk ordningsföljd av G. Hartenstein, band 1, Leipzig 1867, s. 98-99).
Acta Eruditorum - Tysklands första vetenskapliga tidskrift. Den var skriven på latin och utgavs i Leipzig mellan 1682 och 1782. Den grundades av professor Otto Mencke. Från 1732 utkom den med titeln "Nova Acta Eruditorum". Gottfried Wilhelm von Leibniz var aktiv medarbetare i tidskriften.
[64] Titelsidan på första utgåvan anger att denna i Königsberg tryckta skrift av Immanuel Kant utkom 1746. Men trots detta är det uppenbart att skriften, vilket särskilt framgår av Kants dedikation som är daterad den 22 april 1747, har avslutats och utgivits först 1747.
[65] Den här givna översättningen av citatet har hämtats från den tyska utgåvan av Jean le Rond d'Alemberts "Abhandlung über Dynamik" ["Avhandling om dynamik"], Leipzig 1899, Företal, s. 14. Originaltexten till Engels' citat lyder: "l'inutilité parfaite dont elle est pour la mécanique" (D'Alembert, "Traité de dynamique", Paris 1743, s. XVII).
[66] Originaltexten till det citat som Engels anför i manuskriptet lyder: "Or tout le monde convient qu'il y a équilibre entre deux corps, quand les produits de leurs masses par leurs vitesses virtuelles, c'est-ā-dire par les vitesses avec lesquelles ils tendent ā se mouvoir, sont égaux de part et d'autre. Donc dans l'équilibre le produit de la masse par la vitesse, ou, ce qui est la męme chose, la quantité de mouvement, peut représenter la force. Tout le monde convient aussi que dans le mouvement retardé, le nombre des obstacles vaincus est comme le quarré de la vitesse, en sorte qu'un corps qui a fermé un ressort, par exemple, avec une certaine vitesse, pourra avec une vitesse double fermer, ou tout ā la fois, ou successivement, non pas deux, mais quatre ressorts semblables au premier, neuf avec une vitesse triple, et ainsi du reste. D'oų les partisans des forces vives concluent que la force des corps qui se meuvent actuellement, est en général comme le produit de la masse par le quarré de la vitesse. Au fond, inconvénient pourroit-il y avoir, ā ce que la mesure des forces fût différente dans l'équilibre et dans le mouvement retardé, puisque, si on veut ne raisonner que d'aprés des idées claires, on doit n'entendre par le mot de force, que l'effet produit en surmontant l'obstacle ou en lui résistant?" (Översättningen av detta citat har hämtats från den tyska utgåvan av Jean le Rond d'Alemberts "Abhandlung über Dynamik", Leipzig 1899, Företal, s. 15-16).
[67] Originaltexten till det citat som Engels anför i texten lyder: "si dans ce dernier cas on mesure la force, non par la quantité absolue des obstacles, mais par la somme des résistances de ces męmes obstacles. Car on ne sauroit douter que cette somme des résistances, ne soit proportionelle ā la quantité de mouvement, puisque, de l'aveu de tout le monde, la quantité de mouvement que la corps perd ā chaque instant, est proportionelle au produit de la résistance par la durée infiniment petite de l'instant, et que la somme de ces produits, est évidemment la résistance totale."
"... car un obstacle n'est tel qu'en tant qu'il résiste, et c'est, ā proprement parler, la somme des résistances qui est l'obstacle vaincu: d'ailleurs, en estimant ainsi la force, on a l'avantage d'avoir pour l'équilibre et pour le mouvement retardé une mesure commune." (Översättningen av dessa citat har hämtats från den tyska utgåvan av Jean le Rond d'Alemberts "Abhandlung über Dynamik", Leipzig 1899, Företal, s. 16).
[68] I september 1686 och i juni 1687 publicerade den franske abbén Catelan två artiklar i tidskriften "Nouvelles de la République des Lettres". I dessa försvarade han, mot Gottfried Wilhelm von Leibniz' angrepp, det kartesianska rörelsemåttet (mv). Leibniz svarade på detta med artiklar i februari och september i samma tidskrift.
Nouvelles de la Républiqu des Lettres - en vetenskaplig månadstidskrift, som utgavs av Pierre Bayle i Rotterdam från 1684 till 1687. Henri Basnage de Beauval fortsatte dess publicering till 1709 under namnet "Histoire des ouvrages des Savants".
[69] William Thomson och Peter Guthrie Tait, "A treatise on Natural Philosophy" ["En avhandling om naturfilosofin"], band 1., Oxford 1867. Med begreppet "naturfilosofi" avses här teoretisk fysik.
[70] Den föreliggande översättningen av de båda citaten har hämtats från den tyska utgåvan av "Handbuch der theoretischen Physik von W. Thomson und P. G. Tait" ["Handbok i teoretisk fysik av W. Thomson och P. G. Tait"], Braunschweig 1874, band 1, del 1 §§210, 213, s. 181 och 182.
Den av Engels citerade engelska texten lyder: "The quantity of motion, or the momentum, of av rigid body moving without rotation is proportional to its mass and velocity conjointly. Double mass, or double velocity, would correspondent to double quantity of motion."
"The vis viva, or kinetic energy, of a moving body is proportional to the mass and the square of the velocity, conjointly."
[71] Gustav Kirchhoff, "Vorlesungen über mathematische Physik. Mechanik" ["Föreläsningar om matematisk fysik. Mekanik"], 2 uppl., Leipzig 1877.
[72] Herman von Helmholtz, "Über die Erhaltung der Kraft ...", Berlin 1847, s. 9.
[73] Engels beräknar den fallande kroppens hastighet enligt formeln v = √2gh, varvid v är hastigheten, g är accelerationen och h den höjd varifrån kroppen faller.
[74] Rolf Krake - ett danskt krigsskepp som natten till den 29 juni 1864 låg vid kusten invid ön Alsen och med stöd av andra skepp hade till uppgift att förhindra de preussiska truppernas landstigning på ön.
[75] Numera anges på grundval av noggrannare mätningar den mekaniska ekvivalenten för värme till 426,81 kilogrammeter.
[76] Engels refererar till föreläsningen "Force" ["Kraft"] som hölls av Peter Guthrie Tait vid den 49:e kongressen för "The British Association for the Advancement of Science" ["Brittiska sällskapet för vetenskapens främjande"] den 8 septemper 1876 i Glasgow. Föredraget publicerades i tidskriften "Nature" nr. 360, den 21 september 1876.
[77] Den föreliggande översättningen har hämtats från den tyska utgåvan av "Handbuch der theoretischen Physik von W. Thomson und P. G. Tait", Braunschweig 1874, band 1, del 1, §213, s. 182.
Den av Engels citerade engelska texten lyder: "The vis viva, or kinetic energy, of a moving body is proportional to the mass and the square of the velocity, conjointly. If we adopt the units of mass as before, there is a particular advantage in defining kinetic energy as half the product of the mass and the square of the velocity."
[78] Titelraden "Tidvattensfriktion. Kant och Thomson-Tait" förekommer hos Engels på den sida som omedelbart föregår denna artikel och raden "jordrotation och mångravitation" på artikelns första sida. I innehållsförteckningen till det tredje kuvertet av materialet till "Naturens dialektik" kallas detta kapitel "Tidvattensfriktion". Tidpunkten för artikelns tillkomst är uppenbarligen 1880 eller 1881.
[79] Översättningen av det efterföljande citatet har hämtats från den tyska utgåvan av "Handbuch der theoretischen Physik von W. Thomson und P. G. Tait", Braunschweig 1874, band 1, del 1, §276, s. 214-217.
Den av Engels citerade engelska texten lyder: "There are also indirect resistances, owing to friction impeding the tidal motions, on all bodies which, like the earth, have portions of their free surfaces covered by liquid, which, as long as these bodies move relatively to neighbouring bodies, must keep drawing off energy from their relative motions. Thus, if we consider, in the first place, the action of the moon alone, on the earth with its oceans, lakes and rivers, we perceive that it must tend to equalize the periods of the earth's rotations about its axis, and of the revolution of the two bodies about their centre of inertia; because as long as these periods differ, the tidal action, of the earth's surface must keep subtracting energy from their motions. To view the subject more in detail, and, at the same time, to avoid unnecessary complications, let us suppose the moon to be a uniform spherical body. The mutual action and reaction of gravitation between her mass and the earths, will be equivalent to a single force in some line through her centre; and must be such as to impede the earth's rotation as long as this is performed in a shorter period than the moon's motion around the earth. It must therefore lie in some such direction as the line MQ in the diagram, which represents, necessarily with enormous exaggeration, its deviation, OQ, from the earth's centre. Now the actual force on the moon in the line MQ may be regarded as consisting of a force in the line MO towards the earth's centre, sensibly equal in amount to the whole force, and a comparatively very small force in the line MT perpendicular to MO. This latter is very nearly tangential to the moon's path, and is in the direction with her motion. Such a force, if suddenly commencing to act, would, in the first place, increase the moon's velocity; but after a certain time she would have moved so much further from the earth, in virtue of this acceleration, as to have lost, by moving the earth's attraction, as much velocity as she had gained by the tangential accelerating force. The effect of a continued tangential force, acting with the motion, but so small in amount as to make only a small deviation at any moment from the circular form of the orbit, is to gradually increase the distance from the central body, and to cause as much again as its own amount of work to be done against the attraction of the central mass, by the kinetic energy of motion lost. The circumstances will be readily understood, by considering this motion round the central body in a very gradul spiral path tending outwards. Provided the law of force is the inverse square of the distance, the tangential component of gravity against the motion will be twice as great as the disturbing tangential force in the direction with the motion; and therefore one-half of the amount of work done against the former, is done by the latter, and the other half by kinetic energy taken from the motion. The integral effect on the moon's motion, of the particular disturbing cause now under consideration, is most easily found by using the principle of moments of momenta. Thus we see that as much moment of momentum is gained in any time by the motions of the centres of inertia of the moon and earth relatively to their common centre of inertia, as is lost by the earth's rotation about its axis. The sum of the moments of momentum of the centres of inertia of the moon and earth as moving at present, is about 4,45 times the present moment of momentum of the earth's rotation.
The average plane of the former is the ecliptic; and therefore the axes of the two momenta are inclined to one another at the average angle of 23°27½', which, as we are neglecting the sun's influence on the plane of the moon's motion, may be taken as the actual inclination of the two axes at present. The resultant, or whole moment of momentum, is therefore 5,38 times that of the earth's present rotation, and its axis is inclined 19°13' to the axis of the earth. Hence the ultimate tendency of the tides is, to reduce the earth and moon to a simple uniform rotation with this resultant moment round this resultant axis, as if they were two parts of one rigid body: in which condition the moon's distance would be increased (approcimately) in the ratio 1:1,46 being the ratio of the square of the present moment of moment of the centres of inertia to the square of the whole moment of momentum; and the period of revolution in the ratio 1:1,77, being that of the cubes of the same quantities. The distance would therefore be increased to 347.100 miles, and the period lengthened to 48,36 days. Were there no other body in the universe but the earth and the moon, the two bodies might go on moving thus for ever, in circular orbits round their common centre of inertia, and the earth rotating about its axis in the same period, so as always to turn the same face to the moon, and therefore to have all the liquids at its surface at rest relatively to the solid. But the existence of the sun would prevent any such state of things from being permanent. There would be solar tides - twice high water and twice low water - in the period of the earth's revolution relatively to the sun (that is to say, twice in the solar day, or which would be the same thing, the month). This could not go on without loss of energy by fluid friction. It is not easy to trace the whole course of the disturbance in the earth's and the moon's motions which this cause would produce, but its ultimate effect must be to bring the earth, moon, and sun to rotate round their common centre of inertia, like parts of one rigid body."
[80] Tidigare talar William Thomson och Peter Guthrie Tait om de direkta motstånden vid kroppars rörelse, d.v.s. om sådana motstånd som luften erbjuder en gevärskula i dess flykt.
[81] Immanuel Kant, "Untersuchung der Frage, ob die Erde in ihrer Umdrehung um die Achse, wodurch sie die Abwechselung des Tages und der Nacht hervorbringt, einige Veränderung seit den ersten Zeiten ihres Ursprunges erlitten habe, und woraus man sich ihrer versichern könne" ["Undersökning av frågan om jorden i sin rotation kring sin axel, vilken orsakar växlingen mellan dag och natt, har genomgått någon förändring sedan den första tiden efter sin uppkomst samt hur frågan kan besvaras"]. Immanuel Kants sämmtliche Werke. Utg. i kronologisk ordningsföljd av G. Hartenstein, band 1, Leipzig 1867, s. 185.
[82] Immanuel Kants sämmtliche Werke. Utg. i kronologisk ordningsföljd av G. Hartenstein, band 1, Leipzig 1867, s. 182-183.
[83] Artiklen "Värme" förblev ofullbordad. Den skrevs inte före slutet av april 1881 och inte senare än mitten av november 1882. Den första tidpunkten framgår av att Engels åberopar sig på den av Ernst Gerland utgivna boken "Leibnizens und Huygens' Briefwechsel mit Papin, nebst der Biographie Papins und einigen zugehörigen Briefen und Aktenstücken" ["Leibniz' och Huygens' brevväxling med Papin samt Papins biografi med några tillhörande brev och aktstycken"], vilken utkom i Berlin i april 1881. Den andra tidpunkten grundar sig på en jämförelse mellan kapitlets första del och Engels' brev till Marx den 23 november 1882 (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 35, s. 118-119); jämförelsen visar, att kapitlet skrivits före detta brev (se anm. 84).
[84] I sitt brev till Marx den 23 november 1882 gjorde Engels en väsentlig korrigering i frågan om att mäta en sådan rörelse som elektriciteten. Engels stödde sig härvid på den lösning han givit i kapitlet "Rörelsens mått. - Arbete" på problemet om den mekaniska rörelsens dubbla mått, samt på det tal Wilhelm Siemens hållit den 23 augusti 1882 i Southhampton på den 52:a kongressen för "Brittiska sällskapet för vetenskapens främjande" och som publicerats i tidskriften "Nature" nr. 669 den 24 augusti 1882. I detta tal föreslog Siemens att vid sidan av måttet volt införa en ny enhet, watt, som uttrycker den elektriska strömmens verkliga energi. Därför definierade Engels i sitt brev till Marx skillnaden mellan de båda enheterna - volt och watt - som skillnaden mellan å ena sidan det kvantitetsmått på den elektriska rörelsen för de fall, då denna rörelse inte slår över i någon annan rörelseform och å andra sidan måttet för de fall, då en formförändring äger rum för rörelsen.
[85] Tysk nödeld - det under medeltiden och ända till mitten av 1800-talet religiösa bruket att tända en eld för läkedomens skull (framför allt vid kreaturssjukdom), i syfte att skydda kreaturen för sjukdomar o.s.v., vilken uppgjordes genom att man gned två trästycken mot varandra eller på liknande sätt, sedan man först släckt alla eldar i trakten.
[86] Se "Leibnizens und Huygens' Briefwechsel mit Papin ...", bearbetad och utgiven av Ernst Gerland, Berlin 1881.
[87] "Arbetets andel i apans förvandling till människa" lyder överskriften till denna artikel i innehållsförteckningen till det andra kuvertet av materialet till "Naturens dialektik". Artikeln skrev Engels ursprungligen som inledning till ett mer omfångsrikt arbete med titeln "Über die drei Grundformen der Knechtschaft" ["Om träldomens tre grundformer"]. Senare ändrade Engels denna titel till "Die Knechtung des Arbeiters. Einleitung" ["Förslavandet av arbetaren. Inledning"]. Men då detta arbete inte fullbordades gav Engels till sist den av honom skrivna inledande avdelningen överskriften "Arbetets andel i apans förvandling till människa", vilket motsvarar huvudinnehållet i manuskriptet. Artikeln skrevs uppenbarligen i juni 1876. För detta antagande talar ett brev av Wilhelm Liebknecht till Engels den 10 juni 1876, i vilket Liebknecht bl.a. skriver att han otåligt väntar på det av Engels utlovade arbetet "über die drei Grundformen der Knechtschaft" för tidningen "Volksstaat". Artikeln publicerades 1896 i tidskriften "Die neue Zeit" (Årgång XIV, band 2, s. 545-554).
[88] Charles Darwin "The descent of man, and selection in relation to sex" ["Människans härstamning och könsurvalet", översatt till svenska 1872], vol. 1, London 1871, sjätte kapitlet: "Om släktskapet och människans härstamning".
[89] Meningarna om när liv för första gången uppkom på jorden går vitt isär bland forskarna och pendlar i dag mellan 2000 och 5000 miljoner år.
[90] Engels avser ett vittnesmål av den tyske munken Notker Nabo ('den tjockläppade'), vilken levde mellan ca 952-1022. Denne citeras av Jakob Grimm i boken "Deutsche Rechtsalterthümer" ["Forntidslämningar i tysk lag"], Göttingen 1828 (andra uppl. 1854), s. 488. Detta vittnesmål anför Engels efter Jacob Grimm i det aldrig avslutade arbetet "Die Geschichte Irlands" ["Irlands historia"]. (Se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 16, s. 489).
[91] I frågan om den mänskliga verksamhetens inflytande på växtrike och klimat, använde sig Engels av en bok av Carl Fraas, nämligen "Klima und Pflanzenwelt in der Zeit, ein Beitrag zur Geschichte beider" ["Klimat och växtrike i tiden, ett bidrag till deras historia"], Landshut 1847. Marx hade i ett brev den 25 mars 1868 fäst Engels' uppmärksamhet på detta verk. (Se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 32, s. 52-53)
[92] Här avses den ekonomiska världskrisen 1873. I Tyskland började denna kris i maj 1873 med "den stora kraschen", vilket blev inledningen till en långt utdragen kris, vilken varade till slutet av 1870-talet.
[93] Alexandriner - här avses den alexandrinska perioden, ptoleméernas tid (323-30 f.v.t.) och det romerska väldet fram till arabernas erövring (30 f.v.t. - 640 e.v.t.) av den egyptiska hamnstaden Alexandria, centrum för det kulturella livet vid denna tid. Under den alexandrinska perioden utvecklades starkt en rad vetenskaper - bl.a. matematik och mekanik (Euklides och Arkimedes), geografi, astronomi, anatomi, fysiologi.
[94] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Vorlesungen über Die Geschichte Der Philosophie", band 1.
[95] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie" ("Föreläsningar över filosofins historia"), band 1, s. 209. Engels citerar detta ställe efter Hegel på detta sätt: "Thales Milesius ... aquam dixit esse initium rerum. Deum autem eam mentem, quae ex acqua cuncta fingeret."
[96] Skriften "De placitis philosophorum" som återfinns i Plutarchos "Moralia" i de av Xylander (1650 och 1620), av Daniel Albert Wyttenbach (Tauchnitzutgåvorna 1815, 1820, 1829) och av andra ombesörjda utgåvor, tillskrivs inte längre Plutarchos. Den redovisas i dag vanligen under namnet Pseudo-Plutarchos och går tillbaka på Aitos, som levde omkring år 100.
[97] Se Gamla Testamentet, Andra Moseboken 2:7.
[98] Denna not har skrivits av Marx och består av grekiska citat från Aristoteles "Metafysiken", som hämtats från Tauchnitz-utgåvorna och ur Diogenes IX och X böcker om berömda filosofers liv och uppfattningar. Noten skrevs före juni 1878, eftersom de däri redovisade citaten från Epikuros användes av Engels i det äldre företalet till "Anti-Dühring" (se förel. arbete, s. 32-33).
[99] Den i texten presenterade översättningen har gjorts från Aristoteles, "Metafysiken", översatt och kommenterad av Dr. Eugen Rolfes, andra upplagan, första häftet, Leipzig 1920, s. 12-13.
[100] Den i texten givna översättningen av de tre citaten har gjorts från Diogenes Laertius, "Leben und Meinungen berühmter Philosophen". Översatt från grekiska av Otto Apelt, band 2, Berlin 1955, s. 175-176, 243, 251.
[101] I de senare utgåvorna av metafysiken betecknas bok IX som bok X. Översättningen av detta citat har gjorts från Aristoteles, "Metaphysik". Översatt och kommenterad av Dr. Eugen Rolfes, 2. uppl., andra häftet, Leipzig 1920, s. 247.
[102] Engels åberopar Rudolf Wolfs "Geschichte der Astronomie" ["Astronomins historia"], München 1877.
[103] Denna not är det ursprungliga utkastet till "Inledning" (se förel. arbete, s. 9-29).
[104] Detta fragment benämns i innehållsförteckningen till det andra kuvertet "Utelämnat ur 'Feuerbach'" (i materialet till "Naturens dialektik"). Fragmentet omfattar fyra sidor i det ursprungliga manuskriptet till "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut", vilka bär numren 16, 17, 18 och 19. Högst upp på s. 16 står med Engels handstil "Ur 'Ludwig Feuerbach' ". Detta fragment hörde till det andra kapitlet i "Ludwig Feurbach ..." och skulle följa omedelbart efter karakteristiken av de tre specifika "begränsningarna" i 1700-talets franska materialism (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 21, s. 278-279. På svenska: F. Engels, Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, s. 30-33.) Vid det slutgiltiga arbetet med manuskriptet till "Ludwig Feuerbach ..." tog Engels ut dessa fyra sidor och ersatte dem med en annan text (se A.a., s. 280). Det väsentliga innehållet i fragmentet framlade han i förkortad form i Kapitel IV i "Ludwig Feuerbach ..." (se A.a., s. 294-295, på svenska, s. 56-57), nämligen naturvetenskapens tre stora upptäckter under 1800-talet. Då "Ludvig Feuerbach ..." för första gången publicerades i april- och majnumren av "Die Neue Zeit" 1886, kan man betrakta första kvartalet 1886 som tidpunkten för detta fragments tillkomst. På fragmentets första sida, som bär talet "16", börjar texten i mitten av satsen. Satsens början, som inneslutits inom klammer, har rekonstruerats med hjälp av den i "Die Neue Zeit" tryckta texten till "Ludwig Feuerbach ..."
[105] Detta citat anförs i Carl Nicolaus Starckes bok "Ludwig Feuerbach", Stuttgart 1885 på sidorna 154-155. Det har hämtats från ett arbete som Feuerbach skrev 1846, nämligen "Die Unsterblichkeitsfrage vom Standpunkt der Anthropologie" ["Frågan om odödligheten ur antropologisk synvinkel"]. (Ludwig Feuerbachs sämmtliche Werke [Ludwig Feuerbachs samlade verk], band 3, Leipzig 1847, s. 331).
[106] I "Efterlämnade aforismer" säger Feuerbach: "Materialism är en beteckning som för med sig helt igenom olämpliga, falska föreställningar och kan bara tålas genom att den ställer själen, tänkandets immaterialitet, som det materiella i själva tänkandet. Men det finns för oss ett organiskt liv, organisk verksamhet, organiskt tänkande. Därför är "organism" det riktiga uttrycket, ty den sanna spiritisten förnekar att tänkandet kräver ett organ, medan det från naturuppfattningens ståndpunkt inte kan finnas verksamhet utan organ. - Materialismen är för mig grundvalen för det mänskliga väsendets och vetandets byggnad: men den är inte för mig vad den är för fysiologen, naturforskaren i trängre mening, t.ex. Moleschott, och kanske nödvändigtvis är enligt ståndpunkt och yrke, nämligen byggnaden själv. - Bakåt är jag alldeles överens med materialisterna, men inte framåt." (Se "Ludwig Feuerbach in seinem Briefwechsel und Nachlass sowie in seiner Philosophischen Charakterentwicklung" ["Ludwig Feuerbachs brevväxling och efterlämnade skrifter samt dennes filosofiska begreppsutveckling"], sammanställt av Karl Grün, Leipzig och Heidelberg 1874, s. 307-308). Dessa aforismer anförs också på sidan 166 i Carl Nicolaus Starckes bok "Ludwig Feuerbach". Jfr. Friedrich Engels, "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut", kapitel II (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 21, s. 274-282).
[107] "Sire, je n'avais pas besoin de cette hypothčse." ("Ers majestät, jag hade inget behov av denna hypotets.") - Svar av Laplace på Napoleons fråga, varför skaparen inte ens nämnts i den store astronomens "Mécanique céleste".
[108] Slaget vid Jena ägde rum den 14 oktober 1806 och stod mellan de franska trupperna under Napoleon och de preussiska trupperna. Slaget som ledde till de preussiska truppernas upplösning, gav till resultat kapitulation från Preussens sida.
[109] Engels åberopar ett tal av John Tyndall i Belfast den 19 augusti 1874 på det 44:e plenat för "British Association for the Advancement of Science". Talet publicerades i tidskriften "Nature" nr. 251 den 20 augusti 1874. I ett brev till Marx den 21 september 1874 ger Engels en utförlig karakteristik av talet (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 33, s. 119-120).
[110] Baruch de Spinoza talar i sin "Ethik" ["Moralläran"], del I, "Von Gott. Anhang" ["Om Gud. Bihang"] om att okunnighet inte är något argument, och vänder sig med detta mot företrädarna för den påvligt teologiska naturuppfattningen. Denna uppfattar "Guds vilja" som orsakernas orsak till alla fenomen och dess enda argument för detta förblev åberopandet av okunnighet om andra orsaker.
[111] Fragmentet med överskriften "Büchner" skrevs före alla andra delar av "Naturens dialektik"; det är första noten i första kuvertet av Engels' manuskript. Fragmentet är uppenbarligen ett utkast till ett av Engels planerat arbete mot Ludwig Büchner som en företrädare för vulgärmaterialismen och socialdarwinismen. Enligt fragmentets innehåll och att döma av randanmärkningar i ett Engels tillhörigt exemplar av Ludwig Büchners skrift "Der Mensch und seine Stellung in der Natur ..." ["Människan och hennes position i naturen..."], 2:a uppl., Leipzig 1872, avsåg Engels att underkasta framför allt denna bok en kritisk granskning.
Wilhelm Liebknechts lakoniska anmärkning "Quant ā Büchner: wams druff!" ["Beträffande Büchner: pang på!"] i ett brev den 8 februari 1873 till Engels tillåter antagandet, att Engels omedelbart dessförinnan hade delgett Liebknecht sin plan. Av detta kan man sluta sig till att fragmentet skrevs i början av 1873.
[112] Engels åberopar sig på följande ställe i Georg Wilhelm Friedrich Hegels företal till andra upplagan av "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften": "Lessing sade på sin tid, att människorna umgås med Baruch de Spinoza som med en död hund." Hegel avser ett samtal mellan Gotthold Ephraim Lessing och Friedrich Heinrich Jacobi den 7 juli 1780. Under detta samtal sade Lessing: "Man talar dock alltid om Spinoza som om en död hund." (Se F. H. Jacobi, werke, band 4, avd. 1, Leipzig 1819, s. 68.)
Hegel behandlar utförligt de franska materialisterna i tredje delen av tredje bandet av "Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie".
[113] Engels åberopar sig på Ludwig Büchners skrift "Der Mensch und seine Stellung in der Natur ...". På sidorna 170-171 i denna bok säger Büchner, att de ögonblick inträder i mänsklighetens ständiga utvecklingsprocess, då människan blir medveten om naturen i förhållande till sig själv och från detta ögonblick upphör människan att passivt underkasta sig de blinda naturlagarna. Hon börjar i stället att utveckla sitt herravälde över naturen, d.v.s. i detta ögonblick inträder, för att använda ett av Hegels uttryck, kvantitetens övergång [Umschlag] i kvalitet. I det exemplar av boken som tillhörde Engels är detta ställe delvis förstruket och försett med randanmärkningen: "Övergång!" [Umschlag].
[114] Engels avser begränsningen i Isaac Newtons filosofiska uppfattningar, hans ensidiga överskattning av induktionsmetoden och hans avvisande hållning till hypoteser, som fick sitt utryck i Newtons berömda ord: "Hypotheses non fingo" ("Hypoteser spekulerar jag inte ut") (se anm. 15).
[115] I dag är det utan tvivel klarlagt, att Isaac Newton upptäckte differential- och integralkalkylen oberoende av Gottfried Wilhelm von Leibniz och före denne. Dock gav Leibniz, som också gjorde denna upptäckt självständigt, kalkylen en mer fullständig form. Redan två år efter nedskrivandet av detta fragment hade Engels en mera korrekt uppfattning i frågan (se föreliggande arbete s. 207).
[116] Engels avser följande ställe i Georg Wilhelm Friedrich Hegels "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 5, anmärkning: "Man medger, att man måste ha studerat de andra vetenskaperna för att känna dem och att man har rätt att fälla något omdöme om dem först när man förfogar över denna kunskap. Man medger, att man för att förfärdiga en sko måste ha lärt sig och praktiserat den saken, fastän var och en har en måttstock för detta i sin fot och i sina händer har en naturlig förmåga för det ifrågavarande yrket. Endast när det gäller filosofin skulle ett sådant studium, en dylik inlärning och ansträngning inte vara behövlig."
[117] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 6, anmärkning: "Men avskiljandet av verkligheten från idén är särskilt omtyckt för förståndet (d.v.s. en enligt Hegels terminologi lägre form av tänkande - anm. KW), som anser drömmarna om sina abstraktioner för något sant och är ivrigt att predika Börat, vilket det gärna föreskriver på det politiska området, som om världen hade väntat på det för att få veta hur den bör vara och inte hur den är."
[118] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 20, Anmärkning.
[119] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ..." 21, Tillägg.
[120] En hänvisning till Georg Wilhelm Friedrich Hegels diskussion om övergången från ett tillstånd av naiv omedelbarhet till ett tillstånd av reflektion. Detta gäller både samhällets historia och individens utveckling: "I själva verket ligger dock ... medvetandets uppvaknande hos människan själv och detta är hos varje människa historien som upprepar sig" (Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 24, tillägg 3).
[121] William Thomson kallade den franske matematikern Jean-Baptiste-Joseph Fouriers bok "Théorie analytique de la chaleur" (Paris 1822) för "ett matematisk poem". Se tillägget "On the secular cooling of the earth" ["Om den långvariga nedkylningen av jorden"] i William Thomsons och Peter Guthrie Taits bok "A treatise on natural philosophy" ["En avhandling om naturfilosofin"], vol 1, Oxford 1867, s. 713. I den av Engels företagna excerperingen av boken av Thomson och Tait har detta ställe skrivits av och strukits under.
[122] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 103, anmärkning samt "Wissenschaft der Logik", andra boken, andra avsnittet, första kapitlet, "anmärkning om materiens porositet".
[123] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 103, tillägg. Hegel polemiserar här mot de fysiker som förklarar skillnaderna mellan kroppars specifika vikt med att säga, att "en kropp, vars specifika vikt är dubbelt så stor som en annan kropps, innehåller inom samma rymd dubbelt så många materiella delar (atomer) som den andra."
[124] Richard Owen, "On the nature of limbs ..." ["Om lemmars natur"], London 1849, s. 86. Engels citerar detta ställe efter det engelska originalet: "The archetypal idea was manifested in the flesh under diverse such modifications upon this planet, long prior to the existence of those animal species that actually exemplify it."
[125] Ernst Haeckel, "Naturliche Schöpfungsgeschichte", 4:e uppl., Berlin 1873. => =>
[126] På sidan 26 i sin skrift "Ein Jahrhundert chemischer Forschung unter dem Schirme der Hohenzollern" ["Ett århundrade kemisk forskning under hohenzollrarnas beskydd"], Berlin 1881, citerar August Wilhelm Hofmann i något förändrad form ur Karl Rosenkranz' bok "System der Wissenschaft. Ein philosophisches Encheiridion" ["Vetenskapens system. Ett filosofiskt Enkeiridion"], Köningsberg 1850, s. 301: "platina för silvrets paradoxi, som just vill inta metallitetens högsta nivå, vilken ensam tillhör guldet." Hos Rosenkranz: "Platina är ... i grund och botten endast en silvrets paradoxi, som just vill inta metallitetens högsta nivå. Denna tillhör ensam guldet."
Hofmann talar på s. 5-6 i sin bok om den preussiske kungen Friedrich Wilhelm III:s "förtjänster", när det gällde att organisera sockerbetsindustrin.
[127] Cassinis - franska astronomer: 1) Den från Italien invandrade Giovanni Domenico Cassini (1625-1712); 2) dennes son Jacques (1677-1756); 3) dennes son César-Franįois Cassini de Thury (1714-1784) och 4) den föregåendes son Jacques-Dominique, greve av Cassini (1748-1845). Alla fyra var direktörer för observatoriet i Paris (1669-1793). De tre första hade en oriktig uppfattning om jordklotets form, en uppfattning som gick emot Isaac Newtons; endast Jacques-Dominique de Cassini såg sig tvingad att under inflytande av noggrannare mätningar av jordens omfång och form erkänna riktigheten av Newtons slutsatser rörande jordklotets tillplattning vid polerna.
[128] Thomas Thomson. "An outline of the sciences of heat and electricity" ["En framställning av vetenskaperna om värme och elektricitet"], 2:a utg., London 1840.
[129] Ernst Haeckel understryker i sitt arbete "Naturliche Schöpfungsgeschichte", 4:e uppl., Berlin 1873, s. 89-94, motsägelsen mellan "den mekaniska förklaringsmetoden" och teleologin i Immanuel Kants "Kritik der teleologischen Urteilskraft" ["Kritik av det teleologiska omdömet"], andra delen av verket "Kritik der Urteilskraft" ["Kritik av omdömet"], varvid Haeckel i motsats till Kant framställer den senare som läran om de yttre målen, om den yttre ändamålsenligheten. Men Georg Wilhelm Friedrich Hegel som i sina "Vorlesungen über Die Geschichte der Philosophie", band 3, del 3, avsnitt 3: "B. Kant" (Hegel, Werke, band 15, Berlin 1836, s. 603) behandlar samma "Kritik der teleologischen Urteilskraft", framhäver framför allt det kantianska begreppet "inre ändamålsenlighet", enligt vilket "varje syfte samtidigt också är ett medel" hos det organiska väsendet. (Citat ur Kants "Kritik der Urteilskraft", anfört av Hegel.)
[130] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik", tredje delen (boken), andra avsnittet, tredje kapitlet. Engels använde band 5 av 2:a upplagan av Hegels arbeten, som utgavs 1841 i Berlin.
[131] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik", tredje delen (boken); tredje avsnittet, första kapitlet.
[132] D.v.s. om man inte uppfattar "metafysik" i den gamla betydelsen som filosofiskt tänkande över huvud taget, som t.ex. Isaac Newton gjorde, utan som ett metafysiskt tänkesätt.
[133] En anspelning på preussarnas slaviska underdånighet, då de antog en författning som förelades dem av kung Friedrich Wilhelm IV den 5 december 1848 samtidigt som nationalförsamlingen upplöstes. Vid utarbetandet av dessa "författningsurkunder för den preussiska staten" deltog den reaktionära ministern Otto Theodor von Manteuffel på ett avgörande sätt.
[134] Compsognathus - ett numera utdött djur, av kattstorlek tillhörande arten dinosaurier, vilket klassificeras som reptil men som till följd av bäckenets och de bakre extremiteternas byggnad närmar sig fågelskelettet (Henry Alleyne Nicholson, "A manual of zoology", 5:e utg., Edinburgh och London 1878, s. 545).
[135] Här avses kavitetsdjurens förökning genom knoppning eller delning.
[136] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 135, tillägg: "Så är t.ex. lemmar och organ hos en levande kropp inte endast att betrakta som dess delar: det är endast i sin enhet som de är vad de är, och de är utan tvekan påverkade av denna enhet, liksom de också i sin tur påverkar den. Dessa lemmar och organ blir enbart delar, först när de kommer under anatomens händer, vars yrke det är, och detta får inte glömmas, att syssla med kadaver och inte med levande kroppar."
[137] Georg Wilhelm Friedrich Hegel. "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 126, tillägg.
[138] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 117, tillägg.
[139] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften ...", § 115. Hegel talar här om att redan själva formen på omdömet visar på skillnaden mellan subjekt och predikat.
[140] Med "de båda huvudmotsägelserna" menas här: 1) motsägelsen mellan identitet (enhet) och skillnad, och 2) motsägelsen mellan orsak och verkan. Orden "nödvändighet och tillfällighet" tillfogades senare mellan raderna.
[141] Hänvisningen till Rudolf Clausius rör dennes bok "Die mechanische Wärmetheorie" ["Den mekaniska värmeteorin"], 2:e uppl., band 1, Braunschweig 1876. På sidorna 87-88 talas om "positiva och negativa värmemängder".
[142] Engels hänvisar här till Jacob Grimms "Geschichte der deutschen Sprache" ["Det tyska språkets historia"], 2 band, 4:e uppl., Leipzig 1880 (den första upplagan utkom 1848 i Leipzig), Mera utförligt talar Engels om den frankiska dialekten i det 1881/82 särskilt skrivna arbetet "Der fränkische Dialekt" ["Den frankiska dialekten"], (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 19, s. 494-518). Den föreliggande noten skrevs förmodligen någon gång 1881.
[143] Ett citat ur Heinrich Heines satiriska dikt "Disputation" (i Romanzero, band, 3, 1851), i vilken beskrivs en medeltida strid mellan en kapucinermunk och en lärd judisk rabbin. Den senare åberopar sig under stridens förlopp på den judiska religionsskriften "Tausves-Jontof", varvid kapucinermunken ber "Tausves-Jontof" dra åt helvete. Av detta blir den rasande rabbinen utom sig och skriker: "Om inte längre Tausves-Jontof gäller, vad ska då gälla? Hjälp! Hjälp!
[144] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik". Engels använde band 3 av 2:a upplagan av Hegels arbeten, som utgavs 1841 i Berlin.
[145] Engels citerar ur Georg Wilhelm Friedrich Hegels företal till "Phänomenologie des Geistes" ["Andens fenomenlära"] efter band 2 av utgåvan av Hegels verk 1841. Detta ställe lyder: "Knoppen försvinner då blomman bryter igenom och man skulle kunna säga att den förra tillbakavisas av den senare; på samma sätt förklaras blomman som en falsk existensform av växten när frukten utbildas, ty frukten framträder då som dess sanna väsen i stället för blomman."
[146] Dido - Engels' hund; denna omnämns också i brev till Marx den 16 april 1865 och den 10 augusti 1866 (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 31, s. 108 och 250).
[147] Förbindelsen mellan indelningen av logiken i tre delar (varats logik, väsendets logik och begreppets logik) och den fyrställiga klassifikationen av omdömet förklarar Georg Wilhelm Friedrich Hegel med "att omdömets olika arter bestäms av de allmänna formerna av den logiska idén själv, vi får på så sätt närmast tre huvudarter av omdöme, som motsvarar nivåerna vara, väsen och begrepp. Den andra av dessa huvudarter är då väsendet som till sin karaktär motsvarar differentieringen och därför måste fördubblas." (Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 171, tillägg.)
[148] Orden "singulär", "partikulär" och "universell" betyder här "enskild", "särskild" och "allmän" i formallogisk mening och får inte sammanblandas med de dialektiska kategorierna "Enskilt", "Särskilt" och "Allmänt".
[149] Engels hänvisar till hela andra kapitlet ("Omdömet") i tredje boken av "Wissenschaft der Logik".
[150] Det rör sig om tredje boken av "Wissenschaft der Logik".
[151] På sidorna 75-77 i fjärde upplagan av sin bok "Natürliche Schöpfungsgeschichte", Berlin 1873, återger Ernst Haeckel hur Johann Wolfgang von Goethe upptäckte os intermaxillare (ett ben i mellankäken, på tyska Zwischenkieferknochen - anm. KW) hos människan: "Goethe fick bara inte in i huvudet, att människan som i alla andra kroppsliga avseenden så uppenbart bara var ett högre utvecklat däggdjur, skulle sakna detta mellanben i käken (Zwischenkiefer). Ur den allmänna induktionslagen om mellanbenets förekomst hos däggdjuren, drog han den särskilda deduktiva slutsatsen, att detta också måste förekomma hos människan. Och han gav sig ingen ro förrän han genom jämförelser mellan ett stort antal kranier verkligen påträffade mellanbenet." (Goethe upptäckte os intermaxillare i embryonaltillstånd hos människan och i enstaka atavistiska fall hos vuxna). Engels betecknar den induktion som Haeckel här talar om som falsk, ty den motsäger den som sann uppfattade satsen att däggdjuret "människa" inte har något mellanben.
[152] Engels åberopar sig här uppenberligen på William Whewells båda huvudarbeten: "History of the inductive sciences" ["De induktiva vetenskapernas historia"], tre band, London 1837 och "The philosophy of the inductive sciences" ["De induktiva vetenskapernas filosofi"], två band, London 1840. Engels karaktäriserar här de induktiva vetenskaperna som "de rent matematiska (vetenskaperna)" uppenbarligen i den meningen att de hos Whewell är grupperade runt om de rent matematiska vetenskaperna. Dessa är enligt Whewell det rena förståndets vetenskaper, som utforskar "betingelserna för varje teori" och i den funktionen samtidigt intar en centralplats i "den intellektuella världens geografi". I "Philosophy of the inductive sciences", vol 1, band 2, ger Whewell en kort beskrivning av "de rena vetenskapernas filosofi". Som deras huvudföreträdare uppfattar han geometri, teoretisk aritmetik och algebra. I "History of the inductive sciences" ställer Whewell "de induktiva vetenskaperna" (mekanik, astronomi, fysik, kemi, mineralogi, botanik, zoologi, fysiologi, geologi) mot de "deduktiva" vetenskaperna (geometri, aritmetik, algebra).
[153] I formeln "A - E - S" betyder A det allmänna, E det enskilda och S det särskilda. Denna formel används av Georg Wilhelm Friedrich Hegel vid analysen av den induktiva slutsatsens logiska väsen (se Hegel, "Wissenschaft det Logik", tredje boken, första avsnittet, tredje kapitlet, paragrafen "induktionsslutsatsen"). I denna paragraf behandlas också den i fortsättningen av Engels omnämnda hegelska tesen, att "induktionens slutsats ... förblir problematisk".
[154] Henry Alleyne Nicholson, "A manual of zoology", 5. uppl., Edinburgh och London 1878, s. 283-285, 303-370, 481-484.
[155] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 39: "Likaså tillåter den blotta erfarenheten förnimmelsen av förändringar som följer efter varandra ... men inte någon uppfattning om ett nödvändigt sammanhang."
[156] Detta sätt att dra en slutsats "Om jag kan göra detta post hoc [efter detta], så är det identiskt med propter hoc [på grund av detta]", uttrycker att människan genom sin verksamhet kan frammana en bestämd ordningsföljd mellan fenomenen. Detta är att direkt jämställa med ett bevis för deras nödvändiga orsakssammanhang. Formeln "post hoc, ergo propter hoc" [efter detta, därför på grund av detta] skulle dock kunna innebära en oberättigad slutsats med avseende på orsakssammanhanget mellan två fenomen, om den nämligen bara grundar sig på att det ena fenomenet uppträder efter det andra.
[157] Baruch de Spinoza, "Etiken", första delen, definitionerna 1 och 3 samt sjätte lärosatsen.
[158] Denna not har fått titeln "Om Nägelis oförmåga att lära känna det oändliga" i den av Engels upprättade innehållsförteckningen till andra kuvertet av materialet till "Naturens dialektik". De utgör en kritisk analys av de grundläggande teser som botanisten Carl Wilhelm von Nägeli framställt i sitt föredrag "Die Schranken der naturwissenschaftlichen Erkenntnis" (se anm. 3). Engels citerar honom efter bilagan till "Tageblatt der 50. Versammlung deutscher Naturforscher und Aerzte in München 1877", som högst sannolikt Carl Schorlemmer, som deltagit i sammankomsten, hade låtit honom ta del av.
[159] Sidouppgifterna hänför sig till bilagan till "Tageblatt der 50. Versammlung deutscher Naturforscher und Aerzte ..."
[160] Engels talar om Joseph Priestleys framställning av syre 1774. Denne anade inte ens att han hade upptäckt ett nytt kemiskt grundämne och att denna upptäckt skulle åstadkomma en förändring i hela den kemiska vetenskapen. Engels talar mera utförligt om denna upptäckt i förordet till andra boken av "Kapitalet" av Marx (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 24, s. 22. På svenska: K. Marx, Kapitalet, Andra boken, Köthen 1971, s. 17).
[161] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 13, anmärkning: "När det allmänna tas formellt och jämställs med det särskilda, sjunker det självt ned till något särskilt. Till och med det sunda förståndet står i vardagsfrågor höjd över absurditeten att ställa det allmänna vid sidan av det särskilda. Skulle någon enda som bad om frukt, tillbakavisa körsbär, päron, druvor o.s.v., emedan de vore körsbär, päron, druvor, men inte frukt."
[162] Engels hänvisar här till avsnittet "Storheten (kvantitet)" i Georg Wilhelm Friedrich Hegels "Wissenschaft der logik", där det heter att astronomin "är beundransvärd", men inte på grund av den dåliga oändligheten med omätbara avstånd, omätbar tid och den omätbara mångfalden av stjärnor, med vilka denna vetenskap sysslar, utan "på grund av de måttsförhållanden och lagar som förnuftet erkänner i dessa objekt och utgör det förnuftigt oändliga i motsats till den oförnuftiga oändligheten". (Hegel, "Wissenschaft der Logik", första boken, andra avsnittet, andra kapitlet, paragraf: "C. Den kvantitativa oändligheten", Anmärkning 1: Den höga innebörden av det oändliga framåtskridandet.)
[163] Detta är ett av Engels lätt förändrat citat ur avhandlingen "Della moneta" av den italienske ekonomen Ferdinando Galiani. Samma citat anför Marx i första boken av "Kapitalet" (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 23, s. 168. På svenska: K. Marx, Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969, tredje kapitlet). Marx och Engels utnyttjade utgåvan "Scrittori classici italiani di economia politica. Parte moderna", del III, Milano 1803, s. 156.
[164] Orden "så också 1/r2" tillfogade Engels eftertryckligt. Det är möjligt, att han här avsåg det irrationella talet π (pi), som har en väldefinierad innebörd, men som inte kan uttryckas genom ett ändligt decimalbråk eller något vanligt bråk. Om man sätter en cirkels ytinnehåll lika med 1, så ger sig av detta ur formeln π2 = 1 den nya formeln π = 1/r2 (r betyder cirkelns radie).
[165] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Vorlesungen über die Naturphilosophie" ["Föreläsningar om naturfilosofin"], § 280, tillägg: "Solen tjänar planeten, just som sol, måne, kometer, stjärnor i allmänhet bara är betingelser för jorden."
[166] Engels åberopar George J. Romanes recension av en bok av John Lubbock, "Ants, bees and wasps; a record of observations on the social hymenoptera" ["Myror, bin och getingar; en sammanställning av iakttagelser rörande de sociala steklarna"], London 1882. Recensionen är tryckt i tidskriften "Nature" nr. 658 den 8 juni 1882. Det ställe som intresserade Engels, nämligen att myrorna "are very sensitive to the ultraviolet rays" ["är mycket känsliga för ultravioletta strålar"] finns på sidan 122 i denna tidskrift.
[167] 1730 publicerades Albrecht von Hallers dikt "Die Falschheit menschlicher Tugenden" ["Mänskliga dygders falskhet"], i vilken Haller påstod: "Ins Innere der Natur dringt kein erschaffner Geist,/Zu glücklich, wann sie noch die äußre Schale weist!" ["Ingen skapad ande tränger in i naturens inre/Vad glädje, om den bara visar sitt yttre skal!"]. Johann Wolfgang von Goethe vände sig i dikterna "Allerdings" (1820) och "Ultimatum" (1821) mot detta påstående av Haller. Han visade att i naturen är allt en enhet och att man inte kan indela den i en för kunskap oåtkomlig inre kärna och i ett för människan tillgängligt yttre skal, som Haller gör. Georg Wilhelm Friedrich Hegel nämner denna strid mellan Haller och Goethe två gånger i "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften" (§ 140, anmärkning och § 246, tillägg).
[168] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik", andra boken, första avsnittet, första kapitlet, paragrafen "Skenet" och andra avsnittet ("Fenomenet"), första kapitlet, där vi återfinner en särskild paragraf ("Tinget i sig och existensen") och en särskild anmärkning ("Den transcendentala idealismens ting-i-sig").
[169] Georg Willhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 124, anmärkning och tillägg.
[170] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik", tredje boken, tredje avsnittet, andra kapitlet: "Idén om kunskapen".
[171] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 128, tillägg.
[172] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 98, tillägg 1: "Lika väl som repulsionen tillhör attraktionen väsentligen materien".
[173] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik", första boken, andra avsnittet, första kapitlet, anmärkning 2: Den kantianska antinomin om odelbarheten och tidens, rummets och materiens oändliga delbarhet.
[174] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Vorlesungen über die Naturphilosophie", § 261, tillägg.
[175] Engels åberopar William Robert Groves' bok "The correlation of physical forces" (se anm. 16). På sidorna 20-29 talar Grove om "kraftens oförstörbarhet" vid den mekaniska rörelsens omvandlingar till "spänningstillstånd" och till värme.
[176] Denna not skrev Engels på ett enskilt blad tillsammans med skissen för en detaljplan till "Naturens dialektik". Den är en sammanfattning av de i kapitlet "Rörelsens grundformer" utvecklade tankarna (se föreliggande band, s. 8 och 60-78).
[177] Engels citerar William Groves' bok "The correlation of physical forces" (se anm. 16).
Det av Engels anförda citatet lyder i original: "is strongly inclined to believe that the other affections of matter ... are, and will ultimatively be resolved into, modes of motion."
Med "affections of matter" ["materiens manifestationer"] förstår Grove "heat, light, electricity, magnetism, chemical affinity, and motion" ["värme, ljus, elektricitet, magnetism, kemisk reaktion och rörelse"] (s. 15) och med "motion" ["rörelse"] mekanisk rörelse eller ortförändring. Den föreliggande översättningen har hämtats från den tyska utgåvan "Die Wechselwirkung der physischen Kräfte", Berlin 1863, s. 13.
[178] Detta utkast återfinns på första bladet av första kuvertet till "Naturens dialektik". Dess innehåll sammanfaller med Engels' brev till Marx den 30 maj 1873 (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 33, s. 80-81. På svenska: K. Marx/F. Engels, Brev, Finland 1972, s. 122-124). Framställningen av tankarna är i brevet mera utförlig än i det föreliggande utkastet. Av detta kan man dra slutsatsen, att utkastet skrevs före brevet samma dag, den 30 maj 1873. Om man bortser från fragmentet om Ludwig Büchner (se föreliggande band, s. 141-143) som skrevs inte länge före detta utkast, så är alla övriga kapitel och fragment i "Naturens dialektik" skrivna efter den 30 maj 1873.
[179] Auguste Comte framlade detta system för att klassificera vetenskaperna i sitt huvudarbete "Cours de philosophie positive" ["Den positiva filosofin"], vars första utgåva utkom i Paris mellan 1830 och 1842 i sex band. Särskilt den andra lektionen i första bandet av detta verk sysselsätter sig med en klassificering av vetenskaperna.: "Exposition du plan de ce cours, ou considérations générales sur la hierarchie des sciences positives" ["Framställning av en plan för denna kurs eller allmänna synpunkter på de positiva vetenskapernas hierarki"]. Se Auguste Comte, "Cours de philosophie positive", band 1, Paris 1830.
[180] Engels åberopar den tredje boken av "Wissenschaft der Logik" av Georg Wilhelm Friedrich Hegel, som utkom första gången 1816. I "Vorlesungen über die Naturphilosophie" betecknar Hegel dessa naturvetenskapens tre huvudavdelningar med hjälp av termerna "Die Mechanik" ["Mekanik"], "Die Physik" ["Fysik"] och "Die Organik" ["Organik"].
[181] Denna not är en av de tre större noter som Engels upptog i det andra kuvertet av "Naturens dialektik" (de noter som hade ett mindre omfång upptogs i de första och fjärde kuverten). Två av dessa noter - "Om urbilderna till matematikens oändlighet i den reala världen" och "Om den 'mekaniska' naturuppfattningen" - är anmärkningar eller tillägg till "Anti-Dühring", i vilka Engels framlägger några generellt viktiga tankar, som på enstaka ställen i hans bok bara nämns i förbigående eller kort utvecklas. Tidpunkten för nedskrivandet av de båda första noterna är högst sannolikt 1885. I vilket fall skrevs de före mitten av april 1884 (då Engels förberedde den andra, utvidgade upplagan av Anti-Dühring för trycket) och inte efter september 1885 (sedan Engels färdigställt förordet till andra upplagan). Som framgår av hans brev till Eduard Bernstein och Karl Kautsky (1884) och till Hermann Schlüter (1885), planerade Engels att skriva några tillägg och anmärkningar vid enskilda ställen i "Anti-Dühring" och samla dem i slutet på andra upplagan. Men den utomordentliga arbetsbörda som Engels dignade under (framför allt arbetet med att utge andra och tredje boken av "Kapitalet" av Marx) förhindrade honom att förverkliga sin avsikt. Han kom bara så långt som att göra ett utkast till två anmärkningar eller tillägg till sidorna 17-18 och 46 i texten till första upplagan av "Anti-Dühring" (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 20, s. 33-34 och 61, på svenska: F. Engels, "Anti-Dühring", Stockholm 1970, s. 31-32, 79-80). Den föreliggande noten är den andra av dessa "anmärkningar". Överskriften "Om den 'mekaniska' naturuppfattningen" har Engels givit i innehållsförteckningen till andra kuvertet av "Naturens dialektik". Överskriften: "Not 2 till s. 46: De olika rörelseformerna och de vetenskaper som behandlar dessa" återfinns i början av noten.
[182] August Kekulé, "Die wissenschaftlichen Ziele und Leistungen der Chemie", Bonn 1878, s. 12.
[183] Engels åberopar sig på en notis i tidskriften "Nature" nr. 420 den 15 november 1877, i vilken gavs en kort rapport om ett tal av Friedrich August Kekulé von Stradonitz, som denne hållit den 18 oktober 1877 då han tillträdde rektoratet vid Rheinische Friedrich-Wilhelm-Universität. 1878 utgavs detta tal under titeln "Die wissenschaftlichen Ziele und Leistungen der Chemie" i broschyrform.
[184] Ernst Haeckel, "Die Perigenesis der Plastidule ...", Berlin 1876, s. 13.
[185] Framställningen av växelförhållandet mellan grundämnenas atomvikter och deras atomvolym betecknas som Lothar-Meyer-kurvan. Den presenterades av kemisten Lothar Meyer och publicerades 1870 i dennes artikel "Die Natur der chemischen Elemente als Function ihrer Atomgewichte" ["De kemiska grundämnenas natur som en funktion av deras atomvikt"] i "Annalen der Chemie und Pharmacie" ["Annaler för kemi och farmakologi"], sjunde supplementbandet, tredje häftet.
Upptäckten av det lagbundna sammanhanget mellan atomvikt och de kemiska grundämnenas fysikaliska och kemiska egenskaper härstammar från den store ryske vetenskapsmannen Dmitri Ivanovitj Mendelejev. Mendelejev var den som först formulerade den periodiska lagen för de kemiska grundämnena, nämligen i mars 1869 i artikeln "über die Wechselbeziehung der Eigenschaften und Atomgewichte der Elemente" ["Om växelförhållandet mellan grundämnenas egenskaper och deras atomvikter"]. Lothar Meyer var redan på väg att formulera den periodiska lagen när han fick reda på Mendelejevs upptäckt. Den av Meyer presenterade kurvan illustrerar åskådligt den av Mendelejev upptäckta lagen, likväl på ett ytligt sätt och till skillnad från Mendelejevs tabeller också på ett ensidigt sätt.
I sina slutsatser gick Mendelejev betydligt längre än Meyer. På grundval av just den periodiska lagen förutsade Mendelejev existensen och de specifika egenskaperna av vid denna tid ännu inte kända kemiska grundämnen, medan Meyer i sina senare arbeten visade oförståelse för den periodiska lagens själva väsen.
[186] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", §13, anmärkning (se också anm. 161).
[187] Ernst Haeckel, "Natürliche Schöpfungsgeschichte", 4:e uppl., Berlin 1873, s. 538, 543, 588; "Anthropogenie oder Entwicklungsgeschichte des Menschen" ["Antropogeni eller den mänskliga utvecklingens historia"], 2:a uppl., Leipzig 1874, s. 460, 465, 492.
[188] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", §99, tillägg.
[189] Detta fragment skrev Engels på ett särskilt blad och försåg det med överskriften "Noter". Det är möjligt att det är frågan om det ursprungliga utkastet till "Anti-Dührings" andra "not", nämligen "Om den 'mekaniska' naturuppfattningen" (se förel. arbete, s. 198-205).
[190] I det förra fallet menar Engels följande anmärkning av Georg Wilhelm Friedrich Hegel: I aritmetiken "befinner sig tänkandet i en verksamhet som är den yttersta uttrycksformen för tänkandet, det befinner sig i en mycket stark verksamhet, men som samtidigt är en rörelse i tanklöshet, då det inte är i stånd att anknyta någon nödvändighet till sig." (Hegel, "Wissenschaft der Logik", första boken, andra kapitlet, anmärkning: 2. Bruket av talbestämningar för att uttrycka filosofiska begrepp.) I det senare fallet åberopar sig Engels på följande uttalande av Hegel: "Det naturliga talsystemet uppvisar redan en sådan knutlinje av kvalitativa moment, som endast företes i den blott yttre fortgången" (samma arbete, tredje avsnittet, andra kapitlet, anmärkning: "Exempel på sådana knutlinjer, i vars natur det inte förekommer några språng", på svenska: K. Wickman (red.), Hegel i urval, Finland 1973, s. 81).
[191] Detta uttryck återfinns i Charles Bossuts arbete "Traités de calcul différentiel et de calcul intégral" ["Avhandling om differential- och integralkalkylen"], band 1, Paris 1797-1798, s. 38, till vilken Engels hänvisar i fragmentet "rak och böjd". I ett kapitel om "integralräkning med ändliga differenser" behandlar Bossut framför allt följande uppgift: "Intégrer ou sommer les puissances entiéres d'une quantité variable x" ["att integrera eller summera heltalspotenserna för den variabla storheten x'']. Därvid antar Bossut, att differensen Δx är konstant och betecknar den med den grekiska bokstaven ω. Då summan av Δx eller av ω är lika med x, så är summan av ωx1 eller av Δx också lika med x. Denna likhet skriver Bossut på följande sätt: ∑ωx0 = x. Därefter bröt Bossut ut konstanten ω, ställde den före summationstecknet och fick formeln ωx0 = x, ur vilken följer likheten ∑x0= x/ω. Denna sista likhet använde Bossut för att finna storheterna ∑x, ∑x2, ∑x3 o.s.v. och för att kunna lösa andra uppgifter.
[192] Charles Bossut, "Traités de calcul différentiel et de calcul integral", band 1, Paris 1797-1798, s. 149. De båda anförda ställena citeras av Engels efter det franska originalet som följer: "comme une petite ligne droite qui est tout ā la fois l'élément de l'arc AM et celui de la tangente" ... "lorsqu'on la considčre comme rigoureuse, puisque le détour ā chaque M étant infinement petit, la raison derničre de l'élémente de la courbe ā celui de la tangente est évidemment une raison d'égalité."
[193] Polära kurvor: Så betecknar Charles Bossut de kurvor som behandlas i det polära koordinatsystemet.
[194] Engels åberopar figur 17 och förklaringen till denna på sidorna 148 till 151 i Charles Bossuts "Traités de calcul différentiel et de calcul intégral", band. 1., Paris 1797-1798. Figuren har följande form: BMK är kurvan ("polär kurva"). MT är dess tangent. P är polen eller koordinatens ursprung. PZ är den polära axeln. PM är punkten M:s ordinata. (Engels kallar den för "den verkliga abskissan"; dagens beteckning är radiusvektor.) Pm är ordinatan för M oändligt nära punkten m (Engels kallar denna radiusvektor för "differentiale imaginär abskissa".) MH är normalen till tangenten MT. TPH är normalen till ordinatan PM. Mr är den båge som radien PM bildar. Då MPm bildar en oändligt liten vinkel, betraktas Pm och Pm som parallella. Därför betraktas trianglarna Mrm och TPM (liksom också trianglarna Mrm och MPH) som ekvivalenta trianglar.
 |
[195] Gustav Wiedemann, "Die Lehre vom Galvanismus und Elektromagnetismus" ["Läran om galvanism och elektromagnetism"], bok III, band 2, avd. 2, 2. uppl., Braunschweig 1874.
[196] Denna not tillhör en av de tre större "noter" som Engels införde i andra kuvertet till "Naturens dialektik" (se anm. 181). Det är ett utkast till en anmärkning till sidorna 17-18 i första utgåvan av "Anti-Dühring" (se Karl Marx/Friedrich Engel, Werke, band 20, s. 33-34). "Om urbilderna till matematikens oändlighet i den reala världen" har Engels givit den till överskrift i innehållsförteckningen till andra kuvertet av "Naturens dialektik". Överskriften "Till s. 17-18: Överensstämmelse mellan tänkande och vara. - Matematikens oändlighetsbegrepp" står i början av notisen.
[197] Nihil est in intellectu, quod non fuerit in sensu - en av den filosofiska sensualismens principer. Formelns innehåll går tillbaka på Aristoteles (se dennes skrifter "Den andra analytiken", bok I, kapitel 18 och "Om själen", bok III, kapitel 8).
[198] Denna uppgift anförs av William Thomson i artikeln "The size of atoms" ["Atomernas storlek"]. Artikeln publicerades första gången i tidskriften "Nature" nr. 22, den 31 mars 1870 och trycktes därefter som tillägg i den andra upplagan av William Thomsons och Peter Guthrie Taits bok "Treatise on natural philosophy", Cambridge 1883, band 1, del 2, s. 501-502.
[199] Engels åberopar sig här av allt att döma på Ernst Haeckels psykofysiska monism och på dennes uppfattningar om materiens uppbyggnad. I den skrift som Engels citerar i andra anmärkningen till "Anti-Dühring", nämligen "Die Perigenesis der Plastidule ..." (se förel. arbete, s. 199) påstår Haeckel t.ex. på sidorna 38-40, att inte endast plastidulerna (d.v.s. protoplasmans molekyler) skulle ha en elementär "själ", utan också att atomerna skulle ha det, d.v.s. att alla atomer skulle vara "besjälade" och ha "känsla" och "vilja". I samma bok talar Haeckel om atomerna som om något absolut diskret, absolut odelbart och absolut oföränderligt, men erkänner vid sidan av de diskreta atomerna existensen av etern som något absolut kontinuerligt. Engels talar om frågan hur Georg Wilhelm Friedrich Hegel behandlade motsägelsen mellan kontinuerlig och diskret materia i sin not "Materiens delbarhet" (se förel. arbete, s. 191).
[200] Här åsyftas ett föredrag som Rudolf Clausius höll den 23 september 1867 i Frankfurt am Main på den 41:a sammankomsten för tyska naturvetare och läkare. Föredraget hade rubriken "Über den zweiten Hauptsatz der mechanischen Wärmetheorie" ["Om den mekaniska värmeteorins andra huvudsats"]. Föredraget utgavs 1867 i Braunschweig som särskild broschyr. => => =>
[201] Dessa noter är utdrag ur följande verk: Johannes Heinrich von Mädler, "Der Wunderbau des Weltalls, oder Populäre Astronomie", 5:e uppl., Berlin 1861 (nionde avsnittet: "Die Nebelflecke und die ihnen ähnlichen Bildungen" ["Nebulosorna och liknande bildningar"]) och Angelo Secci, "Die Sonne ...", Braunschweig 1872 (Tredje delen: "Die Sonnen oder die Fixsterne" ["Solarna eller fixstjärnorna"]). Dessa utdrag som Engels gjorde i början av år 1876 använde han för andra delen av "Inledning" till "Naturens dialektik" (se förel. arbete, s. 20-29).
[202] Engels hänvisar till Rudolf Wolfs "Geschichte der Astronomie", München 1877. På sidan 325 i denna bok påstår Wolf, att fysiken har holländaren Willebrord Snellius von Roijen "att tacka för upptäckten av brytningslagen, som han dels ska ha framställt i sina föreläsningar, dels ha beskrivit i sina efterlämnade skrifter, där Descartes senare fann den och publicerade den som sin egen upptäckt i den nu vanliga formen."
[203] Julius Robert Mayer, "Die Mechanik der Wärme in gesammelten Schriften", 2:a uppl., Stuttgart 1874, s. 328 och 330.
[204] Francis Bacon, "Novum Organum", bok 2, aforism XX. Denna skrift av Bacon utkom redan 1620 i London.
[205] Jfr. en anmärkning av Georg Wilhelm Friedrich Hegel: "Det har därmed till sitt innehåll inte uttalats annat än vad fenomenet innehåller i sin rörelse och detta bara i form av en på sig själv återförd bestämning, d.v.s. kraft", varvid resultatet blir "en tom tautologi" (Hegel, "Wissenschaft der Logik", andra boken, första avsnittet, tredje kapitlet, anmärkning: Formellt förklaringssätt ur tautologiska grunder).
[206] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Vorlesungen über die Naturphilosophie", §266, anmärkning.
[207] Engels åberopar sig på Pjotr Lavrovitj Lavrovs anonymt utgivna bok "Försök till en idéhistoria", band 1, St. Petersburg 1875. På sidan 109 i denna bok (i kapitlet "Den kosmiska grundvalen för tänkandets historia") skriver Lavrov: "Utslocknade solar med sina döda system av planeter och drabanter fortsätter sin rörelse i rummet, så länge de inte råkar in i någon nyuppkommen mängd av nebulosor. Därvid blir resterna av en död värld material för att påskynda tillkomstprocessen för en ny värld." I en fotnot anför Lavrov Zöllners uppfattning, att förstelningstillståndet för utslocknade himlakroppar "endast kan upphävas genom yttre inflytelser, t.ex. genom värme, som utvecklas vid sammanstötning med någon som helst annan kropp."
[208] Engels åberopar sig uppenberligen på sidan 16 i Rudolf Clausius broschyr "Über den zweiten Hauptsatz der mechanischen Wärmetheorie", Braunschweig 1867, där det talas om etern, vilken befinner sig utanför himlakropparna. På sidan 6 talar han om samma eter, som dock inte befinner sig utanför kropparna utan i mellanrummen mellan kropparnas minsta beståndsdelar.
[209] horror vacui - fruktan för det tomma. Ända till mitten av 1600-talet härskade inom naturvetenskapen en uppfattning som gick tillbaka så långt som på Aristoteles, nämligen att "naturen fruktar det tomma". Således skulle naturen inte tillåta uppkomsten av ett tomrum. Med denna "fruktan för det tomma" förklarade man särskilt vattnets stigning i pumpen. 1643 upptäckte Evangelista Torricelli bestämningen för trycket av den atmosfäriska luften och vederlade därmed denna föreställning.
[210] På sidorna 103-104 (i kapitlet "Den kosmiska grundvalen för tänkandets historia") i boken "Försök till en idéhistoria" (band 1) nämner Pjotr Lavrovitj Lavrov några astronomers uppfattning, bl.a. Wilhelm Olbers och Wilhelm von Struves, om ljusets utslocknande på mycket stora avstånd.
[211] Adolf Fick, "Die Naturkräfte in ihrer Wechselbeziehung. Populäre Vorträge", Würzburg 1869.
[212] J. Clerk Maxwell, "Theory of heat", 4:e uppl., London 1875, s. 14. Det av Engels anförda citatet lyder i original: "These rays have all the physical properties of rays of light, and are capable of reflexion etc. ... some of the heat-rays are identical with the rays of light, while other kinds of heat-rays make no impression upon on our eyes."
[213] Engels åberopar sig på det diagram som finns avbildat på sidan 632 i den tyska översättningen av Angelo Secchis arbete "Die Sonne ..." (Braunschweig 1872). Det visar förhållandet mellan solstrålarnas våglängd och deras intensitet vad gäller värme-, ljus- och kemisk verkan. Vi återger nedan diagrammet i dess viktigaste delar.
Kurvan BDN åskådliggör värmestrålningens intensitet från de mest långvågiga värmestrålarna (vid punkten B) ända till de kortvågigaste (vid punkten N). Kurvan AMH åskådliggör ljusstrålarnas intensitet från de långvågigaste (vid punkten A) till de kortvågigaste (vid punkten H). Kurvan IKL åskådliggör den kemiska strålningens intensitet från de långvågigaste (vid punkten I) till de kortvågigaste (vid punkten L). I alla tre fall framställs strålningsintensiteten som den ifrågavarande punktens avlägsnande från linjen PW.
 |
[214] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Vorlesungen über die Naturphilosophie", § 320, tillägg.
[215] Här och framåt följer utdrag ur Thomas Thomsons bok "An outline of the sciences of heat and electricity", 2:a uppl., London 1840. Engels använde utdragen i kapitlet "Elektricitet".
[216] Engels anför detta citat ur Thomas Thomsons bok, vilket lyder i original: "In order to produce thermoelectric effects, it is not necessary to apply heat. Any thing which alters the temperature in one part of the chain ... occasions a deviation in the declination of the magnet."
[217] Detta citat ur samma bok heter i original: "that every atom must be naturally surrounded by the same quantity of electricity, so that in this respect heat and electricity resemble each other."
[218] Engels åberopar sig här och i den följande noten på ett arbete av den engelske fysikern Fredrick Guthrie, "Magnetism and electricity" ["Magnetism och elektricitet"], London och Glasgow 1876. På sidan 210 i denna bok skriver Guthrie: "The strength of the current is proportional to the amount of zinc dissolved in the battery that is oxidized, and is proportional to the heat which the oxidation of that zinc would liberate" ["Strömstyrkan är proportionell mot den zink-mängd som upplöses i batteriet, d.v.s. underkastas oxidation, och den är proportionell mot den värme som denna oxidation av zinket frigör"].
[219] Gustav Wiedemann, "Die Lehre vom Galvanismus und Elektromagnetismus", (bok III), band 2, avd. 2, 2:a uppl., Braunschweig 1874, s. 418.
[220] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", § 81, tillägg 1: "att livet som sådant inom sig bär fröet till döden".
[221] Plasmogoni kallade Ernst Haeckel den form av den hypotetiska uralstringen, där en organism uppstod i någon form av organisk vätska, till skillnad från autogoni (självalstring), d.v.s. den direkta tillväxten av levande protoplasma från oorganisk materia.
[222] Det rör sig om försöken att vederlägga teorin om "uralstring", som Louis Pasteur företog år 1862. I dessa försök bevisade Pasteur, att mikroorganismerna (bakterier, svampar, infusionsdjur) i varje organiskt (gäst-) medium endast utvecklas ur embryon som redan finns närvarande i mediet eller som når det utifrån. Av detta slöt sig Pasteur inte bara till omöjligheten av en "uralstring" av de i dag levande mikroorganismerna, utan också till omöjligheten av en uralstring i allmänhet.
[223] Allgemeine Zeitung - en dagstidning som grundades 1798. Den utkom mellan 1810 och 1882 i Augsburg.
[224] Se William Thomson och Peter Guthrie Tait, "Handbuch der theoretischen Physik. Autorisirte deutsche Übersetzung von H. Helmholtz und G. Wertheim" ["Handbok i teoretisk fysik. Auktoriserad tysk översättning av H. Helmholtz och G. Wertheim"], band 1, del 2, Braunschweig 1874, s. XI. Engels citerar efter Moriz Wagners artikel.
[225] Justus von Liebig, "Chemische Briefe" ["Brev rörande kemi"], band 1, 4:e uppl., Leipzig och Heidelberg 1859, s. 373.
[226] Charles Darwin, "The origin of species by means of natural selection or the preservation of favoured races in the struggle for life", 6:e utg., London 1873, s. 428. Detta är den sista utgåva i vilken Darwin införde nytt material och korrigeringar. Den första upplagan utkom 1859.
[227] Leopold von Buch, "Über Ceratiden". Hållet den 20 januari 1848. I: Den kungliga vetenskapsakademins i Berlin avhandlingar för året 1848, Berlin 1850 (senare tryckt i "Leopold von Buch's Gesammelte Schriften", ["Leopold von Buch' samlade skrifter"] utgivna av J. Ewald, J. Roth och W. Dames, band 4, Berlin 1885, s. 860).
[228] Traubes artificiella celler - oorganiska bildningar som utgör modeller för levande celler och som är i stånd till metabolism och tillväxt samt kan användas för att utforska vissa sidor av livsfenomenen. De skapades av kemisten och fysiologen Moritz Traube genom en blandning av kolloida lösningar. Fackpressen rapporterade första gången om denna upptäckt år 1864. Marx och Engels skattade den mycket högt (se Marx brev till Pjotr Lavrovitj Lavrov den 18 juni 1875 och till histologen Wilhelm Alexander Freund den 21 januari 1877) (Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 34, s. 145 och 245).
[229] Engels avser George James Allmans årsadress inför Linné-sällskapet den 24 maj 1875, som publicerades under titeln "Recent progress in our knowledge of the ciliate infusoria" ["Den senaste utvecklingen av vår kunskap om de ciliata infusionsdjuren"] i tidskriften "Nature" nr. 294-296, den 17 och 24 juni och den 1 juli 1875.
[230] Här avses en recension av en bok av James Groll "Climate and time in their geological relations; a theory of secular changes of the earth's climate" ["Klimat och tid i sitt inbördes geologiska förhållande; en teori om de långsiktiga förändringarna i jordens klimat"], London 1875. Recensionen var undertecknad med bokstäverna J. F. B. och publicerades i tidskriften "Nature" nr. 294 och 295 den 17 och 24 juni 1875.
[231] Det rör sig om John Tyndalls artikel "On the optical deportment of the atmosphere in reference to the phenomena of putrefaction and infection" ["Om atmosfärens optiska beteende i förhållande till förruttnelsens och infektionens fenomen"] vilket är ett utdrag ur ett föredrag som Tyndall hållit den 13 januari 1876 inför Royal Society och som publicerades i tidskriften Nature nr. 326 och 327 den 27 januari och 3 februari 1876 under titeln "Prof. Tyndall on germs" ["Prof. Tyndall om bakterier"].
[232] Här och nedan åberopar sig Engels på Ernst Haeckels verk "Natürliche Schöpfungsgeschichte ..." Tavla 1 återfinns mellan sidorna 168 och 169 i verket, men förklaringen till denna på sidorna 664-665.
[233] Här och i fortsättningen åberopar sig Engels på Henry Alleyne Nicholsons verk "A manual of zoology", 5:e utg., Edinburgh och London 1870.
[234] Förmodligen avses här "Lehrbuch der Physiologie des Menschen" ["Lärobok i människans fysiologi"] av Wilhelm Wundt, som utkom i en upplaga 1865, i en andra upplaga 1868 och i en tredje upplaga 1873.
[235] Zoofyter - (Pflanzentiere, djurväxter). Från 1500-talet och framåt betecknades sådana ryggradslösa djur, framför allt svampdjur och kavitetsdjur, som hade vissa kännetecken gemensamma med växterna, t.ex. ett fastsittande levnadssätt, med begreppet zoofyter (Pflanzentiere). Man antog att detta var former som stod mellan växterna och djuren. Från mitten av 1800-talet användes termen "zoofyter" synonymt med termen "coelenterater" ("kavitetsdjur"). I dag har den helt kommit ur bruk.
[236] I den fjärde utgåvan av sin bok "Naturliche Schöpfungsgeschichte" räknar Haeckel upp följande fem utvecklingsstadier av embryot hos de flercelliga djuren, som han samtidigt betraktade som de fem första: monerula, ovulum, morula, planula och gastrula, som enligt honom samtidigt motsvarar de fem första utvecklingsstadierna av djurriket i sin helhet. I de senare upplagorna av denna bok har Haeckel väsentligt förändrat sitt schema. Men Haeckels grundläggande idé, som Engels förhöll sig positiv till, idén om en parallellism mellan organismens individuella utveckling (ontogenes) och en given historisk forms historiska utveckling (phylogenes) har fått fast fot inom vetenskapen.
[237] Ordet bathybius betyder "i djupet levande". År 1868 beskrev Thomas Huxley klibbigt slem som man hämnat upp ur havsdjupen. Han antog att detta var den ursprungliga, ostrukturerade levande materian - protoplasma. För att ära Ernst Haeckel kallade han detta, som han trodde, enklaste levande väsendet för Bathybius Haeckelii. Haeckel var själv av meningen, att Bathybius vore en art av de ännu levande monererna. Strax därefter bevisades det, att Bathybius inte har att göra med protoplasma, utan är en oorganisk bildning. Haeckel talar om Bathybius och de små kalkstenar som fanns inneslutna i den på sidorna 165-166, 306 och 379 i fjärde upplagan av sin "Naturliche Schöpfungsgeschichte".
[238] I första bandet av "Generellen Morphologie der Organismen" ["Allmän organisk morfologi"], Berlin 1866, behandlar Ernst Haeckel i fyra stora kapitel (VIII-XI) begreppet om den organiska individen liksom organismernas morfologiska och fysiologiska individualitet. Begreppet individ behandlas också på flera ställen i Haeckels bok "Antropogenie oder Entwicklingsgeschichte des Menschen" (Leipzig 1974). Haeckel indelar de organiska individerna i sex kategorier eller ordningar: plastider, organ, antimerer, metamerer, personer och kormer. Individerna av första ordningen består enligt Haeckel av två arter: plasmaklumpar som inte är kärnförande (cytoder) och kärnförande sådana (celler). Individerna av varje ordning - med början hos den andra - genomlöper de dem föregående ordningarnas stadier. Individerna av den femte ordningen är (hos de högre livsformerna) "individer" i trängre mening.
Kormus - morfologisk individ av sjätte ordningen, som består av en koloni eller förening av organiska individer av femte ordningen, t.ex. av kedjor av havslysmaskar.
Metamer - morfologisk individ av fjärde ordningen, som utgör en upprepad del av kroppen hos en individ av femte ordningen, t.ex. binnikemaskarnas segment.
[239] Detta är titeln till Kapitel IV i Charles Darwins verk "On the origin of species by means of natural selection.
[240] Innehållet i denna not överensstämmer nästan ordagrant med Engels brev till Pjotor Lavrovitj Lavrov den 12 november 1875 (se Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 34, s. 169-172, på svenska: Karl Marx/Friedrich Engels, Brev, Finland 1972, s. 141-144).
[241] Bellum omnium contra omnes - ett yttrande av Thomas Hobbes som återfinns i företalet till läsarna i hans bok "Elementa philosophica de cive" (1647, liksom i kapitlen XIII och XIV av hans skrift "Leviathan: or the matter, form, and power of a commonwealth, ecclesiastical and civil" ["Leviathan: eller materia, form och makt hos ett kyrkligt och civilt samvälde"], 1651, vars latinska utgåva kom 1668.
[242] Georg Wilhelm Friedrich Hegel, "Wissenschaft der Logik", tredje boken, tredje avsnittet, första kapitlet: "Livet".
[243] Engels hänvisar här till slutet av andra delen på George Wilhelm Friedrich Hegels "Wissenschaft der Logik", andra boken, tredje avsnittet, tredje kapitlet: "C. Växelverkan" liksom också "Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", första delen, andra avdelningen, §§ 155-159: "C. Växelverkan". Hegel nämner själv här som ett exempel på växelverkan den levande organismen, "vars enskilda organ och funktioner visar sig på samma sätt i ett förhållande av växelverkan gentemot varandra" ["Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften", §156, tillägg).
[244] Henry Alleyne Nicholson, "A manual of zoology", 5:e utg., Edinburgh och London 1878, s. 32 och 102.
[245] Faulhorn - ett berg i Schweiz, söder om Brienzersjön (2683 m högt), en topp i Bernalperna.
[1*] Torricelli i samband med regleringen av alpfloderna. (Randanmärkning av Engels.)
[2*] Den gamla naturuppfattningens slutenhet gav grunden för en allmän sammanfattning av hela naturvetenskapen som en enhet. De franska encyklopedisterna, fortfarande rent mekaniskt vid sidan av varandra, sedan samtidigt Saint-Simon och den tyska naturfilosofin, det hela fulländat av Hegel. (Randanmärkning av Engels.)
[3*] Hur orubbligt en man ännu 1861 kunde tro på denna uppfattning, en man vars vetenskapliga prestationer har lämnat mycket betydande material för att vederlägga den, framgår av följande klassiska ord:
"All ordning i vårt solsystem syftar, så långt vi är i stånd att bedöma den, till att bibehålla det bestående och till oförändrat varande. Just som inget djur och ingen växt på jorden sedan äldsta tid har blivit fullkomligare eller på något sätt förändrad, just som vi hos alla organismer bara påträffar stadier vid sidan av varandra och inte efter varandra, just som vårt eget släkte ständigt har förblivit detsamma i kroppsligt avseende - så berättigar oss inte ens den största mångfald av samexisterande himlakroppar att i dessa former endast se olika utvecklingsstadier; snarare är allt skapat lika fullkomligt i sig." (Mädler, "Populäre Astronomie", Berlin 1861, 5:e uppl., s. 316.)
[4*] Rotationshämningen genom tidvågen, också från Kant, förstås först nu. (Randanmärkning av Engels.)
[5*] Svagheten i Lyells uppfattning - åtminstone i dess första form - låg i att den uppfattade de krafter som verkade på jorden som konstanta, både till kvalitet och kvantitet. Jordens avkylning existerade inte för honom; jorden utvecklades inte i en bestämd riktning, utan förändrades bara på ett inkonsekvent, tillfälligt sätt.
[6*] Embryologi. (Randanmärkning av Engels.)
[7*] Ceratodus. Dito Archaeopteryx o.s.v.[19] (Randanmärkning av Engels.)
[8*] "Mångfalden världar i det oändliga rummet leder till uppfattningen om en successiv följd av världar i den oändliga tiden." (Draper, "History of the Intellectual Development of Europe", vol. II, s. 325.)
[9*] Carnots funktion C bokstavligen inverterad: 1/c = absolut temperatur. Utan denna invertering kan inget göras av den.
[10*] Som sagt fullkomnar patienterna sig genom övning. Det är därför mycket möjligt att när viljeunderkastelsen har blivit vanemässig, blir förhållandet mellan deltagarna intimare, enskilda fenomen intensifieras och reflekteras t.o.m. svagt i vaket tillstånd.
[11*] "Here, then, one of two things are absolutely certain." Andevärlden står över grammatiken. En skämtare lät en gång kalla på grammatikern Lindley Murrays ande. På frågan om han var där, svarade denne: I are (amerikanska i stället för I am[XI*]). Mediet var från Amerika.
[12*] Kant säger, s. 22, att de tre rumsdimensionerna är betingade genom att denna attraktion eller repulsion äger rum genom den omvända kvadraten på avståndet.[56] (Randanmärkning av Engels.)
[13*] Helmholtz tycks i "Pop. Vorles." II, s. 113 förutom Mayer, Joule och Colding också tillskriva sig själv en viss andel i den naturvetenskapliga bevisningen av Descartes' sats om rörelsens kvantitativa oföränderlighet.[17] "Jag hade själv, utan att känna till något om Mayer och Colding - och först vid slutet av mitt arbete hade jag bekantat mig med Joules försök - beträtt samma väg; jag sysselsatte mig särskilt med att uppsöka alla de relationer mellan de olika naturprocesserna som gavs av det angivna betraktelsesättet och publicerade mina undersökningar 1847 i en liten skrift med titeln: "Über die Erhaltung der Kraft."[XIV*] Men i denna skrift finns överhuvudtaget inget nytt för 1847 års forskningsläge förutom den ovan nämnda - för övrigt mycket värdefulla - matematiska utvecklingen, att "behållning av kraft" och de aktiva krafternas centrala verkan mellan de olika kropparna i ett system bara är två olika uttryck för samma sak, och vidare en exaktare formulering av lagen, att summan av levande kraft och spännkraft är konstant i ett givet mekaniskt system. I alla andra avseenden var skriften sedan Mayers andra avhandling 1845 redan överflyglad. Mayer hävdade redan 1842 "kraftens oförstörbarhet" och har från sin nya ståndpunkt 1845 långt genialare saker att säga om "relationerna mellan de olika naturprocesserna" än Helmholtz 1847.[58]
[14*] Vi kommer inte längre genom att rådfråga Clerk Maxwell. Denne säger ("Theory of Heat", 4:e utg., London 1875), s. 87: "Arbete åstadkommes när motstånd övervinnes" och s. 185: "En kropps energi är dess förmåga att utföra arbete." Det är allt vi får veta om den saken.
[15*] Ordet arbete liksom det motsvarande begreppet härstammar från de engelska ingenjörerna. Men på engelska heter det praktiska arbetet work, arbete i ekonomisk betydelse däremot heter labour. Det fysikaliska arbetet betecknas därför också med work och all sammanblandning med arbete i ekonomisk mening är utesluten. Detta är inte fallet i tyskan och därför har i den senaste pseudovetenskapliga litteraturen olika egenartade tillämpningar av arbete i fysikalisk mening på ekonomiska arbetsförhållanden och omvänt blivit möjliga. Vi har också på tyska ordet Werk, som liksom det engelska work är alldeles utmärkt för att beteckna det fysikaliska arbetet. Men då ekonomin ligger alltför långt borta från våra naturvetares område, kommer de knappast att besluta sig för att införa det i stället för det redan inarbetade ordet Arbeit - såvida det inte redan är för sent. Bara Clausius har gjort ett försök att åtminstone vid sidan av uttrycket Arbeit bevara uttrycket Werk.
[16*] En första klassens auktoritet i detta avseende, nämligen Sir W. Thomson, har beräknat att föga mer än ett hundra miljoner år kan ha förflutit sedan den tidpunkt, då jorden hade kylts så mycket, att plantor och djur kunde leva på den.[89]
[17*] Förädling. (Randanmärkning av Engels.)
[18*] Hittills har man bara yvts över vad produktionen har vetenskapen att tacka för, men vetenskapen har produktionen att tacka för oändligt mycket mer. (Randanmärkning av Engels.)
[19*] Büchner känner filosofin endast som dogmatiker, just som han själv är dogmatiker i form av den plattaste återspegling av den tyska låtsas-upplysningen, vilken saknade de stora franska materialisternas anda och rörelse (Hegel om detta) - som för Nicolai Voltaires (anda). Lessings "Spinoza en död hund" (Hegel, Enzyklopädie, Vorrede, s. 19.)[112]
[20*] Dessutom bortsett från arternas utveckling. (Randanmärkning av Engels.)
[21*] Det under tiden anhopade materialet om tillfälligheter har tillbakavisat och genombrutit den gamla föreställningen om nödvändigheten. (Randanmärkning av Engels.)
[22*] Kemin, i vilken analysen är den förhärskande formen av undersökning, är ett intet utan sin motpol, syntesen. (Randanmärkning av Engels.)
[23*] (Kvantitet, s. 259 Astronomi.)[162] (Randanmärkning av Engels.)
[24*] Jfr. Enzyklopädie, I, s. 252[169] (Randanmärkning av Engels).
[25*] Jämvikt = attraktionens dominans över repulsionen (Randanmärkning av Engels).
[26*] Bestridas av Wolf, s, 325.[202] (Randanmärkning av Engels.)
[27*] Också hos oorganiska kroppar kan sådan metabolism äga rum och på sikt äger den alltid rum, eftersom kemiska reaktioner sker överallt, om än aldrig så långsamt. Skillnaden är dock, att metabolismen förstör de oorganiska kropparna, medan den är en nödvändig existensbetingelse för de organiska.
[28*] NB: Precis som vi måste tala om ryggradslösa ryggradsdjur, så betecknas även här den formlösa, oorganiserade, odifferentierade proteinklumpen som en organism - och dialektiskt är det riktigt, ty precis som ryggraden är implicit i en sträng i ryggen, så finns i de först utbildade små klumparna av protein hela den oändliga raden av högre organismer innesluta "i sig" som i ett embryo.
[29*] Ringa individualisering, de delar sig liksom de sammansmälter. (Randanmärkning av Engels.)
[30*] Ansats till högre differentiering. (Randamärkning av Engels.)
[I*] Se föreliggande arbete, s. 30-40.
[II*] Tröghet.
[III*] Se föreliggande arbete, s. 74-78.
[IV*] Se föreliggande arbete, s. 71-74.
[V*] Jordklotet.
[VI*] "... vart livets frö / som spirar här är värt att dö. " Ur Goethes Faust, övers. Britt G Hallqvist, s 56, Forum, Uddevalla 1960.
[VII*] Den döda resten.
[VIII*] Se föreliggande arbete, s. 128.
[IX*] Jfr. Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 23, s. 27.
[X*] Jfr. Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 23, s. 27.
[XI*] Jag är.
[XII*] Alla kursiveringar av Engels.
[XIII*] Jag berättar det berättade, d.v.s. jag kan inte svara för uppgiftens riktighet.
[XIV*] Alla kursiveringar av Engels.
[XV*] Alla kursiveringar av Engels.
[XVI*] Kursivering av Engels.
[XVII*] Kursivering av Engels.
[XVIII*] Impuls eller moment.
[XIX*] Kursivering av Engels.
[XX*] Kursivering av Engels.
[XXI*] Kursivering av Engels.
[XXII*] Kursivering av Engels.
[XXIII*] Kursivering av Engels.
[XXIV*] Se föreliggande arbete, s. 56 och 60 liksom Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 20, s. 51.
[XXV*] Kursivering av Engels.
[XXVI*] I denna utvåga har kapitlet "Elektrizität" utgått.
[XXVII*] Här avbryts manuskriptet.
[XXVIII*] Kursivering av Engels.
[XXIX*] Kursivering av Engels.
[XXX*] Början och urelementet är det obegränsade. (Kursivering av Engels.)
[XXXI*] Andedräkt = ande.
[XXXII*] Kursivering av Engels.
[XXXIII*] Meningen har lämnats ofullbordad.
[XXXIV*] Här avses 1700-talets franska materialister.
[XXXV*] Här slutar sidan 19 av det ursprungliga manuskriptet till "Ludwig Feuerbach". Slutet på denna sats finns på den följande sidan som inte är bevarad. På grundval av den tryckta texten till "Ludwig Feuerbach" kan man anta, att den sista satsens andra del lyder som följer: "men på den mänskliga historiens område är han idealist".
[XXXVI*] Se föreliggande band s. 145.
[XXXVII*] Jag vet inte.
[XXXVIII*] Okunnighet är inget argument.
[XXXIX*] Kursivering av Engels.
[XL*] Sista (eller till ett bestämt mål relaterade) orsaker och verkande (framkallande) orsaker.
[XLI*] Ordet annat hänför sig till noten polaritet, som skrevs omedelbart före denna not på samma ark (se föreliggande arbete, s. 157).
[XLII*] Kursivering av Engels.
[XLIII*] Kursivering av Engels.
[XLIV*] Arten katt.
[XLV*] Häst.
[XLVI*] Jfr. föreliggande arbete, s. 261.
[XLVII*] Kursivering av Engels.
[XLVIII*] Engels använde detta citat i noten om noll (se föreliggande arbete, s. 210-212.)
[XLIX*] Vattenödlan (stjärtgroddjur).
[L*] Den korta, ofullbordade noten står i slutet på fjärde sidan av det ark, som på andra, tredje och början av fjärde sidan innehåller det ovan angivna större fragmentet om klassifikationen av omdömen. I det aldrig skrivna slutet på denna not avsåg Engels troligen att ställa den kantianska apriorismen mot tesen om all vår kunskaps empiriska grundval (jfr. föreliggande arbete, s. 167).
[LI*] Lungfisk.
[LII*] Det vill säga de som anser induktionen vara den enda riktiga metoden.
[LIII*] Se föreliggande arbete, s. 39.
[LIV*] Efter detta.
[LV*] Till följd av detta.
[LVI*] I manuskriptet: och räknar med den erfarenhetsmässigt i förväg kända effekten.
[LVII*] Sin egen orsak.
[LVIII*] Yttersta orsak.
[LIX*] Kursivering av Engels.
[LX*] Kursivering av Engels.
[LXI*] Såtillvida.
[LXII*] I fråga om.
[LXIII*] Den oändlighet som tingen inte har i sin utveckling, har de i sitt kretslopp.
[LXIV*] Alla kursiveringar av Engels.
[LXV*] Yttersta orsak.
[LXVI*] Verkande orsak.
[LXVII*] Se noten Kohesion (förel. arbete, s. 238).
[LXVIII*] Se noten "Kinetisk teori" (förel. arbete, s. 239).
[LXIX*] Integrala undervisningen.
[LXX*] Här avses det sjunde kapitlet i första avsnittet av "Anti-Dühring".
[LXXI*] Här avses texten i "Anti-Dühring" och noten "Om urbilderna till matematikens oändlighet i den reala världen" (se förel. arbete s. 216-223 och Karl Marx/Friedrich Engels, Werke, band 20, s. 61).
[LXXII*] Kursivering av Engels.
[LXXIII*] Här avses det matematiskt-oändliga.
[LXXIV*] Se förel. arbete, s. 163.
[LXXV*] Kursivering av Engels.
[LXXVI*] Intet finns i förnuftet som inte tidigare fanns i sinnena.
[LXXVII*] Kursivering av Engels.
[LXXVIII*] Se förel. arbete, s. 69.
[LXXIX*] Engels använde denna not i kapitlet "Rörelsens grundformer" (se förel. arbete, s. 72-73).
[LXXX*] Kursivering av Engels.
[LXXXI*] Här avses de olika rörelseformerna: mekanisk rörelse, värme, elektricitet o.s.v.
[LXXXII*] Se förel. arbete 225-227.
[LXXXIII*] Kursivering av Engels.
[LXXXIV*] Kursivering av Engels.
[LXXXV*] Kursivering av Engels.
[LXXXVI*] Kursivering av Engels.
[LXXXVII*] Kursivering av Engels.
[LXXXVIII*] Kursivering av Engels.
[LXXXIX*] Med orsakens upphörande, upphör även dess verkan.
[XC*] Självalstring.
[XCI*] Denna och alla fortsatta kursiveringar i citaten fram till sidan 254 är av Engels.
[XCII*] Se förel. arbete, s. 158-163.