Skrivet: 24 november 1885
Publicerat: Se nedan
Källa: Marx Engels Werke bd XXI, s. 238-247; "Zur
Geschichte der preußischen Bauern".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande arbete publicerades första gången som en artikelserie i "Neue Rheinische Zeitung" mars-april 1849 och medtogs år 1886 som andra delen i inledningen till Wilhelm Wolffs bok "Die schlesische Milliarde".
Tyskland är öster om Elbe och norr om Erzgebirge och Riesengebirge ett land som under senare hälften av medeltiden fråntogs de dit framträngande slaverna och åter germaniserades av de tyska kolonisterna. De erövrande tyska riddarna och baronerna, åt vilka landet överantvardades, framträdde som "grundare" av byar och delade upp sitt land i byområden, vilka sedan skiftades till ett antal lika stora bondgårdar eller egendomar. Till varje egendom hörde en byggnadstomt med gårdsplan och trädgård i själva byn. Dessa jordbruk fördelades genom lottning bland de inkallade frankiska (rhenfrankiska och nederländska), sachsiska och friesiska kolonisterna. Kolonisterna hade i gengäld att prestera mycket måttliga, klart fastställda avgifter och tjänster till grundaren, d.v.s. riddaren eller baronen. Bönderna var, så länge de fullgjorde dessa skyldigheter, ärftliga ägare till sina gårdar. Dessutom hade de på grundarens (sedermera godsherrens) skogsmark samma rätt till trädavverkning, bete, bärplockning etc. som de västtyska bönderna hade på sina allmänningar. Det odlade byområdet var underkastat skiftestvånget och brukades mestadels till höst- och vårsådd av grödor samt träda enligt treskiftesbruket. Trädan och skördade fält användes som betesmark för böndernas och grundarens boskap. Alla byangelägenheter avgjordes av gårdskollegernas, d.v.s. gårdsinnehavarnas, råd genom majoritetsbeslut. Den adlige grundarens rättigheter inskränkte sig till indrivning av prestationerna, delrättighet i betet på trädesmark och stubbåkrar samt i överskottet på avkastningen av skogsbruket och ordförandeskapet i gårdskollegernas råd, vars medlemmar alla var fria män. Detta var det genomgående tillståndet bland de tyska bönderna från Elbe till Östpreussen och Schlesien. Och detta tillstånd var på det hela taget betydligt fördelaktigare än de väst- och sydtyska böndernas läge vid samma tid, vilka senare redan då låg i en häftig och ständigt på nytt uppflammande strid med feodalherrarna om sina gamla ärvda rättigheter och redan hade råkat i ett beroende som var långt mera betungande samt hotade, ja t.o.m. förintade deras personliga frihet.
Feodalherrarnas stigande penningbehov på 1300- och 1400-talen förde självklart till att de gjorde försök att kontraktsvidrigt pressa och utsuga bönderna även i landets nordöstra delar. Men det skedde ingalunda i en sådan utsträckning och med sådan framgång som i Sydtyskland. Befolkningen var ännu gles och ödelandet vidsträckt i området öster om Elbe. Uppodling av detta ödeland, utveckling av kultiveringsmetoderna och anläggande av nya räntabla byar förblev här även för de feodala jordägarna det säkraste sättet att berika sig. Därtill kom att större stater redan bildats i detta område vid riksgränsen mot Polen, såsom Pommern, Brandenburg och Kur-Sachsen (Schlesien var österrikiskt) och att man därför höll bättre fred. Adelns fejder och röverier motverkades kraftigare här än i de splittrade områdena vid Rhen, i Franken och Schwaben. Den som emellertid led mest av detta eviga krigstillstånd var just bonden.
Endast där man hade undertryckta polska eller litauisk-preussiska byar i grannskapet förekom redan ofta försök från adelns sida att tränga in de enligt tysk bonderätt inflyttade kolonisterna i samma livegenskap som de polska och preussiska undersåtarna. Så skedde i Pommern och i Tyska ordens område[1], men mera sällan i Schlesien.
Till följd av detta gynnsammare läge förblev de östelbiska bönderna nästan oberörda av den väldiga bonderörelsen i Syd- och Västtyskland under senare fjärdedelen av 1400-talet och början av 1500-talet, och när 1525 års revolution[2] utbröt fick den endast i Östpreussen ett svagt eko som utan större möda undertrycktes. De östelbiska bönderna lämnade sina rebellerande bröder i sticket och det som sedan vederfors dem hade de förtjänat. I de trakter där det stora bondekriget hade rasat gjordes bönderna nu utan vidare till livegna, rättslösa, underkastade alla de dagsverken och bördor som godsägarna godtyckligt hittade på, och deras fria jord förvandlades helt enkelt till adlig egendom, på vilken de nu endast hade kvar de jordlappar som godsägarna i nåder lät dem behålla. Detta det feodala jordherraväldets egentliga idealtillstånd, som den tyska adeln förgäves hade traktat efter under hela medeltiden och som den nu vid feodalhushållningens förfall äntligen ernådde, utsträcktes också småningom till de östelbiska områdena. Inte endast böndernas kontraktsenliga nyttjanderätt av feodalherrens skog förvandlades, i den mån den inte redan i förväg hade beskurits, till nådegåvor från godsägaren, som när som helst kunde återkalla den: inte endast dagsverksskyldigheten och arrendeavgifterna höjdes orättmätigt, utan det infördes också nya skyldigheter, såsom laudemier (avgifter till godsägaren när den gårdsbesittande bonden dog), vilka gällde som kännetecken på livegenskapen, eller också satte man på gamla nedärvda obestridliga åligganden en prägel som tillkommer livegna men inte fria män. På mindre än ett hundra år förvandlades sålunda de fria östelbiska bönderna först faktiskt och snart därefter även juridiskt till livegna.
Samtidigt förborgerligades feodaladeln mer och mer. Den blev i ständigt större utsträckning skuldsatt hos penningkapitalisterna i städerna och den blev därigenom i det mest trängande behov av pengar. Men av sina livegna bönder kunde den inte pressa ut några pengar utan endast arbete och lantbruksprodukter, och av de senare gav också de under synnerligen svåra förhållanden uppodlade bondgårdarna blott ett minimum utöver det allra torftigaste uppehället åt den arbetande bonden. Men bredvid dem låg klostrens vidsträckta och givande lantgods som under sakkunnig kontroll uppodlats med dagsverken från underlydande och livegna bönder för ägarens räkning. Denna art av hushållning hade fattigadeln nästan aldrig, högadeln och furstarna blott undantagsvis kunnat genomföra på sina domäner. Men nu blev stordriften möjliggjord å ena sidan genom den i landet åvägabragta freden, medan adeln å andra sidan på grund av sitt växande penningbehov mer och mer tvingades att införa den. Skötseln av stora gods genom dagsverken från livegna bönder för jordägarens räkning blev småningom den inkomstkälla, som skulle hålla adeln skadeslös för den dåmera otidsenliga rovriddartrafiken. Men var skulle man ta de därför nödvändiga jordarealerna? Adelsmannen var visserligen herre över ett större eller mindre område, men det var med få undantag helt uppdelat på arvsberättigade skattebönder, som hade lika stor rätt till sina jordlotter och gårdar - så länge de fullgjorde sina kontraktsenliga åligganden - som nådig herrn själv. Detta måste avhjälpas och därtill var det framför allt angeläget att förvandla bönderna till livegna. Ty även om bortjagandet av livegna bönder från gård och grund inte i mindre grad var en rättskränkning och en våldsgärning än när det gällde fria skattebönder, så var det dock medelst den införda romerska rätten mycket lättare att släta över. Kort sagt, efter böndernas lyckliga förvandling till livegna körde man iväg det erforderliga antalet bönder eller tog in dem på nytt som torpare, daglönare med en koja och en liten trädgård, på jordagodset. Om adelns förutvarande fasta borgar fick lämna plats för de nya, mer eller mindre öppna lantslotten, så fick just därför i ännu större utsträckning de förutvarande fria böndernas gårdar vika för de livegna tjänstehjonens eländiga kojor.
När det adliga affärsgodset - dominium som det kallades i Schlesien - en gång var inrättat, så gällde det sedan bara att sätta böndernas arbetskraft i rörelse för bearbetning av godset. Och här framträdde den andra fördelen med livegenskapen. Böndernas tidigare, i kontrakt fastställda dagsverken var ingalunda beräknade för samma ändamål. De inskränkte sig i de flesta fall till prestationer i det allmännas intresse - väg- och brobyggen etc. -, byggnadsarbete på den adliga borgen, kvinnornas och flickornas arbete på borgen i olika sysselsättningar av industriell art och som personlig uppassning. Men så snart bonden förvandlats till livegen och med de romerska juristernas hjälp blivit likställd med den romerska slaven, stämde nådig herrn upp en annan melodi. Under juristernas instämmande fordrade han nu vid domarbordet obegränsade prestationer av bönderna, så många som helst och när och var det behagade honom. Bonden måste dagsverka, köra, plöja, så och skörda åt godsherrn, så snart denne uppbådade honom, även om bondens egna åkrar blev försummade och hans egen skörd stod och ruttnade. Och likaså skruvades hans arrendeavgift in natura och i kontanter upp till högsta möjliga nivå.
Men inte nog med det. Den inte mindre ädle lantfursten, som regerade överallt och även öster om Elbe, behövde likaledes pengar, mycket pengar. I gengäld för att han tillät adeln att undertrycka bönderna tillät adeln honom att lägga skatter på bönderna - adeln var ju själv fri från skatter! Och för att sätta kronan på verket sanktionerade samme lantfurste den ingripande förvandlingen av godsherrens tidigare ordföranderätt i böndernas - för länge sedan avskaffade - byrätt till patrimonialdomsrätten och godspolisinstitutionen, varigenom godsherren inte endast blev polischef utan även ensam domare över sina bönder, t.o.m. i egen sak, så att bonden kunde klaga över sin godsherre endast hos godsherren själv. Därmed var godsägaren lagstiftare, domare och exekutor i en och samma person och fullständigt oinskränkt härskare på sitt gods.
Dessa skändliga förhållanden, som inte finner sin like ens i Ryssland - ty där hade bonden dock kommunal självstyrelse - nådde sin höjdpunkt under tiden från det trettioåriga kriget tills det räddande nederlaget kom i Jena. Våldshandlingarna under det trettioåriga kriget gav adeln tillfälle att fullända underkuvandet av bönderna. Förstörelsen av otaliga bondgårdar öppnade möjligheten att obehindrat införliva dem med riddargodsets domäner. När den av krigets förstörelse till landstrykare brutalt förvandlade befolkningen åter ville slå sig ned på sina gamla gårdar erbjöd sig först den riktiga förevändningen att binda människorna som livegna vid torvan. Men även därvid stannade det blott för en kort tid. Ty knappt hann de fruktansvärda sår, som kriget slagit, läka under de närmast följande femtio åren, förrän den ädle godsherrens aptit på bondejord och bondearbete vaknade på nytt. De adliga domänerna var inte stora nog för att uppsuga allt arbete som fortfarande kunde pressas ur de livegna - utpressning är här menat i bokstavligaste mening. Systemet att degradera bönder till statare och livegna daglönare hade utmärkt bestått provet. Från början av 1700-talet kommer det allt oftare till användning, det kallas nu "bondekuvandet" [Bauernlegen]. Man "kuvar" så många bönder man kan, alltefter omständigheterna. Till en början undantar man så många som behövs för körslornas utförande och förvandlar de övriga till statare (tröskkarlar, lantarbetare, gårdskarlar och allt vad det nu heter) som för en koja med ett litet potatisland och en miserabel lön i spannmål och mycket litet i kontanter måste slava år ut och år in på godset. När nådig herrn blivit så rik att han kan skaffa sig egna dragdjur "kuvar" man de ännu kvarvarande bönderna och slår ihop deras gårdar med det adliga affärsgodset. På detta sätt är den tyska adelns stora lantgods helt och hållet sammansatta av stulen bondejord, detta gäller i synnerhet de östelbiska adelsgodsen, och om denna jord utan varje ersättning återtas från rövarna, så vederfares dem inte ens full rättvisa. Egentligen borde de dessutom betala skadestånd.
Småningom märkte landets furstar att detta system, hur nyttigt det än var för adeln, inte alls låg i deras intresse. Bönderna hade betalt skatter innan de degraderades. Från deras till skattefria domäner sammanförda gårdar erhöll staten inte ett dugg, och knappast ett öre från de nyblivna livegna. En del av de degraderade bönderna blev som överflödiga för godsets skötsel helt enkelt bortkörda och därigenom fria, d.v.s. fågelfria. Landsbygdens befolkning minskade, och sedan lantfursten började komplettera sin dyrbara legohär på den billiga vägen att utskriva bönder var detta honom ingalunda likgiltigt. Sålunda finner vi särskilt i Preussen under hela 1700-talet den ena förordningen efter den andra som avser att sätta stopp för bondekuvandet. Men det går med dem som med nittinio hundradelar av den omätliga makulatur, som de tyska regeringarna skrivit ihop alltsedan Karl den Stores kapitularier[3]. De blev bara papper och adeln lät sig knappast störas. Bondekuvandet fortgick.
Inte ens det fruktansvärda exempel, som den stora revolutionen i Frankrike statuerade för den egensinniga feodaladeln, avskräckte mer än för ett ögonblick. Allt förblev vid det gamla. Och det Fredrik II inte orkade med, var det alldeles otänkbart att hans svage och kortsynte brorson Fredrik Vilhelm III skulle klara. Då kom hämnden. Den 14 november 1806 slogs hela den preussiska staten i stycken på samma dag vid Jena och Auerstadt, och den preussiska bonden har mera anledning att fira denna dag och den 18 mars 1848 än alla tyska segrar från Mollwitz till Sedan. Nu började det äntligen gå upp ett svagt ljus för den bortom den ryska gränsen tillbakaträngda regeringen, att man inte kunde besegra de fria jordbesittande franska böndernas söner med söner till livegna dagsverksbönder som dagligen jagades bort från gård och grund. Nu äntligen märkte den att bonden så att säga också är en människa. Nu skulle man inskrida.
Men knappt var freden sluten och hovet och regeringen återkomna till Berlin förrän de ädla föresatserna återigen smalt som smör i solsken. Det lovprisade ediktet av den 9 november 1807 hade visserligen till namnet upphävt livegenskapen eller den ärftliga undersåtligheten (och det först från mårtensmässan 1810) på papperet men i verkligheten lämnat nästan allting vid det gamla. Och därvid blev det. Den lika tveksamme som inskränkte kungen lät sig nu som förr ledas av den bondeplundrande adeln, och det till den grad att det åren 1808-1810 utfärdades fyra förordningar, som i ett flertal fall åter tillät godsherrarna att röva jorden från bönderna - trots ediktet av 1807. Först när Napoleons krig mot Ryssland redan var i sikte erinrade man sig på nytt, att man skulle behöva bönderna, och utfärdade ediktet av den 14 september 1811, i vilket såväl bönder som godsherrar rekommenderades att inom loppet av två år göra upp i godo beträffande avvecklingen av dagsverksskyldigheten och andra bördor samt i fråga om godsherrens överhöghet, vid äventyr att en kunglig kommission efter fristens utlöpande enligt bestämda regler tvångsvis skulle genomföra förändringen. Som huvudregel gällde att bonden genom att avträda en tredjedel av sin jord (eller betala motsvarande belopp i pengar) skulle förvandlas till fri ägare av den därefter kvarblivna jordlotten. Men även detta för adeln så enormt fördelaktiga friköp förblev framtidsmusik. Ty adeln bromsade för att få ännu bättre villkor och efter de två årens förlopp var Napoleon återigen i landet.
Knappt var denne - under fortlöpande framtidslöften om konstitution och folkrepresentation från den ängslige kungens sida - definitivt utkörd ur landet, förrän alla vackra utfästelser åter var glömda. Redan den 29 maj 1816 - inte fullt ett år efter segern vid Waterloo! - utkom ett förtydligande till ediktet av 1811 och det löd redan helt annorlunda. Friköpandet från feodala åligganden hörde inte längre till regeln utan till undantagen. Det skulle endast gälla sådana jordbruk som var registrerade i jordskattelängderna (alltså större arealer), vilka redan 1749 i Schlesien, 1752 i Östpreussen, 1763 i Brandenburg och Pommern[1*] samt 1774 i Västpreussen brukades av bondehushåll. Även dagsverksskyldigheten vid sådd och skörd fick bibehållas. Och när det äntligen 1817 gjordes allvar av projektet med friköpningskommissionerna gick det mycket fortare bakåt med agrarlagstiftningen än framåt för agrarkommissionerna. Den 7 juni 1821 tillkom en ny friköpsordning, varigenom inskränkningen av friköpsmöjligheter för större bondgårdar, de s.k. familjejordbruken[4], ytterligare inskärptes och dagsverksskyldigheten och andra feodala åliggandens fortbestånd till evig tid för småbrukarna - statare, gårdskarlar, tröskare, kort sagt alla daglönare - uttryckligen fastställdes. Först 1845 gjordes det undantagsvis för Sachsen och Schlesien möjligt att friköpa sig från denna art av åligganden på annat sätt än genom ömsesidig överenskommelse mellan godsherren och bonden - för vilket det självklart inte behövdes någon lag. Vidare blev den summa, med vilken bonden en gång för alla kunde friköpa sig från de till pengar eller spannmålsleveranser omräknade prestationerna, fastställd till 25 gånger årsarrendet, och avbetalningarna skulle fullgöras i summor på minst 100 taler, medan bönderna på statsdomänerna redan 1809 tillerkändes rätten att friköpa sig för det tjugudubbla årsarrendet. Kort sagt, "intelligensstatens" mycket lovprisade upplysta agrarlagstiftning hade endast ett syfte: att rädda så mycket som möjligt av feodalismen.
Det praktiska resultatet stod i överensstämmelse med dessa bedrövliga åtgärder. Agrarkommissionerna förstod fullkomligt regeringens välvilliga avsikter och, som det drastiskt skildrats i detalj av Wolff, de sörjde för att bönderna vid friköpningen vederbörligen lurades till förmån för adelsmannen. Från 1816 till 1848 friköptes 70.582 bondgårdar med en jordareal av 5.158.827 morgen[5], vilket utgjorde sex sjundedelar av alla skattepliktiga större bondgårdar. Däremot friköptes endast 289.651 av de mindre jordbrukarna (därav över 228.000 i Schlesien, Brandenburg och Sachsen). Det sammanlagda antalet friköpta årliga dagsverken uppgick till: kördagar 5.978.295, karldagsverken 16.869.824. I skadestånd för detta erhöll högadeln som kapitalersättning 18.544.766 taler, årliga räntebetalningar i kontanter 1.599.992 taler, i råg 260.069 skäppor[6] och slutligen 1.533.050 morgen bondejord som avträddes. Utom alla andra ersättningar erhöll de förutvarande jordägarna alltså väl en tredjedel av den förutvarande bondejorden.
År 1848 öppnade äntligen ögonen på de lika inskränkta som inbilska preussiska lantjunkrarna. Bönderna - i synnerhet i Schlesien, där latifundiesystemet med det därtill svarande nedtryckandet av befolkningen till dagsverkande statare var mest utvecklat - stormade slotten, brände upp de redan uppgjorda friköpsurkunderna och tvang de nådiga herrarna att skriftligen intyga att de avstod från alla vidare prestationer. Dessa excesser - som även den då härskande bourgeoisin tyckte var skändliga - blev visserligen nedslagna med militärt våld och strängt straffade, men även den dummaste junkerfårskalle insåg nu att slavdagsverkandet hade blivit en omöjlighet. Hellre avstod de dem helt och hållet än anlitade dessa rebelliska bönder. Nu gällde det bara att rädda vad räddas kunde och den jordägande adeln hade faktiskt panna att begära gottgörelse för förlusten av dessa dagsverken som blivit en omöjlighet. Och knappt hade reaktionen satt sig någorlunda fast i sadeln förrän den uppfyllde denna önskan.
Först tillkom emellertid lagen av den 9 oktober 1848, enligt vilken alla icke avslutade friköpsförhandlingar och därav uppkomna processer liksom en rad andra processer mellan godsägare och bönder inställdes. Därmed var hela den så högt lovprisade agrarlagstiftningen från och med 1807 dömd. Men så fort som den så kallade nationalförsamlingen i Berlin blivit sprängd och statskuppen lyckats kände sig det feodalbyråkratiska Brandenburg-Manteuffelska ministeriet tillräckligt starkt för att gå adeln ett stort steg till mötes. Det utfärdade den provisoriska förordningen av den 20 december 1848, varigenom de tjänster, som bönderna i väntan på närmare reglering hade att utföra o.s.v. med få undantag återinrättades enligt den gamla ordningen. Det var denna förordning som gav Wollf anledning att behandla de schlesiska bondeförhållandena i "Neue Rheinische Zeitung".
Samtidigt dröjde det ytterligare över ett år innan den nya slutgiltiga friköpningslagen av den 2 mars 1850 kom till stånd. Man kan inte skarpare fördöma den ännu i dag av de preussiska chauvinisterna till skyarna höjda agrarlagstiftningen från åren 1807-1847 än vad som motvilligt nog sker i motiveringen till lagen av den 2 mars 1850 - och det är det Brandenburg-Manteuffelska ministeriet som skrivit den.
Nåväl, några betydelselösa bördor upphävdes helt enkelt, friköpet från de övriga dekreterades genom deras förvandling till avbetalningar i kontanter och deras kapitalisering till det artondubbla beloppet, och för förmedlingen av kapitalmoratorierna upprättades s.k. Rentenbanken, som medelst kända amorteringsoperationer skulle betala det tjugodubbla beloppet till jordägaren, medan bonden gjorde sig kvitt alla förpliktelser genom att betala amorteringar i 56 år.
Fördömde ministeriet hela den tidigare agrarlagstiftningen i sin motivering, så fördömde kammarens kommission den nya lagen. Den skulle inte gälla för den vänstra Rhenstranden, som genom den franska revolutionen för länge sedan hade befriats från allt detta plundrande. Kommissionen gick med på det, eftersom högst en enda av de 109 paragraferna i alla fall var tillämplig där, "medan alla övriga bestämmelser inte alls passar där utan snarare lätt kan framkalla förvirring och onödig irritation ..., emedan lagstiftningen på den vänstra Rhenstranden beträffande upphävandet av de verkliga bördorna går mycket längre än man för närvarande är villig att gå", och man ändå inte kan begära att rhenländarna åter skall låta sig nedpressas till det nypreussiska idealtillståndets nivå.
Nu gjorde man äntligen allvar av pratet om avskaffandet av de feodala arbets- och utsugningsformerna. På några få år var bönderna friköpta. Från 1850 till 1865 års utgång friköptes resten av de större bondgårdarna, det gällde endast ytterligare 12.706 med en areal av 352.305 morgen; av de mindre jordbrukarna, statarna inräknade, friköptes emellertid inte mindre än 1.041.341 under dessa femton år, medan det intill 1848 inte hade friköpts fullt 290.000 av dem. Till detta svarade ett antal av endast 356.274 friköpta kördagsverken, som föll på de större egendomarna, medan de friköpta vanliga dagsverkena uppgick till 6.670.507. Likaså utgjorde den ersättning som utgick i jordavträdelser och som likaledes endast träffade större jordegendomar endast 113.071 morgen och den i spannmål omräknade årsamorteringen 55.522 skäppor. Däremot erhöll lantadeln 3.890.136 taler årligen i nya penningarrenden och dessutom 19.697.483 taler som slutgiltig ersättning för kapitalförluster.
Den summa, som den samlade preussiska jordägarkasten, statsdomänerna inräknade, har låtit sig betalas ur böndernas pung för att dessa skulle få tillbaka en del av den jord, som bönderna tidigare - ända in på 1800-talet - ägt och berövats, belöper sig enligt Meitzen bd I, sid. 437, till 213.861.035 taler. Men den summan är alldeles för låg. Ty varje morgen odlad jord är därvidlag "endast" beräknad till 20 taler, varje morgen skogsmark till 10 taler och varje skäppa råg till en taler, vilket är mycket för litet. Vidare är där endast de "med säkerhet kontrollerbara skadeersättningarna" medräknade, d.v.s. att alla privat träffade överenskommelser mellan parterna är lämnade ur räkningen och, som Meitzen själv säger, de här uppförda friköpta prestationerna, alltså även de därför betalda skadeersättningarna, utgör blott ett "minimum".
Vi kan alltså uppskatta den av bönderna till adeln och statskassan utbetalade summan för att bli befriade från rättsvidriga förpliktelser till minst 300.000.000 taler, möjligen ända till en miljard mark.
En miljard mark för att få tillbaka och skuldfritt äga mindredelen av den jord som bönderna berövats under fyra århundraden! Den minsta delen, ty den ojämförligt största delen behöll i alla fall adeln och statsmakten i form av fideikommiss samt andra riddargods och domäner!
LONDON den 24 november 1885.
Friedrich Engels.
[1] Ungefär samma område som de senare preussiska provinserna Östpreussen och Västpreussen, vilket från 1200-talet till 1400-talet behärskades av Tyska orden, även benämnd Tyskherrarna (en adlig riddarorden som skaffade sig stor världslig makt).
[2] Det stora tyska bondekriget.
[3] De av Karl den Store utfärdade och i flera mindre avsnitt indelade stadganden, som bildade grundvalen för den frankiska rätten.
[4] På tyska Ackernahrung. Under denna benämning förstod man en bondgård som förfogade över så mycken jord att bondens familj kunde livnära sig på dess avkastning utan att behöva åtaga sig lönearbete och utan att man behövde hålla sig med lejd arbetskraft året runt.
[5] Gammalt tyskt fältmått av växlande storlek, vanligen = 25,5 ar. Ursprungligen betecknande det stycke mark som på en morgon (d.v.s. en halv dag) kunde plöjas eller slås av en man.
[6] På tyska Scheffel, ungefär 55 liter.
[1*] Den preussiska bakslugheten är outgrundlig. Den visar sig här i kalla data. Varför just år 1763? Helt enkelt därför att det följande året, den 12 juli 1764, hade Fredrik Wilhelm II en kategorisk förordning, i vilken de motspänstiga adelsmännen under straffhot befalldes att återinsätta de förutvarande bönderna på de gårdar och statarställen, vilka efter 1740 och i synnerhet efter det sjuåriga krigets utbrott hade indragits massvis. I den mån denna förordning hade någon verkan, blir den sålunda utplånad till fördel för adeln år 1816. (Anmärkning av Engels.)