Ur Wilhelm Liebknecht: Karl Marx zum Gedächtnis, Nürnberg 1896.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Väl hundrade gånger har jag uppmanats att skriva om Marx och berätta om mina personliga förbindelser med honom, och varenda gång har jag vägrat att göra detta. En vägran som alltid har dikterats av min respekt för Marx. För jag kände att uppgiften kanske översteg min förmåga och att jag inte hade nog med tid för en sådan uppgift. Och det skulle vara en förolämpning mot Marx' minne att skriva snabbt och slarvigt om en man som han.
Men sedan invände man att också en kortfattad minnesbild inte nödvändigtvis behövde bli slarvig, att jag hade saker och ting att förtälja som ingen annan kunde berätta om och att allt som kan hjälpa våra arbetare och vårt parti att lära känna Marx litet bättre måste vara av obestridligt värde. Och om valet alltså måste stå mellan en om ock nödvändigtvis ofullkomlig relation och ingenting alls, så måste det förstnämnda ju ändå vara det minst onda. Så till slut lät jag mig ändå övertalas ...
Vetenskapsmannen Marx, redaktören för Rheinische Zeitung, mannen som var med om att skapa Deutsch-Französische Jahrbücher, medförfattaren till Kommunistiska manifestet, redaktören för Neue Rheinische Zeitung och Kapitalets skapare, är en gestalt som hör offentligheten till ... Det skulle vara rena dårskapen från min sida att alls försöka skriva om den Marx, för det har jag inga möjligheter till under de korta stunder jag kan göra mig ledig från mitt brådskande dagliga arbete. Det skulle kräva omfattande vetenskapliga studier. Och när skulle jag finna den tid som tarvades för den saken? ...
Följaktligen kommer jag i denna korta skiss att beröra vetenskapsmannen och politikern Marx endast tillfälligtvis och rent biografiskt. Den sidan av Marx är ju väl känd för alla. I stället skall jag försöka skildra människan Marx, sådan jag kände honom personligen.
Min vänskap med Marx' båda äldsta döttrar - som den gången var sju respektive sex år gamla - inleddes redan några dagar efter min ankomst till London, sedan jag frigivits ur ett fängelse i "det fria Schweiz" och rest till England via Frankrike på ett utvisningspass. Jag träffade familjen Marx på en sommarfest som hölls av den kommunistiska arbetarföreningen[1] någonstans strax utanför London. Jag kommer inte längre ihåg om det var i Greenwich eller i Hampton Court.
"Pčre Marx", som jag då aldrig hade träffat tidigare, skärskådade mig genast mycket strängt, såg mig forskande i ögonen och studerade uppmärksamt mitt huvud ...
Granskningen utföll tydligen till belåtenhet, och jag uthärdade tåligt blicken från det lejonlika huvudet med den korpsvarta manen. Och sedan följde ett muntert och animerat samtal och snart roade vi oss av hjärtans lust, och Marx var den uppsluppnaste av oss allesammans. Jag presenterades också för fru Marx, Lenchen, som varit familjens trogna hushållerska ända sedan hon var en ung flicka, och barnen. Från den dagen kände jag mig hemma i familjen Marx' bostad och inte en dag förgick utan att jag besökte familjen. De bodde då vid Dean Street, en tvärgata till Oxford Street. Själv hyrde jag mig en bostad vid Church Street inte långt därifrån.
Mitt första längre samtal med Marx hade jag dagen efter den friluftsfest jag just berättat om. Naturligtvis hade vi inte kunnat föra något allvarligt samtal där, och därför inbjöd Marx mig till ett sammanträffande följande dag i arbetarföreningens hus, då också Engels förmodligen skulle vara närvarande.
Jag kom litet före den överenskomna tiden. Marx hade inte kommit ännu, men jag träffade åtskilliga gamla bekanta och befann mig mitt uppe i ett animerat samtal när Marx plötsligt slog mig på axeln med en vänlig hälsning och talade om att Engels befann sig i den privata baren i nedervåningen och förklarade att vi skulle vara mera ostörda därnere.
Jag hade ingen aning om vad som menades med en privat bar och undrade om det stora provet nu var inne, men följde tillitsfullt med Marx. Han hade gjort precis samma gynnsamma intryck på mig som dagen innan - Marx hade förvisso gåvan att vinna människors förtroende. Nu stack han sin arm under min och förde mig med till den privata baren där Engels, som redan slagit sig ner med ett krus porter, hälsade mig hjärtligt välkommen.
Amy, den pigga barflickan därinne, fick genast order att ge oss något att dricka - och att äta också, för maten var en av de viktigaste frågorna för oss emigranter - och sedan slog vi oss ner, jag vid ena sidan av bordet och Marx och Engels vid den andra. Det tunga mahognybordet, de blänkande sejdlarna, den skummande portern, hoppet om en äkta engelsk biffstek med alla attiraljer, och de långa kritpiporna som liksom bara väntade på att bli rökta, kändes alltsammans så behagligt att det påminde mig om någon av de engelska illustrationerna till Boz. Men det skulle tydligen bli ett slags förhör i alla fall! Nå, jag skulle nog klara det! Samtalet blev allt livligare ...
Jag hade aldrig haft någon personlig kontakt med Marx eller Engels innan jag året innan träffade Engels i Genčve. De enda av deras arbeten som jag ännu kände till var Marx' artiklar i Deutsch-Französische Jahrbücher och Filosofins elände och Engels' Den arbetande klassens läge i England. Jag var visserligen kommunist alltsedan 1846, men hade inte lyckats få tag på Kommunistiska manifestet förrän strax innan jag träffade Engels efter författningskampen[2] men jag kände naturligtvis till skriften i fråga och visste vad den innehöll. Vad Neue Rheinische Zeitung angick hade jag sällan lyckats komma över något exemplar, för under de elva månader denna tidskrift utgavs hade jag varit antingen utomlands, i fängelse eller mitt uppe i en frivillig revolutionskämpes kaotiska och stormiga liv.
Båda mina examinatorer misstänkte mig för småborgerligt "demokratiska" åsikter och "sydtysk fromsinthet", och en del av de åsikter jag förde fram om människor och händelser rönte en hård kritik ... Men på det hela taget gick förhöret ganska lyckligt och samtalet övergick så småningom till större frågor.
Snart nog befann vi oss mitt uppe i ett samtal om naturvetenskaperna och Marx uttalade sig med förakt om den segrande reaktionen i Europa som inbillade sig att den hade lyckats kväva revolutionen och inte ens anade att naturvetenskapen redan höll på att förbereda en ny. Kung Ånga, som hade revolutionerat världen under förra seklet, hade berövats sin tron och höll på att avlösas av en ännu större revolutionär - den elektriska gnistan. Marx berättade entusiastiskt om en modell av en elektrisk motor som i några dagar hade varit utställd vid Regent Street och som kunde användas för att driva ett järnvägståg.
"Problemet är löst nu", sade han, "och följderna är omöjliga att överskåda. Den ekonomiska revolutionen måste med naturnödvändighet följas av en politisk revolution, för den sistnämnda är bara den förstnämndas sätt att uttrycka sig."
Marx' sätt att tala om det naturvetenskapliga och tekniska framåtskridandet avslöjade så tydligt hans världsuppfattning, och framför allt då det som senare skulle komma att kallas den materialistiska historieuppfattningen, att vissa tvivel som jag hyst ända fram till denna stund nu smälte bort som snö för vårens sol.
Jag kom aldrig hem den kvällen. Vi satt där och pratade, skämtade och drack till långt fram på småtimmarna och solen hade redan gått upp när jag äntligen kom i säng. Men jag stannade inte länge i min säng; jag kunde inte somna, eftersom min hjärna var alltför full av allt det myckna jag hört, och tumultet i mina tankar drev mig upp igen och fick mig att vandra bort till Regent Street för att se den där modellen, denna moderna trojanska häst som det borgerliga samhället i sin självmordsblindhet hade fört in i sitt Ilion under allmänt jubel, precis som antikens trojaner en gång, och som oundvikligen skulle bli dess egen undergång. Essetai haemar - kommande varder den dag då det heliga Ilion faller.
En väldig folkmassa avslöjade var maskinen ställdes ut. Jag trängde mig fram genom folkmassan, och såg motorn och tåget som glatt rusade runt ...
Detta var år 1850, i början av juli.
"Moren" var ju fem-sex år äldre än vi "ungdomar" och var också medveten om de fördelar hans mognad innebar gentemot oss och sonderade vid alla upptänkliga tillfällen oss allesammans och i all synnerhet mig. Mycket beläst som han var, och därtill utrustad med ett fabelaktigt minne, var det inte svårt för honom att göra det hett för oss. Så han njöt när han kunde ge någon av oss "elever" en knepig fråga och på hans bekostnad in corpore vili bevisa hela bristfälligheten hos våra universitet och i vår akademiska undervisning!
Men samtidigt undervisade han också oss själv hela tiden, och det fanns ett klart syfte med hans undervisning. Jag skulle kunna uttrycka det sålunda att han var min lärare i ordets båda meningar, både den trängre och den bredare. Vi lärde av honom på vetandets alla fält, för att inte tala om nationalekonomin - men man talar inte om påven i hans eget palats. Jag kommer senare till hans föredrag om det ämnet i Kommunisternas förbund. Marx var väl bevandrad i både de döda och de levande språken. Jag är själv filolog och det beredde honom ett hart när barnsligt nöje, när han kunde visa mig på något krångligt stycke hos Aristoteles eller Aiskylos som jag inte genast kunde analysera korrekt. Och så han bannade mig en dag för att jag inte kunde ... spanska! Han plockade genast fram Don Quijote ur en stapel böcker och gav mig en lektion. Jag kände redan till den spanska grammatiken och satsbyggnaden, eftersom jag läst Diez' jämförande grammatik i det romanska språket, och avancerade följaktligen ganska snabbt under hans utmärka ledning och med hans stillsamma hjälp när jag tvekade eller fastnade helt. Och vilken tålmodig lärare han var, denne man som annars var en sådan eldsjäl! Lektionen avbröts tvärt genom att det kom en besökare. Men sedan förhörde han mig varenda dag och lät mig översätta ett stycke ur Don Quijote eller någon annan spansk bok, ända tills han var nöjd med mitt kunnande.
Marx var en rent märklig filolog, men starkare i de levande språken än i de döda. Han hade synnerligen grundliga kunskaper om Grimms tyska grammatik och förstod mera om den del av bröderna Grimms ordbok som publicerats än vad jag, den akademiskt utbildade lingvisten, gjorde. Han skrev engelska och franska lika bra som vilken infödd engelsman eller fransman som helst, men hans uttal lämnade en del övrigt att önska. Hans artiklar i New York Daily Tribune skrevs på en verkligt klassisk engelska, hans Filosofins elände, ett svar på Proudhons Eländets filosofi, på perfekt franska. Den franske vän som före tryckningen gick igenom manuskriptet till sistnämnda verk fann mycket litet att ändra i det.
Eftersom Marx var så insatt i språkens själva väsende och hade studerat språkens ursprung, utveckling och struktur, hade han mycket lätt för att lära sig språk. I London lärde han sig ryska och ämnade under krimkriget till och med studera turkiska och arabiska, men lyckades inte få tillfälle att göra detta. Och som var och en som verkligen vill lära sig bemästra ett språk måste göra, fäste han stort avseende vid läsningen av språket. Den som har gott minne - och Marx hade ett rent fantastiskt minne och glömde aldrig någonting alls - skaffar sig snabbt ett omfattande förråd av glosor och fraser. Sedan är det lätt att lära sig att utnyttja detta förråd i praktiken.
Åren 1850 och 1851 höll Marx en serie föreläsningar i nationalekonomi. Han gjorde det högst motvilligt, men sedan han väl hållit några privata föredrag för en del av de närmaste vännerna lät han sig övertalas av oss att föreläsa också för en bredare krets. I denna föreläsningsserie, som blev en upplevelse för alla som hade lyckan att få delta som åhörare, utvecklade Marx till fullo principerna i det system han sedan vidareutvecklade i Kapitalet. Under dessa föreläsningar i den alldeles överfulla stora salen i den kommunistiska arbetarföreningen, som vid denna tid låg vid Great Windmill Street - exakt samma lokal där Kommunistiska manifestet hade antagits ett och ett halvt år tidigare - ådagalade Marx en glänsande förmåga att popularisera vetenskapen. Ingen kunde vara en skarpare motståndare till en vulgarisering av vetenskapen, d.v.s. till att man förfalskade, förnedrade och förlöjligade den, än han. Och ingen skulle ha kunnat uttrycka sig klarare. Klarhet i ord är en direkt produkt av klarhet i tanken; den som tänker klart uttrycker sig också klart.
Marx föreläste mycket metodiskt. Han började med att så kortfattat som möjligt formulera en tes, en proposition, och gav sedan en fyllig och utförlig förklaring till denna, varvid han noga undvek sådana uttryck som arbetarna inte förstod. Och sedan bad han åhörarna komma med frågor. Om ingen hade några frågor att ställa inledde han själv i stället ett förhör om det nyss genomgångna, och det gjorde han med sådan pedagogisk skicklighet att inga missuppfattningar eller luckor i kunskaperna någonsin kunde undgå honom.
När jag en dag gav uttryck åt min beundran över hans skicklighet som undervisare, berättade man att Marx redan tidigare hållit föredrag på arbetarföreningen i Bryssel.[3] Och han hade förvisso allt man kan begära av en verkligt framstående lärare. Under de här föreläsningarna använde han sig också av en svart tavla där han skrev upp olika formler, bland annat de som vi alla känner till från Kapitalet.
Det enda beklagliga i sammanhanget var att kursen bara kom att fortsätta i ett knappt halvår. Kommunistiska arbetarföreningen infiltrerades av element som Marx ogillade. När flodvågen av flyktingar ebbade ut började föreningen vissna och bli allt mer sekteristisk, och Weitlings och Cabets gamla följesvenner började hävda sig mer och mer. Vilket i sin tur ledde till att Marx, som inte var nöjd med ett så snävt verksamhetsfält och hade viktigare ting att sköta än att sopa bort gamla spindelvävar, höll sig borta från föreningen.
I språkliga frågor var Marx purist intill gränsen för pedanteri. Min oberhessiska dialekt, som envist hängde kvar - eller kanske var det jag som envist höll fast vid den - utsatte mig för oräkneliga förebråelser från hans sida. Att jag nämner sådana bagateller beror på att de visar i vilken grad Marx betraktade sig som lärare och mentor för oss "ungdomar".
Den känslan manifesterade sig också på många andra sätt. Han var mycket krävande mot oss. När han upptäckte någon brist i våra kunskaper insisterade han mycket bestämt på att vi skulle råda bot på denna brist och talade också om för oss hur vi skulle göra detta. Så snart han var ensam med någon utsatte han denne för ett regelrätt förhör. Och de där förhören var förvisso inga skämt. Det var omöjligt att slå blå dunster i hans ögon. Om han märkte att han talat för döva öron var det också slut med vänskapen. Det var en heder och en ära för oss att ha honom som "skolmästare". Varenda gång vi var tillsammans lärde jag mig alltid något nytt av honom ...
På den tiden var det bara en liten minoritet inom själva arbetarklassen som nått upp till socialismen, och också bland socialisterna själva var bära ett mindretal verkliga socialister i den vetenskapliga betydelse Marx förlänat detta ord - den betydelse som genomsyrar Kommunistiska manifestet. I den mån arbetarna alls väckts till något politiskt medvetande, var huvudparten av dem fångna i den onda dimma av sentimentala demokratiska önskedrömmar och fraser som var karakteristisk för 1848 års revolutionsrörelse och det som föregick och följde efter denna tid. Bifallet från massan, den breda populariteten, framstod för Marx som ett säkert bevis för att man måste vara inne på fel väg, och hans favoritcitat var Dantes stolta: Segui il tuo corso, e lascia dir le genti! - "Gå din egen väg, och låt människorna prata!"
Hur ofta citerade han inte just den raden, som också fick stå som avslutning på hans förord till Kapitalet! Ingen människa kan ju stå okänslig inför hugg och slag, eller nålsting och loppbett, och hur ofta måste inte Marx, angripen från alla håll och plågad och hetsad av själva kampen för det dagliga brödet, missförstådd av samma arbetande folk vars frigörelsevapen han smidde i nattens tystnad, ibland till och med förkastad av dessa arbetare medan de i stället följde tomma pratkvarnar, hycklande förrädare eller till och med svurna fiender till dem själva - hur ofta måste han inte, i ensamheten i sitt fattiga, verkligt proletära arbetsrum, ha upprepat den store florentinarens ord, för att själv inspireras till nytt mod och ny energi av denna stolta sats!
Och han vägrade att låta sig ledas på avvägar. Till skillnad från prinsen i Tusen och en natt, som lämnade ifrån sig segern och segerpriset, därför att han förskräckt och förfärad inför det onda buller och de hemska fantomer som omgav honom vände sig om och blickade tillbaka, fortsatte Marx hela tiden framåt, hade alltid blicken riktad mot det ljusa och sanna målet långt därframme ...
Lika stor som hans förakt för populariteten var hans vrede mot dem som sökte denna. Han avskydde "glänsande" talare och ve den som bara hasplade ur sig vackra fraser! Mot sådana människor var han oblidkeligt hård. "Frasmånglare" var i hans mun den svåraste av alla förebråelser, och om han upptäckt att någon var frasmånglare vägrade han i fortsättningen att ha någon som helst kontakt med denne. Han tröttnade aldrig på att inskärpa i oss "ungdomar" hur nödvändigt det var med logisk skärpa och klarhet i uttrycket och tvingade oss hela tiden att studera vidare.
Just vid denna tid stod det magnifika läsrummet i British Museum med dess outtömliga skattkammare av böcker klart och färdigt. Marx gick dit varenda dag och manade och drev oss att göra sammalunda. Studera! Studera! Det var det kategoriska imperativ vi ständigt utsattes för från hans sida, en maning som han underströk genom sitt eget exempel och genom att ständigt hålla sin egen väldiga hjärna i arbete.
Medan de andra landsflyktingarna dagligen och stundligen planerade sin världsrevolution och dag efter dag, natt efter natt, berusade sig med sitt opiummotto: "I morgon börjar det!" tillbringade vi, "svavelbandet", "banditerna", "mänsklighetens avskum", en stor del av vår tid på British Museum och försökte utbilda oss och skaffa fram så mycket vapen och ammunition som möjligt för den kommande kampen.
Ibland hade vi inte så mycket som en matbit ens, men det fick aldrig hålla oss borta från British Museum, för där fanns det bekväma stolar att sitta på och vintertid var det varmt och behagligt därinne, vilket man inte alltid kunde säga om våra bostäder, i den mån vi alls hade några sådana.
Marx var en sträng lärare, som inte bara uppmanade oss att studera, utan också såg till att vi verkligen gjorde det.
Själv studerade jag bland annat under en längre tid de engelska fackföreningarnas historia. Under hela denna tid frågade han mig varenda dag hur långt jag hade hunnit, och lämnade mig ingen ro förrän jag till slut hållit ett längre anförande inför en större åhörarskara. Han var själv närvarande den gången. Efteråt berömda han mig inte, men kom inte heller med någon nedgörande kritik, och eftersom han inte hade för vana att slösa med beröm och brukade berömma bara av medlidande, tröstade jag mig lätt över de uteblivna lovorden. Och när han sedan gav sig in i en direkt diskussion med mig om ett påstående jag kommit med, betraktade jag detta som ett indirekt beröm.
Som lärare besatt Marx den sällsynta förmågan att kunna vara sträng utan att därför slå ner modet på sina elever. Till hans märkliga egenskaper hörde också gåvan att lära oss att kritisera även oss själva och aldrig låta oss känna någon självbelåtenhet över vad vi lyckats åstadkomma. Allt självbelåtet navelskådande gisslades grymt av hans ironis piska.
Om Buffons "Stilen är människan" alls kan sägas stämma in på någon, så gäller det förvisso för Marx - Marx' stil är Marx. En så alltigenom sanningskär människa som Marx, som inte kände någon annan religion än dyrkan av sanningen, som ögonblickligen och utan betänkande avfärdade en teori som kostat honom mycket arbete och därför också måste vara honom kär, i samma ögonblick som han överbevisades om att den var felaktig, en sådan människa måste givetvis vara likadan i sina verk som han var i verkligheten. Denne man, som var så helt ur stånd till hyckleri, förställning och falsk anspråksfullhet, var alltid sig själv, i sitt skriftställarskap lika självklart som i vardagens liv. Naturligtvis kan en så mångsidig, versatil och allomfattande naturs stil inte äga den likformighet, jämnhet, rentav monotoni som man finner hos en mindre komplicerad, mindre allomfattande natur. Den Marx som skrev Kapitalet, den som skrev Louis Bonapartes artonde brumaire och den som skrev Herr Vogt, är tre olika Marxar; men samtidigt är de dock i all sin mångfald ändå en och samma Marx, det finns en enhet i deras treenighet, enheten hos en stor personlighet som uppenbarar sig på olika sätt på olika områden men ändå hela tiden är densamme.
Kapitalets stil är krånglig och svårbemästrad, det erkännes villigt, men är då det tema boken behandlar så lättbegripligt? Stilen är inte bara människan, den är också materialet, den måste anpassas till sitt ämne. Det finns ingen lätt kungsväg till vetenskapen, var och en måste anstränga sig och klättra, även om han har den bästa vägvisare som står att få. Den som klagar över den svåra, abstrusa eller till och med tunga stilen i Kapitalet, erkänner bara sin egen andliga lättja och oförmåga att tänka.
Är Louis Bonapartes artonde brumaire obegriplig? Är en pil obegriplig om den flyger rätt mot målet och borrar sig djupt in i det? Är ett spjut som, riktat av en säker hand, tränger in i fiendens hjärta obegripligt? Orden i Louis Bonapartes artonde brumaire är pilar och spjut, de bärs upp av en stil som brännmärker och dödar. Om någonsin hat, förakt och brinnande kärlek till friheten uttryckts i förbrännande, förhärjande, höga ord, så är det förvisso just i Louis Bonapartes artonde brumaire, som förenar den indignerade strängheten hos en Tacitus med en Juvenalis' mördande satir och en Dantes heliga vrede. Stilen i denna bok är förvisso en stylus av de gamla romarnas slag, en vass stilett som man både kunde skriva och hugga till med. Stilen här är en dolk som oavsiktligt träffar rätt i motståndarens hjärta.
Och vilken strålande humor möter inte i Herr Vogt, vilken Shakespeareliknande munterhet över att finna en Falstaff och med honom också en outtömlig gruva som kan fylla en hel arsenal av ironi!
Marx' stil är i sanning mannen själv. Man har förebrått honom för att han strävat efter att försöka pressa in så mycket innehåll som möjligt på minsta möjliga utrymme, men det är ju exakt Marx upp i dagen!
Marx fäste den allra yttersta vikt vid ett rent och korrekt uttryckssätt. Och för sin egen del valde han de allra främsta och strängaste mästarna, män som Goethe, Lessing, Shakespeare, Dante och Cervantes, som han läste nästan dagligen. Han var till ytterlighet noggrann i allt som hade med språkets renhet och korrekthet att göra. Jag minns hur han en gång i början av min vistelse i London gav mig en ordentlig avhyvling för att jag hade använt uttrycket "stattgehabte Versammlung" i en artikel. Jag sökte skydd bakom det faktum att uttrycket var i allmänt bruk, men Marx utbrast: "Vilka eländiga tyska gymnasier där eleverna inte ens får lära sig tyska! Vilka ömkliga tyska universitet!" och så vidare. Jag försvarade mig efter bästa förmåga och drog fram exempel från klassikerna, men i fortsättningen talade jag aldrig mer om "stattgehabte" eller "stattgefundene" händelser och försökte också få andra att befria sig från den ovanan ...
Språkligt sett var Marx en utpräglad purist, som alltid sökte länge och energiskt efter det exakt rätta ordet. Han avskydde bruket av främmande ord där de inte var absolut nödvändiga och det faktum att han själv ändå kunde använda främmande ord trots att ämnet inte krävde detta, måste säkert tillskrivas hans mångåriga vistelse utomlands, i första hand i England ... Men det överflöd på äkta och personliga tyska ordsammansättningar och konstruktioner som man finner hos Marx, trots att han tillbringade två tredjedelar av sitt liv i utlandet, placerar honom bland de författare som förvisso gjort sig förtjänta om det tyska språket, vittnar om att han själv måste räknas bland detta språks mest framstående mästare och formare ...
Marx behandlade politiken som en vetenskap. Ölstugepolitiker och ölstugepolitik föraktade och avskydde han av hjärtat. Och kan man alls föreställa sig något oförnuftigare?
Historien är produkten av alla de krafter som verkar i människan och naturen, av det mänskliga tänkandet, människans passioner och hennes behov. Men som teori är politiken lika med kunskapen om de miljoner och miljarder faktorer som snurrar på "tidens spinnrock" och som praktik är den lika med det handlande som bygger på detta vetande. Följaktligen är politiken en vetenskap och en tillämpad sådan ...
Marx blev alltid rasande när talet föll på dessa tomma tunnor till människor, som föreställer sig att de kan tolka vad som händer med hjälp av några stereotypa fraser och leda världens öden från pubar, tidningsredaktioner, offentliga möten eller parlamentssammanträden genom att betrakta sina mer eller mindre förvirrade önskedrömmar och fantasier som verklighet. Men lyckligtvis struntar världen i dessa människor. Till dessa "tomma tunnor" räknades understundom också mycket berömda och högt respekterade "stora män".
På den punkten nöjde sig Marx inte med att bara kritisera, utan föregick själv med ett strålande gott exempel. Framför allt genom sina analyser av den samtida utvecklingen i Frankrike och Napoleons statskupp och genom sina artiklar i New York Daily Tribune gav han verkligt fulländade exempel på hur politisk historia bör skrivas.
Här måste jag få göra en jämförelse. Bonapartes statskupp, som Marx behandlade i Louis Bonapartes artonde brumaire, utnyttjades också av Victor Hugo, den störste av alla de franska romantiska författarna och frasmakarna, som tema för ett arbete som har vunnit en viss berömmelse. Men vilken himmelsvid skillnad mellan dessa båda arbeten och deras författare! Å ena sidan en otymplig bombasm och en bombastisk otymplighet, å den andra systematiskt ordnade fakta, den kylige vetenskapsmannen som bedömer och väger alla data och den vredgade politikern, som dock inte låter sitt klara omdöme färgas av den vrede han känner.
Å ena sidan ett bubblande och glittrande skum av ord, vilda utbrott av känslofull vältalighet, groteska karikatyrer, å den andra ett verk där varje ord är en välriktad pil, varje mening en anklagelse byggd på fakta, den nakna sanningen, överväldigande i sin nakenhet; ingen indignation, bara klara konstateranden som avslöjar den aktuella verkligheten. Victor Hugos Napoleon le Petit kom i rask följd ut i tio olika upplagor, men i dag finns det inte längre någon som minns denna bok. Marx' Louis Bonapartes artonde brumaire kommer att läsas med beundran ännu om tusen år ...
Som jag redan har sagt på annat håll skulle Marx aldrig ha kunnat bli den han blev någon annanstans än i England. Det skulle ha varit lika omöjligt för Marx att nå fram till sin kritik av den borgerliga ekonomin och sitt vetande om den kapitalistiska produktionsprocessen i ett ekonomiskt så underutvecklat land som Tyskland faktiskt var ända fram till seklets mitt, som det var för det ekonomiskt underutvecklade Tyskland att kunna hålla sig med det ekonomiskt utvecklade Englands politiska institutioner. Marx var lika beroende av miljön och de betingelser han levde under som vilken annan människa som helst; utan dessa betingelser skulle han inte ha blivit den han blev. Ingen har någonsin bevisat den saken bättre än han själv gjorde. Att få studera hur ett sådant intellekt låter omständigheterna verka på sig och tränger allt djupare in i samhällets natur är redan i sig självt en stor andlig njutning. Jag kommer aldrig att verkligen till fullo kunna förstå och uppskatta den svindlande tur jag hade när jag som en ung man, utan erfarenheter men med viljan att fortbilda mig, fick Marx som min mentor och vägledare och gavs förmånen att få dra nytta av hans påverkan och undervisning.
Med tanke på mångsidigheten, för att inte rentav säga allsidigheten, hos denne mans universella intellekt, ett intellekt som omfattade världsalltet, penetrerade varenda väsentlig detalj och aldrig avfärdade någonting alls som sekundärt eller obetydligt, måste också denna undervisning blir mycket mångsidig.
Marx var en av de första som insåg betydelsen av Darwins forskning. Redan före 1859, det år då Arternas uppkomst kom ut - och genom en märklig tillfällighet också utgivningsåret för Marx' Till kritiken av den politiska ekonomin - var Marx klart medveten om Darwins epokgörande betydelse. Ty på sin fridfulla lantgård bortom stadens larm och oväsen förberedde Darwin en revolution av samma slag som den Marx själv arbetade för mitt inne i världens sjudande centrum. Enda skillnaden var att de satte in hävstången på olika punkter.
Marx höll sig ā jour med alla nya upptäckter och det vetenskapliga framåtskridandet, framför allt inom naturvetenskapen - inklusive fysiken och kemin - och historieskrivningen. Namn som Moleschoff, Liebig och Huxley, vilkas "föreläsningar för folket" vi bevistade regelbundet, nämndes lika ofta i vår krets som namnen Ricardo, Adam Smith, MacCulloch och de skotska och italienska nationalekonomerna. När Darwin dragit slutsatserna av sitt omfattande forskningsarbete och lagt fram dessa slutsatser inför offentligheten, talade vi i månader knappast om någonting annat än just Darwin och den enorma betydelsen av hans vetenskapliga upptäckter ...
Ingen kunde vara rättvisare och välvilligare än Marx när det gällde att ge andra den ära som tillkom dem. Han var alltför stor för att inte stå över all fåfänga och avund. Men samtidigt visade han ett brinnande hat mot den skrytsamma oförmågans falska storhet och låtsade ryktbarhet och mot varje form av bedrägeri och skrytsamt prål.
Bland alla de stora, små och genomsnittliga människor jag har mött i mitt liv, var Marx en av de få som var helt fri från all fåfänga. Han var alltför stor och alltför stark för att kunna känna fåfänga, alltför stolt också. Han låtsades eller hymlade aldrig, utan var alltid sig själv. Han var lika oförmögen som ett barn att bära mask eller "göra sig till". Såvida inte sociala eller politiska orsaker lade hinder i vägen för den saken, sade han alltid sin mening rent ut och utan alla inskränkningar och hans ansikte var en spegel av hans hjärta. Och när omständigheterna tvingade honom att lägga band på sig visade han en nästan barnslig tafatthet, som i hög grad roade hans vänner.
Ingen kunde vara sannare än Marx - han var sanningen förkroppsligad. Man behövde bara se på honom för att inse vad för slags människa man hade att göra med. I vårt "civiliserade" samhälle med dess ständiga krigstillstånd är det ju omöjligt att alltid gå omkring och tala sanning; det skulle innebära att man spelade sina fiender i händerna eller riskerade att bli ostraciserad. Men även om det ofta nog kan vara högst olämpligt att tala sanning, behöver man ju ändå inte alltid ljuga vid sådana tillfällen. Man får inte alltid säga allt vad man tänker eller känner, men detta innebär inte att man därför måste säga sådant som man inte själv tänker eller känner. Det förstnämnda är vanligt sunt förnuft, det senare hyckleri. Och Marx hycklade aldrig. Han var lika oförmögen som ett barn att hyckla och bedra. Hans fru kallade honom ofta "mitt stora barn" och ingen, inte ens Engels, kände och förstod honom bättre än just hon. När han måste delta i vad som brukar kallas sällskapslivet, där allting bedöms efter det yttre skenet och man hela tiden måste göra våld på sin känslor, var vår "Mor" faktiskt som en stor pojke och kunde bli generad och rodna som ett barn.
Han föraktade och avskydde sådana människor som spelade teater. Jag glömmer aldrig hans skratt när han berättade för oss om sitt första möte med Louis Blanc. Den gången bodde han fortfarande vid Dean Street, i den lilla lägenhet som i realiteten bara innehöll två rum, det främre rummet, förmaket, som användes som arbets- och mottagningsrum, och det inre som användes för alla andra ändamål. Louis Blanc lämnade Lenchen sitt visitkort och hon visade in honom i främre rummet, medan Marx snabbt klädde på sig i det andra. Dörren mellan de båda rummen stod emellertid på glänt, varför Marx fick bevittna en mycket roande scen. Den "store" historikern och politikern var kroppsligen en mycket liten man, knappast längre än en åttaårs pojke, men fruktansvärt fåfäng. Han såg sig omkring i detta proletära mottagningsrum och upptäckte en mycket enkel spegel i ett hörn. Då gick han omedelbart bort och ställde sig framför den, stramade upp sig, sträckte på sin dvärgliknande kropp så mycket han förmådde - han gick med de högsta klackar jag någonsin skådat - studerade sin egen spegelbild med yttersta förtjusning och gjorde krumsprång som en marshare i sina försök att se imponerande ut. Fru Marx, som också bevittnade denna komiska scen, måste bita sig i läppen för att inte brista i skratt. När Marx var färdigklädd åstadkom han en högljudd hostning för att förvarna besökaren om sin ankomst och ge den sprättige folktribunen ett par ögonblick på sig att lämna spegeln och hälsa sin värd med en respektfull bugning. Men den sortens skådespelarkonster gjorde ju inget intryck på Marx, så "lille Louis", som parisarbetarna brukade kalla Blanc för att skilja honom från Louis Bonaparte, övergick snabbt till att i stället försöka uppträda så naturligt som möjligt ...
"Geni är lika med flit", har någon sagt en gång, och det stämmer delvis, om också inte helt.
Geni kan inte existera utan en enorm energi och mycket hårt arbete. Om något kallas geni men saknar både det förstnämnda och det sistnämnda, är det bara en skimrande såpbubbla eller en växel dragen på tillgångar på månen. Geniet möter där energin och arbetsförmågan överträffar genomsnittet. Jag har ofta träffat människor som både av sig själva och andra betraktats som genier, men saknat denna arbetsförmåga. Och då var de alltid i realiteten bara drönare med bred käft och stor förmåga att göra reklam för sig själva. Alla verkligt betydande män jag känt har arbetat hårt. Och detta gäller alldeles särskilt just för Marx. Han arbetade kolossalt hårt. Eftersom han ofta hindrades att arbeta på dagarna - särskilt under den första tiden i utlandet - arbetade han på nätterna i stället. Det var nästan normalt för honom att vid hemkomsten sent på kvällen från något möte eller sammanträde slå sig ner och arbeta några timmar. Och de där timmarna blev fler och fler ända tills han arbetade nästan hela natten igenom och gick och lade sig först nästa morgon. Hans fru förebrådde honom allvarligt för den saken, men han svarade skrattande att det låg i hans natur ...
Men trots sin synnerligen robusta kroppskonstitution började Marx mot slutet av femtiotalet klaga över alla möjliga besvär. Det slutade med att han måste konsultera en läkare. Denne förbjöd mycket bestämt allt nattarbete. Dessutom ordinerade han ordentligt med motion - promenader och ridturer. Jag fick följa med Marx på många promenader i Londons utkanter, speciellt i det backiga norra London. Han blev också snart frisk igen: hans kropp var som skapad för hårda ansträngningar och styrkeprov.
Men knappt hade han börjat känna sig bättre igen förrän han steg för steg började återfalla i sin gamla ovana att arbeta på nätterna, ända tills han till slut drabbades av en kris som tvingade honom till förnuftigare levnadsvanor, om också bara så länge han själv verkligen kände hur nödvändigt det var.
Så småningom blev anfallen allt våldsammare. En leversjukdom kom till och elakartade tumörer utvecklades. Hans järnhälsa undergrävdes mer och mer. Jag är säker på - och de läkare som behandlade honom under hans sista sjukdom var av samma uppfattning - att om Marx verkligen hade strävat efter att leva som hans natur bjöd honom, om han med andra ord bara hade velat anpassa sig efter organismens och hygienens krav, så skulle han säkert ha levat än i dag.
Det var först de allra sista åren, när det redan var för sent, som han slutade upp att arbeta på nätterna. Men i gengäld arbetade han desto mera på dagarna. Till och med under promenaderna hade han med sig sin anteckningsbok och kastade då och då ner några anteckningar. Och hans arbete var aldrig ytligt. Det finns olika sätt att arbeta, och han arbetade alltid lika intensivt och grundligt. Hans dotter Eleanor gav mig en gång en liten historisk tabell som han sammanställt för egen räkning, för att få en rent allmän uppfattning i någon mindre betydande fråga. Men för Marx var ingenting mindre betydande, och den tabell han sammanställde för att använda en enda gång har ställts upp med sådan flit och noggrannhet att man skulle kunna tro att den varit avsedd att tryckas.
Marx' uthållighet i arbetet slog mig ofta med häpnad. Han blev aldrig trött. Till och med om han stod på sammanbrottets gräns visade han ändå inga som helst tecken till att krafterna började svikta.
Om en människas värde skall beräknas efter hur mycket arbete hon utfört, så som värdet av ett föremål beräknas med utgångspunkt från den mängd arbete som nedlagts på det, så är Marx också ur den synpunkten en sådan rese att bara några få titaner i andens rike kan jämföras med honom.
Vad gav det borgerliga samhället Marx som lön för denna enorma arbetskvantitet?
Kapitalet kostade Marx fyrtio år av arbete, och arbete av det slag som bara Marx ensam kunde prestera. Jag överdriver förvisso inte när jag säger att också den sämst betalde daglönare i Tyskland får mera betalt under fyrtio år än vad Marx fick som honorar, eller för att säga det rent ut, som hederslön för den ena av vårt sekels båda största vetenskapliga skapelser. Den andra är Darwins arbete.
"Vetenskap" är inget marknadsvärde. Och man har kanske inte rätt att vänta sig att det borgerliga samhället skall betala ett anständigt honorar till den man som skrivit ut dess egen dödsdom.
Alltifrån sommaren 1850 och till den dag i början av 1862 då jag for tillbaka till Tyskland besökte jag familjen Marx varenda dag och tillbringade i flera år hela dagarna hemma hos dem. Jag var som en medlem av familjen ...
Innan Marx flyttade in i stugan vid Maitland Park Road bodde han i en blygsam lägenhet vid den blygsamma Dean Street, Soho Square - en samlingspunkt för färdmän, folk som passerade staden och emigranter av alla de slag, med ett ständigt kommande och gående av mindre betydande, mer betydande och synnerligen betydande personer. Dessutom var lägenheten i fråga den naturliga mötesplatsen för de kamrater som hade fast bostad i London. Det där med fast bostad var för övrigt ofta en sanning med modifikation, för det var svårt att få bostad i London. Hungern drev de flesta av utvandrarna att ge sig ut i landsorten eller till och med fara vidare till Amerika. Den gjorde rentav kort process med mången landsflyktig och sände den stackars uslingen till någon av Londons kyrkogårdar, där han äntligen fick en plats där han kunde vila ut, om också inte en plats att leva. Jag lyckades emellertid hålla ut, och bortsett från de trogna Lessner och Lochner, som emellertid sällan besökte Dean Street, var jag den ende av "samfundet" i London som gick ut och in i "Morens" hus som en familjemedlem under hela landsflyktstiden, utom under en kortare tid som jag kommer till så småningom. Följaktligen kunde jag också se och upptäcka mer än andra.
Mina vänner och kamrater från tiden före London gjorde ofta narr av min starka bundenhet vid Marx. Alldeles nyligen hittade jag ett brev som jag fått just vid den tiden från Bauer, en av de främsta bland de badensiska frivilliga.[4] Han avled för några år sedan i Milwaukee, där han var redaktör för en radikaldemokratisk tidning som han själv grundat. Som de flesta flyktingar som hade medel och möjlighet därtill fortsatte han efter en kortare vistelse i London till Förenta staterna och fann snart ett arbete som passade honom inom tidningsvärlden.
Detta var den allra prövosammaste tiden för de landsflyktiga i London, och Bauer var mycket angelägen om att jag skulle komma över till honom. Han hade redan sänt flera brev där han kom med helt pålitliga erbjudanden om en hygglig redaktörslön. Vid denna tid hade jag knappt en brödskalk att sätta tänderna i och de femtio dollar i veckan han erbjöd var mycket lockande. Men jag motstod frestelserna, eftersom jag inte ville avlägsna mig längre bort från slagfältet än vad som var nödvändigt; jag visste att den som gav sig i väg över havet därmed 999 gånger av 1.000 var förlorad för Europa.
Slutligen tillgrep Bauer det yttersta vapnet och försökte locka mig över genom att smickra min egenkärlek. I ett brev som jag fortfarande har kvar bland mina papper skrev han:
"Härute blir du en fri man, och kan självständigt åstadkomma en hel del. Och vad är du i England? En lekboll, en åsna som används som lastdjur och sedan skrattas ut. Hur står det egentligen till i ditt himmelska rike? Överst tronar den allvetande, den allvise, Dalai Lama själv, Marx. Sedan kommer ingenting, en väldig avgrund. Sedan kommer Engels. Och sedan kommer en ny väldig avgrund. Sedan Wolff. Därefter ännu en väldig avgrund. Och sedan, kanske, 'den sentimentala åsnan', Liebknecht." ...
Jag svarade att jag inte hade något som helst att invända mot att placeras efter människor som hade uträttat mera än jag själv, och att jag föredrog att vara tillsammans med folk som jag kunde lära mig något av och kunde se upp till, än att umgås med folk som jag själv måste se ner på, som till exempel alla hans "stora män".
Så jag stannade där jag var, stannade och lärde.
Men Bauers brev ger en god bild av den uppfattning om Marx och vårt sällskap som var gängse bland de landsflyktiga utanför vår krets. Det skärrade upp deras fantasi att vi stängde oss så fullständigt ute från dem, och följaktligen byggde de upp en hel labyrint av myter och skvaller. Men den saken bekymrade inte oss.
Frågan är väl om inte fru Marx påverkade min utveckling lika mycket som han själv. Jag förlorade min mor när jag var tre år gammal och fick en tämligen hård fostran ... I fru Marx mötte jag en vacker, ädel och intelligent kvinna, som var hälften syster och hälften mor för de ensamma och vänlösa rebeller som spolades upp på Themsens strand. Jag är övertygad om att det var kontakterna med hela familjen Marx som räddade mig från undergång i landsflyktens elände ...
Varken tiden eller utrymmet tillåter mig att här presentera alla de människor jag träffade hemma hos Marx och i hans sällskap. Utöver de tyska och andra landsflyktingar som inte skildes från oss genom olika uppfattning i principfrågor, träffade jag också den engelska arbetarrörelsens ledare, den spartanske Julian Harney, den vältalige folktribunen och intensive tidningsmannen Ernest Jones, de sista stora representanterna för den chartism som nu höll på att övergå i socialismen; Frost som dömts till livstids deportation i sin egenskap av ledare för chartistupproret men på femtiotalet benådades och fick återvända till England, den störste av "den fysiska kraftens män"[5] och Robert Owen, denne socialismens åldrige patriark, den i särklass mest djuplodande och mest praktiske av alla den vetenskapliga socialismens föregångare. Vi var med om att fira honom på hans åttioårsdag och jag hade lyckan och förmånen att ofta få besöka honom i hans bostad ...
Strax efter min ankomst till London anlände också en fransk arbetare dit. Han väckte stort intresse inte bara inom den franska kolonin i staden, utan också bland alla oss flyktingar i allmänhet och hos våra "skuggor" - den internationella polisen. Mannen hette Barthélémy. Vi hade alla läst i tidningarna om hans djärva och intelligenta flykt från La Conciergerie. Han var över medellängd, stark och muskulös, med kolsvart, lockigt hår och strålande svarta ögon, en typisk sydfransman och något av beslutsamheten personifierad.
Hans stolta huvud omgavs av ett legendariskt skimmer. Han hade en gång dömts till galärerna och hade märket inbränt på sin axel. Under Blanqui-Barbčs-resningen 1839[6] hade han, endast sjutton år gammal, dödat en polis och skickats till en fångkoloni. Februarirevolutionen 1848 hade skänkt honom amnesti och han hade genast återvänt till Paris och deltagit i proletariatets alla aktioner och demonstrationer. Han deltog också i junislaget.[7] Den gången togs han till fånga på en av de sista barrikaderna, men till all lycka blev han de första dagarna inte igenkänd av någon; om så varit fallet, skulle han säkert ha råkat ut för samma "summariska" arkebusering som så många andra. När han till slut ställdes inför en militärdomstol hade den första blodtörsten hunnit ebba ut och han dömdes bara till "den torra giljotinen", alltså deportation på livstid till Cayenne. Det hände emellertid någonting med hans fall, så att han i juni 1850 fortfarande befann sig i la Conciergerie. Och omedelbart innan han skulle deporteras till det land där pepparn växer och människorna dör, hade han lyckats rymma ur fängelset. Han for naturligtvis raka vägen till London, där han anslöt sig till vår krets och ofta kom och hälsade på hemma hos familjen Marx.
Jag slogs ofta med honom - och det är rent bokstavligt menat. De franska landsflyktingarna hade ordnat en "fäktsal" vid Rathbone Place, Oxford Street, där man kunde öva sabel- och svärdfäktning och pistolskytte. Marx gick ibland dit och kämpade hårt med fransmännen. Han försökte kompensera sin bristande skicklighet genom att kämpa desto mera energiskt och kunde ibland lura sådana motståndare som inte var tillräckligt kallblodiga. Fransmännen hugger ju inte bara med svärdet utan stöter också med det, vilket till en början förbryllar oss tyskar, men man vänjer sig snart. Barthélémy var en god fäktare och övade också energiskt med pistolen, så att han snart också var en utmärkt skytt. Men sedan hamnade han i Willichs sällskap och uppfylldes av hat mot Marx.[8]
Ovänskapen mellan oss och Willichs sekt blev allt bittrare och en kväll utmanade Willich Marx på duell. Marx behandlade detta preussiska officersknep med det förakt det var värt, men den unge hetsporren Conrad Schramm svarade med att förolämpa Willich, som i enlighet med sin akademiska hederskodex då utmanade Schramm i stället. Duellen skulle äga rum på belgiska kusten och utkämpas med pistoler som vapen. Schramm hade aldrig haft en pistol i sin hand i hela sitt liv, medan Willich kunde skjuta prick på ett hjärteräss på tjugo stegs avstånd. Barthélémy skulle medfölja som Willichs sekond. Vi var mycket oroliga för hur det skulle gå för vår djärve och ridderlige Schramm.
Dagen för duellen kom och gick och vi räknade minuterna. På kvällen följande dag, då Marx var ute och bara hans hustru och Lenchen var hemma, öppnades plötsligt deras dörr och Barthélémy trädde in. Han bugade sig stelt och meddelade, som svar på deras ängsliga frågor, i gravlik ton: "Schramm a une ball dans la tęte" - Schramm har fått en kula i huvudet! Sedan gjorde han ännu en stel bugning och gick sin väg. Fru Marx var nära att svimma, och det är inte svårt att föreställa sig hur hon kände sig. ... En timme senare berättade hon den dåliga nyheten för oss. Och naturligtvis gav vi upp allt hopp om Schramm. Dagen därpå öppnades dörren, just när vi satt inbegripna i ett dystert samtal om vår förlorade vän, och den förment döde inträdde, med ett stort bandage om huvudet men muntert skrattande. Han berättade att kulan bara snuddat vid honom, men dock gjort honom medvetslös. När han vaknade till medvetande igen var han ensam på stranden med sin sekond och läkaren. Willich och Barthélémy hade kommit tillbaka till Ostende precis lagom för att hinna med båten till England. Och sedan hade Schramm tagit nästa båt ...
Som alla friska och sunda människor var Marx synnerligen förtjust i barn. Han var inte bara den kärleksfulle fadern som timmar i sträck kunde leka som ett barn med de egna barnen, utan drogs också som av en magnet till andra barn, särskilt om han råkade stöta på små hjälplösa barn i trångmål. I fattigkvarteren lämnade han oss väl hundrade gånger för att gå bort och klappa någon liten trashank på huvudet och trycka en penny eller halvpenny i barnets hand. Däremot misstrodde han tiggare, för tiggeriet hade blivit ett verkligt näringsfång i London, och därtill ett som betalade sig ganska bra, om också bara i småslantar i taget. Följaktligen upphörde Marx snart att låta lura sig av de män och kvinnor som gick och tiggde, även om han till en början aldrig vägrade att ge en allmosa om han råkade ha pengar själv. Om en tiggare försökte lura honom genom att låtsas vara sjuk eller särskilt behövande blev han rent rasande arg på vederbörande, eftersom han ansåg det vara synnerligen lågt och simpelt att söka utnyttja andras barmhärtighet under falska förespeglingar och betraktade det som lika fult som att stjäla från de fattiga. Men om en man eller kvinna med ett gråtande barn tiggde av Marx, kunde han aldrig motstå barnets vädjande blickar, hur tydligt skurkaktigheten än stod skriven i mannens eller kvinnans ansikte.
Kroppslig svaghet och hjälplöshet väckte alltid den största sympati och medlidande hos Marx ... Han skulle helt och fullt ha accepterat att en man som slog sin hustru - vilket vid denna tid var mycket vanligt i London - piskades till döds. I sådana fall kunde hans impulsiva natur ofta ställa till med besvär för både honom och oss.
En kväll var han och jag på väg till Hampstead Road och satt i övervåningen på en buss. Vid en hållplats utanför en pub rådde stort tumult och man hörde en kvinna skrika: "Mördare! Mördare!" Marx rusade ner i rödaste rappet och jag följde efter. Jag försökte hålla honom tillbaka, men kunde lika väl ha försökt hejda en kula med blotta händerna. Vi hamnade genast mitt inne i röran, med folk som trängde på bakifrån. "Vad gäller saken?" Men det var endast alltför uppenbart vad saken gällde. En berusad kvinna hade råkat i krakel med sin man, som ville föra henne med sig hem mot hennes vilja, och alltså gjorde hon motstånd och skrek som en besatt. Värre var det inte. Synbarligen fanns det ingen som helst orsak för oss att blanda oss i saken. Men det tyckte det grälande äkta paret också, och alltså slöt de omedelbart fred inbördes och gav sig på oss i stället. Den omgivande folkmassan blev allt större och trängde på mer och mer och började uppträda allt hotfullare mot "de förbannade utlänningarna". Speciellt kvinnan i dramat attackerade vilt Marx och utöste sitt raseri mot hans vackra svarta skägg. Jag försökte lugna ner de upprörda känslorna, men förgäves. Två stadiga konstaplars ankomst räddade oss emellertid i sista stund från att dyrt få umgälla vårt människovänliga ingripande. Vi kände oss djupt tacksamma när vi tryggt satt på bussen igen, äntligen på hemväg. I fortsättningen var Marx litet försiktigare med att ingripa i sådana fall ...
Man måste själv ha sett Marx tillsammans med hans barn för att förstå vilken djup tillgivenhet och självklarhet som karakteriserade honom som far. Under deras gemensamma promenader och så snart han råkade ha en minut ledig i övrigt rasade han glatt omkring med dem och deltog i deras gladaste och bullersammaste lekar, som ett barn bland de andra barnen. Ibland lekte vi "ryttare och häst" på Hampstead Heath. Då tog jag en av döttrarna på mina axlar och Marx den andra, och sedan hade vi kapplöpning eller hopptävlingar eller också utkämpade de bålda ryttarna en kavalleriduell. Flickorna var lika vilda som pojkar och det krävdes åtskilligt mer än ett vanligt blåmärke för att få dem att gråta.
Jennychen, den äldre av de båda flickorna, var sin fars fullkomliga avbild: hon hade samma svarta ögon, samma panna. Hon drabbades ibland av ett slags hänryckning, då "anden föll över henne" som Pythia, oraklet i Delfi. Då började hennes ögon glänsa och blixtra och hon började deklamera, ofta de märkligaste fantasier. En dag fick hon ett sådant anfall just när vi var på hemväg från Hampstead Heath och talade om livet ute bland stjärnorna, varvid hon gav sin skildring en poetisk form. Fru Marx, som fått uppleva att flera av barnen ryckts bort unga, förklarade i sin moderliga oro: "Barn i hennes ålder säger inte sådana saker; den där brådmogenheten måste vara sjuklig på något sätt." Men då läxade Moren upp henne och jag visade henne på vår Pythia, som redan återhämtat sig efter sin delfiska trance, och nu skrattande rusade omkring som en bild av hälsan själv ...
Parets båda söner dog unga, den ene, som föddes i London, nästan genast, den andre, som var född i Bryssel, efter en långvarig sjukdom. Den senares död blev ett fruktansvärt slag för Marx. Jag minns endast alltför väl den hopplösa sjukdomens långa, dystra veckor. Pojken, som döpts till Edgar efter en farbror men allmänt kallades "Mush", var mycket begåvad men sjuklig redan från födelsen, ett verkligt sorgebarn. Han hade vackra ögon och ett lovande huvud, som dock verkade alltför tungt för den svaga kroppen. Stackars Mush skulle kanske ha fått leva om han bara fått lugn och ro och ständig omvårdnad och fått bo ute på landet eller vid kusten. Men i landsflykt, jagad från plats till plats och mitt i de umbäranden livet i London bjöd på, kunde inte ens den ömmaste föräldratillgivenhet och den bästa moderliga omsorg skänka den bräckliga plantan den kraft den behövde för att kunna kämpa för sitt liv. Mush dog ...
Den bilden glömmer jag aldrig: den tyst gråtande modern, böjd över sitt döda barn, med den snyftande Lenchen bredvid, medan Marx själv, ett byte för en fruktansvärd upprördhet, våldsamt och nästan i vredesmod besvarar varje försök att trösta honom, och de båda flickorna gråter tyst och trycker sig tätt intill sin mor, som feberaktigt håller om dem som om hon ville försvara dem mot den död som just har rövat ifrån henne en son.
Begravningen ägde rum två dagar senare. Lessner, Pfänder, Lochner, Conrad Schramm, Röda Vargen[9] och jag deltog allesammans. Jag satt i samma vagn som Marx. Han sade inte ett ord, satt där bara med huvudet tungt vilande i händerna ...
Och sedan föddes Tussy, ett muntert litet knyte, rund som ett klot och grädde och rosor hela hon, och rullades till en början omkring i barnvagn och bars sedan ibland och larvade ibland omkring på egna ben. Hon var sex år gammal när jag for tillbaka till Tyskland, precis hälften så gammal som min egen äldsta dotter, som de senaste två åren hade gjort familjen Marx sällskap på deras söndagspromenader till Hampstead Heath.
Marx kunde helt enkelt inte undvara samvaron med barn, hans vila och hans vederkvickelse. När hans egna barn var fullvuxna fick barnbarnen träda i deras ställe. Jennychen, som i början av sjuttiotalet gifte sig med den kommunistiske landsflyktingen Longuet, skänkte sin far flera vilda dottersöner. Jean eller Johnny, den äldste ... och vildaste, blev morfaderns favorit. Han kunde behandla sin morfar exakt som han ville och var fullt medveten om den saken.
En dag när jag var på besök i London, fick Johnny, som skickats över dit från Paris av sina föräldrar - detta skedde flera gånger om året - i sin lilla skalle att morfadern skulle vara en omnibuss och att han själv skulle åka i övervåningen, d.v.s. på Morens axlar, medan Engels och jag skulle vara hästarna. Så snart vi spänts för ordentligt följde en vild jakt - eller rättare sagt körning - runt i den lilla trädgården bakom Marx' hus vid Maitland Park Road. Det kan också ha varit i Engels' hus vid Regent Park Road, för de här husen i London är så lika varandra allesammans att det är lätt att blanda ihop dem, och ännu lättare att blanda ihop trädgårdarna. Några kvadratmeter grus och gräs täckta med "svart snö", londonsotet, så att man inte ens kan avgöra var gruset slutar och gräset börjar - så ser en "trädgård" i London ut.
Och så började alltså körningen: Tjo-ho! med sant internationella - engelska, franska och tyska - tillrop: "Go on! Plus vite! Hurrah!" Och Moren måste trava på tills svetten rann från hans panna. Så snart Engels och jag försökte dämpa ner farten litet hade vi den obarmhärtige lilla kuskens piska över oss: "Stygga, stygga häst! En avant!" Och så fortsatte det tills Marx var nära att digna och då inledde vi äntligen förhandlingar med Johnny och lyckades åstadkomma ett vapenstillestånd ...
Ända sedan familjen Marx blev till hade Lenchen varit husets liv och själ, som en av döttrarna uttryckte det; hon var förvisso familjens hushållerska i ordets allra högsta och ädlaste mening. Allt det arbete som kom på hennes lott! Och som hon utförde så glatt och villigt ... Alltid på gott humör, leende, redo att hjälpa till. Och dock kunde också hon bli arg, och hon hatade bittert Morens fiender.
När fru Marx var sjuk eller upptagen av något annat trädde Lenchen in som ställföreträdande mor i huset, och hon var alltid som en andra mor för barnen. Hon hade en stark och fast vilja; om hon ansåg att något var nödvändigt, så gjordes det också och därmed basta.
Som jag redan sagt var Lenchen ett slags diktator i huset; eller för att uttrycka sig mera exakt: Lenchen var diktatorn men fru Marx husets härskarinna. Och Marx underkastade sig fromt som ett lamm Lenchens diktatur.
Ingen är stor inför sin kammartjänare, sägs det. Och inför Lenchen var Marx inte alls någon stor man. Hon skulle villigt och gärna ha offrat sig för honom, skulle gladeligen ha offrat sitt liv väl hundrade gånger för både honom och fru Marx och vilket som helst av barnen om detta hade behövts och varit möjligt. Faktiskt skänkte hon dem ju också sitt hela liv. Men hon lät sig aldrig imponeras av Marx. Hon kände honom med alla hans nycker och svagheter och kunde vira honom runt sitt lillfinger. Till och med när han var irriterad och stormade och åskade så att ingen annan vågade komma i hans närhet, gick Lenchen raka vägen in i lejonkulan. Och om han då morrade åt henne, gav Lenchen honom en sådan sparlakansläxa att lejonet blev fromt som ett lamm.
Dessa promenader till Hampstead Heath! Om jag så blev tusen år gammal skulle jag ändå aldrig kunna glömma dem.
Heden ligger bortom Primrose Hill och är liksom den sistnämnda väl känd också för icke Londonbor genom Dickens' Pickwickklubben. Mestparten av den ligger fortfarande obebyggd, utgör fortfarande ett kullrigt hedlandskap med gultörne och buskar och små miniatyrberg och dalar där man kan ströva omkring efter behag utan att behöva frukta att någon väktare skall komma stickande med en stämning för olaga intrång. Området är fortfarande ett favorittillhåll för Londonborna och vackra söndagar ligger heden formligen svart av män och färgstrålande av kvinnor. De sistnämnda är alldeles speciellt förtjusta i att pröva tålamodet hos de erkänt mycket tålmodiga åsnor och hästar man kan få rida på här. För fyrtio år sedan var Hampstead Heath mycket större och mindre konstlat än nu och en söndagsutflykt dit var en härlig upplevelse.
Barnen brukade prata om den kommande utflykten hela veckan och också de vuxna, både unga och gamla, såg fram mot den. Redan att ta sig dit var ett nöje i sig. Flickorna älskade att gå och var smidiga och outtröttliga som katter. Från Dean Street, där familjen Marx bodde - alldeles i närheten av Church Street, där jag själv hade funnit mig en bostad - var det drygt halvannan timme att gå till heden och vi brukade i allmänhet ge oss iväg vid elvatiden. Dock inte alltid, för i London går folk inte upp särskilt tidigt och innan allting var klart, barnen i ordning och matkorgen ordentligt packad hann klockan ofta nog blir mycket mer.
Matkorgen! Den svävar för "min inre syn" så sann och verklig, lockande och aptitretande, som om det var i går jag såg Lenchen gå och kånka på den.
För en frisk och kraftig person som inte har många kopparslantar i fickan (och på den tiden var det aldrig ens tal om silverslantar) blir maten ett begrepp av högst primär betydelse. Vår goda Lenchen var medveten om den saken, och hennes goda hjärta klappade varmt för de stackars gästerna, som ofta nog var alldeles panka och därför också alltid var hungriga. Det hävdvunna huvudmålet under dessa söndagsutflykter till Hampstead Heath var alltid en imponerande kalvstek. Och en korg av helt osedvanliga dimensioner, som Lenchen fört med sig från Trier, var det tabernakel vari det allraheligaste bars fram till platsen. Därtill medfördes också te och socker och ibland också litet frukt. Bröd och ost fanns att köpa på heden, där man också kunde få porslin, varmt vatten och mjölk, precis som i en Kafféegarten i Berlin. Dessutom kunde man alltid få precis så mycket smör och, enligt den lokala sedvanan, också så mycket räkor, vattenkrasse och ätbara snäckor som man ville ha och hade råd med.
Också öl fanns till salu, utom under den korta tid då en hycklande aristokrati som har tillgång till spritdrycker från hela världen i sina klubbar och sina hem och för vilken var dag är en söndag, bestämde sig för att lära det gemena folket dygd och moral genom att förbjuda försäljning av öl på söndagarna.
Men Londonborna uppskattar inte sådana skämt som går ut över deras egna magar. De demonstrerade i hundratusental i Hyde Park söndagen efter att lagförslaget framlagts och skrek föraktfullt till de fromma damer och herrar som red och promenerade omkring där: "Gå i kyrkan!" De väldiga ropen satte ordentlig skräck i de dygderika damerna och herrarna. Söndagen därpå var demonstranterna dubbelt så många och ropen: "Gå i kyrkan!" ännu mer imponerande. Tredje söndagen hade lagen dragits tillbaka.
Vi flyktingar bidrog av hjärtans lust till den stora "gå i kyrkan!"-revolutionen. Marx, som alltid blev alldeles speciellt upphetsad vid sådana tillfällen, höll på att bli tagen i kragen av en polis och släpad inför domstol, men räddades i sista stund genom en varm vädjan till den tappre lagväktarens egen törst.
Så hyckleriets triumf blev av kort varaktighet, och bortsett från denna korta mellanperiod hade vi alltid den trösterika tanken på ett högst berättigat och i sanning välförtjänt glas kallt och gott öl att trösta oss med medan vi under solens nådelösa strålar vandrade iväg till Hampstead Heath.
Promenaden dit gick i ungefär följande ordning. Normalt gick jag i spetsen tillsammans med de båda flickorna, som jag underhöll med diverse historier eller akrobatkonster, såvida jag inte plockade vilda blommor åt dem - sådana var vanligare då än de är nu. Efter oss kom först några vänner och sedan huvudstyrkan, Marx och hans fru och den av söndagsbesökarna som framför allt var förtjänt av speciell uppmärksamhet. Sist följde Lenchen och de hungrigaste i sällskapet, som hjälpte henne att bära korgen. Om sällskapet rymde fler medlemmar, var dessa fördelade på de olika grupperna. Och det behöver väl knappast påpekas att marschordningen kunde varieras allt efter behag eller behov.
När vi anlände till heden gällde det först och främst att finna en plats för bivacken, varvid te- och öltillgången i görligaste mån togs med i betraktande.
Och sedan vi på bästa sätt njutit av mat och dryck, gav sig sällskapets medlemmar av båda könen ut på jakt efter någon lämplig sitt- eller liggplats. Varefter de som inte föredrog en liten tupplur tog fram de söndagstidningar som inhandlats på vägen ut och pratade politik. Barnen fann snart jämnåriga lekkamrater och lekte kurragömma bland gultörnebuskarna.
Men också dessa behagliga sysselsättningar måste ju varieras en smula, så vi organiserade kapplöpningar, brottningsmatcher, stenlyftning och allehanda andra idrotter. En söndag upptäckte vi en kastanje med mogna frukter alldeles i närheten.
"Låt oss se vem som kan pricka ner de flesta", sade någon, och alle man kastade sig muntert in i tävlingen. Marx var lika outtröttlig som vi andra. Bombardemanget upphörde inte förrän den sista kastanjen slagits ner. Efteråt kunde Marx inte röra högra armen på en hel vecka och jag var nästan lika illa däran som han.
Men det allra roligaste var när vi red på åsnor allesammans. Så vi skrattade och skämtade! Och så komiska vi såg ut! Marx hade hjärtligt roligt själv och beredde oss andra än mera nöje - han var en så osäker ryttare och visade en sådan flödande fantasi när han skulle försöka bevisa sin skicklighet för oss! Och han avslöjade så småningom att den där skickligheten hade sin grund i att han faktiskt hade tagit ridlektioner en gång i världen under sin studenttid - Engels hävdade mycket bestämt att han aldrig hade kommit längre än till den tredje lektionen - och att han under sina sällsynta besök i Manchester brukade rida en formlig Rosinante, förmodligen barnbarns barn till den stillsamma märr som framlidne gamle Fritz[10] skänkte åt den tappre Gellert.
Också vandringen hem från Hampstead Heath var städse munter och glad, även om det nöje som väntade gladde oss mindre än det som låg bakom oss. Vi hade all orsak att känna oss dystra och melankoliska, men bevarades mot sådana känslor av vår galghumor. Landsflyktens elände existerade inte för vår del; den som började beklaga sig erinrades genast och mycket bestämt om sina plikter mot samhället.
Marschordningen på återvägen var inte densamma som på vägen till heden. Nu var barnen trötta efter dagens lek och ras och bildade eftertrupp tillsammans med Lenchen, som nu när korgen var tom hade mindre att släpa på och kunde ta hand om dem i stället. I allmänhet brukade någon ta upp en sång. Det var sällan politiska sånger vi sjöng, i stället höll vi oss oftast till folkvisor, proppfulla av känsla och "patriotism" ... och detta är ingen skepparhistoria - gamla sånger från das Vaterland som O Strassburg, O Strassburg, du wunderschöne Stadt, som var den allra populäraste. Eller också kunde barnen sjunga negersånger för oss och dansa till, om de inte var alltför ömma i fötterna. Och politiken var under dessa vandringar lika tabu som landsflyktens elände. Däremot talade vi ofta om litteratur och konst, något som gav Marx rika möjligheter att briljera med sitt häpnadsväckande minne. Han brukade recitera långa stycken ur Divina Commedia, som han kunde nästan utantill, och scener ur Shakespeare. Ofta reciterade hans hustru, som också kunde stora stycken ur Shakespeare utantill, i stället för honom ...
När vi mot slutet av femtiotalet flyttade till Kentish Town och Haverstock Hill i norra London, brukade vi i stället göra våra utflykter till ängarna och kullarna mellan och bortom Hampstead och Highgate. Där brukade vi söka efter olika blommor och berätta om växterna, vilket skänkte en dubbel glädje åt stadsbarnen som utvecklade en naturlig längtan efter den gröna naturen som en följd av sitt liv inne i stadens kalla och tumultariska stenöken. Glädjen var stor när vi under våra vandringar upptäckte en liten damm i skuggan av några träd eller när jag kunde visa barnen deras första "vilda" förgätmigej. Och ännu större blev vår glädje när vi efter omsorgsfull spaning vågade strunta i "Tillträde förbjudet för obehöriga"-skylten och gick ut på någon sammetsmjuk, mörkgrön gräsmatta och fann hyacinter och andra vårblommor på en vindskyddad plats ... Till en början kunde jag inte tro mina egna ögon, eftersom jag fått lära mig att hyacinter växer vilda bara i sydligare länder - vid Genčvesjön i Schweiz och i Italien och Grekland, men aldrig längre norrut. Här stod jag emellertid inför ett påtagligt bevis för motsatsen och en oväntad bekräftelse på engelsmännens påstående om att deras land vad floran angår har samma klimat som Italien. För det kunde inte råda minsta tvivel om saken: detta var hyacinter, vanliga, gråblå hyacinter, med blommor som inte var lika stora som trädgårdshyacintens, och inte så många på samma stjälk, men med samma doft, fast kanske litet skarpare ...
Från våra doftande Asphodelusängar skådade vi stolt ner över världen, denna världens mäktiga, gränslösa stad som låg utbredd framför oss i hela sin väldighet, dold i dimmans fula mysterium.
Vem minns väl inte Rabelais' obehagliga kvart, då man måste betala räkningen, om inte något ännu värre skall hända? Vem har inte upplevt en sådan obehaglig kvart i sitt liv? Jag har det. Före en examen, före mitt första tal, första gången fångvaktaren utanför celldörren beordrade mig att överlämna hängslena och kravatten, för att, som det öppna svaret på min förbryllade fråga löd, förhindra att jag försökte undandra mig krigsrätten genom självmord. Och jag har upplevt fler obehagliga kvartstimmar. Men allesammans var de ändå nästan behagliga i jämförelse med den jag tänker berätta om här. Och det var inte ens en kvartstimme. På sin höjd kan det ha varit en halv kvart. Kanske bara fem minuter. Jag tog aldrig tiden. Det hade jag inte tid till. Och även om jag hade haft tid till det, så ägde jag ändå ingen klocka. En emigrant med klocka! Allt jag kan säga är att det kändes som en evighet.
Det inträffade den 18 november 1852, i London.
Lord Wellington, järnhertigen och "Segraren i hundra strider", men tämjd och uppmjukad av engelska folket under reformrörelsen, hade dött i sitt slott i Walmer den 14 september ... och nu skulle "nationalhjälten" få "nationalbegravning" med "nationell pomp och ståt" i St. Paulskatedralen, där han skulle begravas vid sidan av andra "nationalhjältar". Ända sedan hans död, alltså i cirka två månader, hade hela England och alldeles speciellt hela London pratat om denna begravning som skulle överträffa alla tidigare nationella solenniteter i pompa, precis som hertigen själv enligt engelsmännen överträffat alla tidigare hjältar. ... Och nu var den stora dagen inne. Hela England var i rörelse, hela London var på benen. Hundratusentals människor hade kommit till huvudstaden, tusentals hade kommit inresande från utlandet för att ytterligare öka på miljonerna i jättestaden själv.
Jag avskyr sådana föreställningar och deras vältrande folkmassor, och i likhet med de flesta av oss landsflyktingar skulle jag ha föredragit att stanna hemma eller gå till St. James's Park. Men två kvinnliga vänner lyckades få mig på andra tankar ...
Två verkligt goda kvinnliga vänner - den mörkögda, svartlockiga Jenny, en levande avbild av sin far Moren, och den blonda, späda Laura med tjuvpojksögonen, en pigg och munter avbild av sin mor ...
Båda två hade tytt sig till mig redan första gången vi träffades och gjorde alltid anspråk på mig så snart jag dök upp hos familjen. Det var till stor del deras förtjänst att jag under landsflykten i London lyckades bevara det goda humör som jag har att tacka för mitt liv. Gång på gång, när allting verkade svart och hopplöst, flydde jag till mina små vänner och strövade omkring med dem på gatorna och i parkerna. Då skingrades mina melankoliska tankar genast och efterträddes av en behagligare sinnesstämning, som skänkte mig glädje och kraft att fortsätta kampen.
Jag måste ofta berätta sagor och historier för dem, för jag hade snabbt skaffat mig allmänt erkännande som en god berättare och hälsades alltid med uppsluppen glädje. Lyckligtvis kunde jag också massor av sagor, men när förrådet var slut blev jag tvungen att hitta på nya ...
"Tag väl hand om barnen nu", sade fru Marx när jag gav mig iväg till föreställningen med de otåligt trippande flickorna. "Akta er för de allra värsta folksamlingarna." Och när vi redan stod i dörren kom Lenchen oroligt springande och sade: "Var försiktig nu, Biblioteket, så är han snäll!" ("Biblioteket" var det förbryllande smeknamn flickorna hade givit mig.) ...
Min plan var redan klar. Vi hade inga pengar så att vi kunde hyra en plats i något fönster eller på någon av estraderna. Och eftersom processionens väg ledde längs the Strand och vidare utefter floden, var den bästa lösningen att följa någon av de gator som leder ner till floden från the Strand.
Jag höll en flicka i vardera handen och hade litet mat med mig i fickan. Vi trängde oss fram mot den plats jag hade bestämt mig för - inte långt från Temple Bar och de gamla stadsportarna mellan Westminster och City. Gatorna hade myllrat av folk hela morgonen och var nu fyllda till trängsel, men eftersom processionen skulle dra fram genom diverse avlägsna delar av huvudstaden spred sig folkmassorna snabbt längs olika gator och vi lyckades utan alltför mycket knuffande och trängsel ta oss fram till den plats som jag hade valt. Och det var tydligen ett gott val. Vi ställde oss på en trappa, med de båda flickorna ett trappsteg högre än jag. Där stod de sedan och höll mig i handen och höll också fast i varandra.
Men vad var detta? Det gick en böljande rörelse genom folkmassan. Ett avlägset, stigande dån, som det dova bruset från ett hav, kom allt närmare och närmare. ... Barnen var överförtjusta. Och trängseln blev inte svårare än tidigare, så all min oro försvann.
En lång stund passerade den guldglittrande processionen långsamt förbi oss i en enda ändlös rad, ända tills den siste guldsmidde ryttaren kommit förbi och alltsammans var över.
Men plötsligt började de folkmassor som stod bakom oss välla framåt, för att försöka följa efter processionen. Jag spjärnade emot till det yttersta och försökte skydda barnen, så att massan skulle kunna välla förbi utan att dra med sig dem. Men förgäves. Ingen mänsklig styrka skulle ha kunnat stå emot den elementära kraften hos dessa folkmassor, lika litet som en bräcklig liten båt kan bryta upp ismassorna efter en hård vinter. Jag måste ge upp, tryckte flickorna tätt intill mig och försökte ta mig ut ur massan. Jag trodde också att jag hade lyckats och andades redan ut igen, när vi plötsligt drabbades av en ny och ännu väldigare våg av människor som kom vällande från höger; vi hade svepts ut på the Strand och de tusentals personer som samlats där tryckte nu på bakom kortegen i ett försök att få se den ännu en gång. Jag bet ihop tänderna och försökte lyfta upp flickorna på mina axlar, men massan pressade på alltför hårt. Jag höll desperat fast i barnen, men virvelvinden bara drog oss vidare. Och plötsligt kände jag hur något kilade in sig mellan barnen och mig. Barnen slets bort från mig. Allt motstånd var förgäves. Jag måste släppa dem för att de inte skulle få armarna brutna eller urledvridna. Det var ett ögonblick av yttersta oro.
Vad kunde jag göra? Framför mig låg Temple Bar Gate med dess tre passager: en större port i mitten för fordon och en på vardera sidan för fotgängare. Vågen av människor strömmade och virvlade mot denna port, som vattnet mot pelarna under en bro. Jag måste ta mig igenom! De skräckslagna ropen runt omkring oss inskärpte ytterligare faran. Om barnen lyckades undgå att bli nedtrampade skulle jag säkert finna dem på andra sidan, där trycket minskade. Jag koncentrerade allt mitt brinnande hopp på den möjligheten!
Jag arbetade vilt med armbågar och bröst. Men i en sådan flodvåg är en ensam människa som ett halmstrå i en vattenvirvel. Jag kämpade och kämpade. Gång på gång trodde jag mig vara igenom, men sveptes undan igen. Till slut kom ett väldigt ryck, en fruktansvärd trängsel, och i nästa ögonblick befann jag mig på andra sidan, räddad ur den värsta trängseln. Febrilt började jag söka överallt. Men här fanns de inte! Det kändes som om hjärtat fastnat i ett skruvstäd. Och sedan hörde jag plötsligt två klara barnaröster: "Biblioteket!" Jag trodde att jag drömde. Det var som himmelsk musik i mina öron. Plötsligt stod ju de båda flickorna framför mig, leende och oskadda. Jag kysste och smekte dem. En kort minut var jag alldeles mållös. Och sedan berättade de hur de hade slitits loss från mig av den mänskliga flodvågen, som sedan fört dem oskadda genom porten och kastat undan dem i skydd av just de murar som orsakat flaskhalsen på andra sidan. Där hade de handlat efter vad jag präntat i dem om att de alltid skulle i görligaste mån stanna där de var om de råkade komma ifrån oss vuxna under någon utflykt, och hållit sig fast vid ett utsprång i muren.
Det var med en känsla av triumf vi återvände hem. Fru Marx, Moren och Lenchen välkomnade oss med jubel, eftersom de hade varit mycket oroliga. De hade hört berättas om enorma folkmassor och hade också hört att många människor råkat illa ut och skadats. Barnen själva hade ingen aning om vilken fara de svävat i, utan hade haft strålande roligt hela tiden. Och den kvällen berättade jag ingenting om vilka fruktansvärda minuter jag hade upplevat.
Efter vad det senare visade sig hade flera kvinnor mist livet på exakt den plats där barnen slets ifrån mig.
Jag minns fortfarande denna svåra kvartstimme lika tydligt som om det hade hänt i går ...
Marx var en första klassens damspelare. Han spelade dam så överlägset att det var nästan omöjligt att slå honom i detta spel. Han spelade gärna schack också, men där var han inte lika skicklig. Han försökte emellertid kompensera sina svagheter genom ett energiskt spel med överraskande angrepp.
Vi flyktingar spelade mycket schack i början av femtiotalet. Vi hade mer tid och, trots att "tid är pengar", mindre pengar än vi skulle ha önskat. Följaktligen ägnade vi oss en hel del åt detta "de vise männens spel", ledda av Röda Vargen som umgåtts i de allra bästa schackkretsar i Paris och lärt sig spelet i grunden. Ibland hade vi rentav mycket hetsiga schackturneringar. Den som förlorade utsattes för åtskilligt med spott och spe, och partierna var glada och ofta mycket bullersamma tillställningar.
Marx blev alltid irriterad när han blev klämd mellan sköldarna och rasande när han förlorade ett parti. I Model Lodging-House[1*] vid Old Compton Street, där flera av oss logerade en tid för en summa av 3/6 i veckan, omgavs vi alltid av engelsmän som med stort intresse följde spelet - schack var mycket populärt i England, också bland arbetarna - högeligen roade av vår bullrande munterhet, för två tyskar är högljuddare än ett par dussin engelsmän.
En dag förklarade Marx triumferande att han hade kommit på ett nytt drag som ingen av oss skulle kunna stå emot. Hans utmaning antogs genast. Och han slog oss faktiskt den ene efter den andre. Men vi lärde oss snabbt av våra nederlag och snart lyckades jag sätta Marx matt. Vid det laget hade det redan hunnit bli sent, så han insisterade på att få revansch tidigt nästa dag hemma i sin bostad.
Jag infann mig där precis klockan elva - tämligen tidigt för att vara i London. Han var inte inne, men jag fick besked om att han väntades hem när som helst. Fru Marx syntes inte till och Lenchen var inte på särskilt gott humör. Men innan jag hunnit fråga hur det var fatt kom Moren in, skakade hand med mig och plockade fram schackbrädet. Och sedan inleddes kampen. Marx hade ytterligare förbättrat sitt drag under natten, och min ställning blev snart hopplös. Jag blev matt, till Marx' stora förtjusning. Han begärde in något att dricka och några smörgåsar. Sedan spelade vi ett nytt parti, som jag vann. Vi spelade vidare, med varierande framgång och på ständigt växlande humör ... Fru Marx höll sig utom synhåll och inget av barnen vågade komma i närheten. Kampen rasade vidare, och än var den ene av oss i överläge, än den andre. Till slut slog jag Marx två gånger i rad. Han krävde att vi skulle fortsätta, men då förklarade Lenchen mycket bestämt: "Nu räcker det!" ...
Det har berättats en otrolig massa lögner om Marx, bland annat att han skulle ha levat ett liv i sus och dus, medan mestparten av flyktingarna omkring honom svalt och led nöd. Jag har ingen rätt att gå in på detaljer, men så mycket kan jag i alla fall säga som att fru Marx' egna anteckningar givit mig många och levande bevis för att Marx och hans familj ingalunda upplevde bara sådana enstaka perioder av försakelser som kan drabba varje landsflykting i främmande land, berövad allt stöd, utan tvärtom i flera år levde ett liv av verkligt svåra försakelser och umbäranden. Troligen lär väl få av de andra flyktingarna ha haft det så svårt som just familjen Marx. Och ännu när hans inkomster så småningom blev större och mer regelbundna var de ändå aldrig helt tryggade mot nöden. Också sedan det värsta var över, var det pund i veckan Marx fick för sina artiklar i New York Daily Tribune i åratal hans enda fasta inkomst ...
[1] Den tyska arbetarföreningen grundades i London år 1840. Marx hade ett avgörande inflytande över denna förening 1847-50 och under 1860- och 70-talen.
[2] Revolutionsstriderna i sydvästra Tyskland våren och sommaren 1849, då man kämpade för att söka åstadkomma en författning för hela Tyskland.
[3] Dessa föredrag publicerades i Neue Rheinische Zeitungs aprilnummer 1849 under titeln Lönearbete och kapital.
[4] Karl Friedrich Bauer, deltagare i upproret i Baden-Pfalz 1849.
[5] Den revolutionära vänstern inom den chartistiska rörelsen, som pläderade för fysiskt våld i motsats till "den moraliska kraftens män", som ville hålla rörelsen inom den fredliga agitationens gränser.
[6] Den hemliga revolutionära blanquistorganisationen Årstidssällskapets resning i Paris i maj 1839.
[7] Parisproletariatets resning i juni 1848.
[8] Kommunisternas förbund splittrades 1850. Willich och Schapper ledde den äventyrargrupp till "vänster" som uteslöts ur förbundet.
[9] Gruppens öknamn på Ferdinand Wolff.
[10] Kung Fredrik II av Preussen.
[1*] En kasernliknande byggnad med rum för nattgäster, gemensamt kök och sällskapsrum och ett läs- och rökrum. Det fanns gott om sådana inrättningar i London. En del hade också sviter på flera rum för hela familjer och utöver de gemensamma utrymmen som redan nämnts också ett gemensamt tvättrum. Dessa institutioner sköttes av en särskild förvaltare och hölls alltid skrupulöst rena. Fortfarande finns det många sådana inrättningar i London. (Fotnot av Liebknecht)