Tryckt första gången i Die Neue Zeit, vol. 1, 1902-03.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den 14 mars 1883 fick jag följande telegram från London: "Marx dog i dag. Engels,"
Ledaren i proletariatets kamp, mannen som smitt vapnen för arbetarklassens frigörelse, var död. Det titaniska intellekt som låtit blixtarna ljunga över världen, borgarvärlden, för att skingra den okunnighet som fötts av mörkret och födde mörkret och bereda vägen för en ny tidsålder och nya villkor för hela mänskligheten, hade gått hädan.
Marx var död, och miljoner människor sörjde inför nyheten om att deras trognaste och pålitligaste rådgivares hjärta hade upphört att slå!
Det som Marx, vetenskapsmannen och arbetarklassens förkämpe Marx, åstadkom under sin levnad behöver inte ingraveras på bronsplaketter eller hugfästas i brinnande ord. Inget monument av metall eller sten berättar om hans gärning, men proletariatets oräkneliga miljoner i alla länder och alla världsdelar vet vad han har gjort, och bevisar den saken genom de ständigt svällande led av kämpar som strider under det odödliga slagord Marx gav dem: "Proletärer i alla länder, förenen eder!"
Få människor vet vilka offer Marx och hans trogna livskamrat måste göra för sin övertygelse, få är de som känner till vilka umbäranden och försakelser de måste uthärda medan han skapade sina odödliga verk, banade nya vägar på vetenskapens viktigaste fält och med råd och dåd hjälpte alla de som ärligt och uppriktigt strävade för arbetarklassens framåtskridande.
Ändå spred man ständigt skvaller och förtal om denne man och drog hans motiv i tvivelsmål. Det var därför tre av hans gamla vapenbröder en gång för femtio år sedan, den 7 november 1853, offentliggjorde ett dokument,[1] som jag tänker citera några stycken ur här nedan:
"Marx har, som var man vet, aldrig tröttat allmänheten med en enda rad om de offer han själv gjort för revolutionens sak. Tvärtom skulle ingenting ha kunnat göra honom mera indignerad än om han utsatts för småborgarnas medlidande ... Men det är på tiden att partiet åtminstone blir upplyst om vad angreppen mot hans person är värda.
Både Marx och Engels har alltifrån 1843 och fram till dags dato skrivit gratis för Owens New Moral World, O'Connors Northern Star, Harneys Democratic Review, Republican och Friend of the People, Jones' Notes to the People och People's Paper, den parisiska Réforme (före revolutionen) och en rad olika tidskrifter i Belgien och Paris (Deutsche-Brüsseler Zeitung o.s.v.) ... Som erkänsla för detta erbjöd Flocon, som då var medlem av den provisoriska regeringen, de båda männen en summa pengar, vars storlek de själva skulle få avgöra, men de vägrade. I stället är det ett välkänt faktum att Marx betalade flera tusen thaler av egna medel vid tiden för februarirevolutionen, dels för att beväpna arbetarna i Bryssel, där revolutionen väntades vilken dag som helst (vilket ledde till att han och hans maka spärrades in av de belgiska myndigheterna), och dels för att hjälpa sina vänner att fara till Tyskland och förbereda revolutionen där, varefter resten gick till kostnaderna för att starta Neue Rheinische Zeitung. Åren 1848 och 1849 gav Marx ut cirka 7.000 thaler på denna tidning och för den revolutionära propagandan, delvis i kontanter som kom från honom själv eller hans maka, och delvis i växlar dragna på hans kommande arv.
Hur kunde det komma sig att tidningen tog en så stor del av dessa offer? Till en början var antalet aktieägare stort, men när junirevolutionen bröt ut och Neue Rheinische Zeitung till en början framstod som den enda tidning i hela Tyskland som stödde denna, tog bourgeoisien helt naturligt avstånd från den. Småborgarnas desertering kom sedan belägringstillståndet proklamerats i Köln. Det var därför Marx övertog tidningen från aktieägarna som sin personliga egendom, vilket innebar att han själv tog på sig alla dess skulder, aktiva och passiva ... När tidningen återigen började gå med vinst förbjöds den av myndigheterna. När Marx år 1849 återkom från en resa till Hamburg, hade hans hustru redan fått motta hans utvisningsorder ...
Tidningen stoppades. Dess tillgångar utgjordes då av 1) en ångdriven tryckpress, 2) ett nytt sätteri, 3) 1.000 thaler i prenumerationsavgifter på postkontoret. Marx lämnade kvar alltsammans som betalning för tidningens skulder ...
Sedan betalade Marx med 400 thaler, som han lyckades låna, sättarnas och tryckeripersonalens löner och hjälpte redaktörerna att komma därifrån. Inte en pfennig gick i hans egen ficka ...
När Marx kom till London var han följaktligen mycket illa ute ekonomiskt, och det var endast och allenast genom eget arbete han lyckades ta sig ur sin svåra situation. Om Marx var bankrutt när han kom till London, så var det revolutionen som hade gjort honom bankrutt. Att han inte lyckades råda bot på sin ekonomiska situation tidigare berodde på att han föredrog att tjäna arbetarna utan pekuniärt vederlag ... När ett av hans barn dog i London ... hade han inte ens pengar till begravningen ...
Arresteringarna i Köln[2] fick följande konsekvenser för Marx, mannen med den 'bitande pennan', som vägrade att låta sig inrangeras bland 'de goda avsikternas män': Hermann Becker hade åtagit sig att ge ut Marx' samtliga arbeten. Första bandet hade redan kommit ut och vid processen i Köln kunde man slå fast att det fått 15.000 subskribenter.[3] Becker hade också åtagit sig att publicera en månadstidskrift, redigerad av Marx, som skulle komma ut i Liège. Båda dessa projekt strandade nu som en följd av Beckers arrestering, och Marx berövades följaktligen frukterna av minst ett års arbete. Likaså hade en förläggare i Frankfurt gått med på att publicera Marx' Till kritiken av den politiska ekonomin (90 signaturer), men skrämdes av kommunistprocessen, vilket innebar ytterligare en ekonomisk förlust för Marx.
Följden blev att Marx, som från födseln varit van vid ett långt behagligare liv och borde ha tillförsäkrats en dräglig tillvaro, bara med yttersta svårighet lyckades klara familjens nödtorftiga bärgning och dessutom också utsattes för bedrägerier.
Om Tyska arbetarepartiet tillåter att män som Marx - som kommer från den borgerliga klassen och vid tiden för den gamla Rheinische Zeitung entusiastiskt hyllades som skriftställare av bourgeoisien - män som för partiets skull har offrat inte bara sitt arbete och sin ställning, utan också hela sin förmögenhet och den egna familjens trygghet och bekvämlighet, att sådana män baktalas och smutskastas på det vidrigaste sätt, må då var och en själv fälla sin dom över detta parti.
New York den 7 november 1853
J. Weydemeyer, Adolf Cluss, dr A. Jacoby."
Marx har anklagats för att vara ärelysten och förebråtts för hjärtlöshet och omänsklighet. Vilken skriande orättvisa!
Han visade aldrig prov på någon ärelystnad eller önskan att dominera, och det var allenast hans överlägsna kunnande, hans vidsträckta bildning, hans omfattande beläsenhet på alla områden och hans imponerande karaktär, som förskaffade honom det inflytande han fick, framför allt i internationalens gamla ledning i London, av vars medlemmar cirka fyra femtedelar var engelsmän eller fransmän, med bara två-tre tyskar under den allra viktigaste perioden.
I Paris, Bryssel, Köln och London talade han till arbetarna och höll föreläsningar i arbetarföreningarna ... Också i internationalens ledning försvarade han sina synpunkter och förslag - som i regel kom att bli vägledande för denna - med väl underbyggda argument, vilkas logik var oemotståndlig också för hans motståndare. Och han imponerade inte bara genom sin logik utan också genom värmen i sitt tonfall. De sista meningarna i Inbördeskriget i Frankrike vittnar klart om den saken.
I sitt personliga umgänge var Marx en vänlig och älskvärd och sympatisk människa, därom råder fullständig överensstämmelse bland alla dem som någonsin haft lyckan att få träda i närmare kontakt med denne osedvanlige man.
Men däremot hade han aldrig något förbarmande med hycklare eller okunniga och skrytsamma dumbommar, och det var dessa människor som efter bästa förmåga sökte svärta ner Marx och uppfann och spred historier om hans ärelystnad etc.
Med sin egen vidsträckta erfarenhet av livets hårdhet och plåga stod Marx alltid redo att hjälpa andra och hjälpte också närhelst han förmådde. När nordamerikanska federationen av den internationella arbetarassociationen i juli 1872 avslutade sitt årsmöte och valde delegater till kongressen i Haag, kom en arbetare fram till en av delegaterna och gav honom en summa pengar som skulle överlämnas till Marx. Det var en arbetare från Rhenlandet, anhängare till Lassalle, som år 1864 eller 1865 tvingats lämna familjen och hembygden, kommit till London utan ett öre på fickan och där bett Marx om hjälp för att kunna fortsätta resan till Amerika. Marx hade givit honom den begärda hjälpen, trots att han själv ingalunda hade gott om pengar den gången.
När de landsflyktiga kommunarderna kom till London gjorde Marx och hans familj de mest fantastiska ansträngningar för att hjälpa och stödja dem. Och utöver alla dessa landsflyktingar som kom och gick träffade man i hans bostad arbetare från landsorten, från Manchester och Liverpool, från kontinenten, från Amerika och från andra avlägsna delar av världen.
[1] Weydemeyers, Cluss' och Jacobys brev till Belletristisches Journal und New-Yorker Criminal-Zeitung, som publicerades den 25 november 1853.
[2] Den 10 maj 1851 arresterades Kommunistiska förbundets befullmäktigade ombud Nothjung i Leipzig. Hans arrestering följdes av en rad arresteringar i Köln, först av H. Becker och P. Röser, den 19 maj, och sedan av en rad andra.
[3] Den volym som diskuteras här är första utgåvan av Karl Marx' samlade verk, Köln 1851. (Gesammelte Aufsätze von Karl Marx, herausgegeben von Hermann Becker, I. Heft, Köln 1851)