Tryckt första gången i Die Neue Zeit, vol. 2, 1906-07. Tidskriftens version kontrollerad mot en fotokopia av manuskriptet.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
London den 20 maj 1850
Bäste herr Weydemeyer!
Det har snart gått ett helt år sedan jag blev så hjärtligt och gästfritt mottagen av er och er kära hustru och tillbringade en så behaglig tid i ert hem. Och under hela den tid som gått har jag inte hört av mig alls; jag svarade inte på er frus vänliga brev och bröt inte tystnaden ens när vi fick nyheten om ert barns födelse. Jag skäms verkligen över att jag inte har skrivit, men faktiskt har jag inte kunnat skriva förrän nu och också nu känns det svårt för mig, mycket svårt.
Nu tvingas jag emellertid av omständigheternas makt att gripa till pennan. Jag måste be er att snarast möjligt skicka alla pengar som kommit eller väntas från Revue.[1] Vi är i oerhört starkt behov av dessa pengar. Ingen lär väl kunna förebrå oss för att någonsin ha gjort något väsen av de offer vi gjort och stått ut med år ut och år in, och allmänheten har aldrig eller nästan aldrig upplysts om hur vi lever; min make är mycket känslig i sådana ting och skulle hellre offra allt än göra sig skyldig till ett demokratiskt tiggeri i stil med det man finner hos officiellt erkända "stora män". Men han borde ha kunnat räkna med ett aktivt och energiskt stöd för sin Revue från sina vänners sida, särskilt då vännerna i Köln. Men i stället har alltsammans raserats helt genom försumligheter och slarv, och det är omöjligt att avgöra vad som varit allra värst och åsamkat oss de största förlusterna, bokhandlarens senfärdighet eller senfärdigheten hos dem som skulle sköta affärerna i Köln och våra bekanta där eller demokraternas inställning över huvud taget.
Min make har nästan överväldigats av livets alla futtiga vardagsbekymmer i så vämjeliga former att han tvingats satsa all sin kraft, hela sin lugna, klara, stillsamma känsla av värdighet för att överleva i denna kamp dag för dag, ja, timme för timme. Ni vet ju, käre herr Weydemeyer, vilka offer min make gjort för denna tidskrift. Han satsade tusentals thaler i kontanter på den och övertog själv äganderätten till tidningen, därtill övertalad av dessa värda demokrater som annars själva skulle ha fått svara för tidningens skulder, vid en tid då utsikterna till framgång verkade minimala. För att rädda tidskriftens politiska heder och sina kölnerbekantas medborgerliga anseende tog han hela ansvaret på sina axlar; han offrade sin tryckpress, offrade alla sina inkomster, och innan han for lånade han till och med 300 thaler för att betala hyran för lokalerna och ge redaktörerna och andra deras innestående löner. Och han tvingades bort med våld. Ni vet ju att vi inte behöll någonting alls för egen räkning. Jag for till Frankfurt och pantsatte mitt bordssilver - det sista vi hade kvar - och lät sälja möblerna i Köln, eftersom jag riskerade att få mitt linne och allting annat belagt med kvarstad. I början av denna olycksaliga kontrarevolutionära period for min make till Paris och jag följde efter med våra tre barn. Men han hade knappt hunnit slå sig ner i Paris förrän han drevs bort också därifrån, och också barnen och jag förvägrades tillstånd att stanna längre i staden. Då följde jag honom på nytt över havet. En månad senare föddes vårt fjärde barn. Man måste känna till London och förhållandena här för att verkligen förstå vad det innebär att ha tre barn att ta hand om och föda ett fjärde. Enbart hyran kostade oss 42 thaler i månaden. Vi lyckades klara detta problem med de pengar vi fick in, men när Revue började komma ut uttömdes våra magra resurser helt. Tvärtemot vad som överenskommits fick vi inga pengar, och senare kom de bara i småsummor, så att vår ställning här blev synnerligen brydsam.
Jag skall beskriva bara en enda dag av det liv vi fört, precis sådan den var, så förstår ni kanske att få landsflyktingar troligen har haft det så svårt som vi. Eftersom ammor är alldeles för dyra här bestämde jag mig för att själv amma mitt barn, trots ständiga och fruktansvärda smärtor i både bröstet och ryggen. Men den stackars lilla ängeln drack då i sig så mycken oro och nedkämpad ängslan att han aldrig fick en frisk dag, utan led fruktansvärt både dag och natt. Ända sedan han kom till världen har han inte sovit en enda natt, på sin höjd två-tre timmar och också detta mycket sällan. På sista tiden har han dessutom fått våldsamma kramper och hela tiden svävat mellan liv och död. I sina plågor sög han så hårt och vilt att mitt bröst skavdes sönder och huden fick sprickor, så att blodet ofta sprutade in i den darrande lilla munnen. Det var så jag satt med honom en dag då vår vicevärdinna trädde in. Vi hade betalat henne 250 thaler tidigare under vintern och hade också en överenskommelse om att i fortsättningen inte längre betala henne utan till hennes hyresvärd, som hade låtit utfärda en exekutivorder mot henne. Hon förnekade emellertid att så var fallet och krävde att genast få ut de fem pund vi fortfarande var skyldiga henne. Eftersom vi inte hade några pengar just då (Nauts brev anlände först senare) kom två exekutionsbetjänter och utmätte mina få och fattiga ägodelar - sängkläder, sängar, kläder - allt, till och med det stackars barnets vagga och de käraste leksakerna för mina döttrar, som bittert gråtande tvingades uppleva allt detta. Man hotade att komma och bära bort alltsammans inom två timmar. Sedan skulle jag bli tvungen att ligga direkt på golvet med mina frysande barn och mitt onda bröst. Vår gode vän Schramm skyndade genast ut på staden för att skaffa hjälp åt oss. Han tog en droska, men hästarna skenade och han kastade sig ur droskan och bars blödande tillbaka till vår bostad, där jag satt och grät tillsammans med mina stackars darrande barn.
Redan följande dag måste vi lämna vår bostad. Det var en kall dag, regnig och grå. Min make gav sig ut för att söka en ny bostad. Men så snart han talade om att vi hade fyra barn, var det ingen som ville ta emot oss. Slutligen lyckades en vän hjälpa oss till tak över huvudet, vi betalade hyran och jag sålde alla sängarna för att kunna betala apotekaren, bagaren, slaktaren och mjölkmannen, som oroats när de såg rättsbetjänterna och nu plötsligt formligen belägrade mig med sina räkningar. Sängarna vi sålt fördes ut och placerades på en kärra. Och vad hände? Det var redan långt efter solnedgången. Så vi bröt mot den brittiska lagen. Värden kom rusande med två konstaplar, påstod att det kunde finnas ett eller annat som tillhörde honom bland våra saker och hävdade att vi tänkte rymma till utlandet. På mindre än fem minuter hade en folkmassa på två-trehundra personer samlats utanför vår port - hela Chelseapöbeln. Sängarna bars in igen - de skulle inte få levereras till köparen förrän efter solnedgången dagen därpå. När vi väl hade sålt alla våra ägodelar kunde vi också betala allt vi var skyldiga ända till sista farthing. Sedan tog jag med mig mina små älsklingar till de två rum vi för närvarande bebor på German Hotel, Leicester Street 1, Leicester Square. Där fick vi ett mänskligt mottagande för fem pund i veckan.
Förlåt mig, kära vän, om jag blivit alltför mångordig när jag här berättat om en enda dag av vårt liv i denna stad. Jag vet att det är ogrannlaga att berätta sådant, men mitt hjärta känns alltför överfullt denna kväll, och jag måste få utgjuta mig åtminstone en gång inför min äldste, bäste och käraste vän. Tro bara inte att dessa erbarmliga bekymmer har böjt mig; jag vet endast alltför väl att vår kamp ingalunda är unik och att jag själv dock är en av de utvalda, lyckliga, gynnade, eftersom min kära make, mitt livs stöd, fortfarande lever vid min sida. Det som verkligen torterar mig i djupet av min själ och får mitt hjärta att blöda är att han måste lida så svårt av dessa futtigheter, att man kan göra så litet för att hjälpa honom, och att han, som så villigt och glatt har bisprungit så många andra, var så hjälplös själv. Men tro nu bara inte, käre herr Weydemeyer, att vi ställer krav på någon. Det enda min make alls kunde tänka sig att begära av dem som han gav sina idéer, sin uppmuntran och sitt stöd var att de skulle lägga manken till litet mera i affärerna och ge bättre stöd åt hans Revue. Jag är stolt över att kunna slå fast den saken. Men det lilla hade han också gjort sig fuller väl förtjänt av. Jag kan inte se att det skulle ha varit orätt mot någon. Det är det som grämer mig. Men min make är av annan åsikt. Aldrig, inte ens i våra allra svåraste stunder, har han förlorat sin tro på framtiden eller ens sitt goda humör, och han var nöjd bara han såg mig munter och glad och våra älskade barn i sin kära moders famn. Han vet inte, käre herr Weydemeyer, att jag har skrivit så utförligt och detaljerat om vår situation till er. Därför måste jag också be er att aldrig hänvisa till dessa rader. Det enda han vet är att jag å hans vägnar har bett er att så mycket ni kan skynda på med att samla in och sända oss de pengar som tillkommer oss.
Farväl, käre vän. Frambär mina allra hjärtligaste och ömmaste hälsningar till er hustru och kyss er lilla ängel från en mor som har fällt så många tårar över sitt eget lilla barn. Våra tre äldsta barn klarar sig alldeles utmärkt trots allt, trots allt. Flickorna är friska och söta, glada och snälla, och vår knubbige lille pojke är alltid på gott humör och företar sig de märkligaste ting. Det lilla trollet sjunger dagarna i ända, med häpnadsväckande känsla och med dånande röst. Hela huset skakar när han med fruktansvärd stämma dånar fram Freiligraths marseljäs:
Kom, juni, kom med ädla dåd!
Ty stora dåd vårt hjärta kräver.
Kanske är det historiens mening att denna månad, liksom sina båda föregångare,[2] skall föra vidare den gigantiska kamp där vi alla skall kämpa vidare hand i hand.
[1] Neue Rheinische Zeitung. Politisch-ökonomische Revue.
[2] En anspelning på juni 1848, då Parisproletariatet besegrades, och juni 1849, med den misslyckade kampen för en riksförfattning i sydvästra Tyskland.